2016-02-29

Opium för folket

Efter att ha hållit krismöten under helgen har den socialdemokratiska nomenklaturan kommit fram till en Plan™ för hur man skall vända partiets katastrofala opinionssiffror, nämligen en omfattande PR-kampanj till den svenska modellens försvar. Av allt att döma består denna krisplan av varmluft, varmluft och endast varmluft.

Ingenting av det som sägs är nytt och inga av de utspel som nu görs skiljer sig från partiets vanliga retorik. Detta är dock inte det främsta problemet med det socialdemokratiska utspelet. Vad som framför allt gör det anmärkningsvärt är målgruppen. Målgruppen är inte de bidragstagare som är den socialdemokratiska politikens enda egentliga vinnare. I denna grupp dominerar redan det rödgröna blocket stort.

De väljare socialdemokraterna hoppas nå med sitt utspel är lönearbetande svenskar. En målgrupp som, grovt räknat, utgörs av medelklassen och arbetarklassen. Av dessa har den sistnämnda traditionellt utgjort partiets väljarbas, men även inom den förstnämnda har man länge kunnat räkna med väldigt många väljares röster.

Såväl medelklassen som stora delar av arbetarklassen är idag emellertid den socialdemokratiska politikens stora förlorare. Socialdemokraternas retorik riktar i regel udden mot överklassen, men samma överklass går i praktiken skadefri då de resurser Socialdemokraterna vill omfördela skall omfördelas. När den svenska modellen skall finansieras är det i själva verket medelklassen och arbetarklassen som får stå för fiolerna.

Socialdemokraterna har dock inte en chans att vinna ett val utan dessa nettoförlorares röster, varför man ägnar sig åt falsk marknadsföring. Samtidigt som man suger lönearbetarnas blod, påstår sig socialdemokratin stå på deras sida. Man målar upp bilden av att det är de rika som betalar, men i själva verket har man av omsorg om storföretagen gett de rika dispens från omfördelningspolitiken. För att ytterligare stärka illusionen av att man står på skattebetalarnas sida försöker man dessutom, medelst valfläsk som maxtaxa och glasögonbidrag, köpa skattebetalarnas röster för skattebetalarnas egna pengar.

Strategin fungerade länge kusligt väl, men 2006 såg tillräckligt många igenom den för möjliggöra åtminstone ett trendbrott. Sedan dess har andra politiska misstag kommit att överskugga denna konfliktdimension och den traditionella blockpolitiken har som resultat av detta slagits i spillror. Denna idag sorgligt bortglömda konfliktdimension är dock fortfarande i grund och botten central. Den ligger till syvende och sist till grund även för de infekterade frågeställningar som dominerar den politiska debatten idag.

Sverigedemokraterna är i grund och botten för att bevara den svenska modell som svensk såväl arbetarklass som medelklass i ett utslag av Stockholmssyndrom sorgligt ofta tenderar att klamra sig fast vid. Moderaterna erbjuder ett alternativ, men detta är idag så urvattnat att skillnaden mot den linje Löfven representerar är löjligt liten. Kristdemokraterna och Folkpartiet vet inte riktigt vilket ben de skall stå på och Centerpartiet utgör, trots alla försök till en hardcoreliberal retorik, i praktiken en väldigt stark kraft för att omfördelningspolitiken skall bestå.

Det är därför upp till alla svenskar som inte önskar ägna merparten av sina arbetsdagar åt att finansiera statens omättliga hunger efter andras pengar att vakna upp. Maxtaxa, barnbidrag, och folkhemsnostalgi är ingenting annat än opium för folket. Så länge folket finner sig i att bli utnyttjat kommer det förbli utnyttjat.

Dagens bomb:
Staffan Danielsson
DN1, SvD1, Ab1, Ab2

2016-02-28

Public service har blivit en destabiliserande kraft

Det finns hur mycket som helst att säga om gårdagens nationalsångsdebatt, men det mesta är nog redan sagt vid det här laget. Det enda jag själv har att tillägga är observationen att det är precis de människor som riskerat livet för att kunna leva och dö i Norden som nu påstås exkluderas av formuleringen "jag vill leva, jag vill dö i Norden". Ironin i detta tycks, som vanligt, ha gått de förstoppade dekonstruktionisterna helt förbi.

Sedd som enskild företeelse är gårdagens dekonstruktion av nationalsången en icke-fråga. Gårdagens behandling av nationalsången var emellertid inte någon enskild företeelse, den var en del av ett större mönster och ett utslag av en politisk agenda. Samma politiska agenda ligger bakom att könsseparatistiska extremister ges en gräddfil till SVT:s morgonsoffa. Samma politiska agenda ligger bakom att identitetspolitisk kritik av Oscarsgalan ges stort utrymme i statstelevisionen.

Samma politiska agenda ligger bakom positiva beskrivningar av vad som i själva verket är representanter för den hypernarcissistiska identitetsvänsterns haverier inför öppen ridå. Samma politiska agenda ligger bakom att SVT utan vidare rekryterar grundaren av den identitetspolitiska så kallade Rättviseförmedlingen som programledare. Samma politiska agenda ligger bakom att Utbildningsradion nyligen ställde krav på viss hudfärg när en tjänst utannonserades.

Samma politiska agenda låg bakom att en SVT-medarbetare inom ramen för sitt arbete häromåret i det närmaste uppmanade till politiskt våld, och att en annan SVT-medarbetare samma år kryddade sitt eget TV-program med att agera människosmugglare. Samma politiska agenda ligger bakom att personer anställs som programledare i TV, inte trots att de talar svenska med brytning, utan på grund av att de gör just det.

Det hela handlar inte om en strävan efter att vara inkluderande, det handlar om en strävan efter att krossa allt motstånd. Det handlar om en syn på de egna värderingarna som Universell Sanning. Det handlar om att först provocera fram en konflikt, för att därefter med public service som arena invändningsfritt kunna förlöjliga protesterna som ett utslag av outbildade bonnläppars allmänna ynklighet. Det handlar om ambitionen att köra ned den egna världsåskådningen i halsen på alla som har fräckheten att inte dela den.

Denna agenda polariserar, demoraliserar, fördummar och genererar dessutom inte sällan hat. Vad mer är, den driver dessutom svenskar rakt i famnen på till exempel Kremls propagandakanaler. Det är ett präktigt misslyckande för vad som enligt egen utsago är "ett oberoende medieföretag i allmänhetens tjänst".

Tidigare i ämnet:
Nationalsång à la SVT
Exp1, Ab1, GP1, SVT1

Nationalsång à la SVT

Du unkna, Du vita, Du hopplösa fall,
Du cisman, Du normativa hetero!
Vi gör allt vi kan för att omvända Dig,
Din själ, Din hjärna, Dina tankar bruna.
Din själ, Din hjärna, Dina tankar bruna.

Vi tronar på minnen från fornstora dar,
Då Ulbricht vi hyllade i etern:
Vårt uppdrag är heligt och kommer från Gud,
Ja, Du skall skolas till den rätta läran!
Ja, Du skall skolas till den rätta läran!

Exp1, Ab1, GP1, SVT1

2016-02-26

Hur staten beskattar inflation

Enligt statens officiella inflationssiffror förlorade kronan mellan januari 1980 och januari 2016 närmare 70 procent av sitt värde. Till följd av detta bör ett hus som i januari 1980 köptes för 400 000 kr (en relativt normal summa vid denna tid) borde vara värt över 1 314 000 kr idag.

I själva verket kostar naturligtvis en typisk villa idag mycket mer. Detta beror bland annat på att huspriserna tenderar att öka i takt med den disponibla inkomsten, eller annorlunda uttryckt, att de så kallade reallöneökningarna inte är riktigt så reella som namnet antyder.

Att den socialdemokratiska bostadspolitiken har resulterat i bostadsbrist, vilket i sin tur har orsakat en bostadsbubbla, är naturligtvis också en starkt bidragande orsak. Värt att notera är också att bostadspriser inte räknas med i statens inflationsmått, vilket leder till att den officiella inflationen blir mindre än vad som annars hade varit fallet.

Även om vi helt bortser från dessa invändningar innebär dock en inflationsrelaterad prisuppgång från 400 000 kr till 1 314 000 kr någonting väldigt intressant. Den totala värdeökningen på 914 000 kr kommer nämligen vid en försäljning att beskattas med 22 procent. Detta innebär att säljaren kommer att behöva betala över 200 000 kr i skatt.

Skatten i fråga benämns som "kapitalvinstskatt" eller "reavinstskatt", men har i själva verket ingenting med vinst att göra. Den skatt på 200 000 kr som säljaren i exemplet ovan anses vara skyldig staten är i själva verket en inflationsskatt. Hade inflationen varit noll hade denna del av prisökningen inte beskattats med en enda krona.

Eftersom det har gått inflation även i den del av prisuppgången som är kopplad till ökningen av de disponibla inkomsternas, är inflationsskatten i själva verket dock betydligt större än så. Vad mer är, den del av prisuppgången som är orsakad av bostadsbristen beskattas också. Således utgår inte bara inflationsskatt (det vill säga skatt på usel valutapolitik) vid försäljning av bostäder. Därtill utgår också en skatt på usel bostadspolitik.
SvD1, SvD2

2016-02-25

En "konsumentombudsman" bekänner färg

Whiskyn Hälges etikett "riktar sig särskilt till barn och ungdomar och är inte förenlig med kravet på särskild måttfullhet". Detta hävdar den så kallade Konsumentombudsmannen, som vill att etiketten i fråga skall stoppas.

