2015-04-29

Den självförintande tillitskulturen

Antalet utländska tiggare i Sverige har fördubblats på ett år, rapporterar SVT idag. Martin Valfridsson, som av regeringen utsetts till så kallad "nationell samordnare för arbetet med utsatta EES-medborgare", avfärdar emellertid ett tiggeriförbud. "Det vore att sopa problemet under mattan", säger han.

Valfridsson har såklart rätt när han antyder att ett förbud endast skulle angripa symptomen, inte orsakerna. Problemet med resonemanget är bara att orsakerna återfinns i andra länder och i en kultur där avståndstagandet från majoritetssamhället är en djupt rotad norm. Svenska politiker har varken mandat, möjlighet eller tid att ta sig an den gigantiska uppgiften att eliminera grundproblemet.

Valfridssons förslag till "lösning" kommer med stor sannolikhet vara åtgärder i stil med fler härbärgen, bidrag, rätt till samhällsservice och så vidare. Att på detta sätt för skattebetalarnas pengar belöna ett beteende som de allra flesta svenskar dels tycker är väldigt otrevligt, dels ofta sammanfaller med regelrätta lagbrott som mark- och husockupationer, kan däremot inte påstås vara att "sopa problemet under mattan".

Sådana förslag och åtgärder bidrar istället till att förvärra problemet. För varje härbärge som öppnar så kommer fler tiggare att komma till Sverige. Istället för att "sopa problemet under mattan" väljer svenska politiker att stoppa huvudet i sanden. Detta leder i sin tur till att känslan av ett samhälle i sönderfall ökar, att Sverigedemokraterna skördar nya opinionstriumfer, att nedskräpningen och antalet markockupationer accelererar och att ilskan, empatilösheten och råheten brer ut sig i det svenska samhället.

"Svenskar är snälla", säger rumänska Ramona i en intervju med StockholmDirekt. Den snällhet som åsyftas är ett utslag av en väldigt påtaglig svensk tillitskultur, men detta kan mycket väl komma att förändras betydligt snabbare än vad de allra flesta vill tro. En tillitskultur kan bara uppstå där tillit faktiskt är någonting befogat. En tillitskultur förutsätter att få missbrukar samma tillit. En tillitskultur tar lång tid att bygga upp, men går väldigt snabbt att rasera.

Den svenska politiken blir allt mer infantil och utopistisk. Svenska politiker talar inte bara om Sverige som "en humanitär stormakt", de vägrar dessutom allt oftare att fatta de obekväma beslut som det är en av deras allra mest grundläggande arbetsuppgifter att fatta. Det radikalpopulistiska Miljöpartiet sitter i regeringen och den postmoderna och verklighetsförnekande nyvänstern kontrollerar allt fler tunga positioner i samhället. Den politiska debatten blir för varje dag allt svårare att skilja från en diskussion mellan olika grötmyndiga elevrådsrepresentanter med skriande brist på livserfarenhet och verklighetsförankring.

Allt detta är en produkt av tillitskulturen. Ingenting liknande skulle i samma omfattning kunna ske i ett samhälle som fortfarande genomsyrades av ett visst mått av hälsosam skepsis. Tillitskulturen har därmed blivit sin egen värsta fiende, den är nämligen i snabb takt på väg att omöjliggöra förutsättningarna för sin egen existens. Det är priset vi får betala för att realpolitiken ersatts av idealism, utopism och flum.

Läs även:
Motpol, Anybody's Place
DN1, DN3, SMP1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Ex1, Ex2, Ab1, Ab2,

2015-04-28

Den blocköverskridande populismen kommer att kosta oss dyrt

Regeringens i särklass mest grandiosa löfte är att Sverige om fem år skall ha EU:s lägsta arbetslöshet. Den bistra verkligheten är emellertid inte bara att regeringen inte har en chans att nå detta mål, utan att den socialistiska politik regeringen driver dessutom bidrar till att öka arbetslösheten.

Idag meddelade Vattenfall att man senast 2020 ämnar stänga reaktorerna Ringhals 1 och 2, till följd av regeringens kraftiga skattehöjning på kärnkraftsproduktion. Detta kommer att leda till höjt elpris, och därmed också till att svenska industrijobb går förlorade. Detta gör i sin tur att Stefan Löfvens populistiska löfte om EU:s lägsta arbetslöshet ännu mer avlägset än vad det redan var.

Sveriges stora problem är inte att Stefan Löfven är valhänt, har svårt för att uttrycka sig eller att regeringen framstår som allmänt löjeväckande. Ej heller är Sveriges stora problem att oppositionen framstår som fantasilös och trött, eller att den har ett trovärdighetsproblem när den först kritiserar regeringen för att sedan hålla den om ryggen i riksdagen.

Problemet är att vi har en politikerkår som med religiös iver klamrar sig fast vid ohållbar politik som LAS, hyresregleringar, ränteavdrag och den megalomaniska föreställningen att det är vårt lands öde att vara en "humanitär stormakt". Problemet är att vi kombinerar västvärldens sämsta integrationspolitik med EU- och EFTA-ländernas i särklass högsta asylmottagande per capita. Problemet är att vi har en bostadsbubbla så uppblåst att den, i samma ögonblick som den ofrånkomligen spricker, mycket väl kan utlösa en ekonomisk kris fullt i klass med den spanska.

Problemet är inte bara att vi har en politikerkår som med en dåres envishet vägrar göra något åt alla dessa problem. Problemet är också att regeringen, när den återintroducerar en nygammal bidragslinje med bland annat kraftigt höjd a-kassa, häller bensin på lågorna. Följderna av all denna populism, feghet och inkompetens, av allt detta blocköverskridande vansinne, riskerar att bli katastrofala.

Det här är priset vi får betalar för den politiska radikalisering som skett. Det här är vad som händer när till och med "borgerliga" partier låter sig ryckas med i den postmoderna nyvänsterns sekteristiska vansinne. Vad som sker är en fullt naturlig konsekvens av att det verklighetsfrånvända och radikala Miljöpartiets utopistiska politik ryggdunkats ända in i Rosenbad. Vad som sker är följden av att journalistiken och opinionsbildningen infantiliserats, samtidigt som åsiktskorridorens allt mer rabiata grindvakter har kämpat dag och natt för att kväva varje tendens till verklighetsförankrad debatt.

Konsekvensen av allt detta är att sannolikheten för att Sverige år 2020 har EU:s högsta arbetslöshet är oändligt mycket större än sannolikheten för att vi då kan stoltsera med den lägsta.

För övrigt har det idag även uppmärksammats att 2 000 svenska företag från och med 1 juli 2016 kommer bli lagskyldiga att börja producera floskeldokument i vilka de redogör för sitt välgörenhetsarbete. Det kommer förmodligen inte leda till att särskilt många jobb går förlorade, men det hela utgör onekligen en passande ögonblicksbild av en infantiliserad samtid.

Läs även:
Den hälsosamme ekonomisten
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Exp1, SvD1

2015-04-27

Anna Kinberg Batra och kremlologerna

Såväl Svenska Dagbladet som Dagens Nyheter har ikväll publicerat en TT-nyhet om att Anna Kinberg Batra i dagens partiledarintervju inte ville svara på en fråga om huruvida hon ställde sig bakom sin företrädares uppmaning till svenska folket att öppna sina hjärtan. Expressen har till och med valt att publicera en politisk analys av samma nyhet.

En ny spännande skiljelinje har därmed öppnat sig i den svenska politiken. Från och med idag kommer Den Enda Vägens Politik (det vill säga ett asylmottagande som räknat per capita är mer än dubbelt så stort som något annat EU-lands) i två varianter. Väljarna kan nu välja Den Enda Vägens politik både med och utan floskeln om öppna hjärtan. De politiska analytikerna, demoraliserade som de är av en politik som fram till idag varit söndertriangulerad, vädrar morgonluft och dammar av sina kremlologikunskaper.

