Jag försökte igår skriva något om de bilder på ett dött barn som de senaste dagarna spridits i såväl tidningar som på sociala medier. Jag gav till slut upp, helt enkelt för att det svårt att skriva något som inte riskerade att framstå som smaklöst.
Jag väljer idag trots detta att ta risken, för just smaklösheten går som en röd tråd genom historien. Kristdemokraterna har idag, just som ovan nämnda bilder får känslorna att gå höga, valt att ge regeringen en känga för att den vill avskaffa gåvoavdraget. En kritik som jag egentligen helhjärtat delar, men som i sammanhanget framstår som både cynisk och opportun.
På samma sätt har Aftonbladet idag hånats på sociala medier för att de på sin löpsedel valt att skriva om rödvin och kändisbröllop. Inte för att detta i sig förvånar någon, utan för hur detta står i bjärt kontrast till hur Expressen på sin egen löpsedel i stället väljer att uppmana allmänheten till att donera pengar till Röda Korset.
Jag är verkligen inte någon som har höga tankar om Aftonbladet, men att tidningens medarbetare gör sitt jobb samtidigt som Expressen på sin löpsedel (för ovanlighetens skull) väljer att uppmana till flyktinghjälp, gör inte Aftonbladets löpsedel olämplig. Att däremot samma personer som högtidligt talat om hur bilderna förpliktar strax därefter väljer att använda samma bilder som vapen i kritiken mot Aftonbladet övertygar inte.
Vad vi tvärtom ser är hur bilderna på ett dött barn förvandlats till popkultur. Engagemanget framställs som äkta, men skrapar man lite på ytan visar sig humanismen vara plastig, ytlig och kryddad med opportunism. Man delar bilderna, man slår sig för bröstet och säger något om en "vändning". Därefter går man och gör någonting annat. Gärna samtidigt som man dricker det där rödvinet som man precis angripit Aftonbladet för att rapportera om.
Det sätt bilderna används på vädjar till människors hjärtan, men inte sällan glöms det i sammanhanget helt nödvändiga intellektet bort. Bilderna delas med kommentarer om att Sverige måste bli generösare, kommentarer som också letat sig in på kultursidorna. Vad som däremot sällan sägs är att en politik som den svenska bidrar till drunkningsolyckorna och att en politik som den hårt kritiserade australiska förhindrar dem.
Detta, märk väl, betyder inte att den australiska politiken nödvändigtvis är att föredra framför den svenska. Vad detta däremot betyder är att frågan är avsevärt mer komplex än vad den utmålas som. Vad detta betyder är att metoder som framstår som inhumana just i fallet med drunkningsolyckor kan vara betydligt mer effektiva än de metoder som framstår som humana.
Detta provocerar men är, alldeles oavsett vad man tycker i sakfrågan, någonting man måste förhålla sig till. Fakta påverkas inte av de känslor vi hyser inför dem, oavsett hur starka dessa känslor än må vara. Inte heller förändras detta av det faktum att insatserna är höga. Tvärtom, ju högre insatserna är, desto viktigare är det att agera rationellt.
Att bilderna får människor att bli berörda på ett sätt som de vanligtvis inte blir är emellertid inte konstigt. Vad som däremot skaver är hur politiker, journalister och chefredaktörer nu låtsas som att vi plötsligt vet någonting som vi inte visste tidigare. Så är nämligen inte fallet. Vad bilderna visar är "bara" det som vi sedan länge känt till pågår. Den politik som var human (eller inhuman) förra veckan är lika human (eller inhuman) idag. Den pressetik som var god (eller dålig) förra söndagen kommer vara lika god (eller dålig) på söndag.
Läs även:
Brendan O'Neill,
Motpol,
Ivar Arpi
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
DN7,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5