Detta är långtifrån första gången försäljare av alkoholhaltiga drycker drabbats av problem i Sverige på grund av sina produkters grafiska profil. Tidigare har bland annat ölet The Trooper ("element av krig, vapen eller aggressivitet") och danska Lust ("klar koppling till sexualitet") stoppats, just för sina etiketters skull.

Det finns väldigt mycket att säga om den paternalism som genomsyrar företeelsen i fråga och det vore väldigt enkelt att göra sig lustig över askgrå byråkrater som tror att den urtrista serien Hälge riktar sig till barn och ungdomar. I det aktuella fallet är det emellertid någonting helt annat som skaver.

Till skillnad från i fallen med The Trooper och Lust är det denna gång inte det statliga alkoholmonopolet som har drabbats av etikettsrelaterad moralpanik. I stället är det den så kallade Konsumentombudsmannen som driver frågan, vilket gör just detta utslag av etikettmoralism ännu mer anmärkningsvärt än vanligt av två anledningar.

Den första är att ämbetet i fråga just har titeln "Konsumentombudsmannen", vilket tydligt signalerar att det är konsumenternas intressen den som innehar ämbetet har att försvara. Den andra är att den så kallade Konsumentombudsmannen enligt egen utsago inte bara driver "konsumenternas intressen gentemot företag", utan dessutom gör detta "självständigt".

I fallet med whiskyetiketten blir det dock uppenbart att den så kallade Konsumentombudsmannen inte är konsumenternas ombud, utan statens. De högtidliga utfästelserna om självständighet till trots är det den restriktiva alkohollagstiftningen och det kvävande svenska förmynderiet man ser det som sitt uppdrag att försvara.

Det högtravande namnet till trots är man inte ett ombud för konsumenterna. Man är ett ombud för makten och ett ombud för små men inflytelserika särintressen med nära kopplingar till makten. De konsumenter vilkas intressen man påstår sig driva ser man i själva verket som idioter som för sin egen skull måste skyddas från sig själva.
DN1, SvD1, GP1

2016-02-24

Statens rätt till individens kropp?

Det handlar om "kvinnans rätt till sin egen kropp". Med detta argument avfärdas regelbundet alla försök till att problematisera abortfrågan.

Problemet med argumentet är att abortfrågan inte handlar om någons rätt till sin egen kropp, den handlar om huruvida det är acceptabelt att avliva ett ofött barn eller ej. Frågan har förhållandevis enkla svar direkt efter befruktningsögonblicket och strax före födseln. Under de nio månader som passerar mellan dessa bägge tillfällen förtjänar dock frågeställningen att behandlas som det svåra dilemma i en moralisk gråzon den faktiskt är.

För den som säger sig brinna för "kvinnans rätt till sin egen kropp" (eller för den delen mäns rätt till sina egna kroppar) finns det emellertid andra och betydligt mindre moraliskt komplicerade tillfällen då denna rätt är starkt begränsad. Vuxna människor tillåts till exempel inte att utbyta sexuella tjänster mot pengar (även om kvinnor i praktiken har dispens från denna lagstiftning) och myndiga svenskar som brukar droger anses av staten vara brottslingar.

När regeringens utredare Eva Wendel Rosberg idag meddelade att surrogatmödraskap inte bör tillåtas i Sverige, alldeles oavsett om pengar är inblandade eller ej, var hennes besked ytterligare ett exempel på detta. Wendel Rosberg motiverade sitt beslut med omsorg om kvinnor. Denna omtanke är säkert äkta, men vad hon säger är i praktiken att kvinnor inte har rätt till sina egna kroppar.

Budskapet är tvärtom att människor i själva verket bara lånar sina kroppar av deras rättmätiga ägare, det vill säga staten. Individen har inte, signalerar Wendel Rosberg, rätten att efter eget huvud förfoga och bestämma över sin egen kropp. Märkligt nog har just de debattörer som oftast och som mest högljutt åberopar argumentet om "kvinnans rätt till sin egen kropp" idag beskrivit Wendel Rosbergs besked som "en stor seger".

Detta är ett väldigt talande bevis på att samma debattörer i själva verket är fullständigt ointresserade av kroppslig autonomi. De åberopar mer än gärna det frihetliga argumentet om "kvinnans rätt till sin egen kropp" när det passar deras syften, och de låter sig inte avskräckas av att argumentets tillämpbarhet då är minst sagt tveksam. I andra situationer, då principen om "kvinnans rätt till sin egen kropp" borde vara självklar, ställer de sig emellertid inte bakom den.

När det kommer till kritan är de fullständigt ointresserade av individens rätt till sin egen kropp. De är tvärtom paternalister som anser att människors kroppar är statens egendom. Det står dem naturligtvis fritt att tycka detta, men de borde i så fall åtminstone vara hederliga nog att avstå från att högtidligt åberopa principer som den om "kvinnans rätt till sin egen kropp".

Och för den som till äventyrs undrar så skall jag passa på att påpeka att jag tycker dagens abortlagstiftning är rimlig. Jag har dock stor förståelse för att alla inte delar denna uppfattning.

Läs även:
Könsfreden, Motpol, Helds HBT-nyheter
DN1, DN2, Ab1, Exp1, SVT1, SVT2, SVT3, SVT4, SVT5

2016-02-23

Överkonsumtion av boende?

En gång under finanskrisen överhörde jag i en lång butikskö ett samtal, två väninnor emellan. En av dem ville flytta till en större lägenhet, men hade kommit till slutsatsen att det inte var någon idé just då. Det är ingen idé att flytta nu, sammanfattade hon sina tankar, min bostad har ökat alldeles för lite i värde.

Det resonemang hon gav uttryck för är utbrett. Vid denna tid resonerade många precis likadant, och när den ohållbara ökningen av bostadspriserna strax därefter tog fart igen började folk ännu en gång glädja sig åt de vinster de gjorde i samband med försäljning av bostäder.

Detta kan vara med verkligheten överensstämmande. Den som till exempel säljer en bostadsrätt för att flytta till en hyresrätt är en vinnare i sammanhanget. Den som däremot är intresserad av att göra bostadskarriär, eller helt enkelt bara överväger att flytta till en likvärdig bostad i en annan stad, har dock allt att vinna på stillastående bostadspriser.

En ökning av bostadspriserna påverkar nämligen inte bara priset på den bostad man säljer, utan även priset på den bostad man köper. Att göra bostadskarriär innebär praktiskt taget per definition att flytta från en billigare till en dyrare bostad. En generell prisuppgång påverkar då bostaden man flyttar till mer än bostaden man flyttar från. Den vinst man gör vid försäljningen av den gamla bostaden äts således med råge upp av prisökningen på den nya.

Antag att bostad A är inköpt för 2 000 000 kr, samtidigt som marknaden värderar en annan bostad (B) till dubbelt så mycket. En tioprocentig uppgång av bostadspriserna medför då att A ökar med 200 000 kr i värde, samtidigt som motsvarande belopp för B landar på 400 000 kr.

En försäljning av bostad A resulterar då förvisso i en vinst på 200 000 kr, men om flyttlasset därefter går vidare till bostad B resulterar den totala prisuppgången också i en extra utgift på 400 000 kr. I stället för att tjäna 200 000 kr på prisuppgången har man då i själva verket förlorat 200 000 kr på den.

Det felaktiga föreställningen att denna förlust utgör en vinst delas emellertid av Skatteverket, som därför beskattar den imaginära vinsten med 22 %. Då "vinsten" i sammanhanget uppgår till 200 000 kr kommer denna skatt uppgå till 44 000 kr, varför den totala förlusten kommer att uppgå till 244 000 kr.

Staten nöjer sig dock inte med detta. Köparen är därtill tvungen att betala ytterligare en skatt (som fått eufemismen "lagfart") om 1,5 % av inköpsvärdet på bostaden B. I exemplet ovan kommer denna uppgå till totalt 66 000 kr, varav 6 000 kr är en direkt följd av prisuppgången. Den totala förlusten prisuppgången har resulterat i landar således på totalt 250 000 kr.

Vad som gör detta riktigt intressant är vad som sker då man flyttar mellan två bostäder värderade till samma belopp. Om den familj som i exemplet ovan flyttar från B köpte denna bostad i början av 1980-talet, är 400 000 kr ett fullt tänkbart inköpspris. "Vinsten" kommer då uppgå till totalt 4 000 000 kr.

Om ägarna därefter flyttar till en likvärdig bostad C, värderad till samma belopp som B och som påverkats lika mycket av prisuppgången, kommer "vinsten" och förlusten att ta ut varandra. "Vinsten" (som i själva verket för övrigt främst är resultatet av inflation och dålig bostadspolitik) kommer då emellertid att beskattas med 880 000 kronor, samtidigt som lagfarten kommer att uppgå till 66 000 kronor (varav 60 000 kr är ett resultat av prisuppgången).

Prisuppgången har således resulterat i att en flytt mellan två fullt jämförbara bostäder beskattas med totalt 946 000 kr. Denna flyttskatt gör det ofta synnerligen oattraktivt att byta bostad, varför många par gör det fullt logiska valet att bo kvar i villor och stora bostadsrätter även efter att barnen har flyttat ut.

