2014-02-27

Sven "KPML(r)" Wollter


Vänsterpartiet har en väldigt tveksam historia. Partiet hade till exempel ett nära samarbete med DDR:s kommunistparti ända till det bittra slutet 1989 och många av partiets företrädare har fortfarande en romantisk syn på den kubanska diktaturen. Vänsterpartiet är emellertid på intet sätt värst i klassen.

Det finns nämligen ett svenskt parti som ställer sig helhjärtat bakom såväl Stalin som Nordkorea. De kallade sig tidigare för KPML(r), men lyssnar numera till det något mindre haveristiskt klingande namnet Kommunistiska Partiet. Dåvarande partiledaren sade så sent som 2010 följande:

"Man skall heller inte förledas att tro att Kim Jong Il är någon slags diktator. Det är borgerlig mytbildning. Nordkorea är förmodligen det mest kollektivistiska landet i världen och det präglar också ledarskapet."

Ett år senare påstod en annan företrädare för partiet, Torbjörn Björkman, att Nordkorea var "mer demokratiskt än Sverige i många fall".

Sven Wollter är en engagerad medlem i partiet. Hans höga moraliska svansföring har i dagarna kritiserats av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth av just den anledningen, vilket i sin tur kritiserades av en av Adelsohn Liljeroths partivänner.

Huruvida Wollters engagemang för "hemlösa i Norrköping" bör ses i ljuset av hans engagemang för ett parti som hyllar diktaturer med tiotals miljoner människoliv på sitt samvete kan naturligtvis diskuteras. Men om Wollter istället hade varit engagerad inom ett parti som hyllade Hitler hade frågan överhuvudtaget aldrig ställts.

Av detta kan vi sluta oss till att sovjetiska och nordkoreanska massmord inte är så farliga. Utslag av hat, måhända, men i så fall av fint hat!

För den som vill ta del av fler exempel på partimedlemmarnas världsbild rekommenderas detta inslag från SR. Lyssna från 18:05 och framåt.
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SMP

2014-02-24

Kulturjournalistikens triumfer

I tidningarna återfinns ofta artiklar om journalister. Journalistik av journalister för journalister. Men de publiceras inte i metajournalistiska tidsskrifter som Journalisten eller Resumé, nej, de publiceras i de vanliga tidningarna. Som för att bevisa för allmänheten vilket allmänintresse journalistiskt navelskådande faktiskt har.

Sedan finns såklart de där artiklarna som strikt talat inte handlar om journalistik, men som likt förbannat mest riktar sig till journalisterna och i synnerhet så kallade "kulturskribenterna" själva. Ja, kanske inte bara till dem förresten, utan även till alla de där människorna som faktiskt tar de där tendentiösa vänsterpolitiska utläggningarna som kultursidorna består av på allvar.

Du vet förmodligen vilka jag menar. Du är förmodligen – på lite oklara grunder – Facebookvän med några av dem, vilket får Facebook att rekommendera dig att gilla grupper med namn som "Vi som är goda", "Vi som har tolkningsföreträde", "Vi som vill snylta på dina skattepengar" och "Vi som pissar dig i ansiktet".

Well. I DN återfinns just nu ännu en i raden av sådana artiklar. Den har varit länkad på förstasidan hela dagen, prominent uppslagen och illustrerad med en bild som gissningsvis omsorgsfullt valts ut för att provocera så många "vita kränkta män" som möjligt.

Innehållet är av ytterst begränsat intresse, men DN har ändå gett sig fan på att sälja in den som en av dagens viktigaste nyheter. Utsikterna till att bli föremål för lite näthat – som man sedan lite osökt kan använda för att belysa sin egen godhet med – hägrar förmodligen någonstans i bakgrunden.

Well, som vit kränkt man vill jag givetvis inte göra någon besviken så jag bjuder härmed på lite näthat i form av min egen tolkning av denna oerhört angelägna kulturartikel (det må vara på en lite lägre nivå än vad jag vanligtvis försöker hålla mig på, men när det kommer till ideologisk sekterism med tillhörande uppfostringsambitioner av det här slaget så närmar sig mitt tålamod mig i snabb takt bristningsgränsen):
DN

Fascist! Fascist! Fascist!

I gårdagens inlägg skrev jag bland annat om hur surrealistiskt det kan bli när en tidning som låter Henrik Arnstad komma till tals så ofta som DN gör, samtidigt väljer att kritisera andra för att missbruka ordet "fascism".

Alldeles nyss upptäckte jag hur det här med missbruket av ordet "fascism" återkommer i ännu en ledare i DN:

'Vänsterns våldshärskare, som Maduro, är dessutom inte sällan framstående i att kalla allt motstånd för fascism. Det tog heller inte lång tid innan presidenten gick ut i tv och omtalade oppositionen som "fascistgrupper".'

Det är möjligt att DN inte ser ironin i detta, men för undertecknad är den närmast pinsamt uppenbar. Det får mig att vilja både skratta och gråta på samma gång.


Ab1, Ab2, DN1, DN2, DN3, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, LT1, LT2

2014-02-23

Kretsen kring Proletären & KPML(r)

I en ledare går DN idag till hård attack mot Nordkorea. I första meningen kallas ledargarnityret för "vår tids nazister". Även Kommunistiska partiet – mer kända under namnet KPML(r) – får sig en släng av sleven för sitt trogna stöd till den nordkoreanska regimen, men man betonar också dessas marginella inflytande:

'Kretsen kring tidningen Proletären och Kommunistiska partiet, vars hejaramsor för diktaturen nyligen uppmärksammades av Sanna Rayman i SvD, är så liten att den kan betraktas som betydligt närmare underhållning än hot.'

Problemet är bara att denna krets inte är fullt så marginaliserad som den osignerade DN-ledaren antyder. Barnläkaren Henry Ascher är en aktiv medlem i partiet. DN har inte bara vid ett flertal tillfällen låtit publicera Aschers debattartiklar (se här och här), man har även upprepade gånger anlitat honom som "expert" (se här och här).

