2014-04-27

Romson, Putin och Sovjet

Under rubriken "7 tecken på att Sovjet är på väg tillbaka" kan man i SvD läsa följande:

"Den sovjetiska idén att tvinga medborgare att registrera eventuellt innehav av skrivmaskin, tycks få en modern efterföljare i Ryssland. Den 22 april antog det ryska parlamentet, Duman, ett tillägg till anti-terrorlagstiftningen som tvingar alla bloggare som har minst 3 000 besökare per dag att registrera sig och bli föremål för statlig kontroll."

Detta säger såklart ganska mycket om hur det står till med den ryska yttrandefriheten, men vad jag själv reagerade på var de uppenbara parallellerna till Åsa Romsons utspel om att förbjuda anonyma bloggar. Den stora skillnaden är att där Putin sätter gränsen vid 3 000 läsare satte Romson gränsen vid en.

Läs också: Anbody's Place
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, , SvD7, SvD8, Av1, Av2, Av1, Ab1, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, NSk1, NSk2, NSk3, LT1, LT2

2014-04-26

Sveland, Thente och skuldförskjutningen

För mindre än en vecka sedan publicerades Jonas Thentes mycket läsvärda artikel om näthatsdebatten. Reaktionerna på Thentes hårda kritik av den journalistkår han själv tillhör lät såklart inte vänta på sig, och var naturligtvis precis så förutsägbara som man kunde ha väntat sig.

Att Thentes artikel faktiskt blev tryckt på DN:s kultursidor är såklart positivt, och kommer säkert användas som argument för att det är högt i tak i Sverige. Det faktum att så många kulturskribenter på så kort tid fann sig tvungna att skriva svavelosande svar tyder dock på motsatsen.

Thentes text kunde inte tillåtas få stå ostörd som ett välbehövligt men ensamt motargument. Nej, det var nu av högsta betydelse att Thentes blasfemiska ord blev överröstade. Att likt Thente ifrågasätta rådande konsensus var ingenting man kunde komma undan med, inte ens då Thentes text stod där som ett väldigt ensamt motargument i en flodvåg av diametralt motsatta åsikter.

Helsingsborgs Dagblad argumenterade att Thente hade fel eftersom Sverigedemokraternas väljare återfinns i alla samhällsklasser. Därmed satte man likhetstecken mellan "näthatare" och sverigedemokrater, vilket är konstigt av flera skäl.

Först och främst är det konstigt för att detta inte på något sätt var Thentes tes. Därtill är det såklart konstigt – och väldigt billigt – att påstå att det endast är sverigedemokrater som är näthatare. En näthatare blev till exempel påkommen med att sitta på Socialdemokraternas partiexpedition.

Utöver dessa två skäl är det väldigt konstigt eftersom det helt plötsligt tycks vara väldigt viktigt att poängtera att sverigedemokrater återfinns i alla samhällsklasser. Konstigt eftersom sverigedemokrater i allra andra sammanhang ständigt avfärdas som arbetslösa, kroppsarbetare eller förtidspensionärer med dålig ekonomi.

Konstigt, men inte särskilt förvånande, för konsekvens är en egenskap som definitivt aldrig utmärkt den svenska kulturvänstern. Fakta är någonting man förvisso gärna använder sig av när den passar ens syften, men när den inte gör det går det också utmärkt att bortse från den. "Han har lite rätt och mycket fel" summerar HD föraktfullt sin kritik av Thente. Ljudet av sten i glashus är ganska svårt att bortse från.

SvD:s bidrag heter "Thente tycks ha tagit fel kompis i handen". Namnet är gissningsvis valt för att maximera guilt by association-effekten, men artikeln påstår faktiskt inte att Thente går "fascisternas ärenden" eller liknande vilket man skulle kunna tro. Thente har "kanske" en poäng skriver man, sedan avfärdar man allt Thente sagt och låter kritiken mynna ut i en navelskådande poesianalys.

För det mest iögonfallande svaret står emellertid Maria Sveland. Från höga hästar påstår Sveland att Thente ägnar sig åt "osmaklig skuldförskjutning". På Svelands egen meritförteckning står ett aktivt och öppet deltagande i den omfattande och hämningslösa vuxenmobbningskampanj som drabbade Pär Ström.

Att Sveland väljer att börja tala om "osmaklig skuldförskjutning" blir därmed absurt. Har man som Sveland själv gjort deltagit i vulgära hatkampanjer bör man såklart ligga lågt när det kommer till att sätta sig till doms över andras hat. Väljer man dessutom att, som Sveland nu gjort, tala om "osmaklig skuldförskjutning" blir ironin i detta närmast kosmisk.

Det finns såklart ett stort mått av "osmaklig skuldförskjutning" i sammanhanget, nämligen att en hatmånglare som Sveland ges en gräddfil, inte bara till kulturdebatten i största allmänhet, utan dessutom till att sätta sig till doms över andras hat. Det är extremt osmakligt att media utan vidare låter Sveland komma undan med detta.

