2013-01-15

Strange Bedfellows

"Månggifte skulle gynna religiösa fanatiker", konstaterar Bahareh Mohammadi Andersson - själv muslim - torrt i ett debattinlägg på SvD. Hennes analys är i korthet densamma som min egen: det må vara chict och i tiden med polyamorösa förhållanden och andra icke-konventionella samlevnadsformer, men för de invandrarkvinnor som redan är offer för en minst sagt dålig kvinnosyn - vilket Uppdrag granskning med all önskvärd tydlighet visat sanktioneras från högsta religiösa ort - skulle en sådan lagstiftning vara förödande. De skulle inte få bli en del av ett trendigt lattedrickande kollektiv på Söder, de skulle istället inte bara giftas bort mot sin vilja, de skulle också - utan att själva ha någonting att säga till om saken - tvingas dela sin man med tre andra kvinnor.

Att den ultranyliberala Stureplanscentern tycker detta vore en bra idé är inte särskilt förvånande. Bakom Stureplanscenterns vackra ord om fri invandring av medmänskliga skäl, döljer sig en kalkylerad strategi om att i spåren av de exploderande kostnaderna för arbetslöshet och socialbidrag börja urholka välfärden genom bland annat egenavgifter i sjukvården och utbildningssystemet. Bakom talet om decentralisering av makten - "för landsbygdens skull och i sann centerpartistisk anda" - döljer sig vetskapen om att decentralisering skulle betyda att glesbefolkade och fattiga landsbygdsområden fick klara sig på egen hand, med allt vad det skulle betyda av höjda skatter och försämrad samhällsservice. Stureplanscentern spelar helt enkelt falskt, bakom vackra ord om omsorg om människor och lansbygd döljer sig helt enkelt en klassisk nyliberal agenda.

Att de i detta läge får stöd av Gudrun Schyman är desto mer förvånande. Schyman sympatiserar förvisso knappast med förslag som platt skatt, men Schyman ser förslagen om månggifte som någon sorts sexuell och feministisk frigörelse från gamla ruttna borgerliga och patriarkaliska ideal. Och Schyman har måhända en poäng i det resonemanget, men med detta offrar hon också invandrarkvinnorna.

Samma Schyman tycker nämligen att två vuxna människor som i samförstånd vill göra upp om försäljning av sexuella tjänster skall förhindras göra detta, och att den köpande parten - i alla fall om denne är en man - skall släpas till domstol. Detta är såklart en stor inskränkning i myndiga människors frihet över sina egna liv och beslut, men Gudrun Schyman (om hon nu tycker att det överhuvudtaget är en inskränkning) finner denna inskränkning vara värd sitt pris, för att skydda svaga kvinnor.

Jag håller inte med Schyman i sak, och jag tycker det är beklämmande att hon och hennes ideologiska själsfränder - vilkas ideologi bland annat går ut på att män och kvinnor är identiska - ständigt i sin argumentation återkommer till att kvinnor måste skyddas från sig själva, som vore de mindre kapabla till självständigt tänkande än män. Jag kan dock förstå resonemanget. Men där hon ser prostitution som ett stort hot mot kvinnors frihet hyser hon samtidigt en enorm blind fläck när det kommer till de muslimska kvinnornas situation.

Måhända vägrar hon att se världen för vad den är, måhända vägrar hon av rent idealistiska skäl se kvinnor från Mellanöstern som mer utsatta för dålig kvinnosyn än sina svenska systrar - varje annan syn syn är måhända rasistisk i hennes värld. Men som Bahareh Mohammadi Andersson så träffande beskriver så har hon likväl fel. Därför är det ett svek och ett hyckleri av sällan skådat slag att i denna fråga ställa sig på Stureplanscenterns sida.

Nyliberalerna och den intellektuella vänstern har dock funnit varandra i invandringsfrågan. Där nyliberalerna ser en chans att avveckla det svenska välfärdssamhället med en stor invandring från länder med väldigt låg utbildningsgrad, ser vänstern i invandrarna systrar och bröder utsatta för klassförtryck, vilket med dessa klassglasögon på förklarar invandrarnas problem i såväl sina hemländer som i Sverige. Därför arbetar man tillsammans för att ständigt flytta fram gränserna, och med vuxenmobbning och härskartekniker har man lyckats framställa en invandring om 111 000 personer om året - den största i västvärlden som normal, och varje röst kritisk till denna omfattning som rasistisk.

När dammet lägger sig så kommer det emellertid att vara Stureplanscentern som får sista skrattet. Den arbetarklass som den intellektuella vänstern påstår sig företräda kommer att få harva sig fram på låglönejobb och tvingas teckna privata sjukförsäkringar för att ha en chans att få vård den dag de blir sjuka. Stureplanscenterns Timbrovänner lär däremot skratta hela vägen till banken.
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10