En annan person i "kretsen kring tidningen Proletären och Kommunistiska partiet" är processrättsprofessorn Christian Diesen. Även denne har figurerat i DN som såväl debattör (se här) som expert (se här, här och här).

Utöver dessa två högst tvivelaktiva – men av DN flitigt anlitade – namn, återfinns bland tidningens medarbetare "kulturskribenten" Kajsa Ekis Ekman. Även Ekis Ekman har samarbetat med just Kommunistiska partiet.

"Kretsen kring tidningen Proletären och Kommunistiska partiet" är med andra ord inte en marginaliserad klick. Bland deras företrädare återfinns tunga namn i den svenska samhällsdebatten, och den okritiska respekt Diesen och Ascher åtnjuter har sannolikt fått som konsekvens att deras åsikter kommit att påverka såväl lagstiftning som myndighetsutövning i Sverige.

Om DN nu tycker att Nordkorea är "vår tids nazister", varför är de i så fall så villiga att låta "nazisternas" vänner uttala sig i tidningen? De skulle knappast vara lika välvilligt inställda om Diesen och Ascher istället var engagerade i ett parti som försvarade riktiga nazister med samma frenesi.

I en annan ledare i samma tidning – denna gång signerad – skriver Peter Wolodarski för övrigt om "hur Moskva och Kiev systematiskt missbrukat fascism som slagord – och hur det vilselett en del välvilliga betraktare i väst". Detta kanske kan vara värt för tidningen att ha i åtanke, inte bara då man anlitar personer som Ascher och Diesen, utan kanske ännu mer med tanke på hur ofta man anlitar sig av Henrik Arnstad.

2014-02-22

Socialt kontrakt i upplösning

För att en modern civilisation skall fungera krävs vad John Locke kallade ett socialt kontrakt. Enkelt uttryckt, en överenskommelse mellan medborgare och stat i vilken medborgarna avstår vissa rättigheter – till exempel rätten till hela sin inkomst – mot att staten i gengäld upprätthåller till exempel lag och ordning.

I ett välfärdssamhälle som det svenska har man valt att gå ett steg längre. Medborgarna beskattas betydligt hårdare än i de allra flesta andra länder och statens åtaganden går längre. Staten står även för socialbidrag, assistansersättning, sjukersättning, maxtaxa i barnomsorgen och så vidare.

Att medborgarna accepterar ett socialt kontrakt av den sorten på intet sätt en självklarhet. Priset i form av arbetsgivaravgifter, inkomstskatter och konsumtionsskatter (moms och punktskatter) är högt, för arbetande svenskar i praktiken mer än hälften av det värde de arbetar ihop. En grundförutsättning för att detta skall fungera är att det finns ett stort ömsesidigt förtroende mellan stat och medborgare.

En annan förutsättning är att människor har liknande mål, drömmar och prioriteringar. Om en stor andel av medborgarna anser att staten lägger stora belopp på verksamhet som inte är till nytta för dem själva, undergrävs också deras vilja att vara med och betala för denna verksamhet. Om detta sker kommer mängden fusk (svartarbete, smuggling och så vidare) tillta.

Detta kommer i sin tur undergräva förtroendet för systemet även bland de medborgare som är nöjda med den förda politiken. Om de ser att andra fuskar kommer de till slut börja ställa sig frågan varför de själva är med och betalar, och på så sätt får en nackdel jämfört med alla som inte gör det.

Av dessa anledningar är den svenska modellen idag väldigt farligt ute. Många medborgare upplever idag att det statliga våldsmonopolet inte längre mäktar med att skydda dem från våldsbrott och stölder. De ser också hur de generösa – och ofta påfallande kravlösa och naiva – välfärdssystemen lockar många att på andras bekostnad fuska med allt från VAB till assistansersättning.

Därtill kommer att de människor som omfattas av det sociala kontraktet i snabb takt blir fler. Detta sker emellertid med stor tonvikt på det sociala kontaktets rättigheter men utan att samma kontrakts skyldigheter kommer in i ekvationen. När tiggare kommer till Sverige och skövlar skog, bygger upp kåkstäder, stjäl el och skapar otrygghet i närområdet är samhällets roll enligt det sociala kontraktet att stävja kriminaliteten. Istället avsätter samhället medel – skattepengar som tiggarna inte har varit med om att betala in – till att bygga härbärgen.

En sådan politik undergräver det sociala kontraktet. Medborgarna uppfyller sin del av kontraktet men utan att staten gör detsamma, tvärtom använder den medborgarnas skattepengar till ändamål som strikt talat inte ligger i medborgarnas intresse. Vissa undantag kan och bör givetvis göras, men när undantagen allt oftare snarare blir till regel undergräver detta förtroendet på ett väldigt farligt sätt.

Av denna anledning är även den stora invandringen till Sverige – som bland annat omfattar över nio procent av i-ländernas totala asylmottagning – ett avsteg från det sociala kontraktets grundprinciper. I ett nyliberalt samhälle går ekvationen ihop, om möjligheten till bidrag är små men möjligheterna till arbete stora, blir även de nya medborgarna delaktiga i det sociala kontraktet. De arbetar, bidrar till det gemensamma och får i gengäld del av rättigheterna.

I det svenska fallet blir resultatet emellertid påfallande ofta rättigheter utan skyldigheter. Människor från kulturer väldigt olika den svenska – ibland med väldigt annorlunda mål, drömmar och prioriteringar – får plötsligt del av den svenska välfärden. Rättigheter som retroaktiv föräldrapenning följs emellertid av få skyldigheter. Inte sällan blir resultatet större rättigheter men färre skyldigheter än för den infödda befolkningen, och väldigt många fastnar i långtidsarbetslöshet och kriminalitet.