Tidigare i ämnet: "Dagens hjälte: Jonas Thente"

2014-04-25

Välfärden: fantasier och verklighet

Det har publicerats ännu en debattartikel på det uttjatade och sedan länge motbevisade temat "borgarna har förstört välfärden". Författarna till den nu aktuella debattartikeln är ett par fackpampar samt ex-marxisten Daniel "Chockhöj världens redan högsta skatter" Suhonen, chef för tankesmedjan Kataklysm.

Den från vänsterhåll ofta upprepade lögnen att välfärden har "gått sönder", att den har "förstörts" och "demonterats" av regeringen, är egentligen så tramsig att den inte förtjänar en kommentar. Problemet är bara att en lögn som upprepas tillräckligt många gånger till slut börjar påverka människors världsuppfattning. Detta vet såklart Socialdemokraterna, varför de – med hjälp av Karin "Legolas" Pettersson på Aftonpravdan – i brist på egna politiska visioner likt ett mantra ständigt upprepar denna lögn.

Därmed inte sagt att välfärden är ohotad. Om vi för en stund höjer blicken från den politiska pajkastningens ankdamm, och istället lyssnar på vad en nationalekonom som Assar Lindbeck hade att säga i en intervju publicerad i Magasinet Neo, så finns det betydligt mycket mer verklighetsnära skäl till oro:

"Invandrare kommer till kommuner där de inte får arbete eller bostad. Och då får man inte de samhällsekonomiska vinster som man skulle kunna få av invandringen."

"Så slutsatsen är att en välfärdsstat av svensk typ med höga ingångslöner och en icke-fungerande bostadsmarknad – vi klarar inte hur stor invandring som helst utan att det blir stor arbetslöshet och socialbidragsberoende bland invandrare."

"60 procent av socialunderstödet går redan till invandrare. Invandrare har fem gånger så stor sannolikhet att leva på socialbidrag som en infödd. Så redan nu har vi problem. Det betyder att vi måste ha en reglerad invandring."

"Vi är ett rikt land med en välfärdsstat och vi är nio miljoner invånare i en värld där tre, fyra miljarder människor skulle betraktas som urfattiga. Det är klart ett sånt land inte kan ha fri invandring."

Om detta talas det emellertid väldigt sällan i den politiska "debatten", trots att de flesta seriösa ekonomer delar Lindbecks analys. Detta trots att de problem Lindbeck pekar på torde vara av väldigt stort intresse för väljarna, inte minst den arbetarklass som just LO gör anspråk på att företräda.

Denna debatt förs dock inte, vad vi istället får höra är floskler om "berikande" och, såklart, de idéfattiga s-märkta papegojornas klagosånger om den "demonterade" välfärden. För säkerhets skull kryddas detta med en aldrig sinande ström av tendentiösa kulturkrönikor i vilka till exempel brandmännnen som tyckte att vissa människor var mer lika än andra istället beskrivs som brandmännen som "stod upp för människors lika värde".




DN1, DN2, Ex1

2014-04-24

Holmlund, tiggarna och den postmodernistiska journalismen

Kulturvänstern har länge haft ett horn i sidan till Umeås starke man Lennart Holmlund. Tidigare har det bland annat handlat om ett långdraget gnällande om gallerian "Utopia". En galleria som mången medlem av Umeås kulturvänster lär handla i när den är färdigbyggd, men som likväl på lite oklara grunder hånats och kritiserats i oräkneliga kulturartiklar.

Journalisten Christoffer Röstlund tillhör dem som satt sig på särskilt höga hästar, trots att Röstlunds egen journalistiska gärning mest präglats av artiklar som varit påtagligt taffliga plankningar av anglosaxiska förlagor.

Nu har Holmlund i kritiska ordalag uttalat sig om de tiggare som blivit ett fast inslag i den svenska gatubilden, och det gör man såklart inte ostraffat. Tiggarna är förvisso en grupp som har förvandlat naturområden till soptippar, som tjuvkopplat el, som uppfört olagliga bosättningar och i vilkas spår hela bostadsområden drabbats av otrygghet, men det där tycks inte spela så stor roll, för tiggarna är heliga.

Tiggarna är den postmodernistiska journalismens paradexempel. De är stackare, de är offer, de är "rasifierade", de är individer med rättigheter men utan skyldigheter. Det är inte okej att vara less över att tiggariet blivit ett inslag i stadsbilden, det är inte okej att vara irriterad över olagliga bosättningar och nedskräpning, det är inte okej att tycka att det räcker nu. De rumänska tiggarna är helt enkelt en grupp som står över varje form av kritik. Den som är irriterad över tiggarnas agerande är en dålig människa, punkt.

Därför är Holmlunds uttalande oacceptabelt, därför framförs högljudd kritik mot Holmlunds frispråkighet, därför framförs krav på att Holmlund bör be om ursäkt och därför anses Holmlunds blogginlägg ha stort nyhetsvärde. Huruvida Holmlund har rätt eller fel spelar inte så stor roll, trots allt är även statsministern rent faktamässigt ute på väldigt tunn is då han likt en papegoja upprepar att invandringen "berikar" Sverige, men statsministerns uttalanden ansluter sig till den rådande postmodernistiska diskursen och föranleder därför inte någon medial kritik eller några krav på källangivelser.

