2015-12-31

Låt 2016 bli året då vi ifrågasätter den svenska modellen

Kanske var utvecklingen under senare halvan av 2015 en välsignelse i förklädnad. De humanitära stormaktsambitionerna frontalkolliderade med verkligheten, illusioner krossades och politikerna tvingades till slut bekänna färg.

De åtgärder som har vidtagits kallas tillfälliga, men sannolikt har spelplanen nu en gång för alla förändrats. De tabun som så länge förlamade den svenska politiken är brutna och sannolikt kommer politiken vara betydligt mer nykter framöver. De megalomaniska ambitioner som så länge präglade den svenska migrationspolitiken kan mycket väl visa sig vara någonting som dog hösten 2015.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att problemen inte på något sätt är över. Enligt Migrationsverkets senaste sjudagarsrapport uppgår antalet asylsökande fortfarande, omräknat till på årsbasis, till över 100 000 personer. Om detta håller i sig kommer antalet asylsökande under 2016 vara större än under något annat år, bortsett från 2015. Detta i ett läge då SKL flaggar för stora skattehöjningar och bostadssituationen är avsevärt sämre än vad den var i början av 2015.

Vad mer är, även om antalet asylsökande under 2016 skulle uppgå till noll personer skulle Sverige fortfarande ha ett gigantiskt integrationsproblem att hantera. Givet regeringens bristande reformvilja och det faktum att Sverige dras med i-ländernas sämsta integrationsresultat lär någon märkbar förbättring knappast ske så länge regeringen Löfven sitter kvar, de många utfästelserna om motsatsen till trots.

Detta kommer att bli kostsamt för de svenska skattebetalarna. Vad mer är, samma bidragssystem och regleringar som gör detta kostsamt kommer också att aktivt försämra möjligheterna till lösningar på problemen. Det socialdemokratiska välfärdssamhället har fått många asylsökande att ta sig till Sverige, och utgör nu ett aktivt hinder för integration.

De flesta svenskar försvarar trots detta de svenska skattefinansierade välfärdssystemen. Många vill reformera dem, men i grund och botten är man för deras fortsatta existens i ett utförande och en omfattning snarlik dagens. Detta är en inställning alla skattebetalande svenskar enligt mig borde fundera närmare över.

Välfärdssamhällets försvarare är inte sällan djupt kritiska till de senaste årens migrationspolitik. De senaste årens migrationspolitik är emellertid en realitet, även om man framöver helt bryter med den tidigare linjen. Den socialkonservativa välfärdsvänliga linjen blir därmed ironiskt nog en garant för fortsatt höga skatter, fortsatt hög arbetslöshet bland utlandsfödda och fortsatt höga transfereringar till denna grupp.

De svenskar som, i utbyte mot en rätt medioker välfärd, betalar världens högsta skatter, bör nu fråga sig om de verkligen vill fortsätta göra detta. En del kommer komma fram till att svaret är ja, men många som tidigare ställt sig positiva till den svenska modellen verkar idag vara betydligt mer tveksamma.

Det håller inte att av gammal vana fortsätta förespråka den svenska modellen, men samtidigt legitimera sitt eget skatteplanerande eller svartjobbande med att man ogillar vad skatterna används till. Alla som i praktiken fått nog av den svenska modellen bör nu erkänna detta inför sig själva.

Den svenska modellen lever idag på gamla meriter. Dess legitimitet bottnar inte i vad den åstadkommer idag, utan vad den har åstadkommit (och upplevs ha åstadkommit) i det förgångna. Den är något vi klamrar oss fast vid, den är något vi tar för givet, men den är i allt högre utsträckning inte längre något vi i ord och handling ställer oss bakom.

Det är hög tid att fler blir på det klara med detta. Den svenska välfärdsmodellen upplevs som någonting självklart eftersom vi sedan många årtionden är vana vid den, men vid praktiskt taget varje Europasemester lämnar vi den bakom oss utan att möta den misär som dess förespråkare hävdar är det enda alternativet.

Låt 2016 bli året då vi ifrågasätter de höga skatterna, de höga bidragen och den stora offentliga sektorn. Låt 2016 bli året du du reflekterar över huruvida den svenska modellen finns till för dig, eller om det i själva verket är du som finns till för den svenska modellen.

Läs även:
Motpol, Anybody's Place, Dick Erixon, HAX
DN1, DN2, SR1, SR2

2015-12-21

En morgontidning höjd över varje misstanke

I en dagsfärsk kolumn går Johan Hakelius till frontalangrepp på Dagens Nyheter. Hakelius noterar (precis som jag själv gjorde igår) att DN:s senaste regeringskritiska kampanj blir direkt surrealistisk i ljuset av den agendajournalistik som hela tidningen ohämmat ägnade sig åt för bara några månader sedan.

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski har under dagen i en intervju med tidningen Resumé bemött Hakelius kritik. Enligt Wolodarski finns det "säkert" skäl för tidningen att vara självkritisk, men av de övriga svar han har att ge framgår tydligt att DN enligt honom inte begått ett enda fel.

I sitt svar låtsas Wolodarski att vad tidningen ägnade sig åt inte hade något med anstormningen av asylsökande att göra, trots att DN då uttryckligen angav detta som sitt primära skäl. I stället framställer Wolodarski det som att vad DN då gjorde endast handlade om tidningens "rapportering om Julia Caesar, och den förändrade ton i offentligheten som blivit påtaglig efter sommaren".

Det är sant att Julia Caesar-diskussionen spelade en viss roll. Jag blev själv på ett litet hörn ofrivilligt inblandad i denna, och valde då att skriva ett inlägg till den berörda DN-journalistens försvar. Jag fick en hel del beröm från väldigt oväntade håll för det inlägget, men också ett smakprov på det besinningslösa hat som idag möter många journalister.

Det finns all anledning att markera mot denna form av hat. Det var emellertid i första hand inte det DN:s kampanj handlade om. DN:s kampanj var i första hand ett desperat försök att sätta stopp för den vidgning av åsiktskorridoren som hade skett under våren.

DN satsade allt på att tvinga tillbaka anden in i flaskan. DN satsade allt på att skapa opinion för en asylpolitik som hade blivit fullständigt ohållbar. DN satsade allt på att åter tabubelägga en för Sverige extremt angelägen samhällsdebatt. För att uppnå detta avskaffade DN för en tid allt vad nyanser, konsekvensanalys, målkonflikter och intellektuell hederlighet hette. Ändamålet helgade närmast vilka medel som helst.