Detta sticker såklart i ögonen på många av de medborgare som upprätthåller sin del av det sociala kontraktet. Den förda politiken kostar dem inte bara pengar, de blir därtill slentrianmässigt och plumpt kallade för "rasister" när de vädrar sina invändningar. De knyter näven i byxfickan och håller käft, men deras lust att ställa upp på det sociala kontraktets regler urholkas för varje missförhållande de får höra talas om.

Nästa gång de får ett erbjudande om att köpa smuggelsprit, jobba svart eller bygga om badrummet "skattefritt" så tar de kanske också den chansen. Och när valrörelsen närmar sig och partierna tävlar om vilket som lovar att höja skatterna mest, då tar de kanske också den chans till inflytande de får. En del kommer rösta på SD och andra kommer att – om inte i årets val så kanske i nästa – rösta för att riva upp det sociala kontraktet och ersätta det med ett annat i vilket statens roll är mindre och skattesatserna betydligt lägre.

Den stora frågan är huruvida det var detta vi egentligen ville.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, Ab1, Ab2, SR1

2014-02-21

Det curlade folket

I media återfinns nu, efter regeringens förslag att minska bidragsdelen av studiestödet med 300 kronor, flera rubriker av typen "Studenterna åker på ett rejält bakslag". Reaktioner av den sorten är väldigt typiska för den svenska debatten. Allting skall vara gratis, ingenting skall ta emot, nån annan skall betala.

De 300 kronorna medför att en student som går en femårig utbildning kommer att behöva låna 3 000 kronor extra årligen (studiemedel betalas ut tio månader om året) om vederbörande vill behålla sin nuvarande standard. Under en lång femårig utbildning innebär detta en extra skuld på 15 000 kronor samt – med dagens räntesats – de knappa 500 kronor skulden kommer att förräntas med under tiden.

Detta är inget "rejält bakslag". Det är en liten försämring som man, om man sköter sin ekonomi, kan kompensera för med en sparsam månad eller två efter att man har fått det där jobbet som den femåriga utbildningen ledde till.

Att detta skapar sådan indignation i Sverige säger en hel del om hur bortskämda svenskarna är, hur ovana vid att ta ansvar för sig själva de är och hur självklar "rätten" till pengar andra arbetat ihop tycks framstå som.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SR1, SR2, Ab1, Ab2, Ex

2014-02-20

Nymoderat härdsmälta


"Politisk harakiri inför öppen ridå" beskrev Den hälsosamme ekonomisten för några dagar sedan de allt märkligare nymoderata utspelen om skattehöjningar. Det var en träffande beskrivning då, och det är en ännu mer träffande beskrivning idag.

Anders Borg omdefinierar nu retroaktivt regeringens tidigare ekonomiska linje som "stimulanspolitik", fastän han tidigare förklarat att man skjutit jobbskatteavdrag med mera på framtiden på grund av den ekonomiska krisen. Det kanske mest provocerande med den "återgång till normal nymoderat politik" Borg nu tillkännager är att han ämnar ge sig på det privata pensionssparandet.

Framtidens pensioner lär bli allt annat än de räkmackor många av dagens fyrtiotalister glider in i framtiden på. Göran Persson uttryckte det väldigt träffande då han konstaterade att "jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort".

Av denna anledning investerar många svenskar i privata pensionsförsäkringar, så att livet som pensionär med låg inkomst och höga skulder efter bostadsbubblans härjningar skall bli lite mer drägligt. Detta pensionssparande vill nu Borg börja beskatta hårdare. På så sätt får staten sitt skålpund kött in såväl nu då pengarna tjänas in, som i framtiden då pensionerna betalas ut.

Jag hoppas innerligt att Moderaternas patetiska försök till röstmaximering medelst söndertriangulering leder till att väljarna utdelar ett synnerligen kännbart straff i september.

Relaterat: Nya Moderaterna, nej tack

Lästips: Dick Erixon, Den sjätte mannen, Cornucopia
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, SVT1, SVT2, SVT3, Ab, Reg, SR

2014-02-19

Liberalism / islamism


Moderate riksdagsmannen Abdirizak Waberi skriver på sin hemsida om "liberalismens död" i Egypten. Med detta åsyftas militärkuppen som störtade den islamistiske presidenten Mursi.

Det finns mycket att säga om den egyptiska militärens maktövertagande, men att som Waberi antyda att han själv står på liberalismens sida är ett hån mot allt vad liberalismen står för. Waberi har varit ordförande för Islamiska förbundet. Detta förbund har inte bara en lång historia av islamistisk och synnerligen icke-liberal verksamhet, det är också – precis som expresident Mursi – en del av det muslimska brödraskapet.

Waberi anser att mannen är familjens överhuvud, är för månggifte och säger sig vilja leva i en stat styrd av sharialagar. Waberi håller sig med andra ord inte bara med åsikter djupt oförenliga med det moderata partiprogrammet, han är dessutom emot det sekulära samhället.

Waberis tal om "liberalism" är således ett rent skämt. Ett ännu större skämt är det faktum att Waberi sitter i Riksdagen för Moderaterna. Att Waberi med allt vad han står för sitter i Riksdagen samtidigt som partiet han representerar vill utesluta kommunpolitikern Björn Schaerström är närmast surrealistiskt.

Anledningen till att Waberi sitter i Riksdagen är emellertid knappast att Moderaterna finner honom en lämplig kandidat eller god förkämpe för partiets värderingar. Anledningen till att Waberi sitter i Riksdagen är att Moderaterna räknar med att på detta sätt nå "nya väljargrupper".

Bakom denna vackra eufemism döljer sig en cynisk förhoppning att man, genom att anlita en islamist som Waberi, skall förmå andra med liknande värderingar att lägga sina röster på partiet. Därtill finns naturligtvis möjligheten att nå "nya väljare" som är väldigt dåligt förankrade i den svenska politiska debatten, men för vilka Waberi är en auktoritetsfigur.