När andra politiker med andra åsikter beter sig som flygplanskapare leder detta enligt samma avsaknad av logik inte heller till någon medial kritik, det leder istället till mediala hyllningar. När vänsterpartister framställer partiets olagliga aktioner som exempel på "antirasisters" spontana "civila olydnad" är det givetvis denna version – detta "narrativ" – som okritiskt återges av media.

Parallellt med kritiken av Holmlund publicerar media utan att darra på manschetten varningar för "irländska asfaltsläggare". De "irländska" asfaltsläggarna är förvisso i regel inte irländare utan britter, så kallade Irish Travellers från Storbritannien, men varför komplicera den postmodernistiska nyhetsrapporteringen med något så obetydligt som fakta?

Denna grupp är på många sätt väldigt lik den grupp som idag kallas för "romer". Båda grupperna har valt att leva i majoritetssamhällets utkant, båda grupperna håller ofta sina barn utanför skolsystemet och båda grupperna är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken. Men eftersom den ena gruppen är "rasifierad" samtidigt som den andra inte är det, anses varningar vara på plats i det senare fallet men endast medlidande, snyftreportage, krav på ökade utbetalningar av skattemedel och rättigheter utan tillhörande skyldigheter i det förra.

Att på detta vis göra åtskillnad mellan två grupper endast utifrån hudfärg är såklart – för att formulera det milt – ett uttryck för rasmedvetenhet, hade åtskillnaden varit den omvända hade detta utan vidare klassats som rasism. Men istället för att fundera över denna inkonsekvens, istället för att lyssna på den majoritet av svenskar som upplever tiggeriet som ett otrevligt problem, så väljer man istället att gå till attack mot Holmlund.

På så sätt tystas såklart en frispråkig politiker, med vad mer är, på så sätt sänder man allmänheten en tydlig signal om vad som är okej att tycka och vad som är okej att säga. I sann orwelliansk anda beskrivs detta såklart i termer av "demokrati", men vad det i själva verket handlar om är såklart den direkta motsatsen.
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SR1, Exp1, Ab1, Ab2, Ab3

2014-04-22

Dagens hjälte: Jonas Thente

Det skjuts vilt i Sverige, och de orts- och stadsdelsnamn som figurerar i rapporteringen om skottdåden (och knivdåden och upploppen) är allt annat än slumpvis fördelade.

Detta förhållande avslöjar rätt mycket om vilka som skjuter, det avslöjar rätt mycket om i vilka sammanhang det skjuts och varje person som kan läsa mellan raderna – och det kan nog de flesta i Sverige vid det här laget – kan se de samband och sakförhållanden som emellertid lyser med sin totala frånvaro i media.

Det faktum att Sverige ensamt står för över nio procent av i-ländernas samlade asylmottagande lyser också med sin frånvaro i svensk media, liksom diskussionerna kring vad detta kostar det svenska folket gör. Någonting som kan tyckas vara en aning anmärkningsvärt, då vårt land har en befolkning på mindre än tio miljoner människor.

Vad som däremot inte är frånvarande i media är artikelserier om den svenska rasismen, public service-anställda debattledare som hånar misshagliga meningsmotståndares utseenden eller berättelser om hur invandrare utan asylskäl – men som ändå benämns som "flyktingar" – hjärtlöst utvisas .

Vad som inte saknas är floskler om att invandringen "berikar Sverige". Vad som inte saknas är halvsanningar och direkta lögner om invandringens kostnader. Vad som inte saknas är hysteriska överdrifter, hyllningsreportage om "antirasister" som mordhotar politiker, regelrätta lögner och public service-programledare som väljer terror före yttrandefrihet.

Utöver detta har vi postmodernistisk historieförfalskning, människor som kränks av fakta, återkommande lögner om huruvida invandringen till Sverige är förenlig med det svenska välfärdssamhället och ett underförstått bakomliggande antagande att det är ett allvarligt hot mot demokratin när en framgångsrik person blir kallad för "fitta", men helt okej med vuxenmobbning och att jämföra sina meningsmotståndare med Breivik.

Det handlar inte om att debatten har en "slagsida", om att det är "lågt i tak" eller om att nyhetsrapporteringen ibland är "lite vinklad". Det handlar om en samhällsdebatt som har spårat ur fullständigt, det handlar om ett debattklimat som är på gränsen till att vara direkt totalitärt och det handlar om precis samma propaganda som vi anklagar andra länder för att hålla sig med.

Jonas Thente har idag skrivit en lysande debattartikel som tar upp några av alla dessa absurda sakförhållanden, och SvD:s Sanna Rayman var snabb att haka på. Har du inte läst deras texter så gör det, de är kanske de två viktigaste texterna som publicerats i svensk media under det här året. Thente och Rayman förtjänar varsin stor eloge för sina respektive bidrag, och kanske, kanske förebådar dessa bägge inlägg en vändpunkt för det svenska debattklimatet.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ex3, LT1, LT2, NSk1, Sk1, SR1, SR2

2014-04-15

Den postmodernistiska rasismen

"Rasism på bussförarutbildning", berättas i en TT-notis som återges av flera tidningar. "En lärare på en bussförarutbildning har under en lektion fällt rasistiska kommentarer" förklarar artikeln vidare.

