2016-03-31

Om samhällsdebatten i skymningszonen

När TV4 igår rapporterade att ett stort antal ensamkommande får efterlevnadsstöd, och att beviskravet på förmånstagarna är i stort sett obefintligt, framstod vad som rapporterades som en feberdröm direkt från skymningszonen. När följande diskussion mellan Pensionsmyndighetens taleskvinna och en reporter utspelade sig lät vad som sades dock påtagligt bekant:
–Jag tror inte det finns incitament att missbruka förmånerna.
–Varför inte?
–Därför att [...] barn som är bosatta i landet skall ha trygghet.
Taleskvinnans goddag yxskaft-svar duckade inte bara totalt för den fråga som ställdes. Det lät därtill antyda att begreppet "trygghet" innebär rätten att fuska med bidrag. I vanlig ordning ledde detta emellertid inte till någon följdfråga, trots att det borde vara varje journalist med självaktings ryggmärgsreflex att i detta läge följa upp med en en hel kader av sådana.

Dessa "skymningszonsfrågor" har blivit ett stående inslag i nyhetsflödet. Andra exempel är att politikerna beslutat om socialbidrag och samhällsservice till personer som vistas illegalt i Sverige, att markockupanter har förklarats äga besittningsrätt och därför inte kan vräkas, att utländska tiggares barn har bedömts ha rätt till skolgång i Sverige för att deras familjer vistas illegalt i landet, att tusentals personer med utvisningsbeslut trots detta bor kvar på Migrationsverkets boenden, och så vidare.

Efter TV4:s inslag om efterlevandestöd till ensamkommande tycks det råda tämligen bred enighet om att detta är vansinne. I fallet med de tidigare besluten och lagändringarna har reaktionen dock varit en helt annan. Många har förvisso sett även dessa som fullständigt absurda, men många har också entusiastiskt försvarat dem. Vad mer är, i den "icke-underjordiska" samhällsdebatten har de personer som hyllat dem dominerat totalt.

Denna klyfta är högst anmärkningsvärd. Såväl höger som vänster kan i regel både se försonande drag i den andra sidans ställningstaganden och sätta sig in i varandras argument. När det kommer till "skymningszonsfrågorna" har emellertid inga gråzoner funnits över huvud taget. Människor som betraktat exakt samma företeelser har varit helt oeniga om vad de egentligen har sett.

Deras instinkter har varit väsensskilda från varandra, de har landat i diametralt olika slutsatser och deras förståelse för varandra har varit obefintlig. Vad mer är, personer på båda sidor har inte sällan funnit varandras ståndpunkter så groteska att de fyllts av avsmak inför varandra. Klyftan har varit avgrundsdjup, vilket gjort många svenskar såväl chockade som förbittrade.

Ironiskt nog har denna klyfta till största delen varit artificiell. Att reaktionerna på vad TV4 avslöjade igår avviker från mönstret beror med högsta sannolikhet på det stora antalet kappor som vändes i slutet av förra året. När den värsta masshysterin var över, när samhällets auktoriteter inte längre automatiskt försvarade det absurda med icke-argument om "värdegrund" och "alla människors lika värde", då fylldes inte heller ditt Facebookflöde längre i samma utsträckning som tidigare av inlägg i vilka dina bekanta likt grötmyndiga papegojor upprepade dessa icke-argument.

Detta säger något väldigt osmickrande om oss människor, nämligen att vi är osjälvständiga och har ett ytterst okritiskt förhållningssätt till auktoriteter. När tillräckligt många politiker, ledarskribenter och debattörer med emfas ger uttryck för någonting orimligt, har många av oss en ytterst oroväckande tendens att bortse från vår egen moraliska kompass och i stället okritiskt godta vad som sägs. Om det är någon läxa från 30-talet vi kapitalt misslyckats med att lära oss, är det just denna.

Läs även:
Motpol
SvD1, DN1

2016-03-30

Ett märkligt (S)katteutspel

För att på en och samma gång dels göra något åt regeringens desperata brist på pengar, dels hålla kryptokommunisterna i vad som de facto är det tredje regeringspartiet nöjda, meddelade Magdalena Andersson idag att skatterna på bankverksamhet skall höjas med 1,4 miljarder kronor om året. Det är en i statsbudgetsammanhang ganska liten summa, men utspelet var trots detta anmärkningsvärt av åtminstone tre skäl.

För det första är summan löjligt liten i jämförelse med de belopp staten praktiskt taget skänker bort till bankerna. Ett av de mer talande exemplen på detta är de statliga ränteavdragen, som uppgår till ungefär 30 miljarder kronor om året. Dessa är tänkta att göra det möjligt för fler att "äga" sina bostäder, men eftersom bostadspolitiken har strypt tillgången på bostäder har priserna skenat.

Dessa prisökningar har, tack vare ränteavdragen, blivit mycket kraftigare än vad de annars hade blivit. Det finns goda skäl att misstänka att boendekostnaderna efter ränteavdrag idag motsvarar ungefär vad de totala boendekostnaderna hade varit utan ränteavdraget. I så fall har de skuldsatta bostadsägarna inte tjänat en krona på detta avdrag. I stället har då de 30 miljarderna i praktiken utgått i form av ett statligt stöd till banker.