Om inte detta är att "fiska i grumliga vatten" vet jag inte vad som är det, men vad värre är, detta är ett flagrant exempel på en kolonial attityd gentemot muslimer. Muslimer kan inte, tycks Moderaterna mena, hållas till samma standarder som andra. Och därefter slår Fredrik Reinfeldt sig för bröstet och sätter sig till doms över andras människosyn.

Värt att notera är för övrigt att Waberis efterträdare på posten som ordförande för Islamiska förbundet heter Omar Mustafa. Sossarnas hantering av Mustafa var förvisso ett fiasko av episka proportioner, men när röken hade lagt sig hade Mustafa fått lämna den socialdemokratiska partistyrelsen. Waberi, å sin sida, sitter fortfarande kvar i Riksdagen.


DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7

2014-02-18

Ett tecken på min uppskattning

Det är hög tid att avrunda denna dag tillsammans med en bok. En stunds eskapism från det svenska dårhusets allt mer besynnerliga dagliga pajaskonster, följd av en sömn som med lite tur tar igen något av den senaste tidens brist på samma vara.

Före jag gör detta skall jag dock – alldeles gratis och som ett tecken på min uppskattning över partiets utveckling – bjuda de hypernya och supertriangulerade Socialdemokraterna Moderaterna på lite gratis marknadsföringsmaterial till den spännande valrörelse som väntar. Håll till godo, Kent Persson!










DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

Skattefinansierad islamism

Per Gudmundson skriver idag om hur Islamiska Förbundet i Sverige, studieförbundet Ibn Rushd och Sveriges unga muslimer ännu en gång väljer att bjuda in islamister till ett av sina arrangemang.

Dessa organisationer får bidrag av svenska staten. Dessa organisationers företrädare anlitas ofta av media som representanter för muslimer i Sverige. Dessa organisationers företrädare representerar såväl Miljöpartiet som Moderaterna i Riksdagen. Sist men inte minst blev en företrädare för en av dessa organisationer invald, om än bara kortvarigt, i Socialdemokraternas partistyrelse.

Islamiska Förbundet driver även Stockholms moské. Imamer vid denna moské har blivit påkomna med att stödja månggifte, hävda att en en kvinna inte får neka sin man sex ens om han misshandlat henne samt med att smuggla vapen till Syrien. Utöver detta har man vid moskén helt öppet sålt antisemitiskt material.

Varenda gång har det hävdats att det handlar om isolerade händelser, men det håller inte. Övertrampen har inträffat så ofta och så länge att mönstret som framgår är tydligt. De tre organisationerna är till sin natur islamistiska och de värderingar de förespråkar är oförenliga med såväl upplysningstraditionen, demokratiska värderingar som svenska lagar.

Att stödja dessa organisationer med skattepengar är att spotta de svenska skattebetalarna i ansiktet. Att därtill en av frontfigurerna för Pantrarna nyligen stupade som jihadist i Syrien, bara något halvår efter att media rapporterat positivt om organisation, säger en hel del om hur naiva man egentligen är inom det svenska etablissemanget.

Mer läsning: Anybody's Place


SvD2, SvD2

2014-02-17

Nya, urvattnade & söndertriangulerade

Moderaterna blir, som rubriken antyder, ständigt nyare. Idag är de så nya att de står för skattehöjningar, nedläggning av försvaret och marxistisk jämställdhetspolitik. Moderaterna är med andra ord numera så nya, så söndertriangulerade och så urvattnade att de låter som Vänsterpartiet.

Jag borde tycka det är spännande att det är valår, men det gör jag inte. Jag känner mig bara bedrövad över vad Moderaterna under Fredrik Reinfeldts ledning har utvecklats till. Följande bilder är ett försök att förmedla vad jag numera känner inför Fredrik Reinfeldt, Kent Persson och deras nya, urvattnade och totalt söndertriangulerade moderater:




SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, Ab1, Ab2, Exp1, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13

2014-02-15

Du har tappat kontrollen, Reinfeldt!


I SvD kan man just nu läsa att "Ullenhag nobbar M-förslag om hårdare krav på invandrare"

De "invandrare" som avses är i själva verket anhöriginvandrare och de "hårdare krav" som avses är det försörjningskrav som regeringen redan tagit beslut om. Erik Ullenhag säger:

"Nej, det tror jag inte är en väg framåt. Vi har öppnat för ett visst försörjningskrav, risken om man öppnar ytterligare är att du hamnar i en situation där du splittrar barnfamiljer."

Med "visst försörjningskrav" menar Ullenhag de 0,35 % av fallen i vilka "undantag" från "huvudregeln" inte görs.

Du har tappat kontrollen, Reinfeldt! Sverige kombinerar just nu världens mest nyliberala regler för invandring med världens mest socialistiska omhändertagandepolitik för samma invandrare. Denna kombination leder till arbetslöshet, bidragsberoende, socialt utanförskap och kriminalitet.

Det är det svenska folket, Reinfeldt, samma svenska folk som du beskyller för politikerförakt, som kommer få betala den springnota du lämnar efter dig.
SvD1, SvD2, Ab1, DN1, DN2, Ex1, Ex2, Ex3 Re1, SvD1, SydSv

2014-02-14

Konsensuskulturens välde

Jag blir ledsen när jag ser artiklar som DN:s om moderatpolitikern Björn Schaerström.

Jag är helt övertygad om att det finns väldigt många moderata och socialdemokratiska tunga politiker som är djupt kritiska till den svenska invandringspolitiken, men de håller käft för de vet att den politiska karriären är över annars. Och så dyker plötsligt Schaerström upp i nyhetsflödet.

Schaerström begår alla taktiska misstag som går att göra. Han är kolerisk, han stavar fel till "Soran" och hans språkbruk påminner om en rättshaverists. Men samtidigt finns det säkerligen mången välartikulerad politiker i de etablerade partierna som i sak åtminstone delvis delar Schaerströms analys.