Kommentaren läraren fällde var att det kommer att bli "inbördeskrig" när "hela världen" kommer till Sverige. Detta är såklart en pessimistisk kommentar, en bombastisk kommentar, en kommentar som kan anses olämplig och en kommentar som har väldigt lite med en bussförarutbildning att göra. Den kan emellertid näppeligen sägas vara rasistisk.

Kommentaren som läraren fällde sade ingenting om olika etniciteters förmågor eller värderingar, vad kommentaren gav uttryck för var en låg tilltro till människor av olika etniciteters förmåga att leva tillsammans.

Denna oro är på intet sätt obefogad. Syrien, Bosnien, Kongo och Nigeria är bara några av alla de exempel som kan anföras till stöd för detta påstående. "Mångkultur" må vara modeordet för dagen, men bakom vackra tal och visioner återfinns en verklighet som är komplicerad, en mänsklig natur som är irrationell och som sällan enkelt fogar sig till förnuftigt utformade system och en civilisation som är en betydligt tunnare fernissa än vad vi ofta är riktigt på det klara med.

Det är såklart enkelt att skandera this time it's different! – och därefter ännu en gång omdefiniera och urvattna rasismbegreppet så att det passar ens syften. Huruvida detta är empiriskt, realistiskt, verklighetsförankrat och intellektuellt hederligt är dock en helt annan femma.
SvD1, SvD2, SvD3, Dag1, LT1, LT2, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, SMP1, SMP2, SMP3

Det stinker, MP!

Timbuktu, som vid upprepade tillfällen har mordhotat sverigedemokrater, har anlitats av Miljöpartiet som expert på "antirasism". Samma Miljöparti som ser näthat som ett så allvarligt problem att Åsa Romson idag föreslog att anonyma bloggar skulle förbjudas.

Åh, visst backade Miljöpartiet därefter från sitt förslag, men bara för att de fick hård kritik. Miljöpartiet backade inte för att Romson själv insåg att hon hade fel, Miljöpartiet backade inte för att man insåg hur illa förslaget rimmade med partiets höga svansföring i integritetsfrågor och det var knappast heller insikten om vilken dubbelmoral partiets gullande med Timbuktu innebar i sammanhanget som fick Miljöpartiet att ändra sig.

Motiveringarna till varför det är helt okej att såväl likna någon vid en massmördare som mordhota Jimmie Åkesson, men samtidigt så allvarligt att likna någon med ett könsorgan att detta motiverar grova inskränkningar av yttrandefriheten, lyser fortfarande med sin frånvaro.

Relaterat: Anybody, Den hälsosamme ekonomisten
DN1, SvD1, SvD2, Ex1, Re1, SR1

2014-04-14

Ulf "KPML(r)" Bjereld

Tobias Billström måste "be om ursäkt" utbrister Ulf Bjereld indignerat efter att Sydsvenskan påstått att ett av migrationsministerns uttalanden skulle vara felaktigt.

Really, Bjereld? Om nu Sydsvenskans uppgifter stämmer och Billström faktiskt hade fel, vore det i så fall inte tillräckligt att Billström medgav detta? Måste varje politiker be om ursäkt varje gång det visar sig att vederbörande har haft fel? Eller är det kanske så, Ulf Bjereld, att detta endast gäller på invandringsområdet? Är det måhända så att vi svenskar, som ensamma står för 9,2 % av i-ländernas totala asylmottagande, har extra mycket att be om ursäkt för?

Eller är det kanske snarare så, Ulf Bjereld, att det är det faktum att media så ofta anlitar dig som "expertkommentator" trots att du står till vänster, är vad som är anmärkningsvärt i sammanhanget? Är det måhända så, Ulf Bjereld, att dina "analyser" i själva verket är regelrätt politiskt kampanjarbete inför valet?

Och var det inte så, Ulf Bjereld, att du länge var medlem i KPML(r)? Och är det inte så, Ulf Bjereld, att KPML(r) är ett parti som hyllar såväl massmördaren Stalin som den bindgalna mördarregimen i Nordkorea?

Så vem, Ulf Bjereld, är det som borde be om ursäkt egentligen? Är det Billström som borde be om ursäkt för ett misstag som han påstås ha begått? Eller är det kanske du, Ulf Bjereld, som borde be om ursäkt för ditt stöd för diktaturregimer med tiotals miljoner människoliv på sina samveten? Och borde kanske även media be om ursäkt, Ulf Bjereld, för att de gång på gång låter tendentiösa pajasar stå för de politiska analyserna? Finner inte du som statsvetare detta det minsta anmärkningsvärt?




DN1, DN2, DN3, DN4, Ab1, Dag1, Dag2, Dag3, NSk1, SMP1, SMP2, SvD1

2014-04-13

Propaganda & postmodernism

I såväl DN som SvD kan man idag läsa om det ryska propagandakrig mot Ukraina som är i full gång.