Vi kan därmed konstatera att den svenska politiken återfått sin pregnans, att den återigen är spännande, erbjuder ideologisk mångfald och står väl rustad att ta sig an framtidens utmaningar!

Läs även:
Motpol
DN1, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ex6, Ex7, Ex8, Ab1, Ab2, SR1, SR2, SR3, SR4, SR5

Annie Lööf skriver en debattartikel

"Det räcker nu", är titeln på en debattartikel som publicerades i Expressen igår. Innehållet för tankarna till något en ung, radikal, utopistisk och naiv elevrådsordförande skrivit i elevtidningen. Det är emellertid inte någon elevrådsordförande eller radikaliserad Södertörnsstudent som har skrivit debattartikeln. Det är Annie Lööf.

Integrationen måste bli bättre antyder Annie Lööf. Vad hon inte nämner är att den regering hon själv var en del av såg den havererade etableringsreformen med sina terrorrekryterande etableringslotsar som sin främsta integrationssatsning. Ej heller nämner hon att Sverige under hennes egen tid vid makten började kombinera västvärldens sämsta integrationspolitik med EU-ländernas i särklass högsta asylmottagande per capita.

"När det gäller människor som strider utomlands för terroristorganisationer kan och ska vi skärpa lagstiftningen", skriver Lööf i sin artikel. Varför hon inte gjorde det när hon till skillnad från nu faktiskt hade inflytande över detta framgår emellertid inte. Ej heller framgår varför hon inte, när hon faktiskt hade chansen, gjorde något åt den grova kriminalitet och antisemitism som hon också tar upp i sin text.

Rasismen, islamofobin, hatet och och högerextremismen fullständigt exploderar just nu i Sverige, om man får tro Annie Lööf. Problemet är att detta är en felaktig bild som har pumpats ut av den postmoderna nyvänstern. I själva verken är toleransen för de "hårda attityder mot invandrare" Lööf talar om historiskt låg.

"[M]änniskor irriterar sig på tiggare så till den milda grad att de säger sig vilja sparka i väg pappmuggen med skramlande mynt" skriver Lööf i artikeln, dock utan att redogöra för hur många eller vilka dessa människor är. Lööf har emellertid rätt i att många irriterar sig. Någonting annat vore konstigt när tiggeriet i Sverige – landet med ett av världens mest långtgående och dyra sociala skyddsnät – på kort tid blivit mer utbrett än i många u-länder.

Ett återkommande tema i texten är att, medvetet eller ej, missförstå kritik av den förda politiken som kritik av de människor Lööf säger att vi måste börja se. Kritiken av den ansvarslösa invandrings- och integrationspolitiken bemöts därför som om denna uteslutande handlade om rasism. Kritik av politikernas totala oförmåga att göra något åt tiggeriet och de olagliga bosättningar som följt i spåren av detta beskrivs därför i termer av rasistiska svenskar som går och drömmer om att "sparka i väg pappmuggen".

Det svenska samhällsklimatet har "på bara några år blivit mycket tuffare", skriver Lööf. Det ligger mycket i detta, men Lööf tycks i sin analys av saken blanda ihop orsak och verkan. När städerna är fulla av tiggare, när kåkstäder växer upp som svampar ur marken, när de redan skyhöga skatterna höjs utan att detta kommer skattebetalarna till del, när acceptansen för avvikande åsikter blir allt mindre, när polisen allt mer kapitulerar inför den grova brottsligheten och när allt fler parallellsamhällen gör sig gällande, då kommer också ett råare samhällsklimat som ett brev på posten.

Annie Lööf har med andra ord all anledning att rannsaka sig själv. Hennes implicita men grova anklagelser mot det svenska folket är däremot bara smaklösa.
DN1, Re1, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ex6, Ex7, Ex8, Ab1, SR1, SR2, SR3

2015-04-26

Peter Wolodarski hänger sig åt socialliberal utopism

"Det hade inte behövt bli så här", skriver Peter Wolodarski i Dagens Nyheter om den senaste tragedin på Medelhavet. "Om det funnits lagliga vägar in i EU hade ingen flykting betalat 10.000 kronor för att ta sig över Medelhavet", fortsätter han självsäkert sitt resonemang.

Wolodarskis text är från början till slut ett utslag av socialliberal utopism. I en annan ledare, nämligen Anna Dahlbergs i Expressen, kan man idag läsa att den enskilt största gruppen bland dem som nu tar sig över Medelhavet är gambier. Dessa är inte flyktingar, de är ekonomiska migranter som söker sig till Europa i jakt på bättre materiell standard. Andra icke-flyktingar som har figurerat i nyhetsrapporteringen i samband med dödliga förlisningar på Medelhavet är senegaleser och och ghananer.

Även om samtliga flyktingar fick uppehållstillstånd i EU skulle således människosmugglarnas båtar fortsätta att både segla över och förlisa på Medelhavet. Vad mer är, Wolodarskis förslag om att ge en miljon syrier uppehållstillstånd i EU, USA och Kanada skulle förmodligen inte göra någon större skillnad.

Samtliga syrier och eritreaner har enligt Migrationsverkets bestämmelser rätt till permanent uppehållstillstånd i Sverige, förutsatt att de först lyckas ta sig hit. I Syriens grannländer finns totalt flera miljoner syriska flyktingar. Flertalet skulle bli kvar även om Wolodarskis idé blev verklighet, och många av dessa skulle med allra största sannolikhet vara beredda att anlita flyktingsmugglare. Vad en annan av människosmugglarnas stora kundgrupper – nämligen eritreaner – beträffar, omfattas dessa över huvud taget inte av Wolodarskis förslag. Även om så en miljon syrier fick hjälp skulle det således finnas väldigt många andra som också ville ta sig till Europa.

Om Wolodarskis förslag blev verklighet skulle därtill detta rimligtvis pressa ned priset på människosmugglarnas tjänster, vilket innebär att grupper som idag inte har råd att anlita dem plötsligt skulle få det. Det är således fullt möjligt att Wolodarskis förslag inte skulle minska mängden människor som riskerar livet för att ta sig till Europa över huvud taget.

Det finns i praktiken bara två sätt att förhindra fler dödsfall av den här typen. Det ena är att göra som Australien, det vill säga att dels ta krafttag mot människosmugglarna, dels inte dela ut uppehållstillstånd till den som tar sig in i Europa illegalt. Det andra är att släppa invandringen fri, och därmed göra det välfärdssamhälle som samtliga riksdagspartier säger sig stå bakom omöjligt.

Den som, likt Wolodarski, påstår att det finns andra alternativ hänger sig åt utopism och önsketänkande. Sådant må vara fashionabelt i vår radikaliserade samtid, men det ger ytterst sällan de resultat som önskas.
DN1, DN2, DN3, DN4, SMP1, Re1, Re2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, Ab3, SR1, SR2, SR3, SR4

2015-04-25

Ett land som stödjer terror med skattemedel är ingen "humanitär stormakt"

"Fega makthavare göder jihadisterna", skrev igår Sakine Madon aproprå veckans Uppdrag Granskning i en ledare i Expressen. Madons text fångar på ett väldigt kärnfullt sätt vad talet om värdegrunder och att Sverige skall vara en "humanitär stormakt" egentligen är värt.