För det andra visar erfarenheten att vad bankerna i praktiken gör i situationer som den aktuella är att överföra kostnadsökningarna på sina kunder. Tvärtemot vad Vänsterpartiets Ulla Andersson idag antydde är det med andra ord inte "de rika" som kommer att drabbas, utan småspararna. Detta ligger för övrigt helt i linje med den totala brist på ekonomisk förståelse som Vänsterpartiets talesperson i ekonomiska frågor visat prov på tidigare.

För det tredje motiverade Magdalena Andersson skattehöjningen med att denna var ett sätt "att få in ökade skatteintäkter till barnsomsorgen och skolan". Det är emellertid varken landets dagis eller skolor som meddelat att man de kommande två åren kommer spräcka sin budget med totalt 60 miljarder kronor, utan Migrationsverket.

Att finansministern i detta läge väljer att motivera ännu en skattehöjning med att hänvisa till "barnsomsorgen och skolan" är är inte bara ytterst ohederligt, det är framför allt fullständigt befängt.
DN1, Ab1, SvD1, SvD2

2016-03-29

Marknadsinterventionen som "liberalerna" glömde

Att håna begreppet "marknaden" är något av en folksport bland vänsterdebattörer. Marknaden påstås skapa enorma orättvisor, marknaden sägs missgynna konsumenterna, marknaden hävdas vara oförmögen att uppfylla många av de viktiga behov som finns, och så vidare.

Dessa påståenden har mycket lite med verkligheten att göra. Den fria marknaden har tvärtom visat sig vara ett fantastiskt sätt skapa balans mellan tillgång och efterfrågan, även när sambanden är extremt komplicerade och inte kan överblickas av någon enskild person.

Ett av de mest slående exemplen på detta är hur försöken till en centralplanerad livsmedelsförsörjning gång på gång resulterat i matköer, matbrist och svältkatastrofer. Detta gäller dock inte bara essentiella behov som livsmedel, det gäller därtill allt från toalettpapper till bilar.

Det ironiska i sammanhanget är att begreppet "marknaden" och förståelsen av denna är en av samhällsvetenskapens stora triumfer. Samtidigt som flera samhällsvetenskapliga discipliner står på ytterst ostadig grund, till stora delar består av hypoteser eller rena gissningar och resultaten ofta är påtagligt magra, har kunskapen om marknadsmekanismerna i allra högsta grad visat sig vara användbara.

Ett av alla dessa användbara resultat är kunskapen om de risker som uppstår då marknaden sätts ur spel av statliga interventioner. Marknaden är förvisso påfallande stryktålig, vilket inte minst visas av det faktum att ovan nämnda problem med livsmedelsförsörjning är praktiskt taget otänkbara i den kapitalistiska världen, trots att livsmedelssektorn är allt annat än oreglerad även här.

Att denna stryktålighet emellertid inte sträcker sig hur långt som helst är den svenska bostadsmarknaden är ett skolboksexempel på. Regleringarnas syfte har varit att göra bostäder dels lättillgängliga, dels förhållandevis billiga. På båda dessa punkter har regleringarna misslyckats spektakulärt. Att problemen på den svenska bostadsmarknaden är så slående lika problemen på det gamla östblockets "marknader" för livsmedel och bilar är ingen slump. De bakomliggande orsakerna är identiska.

Ett aktuellt exempel på vad som händer då staten sätter marknaden ur spel är den svenska turistsektorn. När Migrationsverket för statliga pengar dammsuger hotell, pensionat och stugbyar efter sängplatser, blir det ekonomiskt rationellt för ägarna att sluta hyra ut till de turister som var den tilltänkta målgruppen då verksamheterna byggdes upp.

Problemet med detta är att hotell, pensionat och stugbyar inte har växt fram i ett vakuum. De har växt fram i ett intrikat samspel med andra turistnäringar, som till exempel attraktioner, restauranger och butiker. Alla dessa verksamheter är beroende av varandra, och har till stor del uppstått till följd av varandra. Man har tillsammans svarat på en efterfrågan.

På en sådan marknad kommer alltid ett visst mått av utslagning ske. Nya hotell, attraktioner och restauranger konkurrerar hela tiden ut gamla. Detta påverkar övriga verksamheter, vilket kommer leda till förändringar som i sin tur skapar nya ringar på vattnet. Detta är naturligt och bidrar i längden till att skapa verksamheter som upplevs som bättre. Vad som däremot inte är naturligt är det sätt som staten nu går in och undanhåller sängplatser.

Effekten av detta blir att verksamheter som växt upp i symbios med hotellen, pensionaten och stugbyarna kommer få svårt att överleva. En attraktion utan övernattningsmöjligheter kommer att tappa besökare, och när besökarna blir färre drabbas även till exempel restauranger och affärer. Effekten kommer med allra största säkerhet bli både konkurser och personalneddragningar.

En annan effekt av detta är att ett stort antal asylsökande nu bor på ställen där allmänheten under en kort sommar- eller vintersäsong gärna turistar, men där det under resten av året påfallande ofta saknas alltifrån arbetstillfällen och utbildningsmöjligheter till fritidsaktiviteter och grannar. Effekten blir, kort sagt, att möjligheterna till en integration värd namnet försämras ytterligare.

Denna enorma statliga marknadsintervention har än så länge knappt diskuterats. Det är i grund och botten ganska uppseendeväckande, inte minst med tanke hur drivande många som själva kallar sig för "liberaler" har varit i utvecklingen.