Idag är det annat ljud i skällan. I ett fördjupande reportage valde man häromveckan att hudflänga regeringen och myndigheterna (rikspolischefen fick till och med en till svamprisotto förklädd paj kastad i ansiktet) för att de inte skärpte migrationspolitiken redan när DN:s agendajournalistiska offensiv för en mer kravlös migrationspolitik pågick för fullt.

När så Hakelius påpekar dubbelmoralen i detta, svarar Wolodarski med att såväl skriva om historien som att låtsas att kritiken bottnar i att DN "står upp för alla människors lika värde". Det är inte bara djupt ohederligt, det är framför allt direkt ynkligt.

Att Wolodarski därtill avslutar med att tala sig varm för ett nyligen publicerat reportage om SDU, visar med all önskvärd tydlighet att han inte heller lärt sig något av höstens klavertramp. I det väldigt intressanta och välskrivna men bitvis också tendentiösa reportaget, ägnas nämligen påfallande stort utrymme åt att försöka klumpa ihop Tino Sanandaji med Sverigedemokraternas tidigare ungdomsförbund.

Detta är ett praktiskt sätt att misstänkliggöra en av sina kollegor respekterad nationalekonom som gång på gång pulvriserat glädjekalkyler om invandringens ekonomiska effekter. DN:s agerande föranledde denna gång dock kritik, även från väldigt namnkunniga meningsmotståndare till Sanandaji.

Med sedvanlig tondövhet ignorerar Wolodarski emellertid helt detta. I stället åberopar han artikeln som bevis för den egna tidningens ofelbarhet.

Läs även:
Motpol
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Exp1, SR1

2015-12-20

En ytterst motbjudande uppvisning i kappvänderi

För några dagar sedan publicerade Dagens Nyheter ett fördjupande reportage, i vilket en allt annat än smickrande bild av hur politiker och höga statliga tjänstemän hanterade höstens extrema anstormning av asylsökande målas upp.

Reportaget är ett utmärkt exempel på god journalistik. Det är informativt, välskrivet, välresearchat och maktkritiskt. Det är dock någonting som skaver med DN:s publicering. När de skeenden som beskrivs i reportaget pågick, lyste nämligen de kritiska analyserna i DN med sin totala frånvaro.

Detta är högst anmärkningsvärt. Att vad som pågick var ohållbart var uppenbart för alla med ett minimum av analysförmåga. Oräkneliga bloggar (däribland min egen) påpekade gång på gång detta. Dagens Nyheter visade sig dock inte vara uppgiften mogen.

I stället började DN (såväl nyhets- som ledar- och kulturredaktionerna) agera aktivister. Oräkneliga texter på temat jag har sett en bild på en söt död treåring, därför har allting förändrats, publicerades. Nu var det av yttersta vikt att den redan extrema svenska asylpolitiken blev ännu mer extrem än tidigare, löd det underförstådda budskapet.

Hade man på DN fått som man ville, hade detta resulterat i att incitamenten att riskera sina barns liv på Medelhavet förstärkts kraftigt. Resultatet av detta hade blivit att fler, inte färre, döda barn sköljdes upp på Medelhavets stränder. Så långt förmådde emellertid varken ledarskribenter eller journalister tänka. Man hade låtit känslorna ta över fullständigt.

Under tiden som regeringen och svenska myndigheter drabbades av total handlingsförlamning, rådde rena rama väckelsemötet på DN. Man förmådde inte granska makten, man förmådde inte reflektera över vad som var långsiktigt hållbart, man förmådde inte ta in vad asylanstormningen skulle leda till. Man ignorerade fullständigt att det saknades bostäder till alla asylsökande, man ignorerade de galopperande kostnaderna och man ignorerade det faktum att de svenska välfärdssystemen skulle kollapsa om utvecklingen fortsatte.

Regeringen och myndigheterna har varit oprofessionella och borde agerat mycket tidigare, är det underförstådda budskapet i DN:s artikel. Om regeringen och myndigheterna hade agerat redan i september, hade detta dock näppeligen resulterat i några ryggdunkningar från DN:s håll.

Tvärtom, det sannolika utfallet hade varit en aldrig sinande ström av artiklar uppbyggda kring nyckelord som "dansk utveckling", "Sverigedemokraterna" och "alla människors lika värde". Brunstämplingar, förtäckta rasismanklagelser och svavelosande expertutlåtanden från Henrik Arnstad hade med allra största sannolikhet varit legio.

DN har under hösten inte varit i närheten av att utföra sitt journalistiska uppdrag. Tvärtom, man har inte bara förenklat och infantiliserat, man har dessutom applåderat regeringen agerande hela vägen in i betongväggen. DN vill dock inte erkänna att man själva varit en del av problemet. I stället väljer man nu att plötsligt kritisera regeringen för att regeringen då det begav sig gjorde exakt det som DN då förespråkade. Det hela är en ytterst motbjudande uppvisning i kappvänderi.

Läs även:
Motpol, HAX
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, Exp1, GP1, SR1, SR2

2015-12-17

Det svenska samhället har ruttnat inifrån

Kriminella gäng i Göteborg tjänar ofta 20 000 kronor i månaden genom att hyra ut en enda lägenhet på den svarta marknaden, enligt ett reportage i TV4-Nyheterna igår.

Att det finns en stor svart bostadsmarknad i Sverige är ingen nyhet, och inte heller förvånande givet den planekonomiska bostadspolitiken. Vad som gör TV4:s reportage så remarkabelt, är att den kvarts miljon kronor som kriminella gäng i deras exempel årligen drar in på endast en lägenhet utgörs av skattepengar. Skattepengar som Göteborgs kommun villigt betalar ut, trots att de är fullt medvetna om vad pengarna går till.

Det hela är perverst. Svenska politiker har haft årtionden på sig att åtgärda dylika missförhållanden, men man har inte brytt sig. Man har inte reformerat bostadspolitiken, man har inte ändrat lagarna, man har inte skärpt straffen, man har inte kartlagt problemen, men har inte avskaffat EBO, man har inte förändrat den kravlösa migrationspolitiken (annat än i ännu mer kravlös riktning) och man har inte gett rättsväsendet de verktyg det behöver. Crazy cat lady-doktrinen har varit överordnad allting annat. Om konsekvenserna av detta har har blivit att skattepengar regnar över grovt kriminella, ja då har man ryckt på axlarna och resonerat att det är smällar man får ta.

