2015-02-23

Kaplan, Svantesson och kulturrelativismen

När Elisabeth Svantesson blev Sveriges arbetsmarknadsminister gjordes det en stor sak av hon tidigare varit medlem i frikyrkan Livets ord. "Det har hon lämnat", underströk Fredrik Reinfeldt på en presskonferens. "Jag är den jag är och jag skäms inte för det. Men jag inser också att det kan vara kontroversiellt", kände sig Svantesson själv manad att påpeka.

Om Svantesson istället hade varit medlem – eller rättare sagt, före detta medlem – i en muslimsk församling hade en liknande diskussion varit otänkbar. Detta även om den tilltänkta muslimska församlingen, likt de flesta muslimska församlingar, hade hållit könsuppdelade gudstjänster.

När Mehmet Kaplan något år senare blev minister föranledde hans bakgrund visserligen kritik i dagspressen, men denna var förhållandevis mild. Kritiken handlade då mest om att Kaplan några månader tidigare liknat jihadister med de frivilliga svenskar som stred i finska vinterkriget.

Denna kritik var välbefogad, men att Kaplan både var aktiv i kretsar som står Muslimska brödraskapet nära och hade samarbetat med antisemitiska organisationer nämndes då knappt med ett ord. Trots detta valde Grön Ungdom att kalla kritiken för såväl ett "drev" som ett utslag av rasism.

Det finns en uppenbar asymmetri här, och den blir än mer påtaglig när man väger in den uppenbara brist på respekt med vilka till exempel new age-troende bemöts. Jag vill hävda att detta beror på kritiken mot Svantesson bottnade i ett underförstått antagande, nämligen att hon som etniskt svensk förväntas veta bättre än Kaplan.

Att på detta sätt bedöma Kaplan och Svantesson efter olika måttstockar är någonting som många, närmast undermedvetet, gör med de bästa av avsikter. Bakom den till synes fördomsfria ambitionen gömmer sig emellertid en direkt fördomsfull grundsyn, nämligen att någon med turkisk och muslimsk bakgrund inte förmår leva upp till samma standarder som någon med en etniskt svensk och kristen sådan.

Det är inte okej att hålla alla muslimer kollektivt ansvariga för vad vissa muslimer gör. Kritiken bör gälla avarterna, inte religionen som sådan. Det är lätt att peka på synnerligen obehagliga suror i Koranen, men på samma sätt är det lätt att hitta liknande verser i Bibeln. Jag har hört många argument för att den ena är värre än den andra, och måhända ligger det också något i detta, men faktum kvarstår: Vill man legitimera en massaker eller ett folkmord kan man enkelt finna stöd för detta i båda böckerna.

Vad vi därför bör rikta in oss på är uttolkningarna, hur religionerna de facto praktiseras idag, och det är också här de relevanta skillnaderna finns. Kristendomen har visat sig fungera utmärkt tillsammans med den sekulära demokratin, den muslimska världen däremot är orolig, totalitär och högst påtagligt religiöst radikaliserad.

Huruvida detta beror på Koranen, historiska faktorer eller kulturen är i grund och botten irrelevant, åtminstone vad islambegreppet beträffar. Vad som däremot i allra högsta grad spelar roll är vad de som ser sig själva som muslimer faktiskt lägger i begreppet islam.

Här har islam ett problem, åtminstone sett från den sekulära demokratins horisont, något Pew Research Centers rapport om värderingarna i den muslimska världen med all tydlighet visar. Det finns åtskilliga exempel på muslimer vars tro fungerar utmärkt ihop med det västerländska samhället, men att påstå att islam som helhet gör det framstår i ljuset av Pewrapporten som ett synnerligen tvivelaktigt påstående.

Kulturrelativismen är ett spännande tankeexperiment, men när man börjar applicera den på verkligheten blir resultaten direkt skrämmande. Om man förespråkar det kulturrelativistiska perspektivet, bör man också vara på det klara med att vad man i praktiken förespråkar är en tillbakagång för de upplysningsideal på vilka den sekulära demokratin vilar.
DN1, DN2, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, LT1, LT2, LT3, SydSv1, SMP1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ab1