2016-03-27

Något om "den svenska modellen"

28,9 procent. Så stort är stödet för Socialdemokraterna enligt en opinionsundersökning som släpptes igår, vilket innebär en högst påtaglig uppgång. Det går att göra många tolkningar av detta. En av de mer uppenbara är dock att den svenska modellen – efter att migrationssfrågan till synes har desarmerats – återigen visar sig vara ett säljande koncept på den svenska politikmarknaden.

Detta säger mycket om Sverige. Tron på den svenska modellen går inte bara djupt, den har efter årtionden av socialdemokratiskt styre internaliserats till något av en nationell ryggmärgsreflex. Den verklighetsbild detta vurmande för välfärdsstaten bottnar i är emellertid falsk.

Den så kallade svenska modellen har i viss mån måhända varit bra för arbetarklassen historiskt, men så är ej längre fallet. Idag handlar de socialdemokratiska välfärdssatsningar enkom att att försöka köpa löntagarnas röster för löntagarnas egna pengar. Med buller och bång utlovas den ena satsningen efter den andra som skall ge varje löntagare en krona i handen. Vad som aldrig nämns är att varje sådan krona kostar två kronor i form av skatt.

Varje sådan reform innebär med andra ord i själva verket en förlust för löntagarna. Mellanskillnaden används dels för att finansiera en ständigt växande statlig byråkrati, dels för att försörja alla som inte arbetar. Denna grupp är stor, växande och bedöms dessutom kontinuerligt vara berättigad till högre och högre materiell standard. Den är också, åtminstone potentiellt, röststark.

Det rödgröna partierna har målmedvetet och skickligt målat upp bilden av att en röst på dem är, för att ta ett exempel, en röst för rätten till allmän sjukvård. De har målmedvetet målat upp bilden av att det endast är tack vare den svenska modellen vi slipper betala svindyra sjukvårdsförsäkringar som gemene man endast med nöd och näppe skulle ha råd med. De har målmedvetet målat upp bilden av att det endast är tack vare den svenska modellen som den fattige, då vederbörande blir akut sjuk, inte lämnas att dö på gatan.

Att denna bild är falsk blir rätt uppenbart då man betänker hur dåligt den överensstämmer med hur det ser ut i andra europeiska länder, trots att ett genomsnittligt socialdemokratiskt parti i Europa står långt till höger om Moderaterna. Det finns absolut ingenting som säger att alternativet till den svenska modellen nödvändigtvis måste vara, så som ofta antyds, USA. Alternativet till den svenska modellen skulle precis lika väl kunna vara ett system av tyskt, österrikiskt eller holländskt snitt.

Den enkla sanningen är att löntagarna skulle tjäna på detta. Bidragstagarna skulle förvisso förlora om de fortsatte leva på bidrag, men såväl deras utsikter som incitament till att bli självförsörjande skulle förbättras. Av denna anledning gör Socialdemokraterna allt för att hålla liv i föreställningen att utan den svenska modellen skulle arbetare lämnas på gatan att dö, hade de oturen att råka bli sjuka under en period av arbetslöshet.

Socialdemokraternas makt står och faller med att föreställningen att löntagarna tjänar på den svenska modellen hålls vid liv. Många väljare finner trygghet i denna föreställning. Den är ironiskt nog så utbredd att Sverigedemokraterna kunnat locka många i grund och botten socialdemokratiska väljare genom att peka på det uppenbara, nämligen att de senaste årens asylmottagande och den svenska modellen i längden är omöjliga att kombinera.

Föreställningen att löntagarna tjänar på den svenska modellen är dock falsk, och att så många löntagare ändå klarar sig fast vid den utgör den svenska politikens Stockholmssyndrom. Denna redan skruvade situation blir ännu mer skruvad av det faktum att Sverigedemokraterna så helhjärtat ställer sig bakom den svenska välfärdsstaten. Genom sitt stöd för denna bidrar de till att cementera Sveriges status som en magnet för migranter.

Ett fortsatt väljarstöd för den svenska modellen kommer varken leda till en bra skola, god sjukvård eller en tryggad ålderdom. Ett fortsatt väljarstöd för den svenska modellen kommer att leda till att skatterna förblir skyhöga, samtidigt som den offentliga servicen försämras mer och mer och därför i praktiken måste kompletteras med fler och fler privata försäkringar.

Den svenska modellen har länge varit både dyr och överskattad. I en globaliserad värld har den dessutom blivit direkt destruktiv. För att komma framåt måste löntagarna få klart för sig att de inte tjänar på den. För att komma framåt måste vi sluta låta oss köpas av Socialdemokraterna för våra egna pengar.

För att komma framåt måste vi dessutom sluta tro på de partier som lovar att den svenska modellen kan räddas. För att komma framåt måste vi, sist men inte minst, sluta göra det politiskt omöjligt för allianspartierna att på allvar ifrågasätta den.
DN1, DN2, DN3, Ab1

2016-03-25

Nyvänstern, biblioteken och smutskastningen

I maj 2015 publicerades en ledarkrönika av Paulina Neuding med titeln "Social oro ger stök på bibblan" i Svenska Dagbladet. De sakförhållanden Neuding pekade på var till sin natur så groteska att ytterst få personer då kunde föreställa sig att Neuding å det grövsta skulle komma att misstänkliggöras för vad hon hade skrivit.

Efter Neudings artiklar visade sig den postmoderna vänstern dock ännu en gång fullständigt sakna spärrar. Neuding misstänkliggjordes, en statligt avlönad socialdemokratisk bibliotekspamp försökte ta nyvänsterpoäng genom att ifrågasätta bibliotekens "tysthetsnorm" och Stockholms stadsbibliotekarie skrev en bisarr debattartikel, i vilken hon av det naivistiska språket att döma tycktes vända sig till fyraåringar.