Svenskarna "överkonsumerar boende", beskrev Rapport fenomenet i fråga ikväll. I själva verket är det hela bara ännu ett exempel på hur katastrofal den svenska bostadspolitiken är.
SVT1, SVT2, SVT3, SVT4

2016-02-22

Om Radio Mises och vikten av frihetliga frizoner

Det svenska medieklimatet är, på sitt sätt, fascinerande.

I sällskap med människor man av erfarenhet vet att man inte bör diskutera politik med, kan en radio som står på snabbt bli outhärdlig. Vad som rapporteras är stundom så vinklat, så skruvat och direkt lögnaktigt att det krävs en rejäl portion självdisciplin för att inte säga alla de där sakerna man vet kommer skapa dålig stämning.

Det senaste halvåret har förvisso väldigt mycket förändrats, men den debatt som nu några år försent har inletts är fortfarande väldigt trevande. Yrvakna politiker föreslår plötsligt självklarheter som borde ha drivits igenom för flera år sedan. Professorer som plötsligt lyfter frågor om målkonflikter och en ansvarslös politik hyllas, trots att de bara påpekar vad som länge varit uppenbart för alla som inte låtit sig ryckas med av den masshysteri som har rått.

Samtidigt fortsätter mycket av vansinnet i oförminskad styrka, inte minst i public service. Barnprogram framstår understundom som ren indoktrinerings-TV, morgonsoffan gästas alltjämt flera gånger per vecka av postmoderna extremister och de okritiska vänstervinklingarna i de fördjupande radioreportagen är legio. Vad mer är, helheten präglas inte sällan av ambitionen att spegla ett fiktivt, tillrättalagt och "intersektionellt" Sverige som har väldigt lite gemensamt med den verklighet tittarna och lyssnarna lever i. Resultatet blir inte sällan direkt paternalistiskt.

Att på detta sätt bli skriven på näsan är någonting jag finner väldigt magstarkt. Staten må konfiskera mer än halva min inkomst för att bedriva verksamhet jag till stora delar finner djupt osmaklig, men när det kommer till att bli utsatt för socialistisk propaganda i mitt eget hem är måttet rågat. När världen utanför har blivit galen fyller bostaden en viktigare funktion som fristad än någonsin. På den lilla del av Sveriges yta som ligger innanför den egna tröskeln finns inget utrymme för kompromisser med vare sig socialismens eller Frankfurterskolans ondska.

Anledningen till att jag över huvud taget nämner detta är att jag faktiskt uppskattar bra radio. Sveriges Radio sänder ofta alldeles utmärkta program, varför jag trots allt inte sällan låter P1 stå på. Problemet med detta är att man ständigt löper risken att programmen gradvis och smygande urartar i något som är skadligt för blodtrycket.

Det är här Radio Mises kommer in i bilden. Libertarianska Radio Mises är i mitt tycke en av Sveriges absolut bästa poddar. I behaglig samtalston hudflänger Hans Palmstierna och den såväl stockkonservative som filosofiske hippiemormonen Klaus Bernpaintner inte bara allt från Riksbanken till Södertörns högskola, utan fördjupar sig dessutom i ett avsnittsspecifikt ämne.

Resultatet blir kontemplativ, intressant, respektlös, lärorik och hemtrevlig radio, garanterat fri från samtidsvansinne. Radio Mises utgör perfekt lyssning för lediga dagar, och eftersom avsnitten rör eviga snarare än dagsaktuella ämnen kan man alltid lyssna på ett gammalt avsnitt när väntan på ett nytt börjar bli outhärdlig. Kort sagt, Radio Mises rekommenderas varmt!

Annan rekommenderad lyssning:
radio bubb.la
Radio Bonde
Studio Axess
DN1, DN2, Re1, Ex1, Ex2

2016-02-21

(S)vängdörrspolitik

Staten borde reglera konsumenternas saltkonsumtion hårdare. Så lyder, i kondenserad form, budskapet i en dagsfärsk debattartikel. Avsändare är en norsk livsmedelsproducent samt en grupp som kallar sig "Konsumentföreningen Stockholm".

Att en konsumentförening kämpar för ökat förmynderi framstår vid första anblick som väldigt motsägelsefullt. Det hela har dock en naturlig förklaring. Den så kallade "Konsumentföreningen Stockholm" är nämligen, namnet till trots, inte någon konsumentförening. I själva verket är "Konsumentföreningen Stockholm" en livsmedelsgigant, och därtill en del av det socialdemokratiska maktkonglomeratet.

Av denna anledning är det ännu en gång värt att påminna om att en stor del av det så kallade "civilsamhället" i Sverige i själva verket utgörs av det socialdemokratiska partiets icke-parlamentariska verksamhet. Tack vare bland annat LO, Hyresgästföreningen och ABF kan partiet utöva stort inflytande över samhället, även när väljarna formellt har röstat bort det från makten.

För Socialdemokraterna har detta dessutom inneburit två andra konkreta fördelar. Dels har konkurrensen från dessa organisationer, i kombination med den statsindividualistiska politik partiet har fört, lett till att det egentliga och folkligt förankrade civilsamhället har trängts ut och förtvinat.

Dels möjliggör de bidrag alla partiets så kallade "folkrörelser" uppbär, att åtskilliga socialdemokrater på väg upp kan hållas med såväl högavlönade jobb som andra generösa förmåner. Detta gäller naturligtvis även avdankade sossar med dyra vanor i behov av slutförvaring. Låt oss kalla fenomenet för "(S)vängdörrspolitik".
Ab1

2016-02-19

Om Brexit och bristen på seriös EU-debatt

Endast populister med ljusskygga agendor kan ha någonting emot EU och ambitionen om en ever closer union Så löd i praktiken budskapet när Cecilia Wikström (FP) och Peter Eriksson (MP) gästade söndagens Agenda.

Denna tankefigur genomsyrar i stor sett all svensk debatt och rapportering om den brittiska regeringens försök att omförhandla sitt EU-medlemskap, och om den folkomröstning som därefter kommer hållas om huruvida landet skall stanna kvar i unionen. Att David Cameron beter sig oansvarigt, och att ett brittiskt utträde ur unionen vore någonting negativt, ses som någonting så självklart att detta knappt ens behöver påpekas.

När Aktuellt några dagar efter debatten i Agenda rapporterade om saken, fick två bidragsberoende kvinnor ur den brittiska underklassen representera EU-motståndet i landet. De såg härjade ut, de uttryckte sig taffligt och reportageteamet lyckades fånga en utläggning av typen jag är inte rasist, men... på film. Det okommenterade reportagets allt annat än subtila budskap gick inte att missförstå.

Detta ensidiga ställningstagande för EU-projektet är inte bara märkligt. I kombination med det ständiga misstänkliggörandet av EU:s kritiker är det emellanåt dessutom direkt kusligt. Att vara för EU är på intet sätt självklart. Tvärtom, EU av idag är ett projekt i stort behov av kritisk granskning.

Ett medlemskap i EU innebär att stora delar av den politiska makten överförs från de nationella parlamenten till icke-folkvalda byråkrater i Bryssel. Avgörande beslut, ibland med enorma följder, klubbas under slutna nattmanglingar, och om de demokratiska institutionerna därefter har invändningar gör EU snabbt klart att man inte har för avsikt att låta detta sätta några käppar i hjulet.

Vidare var det EU-vännerna, inte unionens kritiker, som trots experternas varningar genomdrev valutaunionen EMU. Det hela var ett politiskt prestigeprojekt i massiv skala som idag har fått katastrofala följder. EMU har lett till att flera europeiska länder idag har skulder de aldrig kommer kunna betala tillbaka.

EMU har lett till att europeiska skattebetalare förr eller senare kommer förlora enorma belopp. EMU har lett till ekonomisk stagnation. EMU har lett till gigantiska problem som i praktiken endast kan avhjälpas genom hög inflation och att valutaunionen avskaffas.

Detta har emellertid inte fått EU-förespråkarna att tänka om. EU-förespråkarnas svar på problemen har tvärtom varit att förespråka ett ännu tätare samarbete och att ännu mer politisk makt överförs till de icke-folkvalda i Bryssel. De svenska politikerna låtsas arbeta mot en sådan utveckling, men röstar i själva verket konsekvent för att öka ständigt överföra mer makt till Bryssel.

Kort sagt, EU-samarbetet har fått katastrofala följder, det lider av ett enormt demokratiskt underskott och politikerna vilseleder allmänheten om vart projektet är på väg. Detta förtjänar en seriös debatt, men i stället utmålas kritikerna som populister och extremister.

Vad Storbritannien beträffar hade jag gärna sett att David Cameron hade lyckats omförhandla landets EU-medlemskap till vad som i praktiken mest var ett frihandelsavtal, inte minst eftersom en sådan utveckling hade kunnat få andra länder att följa efter. Vid det här laget är det dock uppenbart att de förändringar han kommer få igenom bara är av symbolisk natur.

Av denna anledning hoppas jag helhjärtat på ett nej i den brittiska folkomröstningen. Ett brittiskt nej skulle få EU-projektet att skaka i sina grundvalar och, med lite tur, leda till att andra länder omprövade sin inställning till EU.

