2014-12-31

Om tokhöger och tokvänster

Jag blev igår anklagad för att vara "tokhöger" av en medlem i Vänsterpartiet. I Sverige är det som bekant inget konstigt eller iögonfallande med att vara medlem i ett parti som ända fram till det bittra slutet skickade hyllningstelegram till diktaturer i Östeuropa och som idag hyllar ett ultrapopulistiskt grekiskt extremistparti, men även bortsett från detta går det att ha en del invändningar.

Att förespråka en liberalkonservativ politik är inte att vara "tokhöger". Att förespråka en liberalkonservativ politik är att ansluta sig till en idétradition som är normal i i stort sett samtliga världens västländer, möjligtvis med undantag för ett litet land i norra Europa där politiken har dominerats av ett parti, ett land där skatterna är extremt höga, ett land där den offentliga sektorn är extremt stor, ett land med en extrem sexköpslag och där såväl asylpolitiken som reglerna för arbetskraftsinvandring är extrema jämfört med i stort sett samtliga andra länder i världen.

Man må tycka att allt detta är den norm med vilken tokighet skall bedömas, man må tycka att den höger som förespråkar högerpolitik är tokig och att den höger som agerar stödpartier åt en socialistisk minoritet är den höger som är normal, men i så fall har man valt en påtagligt skev uppsättning måttstockar.

Den höger jag representerar är inte tokig, den är sund. Den höger som numera samarbetar med Stefan Löfvens sammanbrottsregering kan däremot på goda skäl kallas för "tokhögern". Åtminstone vad prefixet tok- beträffar, efterledet -högern kan på goda skäl problematiseras.

Det är emellertid inte bara de svenska högerpartierna som idag kan anses vara tämligen tokiga, någonting snarlikt kan även på goda grunder sägas om den svenska vänstern. En av de viktigaste frågorna för den svenska vänstern har på senare år nämligen kommit att bli försvaret av en nyliberal invandringspolitik som i snabb takt är på väg att göra den svenska välfärdsmodellen omöjlig. Denna vänster – vi kan kalla den för "tokvänstern" – må vara uppfylld av sin egen förträfflighet, men historiens dom över den lär bli hård.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, Sk6, Sk7, Sk8, NSk1, NSk2, NSk3, LT1, SMP1, BT1, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Re1, Re2, Re3, Re4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, SR1

2014-12-30

Statens mjölkkor

Efter allianspartiernas villkorslösa kapitulation inför den socialistiska riksdagsminoriteten, har jag börjat leka med tanken på att låta bloggen bli ett forum för utbyte av tips om hur man som medelklassväljare bäst snuvar staten på några av de skatter och pålagor vi glatt förväntas betala. Dessvärre är möjligheterna relativt begränsade så länge man inte till exempel äger ett företag, varför det kanske inte heller blir något av denna idé.

Hur som helst kommer punktskatterna på alkohol och tobak att höjas första januari. Dessa skatter är redan, liksom de flesta andra skatter i Sverige, skyhöga. Som högbeskattad medborgare i ett land utan högeropposition gör man därför klokt i att försöka minimera de för privatekonomin skadliga konsekvenserna av detta.

Bor man i södra Sverige bör man givetvis inte köpa sin alkohol i Sverige överhuvudtaget. Bor man längre norrut gör man däremot klokt i att hamstra idag. Fyll ditt barskåp och din vinkällare till bristningsgränsen, se till att ditt kylskåp är fullt med öl och snus och köp på dig tillräckligt många limpor cigaretter för att klara dig en bra bit in på 2015.

Att spara några tior är löjligt enkelt och att spara några hundralappar är fullt möjligt. Effekten är dessutom dubbel, varje sparad krona innebär nämligen inte bara mer över till dig utan dessutom mindre över till Löfven, Sjöstedt och Romson. En bättre sporre är svår att hitta.
DN1, DN2, DN3, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, SVT1 Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, NSk5, LT1, LT2, SMP1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2

2014-12-29

Den robotiserade riksdagsoppositionen


Borgerlig oppositionspolitik

I en ledartext klämde Per Gudmundson häromdagen, liksom i förbigående, in följande dräpande ord:
"Vad jag kan förstå har Aftonbladet redan robotiserat sin ledarredaktion."
Vad Gudmundson emellertid missar i sin text – vars tema är den så kallade decemberöverenskommelsen – är att det finns ett annat område som efter nämnda överenskommelse lämpar sig utmärkt för robotisering. Jag syftar givetvis på oppositionens riksdagsarbete.

Allianspartiernas riksdagsgruppers arbetsuppgifter kommer nämligen de följande åren vara att trött upprepa slitna argument om varför regeringen Löfvens propositioner är dåliga. Därefter kommer de i bästa passiv-aggressiva anda ge samma propositioner sitt stöd genom att lägga ned sina röster. Det är inte speciellt svårt att programmera en robot att utföra exakt dessa arbetsuppgifter.