Sedan Neudings artiklar publicerades har flera bibliotek tvingats anlita väktare för att förhindra fler fall av hot, våld och skadegörelse. Detta har emellertid inte fått Neudings belackare att ändra åsikt. I onsdags gick Arbetets Sandra Lund så långt som att i en debattartikel beskylla Neuding för att 'gjort en egen nyhet' utifrån 'fem pressklipp från lika många år. Samt två anonyma källor, en bibliotekarie och en ”66-årig kvinna”'.

I sitt svar till Lund kunde Neuding utan vidare vederlägga de anklagelser om att ha gjort en höna av en fjäder som riktades mot henne. Föga förvånande hindrade dock inte detta några av den postmoderna vänsterns mer faktaresistenta framträdande företrädare från att konkludera att "myten" om de stökiga biblioteken nu var punkterad en gång för alla.

Vänsterpartiets Ali Esbati lät meddela att Neudings reportage inte bara var uppdiktade, utan därtill hade "rasistiska övertoner". Arbetets Jonna Sima (som tidigare skrivit ledare i Aftonbladet) var inte bara snabb med att instämma. Hon passade därtill på att påstå att Neudings uppmärksammade reportage om antisemitismen i Malmö också var rena falsarier.

Att på detta sätt medelst regelrätta smutskastningsmetoder bedriva opinionsbildning har blivit något av en paradgren för den identitetspolitiska nyvänstern. Intressant nog är metoderna i de närmaste identiska med de den ryska propagandamaskinen använder sig av. Man sprider så mycket skit man kan, i hopp om att en del fastnar.

Ju större medialt genomslag man får, desto mer kommer den egna bilden sätta sig i det allmänna medvetandet. Huruvida det man säger faktiskt stämmer är i sammanhanget oväsentligt. Det viktiga är att underminera motståndarens trovärdighet så mycket det bara går.

De debattörer som i samhällsdebatten från höga hästar basunerar ut sin egen moraliska överlägsenhet har i och med detta ännu en gång visat sig vara fullständigt hänsynslösa demagoger, bortom allt vad grundläggande anständighet heter. Detta torde dock vid det här laget inte längre överraska någon som följt deras förehavanden en längre tid.

Den stora frågan är snarare hur fan man egentligen är funtad när man ser det som ett moraliskt imperativ att försvara det slödder som vandaliserar bibliotek, misshandlar bibliotekarier och berövar sina medmänniskor deras studiero. Någonstans på vägen, tycks det, har man helt glömt bort vad det var man egentligen kämpade för.

Värdegrundsarbete i terrorismens tjänst

Tidigare i veckan meddelades det att Göteborgs kommun med kort varsel hade dragit sig ur en överenskommelse om att hyra ut Lundbystrandshallen till Sveriges förenade muslimer. Anledningen till att hyresavtalet sades upp var enligt Göteborgs kommun att "ny information" om kopplingar till våldsbejakande extremism hade framkommit. Informationen var emellertid på inget sätt ny.

Att föreningen stod för en extrem och salafistisk linje stod klart redan 2012, då Per Gudmundson redogjorde för detta på sin blogg. Under åren som följde framkom dessutom uppgifter att organisationen hade kopplingar till IS, något som Naomi Abramowicz i detalj redogjorde för i Svenska Dagbladet för närmare ett år sedan.

Detta hindrade emellertid inte Göteborgs kommun från att 2014 stödja föreningen med 150 000 kronor av skattebetalarnas pengar. Året efter valde den i sammanhanget ökända myndigheten MUCF (före detta Ungdomsstyrelsen) att stödja föreningens salafistiska verksamhet med ytterligare 300 000 skattekronor. När man till slut reagerade var detta ännu en gång efter devisen vi har varit naiva.

Man har inte bara vägrat ta in den information som har funnits om Sveriges förenade muslimer, utan därtill sett organisationens som en del av vad som på politiskt fikonspråk kallas för det muslimska civilsamhället. Per Gudmundsons varningar har inte bara ignorerats, han har dessutom blivit systematiskt demoniserad. När han fått motta vad som om det drabbat en vänsterskribent hade kallats för mordhot, har få röster höjts till hans försvar.

När Göteborgs kommun sent omsider reagerar sker detta som av en händelse samma vecka som en terrorcell med starka kopplingar till Sverige begått ännu ett bestialiskt illdåd. När man motiverar sitt beslut med att "ny information" har framkommit ställer få eller inga journalister några följdfrågor. I stället upplåts medialt utrymme åt de islamistiska extremisterna i Sveriges förenade muslimer att ge sin syn på saken..

Vad som skaver är inte bara flatheten och naiviteten. Vad som kanske skaver allra mest av allt är att demoniseringen av de debattörer som varnat för utvecklingen har ansetts vara själva sinnebilden av god värdegrund.

2016-03-24

Terrorsvensken

Enligt belgiska myndigheter var sannolikt en man vid Mohamed Belkaid ledare för den terrorcell som inte bara låg bakom tisdagens terrorattack i Bryssel, utan som därtill kallblodigt mördade 130 människor i Paris i slutet av förra året.

En från svensk horisont mycket intressant aspekt av detta är att Belkaid hade just svenskt uppehållstillstånd. Han kom till Sverige 2010 och var vid sin död fortfarande skriven här. Under sin tid i landet hann han med att såväl gifta sig som ägna sig åt bolagsplundring, och när han lämnade Sverige var inte detta för att flytta till Belgien utan för att ansluta sig till IS i Syrien.