(Men Putin då? Jo, anledningen till att Putin kan använda EU-motståndet som vapen mot EU är att EU är misskött. Lösningen är inte att ignorera bristerna, utan att åtgärda dem. Vi kan bojkotta hans kriminella fascistregim, även utan överstatlighet och EMU.)

Läs även:
Motpol
DN1, DN2, DN3, SvD1, Ex1, Ex2, Ab1, Ab2

2016-02-18

Mehmet Kaplan och den magiska kartan

Mehmet Kaplans senaste plan för att lösa bostadsbristen utgörs av en karta.

Denna karta, som regeringen idag gav Lantmäteriet i uppdrag att ta fram, kommer enligt en hoppfull bostadsminister som genom ett trollslag få stora delar av problemen på den så kallade "bostadsmarknaden" att försvinna. Med Kartan kommer det, menar Mehmet Kaplan, att bli både billigare och enklare att bygga nytt. Tack vare Kartan, förklarar bostadsministern självsäkert, kommer byggtakten att öka.

Tack vare Kartan, låter han oss att förstå, behöver den så kallade "bostadsmarknaden" inte längre reformeras. Tack vare Kartan, antyder Kaplan, kommer hyresregleringar och regelkrångel framöver inte längre att utgöra något problem. Kartan är, kort sagt, vad som till slut kommer att göra planekonomin möjlig.

Den fantastiska Kartans förtjänster upphör emellertid inte där. Kartan är dessutom, upplyste idag Kaplan pressen, tredimensionell. Två av dessa dimensioner utgörs, får man förmoda, av latitud och longitud. Den tredje dimensionen utgörs däremot, tycks det, av rent och skärt önsketänkande.


SvD1, SvD1

2016-02-17

(S)tanken av dubbelmoral

Efter att även försvarsminister Peter Hultqvist igår blev påkommen med att ha skaffat ett hyreskontrakt på oortodoxt sätt, kommenterade idag en märkbart indignerad Stefan Löfven det hela med följande ord:
"Nu tycker jag att det får vara slut... -tjollrat faktiskt, för att det här är bara löjligt. Det är ingen som har sett nånting fel i det som, som Peter Hultqvist har gjort med sin lägenhet, utan nu måste faktiskt ha den ordning att statsråd som kommer från andra delar av landet också kan, kan ta ett statsrådsuppdrag."
Detta är ett högst anmärkningsvärt uttalande, även bortsett från statsministerns lätt haltande formuleringsförmåga. Dels avfärdar Löfven det faktum att ministrar försatt sig i beroendeställning som fullständigt irrelevant. Dels är Löfvens utspel inte bara en indirekt sågning av den socialdemokratiska bostadspolitiken, det dryper dessutom av dubbelmoral.

Den som likt Peter Hultqvist och Margot Wallström uppbär statsrådslön, det vill säga tjänar 127 000 kronor i månaden, har råd att köpa en bostadsrätt i Stockholm. Inte bara på grund av lönen, utan även på grund av att de ersätts av skattebetalarna för eventuellt dubbelt boende.

Detta är emellertid något som regeringens stjärnskott till ministrar är alldeles för fina för, menar Löfven. Till skillnad från andra som vill ta ett jobb i Stockholm (eller för den delen, ett jobb i Malmö eller Västerås) bör högavlönade toppolitiker ges en gräddfil, är hans budskap. De skall varken behöva stå i bostadskö eller tvingas köpa sin bostad, de skall bara kunna flytta in på precis det där sättet som andra inte kan göra.

Att denna gräddfil över huvud taget existerar beror på att det råder svår bostadsbrist i Sverige. Vad mer är, denna bostadsbrist är ett resultat av den socialdemokratiska bostadspolitiken. Denna bostadspolitik är helig för Socialdemokraterna. Varje förslag att reformera den möts av gap och skrik, av gråt och tandagnisslan och av svavelosande utläggningar i vilka socialistiska bogeymanord som "nyliberal" figurerar flitigt.

Konsekvenserna av denna bostadspolitik är dock ingenting som socialdemokratiska politruker vill drabbas av rent personligen. Den socialdemokratiska bostadspolitiken är god nog för en undersköterska från Umeå som erbjuds ett jobb på Sankt Görans sjukhus, resonerar man. Den är god nog för en ingenjör som erbjuds ett jobb i Kista, den är god nog för en barnfamilj på jakt efter något större, ja, den är god nog för nästan alla. Den är dock inte god nog, menar Löfven, för de stora tänkare han utsett till ministrar i sin regering.

Socialdemokratiska toppolitiker bör inte drabbas av den katastrofala bostadspolitikens konsekvenser, är vad det budskap Löfven skickar ut kokar ned till. Detta hade varit fullt förståeligt om inte samma katastrofala bostadspolitik varit en av hans visionslösa partis allra heligaste dogmer, men nu råkar detta vara precis vad den faktiskt är. Att partiet samtidigt gör allt för att se till att detta inte drabbar de egna stinker.

För övrigt tvingades medborgarna i DDR att vänta i upp till femton år på att få köpa en Trabant. Detta påverkade dock inte landets ledarskikt, då dessa åkte omkring i limousiner från Volvo.

Läs även:
Jesper Ahlgren, Den sjätte mannen, Ekonomisten, Fredrik Johansson, Motpol
DN1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Ex1, Ex2, Ab1, Ab2, SR1

2016-02-16

Ränteavdraget är ett statligt stöd till banker

Efter att Mehmet Kaplan i lördags föreslog både ränteavdragets avskaffande och sänkt reavinstbeskattning, dröjde det inte länge innan Magdalena Andersson bryskt avfärdade hans utspel.

Detta var ännu ett tecken på hur dysfunktionell regeringskoalitionen är, vilket också är vad som har präglat rapporteringen om händelsen. Vad mer är, att en miljöpartist på detta sätt offentligt förnedras av finansministern hade i nästan vilken annan fråga som helst varit ett sant nöje att bevittna. I det aktuella fallet har dock miljöpartisten Kaplan för ovanlighetens skull helt rätt.

Många högerdebattörer försvarar närmast reflexmässigt ränteavdraget, eftersom det på pappret innebär en skattelättnad. Denna skattelättnad är dock inte generell, utan gäller endast skattebetalare med bostadslån. Ränteavdraget är en skattelättnad för skuldsatta, ett upplägg som missgynnar såväl den skuldfrie som den som amorterar.

Ränteavdraget är dock inte bara orättvist, det är dessutom skadligt. Själva tanken med ränteavdraget är att fler skall få råd att "äga" sin bostad (det vill säga få råd att hyra den av banken). I ett land med kronisk bostadspris har effekten emellertid blivit en helt annan. Ränteavdraget har möjliggjort för bostadsköpare att låna mer pengar, vilket bostadsköparna också har gjort. I bostadsbristens Sverige har det inte funnits chansen att "vinna" någon budgivning annars.

Detta har lett till att de redan upptrissade bostadspriserna stigit ännu mer. Sannolikt är idag den typiske bostadsägarens räntekostnad efter ränteavdrag fullt jämförbar med vad denna kostnad hade varit om ränteavdraget över huvud taget aldrig hade införts. Bostadsköparna har med andra ord inte tjänat på ränteavdraget.

Vad som däremot har hänt är att en stor andel av bankernas ränteintäkter nu i praktiken utgörs av skattepengar. Vad mer är, eftersom bostadspriserna nu är högre än vad de varit om staten inte hade snedvridit marknaden, tar bostadslånen nu längre tid att amortera av. Detta innebär att bostadslånen genererar intäkter till bankernas under längre tid, även i de fall då låntagarna faktiskt amorterar.

Ränteavdraget är med andra ord i praktiken ett statligt stöd till banker. Systemet innebär att staten beskattar allmänheten för att kunna låta pengarna regna över bankernas ägare. Resultatet blir svågerkapitalism och korporativism i massiv skala. Det hela är ett väldigt belysande exempel på vad som tenderar att ske när klåfingriga politiker snedvrider marknaden.

Mehmet Kaplan är en politiker med ytterst problematisk bakgrund. För sitt ställningstagande i frågan om ränteavdraget förtjänar han emellertid en eloge. Detsamma kan inte sägas om Magdalena Andersson eller de borgerliga politiker som svarade med att genast rycka ut till svågerkapitalismens försvar.
DN1

2016-02-15

Att göra självständiga individer till neurotiska vrak

Lundapolitikern Christer Wallin (M) är i blåsväder, rapporterar idag objektiva SVT, efter att han i helgen delade en karikatyr på Facebook.

Karikatyren föreställer bostadsminister Mehmet Kaplan och är, antyder SVT redan i sin rubrik, "rasistisk". Enligt bekymrade Facebookanvändare är bilden närmare bestämt inte bara ett "lågvattenmärke", utan därtill såväl "klockrent rasistisk" som ett exempel på "tendentiös, xenofobisk smörja".

Exakt vad som är rasistiskt med karikatyren förklaras emellertid inte. En inte alltför vågad gissning är dock att vad som skaver är att karikatyren föreställer en invandrare. En invandrad makthavare som karikatyrtecknaren, på klassiskt satiriskt manér, dessutom kritiserar för politiska ställningstaganden med kopplingar till migrationspolitiken.

Detta är fullt tillräckligt för att rasismanklagelserna skall komma flygande. Detta är därtill fullt tillräckligt för att statstelevisionen skall ge samma rasismanklagelser legitimitet. Inte bara genom att rapportera om icke-händelsen i fråga, utan dessutom genom att ställa kommunpolitikern Wallin mot väggen.

