2013-01-20

För överklassens skull

Månggifte kan på många sätt låta som en bra idé. Man kan med ganska goda argument hävda att månggiftets vara eller icke vara - liksom bruket av de facto ofarliga droger som cannabis, eller en avkriminalisering av prostitution under frivilliga former - är en fråga upp till de inblandade, och inte någonting som staten har att göra med.

Med månggifte följer emellertid ett problem, nämligen hur arvet skall fördelas. Stureplanscenterns lösning på problemet är att avskaffa arvsrätten. Istället för att en efterlevande äkta hälft - eller om en sådan inte finns, barnen - skall få ärva, skall det vara upp till var och en att formulera sitt testamente. Arvsrätten skall helt enkelt avskaffas.

Gudrun Schyman ger Stureplanscentern sitt fulla stöd i frågan om månggifte sviker hon som radikalfeministisk överprästinna därmed inte bara invandrarkvinnornas rätt till att slippa dela sin make med tre andra kvinnor, hon går också överklassens ärenden.

Varför? Jo, därför att arvsrätten - det vill säga rätten till de efterlevande barnens lika rätt till arvet efter en avliden förälder - inte bara varit en rättvisefråga inom familjen, den har också varit central i att urholka det svenska klassamhället. Så länge som den äldste sonen (inte dottern, märk väl) fick ärva familjeförmögenheten förblev gods, bruk och andra egendomar i överklassens ägo, genereration efter generation. När den moderna arvsrätten trädde i kraft tvingades emellertid överklassens barn att dela på arvet, vilket efter några generationer ledde till att det tidigare frälset inte längre kunde ta familjeförmögenheten för given. De tvingades istället konkurrera med oss övriga på mer jämställda villkor.

Det är därför inte utan att man undrar om Stureplanscenterns engagemang för månggifte i första hand inte handlar om individens frihet, utan snarare om att gå överklassens ärenden. Detta vore symptomatiskt för Stureplanscenterns tillvägagångssätt, då denna sorts dolda agendor visat sig genomsyra idéprogrammets uppbyggnad. Det är uppenbart att punkten om fri invandring mest handlar om att undergräva välfärdssamhällets genom att urholka acceptansen för socialbidrag och liknande konstruktioner, och talet om decentralisering - "för landsbygdens skull" - handlar gissningsvis mest om att de rika i landets framgångsrika delar skall slippa dela med sig till de landsändar som drabbats av avfolkning.

Stureplanscentern vill gärna framställa idéprogrammet som en ideologisk programförklaring i sann centerpartistisk anda. Formuleringar som "vi inom centerpartiet", "i landsbygdens intresse" och "gamla centertraditioner" har förekommit flitigt då Stureplanscenterns företrädare har uttalat sig om idéprogrammet. I själva verket har emellertid Stureplanscenterns företrädare noll och ingen förankring i det gamla Bondeförbundets ideal.

De plastiga försöken att svepa in sin ideologi i ett klassiskt centerpatistiskt språkbruk till trots, företräder de en helt annan grupps intressen - nämligen eliten. Och som genom en ödets ironi har de med talet om fri invandring och månggifte lyckats med konststycket att få vänstern på sin sida.
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, Ab1, Ab2, SR1, SR2, GP1, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6