Missförstå mig inte, jag instämmer i denna analys och när svenskar – vanligtvis på vänsterkanten – plötsligt glömmer bort allt vad Pussy Riot och "HBTQ"-rättigheter heter och istället blir Vladimir Putins megafoner finner jag detta ytterst motbjudande.

Men med "propaganda" avses inte bara den propaganda du själv ogillar, med "propaganda" avses propaganda. Och SvD och DN är proppfulla av densamma.

I SvD kan man läsa om den "antirasistiska" rörelse som vuxit fram som en motrörelse till Sverigedemokraterna. Problemet med resonemanget är bara att som exempel på vad denna rörelse tar ställning mot används nazistiskt klotter. Som om Jimmie Åkesson sprang omkring och klättrade hakkors på moskéer.

Artikeln väljer också att använda sig av den extremt tendentiöse Henrik Arnstad som ämnesexpert, trots att Arnstad vid upprepade tillfällen har sågats av akademiker. Arnstad säger ju vad man vill höra, vilket när det kommer till kritan är det viktigaste inom den postmodernistiska journalismen.

Parallellt med detta påbörjar DN en artikelserie med titeln "Drömmen om Sverige", signerad Niklas Orrenius. Halva Syriens befolkning är på flykt, kan man läsa, och av dessa är det – faktiskt! – bara en halv procent som kommit till "det stängda" Europa.

Här vore det såklart på sin plats med lite kompletterande information. Som att merparten av flyktingarna befinner sig inom Syrien – de har flytt till en annan stad där inga stridigheter pågår, och saknar i grund och botten behov av att överhuvudtaget söka sig utomlands – eller, som Orrenius själv nämner, har tagit sig till till grannländer som Libanon och Jordanien där fred råder och språket är detsamma.

Men eftersom Sverige är "vackert" och det "det lugnaste landet i världen" – och sådär på marginalen även delar ut permanenta uppehållstillstånd till alla syrier – så är det om vårt land man "drömmer". Vilket såklart är en fullt förståeligt inställning, en inställning som du och jag förmodligen också skulle dela om vi vore i syriernas situation.

Men att bara ensidigt återge den förklarar definitivt inte hur Sverige skall lyckas skaka fram bostäder och jobb åt de upp till 69 000 syrier som väntas komma till Sverige i år, och det förklarar ännu mindre hur vi skall lyckas integrera alla dessa människor från en kultur väldigt olik den svenska i de förorter som redan präglas av massarbetslöshet, utanförskap, skottlossningar och våld.

Men att förklara detta, att komplettera sin ensidiga berättelse med en dos realism, är ingenting som intresserar Orrenius. Istället uppmanar han syrierna att spela fotboll på en fotbollsplan vid vilken skyltar tydligt säger att man inte får spela där. Det postmodernistiska reportaget blir ju betydligt bättre så.

Lästips: Susanna's Crowbar
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, Ab1, Ab2, Ex1, NSk1, SvD1, SvD2, SvD3, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4

2014-04-11

DN hyllar Timbuktus fina hat

Sveriges mest överskattade artist, det vill säga Timbuktu, har skrivit en låt om Sveriges mest överskattade statsminister, det vill säga Olof Palme.

Texten som Timbuktu har författat påminner mest om något som en mellanstadieelev har skrivit, och kommer komplett med krystade nödrim – "rått dryg"/"grått bly" – mellan vilka formuleringar som "hursomhaver" förnumstigt men tondövt har stoppats in. Timbuktu själv förklarar stolt att texten är en "allegori" över "post-folkhemslandet".

Eftersom Timbuktu är rasifierad, miljöpartist och gör musik om att misshandla Jimmie Åkesson finner Dagens Nyheter nyhetsvärdet i detta så stort att man valt att publicera såväl sångtexten som ett hyllningsreportage.

Budskapet i Timbuktus "allegori" över "post-folkhemslandet" är att efter Palme mördades blev Sverige ett hårt, kallt och kapitalistiskt land. Timbuktu låter dock inte det hela stanna vid en okritisk hyllning till Mugabevännen Palme. Den text som DN hyllar slutar nämligen med ännu ett förtäckt mordhot, då Timbuktu skriver hur "hon drömmer om att Jimmie Åkesson får träffa Palme".

Den här sortens fina hat belönades som bekant nyligen med ett pris som delades ut i riksdagen.


LT1, NSk1

2014-04-09

Missförstå allt som kan missförstås!

Varför, o varför, måste all svensk samhällsdebatt föras enligt devisen "om någonting kan missförstås, skall det också missförstås"?

Dagens stora chock i den postmodernistiska ankdammen är att Silja Lines talesman, apropå våldtäktsrisken på finlandsfärjor, har sagt att kvinnor måste tänka på hur mycket de dricker.

För varje person som gör sig omaket att tänka efter en bråkdel av en sekund eller två, torde det stå tämligen klart att talesmannen har helt rätt. Finlandsfärjor är inga folkpartistiska diskussionsklubbar, finlandsfärjor är fulla av berusade, omogna och inte sällan aggressiva människor.