Vad det hela i grund och botten handlar om är att många svenskar idag är så neurotiska och skitnödiga att de inte klarar av att hantera företeelser som invandring och invandrare. Så fort de ser en någon med uppenbart utländskt påbrå börjar de undra var rasisten är, och vari den rasistiska handlingen egentligen bestod. Att rasisten lurar i faggorna och att den rasistiska handlingen har begåtts, är emellertid ingenting de ens för ett ögonblick betvivlar.

För dem är åsynen av en invandrare eller en diskussion om invandringsrelaterade spörsmål alltid laddad, lätt ångestframkallande och något som resulterar i dåligt samvete. För dessa människor är det också självklart att en satirisk karikatyr av Mehmet Kaplan är rasistisk.

De är så osäkra på sig själva, så osjälvständiga i sitt tänkande och så skräckslagna inför möjligheten att det är de själva som är rasisten, att de inte klarar av att hantera situationen. Därför, kräver de, bör karikatyrer aldrig föreställa invandrare och aldrig någonsin behandla någon aspekt av migrationspolitiken.

På sätt och vis är det dock inte särskilt överraskande att de blivit neurotiska eller att åsynen av invandrare ger dem mentala tics. De har, liksom de flesta andra svenskar, att varje dag navigera ett ständigt föränderligt minfält. Det finns få mer effektiva sätt att på kort tid göra lyckliga och självständiga varelser till neurotiska vrak. Fråga vilken hundtränare som helst.

Läs även:
Motpol, Anybody's Place, Hanna-Karin Grensman
DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, GP1

2016-02-14

Den reinfeldtska metamorfosen

Det är nästan lätt att glömma idag, nu när Fredrik Reinfeldt blivit en sorglig, quijotisk och alltmer Barbara Santana-liknande figur i nyhetsflödet, men faktum är att atmosfären var direkt kvävande under hans sista år vid makten.

Det var inte bara hans fel. Det rådde en medial och kulturell nyvänstervåg. 70-talets muterade gengångare hemsökte Sverige, tidningarna ballade ur och vänsterdemagoger hällde bensin på lågorna för glatta livet. Reinfeldt valde emellertid att inte bjuda motstånd.

Tvärtom, Reinfeldt gjorde den rabiata och hyperradikaliserade vänsterns urspårade ståndpunkter till sina egna. Därmed blev han för många den främsta symbolen för vad som pågick, vilket också var helt och hållet rättvist. Det var han och ingen annan som hade det yttersta ansvaret för att det gick som det faktiskt gick.

Idag, med en inkompetent socialistisk regering – över vilken de postmoderna och identitetspolitiska sekterna utövar stort inflytande – vid makten, är luften paradoxalt nog betydligt lättare att andas. Detta beror till stor del på att medie- och kulturvänstern inte längre har något intresse av att hälla bensin på lågorna, utan i stället så sakteliga har börjat ansluta sig till släckningsarbetet. De har inget intresse av att förstöra för sin regering, dessutom har nu lågorna börjat komma oroväckande nära deras egna bostadsrätter på Söder.

Verkligheten blev till slut så ohållbar att till och med en regering i vilken Miljöpartiet ingick blev tvungen att agera. Den redan krackelerande åsiktskorridoren föll då samman med buller och brak, och den 70-talsstinkande smog som hade lagt sig över Sverige började till slut blåsa bort. I dess ställe väntar denna gång emellertid ett gigantiskt uppröjningsarbete, snarare än någon touche av det flärdfulla 80-talet.

Hur som helst, sedan Reinfeldt avgick har någonting hänt med bilden av honom. Så länge han satt kvar vid makten var det lätt att hålla sig för skratt när han gjorde sina alltmer förvirrade utspel, men sedan dess har fenomenet Fredrik Reinfeldt förvandlats till lyteskomik.

Det började strax efter valet med hans famösa uttalande om "oändliga fält och skogar". Det visade sig att Reinfeldt under en av sina resor med regeringsplanet hade upplevt ett heurekaögonblick. Högt uppe i det blå hade Reinfeldt slagits av insikten att Sverige var glesbefolkat. Det fanns, resonerade Reinfeldt, gott om obygd i vilken invandrare kunde bo, varför en extrem asylpolitik var fullständigt oproblematisk. Mysteriet med Fredrik Reinfeldts kamikazepolitik hade plötsligt fått en förklaring.

Den gången gjorde han ett redan dårhusstämplat Sverige till ännu mer åtlöje i omvärlden genom att uttala sig i en dansk tidning. En lökig memoarbok, ett banalt sommarprat och ett antal förvirrade Facebookuppdateringar senare var det så dags igen.

I en intervju med finska Hufudstadsbladet gratulerade i veckan Fredrik Reinfeldt Finland till den anstormning av asylsökande som landets regering anser vara ohållbar. Sverige är inte, antyder Fredrik Reinfeldt, landet med i-världens största sysselsättningsgap mellan inrikes och utrikes födda. Tvärtom, hävdar Reinfeldt genom att hänvisa till anekdotiska bevis, är invandrare den grupp som arbetar mest i Sverige.

Som grädde på moset förklarar Fredrik Reinfeldt hur han njuter av mångkulturen i Vasastan, där han bor granne med Henrik Schyffert och Fredrik Lindström. För att ytterligare säkra sitt eftermäle som landsfader och statsman förklarar samme Fredrik Reinfeldt som under ett år förverkligade sig själv och levde på ett avgångsvederlag om 156 000 kr i månaden att äldre skall jobba, "inte spela golf eller mata duvor i parken".

Någon gång efter valet 2014 upphörde Fredrik Reinfeldt att vara statsministern som spottade sina väljare i ansiktet. Någon gång efter valet 2014 blev Fredrik Reinfeldt i stället en rikspajas. Det är ingen långsökt gissning att hans offentliga uttalanden allt oftare leder till att allt fler höga moderater skruvar väldigt besvärat på sig.

Läs även:
Den sjätte mannen

2016-02-13

Finanskriser, guld och amerikanska myter

År 1789 (det vill säga 13 år efter självständighetsförklaringen) började en ny grundlag gälla i USA. Denna nya grundlag gäller än idag och har gått till historien som framsynt och progressiv. Den har närmast ikonisk status och anses allmänt på ett föredömligt sätt garantera individens frihet och rättigheter.

Att den amerikanska konstitutionen har fått detta rykte är extremt ironiskt. Då den under tämligen oortodoxa former antogs var den väldigt kontroversiell. Detta berodde inte på att den gav individen långtgående friheter. Tvärtom, den var kontroversiell för att den kraftigt stärkte den federala regeringen och gav denna rätten att beskatta folket, något som den i praktiken tidigare inte hade haft. Kort sagt, den nya konstitutionen innebar att en del av de friheter amerikanerna hade vunnit i och med självständigheten rullades tillbaka.

1971 räckte dessa befogenheter att beskatta folket dock inte längre till. Detta år gick den amerikanska staten i konkurs, även om det officiellt inte hette så. 1971 beslöt president Nixon att överge guldmyntfoten. Statsskulden och inflationen hade ökat, inte minst till följd av Vietnamkriget, och när andra länder började utnyttja de rättigheter att växla in sina dollarreserver mot guld som Bretton Woods-systemet garanterade dem, blev situationen ohållbar.

Vad som sedan hände brukar inte räknas som en statskonkurs, men som till exempel Peter Schiff har påpekat var detta i grund och botten precis vad det var. Före 1971 var definitionen av en dollar en fordran på en viss mängd guld. När Nixon ensidigt övergav guldmyntfoten upphörde en dollar emellertid att vara en skuldsedel som gav innehavaren rätt till något konkret. En dollar övergick i praktiken till att vara en fordran utan täckning.

Situationen var således identisk med vad som sker vid en statsbankrutt av klassiskt snitt. När en stat ställer in sina betalningar försvinner inte långivarnas fordringar (det vill säga statsobligationerna eller, vilket var fallet 1971, dollartillgångarna). Efter förhandlingar skrivs dock en del av skulderna av, vilket innebär att långivarnas fordringar minskar i värde. Detta var också precis vad som hände 1971. Efter att övergången från guld- till pappersmyntfot hade fullbordats minskade den nya fiatdollarn dramatiskt i värde.

Sedan dess har guldpriset inte bara levt sitt eget liv, det har dessutom utgjort en indikation på risk. Det ökade dramatiskt i samband med finanskrisen 2007-2008, för att sedan sjunka något. När eurokrisen därefter slog till steg det till nya rekordnivåer. När den akuta fasen av denna kris var över, eller åtminstone upplevdes vara över, sjönk det återigen. Värt att notera är dock att det allt sedan finanskrisen legat kvar på historiskt höga nivåer.

När Federal Reserve i slutet av 2015 signalerade att man ämnade höja räntan pressade detta tillfälligt guldpriset nedåt. Effekten blev dock kortvarig, trots att Fed till slut faktiskt också höjde räntan. De senaste veckorna har guldpriset stigit dramatiskt och har med råge hämtat in det av Fed orsakade prisfallet.

Anledningen till detta är att marknaderna är väldigt nervösa. Den senaste tiden har prognoserna om dystrare tider duggat tätt, vilket egentligen inte borde förvåna någon. De senaste decenniets finansiella kriser har nämligen orsakats av ohållbar skuldsättning. Politikernas åtgärder på detta problem har emellertid inte varit att minska skulderna.

