2014-06-23

Veronica Palm och de vita männen


Det finns något ganska obehagligt över hur "vita män" har blivit ett ett vanligt skällsord. Inte bara obehagligt för att man därmed tillskriver människor egenskaper kollektivt utifrån deras hudfärg och kön, utan även för att själva användandet antyder att vita män skulle utgöra någon sorts anomali i den svenska gatubilden.

Ordbruket bottnar så klart i den akademiska vänsterns fäbless för att, samtidigt som de närmast vältrar sig i förakt för samma land, apa efter allting amerikanskt. Därtill har naturligtvis den av kultursidorna hyllade vuxenmobbaren Kawa Zolfagary gjort sitt till.

Och det är klart, män är överrepresenterade bland mänsklighetens avskrap. De är överrepresenterade bland nobelpristagare också, och de sedvanliga förklaringarna om att detta beror på könsdiskriminering klingar ganska ihåligt då man beaktar att många studier visar på att mäns och kvinnors intelligens inte är fördelade på samma sätt. Det finns, enkelt uttryckt, fler män än kvinnor i såväl den undre som den övre delen av skalan.

Därtill kommer såklart att verkligheten inte alltid är riktigt så svartvit som den utmålas. Det finns en anledning till att bad boys är populära, och den har väldigt lite att göra med patriarkala strukturer. Tvärtom kan vi här tala om en struktur där kvinnor socialt och evolutionärt uppmuntrar män till att bli just bad boys.

Det finns också stereotyper som ofta åberopas i sammanhanget, men även dessa är i själva verket ibland allt annat än svartvita. Bilden av de stökiga pojkarna som gör livet surt för klassens tjejer är en av dessa, men den kompliceras av det faktum att flickor som mobbar är allt annat än sällsynta. Enligt den finske forskaren Kaj Björkqvist är flickor och pojkar i skolåldern lika aggressiva, men deras mobbning tar sig olika uttryck. Likväl är den stereotypa bilden av en mobbare just en pojke.

Det är emellertid inte könsaspekten som är elefanten i rummet, det är det faktum att det är vita män som pekas ut. Om man nu finner det relevant att blanda in människors hudfärg i sammanhanget bör man också ha fakta klara för sig. Och fakta talar till de vita männens fördel.

Enligt statistik från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) är utrikes födda registrerade för "dödligt våld och försök till mord och dråp" i 3,75 gånger högre utsträckning än vad personer födda i Sverige med svenska föräldrar är (sid 41). För "våldtäkt/försök till våldtäkt" är motsvarande siffra 5,5 och för "rån" 3,9. Samma studie (sid 64) visade även att nästan var fjärde (24,1 %) person född i Nordafrika hade varit skäligen misstänkt för brott mellan 1997-2001 (se även Per Gudmundsons kommentar).

Om man nu vill tillskriva människor dåliga egenskaper efter deras hudfärg är det således knappast de vita männen som bör pekas ut. Hur lågt Veronica Palms uttalande egentligen är blir väldigt tydligt då man ändrar några få nyckelord i texten. Hade Palm istället skrivit "Kan åter konstatera att bruna unga män utan hjälm men med träningsoverall är mest fräcka och otrevliga på cykelbanan (också)" hade hon åkt ut med huvudet före.

Veronica Palm åkte emellertid inte ut med huvudet före. Hennes generaliserande kring människors hudfärg och kön föranledde förvisso en hel del kritik, men denna valde hon att avfärda som "sexistisk" och "rasistisk".


Läsvärt: Motpol – "Sökes: Ett Sverige för vuxna"



Amanda Björkman i DN. Värt att notera i sammanhanget är att utrikesfödda står för 43 % av långtidsarbetslösheten.