Att som kvinna vara redlöst berusad i en sådan miljö är såklart ett riskbeteende. Ingen borde såklart behöva väga in risken för att bli våldtagen – eller misshandlad eller dödad – när vederbörande planerar sina nöjen, men det är så världen ser ut. Jag är den förste att skriva under på att detta är fördjävligt och att vi borde göra mycket mer för att allmänheten skall slippa utsättas för dessa risker, men återigen, det är inte där vi är idag.

Om man undviker riskbeteenden minskar riskerna, så enkelt är det, och det är naturligtvis detta Silja Lines talesman menar. Det påverkar givetvis inte skuldfrågan, den som våldtar en annan människa bär alltid hela skulden, men brottsoffrets lidande är – tyvärr! – oberoende av skuldfrågan. Det är givetvis synd att det är på det viset, men likt förbannat är det på det viset och det upphör inte att vara på det viset bara för att man skjuter på budbäraren.

Som vanligt vägrar emellertid de snattrande ankorna i den postmodernistiska ankdammen att tänka efter, de känner efter istället och därefter börjar de skrika att det är kartan det är fel på, inte terrängen. Det går naturligtvis att både arbeta mot våldtäkter och varna allmänheten för riskabla situationer, men i de irrationella och gapiga postmodernisternas värld utesluter bara inte det ena det andra, det ena tycks till och med aktivt motverka det andra.

Så varför tänka efter? Man kan ju alltid bete sig som en jubelidiot istället, och ju mer omedgörlig och irrationell du är, på desto större allvar tycks du av någon outgrundlig anledning också bli tagen.

Lästips: Sanna Rayman
DN1, SvD1, Ab1, Ab2

2014-04-08

Infamt om "blodsnationalism"

DN:s ledarsida går ännu en gång till attack på Ungern och landets premiärminister Viktor Orbán.

Jag är personligen inget större fan av Orbán, men DN:s kritik – som mer framstår som en ryggmärgsreflex än som ett försök att förklara vad exakt man tycker är fel med den ungerska politiken – är så märklig att den nästan blir skrattretande.

Man kritiserar Orbán för att ha "politiserat" rättsväsendet. Må så vara, men med tanke på att nämndemännen i de svenska domstolarna är politiskt tillsatta blir dylik kritik från svenskt håll direkt grotesk. Om man därtill beaktar hur mycket politik och ideologi det gått i rättsfall som styckmordsrättegången, fallet Thomas Quick och hanteringen av Julian Assange så finns det definitivt skäl att från svensk horisont ligga lågt med kritiken av andra länders rättsväsenden.

'En myndighet fick till uppgift att se till att mediernas rapportering var "balanserad", och i auktoritär tradition har för makten misshaglig granskning kunnat stoppas och obekväma publicister avskedas' fortsätter DN. Detta är såklart en ytterst tveksam utveckling, men när DN:s journalister själva medger att man utelämnar fakta för att ge en skev bild av verkligheten har DN också förverkat all rätt att kritisera de ungerska medielagarna. DN:s agerande skulle tvärtom kunna användas som ett gott argument för att Sverige behöver en liknande lag.

Det tredje och sista någorlunda konkreta argumentet för den ungerska politikens förkastlighet ger DN då man förklarar att det är "blodsnationalism" att "ungerska minoriteter i angränsande länder har getts rösträtt".

För det första är det såvitt jag kan utläsa endast i grannländer bosatta ungrare som även är ungerska medborgare som berörs av detta. För det andra är det inte särskilt konstigt om den ungerska befolkningen är lite mer nationalistisk än den svenska. Det är förvisso sant att man i nånannanismens, fredens och de kravlösa bidragssystemens Sverige kan förneka att miljontals etniska svenskar existerar, och likväl bli tagen på fullt allvar i breda och tongivande kretsar.

Det är måhända en "lyx" som vi kan unna oss, men den sortens postmodernistiska diskurs lär vara svår att saluföra till ett folk som fick sina etniskt homogena städer, byar och landskap delade av godtyckligt dragna landsgränser 1920, vars land slogs i spillror i slutet av andra världskriget och vilket därefter fick genomlida årtionden av sovjetisk ockupation och förtryck.

Efter att den förhållandevis långa texten endast lyckas framföra dessa tre ihåliga argument, konkluderar DN melodramatiskt att "Ungern behöver syre". Tur för oss svenskar att vi, som lever i den breda åsiktskorridorens land, kan andas fritt.


Ab1, Ab3, Ab4, Ab5, Dag1, Dag2, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, Ex1, LT1, LT2, LT3, NSk1, NSk2, NSk3, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, Sk6, Sk7, SMP1, SMP2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7

Empatisk och inhuman

"Situationen med fattiga romer som tigger pengar har lett till en intensiv nationell debatt, där Sverige skiljer sig från många andra länder i Europa dit tiggare sökt sig", kan man idag läsa i DN. "Vi har en mer empatisk syn på de här människorna" sammanfattar EU-minister Birgitta Ohlsson läget

Notera ordvalet. "Empatisk syn". "Vi". Det är såklart i någon mening empatiskt att tycka synd om människor som skövlar skog, stjäl el och anlägger en soptipp mitt i ett naturområde, men det är inte särskilt humant. Det går inte att föra en ansvarsfull politik utifrån en Nalle Puh-ideologi om att man skall "vara snäll" och där människor har rättigheter men inga skyldigheter. Det är måhända empatiskt, men inte särskilt humant, att behandla vuxna människor som barn.