En riksdagsledamots grundlön är 61 000 kronor i månaden. Då allianspartierna förfogar över 141 riksdagsmandat kommer dessas grundlöner under mandatperioden uppgå till över 400 miljoner kronor. De sociala avgifterna går oavkortat tillbaka till staten, vilket gör att dessa i egentlig mening inte är en utgift, och en del av lönekostnaden kommer såklart tillbaka i olika former av skatter.

Dock tillkommer kostnader för traktamenten, övernattningslägenheter, bostadsersättningar, resor till och från jobbet, et cetera. Utöver detta blir en stor del av kostnaderna för riksdagshuset och tillhörande fastigheter onödiga, eftersom dessa kan hyras ut till bättre behövande. De fyra partiledarnas arbetsuppgifter kommer troligtvis även fortsättningsvis behöva utföras av människor, men totalt bör besparingen uppgå till åtminstone någonstans mellan 500 och 1 000 miljoner kronor under mandatperioden.

Efter decemberöverenskommelsen har oppositionens politiker således ett ypperligt tillfälle att inte bara personligen agera föredömen, utan även att slå ett slag för svensk teknikutveckling. Vad väntar ni på?

Lästips: Sanna Rayman, Anybody's Place

Mer Syriza i svensk politik – tack vare Alliansen!

DN1, DN2, DN3, DN4, LT1, LT2, LT3, SMP1, SMP2, SMP3, BT1, BT2, Re1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD4, SvD5, SvD6, Ab1, Ab2, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4

2014-12-28

Nog är nog, Alliansen

När allianspartierna 2010 förlorade sin parlamentariska majoritet hämnades de genom att göra upp med MP. Många alliansföreträdare har beskrivit detta som att de var tvungna, eller som att det var det rationella att göra i det uppkomna parlamentariska läget. Alliansregeringen var emellertid inte på något sätt tvungen, den kunde såväl ha valt att låta migrationspolitiken ligga fast som att göra upp med Socialdemokraterna istället, men det gjorde den inte. När Fredrik Reinfeldt därefter i ett flertal intervjuer påpekade hur Sverigedemokraternas intåg i riksdagen hade lett till ökad invandring, lämnade skadeglädjen i hans röst inga tvivel om vad hans syfte med uppgörelsen egentligen hade varit.

Efter att allianspartierna tidigare i år även förlorade regeringsmakten valde de, efter en kaotisk höst, att ännu en gång göra upp över blockgränsen, denna gång inte bara med Miljöpartiet utan också med Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Det är svårt att tolka detta som något annat än ännu ett försök att hämnas på väljarna, för vad de nu ställde sig bakom var fyra år av socialistisk politik, trots en icke-socialistisk riksdagsmajoritet. Budskapet lämnade inte särskilt mycket över till väljarnas fantasi: rösta på oss, annars...!

Ett nyval hade för allianspartierna varit ett chanstagande. I potten fanns regeringsmakten, men med chanserna att återvinna denna följde även en risk: man riskerade att förlora ännu fler platser vid köttgrytorna. För allianspartierna vägde uppenbarligen (den för väljarna tämligen irrelevanta) risken att förlora platser vid köttgrytorna tyngre än (de för väljarna högst relevanta) utsikterna till ett regeringsskifte. Decemberuppgörelsen var med andra ord inte bara resultatet av borgerlig hämndlystnad, den var också resultatet av feghet och omsorg om de egna karriärerna.

För mig var detta definitivt droppen som fick bägaren att rinna över. För några dagar sedan var jag beredd att lägga min röst på Kristdemokraterna, idag önskar jag ingenting hellre än att se detta parti långt under fyraprocentsspärren i nästa opinionsundersökning. Jag litar inte längre på något alliansparti, mitt tålamod är definitivt slut. Min egen politiska åskådning är inte bara blå utan mörkblå, men efter allianspartiernas senaste svek känns det mer lockande att lägga min röst på Socialdemokraterna (och därmed stärka dem på Miljöpartiets och Vänsterpartiets bekostnad) än att ännu en gång hjälpa Alliansen till makten.

Nog är nog, allianspolitiker. Ni håller alla Sveriges borgerligt sinnade väljare som gisslan, ni hoppas att genom er utpressningsstrategi få oss att rätta in oss i ledet och det hemska, det riktigt hemska är att vi inte har särskilt mycket att sätta emot. Men nog är som sagt nog, mitt tålamod är som sagt slut, så en sak är säker. Jag kommer inte belöna er strategi med min röst 2018 så länge ingenting extremt radikalt händer, och jag hoppas och tror att många resonerar som jag. Ert förtroende är förbrukat flera gånger om.

Därför vill jag uppmana alla moderata och andra borgerliga politiker som är förbannade över utvecklingen – och ni är många, i kommunerna rent av en majoritet – att starta ett nytt parti. Ni har inte längre någon framtid i den högtflygande Fredrik Reinfeldts och Anna Kinberg Batras nymoderata parti och allians. De gamla borgerliga partierna står inte längre för era värderingar, deras agenda är inte längre er agenda och de kämpar definitivt inte för era, era väljares eller era kommuners intressen.