De skulle kunna punktera den tryckande konsensuskulturens bubbla genom att logiskt och eftertänksamt uttrycka sina invändningar. Problemet är bara att de mycket väl vet att i samma ögonblick som de skulle göra detta, skulle också väldigt många dörrar stängas.

De är rädda, därför håller de hellre käft. Efter rapporteringen om Schaerström lär de bli ännu mer ovilliga att säga vad de tänker. De vill inte klumpas ihop med Schaerström och de vill inte riskera att även de blir föremål för vad på de Nya Moderaternas nyspråk kallas för ett "uteslutningsärende".

De är rädda, fastän de – om man får tro SOM-institutets siffror – har stöd av närmare halva befolkningen. Parallellt med detta utmålar konsensuskulturens förkämpar sig själva som "modiga" och hyllas för detta av en allt annat än objektiv journalistkår.

De tar ju ställning, argumenteras det, och de visar civilkurage. Att sedan vad de tar ställning för – enligt konsensuskulturen – också är det enda man får tycka, någonting som etablissemanget aldrig kommer kritisera någon för att tycka, är akademisk överkurs i sammanhanget.

När till och med DN i en ledare lyfte frågan om den smala "åsiktskorridoren" dröjde det inte länge förrän kritiken, härskarmetoderna och de hånfulla invektiven kom som ett brev på posten. Häromdagen kontrade så Aftonbladet med att omtolka begreppet och göra det till ännu ett verktyg i konsensuskulturens tjänst.

Och eftersom så många är rädda blir det upp till politiker som Schaerström att säga vad så många egentligen tänker. Det blir inte bara helt fel, det blir också kontraproduktivt för det spelar konsensuskulturens förkämpar rakt i händerna. Det är ledsamt att se.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, Ab6, Ex1, Re1, Re3, Re3, Sk, Sk2, Sk3, LT1, NSk1, SMP1, SR

Snatter i ankdammen

Klubben för narcissism, tillrättalagda självbilder och sötsliskig inställsamhet – även känd som Facebook – tillåter tydligen numera att användarna klassificerar sig själva som andra kön än man och kvinna.

Om Facebook har upplevt att användarna efterfrågat detta är det såklart såväl bra som smart gjort. Men att rapporteringen om detsamma blir en jättenyhet i svensk media säger betydligt mer om den svenska journalistkåren och dess prioriteringar än vad det säger om Facebook och dess användare.


DN, SvD1, SvD2

Den goda samhällsdebatten

Ögnade igenom SvD och Dagens Förnumstigheter nu på morgonen, vilket på fem minuter gav mig två utmärkta exempel på att det lär dröja innan förhoppningarna om en vettig svensk samhällsdebatt blir verklighet.

Först ut var var Lena Sundström. Hon skriver:

"Det självklara arbetarklassperspektivet. Jag tänker på det nu i år. Detta valår. Ett valår när både media och politiker riskerar att förväxla främlingsfientlighet med folklighet. Vilket bara avslöjar det verkliga folkföraktet hos dem som har så dåligt samvete över sin dåliga koll på Sverige utanför Stockholm att de köper Sverige­demokraternas bild."

Lena Sundström, av alla människor, anklagar andra människor för "folkförakt", klassförakt och för att vara Södermalmscentrerade. För säkerhets skull kryddar hon sin tes med lite härskarteknik i form av en utläggning om "dåligt samvete".

Själv har Sundström givetvis, liksom hennes åsiktsfränder på Södermalm, den största respekt för arbetarklassen i landets alla bruksorter, liksom insikt i deras levnadsvillkor. Och hennes respekt för folk i allmänhet – inte minst det danska – är givetvis grundmurad.

Det andra exemplet är en artikel i SvD skriven av Göran Eriksson. Den handlar om valet till EU-parlamentet:

"Men det är också kalas för unionsfobiker som kommer att reproducera sin kritik mot EU:s konstruktion och inriktning - och beskriva unionen som alltför odemokratisk, nyliberal eller anti-nationalistisk."

Eriksson tycks med andra ord göra analysen att det bara är xenofobernas och homofobernas kusiner unionsfobikerna som är av åsikten att EU dras med ett demokratiskt underskott. Snyggt jobbat, Eriksson, det måste vara praktiskt för dig när verkligheten är så svartvit.

2014-02-13

Public service, mygg & kameler

Det tar inte lång tid för en diskussion att spåra ur i Sverige...

Angående "bråket" – eller kanske man skall säga stormen i vattenglaset – som följde på Panetoz namnskyltar, skrivet Harry Amster följande i SvD:

"Vilken fjantig ursäkt. Deras namn är knappast krångligare än till exempel Helena von Zweigbergk och hon skulle knappast få en namnskylt att fästa på bröstet."

Visst är "Zweigbergk" en smula komplicerat att stava till, men detsamma kan knappast sägas om "Helena". Helena von Zweigbergk är därtill en etablerad kulturpersonlighet som många känner till.

Medlemmarna i Panetoz, däremot, har namn som till exempel "Nebeyu Baheru" "Pa Modou Badjie" och "Njol Badjie". Så jo, tacka fan för att "Helena von Zweigbergk" är lättare att komma ihåg för de allra flesta svenskar.

Att public service tänker till lite om Soran Ismail är i och för sig bra, men det hela tyder på att ett stort mått av godtycke. Dels för att SVT – den andra grenen av public service – ungefär samtidigt beslutat att Gina Dirawi skall få ett eget TV-program. Detta trots att Dirawi tycks tro att elfte september arrangerades av den amerikanska regeringen samt har givit prov på åsikter som kommer farligt nära antisemitism.

Dels för att det så uppenbart är att sila mygg och svälja kameler när man å ena sidan ratar Ismail för att det är valår, men å den andra rekryterar en så opartisk person som Alexandra Pascalidou för att leda debatter som arrangeras för att det är valår.