Våra politiker har låtit skattemedel regna över föreningar som inte bara är islamistiska, utan dessutom stödjer IS. När detta avslöjas avslutar inte samma politiker omedelbart allt stöd, utan meddelar att man nu skall "prata" med de föreningar som använt skattemedel till att rekrytera nya terrorister åt vår tids svar på nazismen.

Det här är inte någon enstaka händelse. Tvärtom är vad som kom fram i Uppdrag Granskning bara toppen av ett isberg. Svenska myndigheter och politiker har gång på gång och på skattebetalarnas bekostnad gjort sig till nyttiga idioter för islamismen. Vad IS beträffar är händelserna i Göteborg det andra exemplet på kort tid på att svenska skattebetalare har tvingats finansiera etnisk rensning, mord, våldtäkter och korsfästning av barn.

Som om detta inte vore nog sitter i regeringen en minister som inte bara bagatelliserar folkmord, utan som för mindre än ett år sedan dessutom liknade de från Sverige tillresta terroristerna i Syrien med svenska frivilliga i finska vinterkriget. Vad mer är, i ett Sverige där radikalfeminismen närmast har blivit statsideologi är vi mer än villiga att lägga oss platt för "patriarkatet" när det handlar om muslimska kvinnor som förtrycks i religionens namn.

Att det har blivit på det här sättet beror på att Sverige låtit sig förhäxas av postmodernt tankegods som identitetspolitik och intersektionalitet. Att det har blivit på det här sättet beror på att man inom det svenska etablissemanget slagit knut på sig själva så till den grad att man inte längre förmår skilja rätt från fel. Vilken handling som helst kan ursäktas så länge det är en kvinna, invandrare eller någon som tillhör en sexuell minoritet som begår den. Vilket uttalande som helst kan problematiseras, misstänkliggöras och fördömas så länge det är en vit heterosexuell man som yttrar det.

Att det har blivit på det här sättet beror på att Sverige, de många värdegrunderna till trots, är ett land som idag allt oftare inte förmår stå upp för ens de mest grundläggande värderingar om anständighet. Ett sådant land är inte någon "humanitär stormakt", ett sådant land är en humanitär bananrepublik. Ett sådant land har ingenting att lära andra länder, ett sådant land har ingenting i FN:s säkerhetsråd att göra. Ett sådant land behöver gå i terapi.

Lästips: Andreas Cervenka, Maciej Zaremba
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SMP1, Re1, Re2, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ab1, Ab2, SR1, SR2

2015-04-24

Allt vad de gör andas desperation

Stefan Löfvens ord i SVT:s Partiledaren om att "vi har många döda som försöker fly" har de senaste dagarna gett upphov till många kommentarer. Att Sveriges statsminister saknar talets gåva är emellertid en bisak i sammanhanget. I samma program påstod Stefan Löfven att 30 % av de syrier som idag kommer till Sverige har en högskoleutbildning, trots att den egentliga siffran är betydligt lägre. Det budskap Stefan Löfven framförde höll därmed ungefär samma nivå som sättet han framförde det på.

Stefan Löfven är emellertid inte unik i sammanhanget. Tvärtom är det snarare regel än undantag att svenska politikers bild av invandringen hämtas från ett parallellt universum. I detta parallella universum vet politikerna vad de gör, där pågår inget sociologiskt experiment med osäker utgång. I detta parallella universum är problemen relativt små, politikerna handlingskraftiga och insatserna evidensbaserade. Detta universum är med andra ord väldigt olikt det vi själva lever och verkar i.

I en välfungerande demokrati borde såklart detta vara politiskt sprängstoff. Såväl den politiska oppositionen som landets journalister borde naturligtvis ha ställt landets statsminister mot väggen efter ett så uppenbart felaktigt påstående som det om de syriska invandrarnas utbildningsgrad. Så är emellertid inte fallet, såväl den politiska oppositionen som landets journalister spelar istället med i charaden. Många hävdar att detta beror på att de avsiktligt vilseleder, själv misstänker jag att det snarare i första hand handlar om att de hoppas att problemen skall försvinna bara de vägrar erkänna dem.

I torsdagens Studio Ett special kunde man höra flera exempel på detta. Ett särskilt intressant inslag i programmet var en intervju med Mona Sahlin och Lars Leijonborg, där Studio Ett genom att låta två ex-politiker komma till tals försökte få en inblick i det partipolitiska resonemanget bortom de dagsfärska flosklerna. Detta lyckades endast delvis.

Mona Sahlin talar i intervjun med närmast religiös iver om vikten av snabbare validering av invandrares utbildningar, trots att detta endast skulle ha en förhållandevis marginell effekt på integrationen. Betydligt mer lovande blir det då Sahlin till skillnad från sitt parti börjar talar om vikten av enkla jobb. Sahlin skjuter emellertid sitt eget resonemang i sank då hon med emfas förklarar att dessa enkla jobb inte skall vara några låglönejobb. Istället talar Sahlin om att "konstruera jobb" och att anställa somaliska kvinnor i förskolan enligt logiken att de är lämpliga för jobbet då de har fött många barn.

Med andra ord är det positiv särbehandling och subventionerade offentliga jobb som Sahlin förespråkar. Detta kan förvisso på lång sikt ha integrationsmässiga fördelar, men det innebär också att invandringen (åtminstone på kort sikt) blir ännu dyrare än idag för staten. Det stora problemet att invandringen undergräver finansieringen av annan offentlig verksamhet kommer med andra ord förvärras, inte förbättras, av Sahlins förslag.

Lars Leijonborg låter å sin sida mellan raderna påskina att han är skeptisk till den extrema invandringspolitiken. Hans vägrar emellertid kategoriskt att tala klarspråk om saken. När han får frågan om vad han skulle göra om han blev "migrations- och integrationsminister med obegränsad makt över allt" är det enda konkreta förslag han har att komma med ett "migrationsmuseum".

Vad intervjun med Leijonborg och Sahlin mer än någonting annat visar är att politikerna inte har en aning om hur de skall lösa de enorma problem Sverige står inför. De griper efter halmstrån, de famlar i mörkret och de stoppar sina huvuden i sanden. Allt vad de gör andas desperation, men när någon ifrågasätter dem sluter de emellertid leden. De misstänkliggör kritiken, de skjuter på budbäraren och de förklarar att de minsann vet precis vad de gör.

För varje gång detta upprepas vinner Sverigedemokraterna ännu några nya väljare. Inte, märk väl, på egna meriter utan för att de övriga partiernas företrädare framstår som idioter utan svar.

Läs även: Motpol
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, SMP1, SMP2, Re1, Re2, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, SR1, SR2, SR3, SR4, SR5, SR6, SR7, SR8, SR9

2015-04-23

Om toalettpapper i Venezuela, bilar i DDR och bostäder i Sverige

"Marknaden kan inte lösa bostadsbristen", lyder ett av Socialdemokraterna omhuldat mantra. Detta påstående är i sin orimlighet fullt jämförbart med att hålla marknaden ansvarig för den brist på toalettpapper som råder i Venezuela och den femton år långa väntetid som en gång i tiden krävdes för att få köpa en bil i DDR.

Vad som har orsakat toalettpappersbristen i Venezuela är att landets regering genom regleringar och socialiseringar har satt marknaden ur spel. Att den som ville köpa en bil i DDR fick vänta i femton år på leverans berodde på att de enda bilfabriker som fanns var statliga och verkade i en planekonomi.

Att det råder bostadsbrist i ett land med hyresregleringar (det vill säga prisregleringar), där ingenting kan byggas utan att ett en närmast sovjetliknande byråkrati först måste ge sitt tillstånd och där kommunerna tenderar att ställa väldigt hårda villkor på handikappanpassningar är såklart ingen slump.