Låt inte era namn eller ert förtroende bland väljarna fortsätta legitimera en politik som ni inte gillar. När era partier prioriterar Sverige status som EU:s största asylland med västvärldens sämsta integration av utlandsfödda framför skattesänkningar, valfrihet och arbetslinje, är det hög tid att ta farväl av det parti som en gång var Gösta Bohmans, men inte längre är det. Låt istället era namn och ert förtroende blir garanten för att ett nytt och verklighetsförankrat parti blir en maktfaktor i svensk politik. Kejsaren är naken, och nu är det er förbannade skyldighet att säga detta högt.

Läs också: Jens Kittel, Motpol, Christoffer Orméus


Mer om diagrammet ovan kan läsas här

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, NSk1, NSk2, NSk3, LT1, LT2, LT3, SMP1, SMP2, SMP3, SMP4, SMP5, BT1, BT2, Re1, Re2, Re3, Re4, Re5, Re6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, Ex1, Ex2, Ab1, Ab2, Ab3

2014-12-26

I huvudet på Fredrik Reinfeldt

Det är inte utan att man blir både förundrad och lite skrämd av Fredrik Reinfeldts allt mer bisarra utspel. Nu, först efter hans avgång, har vi fått en inblick i de resonemang som ligger bakom den migrationspolitik som må ha anammats av den svenska konsensuskulturen, men som i varje internationell jämförelse framstår som extrem.

Hur som helst gör Reinfeldt i och med dessa uttalanden det enkelt för Alliansen att börja distansera sig från honom. Det vore idioti att inte utnyttja denna möjlighet.

2014-12-24

Bland tomtar och troll

Det står tiotals tomtar gjorda av barn på en hylla här, och merparten av nämnda tomtar har en toalettpappersrulle istället för ryggrad. Alla eventuella paralleller till den svenska samhällsdebatten är givetvis ett utslag av slumpen.

Jag önskar alla läsare en riktigt god jul! Frossa i julmat, drick så mycket alkohol du själv finner lämpligt och kom ihåg att det är jultomten som skall matas med en extra tallrik risgrynsgröt, inte genustomtarna och trollen.

2014-12-23

Tino Sanandaji förtjänar vårt stöd

Så här i jultider gör en del människor en stor sak av att de lagt en del av julbudgeten på välgörenhet istället för något mer konventionellt.

Jag har blandade känslor inför detta. Det hela signalerar inte sällan ett ganska osmakligt drag av självgodhet, å andra sidan kan pengarna göra reell nytta. Vad man som arbetande svensk emellertid bör komma ihåg är att man betalar en av de högsta skatterna i världen. Tillsammans gör skatten på arbete, sociala avgifter och övriga skatter som moms att av varje arbetsdag går närmare halva förtjänsten till välgörenhet.

Jag vill emellertid uppmärksamma ett annat initiativ, nämligen Tino Sanandajis bok om invandringen till Sverige. Sanandaji har redan gjort en stor insats i den svenska samhällsdebatten, då han oförtrutet gång på gång bemött och punkterat dåliga, missvisande och direkt lögnaktiga argument. Med sin bok vill han fördjupa denna insats ytterligare, och detta förtjänar vårt stöd.

Därför vill jag uppmana alla läsare som har möjlighet att gå in på Sanandajis sida på Kickstarter och donera några kronor. Dels för att Sanandaji har gjort sig förtjänt av detta, dels för att resultatet kommer att gagna oss alla.
DN1, DN2, Sk1, Sk2, Sk3, NSk1, LT1, LT2, LT3, LT4, SMP1, SMP2, Re1, Re2, Re3, Re4, Re5, Re6, Av1, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Dag6, Dag7, Dag8, Dag9, Dag10, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, Ab1, Ab2, Ab3

2014-12-22

Den svenska medelhavskusten

Dagens stora nyhet har varit att det pågår samtal mellan regeringen och allianspartierna om hur ett nyval skall kunna förhindras. Detta väckte stor irritation bland de många borgerliga väljare som i utsikterna till nyval sett en chans att rösta bort regeringen Löfven. Väljare som anser det vara allianspolitikernas skyldighet att omfamna den andra chans ett nyval innebär. Väljare som kräver av sina partier att erbjuda en en bättre, mer förankrad och mindre floskulös politik än vad de gjorde under höstens valrörelse.

Senare på dagen framkom det nya uppgifter som antydde att förhandlingarna inte tycktes leda någonstans. Expressens K-G Bergström beskriver samtalen som ett spel för gallerierna och personligen hoppas jag att han har rätt. Det är emellertid på sin plats att ännu en gång påminna om varför den politiska situationen ser ut som den gör, om varför Alliansen förlorade valet, om varför Stefan Löfvens budget föll, om varför ledande svenska politiker nu talar om att urholka demokratins principer.

I gårdagens inlägg hade jag med två diagram som illustrerade asylpolitiken i EU- och EFTA-länderna. Vad dessa diagram visar är inte bara att den svenska asylpolitiken är extrem, de visar dessutom att den asylpolitik som Sverigedemokraterna förespråkar är ganska genomsnittlig.