Det hade nästan varit komiskt om det inte vore så typiskt. Men när man därtill beaktar att SR regelbunder låter en så tendentiös journalist som Randi Mossige-Norheim göra "fördjupande" samhällsreportage, upphör det hela dock att vara komiskt och blir bara skrämmande istället.


SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Re1, Re2

2014-02-12

Lynchmobben segrar - igen


Enligt SvD:s källor planerar nu landets "liberala" jämställdhetsminister och den "borgerliga" regering hon är en del av att införa en kvoteringslag.

Detta är av sorgligt av många anledningar. Det är sorgligt för att människor som kallar sig "liberaler" ännu en gång vill begränsa människors frihet och villkora äganderätten. Det är sorgligt då konceptet bottnar i marxistisk teori och en föreställning om att kön är sociala konstruktioner, men helt ignorerar det faktum att män och kvinnor har lite olika intressen och därför gör lite olika yrkesval. Men framför allt är det sorgligt för att samhället ännu en gång kapitulerar inför en högljudd men folkligt oförankrad Twittermobb.

Om man gör något så påfallande icke-postmodernistiskt som att lyssna på vad Jens Spendrup faktiskt sade, så var hans uttalande betydligt mycket mer nyanserat än vad den smått hysteriska rapporteringen gav sken av.

Men det icke-postmodernistiska synsättet är idag kastat på soptippen och "evidensbaserad" är ett skällsord. Varför försöka ta reda på hur saker och ting faktiskt förhåller sig, när man istället kan tycka, avsiktligt missförstå och lyssna på en högljudd skara kränkta koleriska vänsterintellektuella på Twitter?

Maria Arnholm och Peter Norman tycks ha valt att lyssna på postmodernisterna, och lynchmobben på Twitter med sina plakatbudskap har därmed flyttat fram sina positioner ännu ett steg. Det är ett väldigt sorgligt betyg på sakernas tillstånd i Sverige 2014.

Lästips: Susanna's Crowbar, Den hälsosamme ekonomisten


SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13, SvD14, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, Ab1, Ab2, Ex1, Ex2, Ex3, Sk1, LT1, NSk1, Re1, Re2, SMP1, Av1, Re1, SR1, SR2

Ännu mer Schweizhyckleri

Det redan omfattande hyckleriet kring söndagens folkomröstning i Schweiz har nu blivit ännu större. När det frankommer att Saab – med regeringens kännedom – stödjer ja-sidan inför en annan schweizisk folkomröstning, är upprördheten i svensk media stor.

Sverige bör inte, är budskapet, lägga sig i de beslut som i god demokratisk ordning skall tas av det schweiziska folket. Denna nyfunna respekt för den schweiziska demokratin står emellertid i bjärt kontrast mot det förakt mot samma schweiziska demokrati vi fått se prov på tidigare under veckan.

Intressant är också att studera detta utifrån ett miljöpartistiskt fokus. Miljöpartiet är det största partiet bland journalister. Miljöpartiet är också för fri invandring men mot att Gripen säljs till Schweiz.

Som av en händelse sågar journalistkåren också den schweiziska demokratin då den röstar ja till att begränsa invandringen, men hyllar densamma när utsikten till ett nej till köp av Gripen hägrar. Stanken av hyckleri kan kännas ända till Schweiz.

Mer i ämnet: "Inte antidemokrat, men...", "Demokratiförakt", "Migros agenda" samt förstås Den hälsosamme ekonomisten.
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Sk1, Sk2, NSk1, NSk2, LT1, LT2, NT, Dag, Ab1, Ab2, Ab3, Ex1, Ex2

En zombie bland ruinerna

I en krönika signerad Crister Enander i metall- och pappersfackens tidning Dagens Arbete, kunde man nyligen bland annat läsa att "Att tvingas leva i ruinerna av folkhemmet är smärtsamt" och "Hur – frågan är alls inte retorisk – är den människa skapt som med ett pennstreck i statens budget tar ifrån de svårt handikappade deras personliga assistenter så att de tvingas bli liggande i en säng och få liggsår ...?"

Extra stor humor blir det när Endander tillägger att "Jag ställer inte dessa frågor för att vinna några billiga poänger. Mitt intresse för att förfalla till demagogiska utspel är obefintlig."

Yeah, right. Anledningen till att jag känner till detta är inte att jag, då jag vandrat bland de postapokalyptiska ruinerna av välfärdssamhället, mött en zombie i Enanders skepnad. Nej, anledningen till att jag vet detta är att Hanne Kjöller idag har skrivit en alldeles lysande artikel som dissekerar Enanders krönika och den världsbild den är ett uttryck för.

Enanders krönika är nämligen inte unik, den är ett exempel – om än extremt – på en verklighetsuppfattning som frodas i breda rödgröna lager. Verklighetsfrämmande åsikter om att regeringen har "slagit sönder" och "demonterat" välfärden hörs allt oftare och tidningar som Aftonbladet ger på ledarplats ständigt uttryck för uppfattningar snarlika Enanders.

Detta infama propagandaarbete har också gett resultat. Stora delar av det svenska folket tycks idag på fullt allvar tro att när det kommer till att säkra jobben, ekonomin och välfärden så är den tigande Löfven och hans anhang av Kubakramare och förespråkare för fri invandring ett mer trovärdigt alternativ än regeringen.

Detta bådar inte särskilt gott för Sverige. I synnerhet inte i ljuset av att oavsett hur mycket tanken på en rödgrön seger i september skrämmer mig, så skrämmer mig tanken på en seger för regeringen Reinfeldt lika mycket.