Tvärtom, politikernas försök att möta kriserna med keynesianska stimulansåtgärder och räddningspaket till krisande stater och banker har lett till att skulderna ökat dramatiskt. Man har, annorlunda uttryckt, försökt lösa problemen genom att förvärra deras orsaker. Att fler väljer att säkra sina tillgångar i guld under året är därför ingen särskilt långsökt gissning.

Missa inte:
Peter Schiff i Radio Mises
SvD1, SvD2, DN1, DN2

2016-02-12

Åsa Regnér och kommunerna: en studie i maktfullkomlighet

I en intervju med Ekot (11:03) kommenterade idag statsrådet Åsa Regnér (vars fulla och smått absurda titel lyder "barn-, äldre- och jämställdhetsminister") den ohållbara situationen på landets HVB-hem med följande ord:
"Man kan inte komma ifrån att kommunerna har det yttersta ansvaret för barnens placering och hur de har det. Det är därför vi har systemet med att ensamkommande barn placeras i kommunerna."
I rent juridisk bemärkelse är Regnérs påstående naturligtvis helt korrekt. I alla andra bemärkelser, och i synnerhet den moraliska, är dock hennes indignation såväl motbjudande som fullständigt förkastlig.

Att Regnérs påstående är juridiskt korrekt beror på att staten har bestämt att det skall vara så, helt utan hänsyn till kommunerna. Vad mer är, det är staten som har skapat de pullfaktorer som resulterat i att närmare hälften av alla ensamkommande som tar sig till EU väljer att söka asyl i just Sverige.

Det är staten som beslutat att ensamkommande som påstår sig vara minderåriga i princip aldrig skall ålderstestas. Vidare är det staten som beslutat att Sverige skall vara väldigt generöst med att ge ensamkommande uppehållstillstånd, även när de inte har minsta tillstymmelse till asylskäl.

Det är staten som beslutat om höga bidragsnivåer. Det är staten som beslutat att allmän kravlöshet skall råda. Det är staten som beslutat om generösa regler för anhöriginvandring. Det är staten som beslutat att undantagen från det så kallade "försörjningskravet" skall gälla i praktiskt taget hundra procent av fallen.

De negativa konsekvenserna av denna strutspolitik har emellertid staten valt att dumpa på kommunerna, en uppgift som förra året blev kommunerna fullständigt övermäktig. De kommuner som främst drabbades var fattiga avfolkningskommuner, och de schablonbelopp staten ersatte dem med var inte tillräckliga för att täcka de galopperande kostnader som blev resultatet av rikspolitikernas storhetsvansinne.

Vad värre är, pengar är inte det enda problemet. Det finns inte socionomer, psykologer, läkare och tandläkare nog att utföra de åtaganden staten har ålagt kommunerna. Ej heller finns infrastruktur som skolbyggnader, bostäder och avlopp på plats i den omfattning som krävs. Att bygga nytt är väldigt dyrt och tar dessutom lång tid. Problem som därtill förvärras av långtgående statliga regleringar.

Det är, kort sagt, logiskt omöjligt för kommunerna att uppfylla de åtaganden staten kräver av dem. Detta bekommer emellertid inte Åsa Regnér. I stället förklarar hon med en ångvälts finess och subtilitet att "kommunerna har det yttersta ansvaret". För sossepolitruken Regnér är den karta hon navigerar efter ofelbar. Nu är det upp till verkligheten, förklarar hon arrogant, att anpassa sig efter den.

Läs även:
Den sjätte mannen
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Exp1, GP1, SR1

2016-02-11

(S)cener ur ett statsministerskap

Inom kort väntas en majoritet av alla arbetslösa i Sverige vara invandrare, meddelade Arbetsförmedlingen idag. Vad mer är, enligt samma myndighets siffror ökar denna andel i snabb takt.

Om man kombinerar de siffror som Sveriges Radio och DN redovisar finner man att invandrarnas andel av den totala arbetslösheten har ökat med 4,6 procentenheter det senaste året. Om trenden håller i sig kommer utrikes födda utgöra två tredjedelar av det totala antalet arbetslösa redan 2020. Detta är som av en händelse samma år som Sverige, åtminstone om man får tro på vad Stefan Löfven säger, kommer stoltsera med Europas lägsta arbetslöshet.

Vad siffrorna visar är att arbetslösheten i snabb takt är på väg att bli en angelägenhet främst för invandrare. Vad mer är, eftersom arbetslöshetsstatistik är ökänd för att vara friserad är det fullt möjligt att problemet i själva verket är betydligt värre än vad Arbetslöshetsförmedlingens siffror ger sken av. Det faktum att merparten av socialbidragsutbetalningarna sedan flera år tillbaka går till invandrare pekar onekligen i den riktningen.

Detta utgör att enormt problem för de svenska politikerna, och inte bara när det kommer till att finansiera statsbudgeten. Utvecklingen undergräver legitimiteten för de enorma transfereringar som den så kallade svenska modellen i grund och botten kokar ned till. Allianspartierna distanserar sig sakteliga därför från den kravlösa och ljumma plattitydindränkta socialliberalism som blev deras signum under Reinfeldtåren, vilket nu också belönas med ökande opinionssiffror.

Socialdemokraterna förmår däremot inte att hantera situationen. Utvecklingen har lett till att de transfereringssystem som infördes med syftet att gynna arbetarklassen, i stället börjat omfördela pengar bort från arbetarklassen. I takt med att arbetarklassen inser detta överger den också Socialdemokraterna. Många av dessa väljare går i stället till Sverigedemokraterna, som idag ser ut att gått om Socialdemokraterna som största parti bland LO-medlemmar.

Det är därför som Socialdemokraterna nu är desperata. Hela partiets legitimitet är på väg att undergrävas. Ett parti som tidigare lyckades fånga upp inte bara arbetarklassen, utan därtill stora delar av medelklassen, kan snart bara räkna med bidragstagarnas röster. Det är därför som ett yrvaket socialdemokratiskt parti nu förhandlar med Miljöpartiet om ytterligare åtstramningar av migrationspolitiken.

Enligt Dagens Industri står partierna så långt från varandra att regeringen är nära att spricka. Torsdagskvällens Aktuellt, där både Stefan Löfven och Gustav Fridolin medverkade, bidrog inte till att försvaga denna bild. Tvärtom, det var uppenbart att partierna var djupt oeniga, även om varken Fridolin eller Löfven ville medge detta.

När Löfven frågades ut om oenigheten mellan partierna svarade han med att andra länder måste ta sitt ansvar. När Fridolin fick samma fråga svarade han med att vi måste stärka skolan. Resultatet blev direkt komisk. En effekt som förstärktes av det faktum att de intervjuades helt separat från varandra i olika delar av studion.

Vad vi fick se i Aktuellt var en gravt dysfunktionell regering. Vad vi fick se var en scen ur en Norén- eller Bergmanpjäs, där en dysfunktionell regering hade tagit den dysfunktionella familjen plats. Det framstår dessbättre som alltmer sannolikt att slutet för den rödgröna koalitionsregeringen är nära.

För övrigt skapades cirka 60 000 jobb under 2015. Under ungefär samma tid ökade Migrationsverkets personalstyrka från 5 200 till 7 700 personer. Detta innebär att Migrationsverket helt på egen hand tycks ha stått för ungefär fyra procent av förra årets jobbtillväxt.

Läs även:
Motpol
SvD1, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, GP1, Exp1, Ab1, Ab2, Ab3, SR1, SVT1

2016-02-10

Koalitionspartier på kollisionskurs

Socialdemokratiska ministrar har den senaste tiden vid ett flertal tillfällen gjort offentliga uttalanden på temat 70 000 asylsökande under 2016 är alldeles för många. Utöver detta skickas regeringens egen wonderboy Anders Ygeman närmast dagligen ut bland journalister för att komma med nya tuffa utspel, som till exempel att uppemot 80 000 av alla som sökte asyl under 2015 skall utvisas.

Detta är på många sätt fullt naturligt. Socialdemokraternas opinionssiffror är katastrofala (åtminstone ur partiets egen synvinkel) och Sverigedemokraterna har gått om Socialdemokraterna som största parti bland LO-medlemmar. Därtill har partiet att hantera den ytterst besvärande omständigheten att de senaste årens ansvarslösa invandringspolitik i snabb takt är på väg att göra socialdemokratisk politik omöjlig i Sverige.

På andra sätt är emellertid de socialdemokratiska ministrarnas utspel väldigt märkliga. Regeringen utgörs nämligen inte bara av Socialdemokraterna, utan också det aktivistiska och utopiska Miljöpartiet. Det senare partiet gjorde efter en numera berömd presskonferens i november klart att man under inga omständigheter kommer gå med på fler skärpningar av asylpolitiken.

Verkligheten är dock en svår fiende för ett hyperidealistiskt regeringsparti med skygglappar, i synnerhet när samma regeringspartis dinosaurie till koalitionspartners hovastronomer ser en meteor närma sig Yucatánhalvön i snabb takt. En djup spricka har därför uppstått i regeringen. Således fylls nu nyhetsflödet av socialdemokratiska utspel om hårda tag och uppstramningar av migrationspolitiken, samtidigt som Miljöpartiet bjuder på utspel i diametralt motsatt riktning.