I samhällsdebatten påstås ofta att valet står mellan "öppenhet" och "stängda gränser". Denna beskrivning har emellertid väldigt lite med verkligheten att göra. Av diagrammen framgår istället att valet snarare står mellan å ena sidan en tämligen normal europeisk asylpolitik och å andra sidan en direkt extrem dito. Den extrema varianten motsvaras av den asylpolitik vi har idag.

Om Sverige, liksom till exempel Italien, hade haft en lång medelhavskust vore våra staplar i diagrammen naturliga. Vi skulle dessutom vara bundna av internationella konventioner som Dublinfördningen. Sverige har emellertid inte en lång medelhavskust, varför det blir tämligen uppenbart att det varken är vårt läge eller internationella konventioner som gjort oss till statistiska avvikelser i diagrammen. Att så är fallet är en följd av den svenska politiken.

En sådan politik hade kunnat vara en ekonomisk tillgång för Sverige om vi förmådde få denna rekordstora ström av invandrare i arbete. Det gör vi emellertid inte, tvärtom är det svenska sysselsättningsgapet mellan infödda och invandrare störst i OECD. Vi kombinerar med andra ord en extrem invandringspolitik med en extremt dålig integrationspolitik, någonting som kostar väldigt mycket pengar.

Det är denna politik som för sju partier har blivit en politisk fråga överordnad alla andra politiska frågor. Det är denna politik Alliansen förlorade valet på, det är denna politik regeringen Reinfeldt prioriterade före skattesänkningar, valfrihet och arbetslinjen. På samma sätt är det denna politik som Stefan Löfven har kommit att prioritera framför högre pensioner, förmånligare sjukpenning, högre a-kassa och så vidare.

Inom båda blocken har man idag således visat sig villiga att offra samtliga sina hjärtefrågor, bara den ansvarslösa invandringspolitiken får fortsätta. Vad mer är, i dagarna har man dessutom träffats för att förhandla om hur man skall kunna göra det lättare att köra över de väljare som röstat för en annan politik.

Detta är inte ett tecken på ett friskt samhällsklimat, det är ett tecken på en politikerkår som tappat verklighetsförankringen, som blivit fartblinda och nu målat in sig i ett hörn. Den uppkomna situationen är ovärdig en demokrati, i synnerhet en sådan som ser sig som förmer än andra demokratier.

Relaterat:
Toklandet, Dick Erixon, Fröken Missnöjd, Anybody's Place
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Sk1, NSk1, LT1, SMP1, SMP2, SMP3, SMP4, SMP5, BT1, BT2, BT3, Re1, Re2, Re3, Re4, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Dag6, Dag7, Dag8, Av1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4

2014-12-21

Asylstatistik för EU/EFTA, januari till september 2014

I oktober skrev jag ett inlägg som i diagramform illustrerade asylmottagandet i EU- och EFTA-länderna under första halvåret 2014, baserat på statistik från EU:s statistikmyndighet Eurostat. Då fanns endast uppgifter för årets första och andra kvartal tillgängliga, men i dagarna publicerades även motsvarande statistik för årets tredje kvartal. Diagrammen kan därför utökas till att omfatta perioden januari till och med september 2014.

När man kombinerar Eurostats statistik med siffror över antalet invånare i samma länder, erhåller man följande diagram över antalet asylsökande per 1 000 invånare i respektive land under tidsperioden:



Diagrammet nedan visar istället antalet positiva asylbesked (i första instans) per 1 000 invånare i samma länder. Notera att den nivå på asylmottagandet som Sverigedemokraterna förespråkar ligger med som referens. Denna nivå hamnar någonstans mellan den finska och den italienska, och avviker inte särskilt mycket från den tyska.


Kommentarer:
  • Uppgifterna för Österrike saknas eller är ofullständiga i Eurostats statistik, varför landet saknas i diagrammen ovan.
  • Att kontrollera mina siffror är såklart inte helt enkelt, då de är en kombination av siffror från Eurostats PDF-filer och befolkningsstatistik från Wikipedia. Om någon journalist, bloggare eller annan opinionsbildare vill ta del av den Excelfil i vilken jag sammanställt uppgifterna, kontakta mig på fnordspotting [at] gmail.com.

Källor:
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, Sk1, Sk2, NSk1, NSk2, NSk3, LT1, LT2, SMP1, SMP2, SMP3, BT1, Re1, Re2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ab1, Ab2, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Dag6, Dag7, Dag8, Dag9

2014-12-20

SD, Orrenius och svansarna

Det sägs ofta att Sverigedemokraterna har en "svans" av rasistiska anhängare. Det ligger rätt mycket i detta, jag har själv ofta sett denna svans hata, hota och använda fula ord. Ibland har den sökt sig till mig på grund av vad jag själv har skrivit om invandringspolitiken, ibland har jag blivit föremål för dess vrede när jag inte bekräftat dess världsbild.