Detta är vad det svenska välfärdssamhället har utvecklats till. Svenskarna tillhör världens i särklass högst beskattade folk, men den sjukvård, utbildning och omsorg dessa skattepengar bekostar håller en i en internationell jämförelse påfallande låg standard. I stället går pengar till att finansiera politikers vulgärchauvinistiska stormaktsdrömmar, till fuskare, till kriminella och till kverulanter som utan att skämmas sjukskriver sig på grund av konflikt med chefen eller för obetald TV-avgift.

Den svenska staten har på en och samma gång blivit till medelklassens överförmyndare och till en dörrmatta som inte förmår säga nej när curlingbarnen gapar och skriker. Samma svenska rättsväsende som inte ingriper mot de kriminella som mjölkar socialen på miljonbelopp, förmår inte stå emot när tidningarna publicerar snyftreportage eller när Twitterdreven går. I stället omtolkar de osjälvständiga domstolarna ständigt, genom prejudicerande domar, svenska lagar till en kravlös allt åt alla-filosofi.

Det svenska samhället har ruttnat inifrån, och det är i mångt och mycket det svenska välfärdssamhället som är anledningen till detta. Delar av det socialdemokratiska välfärdssamhället ägde måhända en gång viss legitimitet, men den tiden är över. Vad vi har idag är institutionaliserad stöld, ett klientelistiskt system av bananrepubliksklass.

Många konservativt lagda svenskar försvarar idag detta system. De kritiserar förvisso vissa avarter, men överlag är folkhemsbygget något de förhåller sig både positiva och nostalgiska till. De kritiserar formerna för behandlingen och de har måhända åsikter om behandlingens omfattning, men när det kommer till kritan är de rörande eniga om att stora mängder blodiglar även fortsättningsvis bör bita sig fast i deras kroppar.

Det är hög tid att släppa denna sentimentala syn på folkhemmet. Folkhemmet har kuvat det svenska folket. Folkhemmet har fått även de svenskar som kallar sig för borgerliga att älska den bur i som socialismen har spärrat in dem i, och därtill gjort dem livrädda för världen utanför samma bur. När staten, väl medveten om vad den gör, låter de skyhöga skatter svensken betalar gå till att göra kriminella till mångmiljonärer, är det knappt längre någon som ens reagerar.

Detta kan inte definieras som något annat än ett politikens Stockholmssyndrom. Folkhemsprojektet har slagit sönder svenskarnas självkänsla, det har bestulit dem på deras frihet och det har berövat dem deras värdighet. Ironiskt nog är det idag Sveriges mest kontroversiella parti som är de varmaste förespråkarna av samma folkhem. Till och med när svenska folket gör uppror, gör man det på folkhemmets villkor.
DN1, DN2, DN3, GP1, Exp1, SR1

2015-12-15

Staten är kommunernas fiende

I fredags publicerades en debattartikel skriven av bland andra SEB:s Klas Eklund i Dagens Nyheter. Debattartikeln, vars tema är kritik av den svenska bostadspolitiken, är en väldigt intressant inblick i korporativismens och svågerpolitikens Sverige.

Å ena sidan föreslår artikelförfattarna att bostadsmarknaden skall avregleras (vilket är vettigt, men dessvärre också ytterst kontroversiellt då det i Sverige råder bred politisk enighet om att bostadspolitiken skall styras enligt planekonomiska principer). Å andra sidan kräver artikelförfattarna massiva subventioner av bostadsmarknaden.

Sådana subventioner skulle finansieras av skattebetalarna, men som av en händelse kraftigt gynna de privata företagen inom de branscher två av de tre artikelförfattarna representerar. Det ligger därför onekligen nära till hands att misstänka att de, i de skyhöga skatter svenska arbetstagare tvingas betala, i första hand ser en affärsmöjlighet.

Vad som verkligen sticker ut i artikeln är dock någonting annat, nämligen följande formulering:
"En annan, mer drastisk väg framåt vore att staten ingriper direkt i den kommunala planprocessen och bestämmer att kommunerna måste ställa upp med planlagd mark, utifrån arbetsmarknadsläget och bostadssituationen i kommunen. Funktionella, storskaligt producerade bostäder skulle då placeras ut utifrån sociala kriterier."
Vad detta betyder är i praktiken att staten skall ges rätten att efter eget tycke anlägga nya miljonprogramsområden där den så önskar, alldeles oavsett vad de berörda kommunerna råkar tycker om detta. Med endast ett penndrag kommer staten då kunna göra en välskött kommun med god ekonomi försörjningsansvarig för ett stort antal arbetslösa personer.

Dessa personers belägenhet är emellertid i första hand en produkt av den statliga politiken. Vad artikelförfattarna föreslår skulle således göra göra det ännu lättare för de ryggradslösa rikspolitikerna att dumpa konsekvenserna av den ansvarslösa rikspolitiken på kommunerna, än vad det redan är.

Detta vore onekligen väldigt praktiskt för staten. Budskapet till kommunerna, däremot, vore att det inte längre lönar sig att försöka bygga en fristad i närområdet. Den frukter man hade hoppats skörda efter årtionden av sparsamhet, framsynthet, långsiktighet och goda prioriteringar, kan nu i stället när som helst konfiskeras av panikslagna rikspolitiker som plötsligt inser att de inte kan hålla vad de lovat.

Vad Sverige behöver idag är ett kommunuppror. Det finns ingen som helst anledning för kommunerna att lägga sig platt när ansvarslösa rikspolitiker, påhejade av såväl politiskt okunniga som hycklare kändisar, försöker smita undan ansvaret för sin egen ogenomtänka tonårsidealism.

Vad som ligger i rikspolitikernas intresse ligger inte automatiskt i kommunpolitikernas intresse. Tvärtom, vad som är praktiskt för staten är allt oftare direkt dåligt för kommunerna. Rikspolitikerna drar sig dessutom inte ett ögonblick för att köra över sina kollegor i kommunerna, varför de senares servilitet ter sig direkt obegriplig.

I stället måste kommunpolitikerna få klart för sig att staten i många fall är deras fiende. Det är kommunpolitikernas jobb att stå upp för den egna kommunens intressen, alldeles oavsett vad staten tycker om detta. Det finns ingen som helst anledning för kommunerna att vara så medgörliga som idag.

Tvärtom, så länge staten använder kommunerna som dörrmatta är det kommunpolitikernas skyldighet att med alla till buds stående medel göra motstånd. De kommer inte kunna stoppa alla dumheter, men de kan utan att bryta mot några lagar göra avsevärt mer motstånd än nu.