Den kallblodiga terroristen Belkaid, vars illdåd två gånger det senaste halvåret fullständigt dominerat det globala nyhetsflödet, uppfyllde med andra ord alla gängse mediala kriterier för att kallas för "svensk". Belkaid kallas emellertid inte för detta. Tvärtom tycks samma medier som annars slut knut på sig själva när det kommer till svenskhetsbegreppet, denna gång ta till alla andra formuleringar än just denna.

Aktuellt noterar att han "bodde i Sverige". Svenska Dagbladet kallar honom för "Sverigekopplad". Sveriges Radio skriver att han hade "svensk anknytning". Expressen konstaterar att han "bodde i Sverige under flera år" och DN konstaterar med en snarlik formulering att han "varit skriven i Sverige under flera år". En googling på frasen "svenske Mohamed Belkaid" resulterar endast i en artikel, och i denna står ordet "svenske" inom citationstecken.

Mohamed Belkaid är en ytterst obehaglig påminnelse om vad den utbredda svenska flatheten mot såväl jihadismen som den islamistiska ideologi i vilken den hämtar sin näring och får sin legitimitet, kan få för konsekvenser. Detta borde mana till eftertanke och självrannsakan, men det gör det inte. Tvärtom gör vi allt för att distansera oss från terroristen Belkaid.

För övrigt är det värt att notera att när DN gör en rewriteCNN:s avslöjande att belgiska myndigheter uppger att Belkaid "förmodligen" ("probably") var terrorcellens ledare, väljer man att försvaga påståendet till att han "kan" ha varit det.

2016-03-23

Nattvandrarstaten: Tobak och terror

Svenska politiker har in i det sista valt att blunda för terrorhotet. Lagstiftningen har släpat efter, terrorismen har såväl relativiserats som ursäktats och islamistiska föreningar som försvarar terrorister har erhållit bidrag. När åtgärder sent omsider väl blivit aktuella har många av de förslag som förts fram (till exempel förtur i bostadskön för jihadister) inte bara vittnat om en direkt absurd världsfrånvändhet, de har dessutom fått stöd av tunga instanser.

Parallellt med detta har de politiska markeringarna mot den våldsbejakande vänsterextremism som blivit kusligt socialt accepterad lyst med sin frånvaro. Därtill har försvaret praktiskt taget monterats ned. Därtill har den grova kriminaliteten tillåtits breda ut sig. Därtill har polisens oförmåga att utreda vad som fått benämningen vardagsbrott blivit till ett stående skämt.

Kort sagt, svenska politiker har på ett direkt nonchalant sätt ignorerat de risker medborgarna ofrivilligt utsätts för i sin vardag, trots att hela det statliga våldsmonopolets legitimitet står och faller med att staten klarar av att hantera denna uppgift. När det däremot kommer till de risker medborgarna frivilligt utsätter sig själva för kan politikerna inte anklagas för likgiltighet eller senfärdighet. Tvärtom, när det kommer till dessa risker är politikerna som besatta av att försöka minimera dem.

Tobak beskattas drakoniskt och utseendet på såväl cigarettpaket som snusdosor regleras i lag. Kommunpolitiker förbjuder sina anställda att snusa på arbetstid och regleringar av e-cigaretter planeras. Medborgarnas alkoholvanor problematiseras och stigmatiseras, samtidigt som skyhöga skatter på öl, vin och sprit tas ut.

Svenskarna anses så värnlösa att de till skillnad från resten av mänskligheten inte klarar av att köpa alkoholhaltiga drycker i vanliga affärer. Gårdsförsäljning av vin stoppas då företeelsen bedöms utgöra ett hot mot folkhälsan. Internetcensur införs för att skydda medborgarna mot utländska spelbolag (och för att skydda såväl statens som Socialdemokraternas egna spelintäkter).

Kvinnor förbjuds att hjälpa andra människor genom att föda deras barn, poliser utrustas med stetoskop för att kontrollera att inga frivilliga men olagliga samlag genomförs, den som blir påkommen med att röka cannabis slängs i fängelse, et cetera. Listan kan göras oändlig.

"Vi har varit naiva". Med dessa eller snarlika ord har politikerna under de senaste åren gång på gång försökt framställa sin egen inkompetens som någonting i grund och botten fint. Dessa ord har dock aldrig yttrats i samband med att någon politiker sent omsider förbjudit medborgarna från att göra någonting som inte inkräktar på någon annans frihet.

Tvärtom, i dessa fall har politikerna inte för ett ögonblick dragit sig från att med hull och hår direkt kasta sig över "uppgiften". Likgiltigheten har varit reserverad för de situationer då de, efter att de både länge och väl inte bara ignorerat såväl brandvarnarens ilskna tjut som den tjocka röken, utan därtill inte sällan försökt misstänkliggöra varje omnämnande av ordet "eld", plötsligt slagits av insikten att de kanske trots allt borde ringa efter brandkåren.