Docent Kjell Magnussons mycket läsvärda debattartikel om reaktionerna på Niklas Orrenius intervju med Björn Söder sätter emellertid fingret på någonting som jag reflekterat en hel del över under veckan som gått. Som jag tidigare skrivit om tyckte jag Orrenius artikel var bra. Den inbjuder emellertid till missförstånd, eftersom den inte gör någon ansats till att förklara skillnaden mellan medborgarskap och nationalitet.

Detta är i sig inte nödvändigtvis ohederligt, men det vore – givet hur den svenska samhällsdebatten ser ut – på sin plats med en sådan förklaring. Vad mer är, artikelns ingress (som mycket väl kan vara skriven av någon annan än Orrenius) formulerades dessutom på ett sätt som närmast inbjöd till missförstånd. Resultatet lät som bekant inte vänta på sig.

Som jag skrev i måndags har Björn Söder enligt mig fel fel när han säger att "de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet". Hans resonemang kring etnicitet, nationalitet och medborgarskap är emellertid inget kontroversiellt, vilken antropolog (eller ordbok) som helst skulle ge Söder rätt. Som Magnusson påpekar visar reaktionerna på en utbredd okunskap om vad dessa begrepp egentligen står för.

Orrenius påstår inte att Björn Söder är en rasist i sin artikel, ej heller uppmanar han läsarna att missförstå vad han skriver. Han gör emellertid inte någon ansats till att utveckla begreppen för att undvika missförstånd heller. Däremot är han noga med att påpeka att alla citat är autentiska och att Björn Söder har godkänt texten före publicering.

Det ligger en implikation i detta, att Björn Söders ord (ord som ingen antropolog skulle finna särskilt anmärkningsvärda) är så politiskt laddade att de kommer att slå ned som en bomb. Efter att så också blev fallet, efter att drevet gick på sociala medier, i nyhetsrapporteringen och i riksdagen, gjorde Orrenius ingenting för att nyansera debatten. Orrenius hade nu fått en svans av tyckare som påstod allt det där som Orrenius själv inte påstod i sin artikel, och mot detta signalerade inte Orrenius något missnöje.

Kanske läser jag in för mycket i vad Orrenius gjorde och inte gjorde. Orrenius har själv medgett att hans personliga åsikter tidigare har färgat hans rapportering, och hur han sedermera kommit att ångra detta. Det är ett storsint erkännande som förtjänar respekt. I intervjun med Söder lyser inte heller någon sådan motvilja igenom, tvärtom låter Orrenius Söder få utveckla sina resonemang och intervjun borde vara intressant läsning för såväl den som avskyr Sverigedemokraterna som den som sympatiserar med partiet. I grund och botten är Orrenius intervju ett stycke kvalitetsjournalistisk av ett slag som efter tidningskrisens härjningar blivit ganska sällsynt.

Det finns emellertid som jag tidigare påpekat några detaljer i intervjun som inbjuder till missförstånd, detaljer som varje journalist i ett debattklimat så infekterat som dagens borde ha undvikit. Efter publiceringen har artikeln – delvis på grund av dessa detaljer – börjat leva sitt eget liv, långt bortom den information som faktiskt återges i den. Att detta har kunnat ske är ett underbetyg till debattklimatet som sådant, men även till till exempel Sveriges Television som bidragit till att hålla missförstånden vid liv.

Orrenius har, precis som Sverigedemokraterna, fått en ganska obehaglig svans på halsen. Denna svans består delvis av politiskt engagerade personer med en tydlig agenda, men också av förhållandevis oinsatta personer som gärna delar, gillar, favoritmarkerar och ryggdunkar de strömningar som ligger i luften, och som gärna reproducerar de tolkningar, avgångskrav och invektiv som det är enkelt och politiskt bekvämt att haka på.

Måhända har Orrenius fullt upp med de hot och det hat från rasistiska krafter som han dessvärre säkerligen själv fått utstå sedan publiceringen. Det hade dock hedrat Orrenius om han hade visat lite större distans även till den svans som hyllat honom och som har gjort hans intervju till något den inte är. Denna svans metoder är nämligen ofta lika intellektuellt ohederliga och obehagliga som den andra svansens.

Missa inte: Motpol om datalagringsdirektivet
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN8, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, LT1, LT2, SMP1, SMP2, SvD1, Re1, Re2

2014-12-19

En fördämning av floskler, förnekelse och missvisande statistik

Efter Kristdemokraternas utspel igår rapporterade bland annat Dagens Industi att det även inom Folkpartiet pågick "ett arbete för att förändra integrationspolitiken". Som av en händelse fick vi redan i dag en inblick i detta arbete, efter att Svenska Dagbladet låtit publicera debattartikeln "Tio punkter för en bättre integration" – gissningsvis skriven i stor hast – av Erik Ullenhag och Roger Haddad.