Att det råder bostadsbrist i Sverige är inte marknadens fel. Att det råder bostadsbrist i Sverige beror på att den planekonomi som inte fungerat i Venezuela och DDR inte har fungerat i Sverige heller. Kort sagt, det socialdemokratiska mantrat om att marknaden inte kan lösa bostadsbristen är lögn och förbannad dikt.

Idag lät Finansinspektionen meddela att planerna på att om tre månader införa ett amorteringskrav på bolån har kastats i papperskorgen. Den avkylande verkan detta hade haft på den bostadsbubbla som uppstått i spåren av den förda bostadspolitiken gick därmed om intet. Vad värre är, de negativa effekter som planerna på ett amorteringskrav har lett till kvarstår. Den prisuppgång som orsakades av att många ville hinna köpa en bostad innan de nya reglerna slog igenom är nu ett fullbordat faktum, trots att inget amorteringskrav kommer att införas.

Den bostadsbubbla vi har idag är en kombination av hyresregleringar, regelkrångel, ränteavdrag, amorteringsfria lån, låga räntor samt en rekordstor efterfrågan orsakad av en rekordstor invandring. Samtliga dessa faktorer är orsakade av antingen en aktiv politik eller en högst remarkabel brist på sådan. De svenska politikerna har haft oräkneliga tillfällen att åtgärda åtminstone någon av dessa faktorer. De har emellertid valt att inte åtgärda en enda av dem.

Resultatet är inte bara bostadsbrist, utan också en bostadsbubbla som kan bli förödande för svensk ekonomi. När en liknande bubbla sprack på nittiotalet fick många svenskar sälja sina bostäder med förlust. Endast ett banklån med vidhängande räntekostnader återstod då av det hem man hade köpt några år tidigare. På den tiden kostade emellertid bostadsrätter i många fall bara en tiondel av vad de gör idag. Skulle något motsvarande inträffa i nuläget skulle följderna vara fullständigt förödande för den svenska ekonomin.

Igår lovade Stefan Löfven att ränteavdraget inte skall avskaffas, trots att svenska folket lär förlora på detta under mandatperioden alldeles oavsett om bubblan brister eller ej (ökande bostadspriser är nämligen i normalfallet ingenting den som redan äger en bostad tjänar på, trots alla föreställningar om motsatsen). Efter dagens besked från Finansinspektionen finns en liten chans att detta populistiska löfte till väljarna går samma öde till mötes som så många andra löften Löfven har avgett sedan han blev partiledare, nämligen att det bryts. Låt oss denna gång innerligt hoppas att så också blir fallet.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

2015-04-22

För socialisten är människan blott ett verktyg i statens ägo

"Alla mellan 18 och 24 bör kallas till medborgartjänst", är rubriken på en dagsfärsk debattartikel av nio namnkunniga vänsterdebattörer. Rubriken som sådan är ytterst obehaglig, men vad som därefter följer är ännu mer obehagligt.

Fenomenet "värnplikt" är enligt mig en djupt obehaglig företeelse. Jag kan emellertid ha stor förståelse för den som argumenterar för att detta är ett nödvändigt ont i en allt annat än perfekt värld. Vad artikelförfattarna argumenterar för är emellertid inte i första hand en förstärkning av försvaret. Ej heller går deras resonemang ut på att vad de föreslår skulle vara någonting nödvändigt ont. Det förhåller sig istället precis tvärtom.

"Hur löser vi pliktfrågan i dagens individualiserade och globala samhälle?", frågar sig artikelförfattarna. De antyder därmed att vad de kallar för "pliktfrågan" (det vill säga att under hot om rättsliga åtgärder tvångskommendera människor att mot sin vilja arbeta åt staten) både är någonting eftersträvansvärt och ett självändamål.

Varför detta intill förväxling slaverilika system för att lösa statens personalbehov skulle vara någonting önskvärt, motiverar man med att detta bidrar till mognad och umgänge mellan personer från olika sociala bakgrunder. Man anser det med andra ord vara någonting högst önskvärt att staten går in och aktivt försöker forma unga människors personligheter och umgängeskretsar.

"Gör din plikt – kräv din rätt", står det i titeln på den rapport från betongsossetankesmedjan Arenagruppen som artikelförfattarna har baserat sin debattartikel på. Men "rätt" avses förmånen att leva i en nattvandrarstat som varken förmår att upprätthålla ett fungerande rättsväsende eller ge valuta för de höga skatterna. Med "plikt" avses inte bara marginalskatter på långt över 50 %, moms, arbetsgivaravgift och skyhöga punktskatter, utan därtill också tvånget att arbeta för staten.

Som exempel på varför denna så kallade "medborgartjänst" behövs nämner artikelförfattarna sommarens stora skogsbrand i Bergslagen. I ett läge där statens gigantiska skatteinkomster inte räcker till för att finansiera vad som borde vara dess kärnverksamheter, föreslår man att framtida skogsbränder istället skall släckas av tvångskommenderade ungdomar. Skattepengarna skall istället gå till bistånd till palestinska terrorister, bidrag till religiösa fundamentalister, onödiga arenabyggen och – sist, men definitivt inte minst – att i ett utslag av megalomani och chauvinism leka "humanitär stormakt".

Ironiskt nog är artikelförfattarna identiska med debattörer som vanligtvis i uppskruvade ordalag talar om "mänskliga rättigheter" och "FN-konventioner". Samma debattörer som i normalfallet skriker sig hesa om människans "rätt till sin egen kropp" talar sig nu varma för att samma "kroppar" skall inställa sig för tvångstjänstgöring. Samma debattörer som med näbbar och klor försvarar flumskolan talar sig nu varma för att myndiga människor skall tvångskommenderas av staten för att ingjuta mognad i dem.

Det är socialismens rätta ansikte som visar sig i texten. Vad artikelförfattarna ger uttryck för är den socialistiska synen på människan som ett verktyg ägt av staten. Debattartikeln är en påminnelse om att för socialismen är den självständiga människan någonting som måste kuvas och göras till en del av ett statligt reglerat kollektiv. Debattartikeln är en påminnelse om vilken djupt obehaglig och totalitär ideologi socialismen är.

Läs även:
HAX, Anybody's Place
DN1, DN2, DN3, SvD1, Ex1

2015-04-21

Om liberalism och polarisering

"Vi har kokat en matig soppa", skrev tidigare idag Josefin Utas på sin blogg. Utas tecknar upp en bild av ett Sverige där sprickorna mellan de olika ideologierna inte bara växt sig väldigt djupa, utan där också helt nya sprickor har uppstått i spåren av den hätska polariseringen.

Det ligger väldigt mycket i vad Utas skriver. Det fanns en tid då min inställning till politiken var okomplicerad, jag trodde på en mörkblå liberalism med starka libertarianska inslag. När Moderaterna blev allt nyare, när regeringen Reinfeldt gjorde upp med Miljöpartiet om migrationspolitiken och när vänstersekterismens lade sig som en blöt filt över samhällsdebatten, blev allting emellertid plötsligt komplicerat.

I detta läge fick nyliberaler som Johan Norberg, Mattias Svensson och Fredrik Segerfeldt plötsligt ett starkt genomslag för sina idéer om en fri invandring, ironiskt nog tack vare vänstern. Detta har bidragit till att antalet asylsökande per capita idag blivit mer än dubbelt så högt i Sverige som i något annat EU- eller EFTA-land. Denna liberalism sträcker sig emellertid inte längre än till just migrationspolitiken.