Detta stoppar såklart inte socialliberalen Birgitta Ohlsson, för vi är ju emptiska. Fast med "empatiska" menar hon koloniala, och med "vi" menar hon den rödgröna journalistkår som själva erkänner att man gärna vinklar nyheterna, samt den politikerkår hon själv tillhör och som inte mäktar med att leva upp till det sociala kontrakt de tecknat med skattebetalarna. Samma skattebetalare som däremot inte tycks räknas in i Birgitta Ohlssons "vi"-begrepp.

På samma sätt är det värt att ifrågasätta vilka "vi" det är är som protesterar mot Sverigedemokraterna då de besöker landets arbetsplatser. Är det de LO-medlemmar bland vilka partiet är det näst största? Eller handlar det måhända snarare om politiskt organiserade fackaktiva, tillresta aktivister och ett fåtal men högljudda revolutionsromatiker som demonstrerar under marxistiska paroller som "¡No pasarán!"?
DN1, DN2, DN3, Sk1, Sk2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10

2014-04-07

"Det är inte vårt fel!"

Det är polisens fel, lyder kommunalrådet Paul Lindvall analys av den senaste tidens upplopp i Linköping. "Det är inte acceptabelt att det här får fortsätta" summerar Lindvall läget.

Det är förstås praktiskt för en politiker från samma parti som landets statsminister att skylla allting på polisen, men det hade onekligen varit mer hederligt av Lindvall att idka en gnutta självkritik istället.

Det är politiker som Lindvall som tar tar de beslut som formar vår samtid och framtid, det är politiker som Lindvall som gjort det till en nationalsport att häva ur sig floskler fulla av kontradiktioner – men det är poliser som får stenar kastade på sig och det är, såklart, skattebetalarna som får stå för notan.

Det är såklart Paul Lindvalls fulla rätt att låtsas som att han själv, hans parti och hans yrkeskår inte har någon som helst skuld i det inträffade, men i så fall borde han åtminstone ha vett nog att hålla käft istället för att skylla problemen på den poliskår som det är hans partivän Beatrice Ask som drar upp riktlinjerna för.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Exp1, Exp2

2014-04-04

En dag i dårhuset #2

Vissa dagar räcker det med en snabb titt på dagens nyhetsflöde för att närmast ångra att man klev upp ur sängen.

Det mest påtagliga i dagens nyhetsflöde är den totala avsaknaden av ett borgerligt alternativ i svensk politik. I DN kan man läsa om att Moderaterna vill höja skatterna och i SvD kan man läsa att samma parti vill börja driva marxistisk jämställdhetspolitik.

Detta kryddas med hur Soran Ismail – i egenskap av kändis, invandrare och någon som ogillar SD – har fått en kolumn om tiggare publicerad. Den är precis som man kunde väntat sig såväl empatisk och vänstervriden som barnslig och fullständigt naiv.

Utöver detta har vi såklart som vanligt några artiklar som redan i rubriksättningen visar sin avsky för Sverigedemokraterna samt en artikel om Margot Wallström. Wallström tycks, efter att nyligen varit med om att ljuga sig blå i en debattartikel, fått mersmak. Därför tycker sig Wallström vara ett lämpligt val som migrations- eller integrationsminister om det skulle bli regeringsskifte i höst.

Vidare får vi även veta att VD:n för Firefox, ett företag som det annars ytterst sällan rapporteras om, får sparken eftersom han – liksom hela världen fram till för några få år sedan var – är emot samkönade äktenskap. Detta rubriksätts lite klatschigt med ordet "homobråk".

Bläddrar man sedan avslutningsvis vidare till Dagens Förnumstigheters ledarsida så får man även veta att om bara ett gäng präktiga och omutbara svenska socialliberaler hade fått i uppdrag att arrangera Afghanistans presidentval, så skulle landets problem snart vara över.

Lästips: Anybody


Margot Wallström om varför man bör köra över folkviljan

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8 Sk1, Sk2, Sk3, NSk1, SVT, Ab1, Ab2, Ex1, Ex2, Ex3

2014-04-02

Public service i fritt fall

I Nöjesguiden återfinns en intervju med Alexandra Pascalidou. I denna påstår inte bara Pascalidou – apropå kritiken mot det tendentiösa sätt på vilket hon valde att leda SR:s valsatsning P1 Debatt – att Alice Teodorescu förnekar rasismen, hon kommenterar dessutom hennes utseende med följande ord:

"Jag ångrar att jag kallade henne vacker. För det var en överdrift, så vacker är hon inte."

Detta vore inte särskilt anmärkningsvärt om det inte vore för att Alexandra Pascalidou fortfarande, sitt totala förakt för allt vad opartiskhet heter till trots, är programledare för statsradions båda debattprogram Ring P1 och valsatsningen P1 Debatt.