Att elevrådsordförande Ullenhag står som medförfattare är emellertid precis lika illavarslande som det låter. Vi behöver "se till att fler länder i Europa tar ett större ansvar för att ge människor skydd" skriver artikelförfattarna redan i andra stycket, och sätter därmed också tonen för resten av artikeln. Detta påstående har upprepats många gånger av svenska politiker. Dessvärre betyder det ingenting av den enkla anledningen att det inte kommer att leda till någonting. Informationsvärdet är noll.

Övriga länders politiker ser ingen anledning att ta efter sina svenska kollegors extrema hållning, deras väljare önskar inte en sådan utveckling och de svenska politikernas mandat slutar vid riksgränsen. Att Ullenhag och Haddad likväl skriver detta bör ses som en pliktskyldig ritual. De tror sig förmodligen signalera handlingskraft, men vad de signalerar är vanmakt, oförmåga och att det enda de har att komma med är floskler.

Så där håller det på. Flera av de tio punkterna handlar över huvud taget inte om integration. En av punkterna handlar till exempel om "kunskapshöjande insatser" i skolan, det vill säga någonting som kommer farligt nära renodlad indoktrinering av barn. Tre av punkterna handlar om hur Sverige skall hantera den akuta bristen på bostäder, en brist som uppstått i spåren av att Sverige både har en sönderreglerad bostadsmarknad och ger fler positiva asylbesked än något annat EU-land.

De svar som Folkpartiet har att ge är inte marknadshyror och uppluckrade byggregler, utan statlig intervention i massiv skala och att urholka det kommunala självstyret ännu mer. Vad värre är, av de sex förslag som faktiskt handlar om integration är samtliga gammal skåpmat. Vi har hört dem förut, de är vagt formulerade och de skulle med allra största sannolikhet inte ge någon större effekt. Med andra ord, Folkpartiets försök att komma till rätta med OECD-ländernas sämsta integrationsförmåga är ett dåligt skämt.

Just därför är det emellertid viktigt att Kristdemokraterna faktiskt får stöd – såväl i ord som i opinionen – efter sitt utspel igår. Visar sig Göran Hägglunds satsning gå hem kommer detta sätta press på såväl Jan Björklund som Anna Kinberg Batra. Det är inte särskilt länge sedan Folkpartiet tack vare Mauricio Rojas gjorde ett succéval, och inom Moderaterna råder närmast upprorsstämning.

Det vore naivt att vara överdrivet optimistiskt, men mycket talar trots allt för att anden är på väg att ta sig ut ur flaskan. Den svenska invandringsdebatten är blockerad, men det är bakom en fördämning av floskler, förnekelse och missvisande statistik man försöker hålla tillbaka den krassa verkligheten. De första större sprickorna i detta fuskbygge till fördämning kan redan skönjas, och när verkligheten väl börjar sippra ut genom dessa kommer de snabbt följas av fler.

Om Moderaterna finner sig tvingade att följa i Kristdemokraternas fotspår – vilket de kommer att göra om de börjar blöda väljare till både Jimmie Åkesson och Göran Hägglund – kommer snart Socialdemokraterna tvingas följa efter. Miljöpartiet och Vänsterpartiet lär skrika som stuckna grisar, men förtrollningen är i detta läge bruten och de kommer inte längre förmå att hålla övriga partier som gisslan. Utopismens tidevarv kommer gå mot sitt slut.

Läs också: Den hälsosamme ekonomisten, Richard Swartz, Motpol
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Sk1, Sk2, NSk1, NSk2, NSk3, LT1, LT2, LT3, SMP1, SMP2, BT1, Re1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Dag6, Dag7, Dag8

2014-12-18

KD 2015?

Något otippat var det Kristdemokraterna som blev först med att bryta med den utopism som så länge har legat som en blöt filt över den svenska samhällsdebatten. Göran Hägglunds debattartikel i Dagens Nyheter drog inatt in som en frisk vind genom ett syrefattigt svenskt debattklimat.

Reaktioner av typen extremt förutsägbara budskap från extremt förutsägbara personer har förstås inte låtit vänta på sig. "KD är alliansens SD", skriver Åsa Linderborg i en så kallad kulturartikel. "Gammal Allianspolitik i ny SD-förpackning", skriver Martin Klepke i en synnerligen världsfrånvänd ledare i Arbetet. Därtill passar politiska konnässörer som Niklas Strömstedt och Malena Ernman på att förbättra sin cred bland nätets alla slacktivister, genom att leverera ännu några grovt förenklade plakatbudskap.

Enligt Miljöpartiets 29 år gamla migrationspolitiska talesperson Maria Ferm riskerar Hägglunds utspel att "förpesta hela samhällsdebatten". Att samhällsdebatten redan är förpestad tycks emellertid ha gått de svartvita världsåskådningarnas Ferm helt förbi. Ej heller tycks hon ha reflekterat över vilken roll den populistiska utopism hon själv och det parti hon representerar står för kan ha spelat, när det kommer till varför det förhåller sig på det sättet. Ferm har haft sitt roliga, men nu har även de vuxna gett sig in i debatten.