Innanför gränsen är det socialistisk omhändertagandepolitik och en strypt arbetsmarknad som gäller. Vår liberala invandringspolitik kombineras idag med en socialistisk inrikespolitik som har lett till att Sverige har den lägsta andelen låglönejobb i EU och således också de sämsta integrationsresultaten i västvärlden. Resultatet har blivit allt annat än liberalt. Resultatet har blivit skattehöjningar, laglöshet som inte bestraffas och att äganderätten urholkas.

I detta läge har jag känt mig sviken av liberalismen. Jag har till och med vid ett flertal tillfällen använt ordet "nyliberal" som ett skällsord, trots att det alltid brukade reta mig till vansinne när socialister och socialliberaler använde ordet på det sättet. Därmed är vi tillbaka vid Josefin Utas funderingar. Jag har själv blivit till ett levande bevis på stora delar av hennes tes.

Jag har den senaste tiden, närmast av en slump, återupptagit kontakten med den libertarianska/nyliberala/frihetliga idétraditionen. Till mitt polariserade jags förvåning har jag inte bara funnit att jag fortfarande känner mig hemma i denna, utan att där också både är väldigt högt i tak och ryms ett väldigt brett spektrum av åsikter. Det är med detta i bakhuvudet jag läser Fredrik Segerfeldts uppmaning till EU att riva alla gränshinder.

En del av mig håller med om vartenda ord. En annan del av mig är emellertid fullt medveten om att jag lever i ett socialistiskt land som inte lär få ett liberalt styre värt namnet på länge, oavsett om det är Alliansen eller det rödgröna blocket som styr. Segerfeldt har således goda möjligheter att få genomslag för sina idéer när det kommer till migrationen. Hans möjligheter att få genomslag för sin ekonomiska politik är emellertid betydligt sämre.

I detta läge är det ingen liberal seger för Segerfeldt att bidra till en ännu mer liberal migrationspolitik. Det är tvärtom en seger för en politik som innebär högre skatter, som innebär mer av omfördelningspolitik och som innebär att medborgarna får sämre valuta för de skattepengar de tvingas betala till staten. Av denna anledning står den svenska liberalismen inför ett vägskäl.

Dels kan den välja att kämpa för att förverkliga fler av liberalismens idéer i Sverige (någonting som för övrigt på intet sätt utesluter ett stort internationellt engagemang). Dels kan den kämpa för att med begränsade resurser försöka rädda hela världen, även om detta leder till höjd skatt och urholkad äganderätt i Sverige. Personligen väljer jag det förra alternativet, och från och med idag tänker jag vägra se någon som helst motsättning mellan detta och den liberalism jag i grund och botten alltid har trott på.
DN1, DN2, DN3, DN4, Sk1, Sk2, SvD1, SvD2, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, Ab6, Ab7, SR1, SR2, SR3, SR4, SR5, SR6, SR7

2015-04-20

Erik Ullenhag skriver en debattartikel

Erik Ullenhag var inte bara ministern som ständigt från skyhöga hästar predikade etik och moral för andra. Erik Ullenhag var dessutom ministern som manipulerade statistik för att kunna hävda att antalet utanförskapsområden inte längre ökade.

Erik Ullenhag var ministern som satte i system att försöka dölja att arbetslösheten bland invandrare inte minskade, genom att istället tala om jobbtillväxt i absoluta tal. Erik Ullenhag var dessutom ministern som kallade etableringslotsreformen "den största förändringen av svensk invandringspolitik på 25 år", och som envist försvarade reformen samtidigt som skattepengar gick till charlataner och terroristrekrytering.

Igår publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel av Erik Ullenhag och hans partivän Tina Acketoft. Den är, på sitt sätt, väldigt fascinerande läsning. Temat för artikeln är de rumänska tiggare som blivit ett permanent inslag i den svenska stadsbilden. Givet att Ullenhag är både medförfattare och – åtminstone om man får tro namnordningen – huvudförfattare, infinner sig såklart direkt en uppsättning förutfattade meningar. Dessa kommer emellertid snabbt på skam.

För det första är språkbruket påfallande rakt. Eufemismen "EU-migranter" används förvisso sex gånger i texten, men detta är som av en händelse precis lika många som det faktiskt talas om "tiggare" eller avledningar därav. I texten benämns fenomenet som "tiggarfrågan", man gör klart att den fria rörligheten i EU inte gäller tiggare som stannar längre än tre månader i Sverige och man säger sig se "med oro på" att regeringen och många kommunala majoriteter "nu agerar på ett sätt som leder till att fler kommer hit för att tigga".

Till min egen förvåning finner jag mig vara enig med mycket av vad Erik Ullenhag skriver, det handlar trots allt om sådant jag själv vid åtskilliga tillfällen har skrivit på den här bloggen om. Problemet är bara att Ullenhag före valet utan vidare skulle ha klassat exakt samma resonemang som han nu själv för som rasistiska. Effekten blir att jag mer än något annat känner mig provocerad. Ullenhag framstår som en kappvändare, som en cynisk politikerbroiler som över en natt är beredd att överge de principer han fram till nyligen hållit för heliga, bara han finner att detta plötsligt ligger i hans eget intresse.

Märkligheterna upphör emellertid inte där. Utöver att ge uttryck för denna nya hårdare – och enligt Folkpartiet anno 2014 direkt rasistiska – linje, presenterar Ullenhag och Acketoft nämligen även ett förslag till lösning på grundproblemet. Denna lösning går ut på att Sverige på egen hand skall "runda EU-systemet", sända tjänstemän till Rumänien och på plats såväl eliminera fattigdomen som bygga upp "fungerande samhällsstrukturer".

Vad Folkpartiet visar prov på är med andra ord en bisarr kombination av hyckleri och megalomani. Om man bortser från storhetsvansinnet handlar det hela emellertid om att ett borgerligt parti har tagit ett förhållandevis stort steg i rätt riktning. Jag antar att jag borde vara glad, men faktum är att jag mest känner mig trött och luttrad. Det är nämligen en före detta minister som sedan länge bränt allt sitt förtroendekapital som har undertecknat debattartikeln.
DN1, DN2, Dag1, Dag2, SvD1, SvD2, Ex1, Ex2, SR1, SR2

2015-04-19

Orsak och verkan

700 människor tros idag ha drunknat efter att ännu en migrantbåt kapsejsat norr om Libyen. Som brukligt är infinner sig nu de sedvanliga reaktionerna om att systemet är ruttet och att det måste bli enklare att söka asyl på plats.

Många av de som flyr är naturligtvis flyktingar, men detta är emellertid långt från hela sanningen. Vid påfallande många tragedier på Medelhavet har drunkningsoffren kommit från fredliga och relativt fria länder som Gambia, Senegal och Ghana. I dessa fall är det väldigt osannolikt att det i första hand skulle ha rört sig om flyktingar. Betydligt mer sannolikt är att det handlat om människor som velat förverkliga den afrikanska drömmen om att komma till Europa i syfte att höja sin levnadsstandard.

Många människor tycks med andra ord vara villiga att riskera både sina egna och sina barns liv av skäl som inte har någonting med flyktingstatus att göra. Då dessa människor saknar asylskäl skulle med andra ord inte möjligheten att söka asyl på plats förhindrat dem från att försöka korsa Medelhavet på icke-sjödugliga farkoster. Den här sortens tragedier skulle med andra ord inte upphöra även om alla flyktingar (i ordets egentliga bemärkelse) fick möjligheten att söka asyl utan att först behöva ta sig till Europa.

"Det är väldigt enkelt faktiskt, ju liberalare asylregler vi har, desto fler kommer drunkna i Medelhavet om vi inte lägger om vårt system", kommenterade tidigare idag moderate riksdagsmannen Hanif Bali det hela på Twitter. Hans ord kan låta hårda och är givetvis allt annat än populära i den svenska samhällsdebatten. Till saken hör dock att det hur man än vrider och vänder på saken ligger mycket i vad han säger.