Lästips: Hanne Kjöller

2014-02-11

Antisemitism & public service

Under tiden som Gina Diwawi arbetade som reporter på Sveriges Radio hade hon en blogg där hon bland skrev saker som:

  • "Alla vi muslimer får den där äckliga terrorist stämpeln i pannan pga att ett par idioter (som jag tror samarbetade med USA) flög in i två torn."
  • "Jag förstår inte hur människor som upplevt förintelsen, kan göra samma sak mot andra människor, och att världen bara ser på. Detta är den nya förintelsen!"

Dirawi tycks alltså anse att terrordåden den elfte september arrangerades av den amerikanska staten och att Israels agerande är att jämföra med ett folkmord på sex miljoner människor. Därtill har Dirawi rekommenderat en bok som till och med Åsa Linderborg finner antisemitisk.

Gina Dirawi – som redan haft tunga programledaruppdrag i public service – belönas nu med ett eget TV-program. Av detta kan vi sluta oss till att det är skillnad på folk och folk, när public service gör sina avväganden.

Antisemitism och konspirationsteorier om den elfte september är uppenbarligen helt okej för statsmedia, men nåde den som som nämner namnet på Marika Carlssons föreställning eller använder sig av namnskyltar.

Det här med att betala TV-avgiften känns mer och mer osmakligt för varje gång som den saftiga fakturan kommer.
DN, Ex, NSk, LT, Re

Inte antidemokrat, men...

Tidningarna fylls av artiklar om "extremister" och rapportering långt bortom de mest grundläggande objektivitetskrav. Blogglänkar försvinner på löpande band och Reinfeldt är irriterad.

Det är svårt att inte se reaktionerna på den schweiziska folkomröstningen som symptom på ett grundläggande förakt för folkviljan: "gärna demokrati, bara ni röstar rätt."

På EU-nivå blir kritiken såklart ännu mer bisarr. EU lider av ett gigantiskt demokratiskt underskott, avtal görs upp bakom stängda dörrar och om ett medlemslands medborgare därefter skulle ha fräckheten att rösta nej, tvingas de rösta igen och igen ända tills de röstar ja.

Men när schweizarna – som inte ens är medborgare i EU – får säga sitt i en folkomröstning, då väljer de grå EU-dignitärerna att sätta sig på höga hästar. Stanken av hyckleri kan kännas långt utanför EU:s gränser och har nu lagt sig som ett lock över Schweiz.

Lästips: Den hälsosamme ekonomisten
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, DN3, DN4, Dag1, Sk1, Sk2, NSk1, NSk2, LT1, LT2, SVT

2014-02-10

Stalin dissar nyliberalismen


Efter Mona Masris klavertramp till historierevisionism häromveckan – då hon bland annat påstod att Sveriges export aldrig varit så stor som den var på 1700-talet – är det dags för ett ännu ett magplask till "kulturartikel" i Dagens Förnumstigheter.

Liksom Mona Masris kulturartikel – och de flesta andra kulturartiklar för den delen – handlar artikeln inte om kultur. Istället handlar den om nyliberalismen, eller för att vara exakt, Kajsa Ekis Ekmans uppfattning om densamma. "Nyliberalismen är en fantasi, en feberdröm utan koppling till verkligheten" utbrister Ekis Ekman.

Nyliberalismen har definitivt sina brister men den är knappast en feberdröm utan koppling till verkligheten. När det kommer till Stalins läror är detta emellertid en ganska bra beskrivning. En ännu bättre beskrivning är det på den politiska ideologi som praktiseras i Nordkorea.

Det finns dock ett svenskt parti som ställer sig helhjärtat bakom såväl Stalin som Nordkorea, nämligen KPML(r), eller Kommunistiska Partiet som det numera kallar sig för. Dåvarande partiledaren sade så sent som 2010 följande:

"Man skall heller inte förledas att tro att Kim Jong Il är någon slags diktator. Det är borgerlig mytbildning. Nordkorea är förmodligen det mest kollektivistiska landet i världen och det präglar också ledarskapet". Året efter påstod en annan företrädare för partiet, Torbjörn Björkman, att Nordkorea var "mer demokratiskt än Sverige i många fall".

Personligen hyser jag någon form av hatkärlek till nyliberalismen. Normalt sett är jag milt uttryckt skeptisk, men när jag läser Ayn Rand – eller för den delen någon tendentiös kulturartikel – kan jag ibland känna mig rätt såld på konceptet. Men min slutkläm här handlar inte om nyliberalismen utan om KPML(r), för Kajsa Ekis Ekman har nämligen samarbetat med partiet!

Ja, du läste rätt. En person som bedrivit aktivism tillsammans med ett stalinistiskt och Nordkoreadyrkande parti, kallar nyliberalismen för "en fantasi, en feberdröm utan koppling till verkligheten". Det hela liknar mest ett surrealistiskt skämt, men DN anser uppenbarligen den sortens tendentiösa trams vara viktigt att publicera och anlitar därför också mer än gärna skribenter som Ekis Ekman och Masri att skriva om "kultur".

Fler komiska exempel på partimedlemmarnas världsbild återfinns här (18:05).

Lästips: Hakelius, Det fina hatet

Vi som är Goda!

"Det är tveksamt om han kan sitta kvar", säger spel och dobbel-företagaren Douglas Roos från höga travhästar. Vem? Jo, Jens Spendrup såklart, mannen som idag retade gallfeber på kultur- och Twittermaffian efter att han likt en vit kränkt man hade fräckheten att vägra bekänna sig till feminismen.

Camilla Wagner från Veckans Affärer väljer att citera SAOL: Feminism är en "rörelse för kvinnors jämställdhet med män". Därmed borde saken vara klar, yes? Den som inte är feminist är mot kvinnors jämställdhet med män, alltså är Spendrup en idiot. Quod erat demonstrandum.

Alldeles bortsett från det faktum att Wagner låter precis som George W Bush då han uttalade de från vänsterhåll starkt kritiserade orden "är ni inte med oss är ni mot oss", finns det mycket som är problematiskt med detta resonemang. För att ta ett exempel: kommunism definieras i SAOL som "åskådning som åsyftar förverkligande av samfundsskick med egendomsgemenskap".