Av betydligt större intresse är emellertid att Jan Björklund säger sig välkomna Kristdemokraternas utspel. Det är inga panikartade avståndstaganden, inga nervösa försök att antyda att vad Göran Hägglund egentligen menade var någonting helt annat. Droppen har börjat urholka stenen och anden tycks vara på väg att ta sig ut flaskan. I bästa fall kommer inte bara det kristdemokratiska utspelet ge de folkpartister som vill se en återgång till Mauricio Rojas linje vind i seglen. Det kommer därtill göra det svårare för Anna Kinberg Batra att fortsätta ignorera det starka interna missnöjet med den politiska linjen.

Det går så klart att vara kritisk mot Hägglund för att han inte bröt tystnaden tidigare. Trots allt sade Hägglund inte ifrån före valet, ej heller gav han KDU:s ordförande Sara Skyttedal sitt stöd då hon i augusti sade ungefär samma saker som Hägglund själv säger idag. Detta trots att Skyttedals uttalanden den gången föranledde såväl ett mediedrev som att personer inom moderpartiet sade sig "må illa". Men som PJ Anders Linder idag skriver:
"På ett sätt känns det konstigt att ge beröm åt Göran Hägglunds debattartikel i dagens DN. Han gör ju inget märkvärdigare än att lägga några hyggligt konkreta och rimliga förslag i en aktuell politisk fråga, det vill säga just det som politiska ledare bör ägna sin arbetstid åt. Men med tanke på hur laddad och låst integrations- och migrationspolitiken har varit betyder naturligtvis inlägget mycket mer än så."
Att det tog så lång tid innan någon partiledare utanför Sverigedemokraterna lyfte denna fråga är ett sorgligt underbetyg till den svenska politiken. Nu var det emellertid Kristdemokraterna och inga andra som lyfte frågan, och givet hur förpestat det svenska debattklimatet är förtjänar de en stor eloge för detta.

Det finns all anledning att ha is i magen idag. Borgerliga politiker har legat bakom liknande utspel tidigare, bara för att strax därefter lägga om politiken i helt motsatt riktning. Det finns därför all anledning att hålla ögonen på Kristdemokraterna framöver.

Spelar de sina kort väl har de emellertid alla chanser att göra ett riktigt bra val. Det finns många djupt besvikna borgerliga och konservativa väljare som inget annat vill än få ett tredje alternativ till Reinfeldtlinjen och Sverigedemokraterna. Jag är själv en av dem, och om Kristdemokraterna förmår framstå som seriösa i frågan ända fram till valet kommer de också att få min röst.

Läs också: Ivar Arpi, Dick Erixon, Sanna Rayman, Anybody's Place
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, SMP1, SMP2, SMP3, SMP4, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, Sk6, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, NSk5, LT1, LT2, LT3, LT4, LT5, LT6, LT7, Re1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ex6, Ex7, Ex8, Ex9, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4

2014-12-17

Floskulös sifferdemagogi och evangeliska ideologer

"Floskler, lögner och självcensur har inget i borgerligheten att göra och har i varje fall hitintills inte hjälpt invandrare komma i arbete", skriver Tino Sanandaji i Realtid. Hans text är en brutal uppgörelse med allianspartiernas oförmåga att hantera invandrings- och integrationspolitiken på ett seriöst och ansvarsfullt sätt:
"Alliansens trovärdighet har tagit skada av att man i stället för riktiga forskare alltmer lutar sig mot ideologiska tankesmedjor som Timbro/Migro eller Fores. Erik Ullenhag tog uttryckligen avstånd från Jan Ekberg, landets mest seniora forskare på området migrationens ekonomiska effekter. I stället förlitar man sig på expertis från evangeliska ideologer som Fredrik Segerfeldt, Johan Norberg och Andreas Bergström, som sinsemellan inte ens har en ekonomexamen från Fairfax University att dela på."
Den syrliga formuleringen "evangeliska ideologer" är befogad. Sanandaji har vid ett flertal tillfällen avslöjat både Migro och Fores som postmoderna charlataner. Den här gången är det emellertid i första hand regeringen Reinfeldt som är föremål för hans obarmhärtiga granskning. Det hela utvecklas till en regelrätt massaker på alliansregeringen i allmänhet och på Erik Ullenhags floskulösa sifferdemagogi i synnerhet.

Att kritiken Sverigedemokraterna efter intervjun med Björn Söder ännu en gång har utvecklats till masshysteri är talande i sammanhanget. Det finns många goda skäl till att vara skeptisk mot Sverigedemokraterna, men detta förklarar inte de ryggmärgsreflexartade och direkt hysteriska reaktionerna på till exempel Söders uttalanden.

Att så många just nu gör sig dummare än vad de är bottnar förmodligen i två huvudsakliga anledningar. Dels i en kombination av okunskap och en vilja att använda Sverigedemokraterna som en projektionsyta för egna fel, brister och dåliga samveten. Dels i en kalkylerad undanmanöverstrategi från partiets politiska motståndares sida.