Om man väl har tagit sig till till exempel Sverige finns goda möjligheter att leva i landet illegalt som så kallad "papperslös", även om man saknar asylskäl. Illegala invandrare har idag i princip full rätt till såväl sjukvård som skolgång. Med tiden har även illegala invandrare goda möjligheter att få uppehållstillstånd, tack vare gummiparagrafer som den om "synnerligen ömmande omständigheter".

Vad detta innebär är att den invandringspolitik svenska politiker berömmer sig själva för i själva verket leder till att antalet tragedier som dagens ökar. Då vår samhällsdebatt regredierat till ett barnstadium framstår det emellertid som osannolikt att någon makthavare kommer att dra några djupare slutsatser av detta. Tvärtom, om dagens tragedi leder till någon förändring av den svenska politiken lär det handla om förändringar av ett slag leder till att antalet tragedier på Medelhavet ökar ytterligare.

För övrigt förtjänar Gunilla von Halls reportage i Svenska Dagbladet ett särskilt omnämnande. von Halls nämner nämligen "[e]n kristen kvinna i norra Nigeria [som] fruktar att hennes dagar är räknade med Boko Haram runt hörnet" som exempel på den sortens flykting som försöker ta sig till Europa över Medelhavet. Varför kvinnan i fråga helt enkelt inte bara kan ta sig till södra Nigeria, istället för att med livet som insats korsa Sahara, laglöshetens Libyen och Medelhavet, förklarar däremot inte von Hall.
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, NSk1, NSk2, NSk3, LT1, LT2, LT3, SMP1

2015-04-18

Dårfinkar och DÖ-nickar

"Moderaternas ledning måste börja lyssna på sina basväljare och gräsrötter", skriver idag M-väljaren Jan-Åke Lindstedt i en debattartikel i Svenska Dagbladet. I sin text riktar Lindstedt hård kritik mot Moderaternas försvarspolitik, kriminalpolitik och invandringspolitik, samt över att partiet så helhjärtat ställt sig bakom DÖ.

Man behöver givetvis inte hålla med Lindstedt, men ingenting av det han skriver borde vara särskilt kontroversiellt. Detta var emellertid just vad Aftonbladets Daniel Swedin tyckte, eller åtminstone ville ge sken av att han tyckte. I en Twitterkommentar jämförde han nämligen inatt Lindstedts resonemang med vad som en gång i tiden framkom i Janne Josefssons valstugereportage.

Att en drygdemagog som Swedin på en hyperpopulistisk vänstertidning som Aftonbladet påstår något sådant är emellertid inte särskilt överraskande. Vad som däremot är (om inte överraskande så åtminstone) iögonfallande är hur Kent Persson, fram till nyligen Moderaternas partisekreterare, likt gubben i lådan dök upp i Twittertråden och höll med Swedin.

"Vad säger man", säger Persson och fortsätter, "med sådana vänner behöver man inga fiender. Följer man de råden så blir M ett marginaliserat parti". Swedin fortsätter då med att kalla personer som Lindstedt för "[f]undamentalistiska knallhattar", varpå Persson ännu en gång håller med genom att inflika att det enligt honom är "precis så" det förhåller sig.

Det är tämligen uppenbart att vad Swedin och Persson i första hand åsyftar är Lindstedts kritik av invandringspolitiken. Det är därför värt att påminna om vad den svenska invandringspolitiken egentligen innebär. Mellan januari och september 2014 hade Sverige mer än dubbelt så många asylsökande per capita som något annat EU- eller EFTA-land. Vi skulle med andra ord fortfarande vara "bäst i klassen", även om vi så halverade asylmottagandet.

Detta är emellertid ingenting vi kombinerar med en integrationspolitik värd namnet. Tvärtom. När det kommer till sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda är Sverige det land i OECD som är sämst i klassen. Detta beror inte bara på att det är väldigt lätt att få höga bidrag i Sverige, det beror också på att vår hårdreglerade arbetsmarknad har inneburit att vi har lägst andel låglönejobb av samtliga EU-länder. Att det skall fortsätta förhålla sig på det sättet är dessutom någonting som det råder bred politisk enighet kring i Sverige.

Vad allt detta tillsammans innebär är att den svenska invandringspolitiken är extrem. Inte, märk väl, i någon subjektiv mening av ordet utan i en högst objektiv sådan. Det är med andra ord Swedin och Persson som står för den extrema – eller för att använda Swedins ord, "fundamentalistiska" – linjen i sammanhanget. Lindstedt gör det däremot inte, men för Swedin och Persson är det emellertid som av en händelse väldigt praktiskt att ändå bemöta hans text som om så vore fallet.

För Swedins del innebär detta nämligen att den regering han stödjer blir kvar vid makten, trots att en stor majoritet av väljarna i förra årets val röstade mot den socialistiska politik denna står för. För Perssons och de övriga nymoderaternas del innebär ett misstänkliggörande av Lindstedt dels att man lättare kan sopa alla sina egna misstag under mattan, dels att man slipper bemöta Lindstedts skarpa kritik av deras monumentala svek i försvarsfrågan.

"Ni, de politiker som nu leder marschen mot detta okontrollerbara tillstånd, är antingen helt förblindade för sakliga förhållanden eller rent religiösa i er tro att det goda samhället per automatik infinner sig bara för att ni önskar så", skriver Lindstedt i sin text. Vad Kent Perssons svar mer än något annat visar är att i detta har Lindstedt helt rätt.

Läs även:
Den sjätte mannen, Pophöger
DN1, DN2, DN3, DN4, Sk1, Sk2, SMP1, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, SR1, SR2

2015-04-17

Felkalkyl bakom DÖ

En kvalificerad gissning är att när allianspartierna ställde sig bakom DÖ så gjorde de detta av främst fyra anledningar. Den första var att isolera Sverigedemokraterna. Den andra var att cementera blockpolitiken. Den tredje var att tvinga regeringen att gå åt vänster, och därmed göra Alliansens politik mer attraktiv. Den fjärde, och såklart viktigaste, var att kunna bilda regering efter valet 2018.

Problemet för allianspartierna är att denna plan dras med många fel. Försöken att isolera SD under förra mandatperioden misslyckades fatalt. I valet 2014 blev SD inte bara mer än dubbelt så stora som i valet 2010. De fick därtill i allra högsta grad inflytande över politiken i fjolårets budgetomröstning. Den statsbudget som gäller under 2015 gäller för att SD bestämde att den skulle gälla.

I och med DÖ kommer detta inte kunna upprepas så länge överenskommelsen fortsätter att gälla. Problemet med taktiken är att den driver missnöjda alliansväljare i famnen på SD. Idag har SD enligt Dagens Samhälles "poll of polls" en väljarbas som motsvarar 64 % av Moderaternas och 39 % av hela Alliansens. Detta innebär i sin tur att även ambitionen att cementera blockpolitiken är på väg att bli meningslös. Sverige har inte längre två block utan tre, och de är i snabb takt på väg att bli jämnstora.

Vad ambitionen att göra Alliansens politik mer attraktiv genom att tvinga regeringen att göra upp med Vänsterpartiet beträffar, är det högst tveksamt om denna har fallit så väl ut som man hoppats. Alliansen blir tvärtom konstant både hånad och kritiserad (därtill även av såväl ledarsidor som tidigare moderatledare) för hur den först kritiserar regeringen, därefter håller den under armarna i riksdagen.