Att inte Pascalidou fick sparken direkt efter det infamösa programmet i vilket Teodorescu medverkade är i sig obehagligt. Fortsätter Sveriges Radio att anlita Pascalidou efter detta övertramp visar man dessutom med all önskvärd tydlighet att man skiter fullständigt i allt vad objektivitetskrav heter.

Att under dessa omständigheter fortsätta anlita Pascalidou och samtidigt kalla sig "public service" vore ett hån mot alla svenskar som finansierar verksamheten genom att betala in licensavgiften. Och vad säger förresten genusvetarna om kvinnor som bemöter kritik från andra kvinnor genom att attackera deras utseenden? Inte särskilt feministiskt, eller hur?
SvD

Masri, USA och humorn

Mona Masri är i farten med ännu en krönika i DN. Egentligen är den inte värd att kommentera, för efter fällningen i granskningsnämnden och den massiva kritiken mot Masris såväl postmodernistiska som postkoloniala försök till analys av Sveriges ekonomiska historia, har Masri denna gång lyckats med konststycket att skriva en krönika helt utan lögner, hat, kränkthet eller nyspråk.

Ändå är det något med denna krönika som skaver. Den handlar för det första inte om någonting alls, den är bara en recension av en webintervju med Barack Obama. Den bjuder inte på några som helst insikter i Obamas presidentskap eller politik, den bara konstaterar att Obama verkar vara en kul kille. Som om detta vore ett relevant mått på hur han skött sitt viktiga ämbete.

Därtill kommer att krönikan så uppenbar är en produkt av den amerikanska populärkulturen. Detta vore inte något anmärkningsvärt om det inte vore för att svenska vänsterprofiler som, likt Masri, hamnar i USA – kanske för att ta del av de senaste intersektionella teorierna, vilka de därefter börjar direktöversätta till svenska förhållanden – ofelbart varenda gång börjar älska det land vars politiska vänsteralternativ får moderater att framstå som regelrätta kommunister.

Denna kärlek inkluderar inte bara Hollywoods kommersialism, den inkluderar även den amerikanska humor som faktiskt tillåter att man skämtar om minoriteter. Humor som skulle fått samma vänsterprofiler att vråla om hat mot "rasifierade" och "HBTQ"-personer om den hade producerats i Sverige.

Och apropå humor så avslutar Masri sin krönika med att påstå att just humor är något som utmärkt det feministiska rörelsen. Vilket såklart är stor humor, om än oavsiktlig sådan.

2014-04-01

Genusfotografen sågas


Dagens Nyheter går idag ut stort med en serie artiklar om "sexistisk reklam". Att reklamen som avses verkligen är sexistisk tar DN för självklart, liksom att den därmed utgör ett reellt problem. Allt är emellertid inte nattsvart i DN:s värld för svenskarna är nämligen, som man stolt konstaterar, "världsbäst" på att anmäla sexistisk reklam.

Jojo, vilka skulle annars vara det? Frågan är dock om "världsbäst" är det mest passande ordet för att beskriva denna postmodernistiska och intersektionella form av extrem lättkränkthet. Det är såklart en fråga om åsikter, även om DN presenterar det hela som objektiva fakta, men själv finner jag Sverige snarare "pinsamt" än "världsbäst" när vårt land gång efter gång utmärker sig internationellt på detta sätt.

Frågan är såklart också vilka de "svenskar" som är bäst i världen egentligen är. Handlar det om en gräsrotsrörelse här, eller handlar det om något annat? Handlar det måhända främst om någon subkultur i stil med, för att ta ett exempel, humaniorautbildade långt ut på vänsterkanten vilkas språkbruk ofta kryddas med dubbelplusklatschiga nyspråksord som "cismän", "hen" och "rasifierad"?

Artiklar som dessa är såklart något av en paradgren för Dagens allt mer urspårade Nyheter. Nyligen skrev man en hyllningsartikel till Tomas "Genusfotografen" Gunnarsson och trots att detta i grund och botten var en angelägenhet för en relativt liten klubb för inbördes beundran, vars medlemmar till stor del är bosatta på Södermalm, fann man uppenbarligen allmänintresset så stort att kände sig tvingad att länka artikeln – med bild – på förstasidan hela dagen.

Tidningarna problematiserar sällan kring dessa frågor. När radikalfeministiska gruppen startar Twitterkampanjer mot påstått sexistisk reklam hyllas detta utan att de bakomliggande motiven och budskapen ifrågasätts. När "Genusfotografen" utser "Årets sexist" hyllas han inte bara för sitt engagemang, utan hans stundom närmast rättshaveristiska tolkningar framställs dessutom som objektiva analyser utan behov av motbilder.

Därför blev jag glatt överraskad då man idag i såväl SvD som Expressen kunde ta del av motbilder som tydligt markerade mot DN:s och Gunnarssons radikalfeministiska och postmodernistiska maktstrukturanalyser. Läs!

Bloggtips: Susanna Pettersson
DN1, DN2, DN3, Ab1, Ab2, SVT