Läs även:
Motpol
Ab1, SVT1

2016-03-22

Bryssel och värdegrunden

Det tog som vanligt inte lång tid för dem att att mekaniskt haspla ur sig just de där motbjudande analyserna vi alla lärt oss att förknippa dem med. Jag talar så klart om de relativister vilkas nyckelord lyder "Israel", "imperialism", "marginalisering", "rasism" och "strukturer"

Lösningen är, får vi veta, att bekräfta terroristernas världsbild. Lösningen är att be om ursäkt för såväl luften vi andas som för att vi gett dem alla chanser att göra något meningsfullt av sina liv. Lösningen är att själva ta på oss skulden för deras misstag. Lösningen är att finna orsakerna i kapitalismen och liberalismen. Lösningen är att ge den som mördat, våldtagit och fördrivit förtur i bostadskön.

Dessa föreställningar kommer de närmaste dagarna upprepas i TV, i påkostade nyhetsreportage, på ledar- och kultursidor och i ditt Facebookflöde. De kommer inte bara framställas som den enda nyanserade och genomtänkta hållningen, den kommer därtill att utmålas som en hållning värdigt ett samhälle lite mer civiliserat än andra.

Invändningar kommer av uppburna samhällsdebattörer bryskt avfärdas som exempel på rasism, islamofobi och SD-propaganda. Vänsterpublikationer som Nyheter24 kommer göra allt vad de kan för att profitera på tragedin genom att publicera ett stort antal riktiga lågvattenmärken till clickbaits.

Att vissa är snabba med att ursäkta terrorister är inget nytt. Till skillnad från de rasister som valde att försvara eller ursäkta till exempel Anders Behring Breivik väntar emellertid ingen pariastämpel dessa förstående relativister och apologeter. Tvärtom anses just deras ständiga ursäkter och relativiseringar av det hämningslösa mördandet utgöra själva sinnebilden av god "värdegrund".

Det är dessa människor som de senaste dagarna stått bakom de fränaste attackerna på till exempel Lena Adelsohn Liljeroth. De är så övertygade om sin moraliska överlägsenhet att de inte för ett ögonblick skulle överväga att offentliga och högljudda relativiseringar av massmord skulle kunna anses mer moraliskt förkastligt än att hysa misstro till den svenska journalistkårens förmåga att på ett objektivt sätt förmedla nyheter.

Att det är människor med dessa åsikter som de senaste åren fått monopol på att definiera den goda etiken i Sverige är perverst. Deras inställning är inte bara förkastlig, den är därtill direkt fundamentalistisk. Det finns ingen – ingen! – som helst anledning att acceptera deras status som uppburna moraliska auktoriteter. Den som ursäktar eller relativiserar illdåd som det i Bryssel förtjänar inget annat än förakt.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

2016-03-21

Något om DN:s totala genomklappning


Illustration av "I fablernas land" (Facebook, Twitter)

Det började i söndags med ett ytterst märkligt reportage i Dagens Nyheter.
(Ja, i själva verket började det förstås långt tidigare. Tidningen har under Peter Wolodarskis ledning utmärkt sig för sin ytterst tveksamma journalistiska etik, men företeelsen har äldre anor än så. Till de mer famösa exemplen hör de artiklar från 70-talet i vilka dåvarande chefredaktören Olof Lagercrantz gjorde sitt yttersta för att relativisera Sovjetunionens brott mot mänskligheten.)
Reportaget handlar om politiska strömningar på Östermalm. Med formuleringar som "[m]akarna Adelsohn är rosiga efter morgonrundan på Djurgården" försöker artikelförfattaren Björn af Kleen avsiktligt ge sin berättelse ett exotiskt och andrafierande skimmer. Ambitionen tycks vara att åstadkomma en pastisch på de memoarer kolonialtidens upptäcktsresande gav ut på ålderns höst.

En central punkt i texten är artikelförfattarens försök att karaktärsmörda en av de bägge "rosiga" morgonflanörerna, nämligen tidigare kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Helt utan belägg antyds det att Adelsohn Liljeroths världsbild kan vara influerad av vad som till synes är en för journalister välkänd rättshaverist. En bild på den tidigare ministern kompletteras därtill av det stort uppslagna citatet "Jag går in på Avpixlat lite då och då".

Reportaget kompletterades strax därefter med en "analys" av Ewa Stenberg. I denna förklarar Stenberg att Adelsohn Liljeroth, om hon nu hyser misstro mot mediernas förmåga till objektiv rapportering, under sin tid i regeringen borde ha ägnat sig åt ministerstyre och att ifrågasätta pressfriheten. Att hon inte gjorde det, förklarar Stenberg, tyder på att "den auktoritära och främlingsfientliga vågen fått henne att byta åsikter".

Nästa installation var en artikel med titeln "Starka reaktioner på DN-reportage om SD på Östermalm". Artikeln är i själva verket en intervju med den socialdemokratiske toppolitikern Ulf Bjereld – och ja, du har gissat rätt, han presenteras även denna gång som "statsvetare". Det riktigt episka haveriet lät emellertid vänta på sig ytterligare några timmar.

Måndagens huvudledare i DN visade sig nämligen också handla om Östermalm. Den var i vanlig ordning osignerad, men bär alla de kännetecken vi sedan länge lärt oss att förknippa med Peter Wolodarski. Texten är en förvirrad konspirationsteori som i fråga om paranoia och apofeni är fullt i klass med David Ickes teorier om rymdödlor.

På något sätt, får vi veta, hör lördagens överbelastningsattack mot svenska nyhetssidor intimt samman med de politiska strömningarna på just Östermalm. Attityderna på Östermalm utgör därmed ett akut hot mot demokratin, låter texten påskina, varpå ett flertal anklagelser slungas ut och ett flertal namn nämns.