Vad förhoppningen om att få bilda regering 2018 beträffar, framstår en tilltänkt sådan seger allt mer som en pyrrhusseger. Även om Alliansen skulle vinna detta val, skulle den sannolikt göra detta med ett ännu svagare mandat än regeringen Löfven. Regeringens manöverutrymme skulle då i princip vara begränsat till de två årliga budgetpropositionerna. I övrigt skulle den driva vind för våg precis lika mycket som regeringen Löfven, om inte mer. Att Sverige under åtta år eller mer skall "regeras" under sådana förutsättningar blir i längden ohållbart och skadligt.

I lördags skrev Maria Abrahamsson (M) på sin blogg att DÖ "kräver ett stort mått av pedagogisk skicklighet för att bemöta". Jag har hittills inte hört någon DÖ-förespråkare lyckas uppbåda en sådan skicklighet, vilket jag är tämligen övertygad om beror på att dessa inte ens har lyckats rättfärdiga DÖ inför sig själva. Fredrik Reinfeldt bad i somras ett av världens mest högbeskattade folk att öppna sina hjärtan. Nu är det hög tid att hans allianskollegor öppnar sina ögon istället.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, NSk1, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, SMP1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, SR1, SR2, SR3

2015-04-16

Ett miljöparti med hybris

Att regeringsplanet sedan maktskiftet vid sex tillfällen helt i onödan flugit de drygt fyra milen mellan Arlanda och Bromma är symptomatiskt. Det hela hade måhända inte varit någon stor sak om detta vore en isolerad företeelse, men så är inte fallet. Tvärtom har farsartade händelser av det här slaget har varit en återkommande, periodvis närmast daglig, företeelse allt sedan regeringen Löfven tillträdde.

Två saker sticker ut i sammanhanget. Dels att regeringen i allmänhet och Miljöpartiet i synnerhet hycklar. Dels den förvåning som präglar Miljöpartiet reaktioner då pressen faktiskt gör sitt jobb, och den pinsamma krishantering som följer på detta.

När Gustav Fridolin idag konfronterades med uppgifterna om att ett flygplan helt i onödan hade släppt ut stora mängder koldioxid för att han skulle slippa behöva ta sig till Arlanda på konventionellt vis, sade han inte någon av de många saker han hade kunnat säga om han hade velat komma undan med hedern i behåll. Istället valde han att skylla på Försvarsmakten.

Enligt Fridolin åkte han bara "dit Försvarsmakten sagt vid den tidpunkt som det var sagt". Av detta uttalande att döma skulle man kunna tro att Fridolin var en värnpliktig som blev beordrad ("jag lydde bara order") av sitt befäl. Gustav Fridolin är emellertid inte värnpliktig, han är minister i Sveriges regering. Det är han och hans kollegor som beordrar Försvarsmakten, inte tvärtom.

Det finns en intressant parallell mellan dagens avslöjande och höstens avslöjande att hans språkrörskollega Åsa Romson hade målat sin båt med förbjuden och miljöfarlig kopparfärg. Romson skyllde då inte bara (precis som Gustav Fridolin idag) aggressivt ifrån sig. Hon sade sig då också ha "gott samvete", något som hon bland annat motiverade med att hon inte ägde någon bil.

Strax efter dessa avslöjanden meddelades det att Åsa Romson hade anställt Yvonne Ruwaida som statssekreterare i Miljödepartementet. Även Ruwaida har genererat stora och onödiga koldioxidutsläpp genom att åka taxi på skattebetalarnas bekostnad för 275 000 kronor. Som om inte detta vore nog har hon därtill ringt privata samtal från sin tjänstetelefon för gigantiska belopp.

Gustav Fridolin, Åsa Romson och Yvonne Ruwaida är politiker som från väldigt höga hästar predikar moral i allmänhet och miljöhänsyn i synnerhet för andra. När det kommer till kritan har de emellertid inte bara svårt att leva som de lär, de tycks därtill själva utmärka sig för sin höga miljöbelastning. Som om inte detta vore nog tycks de totalt oförstående inför vilka signaler de i och med detta sänder ut.

När Gustav Fridolin och Yvonne Ruwaida helt i onödan bränner fossila bränslen på skattebetalarnas bekostnad, när Åsa Romson värmer upp sin båt med obeskattad diesel, så sker detta i ett sammanhang. Det sker samtidigt som Miljöpartiet tvingar på de redan hårt trängda svenskarna på landsbygden höjd bensinskatt. Det sker samtidigt som Åsa Romson låter meddela att en skatt på konstgödsel skall göra det ännu svårare för svenska bönder att hävda sig i den internationella konkurrensen Det sker samtidigt som storstadsmiljöpartister raljerar på Twitter över situationen på landsbygden.

Vad Miljöpartiet signalerar är att man drabbats av hybris. Vad Miljöpartiet signalerar är att man själva anser sig vara en elit som inte behöver göra de uppoffringar man vill påtvinga andra. Vad Miljöpartiet signalerar är att man är så uppfyllda av sin egen moraliska överlägsenhet, att man är så ovana vid att granskas, att man är så vana vid att inkassera ryggdunkningar, att man fullständigt upphört att idka någon form av självkritik över huvud taget.
Sk1, Sk2, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, Ab3

2015-04-15

Vårbudgeten och klienteli(s)men

Idag behöver en barnfamilj som mest betala 2 200 kronor om året (det vill säga 183 kr/månad eller 6 kr/dag) för de eventuella receptbelagda mediciner barnen behöver, därefter inträder ett högkostnadsskydd. Eftersom Sverige är ett i-land där praktiskt taget alla anser sig ha råd med smartphones och dyra abonnemang till dessa är detta inte någon hög kostnad. Tvärtom är högkostnadsskyddet väldigt generöst.

I det socialistiska narrativet förhåller det sig emellertid inte på det sättet. Tvärtom är de sex kronor om dagen som vissa föräldrar behöver lägga på mediciner till sina egna barn en drakonisk kostnad dessa tvingas betala till den internationella läkemedelskapitalismen. Därför föreslog regeringen idag att gränsen för när högkostnadsskyddet inträder skall sänkas till noll kronor.

Utifrån samma logik föreslog man också att barn mellan 8 och 19 år som behöver glasögon (en i normalfallet ännu lägre utgift) skall få dessa betalda av staten. Det kommer såklart heta att detta är rättvisereformer. Vi kommer att få höra anekdoter om förtvivlade föräldrar som inte har råd att lägga tio kronor extra om dagen på sina egna barn. Någon kommer förmodligen förr eller senare att åberopa FN:s barnkonvention.

Faktum är emellertid att ingen av dessa reformer påverkar de barn som lever i relativ så kallad barnfattigdom, eftersom socialen i dessa fall redan står för kostnaderna. Det kommer såklart ändå heta att många inte "har råd" att lägga tio kronor om dagen extra på sina egna barn, vilket är nonsens i ett land som Sverige. Vad det i själva verket handlar om är att Socialdemokraterna, precis som i fallet med maxtaxan, vill köpa medelklassens röster för medelklassens egna pengar.

I bjärt kontrast till detta står den höjning av bränsleskatten som regeringen också planerar. Denna försöker regeringen sälja in som en miljöåtgärd, trots att även biobränslen omfattas. Miljöargumentet är emellertid bara ett bekvämt svepskäl. Dessa pengar viks inte för miljöarbete, de används inte för att ta fram alternativ till fossila bränslen, de går tvärtom rakt in i statsbudgeten.

För många familjer – i synnerhet barnfamiljer på landsbygden – kommer höjningen av bensinskatten med råge överstiga vad man tjänar på sänkta medicin- och glasögonkostnader. I många fall kommer barnfamiljer i Norrlands inland i och med vårbudgeten tvingas börja subventionera högavlönade barnfamiljer i Stockholms innerstad.