Dagens lästips:
HAX, Motpol
DN1, Ex1, Dag1

2015-12-14

Hyresgästföreningen spottar sina medlemmar i ansiktet

I Örebro låter det kommunala bostadsbolaget nyanlända invandrare gå före i bostadskön. Företeelsen är varken ny eller isolerad till Örebro, tvärtom rapporterades redan för över två år sedan att 59 svenska kommuner då ägnade sig åt detta. Vad som däremot gör Örebrofallet uppseendeväckande är att kommunens agerande i förra veckan fick Hyresgästföreningens fulla stöd.

Vad Örebro kommun gör ligger definitivt inte i vare sig hyresgästernas eller Hyresgästföreningens medlemmars intresse. Tvärtom, genom sin servilitet gentemot de politiker som vill köra över Hyresgästföreningens medlemmar bidrar man till att försämra för de egna medlemmarna.

Det hela är häpnadsväckande, alldeles oavsett man tycker om frågan om förtur i bostadskön som sådan. Att svenska panikslagna politiker vill runda bostadskön är ingenting konstigt i nuläget. De har en akut och väldigt svår kris att hantera, och de verktyg som står dem till buds är i praktiken ytterst begränsade.

Hyresgästföreningen, å andra sidan, är enligt egen utsago en "politiskt obunden" organisation. Man är, hävas det en, "folkrörelse" som arbetar för att dess medlemmar "ska ha bra boendevillkor, rimliga hyror, inflytande och trygghet i sitt boende". Hyresgästföreningens uppdrag är med andra ord inte att underlätta för politikerna, utan att stå upp för de egna medlemmarna. Detta gäller i synnerhet när vad som hotar att köra över de egna medlemmarna är krafter så mäktiga som staten och kommunen.

Liksom i fallet med de flesta andra så kallade folkrörelser som påstås utgöra det svenska civilsamhället, är Hyresgästföreningens berättelse om sig själv dock en lögn. Hyresgästföreningen står inte bara Socialdemokraterna nära, den är en inofficiell underavdelning av partiet.

Denna förmenta folkrörelse har, uppbackad av moderpartiet, inte bara tilldelats en stark maktposition på den svenska så kallade "hyresmarknaden". Den erbjuder dessutom lukrativa karriärmöjligheter, och som av en händelse då främst åt socialdemokrater.

Ett exempel på en socialdemokrat som utnyttjat dessa möjligheter till fullo är Helena Frisk, det vill säga samma regionalordförande i Hyresgästföreningen som i förra veckan valde att helhjärtat stödja Örebrobostäders beslut att åsidosätta den kommunala bostadskön. Utöver tjänsten som regionalpamp i Hyresgästföreningen har Frisk hunnit med att vara riksdagsledamot (och därefter leva på riksdagspensionen i fem år), kommunpolitiker och ordförande för Verdandi (en socialdemokratisk nykterhetsorganisation).

Det är med andra ord inte det minsta konstigt att Helena Frisks lojalitet ligger hos makten och Partiet, snarare än hos de hyresgäster hon påstår sig kämpa för. Att hon så flagrant väljer att spotta Hyresgästföreningens medlemmar i ansiktet förtjänar dock betydligt mer uppmärksamhet. Att betala ett gäng ryggradslösa lakejer tusen kronor om året för för att ställa sig på maktens sida när makten kör över dig, är definitivt inte välanvända pengar.

Dagens måstelyssning:
De desillusionerade humanisterna

Dagens måstelyssning

DN1, Sk1

2015-12-13

Att kalla en spade för en stavmixer

I en artikel i Svenska Dagbladet berättas om en irakisk asylsökande som tagit sig till Sverige "för att fly undan IS framfart i Irak". Efter några månader av "ensam tillvaro" på ett asylboende i Pajala, och efter att regeringen meddelat att regelverket för anhöriginvandring skall skärpas, har han dock nu bestämt sig för att åka hem igen.

"Hem" innebär i sammanhanget (detta nämns i förbigående i texten) den irakiska staden Basra. Vad som däremot inte nämns är att Basra är en shiitisk stad, därtill en sådan så långt ifrån Daeshkontrollerat territorium man kan komma i Irak.

Läser man mellan raderna blir det uppenbart att det är drömmen om ett bättre liv, inte krig eller förtryck, som fått mannen i fråga att söka asyl i Sverige. Av hans berättelse att döma florerar i Irak ett antal direkt felaktiga bilder av Sverige som ett land av mjölk och honung. Att dessa inte visade sig stämma gör att han nu känner sig "lurad".

Artikelförfattaren kommenterar emellertid inte med ett enda ord det faktum att vad som beskrivs är ett solklart fall av asylbedrägeri. Tvärtom, den asylsökande mannen beskrivs snarare i termer av ett offer. Detta rör sig knappast om något olycksfall i arbetet, utan är snarare regel när svenska journalister rapporterar om dylika fall. Hur cynisk och avtrubbad jag än har blivit, kan jag inte någonstans fortfarande låta bli att förundras över detta.

Reagerar man inom journalistkåren inte över denna form av vilseledande agendajournalistik? Tycker man detta är vad det egna skrået bör egna sig åt? Saknar man den helt den rudimentära analysförmåga som krävs för att se den asylsökande mannens berättelse för vad den är? Reflekterar man aldrig över sambandet mellan artiklar som denna och det låga förtroendet för den egna yrkeskåren?

Huruvida fall som det som beskrivs i artikeln är en minoritet eller en majoritet är jag fel person att uttala mig om. Det är dock ingen särskilt långsökt gissning att det rör sig om tiotusentals fall årligen, och därmed årligen också kostar de svenska skattebetalarna tiotals miljarder kronor. Att såväl de politiska debatterna som de fördjupande nyhetsreportagen om detta fortfarande, höstens dramatiska migrationspolitiska utveckling till trots, lyser med sin frånvaro är absurt.

I ljuset av detta blir regeringens kategoriska motstånd till informationskampanjer i de asylsökandes hemländer än märkligare. I det aktuella fallet har den asylsökande mannens vistelse i Sverige inte bara kostat de svenska skattebetalarna mycket pengar.

Han har därtill helt i onödan riskerat sitt liv på Medelhavet. Han har med allra största sannolikhet betalat människosmugglare stora belopp för hjälp med att ta sig in i Europa. Nu har han därtill tvingats vända sig till sin familj för pengar till flygbiljetten hem. Förutom människosmugglarna finns bara förlorare i sammanhanget.