De brottstycken av relevant kritik mot en del av Patrik Engellaus mindre lyckade formuleringar som förekommer hade kunnat vara befogade, hade det inte varit för att DN själva satt i system att ägna sig åt pressetiskt ytterst tvivelaktiga metoder. I fallet med andra personer som namnges, till exempel Widar Andersson och Thomas Gür (den senare omnämns för övrigt även i af Kleens text) blir det hela direkt kusligt.

Såväl Anderssons som Gürs argumentation präglas av intellektuell hederlighet. De har blytunga argument på sin sida och de hänfaller aldrig, till skillnad från till exempel DN, åt demagogi. Deras meningsmotståndare vet att de inte har en chans att komma åt dessa bägge debattörer med hederlig argumentation, varför de i stället ogenerat väljer att ännu en gång attackera dem med smutskastningsmetoder och guilt by association-argumentation.

DN:s agendajournalistik har varit central i att rasera förtroendet för de etablerade nyhetsredaktionerna. Deras postmoderna linje har har inte bara gjort de verkligt rasistiska demagogernas arbete betydligt lättare. Den misstänksamhet de har bidragit till att cementera har därtill gjort den svenska samhällsdebatten till bördig mylla för utländska påverkansoperationer.

"Det är extremt oroväckande", kommenterade tidigare idag Jeanette Gustafsdotter, VD:n för Tidningsutgivarna, Lena Adelsohn Liljeroths misstro mot den svenska journalistkårens förmåga att förhålla sig objektiv till vad som rapporteras. I detta har Gustafsdotter helt rätt, men inte på det sätt hon menar. Vad som är "extremt oroväckande" är att Adelsohn Liljeroths misstro är befogad.

Vad som är ännu mer "extremt oroväckande" är att Gustafsdotter är så totalt oförstående inför denna misstro att hon utan vidare avfärdar den som en "konspirationsteori". Ironiskt nog sker detta samtidigt som den svenska journalistiken det senaste månaderna faktiskt blivit avsevärt mindre vilseledande, i takt med att de makthavare journalisterna har att granska under spektakulära former lagt om politiken.

Det är i sammanhanget högst remarkabelt att höstens stora journalistiska appeller för en generösare migrationspolitik kom före denna politikomläggning, inte efter. När det kom till kritan visade sig journalistkåren vara samma osjälvständiga vindflöjlar som de flesta andra.

Läs även:
Motpol, Dick Erixon
SvD1, SvD2

2016-03-20

Om begreppet "liberal demokrati"

En googling på sökorden "liberal demokrati" eller "den liberala demokratin" resulterar i ett stort antal träffar bland artiklar från Dagens Nyheter, varav påfallande många handlar om Ungern och Polen. Anledningen till att just texter om dessa länder är kraftigt överrepresenterade är att den liberala demokratin i dessa länder ofta påstås vara hotad.

Om att både Ungern och Polen under sina respektive sittande regeringar har slagit in på en mindre liberal och mer auktoritär väg än tidigare råder det inga tvivel. Många (däribland jag själv) tycker dessutom dessa regeringar står för en ganska olustig linje. Det finns flera likheter mellan utvecklingen i dessa länder, men också flera olikheter.

Mot den sittande konservativa regeringen i Polen står en liberal opposition, varför det knappast kan ifrågasättas att utvecklingen där har gått i icke-liberal riktning. Mot den sittande konservativa regeringen i Ungern står däremot ett socialdemokratiskt parti, därtill ett sådant som å det grövsta missbrukade väljarnas förtroende senast det innehade regeringsmakten.

Där polackerna uttryckligen valde bort ett liberalt alternativ kan med andra ord inte detsamma sägas om Ungern. Liberala ungrare har i praktiken att välja mellan konservatism och socialism. Detta har inneburit att många liberaler varit med om att rösta fram landets nuvarande regering.

Mot att den liberala demokratin skulle vara hotad står det faktum att båda dessa regeringar under övertygande former har vunnit demokratiska val (i fallet Ungern dessutom två gånger i rad). När det kommer till huruvida den liberala demokratin skulle vara hotad kan man i det polska fallet peka på att en liberal regering förlorade regeringsmakten i slutet av förra året.

Detsamma kan emellertid inte sägas ha hänt i Ungern då regeringspartiet Fidesz tog över makten 2010. Därtill är det värt att notera att en regering bestående av partier som själva kallar sig för liberala förlorade makten i Sverige 2014. Att "den liberala demokratin" i Ungern och Polen skulle vara hotad visar sig därmed vara ett väldigt luddigt påstående.

Att det förhåller sig på det sättet beror på att man med "liberal demokrati" varken syftar på att liberala partier styr eller att politiken speglar folkviljan. Vad som avses är ett vagt definierat tillstånd där allmänna val hålls och där formerna för till exempel rättsväsendet och yttrandefriheten vilar på liberala principer.

Detta kan verka okomplicerat, men när man börjar skrapar på ytan finner man att så ej är fallet. I den mån de ungerska och polska regeringarna faktiskt hotar de liberala institutionerna är detta nämligen ett utslag av vad folket i god demokratisk ordning har tagit ställning för. Om liberalismen skall räddas måste i så fall demokratin sättas ur spel, och vice versa.

De liberala principerna har i så fall med andra ord krockat med de demokratiska, vilket gör begreppet "liberal demokrati" minst sagt motsägelsefullt. Om begreppen inte längre kan kombineras är det upp till kritikerna att bestämma sig för om det är de liberala eller de demokratiska institutionerna som är viktigast. Det är här den svenska kritiken av Ungern och Polen blir intressant på riktigt. Varken de liberala eller de demokratiska institutionerna är nämligen heliga på hemmaplan.