Den som inte är kommunist är således mot gemensam välfärd och infrastruktur, eller? Ännu snurrigare blir det när man ser vad samma ordlista har att säga om liberalism – en "politisk åskådning som hävdar principer om medborgares jämställdhet o. handlingsfrihet". Den som inte kallar sig för liberal är således mot jämställdhet, och därmed antifeminist. Således torde merparten av svenskarna vara såväl kommunister som liberaler – samtidigt?!

Reaktionerna på Spendrups uttalande säger egentligen allt om hur lågt i tak i Sverige det är idag, men det är ingen större idé att försöka förklara detta för en radikalfeminist, deras skygglappar skyddar dem effektivt från allting som annars skulle kunna utmana deras världsbild. Uttalanden på temat "man får säga vad man vill i Sverige, men man får också vara beredd att ta kritik" brukar ofta yttras i sammanhanget. Det påminner lite om när ett mobbat skolbarn försöker bita ifrån och hans plågoandar bara hånskrattar, upprepar hans ord med hånfull röst och därefter går till förnyat angrepp med glåpord. Men han kan ju faktiskt säga ifrån.

Reaktionerna är också ett symptom på det Godhetsföreträde som så många ideologier och organisationer idag håller sig med. "Den som är kritisk till ECPAT är för att barn våldtas", "den som är kritisk till Röda korset är för lidande och fattigdom", "den som är kritisk mot Föreningen Godheten är för ondska!"

Sådär håller det på, och det är många väldigt lukrativa styrelseposter och andra mysiga platser kring köttgrytorna som är beroende av att det så förblir.

Lästips: Motpol, Den hälsosamme ekonomisten, Hakelius, Susanna's Crowbar
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, Ab1, Ex1, Sk1, LT1, NSk1, Re1, Re2, SMP1

2014-02-09

Lästips: Marika Formgren

Ja, jag vet, jag har varit hyperaktiv på bloggen idag och dessutom borde jag lägga mig. Men det får bli ett inlägg till.

Marika Formgren är en frilansande skribent som tidigare skrivit ledare. Som ledarskribent fick hon efter en tid "skrivförbud vad gäller integration, invandring, feminism, jämställdhet och familjefrågor", eftersom hon inte låg "i den liberala mittfåran". Hon valde därför en tid senare att att sluta.

Reflektera för ett ögonblick över begreppet "den liberala mittfåran". Vad som gissningsvis avsågs med detta är förvisso idéer som idag inlemmats i den svenska konsensuskulturen, men som åtminstone delvis är allt annat än liberala, utan har sitt ursprung långt ut på vänsterkanten. Idéer som en borgerlig ledarskribent idag alltså inte längre får ifrågasätta.

Efter att Formgren slutade som ledarskribent skrev hon en lysande artikel i Axess med rubriken "Sluta med propagandan" som jag rekommenderar alla att läsa. Formgren har även en blogg, som åtminstone jag tänker hålla ögonen på framöver.


Staffan Danielsson

Demokratiförakt

Det blev ja i den schweiziska folkomröstningen om begränsningad invandring, någonting som SvD:s Gunilla von Hall kommenterar så här:

"Röstutslaget är ett tecken på liknande främlingsfientliga och immigrationströtta stämningar runtom i Europa."

Det schweiziska folkets demokratiskt fattade beslut – i en fråga som de svenska politikerna för övrigt aldrig har låtit folket säga sitt om – avfärdas således utan vidare som "främlingsfientligt". Detta är inte seriös journalistik, detta är von Halls privata och synnerligen subjektiva åsikter framförda som om de vore objektiva fakta.

von Hall har tidigare anklagat Schweiz för "apartheid". Därtill har hon skrivit om hur "oron gnager" bland Frankrikes muslimer sedan Mohammed Merah sköt ihjäl sju personer, varav tre judiska barn och en rabbin. Huruvida oron även gnagde bland Frankrikes judar föreföll hon emellertid inte intresserad av att fråga sig.

Relaterat (och censurerat): Migros agenda
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, SR1, SR2, SR3, Sk1, Sk2, NSk1, NSk2, LT1, LT2, Ab1, Ab2, Exp

Märkligt om missbruk

I en artikel i SvD om heroin och Philip Seymour Hoffmans död kan man läsa följande:

 Program av europeisk typ för att få ner tungt narkotikamissbruk är sällsynta i USA där det till och med rått motstånd mot att dela ut sprutor gratis. Möjligen finns en större förståelse för tanken att narkotikaberoende är en sjukdom, sådana kommentarer var vanliga med anledning av att Hoffman varit ”vit” i över 20 år men till sist inte kunde motstå suget.

Detta är, som svensk journalist, en ganska underlig kritik att rikta mot USA eftersom precis samma kritik kan riktas mot vårt eget land. När det kommer till sprutbyte har de svenska politikerna släpat benen efter sig, och när det har införts har detta varit extremt kontroversiellt. Att alkoholism betraktas som en sjukdom som kräver vård står därtill i bjärt kontrast mot det faktum att missbrukare – och brukare – av narkotikaklassade preparat betraktas och döms som kriminella.

Program av "europeisk typ" för att få ned tungt narkotikamissbruk är sällsynta i Sverige och därför är den narkotikarelaterade dödligheten också mycket högre här än i resten av världsdelen. I USA har å andra sidan cannabisbruk på senare år i ganska stor omfattning legaliserats och/eller avkriminaliserats. Detta har inneburit att mången ung amerikan sluppit fängelse – med allt vad det innebär – bara för att ha blivit påkommen med att göra vad de flesta andra amerikaner också har gjort.

Sverige har i denna fråga mycket att lära av USA. USA har å sin sida väldigt lite att lära av Sverige.
Re, SvD, DN