Det riktigt ironiska i sammanhanget är kanske dock det faktum att artikeln i Svenska Dagbladet faktiskt är ovanligt tydlig. Den utelämnar central information, den vilseleder och den lindar in budskapet, men när det kommer till kritan är den trots detta närmast revolutionerande i sin rättframhet. Detta säger ganska mycket om det sorgliga tillståndet för den svenska journalistiken.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, Exp1, Reg1

2015-12-11

En humanitär (S)tormakt med fingrarna i syltburken

Socialdemokraterna är hårt trängda. Å ena sidan pressas man av den radikala vänstervåg som härjar i en liten men väldigt tongivande del av den svenska ankdammen. Å andra sidan pressas man från det diametralt motsatta hållet av verkligheten.

Detta är till stor del självförvållat. Under de åtta år som partiet Socialdemokraterna befann sig i opposition, ägnade sig maktkonglomeratet Socialdemokraterna aktivt åt att elda på den begynnande radikaliseringsvåg som till slut blev det monster vi har att hantera idag.

Detta framstod säkerligen som rationellt för socialdemokrater där och då. I den egna självbilden hade gränserna mellan Partiet och staten suddats ut, och Partimedlemskapet fyllde i mångt och mycket samma funktion för möjligheterna till att göra karriär som i Sovjetunionen. När man plötsligt förvägras den regeringsmakt man så länge hade tagit för given, inte bara under en mandatperiod utan två, framstod också den brända jordens taktik som rationell.

Efter valet 2010 gick det dock inte som man hade tänkt sig. Samtidigt som socialdemokratiska tidningar och tankesmedjor gapade och skrek om ett nyliberalt systemskifte, avslutade regeringen Reinfeldt sitt reformarbete. I stället gjorde regeringen den radikala nyvänsterns postmoderna irrläror och vanföreställningar till sina, vilket fick Socialdemokraterna att svara med ännu mer av samma mynt.

Ett race to the bottom inleddes, vilket först resulterade i en polarisering så hätsk att vänner bröt med varandra, och därefter med att båda sidor förlorade valet 2014. Det var en stukad höger, en stukad vänster och ett väldigt stukat Sverige som fick försöka hanka sig vidare efter detta svenska ödesval och det budgetkaos som följde.

Tecknen på tillnyktring blev förvisso allt fler under 2015. Det var emellertid först när verkligheten drabbade Sverige med full kraft under hösten, som vuxenvärlden återigen började göra avtryck i samhällsdebatten på allvar.

Inom Socialdemokraterna har man sent omsider börjat se verkligheten för vad den är. Det monster man bidrog till att skapa under åren i opposition, utgör dock nu ett stort hinder för partiet. Man har inte bara välkomnat den radikala vänsteraktivismen (i form av Miljöpartiet) in i regeringen. Man har därtill släppt in den radikala vänsteraktivismen in i det egna (i övrigt väldigt avideologiserade) partiet.

Det är en närmast omöjlig sits. Å ena sidan krymper nu de resurser som är tänkta att köpa partiet röster i snabb takt. Å andra sidan har man att hantera de krafter som hävdar att samma resurser är oändliga. Krafter som man under flera år gjort allt för att både stärka och fånga upp.

Rent praktiskt yttrar sig detta i att regeringen nu ägnar sig åt ett desperat och valhänt men ytterst osmakligt fulspel. Å ena sidan går man gång på gång till attack mot Danmark. Å den andra för man aktivt en politik vars syfte är att få Danmark att lägga om sin politik.

I den mån regeringen över huvud taget erkänner detta, åberopas en naiv och verklighetsfrånvänd förhoppning om att Danmark skall börja föra en mer "generös" asylpolitik som skäl. Det verkliga syftet är dock ett helt annat, nämligen att få Danmark att införa precis de id- och gränskontroller som landets politiker öppnade för idag.

Om Danmark gör slag i saken försätter detta Socialdemokraterna i en väldigt bekväm situation. De danska politikerna kommer i så fall att tvingas utföra grovjobbet åt sina svenska kollegor, samtidigt som de senare då kommer att vara fria att fortsätta smutskasta sina kollegor på andra sidan sundet.

Detta är ett ytterst patetiskt agerande från ett alltmer patetiskt socialdemokratiskt parti. Det säger dock väldigt mycket om hur genomfalsk de svenska politikernas bombastiska retorik om Sverige som en "humanitär stormakt" egentligen är.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SR1, Ab1

2015-12-10

Vapenvila

"Det var ett misstag [...] att inte hantera invandringsfrågan i regeringsställning". Så kommenterade idag Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé sitt partis omläggning av dess migrationspolitik.

Det är bra att Tobé är självkritisk. Det är ännu bättre att Moderaterna på sistone (som ett av väldigt få partier) har börjat hantera frågan på ett vuxet sätt. Om fler politiker vore villiga att såväl erkänna sina misstag som omvärdera sin inställning, skulle detta säkerligen göra underverk för den svenska samhällsdebatten.

Det är dock svårt att värja sig från känslan att det är någonting som skaver. Den nya moderata linjen är inte följden av att Alliansen förlorade valet eller att Fredrik Reinfeldt avgick som partiledare. Tvärtom, den nya moderata linjen är blott ett par månader gammal. Innan dess framstod Anna Kinberg Batra som en Reinfeldtklon som mekaniskt stoppade in ordet "öppenhet" (med vilket avsågs fortsatt extrem migrationspolitik) i var och varannan mening.

Det krävdes att asyltrycket på Sverige närmade sig volymer som, omräknat till på årsbasis, motsvarade en halv miljon människor för att Moderaterna skulle tänka om på allvar. Därtill krävdes att Sverigedemokraterna närmade sig ett väljarstöd på 20 %, och det krävdes att den decemberöverenskommelse som man in i det sista försvarade med näbbar och klor dog.

Att Tobé i sitt utspel hänvisar till en av Moderaterna beställd opinionsundersökning, då han förklarar omläggningen av partiets politik, är talande. Han hade kunnat hänvisa till grundläggande matematiska samband, han hade kunnat motivera omläggningen på högst rationella grunder och han hade kunnat låta sitt resonemang bottna i skenande utgiftsökningar.

I stället hänvisade han till nämnda opinionsundersökning, och utvecklade därtill resonemanget med paralleller till hur brittiska Tories har bemött UKIP. Det är ingen särskilt smickrande bild som framträder. Det tycks, kort sagt, i första hand vara strategi och taktik som ligger bakom omläggningen, inte övertygelse eller omsorg om Sverige.