Enligt Dagens Industri pågår idag hårda och ytterst infekterade förhandlingar mellan regeringspartierna om migrationspolitiken. Enligt en miljöpartistisk källa är regeringen på väg att spricka. Ett scenario som, givet Socialdemokraternas desperation och Miljöpartiets totala brist på mognad, inte framstår som särskilt osannolikt, även om den miljöpartistiska "läckan" i första hand gissningsvis bör förstås som ett led i partiets förhandlingsstrategi.

Den obegripliga i sammanhanget är någonting helt annat, nämligen varför Socialdemokraterna fortfarande sitter i koalition med Miljöpartiet. Regeringen är, tvärtemot vad man ofta kan få intryck av, mindre än Alliansen. Det är först med Vänsterpartiets riksdagsmandat som det rödgröna blocket blir större än allianspartierna.

Vänsterpartiet är dock inte en del av regeringen. Det skulle inte heller Miljöpartiet behöva vara, maktbalansen i riksdagen skulle inte påverkas om regeringen ombildades till en enpartiregering. En socialdemokratisk enpartiregering skulle däremot få betydligt lättare att förhandla med oppositionen (läs Moderaterna) om alltifrån migrationspolitik till kärnkraft. Sådana förhandlingar tycks Moderaterna idag också tycks vara krismedvetna nog att vara villiga till.

Det är på många sätt ett sant nöje att se de bägge socialistiska regeringspartierna malas ned av en verklighet de inte på långa vägar är mogna att hantera. Problemet är att det inte bara är dessa två partier som mals ned, det är också det svenska samhället i sin helhet.

Det är ett alldeles för högt pris, och därför är det bara att hoppas att Socialdemokraterna snart inser att de inte behöver några snoriga gröna aktivister i alldeles för stora kostymer till sällskap i regeringskansliet. Om en sådan regeringsombildning skulle skjuta det skröpliga socialdemokratiska partiets oundvikliga kollaps några år på framtiden, så må det vara hänt.
SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SR1, SVT1, Ab1, Ab2, GP1

2016-02-08

Vem mediegranskar mediegranskarna?

Jag har mycket kritiskt att säga om bloggaren Johan Westerholm, särskilt efter att vi för några år sedan utkämpade en mindre bloggbeef. Han stavar konsekvent al-Qaida med ett u för mycket, han har medverkat i oseriösa TV-program, hans förutsägelser om att Fredrik Reinfeldt skulle avgå och ersättas av Anders Borg föll till min egen besvikelse platt till marken och han har därtill förväxlat arameiska med armeniska.

Min största invändning mot Johan Westerholm är emellertid att han representerar ett parti som jag sedan länge har ett väldigt stort horn i sidan till, nämligen Socialdemokraterna. Han är för folkhemmet, han är för omfördelningspolitik och han är emot låglönejobb. Ståndpunkter som enligt mig är helt oförenliga med en god värdegrund.

När Sveriges Radios program Medierna nyligen påstod att Johan Westerholms blogg "den senaste tiden allt mer glidit in på en invandringsfientlig linje" reagerade emellertid till och med jag. Westerholm har ofta på ett förtjänstfullt sätt beskrivit den oansvariga invandringspolitikens konsekvenser. Detta har gjort honom till persona non grata i det parti han av någon underlig anledning valt att gå med i.

Ironiskt nog tenderar Westerholms parti emellertid att gång på gång landa i samma slutsats som honom, bara med viss fördröjning. Oräkneliga är de tillfällen då Stefan Löfven skickat fram regeringens egen wonderboy Anders Ygeman för att med allvarlig men förtroendeingivande stämma framföra exakt det som Westerholm på egen hand kommit fram till ett år eller två före regeringens skarpaste hjärnor.

Westerholm är, om jag tolkar hans inlägg rätt, såväl kritisk till som djupt desillusionerad över sakernas tillstånd. I den mån Westerholm är fientlig är han det dock mot den socialdemokratiska partiledningen och identitetspolitiken, inte mot invandrare. Detta hindrade emellertid inte Medierna (ett program vars roll ironiskt nog är att granska oseriös nyhetsrapportering) att beskylla honom för att stå för en "invandringsfientlig linje".

Efter att Medierna blivit hårt kritiserade för detta, valde de idag att gå ut med vad de själva kallar för en ursäkt. Före den korta "ursäkten" längst ned i texten ägnar man emellertid åtskilliga stycken åt att vifta bort och misstänkliggöra kritiken. Kritikerna påstås vara ute efter att "markera revir för sina egna intressen", och Medierna gör en stor sak av att markera att man själva anser sig vara offer för förkastliga och lögnaktiga påståenden.

Därefter återgår man till Westerholm som, enligt Medierna, ägnar sig åt att "driva opinion om att Sverige är i förfall". Formuleringen är i någon mening givetvis korrekt, men kan näppeligen sägas vara värdeneutral. I synnerhet inte i ljuset av den debatt om debatten som förs idag.

Därefter, förklarar Medierna, har man efter att ha tänkt på saken kommit fram till att ordvalet "invandringsfientlig" var olyckligt. Detta motiverar man inte, märk väl, med att ordvalet skulle vara felaktigt. Man motiverar det med att det var "hårt" och olämpligt eftersom debatten är "infekterad". En bättre beskrivning vore, förklarar man, att Westerholms kritik blivit "allt grövre". Att denna formulering är väldigt negativt laddad torde knappast behöva någon närmare kommentar.

Den "ursäkt" Westerholm får av Medierna är en ursäkt med armbågen. Den "ursäkt" Westerholm får av Medierna är inte allvarligt menad. Den "ursäkt" Westerholm får av Medierna är sval, avmätt, pliktskyldig och mest en förevändning för att publicera en lång text om att Medierna egentligen inte gjort något fel.

Det är inte bara ett ynkligt beteende från Mediernas sida, det är dessutom groteskt i ljuset av att programmets roll är att vara just mediekritiskt. Johan Westerholm förtjänar en ursäkt på riktigt.

Läs även:
Den sjätte mannen, Den hälsosamme ekonomisten
DN1, SR1, GP1, SVT1

2016-02-07

"Låt de rika betala!"

"Låt de rika betala", lyder ett vanligt vänsterargument som plockas fram i praktiskt taget varje valrörelse. Det har framförts av kändisar, det har framförts av ledande såväl socialdemokratiska som vänsterpartistiska politiker och det har framförts på ledarplats i Aftonbladet.

Problemet med detta argument är (bortsett från alla de invändningar man på rent moraliska och ideologiska grunder kan tänkas ha) är att vad som avses med detta praktiskt taget alltid är höjd skatt på arbete. Sådana skattehöjningar skulle, den ohämmade populistiska retoriken till trots, inte drabba "de rika" över huvud taget. Den skulle drabba medelklassen och delar av den övre medelklassen.

Rent praktiskt innebär detta att den läkare som går med på att jobba övertid skulle behöva betala ännu mer av sitt OB-tillägg i skatt än de 60 procent han eller hon redan betalar. Rent praktiskt innebär detta att de redan låga incitamenten till högre utbildning skulle minska ytterligare. Rent praktiskt innebär detta dessutom ironiskt nog att statens intäkter sannolikt skulle minska.

"De rika" skulle däremot inte märka någonting, annat än möjligtvis effekterna av att tillväxten avtog. "De rika" har i praktiken nämligen omfattande möjligheter att kraftigt reducera sin egen skatt, till exempel genom att ta ut sin "lön" i form av kapitalvinst. På detta sätt upphör progressiviteten i skattesystemet helt, och den platta skattesats som då inträder uppgår till endast hälften av den skyhöga marginalskatt som många läkare och civilingenjör betalar. Därtill finns, för "de rika", omfattande möjligheter i form av till exempel avdrag att sänka sin skatt ytterligare.

Att det ser ut på det sättet beror inte på luckor i lagen. Tvärtom har Socialdemokraterna alltid (med undantag för när partiet var som allra mest radikaliserat under Olof Palme) varit på det klara med att "de rika" måste lämnas i fred för att inte ta sina pengar och flytta (att Ingvar Kamprad flyttade utomlands 1973 är ingen slump). I stället har man finansierat det ständigt växande berget av socialdemokratiskt valfläsk genom att beskatta medelklassen så hårt man bara kunnat.

"De rika", däremot, har gynnats av det korporativistiska system som växte fram under socialdemokratiskt styre. Vidlyftiga exportkrediter gynnade storföretagen, samtidigt som den hårda beskattningen av medelklassen skyddade dem från uppstickare.

Delar av adeln undantogs i praktiken från arvsrätten så att deras lantegendomar inte riskerade att delas upp i samband med generationsskiften. Undantag från skollagen, i praktiken riktade direkt mot överklassen, gjordes. "De rika" betalade i praktiken inte ens förmögenhetsskatt. Tvärtom, den så kallade förmögenhetsskatten var i själva verket främst en angelägenhet för medelklassen.

