2014-06-27

Konsensuskulturens oheliga allians

Den svenska konsensuskulturen är förmodligen mer komplex än sitt rykte. Bakom den konsensus som utkristalliserat sig kring att EU:s största asylmottagande är den enda rumsrena ståndpunkten döljer sig flera allt annat än samstämmiga synsätt.
  1. Det koloniala synsättet (S/KD)
    I det koloniala synsättet är invandraren någon som behöver hjälp, bidrag och rättigheter. Syftet är välvilligt, man ser inte sällan invandraren som den numera praktiskt taget utdöde proletariatarbetarens samtida efterföljare, men till skillnad från i fallet med arbetaren ställer man inga krav.

    Man vill hjälpa "den lille stackaren" och i viljan att göra detta betonar man gärna hans rättigheter, men befriar honom samtidigt från skyldigheter. Medkänslan är det inget fel på, men i ivern att hjälpa förblindas man av det faktum att man inte ser honom som en jämlike utan snarare som ett barn i behov av hjälp och tröst.
  2. Kulturrelativismen (V/F!)
    I den kulturrelativistiska synen på invandraren betonar man vikten av hänsyn gentemot "den andre", även då kulturyttringar som återfinns hos denne står i direkt motsägelse till de egna moraliska uppfattningarna. Även om någonting är oacceptabelt i den svenska kulturen, argumenterar man, kan det vara acceptabelt i en annan. Därför kan vi heller inte döma "den andre" enligt vår egen måttstock.

    Inte sällan försöker man avdramatisera dessa konflikter med vid ytlig anblick logiska argument. Ett talande exempel på detta är hur socialantropologen Sara Johnsdotter liknade könsstympning vid intimpiercing.
  3. Naivismen (FP/MP)
    Den naivistiska synen på invandraren bottnar i en oförmåga att ta in att skillnaderna mellan olika världsdelars kulturer ofta handlar om så mycket mer än olika maträtter och kläder. Hedersvåld, klankultur och religiös extremism viftas helt enkelt bort eller, i bästa fall, förklaras med klassklyftor i det svenska samhället.
Till dessa synsätt har det på senare år fogats ett fjärde, nämligen det nyliberala. Nyliberaler är inte dumma, även om de ofta har en lite väl stor tilltro till människors förmåga att handla rationellt är de slipade. Nyliberaler förstår till skillnad från kulturrelativister och naivister mycket väl att den svenska modellen är oförenlig med EU-ländernas största asylmottagande, men till skillnad från de sistnämnda ser nyliberalerna inte detta som ett problem. Tvärtom ser nyliberaler gärna att den svenska modellen skrotas.

Som av en händelse har därför även nyliberaler lagt sig till med en väldigt hög svansföring i migrationsfrågan på senare tid. Därmed är det är väldigt brokig koalition av socialistiska, socialliberala och nyliberala krafter som tillsammans, trots vitt skilda agendor, sätter tonen för invandringsdebatten. En nyliberal som vill avskaffa den svenska modellen rycker här mer än gärna ut till en bidragsivrande socialists försvar och vice versa, och med det vanliga bruket av invektiv så tystar de tillsammans effektivt de kritiska rösterna.

Inom Moderaterna och Socialdemokraterna finns det med allra största sannolikhet många som är djupt kritiska till detta. De är emellertid oförmögna att göra något åt saken, för den boll som delvis tack vare dem själva har sats i rullning kommer att krossa dem om de försöker stoppa den.

Hur det hela kommer att sluta är oklart, men en kvalificerad gissning är att det antingen kommer handla om en kraftigt nedbantad välfärd eller om usla statsfinanser och höjda skatter. Oavsett vilket kommer det vara väldigt många som får anledning att bittert ångra att de anslöt sig till konsensuskulturens oheliga allians.

Lästips: Erik Hörstadius, Tino Sanandaji
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SvD, Ab1, Av1, IDG1, IDG2 Ex1, Ex2, NSk1