Detta väl sagt är Moderaterna nu, till följd av nämnda omläggning av politiken, den mest konstruktiva kraften i svensk politik. En proteströst på Sverigedemokraterna var fullt befogad i valet 2014, men om det är en kraftig omläggning av migrationspolitiken man önskar är det nu Moderaterna man bör ge sitt stöd. Såvida inte de övriga partierna i nästa val har omvärderat sin inställning till Sverigedemokraterna och så länge partiet inte ser ut att få egen majoritet, kommer en röst på Sverigedemokraterna då endast att gynna Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Det finns goda skäl att vara såväl misstänksam mot som förbannad på Moderaterna, efter vad Fredrik Reinfeldt valde att göra mellan 2010 och 2014. Situationen är nu emellertid så allvarlig att vi inte har råd att låta oss styras av hämndbegär. I nuläget är det mest konstruktiva man kan göra att svälja stoltheten och ge Moderaterna sitt stöd, alldeles oavsett vad man tycker om de moderata rikspolitikernas kappvändande som sådant. Tiden för hämnd är definitivt inte nu.

Läs även:
Motpol
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Exp1, SVT1, Ab1

2015-12-09

Centerpartiet – en kraft för socialism

Det är systemen som är problemet, inte volymerna. Detta var ett av huvudbudskapen i det jultal Annie Lööf igår höll mot en fond designad för att framkalla akut sjösjuka.

I sak har Annie Lööf och övriga centerpartister helt rätt i detta. Med ett annat system hade det svenska asylmottagandet inte utgjort en alls lika stor kostnad för de svenska skattebetalarna som det gör idag. Därtill skulle ett sådant system (även om Lööf omsorgsfullt undvek att nämna detta) minska pull-faktorerna så mycket, att detta i sig skulle resultera i att antalet asylsökande minskade drastiskt.

Problemet med Centerpartiets resonemang är att stödet för ett sådan systemförändring saknas, såväl bland svenska väljare som hos övriga partier. Jag skulle personligen gärna se att de systemförändringar Centerpartiet förespråkar blir verklighet, men ingenting tyder på att sådana reformer står för dörren.

Centerpartiet agerar emellertid som om dessa systemförändringar redan var ett faktum. Det är med hänvisning till dessa systemförändringar som Centerpartiet kategoriskt motsätter sig alla skärpningar av asylpolitiken. Därmed bidrar partiet ironiskt nog till att göra Sverige mer socialistiskt.

I nuläget gör Centerpartiets inställning det svårare för regeringen att få igenom en omläggning av asylpolitiken. I värsta fall kommer Centerpartiets agerande därmed bidra till att skatterna höjs och att den samhällsservice dessa skatter är tänkta att betala försämras.

Vad värre är, vid en eventuellt borgerlig valseger 2018 kommer Centerpartiets dogmatiska hållning att göra en konstruktiv regeringspolitik omöjlig. Partiet kommer tvingas kompromissa bort sina krav på systemförändringar, samtidigt som det med allra största sannolikhet utan minsta kompromissvilja lär kräva en återgång till den kravlösa migrationspolitiken.

Därmed skulle en sådan regering antingen falla närmast direkt, eller upprepa alla såväl Fredrik Reinfeldts som Stefan Löfvens misstag. Skattesänkningarna och liberaliseringarna skulle utebli, och när budgetunderskottet började skena skulle man tvärtemot vad man lovat i valrörelsen i stället tvingas höja skatterna. Omfattningen av den socialistiska omfördelningspolitiken skulle bli större än någonsin tidigare, samtidigt som kvaliteten på de statliga välfärdstjänsterna skulle sjunka.

Centerpartiet påstås ofta vara nyliberalt. Detta är måhända sant på pappret, men i praktiken är partiet idag en stark kraft för socialism i Sverige. Att det har blivit så beror på att man inom partiet inte förstår vikten av att göra saker i rätt ordning. Om man önskar att kraftigt liberalisera både den ekonomiska politiken och migrationspolitiken, måste nämligen den ekonomiska politiken liberaliseras först.

Centerpartiet väljer emellertid att göra precis tvärtom. Resultatet av detta blir inte mer liberalism, utan mindre. Resultatet av detta blir en socialism som inte ens socialister (och definitivt inte liberaler) kommer att vara nöjda med.

Läs även:
Motpol
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SVT1

2015-12-07

Att kokettera med sin egen naivitet

Ann-Charlotte Marteus skrev i somras en ledare i vilken hon, genom att använda sig av belysande exempel, satte fingret på hur svenska politiker närmast koketterar med sin egen naivitet. Orden "vi har varit naiva" har helt enkelt blivit svenska politikers sätt att två sina händer. Med dessa ord låter man antyda att de egna misstagen mest en olycklig bieffekt av någonting i grund och botten väldigt bra, nämligen den egna fina människosynen.

Att som toppolitiker vara naiv är emellertid inte något fint, utan ett utslag av ren inkompetens. De ständiga hänvisningarna till den egna naiviteten är ett tecken på att man inte har någonting i politiken att göra. Toppolitiker med ansvar för skattemedel, rättsväsende och bidragsutbetalningar skall inte vara naiva. Tvärtom, en hälsosam dos cynism är är ett måste för varje politiker på högre nivå. Detta gäller i synnerhet om de visioner man vill förverkliga till sin natur är idealistiska.

För några dagar sedan berättade riksdagsledamoten Åsa Lindestam (S) att hon inte bara var "stolt" över att vara naiv, utan att hon därtill tyckte detta var någonting "fint". Vad som gör detta intressant är inte bara att Lindestam i egenskap av riksdagsledamot har till jobb att stifta lagar och att bestämma över skattesatser och bidrag.

Vad som framför allt gör Lindestams naivitet intressant är det faktum att hon är försvarsutskottets vice ordförande. Det är hennes jobb att bedöma militära hot, utvärdera militära samarbetspartners och se igenom den propaganda som Ryssland alltmer aggressivt pumpar ut över världen. Detta finner hon emellertid, enligt egen utsago, fullt förenligt med att såväl vara en "stolt naiv svensk" som tycka "det är fint att vara naiv".

Att vi har fått en samhällsdebatt där uttalanden som dessa blivit vardagsmat, säger dessvärre väldigt mycket om hur långt infantiliseringen av den svenska politiken har gått. Att bete sig som en idealistisk och naiv tonårsaktivist har blivit ett sätt att snabbt göra politisk karriär.
DN1, Exp1, Ab1

2015-12-06

Från RT och Sputnik till DN och Aftonbladet

Det rekordstora asylmottagandet är oproblematiskt och den svenska ekonomin går som tåget. Ungefär så lyder budskapet, när Peter Wolodarski på ledarplats i DN summerar sin syn på tillståndet i Sverige. Som brukligt är i dessa sammanhang hade DN knappt hunnit publicera denna text innan den outtröttlige nationalekonomen Tino Sanandaji hade pulvriserat Wolodarskis grötmyndiga tes fullständigt.