Så där håller det på. A-kassan skall höjas så mycket att till exempel städare med låga löner i många fall kommer att få betala skatt för att andra som inte jobbar skall få en högre ersättning än vad de själva får. De garantipensionärer som till skillnad från de flesta barnfamiljer verkligen skulle behöva ett par tusenlappar extra om året, får nöja sig med hälften av detta.

Socialdemokraterna marknadsför sig själva som ett parti för solidaritet och progressivitet. Vad vårbudgeten emellertid visar är att vad svensk socialdemokrati handlar om är cynism, klientelism, alarmism, maktbegär och väljaroptimering.

Relaterat:
Räntebidraget och klienteli(s)men

Läs även:
Den hälsosamme ekonomisten
Motpol
Anybody's Place
Ekvalist
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3

2015-04-14

Ett miljöparti med dubbla måttstockar

På sin hemsida presenterar sig Miljöpartiet inte bara som "ett feministiskt parti" som vill "krossa patriarkatet". Man berömmer sig därtill för att vara ett parti som "stå[r] upp för alla människors lika värde".

Att "stå upp för alla människors lika värde" är någonting som svenska debattörer ofta – och inte sällan utan darr på rösten – påtalar vikten av att göra. Det säger en hel del om den svenska samhällsdebatten. Dessa debattörer tycks känna att de modigt tar ställning för något. Denna felöversättning från FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är dock att betrakta som en truism i Sverige. Vad man modigt tar ställning för är i själva verket någonting väldigt okontroversiellt.

Det finns emellertid en röststark kraft i Sverige som utmanar föreställningen om att alla människor äger samma rättigheter och skyldigheter, nämligen kulturrelativismen. Denna kämpar idag istället aktivt för att olika människor skall ha olika rättigheter och skyldigheter. Den kämpar till exempel inte bara för att vissa religioner skall omfattas av vad som i praktiken är en blasfemilagstiftning. Den kämpar också för att vissa grupper inte skall omfattas av de skyldigheter som anses gälla för de flesta av oss övriga.

För att blidka krafter som inte kan kallas för någonting annat än islamistiska, har Botkyrka kommun drivit igenom att Fittjabadet en dag i veckan skall omfattas av könsapartheid. På söndagar är nämligen simhallen inte bara stängd för manliga besökare, utan därtill för manlig personal. Detta tycker Miljöpartiets lokalavdelning är så bra att de i dagarna har föreslagit att denna könsapartheid skall utökas till att gälla två dagar i veckan. Man har därtill föreslagit att gränsen för när en flicka i sammanhanget skall räknas som kvinna skall sänkas från tretton till nio år.

Detta är den totala motsatsen till att "krossa patriarkatet" och att "stå upp för alla människors lika värde". Miljöpartiet tar gärna ställning mot patriarkatet genom att sparka in öppna dörrar. Man tar utan att tveka strid mot normer, strukturer och maktordningar då man tycker sig kunna skönja sådana bland vita medelålders heterosexuella män. När det däremot kommer till det högst reella patriarkat som förtrycker kvinnor och sexualiserar nioåriga flickor i Botkyrka kommun, väljer man att inte ta strid. Istället väljer man att anpassa sig.

Att som Åsa Romson lägga sitt krut på att demonisera vita män är fashionabelt. Faktum är emellertid att just vita män är kraftigt underrepresenterade när det kommer till exempelvis den strukturella brottslighet som drabbar kvinnor. Samtidigt som man lägger sitt krut på att bekämpa de vita svenska män som i varje internationell jämförelse utmärker sig för sin låga grad av manschauvinism, väljer man att blunda för det patriarkala förtryck som – om man nu prompt skall blanda in hudfärger i sammanhanget – icke-vita män utövar i Sverige.

Detta är inte bara ett groteskt exempel på skuldförskjutning. Det är framför allt ett gigantiskt svek mot de kvinnor och tjejer som redan från nio års ålder blir betraktade som andra klassens människor, som sexobjekt och bärare av familjens heder. När patriarkatet på allvar visar upp sitt fula anlete väljer de krafter som sade sig vilja "stå upp för alla människors lika värde" och "krossa patriarkatet" i själva verket att titta bort.
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

2015-04-13

Räntebidraget och klienteli(s)men

När det idag framkom att Finansinspektionen, Riksbanken och Konjunkturinstitutet är rörande överens om att ränteavdraget bör avskaffas, valde Stefan Löfven att för ovanlighetens skull att visa prov på lite av den där tydligheten har så ofta utlovar men väldigt sällan förmår att faktiskt leverera. Att avskaffa eller sänka ränteavdraget var nämligen, enligt Löfven, inte aktuellt.

Hans huvudsakliga skäl för detta är såklart taktiskt. Han vet att ett avskaffat ränteavdrag på kort sikt skulle göra regeringen ännu mer impopulär än vad den redan är, varför han i sann svensk politisk anda valde att stoppa huvudet i sanden i stället för att erkänna ett stort och högst reellt problem.

Sanningen är dock inte bara att ett sänkt eller avskaffat ränteavdrag på några års sikt avsevärt skulle minska risken för en ekonomiskt krasch. Det skulle också bromsa de skenande bostadspriserna, varför bostadsägarna endast tillfälligt skulle förlora på det hela. Detta väljer Stefan Löfven dock att ignorera, i förhoppningen att tre och ett halvt år före nästa ordinarie val vinna några kortsiktiga popularitetspoäng.

Detta är emellertid inte hela förklaringen till varför regeringen gör som den gör. Att först ta väljarnas pengar, därefter medelst bidrag och subventionerade banklån köpa samma väljares röster, är närmast att betrakta som Socialdemokraternas raison d'être. Att den socialdemokratiska bostadspolitiken med ränteavdrag, hyresregleringar, regelkrångel och krav på dyra handikappanpassningar får bostadspriserna att skena är enligt denna perversa logik inget problem. Tvärtom.

Att ytterst få svenskar har råd att köpa sina bostäder passar den socialdemokratiska ideologin som hand i handske. När de högbeskattade svenskarna tvingas hyra sina bostäder av bankerna för pengar de "får" (det vill säga får tillbaka) av staten, skapar detta en beroendesituation.

Det leder inte bara till att de svenska hushållens privatekonomier till slut står och faller med vänsterpolitikernas skenbara välvilja. Det leder också till att de socialistiska politikerna ges stora möjligheter att styra väljarnas konsumtion, livsstil, livssituation och i förlängningen också deras värderingar.

Detta är såklart ett drömscenario för varje vänsterpolitiker. Det ligger helt i linje med den socialistiska föreställningen om att folk inte vet vad som är bäst för dem, och att makten över deras liv därför är någonting som bör överlåtas till de politiker som anser sig veta bättre. Som om inte detta var nog försöker man därtill genom bland annat den så kallade "Hyresgästföreningen" sälja in bilden av att detta är någonting man gör för medborgarnas egen skull.

När den bostadsbubbla Stefan Löfven idag meddelade att han ämnar fortsätta elda på till slut spricker, är risken stor att många inte bara förlorar sina jobb, Många kommer då med största sannolikhet också, i en groteskt uppförstorad repris av vad som hände under 90-talskrisen, tvingas sälja sina överbelånade bostäder med förlust. Endast ett banklån kommer då att finnas kvar som minne av det som var tänkt att vara en drömbostad.

När detta sker lär Stefan Löfven emellertid inte kosta på sig att vara självkritisk. Tvärtom lär han i sedvanlig ordning skylla på Socialdemokraternas ständiga följeslagare: nån annan.

Läs även:
Den hälsosamme ekonomisten, Maria Ludvigsson, Motpol
DN1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.