Saken är nämligen den att övriga partier står handfallna inför invandringens och integrationens utmaningar. Den svenska nationalekonomins nestor, professor emeritus Assar Lindbeck, har flera gånger pekat på den inbyggda motsättningen mellan en invandringspolitik som dagens och en välfärdsmodell som den svenska.

Den postmoderna nyvänstern tycks emellertid känna att denna motsättning dekonstrueras om man inte låtsas om den. De tilltufsade, ängsliga och skadeskjutna Socialdemokraterna vågar å sin sida inte längre lyfta frågan. Vänstern är, som Anna Dahlberg så observant påpekade, tomhänt i migrationsdebatten.

Vad Sanandaji emellertid med skrämmande tydlighet visar i sin artikel är att detta även gäller den svenska borgerligheten. Fredrik Reinfeldt förmådde inte hantera situationen, och i danska Politikens närmast ökända intervju med den tidigare statsministern blir det hur närmast pinsamt tydligt hur verklighetsfrånvänt han såg på situationen. Vad värre är, inte heller hans efterträdare Anna Kinberg Batra tycks utmaningen mogen.

Vad detta innebär i praktiken är att den politiska debatten har lämnat verkligheten bakom sig, och istället flyttat in i ett parallellt universum. Ett ofta upprepat argument är till exempel att Sverigedemokraterna saknar integrationspolitik. Det ligger mycket i detta, problemet är bara att som vi just har sett är detta sant för alla övriga partier också, såvida man inte med integrationspolitik menar "floskler".

Av samma anledning påstås det ofta att Sverigedemokraterna står för stängda gränser. Detta påstående har upprepats även av de borgerliga ledarskribenter som på sistone valt att kritisera invandringspolitiken, då de sagt ungefär att "det borde finnas ett alternativ mellan den nuvarande politiken och att stänga gränserna som Sverigedemokraterna förespråkar".

Inte heller detta påstående är förankrat i verkligheten. Den asylpolitik som Sverigedemokraterna förespråkar ligger i linje med den tyska. Tyskland beskrivs emellertid sällan som ett land med "stängda gränser", tvärtom är Tyskland ett land som tillsammans med Sverige ofta beskrivs som generöst. Att man inte förmår/vill/väljer att väga in Tysklands många gånger större befolkning i resonemanget är ett exempel på samma vilseledande användning av statistik som Sanandaji skriver om i sin artikel.

Det är därför Stefan Löfven väljer att kalla Sverigedemokraterna för "nyfascistiskt" och det är därför han väljer att hoppa på tåget när Björn Söder utsätts för ett intellektuellt ohederligt drev. Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra kan nämligen inte vinna en saklig debatt mot Sverigedemokraterna, åtminstone inte så länge de inte kraftigt lägger om sin respektive politik. Sverigedemokraternas framgångar beror inte på skicklighet eller på Jimmy Åkesson, Sverigedemokraternas framgångar är en produkt av de övriga partiernas inkompetens.

Lästips: Motpol, Dick Erixon
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, Sk6, Sk7, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, NSk5, NSk6, NSk7, NSk8, LT1, LT2, LT3, LT4, LT5, LT6, LT7, LT8, LT9, LT10, LT11, LT12, SMP1, SMP2, BT1, Re1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ex6, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4

2014-12-16

En gästbloggare om svenskhet

Dagens inlägg är en text (skriven igår) av gästbloggaren Mattias Sjödin. Den anknyter väl till gårdagens diskussion och inlägg.

Vi är vad vi själva känner oss som, skriver Sakine Madon idag. Jag delar i princip den synen om man talar om nationalitet. Ofta blandas begreppen medborgarskap, nationalitet och etnicitet medvetet ihop, eller definieras inte, vilket leder till onödig moralisk upprördhet.

På RIX FM idag lät Robert Aschberg läsarna ringa in med sina bästa idéer vad som var verkligt svenskt. Sällan mår ledande mediepersonligheter bättre än när de kan tillintetgöra Tommy från Ludvika eller Karin från Solna på detta sätt, "Sa han Kalle Anka var svensk, haha o Walt Disney kom från Alingsås, då eller?"

Saken är den att det naturligtvis inte det låter sig göras att definiera vad som är svenskt, norskt, amerikanskt eller italienskt, på detta sätt. En journalist som Aschberg, är väl medveten om detta, och kan alltid idiotförklara lyssnarens förslag. Ändock är det fascinerande att det som inte går att definiera ofta ändå låter oss identifiera en svensk familj på 10 meter avstånd i New York såväl som Bangkok. Själv tycker jag Ted Ströms Vintersaga fångar vad som är svenskt, vad ni tycker är upp till er, men vad vi inte kommer ifrån är att vi svenskar i olika utsträckning delar erfarenheter, traditioner, kultur, historia, moral och värderingar.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, Sk6, Sk7, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, NSk5, NSk6, NSk7, NSk8, NSk9, LT1, LT2, LT3, LT4, LT5, LT6, LT7, LT8, LT9, SMP1, Re1, Re2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ex6, Ex7, Ex8, Ex9, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, Ab6
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.