Problemet i sammanhanget är att det högst tvivelaktiga budskap DN pumpar ut lär nå fram till betydligt fler än vad Sanandajis sågning av detsamma kommer att göra. Därmed planteras ännu en halvsanning i det allmänna medvetandet. Sanandajis nationalekonomiskt betydligt mer relevanta analys kommer förvisso också att spridas, men inte alls lika effektivt som Wolodarskis.

Likheterna mellan detta och det propagandakrig som Ryssland bedriver är slående. I båda fallen handlar det om att dränka samhällsdebatten med tillräckligt många skönmålningar, vrångbilder och direkta lögner för att sanningen skall drunkna i bruset. I båda fallen finns sanningen tillgänglig för alla som aktivt letar efter den. I båda fallen är emellertid halvsanningarna och lögnerna så många och utbredda, att skrämmande många endast kommer i kontakt med dessa.

Därför diskuteras fortfarande runt svenska fikabord gång på gång lögnerna om hur Carema vägde blöjor för att spara pengar, som om de vore sanningar. Därför är idag Henrik Arnstads demagogiska vrångbild av fascismen så utbredd att Sveriges statsminister kommer undan med att hänvisa till den.

Därför kan den debattör som i Sverige år 2015 felaktigt påstår att invandringen är en vinstaffär räkna med mängder av ryggdunkningar, samtidigt som den som hänvisar till vad forskningen har att säga får finna sig i att bli rasistanklagad. Därför hänvisas i de infekterade diskussioner om invandringen som med jämna mellanrum får bekanta att bryta med varandra, inte sällan till skrönan om att Sandvikens kommun skulle ha tjänat en halv miljard kronor på invandringen.

Detta är en väldigt kuslig utveckling. Att en del människor väljer att förkasta sanningen när denna inte överensstämmer med den egna världsbilden är förvisso inget nytt. Vad som däremot är nytt är den legitimitet denna ståndpunkt har fått bland journalister, opinionsbildare och akademiker. I stället för att stå upp för upplysningsidealen är dessa grupper idag de pådrivande krafterna när sanningen förvanskas.

Ännu mer kuslig blir dock utvecklingen av att man inte nöjer sig med detta. När debattörer som Sanandaji trots allt får spridning försöker man dessutom, precis som i Ryssland, att misstänkliggöra dessa. Man ifrågasätter deras kompetens, trots att denna är oomtvistad. Man spelar gång på gång ut av guilt by association-kortet, man publicerar groteskt förvanskade versioner av deras uttalanden, och så vidare. Likheten med vad som pågår i Ryssland blir därmed total.
DN1, Exp1, Ab1, SVT1

2015-12-04

Regeringen, bron och svankvinnan

Nyheten att regeringen vill ha möjligheten att i "nödfall" kunna stänga Öresundsbron har väckt stor uppmärksamhet i veckan. Det ligger onekligen nära till hands att se förslaget som ännu ett exempel på den stundom närmast bisarra brist på medvetenhet om att det finns en värld utanför Stockholms innerstad, som genomsyrar den svenska makteliten. Rent principiellt behöver förslaget dock inte vara fel.

I vissa men extremt sällsynta situationer kan det vara fullt befogat att stänga Öresundsbron. Det är i grund och botten först i ljuset av regeringens övriga handlande som förslaget blir underligt på riktigt. Parallellt med att Stefan Löfven och hans ministrar vidtar förberedelser för att i nödfall kunna stänga Öresundsbron, blir de nämligen varje dag tagna på sängen av att solen går upp.

Såvida inte något direkt apokalyptiskt inträffar finns det så länge politiken är sund ingen som helst anledning att stänga Öresundsbron. Att regeringen ändå lockas av tanken att stänga bron vittnar därför om den inkompetens, handlingsförlamning, valhänthet och regelrätta passiv-aggressivitet som präglar dess politik.

Regeringen förnekade länge att den fullständigt ohållbara asylinvandringen till Sverige över huvud taget var ett problem. När problemet blev akut svarade man först med att arrangera väckelsemötet "Sverige tillsammans". När inte heller detta hjälpte började man till slut så sakteliga vidta åtgärder, men hela tiden enligt parollen för lite, för sent.

Sent omsider har Socialdemokraterna kommit till insikt om vilka åtgärder som nu behövs. Efter förra månadens otillräckliga skärpning av migrationspolitiken har dock Miljöpartiet klart och tydligt signalerat att ytterligare åtgärder kommer leda till att regeringen spricker.

Inom regeringen är man med andra ord inte beredda att kavla upp ärmarna och göra vad som nu krävs. Vad man däremot kan tänka sig är att stänga Öresundsbron, då detta (förutom att omöjliggöra all pendling över sundet) skulle leda till samma resultat, men utan att man själva behöver smutsa ned sina händer.

Genom att stänga bron kan man hålla man problemen på en Öresundsbredds avstånd, och kan således låtsas som att man varken ser eller hör vad som pågår på andra sidan vattnet. Det vore ryggradslöst och patetiskt, men just därför typiskt regeringen Löfven. Inom Miljöpartiet har man till och med lyckats intala sig själva att en stängning av bron kan vara befogad eftersom detta "kommer att ge positiva effekter i form av minskade utsläpp av koldioxid och hälsofarliga ämnen".

Att den svenska asylsituationen blivit ohållbar beror på att den svenska asylpolitiken är ohållbar. Regeringen förmår dock inte dra den logiska slutsatsen av detta, utan går i stället gång på gång över sundet efter vatten. Det har hetat att andra länder måste ta ansvar, det har hetat att Danmark måste följa den den Dublinkonvention som Sverige ignorerar, och nu heter det att Öresundsbron eventuellt måste stängas.

Kort sagt, regeringen beter sig som en crazy cat lady eller svankvinna som plötsligt drabbats av akut ångest, eftersom situationen i lägenheten blivit ohållbar. Eftersom nämnda crazy cat lady/svankvinna inte klarar av att förändra sitt beteende, har hon nu bestämt sig för att mura igen ytterdörren. Att detta kommer drabba alla i flerfamiljshuset där hon bor, bryr hon sig inte längre om.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

2015-12-03

När aktivismen tar analysens plats

När ett fotografi av en död treåring som hade flutit iland på Anatoliens västkust för några månader sedan spreds över världen, gav detta upphov till en intensiv debatt.