Den svenska vänsterns tal om att låta "de rika" betala är i själva verket tomma ord, och har så alltid också varit. I själva verket är talet om att låta "de rika" betala en dimridå. Talet om att låta "de rika" betala är populistisk retorik med syftet att flytta fokus från det faktum att Socialdemokraternas affärsidé hela tiden varit att skinna medelklassen.
DN1, DN2, Ab1, Ab2

2016-02-06

Integrationsdebatt på falska premisser

Låglönejobb nämns allt oftare som ett sätt att göra något åt det faktum att Sveriges integrationsresultat utmärker sig som i-ländernas sämsta. Denna debatt kommer inte att tystna, alldeles oavsett hur upprörda svenska socialister blir av det faktum att den över huvud taget förs. Tvärtom, efter de senaste årens vårdslösa migrationspolitik har låglönejobb blivit både nödvändiga och oundvikliga i Sverige.

Att släppa låglönejobben fria är dock inte ett tillräckligt villkor för att få bukt på integrationen. Centerpartiet sätter till exempel stort hopp till att några urvattnade reformer på området skall göra det möjligt att permanentera ett asylmottagande på höstens nivå. I själva verket är de halvhjärtade centerpartistiska förslagen bara utökningar av reformer som redan genomförts, och som visat sig fungera mycket dåligt.

Problemet med debatten om integrationspolitiken är att den vilar på felaktiga premisser. När integration diskuteras genomsyras denna diskussion av de underförstådda antagandena att Sverige är ungefär som vilket land som helst (bara lite mer civiliserat) och att de kulturella skillnaderna mellan infödda och invandrade är försumbara.

Sverige är emellertid inte ungefär som andra länder. Tvärtom är såväl den svenska modellen som den svenska kulturen extrema, även i jämförelse med andra europeiska länder. Vad mer är, skillnaden mellan den svenska kulturen och kulturerna i de länder från vilka folk nu utvandrar till Sverige från är dramatisk.

Detta är högst väsentligt i sammanhanget. De svenska institutionerna är anpassade för en lutheransk, homogen och strävsam befolkning. De svenska bidragssystemen är anpassade för en kultur i vilken det anses skamligt att nyttja sig av dem. Den svenska arbetsmarknadspolitiken är anpassad för en befolkning som är strävsam och som minst yrkesutbildad.

Den svenska bostadspolitiken är anpassad för en befolkning i vilka familjer sällan skaffar fler än tre barn. Det svenska rättsväsendet är anpassat för en kultur i vilken fällande domar, ungdomsvård och även kortvarigt frihetsberövande anses vara så stigmatiserande att straffen kan vara låga och fängelserna bekväma.

Den svenska modellen vilar på att dessa förutsättningar är uppfyllda, men så är inte längre fallet. Dels har den svenska modellen som sådan gradvis undergrävt de attityder som den själv varit beroende av, men framför allt eftersom den unika kultur som varit en förutsättning för den svenska modellen inte delas av de människor som nu invandrar till Sverige i en takt som i varje internationell jämförelse framstår som ännu mer extrem än den svenska skattepolitiken.

Här återfinns en klassisk målkonflikt. Sverige hade kunnat bevara den svenska modellen och Sverige hade kunnat föra samma migrationspolitik som nu, men ändå nå mycket bättre integrationsresultat. Detta hade emellertid krävt ett val mellan antingen det ena eller det andra. I stället har de svenska politikerna försökt att äta kakan och ha den kvar, och misslyckats spektakulärt med detta. De katastrofala integrationsresultaten har, inte särskilt överraskande, blivit resultatet.

Idag har Sverige inte längre något val, den svenska modellen är dödsdömd. Låglönejobb, sänkta skatter, skärpta straff, sänkta bidrag, en bantad offentlig sektor och marknadshyror är nu helt nödvändigt. Inga ideologiska skygglappar i världen kommer att förändra detta, och så länge vi inte tar in detta faktum kommer integrationsproblemen bara bli värre.

Läs även:
Motpol
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, GP1, GP2, Exp1, Ab1, SVT1, SVT2

2016-02-05

Socialdemokraterna och allmänningens tragedi

Begreppet "allmänningens tragedi" åsyftar vad som i förlängningen tenderar att ske med gemensamt ägda resurser. När antalet intressenter är få och/eller stark social kontroll råder fungerar en allmänning ofta utmärkt. De berörda ser att det ligger i deras eget intresse att sköta allmänningen och det sociala priset för att missbruka den är högt.

När antalet intressenter blir stort och den sociala kontrollen luckras upp uppstår dock nästan alltid problem. Den allmänning som ägs gemensamt av många ägs i praktiken inte av någon, en effekt som dessutom förstärks ju mer främmande och oberoende delägarna är inför respektive av varandra.

I forna tider kunde detta innebära att enskilda bybor gärna tog för sig av de resurser en allmänning erbjöd, men utan att någon vårdade denna lika omsorgsfullt som sin egen mark. Idag innebär detta att vi slänger fimpar och annat skräp på gator och i parker, trots att vi aldrig skulle göra samma sak i våra egna trädgårdar. Det innebär också att så länge kostnaden för till exempel varmvatten är konstant och ingår i hyran eller bostadsavgiften, så drar vi oss inte heller från att slösa med denna resurs på ett sätt som många villaägare inte gör.

Detta fenomen är en starkt bidragande orsak till att varje kommunistiskt experiment har misslyckats. När samhällets resurser är gemensamma och frukterna av individernas arbete delas lika, finns det inte heller någon anledning för den enskilde att ta ansvar för sitt egen arbetsinsats. Resultatet blir ineffektivitet och stagnation. Resultatet blir resursbrist och matköer. Resultatet blir deprimerande bostadsområden och förorenade floder. Resultatet blir hunger och kalla lägenheter.

I mångt och mycket förklarar begreppet "allmänningens tragedi" fenomen som sopberg, utfiskning, skogsskövling, vattenbrist, nedskräpning, utsläpp och erosionsproblem. Annorlunda uttryckt, företeelser som slentrianmässigt ofta förklaras vara konsekvenser av kapitalismen, är i själva verket inte sällan konsekvenser av kollektivt ägande.

I Sverige lyckades socialistiska politiker trots detta (troligen främst tack vare en mycket unik kultur) införa en gigantisk "allmänning" som länge fungerade påfallande väl. Idag utmålas denna allmänning, denna offentliga sektor, inte sällan som facit. Svensk samhällsdebatt genomsyras av det outtalade antagandet att det är en modell som den svenska som tilltagande civilisation obönhörligen leder till.

Den svenska modellen var dock dödsdömd, redan från första början. Den sjukersättning som ytterst få en gång skulle få för sig att missbruka utnyttjas idag i accelererande takt av fullt friska människor. De socialbidrag som då de infördes var synnerligen stigmatiserande, ses idag som en rättighet av allt fler människor som inte är beredda att ta något av alla de lediga jobb de anser sig för fina för.

Kort sagt, trots decennier av imponerande motståndskraft är allmänningens tragedi nu ett faktum i Sverige. Den svenska modellen har undergrävts av de attitydförändringar den själv gett upphov till, och en tilltagande curlingmentalitet har påskyndat denna utveckling. De senaste åren har emellertid en ny faktor fått utvecklingen att gå snabbare än någonsin tidigare.

Den klankultur som de senaste åren genom en kombination av kulturrelativism och extrem migrationsspolitik vuxit sig stark i Sverige, är den diametrala motsatsen till den unika kultur som en gång i tiden gjorde det socalistiska folkhemsbygget möjligt. Detta har fått betydande konsekvenser för de svenska allmänningarna.

Bidragssystemen har blivit en födkrok för den organiserade brottsligheten. Offentliga badhus och bibliotek har blivit inrättningar vilka samma skattebetalare som finansierar verksamheten alltmer drar sig för att besöka, samtidigt som exklusiva privata alternativ är på frammarsch. Svenska järnvägsstationer har på kort tid gått från att vara okomplicerade miljöer till otrygga platser där allt fler finner det otrevligt att vistas. En utveckling som är högst påtaglig även i mindre orter.

Begreppet "allmänningens tragedi" har blivit mer relevant än någonsin i Sverige. Då vårt land aspirerat på världsrekord i antalet allmänningar kommer detta få långtgående konsekvenser. De allmänningar som nu i allt snabbare takt förfaller utgör stora delar av vårt samhälle, är väldigt dyra i drift och utnyttjas allt mindre av de skattebetalare som betalar för dem. Acceptansen för allmänningarna eroderas därmed i snabb takt. I detta läge kommenterar Stefan Löfven situationen med följande ord:
"Vi har påbörjat ett väldigt viktigt samhällsbygge som jag känner mig helt trygg med, och jag känner att det är rätt för Sverige. Vi har slutat med skattesänkningar, nu är det gemensamma investeringar som gäller".
Påståendet är absurt. Löfven påstår sig ha påbörjat "ett väldigt viktigt samhällsbygge", men vad han i själva verket valhänt ägnar sig åt är att desperat försöka bromsa den oundvikliga nedmonteringen av ett. Den så kallade svenska modellen är dödsdömd, och detsamma gäller det socialdemokratiska partiet som vi känner det.

Allmänningarnas tragedi är i snabb takt på väg att fullbordas i Sverige. Allmänningarna kommer under de närmaste tio åren att både krympa i omfattning och få sina anslag kraftigt reducerade. De allmänningar som blir kvar kommer endast i begränsad omfattning vara en angelägenhet för allmänheten i stort. Regeringen Löfven kommer att, inte minst tack vare sitt agerande under 2015, gå till historien som en regering som i allra högsta grad påskyndade denna utveckling.
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, GP1, Ab1, Ab2, Ab3, Exp1, SVT1
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.