I denna debatt pekade förvisso många debattörer på grundproblemet, nämligen att flera EU-länder har en generös asylpolitik, men att denna i praktiken endast gäller personer som först lyckats ta sig in i EU illegalt. Det var emellertid inte detta som präglade debatten i Sverige. Vad som framför allt präglade debatten var budskapen om att den svenska asylpolitiken borde bli ännu mer generös.

Denna analys var grund redan då. En analys som Migrationsverket offentliggjorde igår framgår emellertid därtill att de signaler som då sändes ut var direkt kontraproduktiva. Åtminstone om syftet i första hand var att förhindra att fler barn dog på Egeiska havet

"Den främsta orsaken var att människor i en svår situation upplevde att Schengenområdets yttre gräns var öppen", konstaterar Migrationsverket i sin analys. Vad mer är, de skriver rakt på sak att "denna utveckling förstärktes när opinionen i flera EU-länder blev mer positiv i samband med att bilden på den lille döde pojken på stranden publicerades".

Det var, kort sagt, Schengenländernas oförmåga att upprätthålla sin yttre gräns i kombination med den generösa asylpolitik länder som Sverige och Tyskland bedrev, som fick människor att riskera sina och sina barns liv på Medelhavet. Våra reaktioner på den treårige pojkens död ledde med andra ord ironiskt till att fler människor drunknade, inte färre.

Detta konstaterande må låta cyniskt, men det är inte desto mindre sant. Den treårige pojkens död må vara ett bra argument för att EU skall ändra sin gränspolitik, men som argument för en oförändrad eller ännu mer generös svensk asylpolitik var hänvisningarna till hans öde fullständigt huvudlösa.

Detta är väldigt symptomatisk för nivån på den svenska samhällsdebatten. Känslorna går höga och många tenderar att springa åt samma håll, men de budskap som basuneras ut saknar ofta varje tillstymmelse till intellektuell analys.

En sådan utveckling är förståelig när det handlar om privatpersoner på Facebook. Att tidningar och akademiker så okritiskt hoppar på tåget, säger emellertid väldigt mycket om hur långt den intellektuella samhällsdebatten egentligen har trängts tillbaka av den oförblommerade tonårsaktivismen.

Läs även:
Motpol
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SvD1, SvD2, SvD3, Exp1

2015-12-02

Må rebellerna inom Miljöpartiet segra

Det jäser inom Miljöpartiet. Efter regeringens besked att asylpolitiken skall stramas åt har flera medlemmar hoppat av, och krafter inom partiet försöker nu få till en medlemsomröstning för att fälla regeringens förslag.

Om de oppositionella får som de vill vore detta måhända en olycklig utveckling på kort sikt. På lite längre sikt vore det förmodligen emellertid precis vad Sverige nu behöver. Om rebellerna i Miljöpartiet får som de vill skulle detta med allra största sannolikhet leda till att regeringen faller. Detta skulle i sin tur för lång tid framöver göra Miljöpartiet ännu mer omöjligt som regeringsparti än vad det redan är.

När dammet därefter hade lagt sig skulle pressen på Moderaterna och Socialdemokraterna att göra upp sinsemellan öka. Partierna samlar tillsammans med god marginal en majoritet av riksdagens ledamöter bakom sig, och är därtill i praktiken helt eniga om vad som nu måste göras.

Att en sådan blocköverskridande överenskommelse trots detta ännu inte kommit till stånd är en följd av att båda partierna i praktiken låter blockpolitiska hänsyn väga tyngre än omsorgen om Sverige. Om Miljöpartiet gör sig omöjligt som såväl koalitionspartner som samarbetsparti, minskar emellertid risken för att denna låsning består högst betydligt.

Läs även:
Ann-Charlotte Marteus
DN1, DN2, Exp1, Exp2, Exp3, Exp4, Exp5, Ab1

2015-12-01

Om studielån och särlagstiftning

Kvinnor som studerar IT-utbildningar skall få sina studielån avskrivna, föreslår den av regeringen tillsatta Digitaliseringskommissionen. På så sätt, hoppas man, kommer antalet kvinnliga studenter på nämnda utbildningar att öka.

Detta förslag är fullständigt groteskt av flera skäl. För det första är vad man föreslår ett gigantiskt avsteg från principen om likhet inför lagen. Vad man föreslår är att vissa människor skall gynnas med flera hundra tusen kronor mer än andra, och att det skall vara den enskildes kön som avgör i vilken kategori man hamnar.

Vad Digitaliseringskommissionen föreslår är bara det senaste exemplet på hur lika rättigheter allt oftare förväxlas med lika utfall. Lika rättigheter (och skyldigheter) är en självklarhet i varje civiliserat samhälle. Utfallet, däremot, är medelvärdet av många enskilda individers fria vilja.

Om detta utfall inte blir vad Digitaliseringskommissionen (eller Folkpartiet) hade förväntat sig är det inte de enskilda individerna det är fel på. Digitaliseringskommissionen (och Folkpartiet) förmår emellertid inte ta in detta, utan är tvärtom så övertygade om att individerna inte vet sitt eget bästa att de svarar med att förespråka olikhet inför lagen. Detta är en ytterst otäck utveckling.

För det andra bottnar Digitaliseringskommissionens förslag i en moderiktig föreställning om att könsroller endast är sociala konstruktioner. Enligt denna teori är män och kvinnor (sånär som på vissa kroppsliga skillnader) identiska, men tvingas redan som småbarn av en patriarkal omgivning att leva upp till könsbaserade normer. Detta är inte bara en teori som går stick i stäv med så gott som alla människors personliga erfarenheter, den saknar därtill vetenskapligt stöd.

Ironiskt nog har denna vetenskapsfientliga strömning på senare tid fått namnet "genusvetenskap". Problemet med detta är att "genusvetenskapen", sitt namn till trots, inte är någon vetenskap över huvud taget. Den är en sektliknande och postmodern vänsterideologi som, på rent politiska grunder, släppts in på universiteten.

Mycket riktigt är det som regel också just på (de kvinnodominerade) "genusvetenskapliga" institutionerna man påträffar företrädarna för teorier som den om att intresset för programmering inte skiljer sig åt mellan könen. Ironiskt nog utmärker sig dessa företrädare påfallande ofta för det monumentala ointresse de hyser för just logik, matematik och programmering.

Läs även:
Motpol
DN1, SvD1, NT1, DI1, SR1
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.