De svenska demokratiska institutionerna ser det långtifrån alltid som sitt uppdrag att representera folkviljan. Ett belysande exempel på detta är att riksdagen nyligen röstade igenom utökad tvångskvotering av föräldraledigheten, trots att en en förkrossande majoritet av svenskarna var motståndare till detta. Politikernas agerande i denna och många andra frågor visar att de demokratiska institutionerna ofta ser det som sitt uppdrag att utgöra en buffertzon mellan makten och folkviljan, snarare än att representera samma folkvilja.

Vad de liberala institutionerna i Sverige beträffar är dessa också kraftigt naggade i kanten. Den viktiga liberala principen om likhet inför lagen sätts i praktiken gånggång på undantag eftersom andra mål anses överordnade. En annan central liberal princip, nämligen yttrandefriheten, är heller inte längre självklar. Detta har bland annat resulterat i en kontroversiell konstnär dömts till fängelsestraff och att en serieentusiast endast med en hårsmån undgick att gå samma öde till mötes.

Att skriva en text till den liberala demokratins försvar är lätt, att helhjärtat ställa sig bakom den bevisligen betydligt svårare. Det vore därför snyggt om fördömandena av hoten mot "den liberala demokratin" framöver dels följdes av en förklaring vad artikelförfattaren faktiskt menar med begreppet, dels av en redogörelse för vilka avsteg från dess principer artikelförfattaren anser vara acceptabla eller rentav önskvärda.

Läs även:
George Friedman
Exp1, GP1

2016-03-19

Putins nyttiga idioter

Flera stora svenska nyhetssidor är just nu oåtkomliga, och det mesta tyder redan på att det är ännu en rysk överbelastningsattack som ligger bakom. Det finns dock ingenting som helst positivt med att den ryska regimen slår ut viktig svensk infrastruktur, alldeles oavsett om tidningar man tycker genuint illa om hör till de drabbade eller ej.

Vad som pågår är en styrkedemonstration. Syftet är dels att påminna oss om att vi är sårbara, dels att så split i det svensk samhället. Taktiken är såväl uråldrig som beprövad och är känd under benämningen "söndra och härska". Den som reagerar på detta genom att klampa rakt in i den fälla Putin lagt ut gör sig till en nyttig idiot. Putins agenda sammanfaller nämligen inte med anhängarna av något svenskt partis agenda, även om det vid ytlig anblick ibland kanske kan verka så.

Det är dock inte bara de personer som gottar sig i nyhetssidornas problem som i detta läge går i Putins fälla. Alla som är snabba med att misstänkliggöra alternativa nyhetskällor för att de inte tycks vara drabbade av attacken får sannolikt också Vladimir Putin att gnugga sina händer. Deras retorik eldar på precis den politisering och misstänksamhet som Putin vill skall växa sig så stark som möjligt.

Den ryska regimen är inte det minsta intresserad av att någondera sidan i till exempel den svenska invandringsdebatten skall få övertaget. Vad den ryska regimen däremot är intresserad av är att konflikten skall hållas så levande och så infekterad som det bara är möjligt.

De svenskar som tror att Vladimir Putin är deras bundsförvant i denna konflikt är ingenting annat än Kremls nyttiga idioter. I viss mån gäller dock detta även de debattörer som är snabba med att spela ut guilt by association-kortet. Vi behöver alla vara intelligentare än så.

2016-03-18

Med socialdemokrati i stället för ett civilsamhälle


... stuck a feather in his cap and called it macaroni

Filmen ovan erbjuder en inblick i livet i ett villaområde i nordöstra USA. De viktorianska husen, de tunga telefonledningarna, den slitna vägbeläggningen, de gröna skyltarna, den smala betongtrottoaren och det sönderbrända gräset mellan gångbanan och vägen är så typiska för denna värld att den miljö som skymtar förbi i bakgrunden nästan framstår som överdriven i sin urtypiskhet.

Vad som främst skiljer den tillvaro som skymtar förbi i dessa dryga två minuter från Penfield, New York från tillvaron i en svensk stad av samma storlek är emellertid någonting helt annat. När de utklädda entusiasterna i Towpath Volunteers Fife and Drum Corps till tonerna av Yankee Doodle marscherar genom staden tycks nämligen en regelrätt folkfest bryta ut.

Vad som skiljer Penfield från stadens svenska motsvarigheter är att där finns ett civilsamhälle. När volontärer iscensätter ett stycke amerikansk historia är det hela inte en angelägenhet endast för äldre hembygdsexcentriker, det är en angelägenhet för hela familjer. Volontärerna betraktas inte som kufar, de betraktas som de eldsjälar de är och deras insats blir av allt att döma väldigt uppskattad.

I Sverige finns få motsvarigheter till detta. I ett centralstyrt, konformistiskt och genomreglerat land har entusiaster som de i Towpath Volunteers Fife and Drum Corps ingen plats. Med svenska mått mätt är vad de gör irrationellt och dessutom en smula suspekt. De hindrar trafiken, de saknar förmodligen tillstånd och de hyllar såväl en svunnen tid som en nationell myt. Kort sagt, deras verksamhet har ingen plats i den sköna nya värld som på politisk väg håller på att ta form.

Vad som däremot finns i det närmaste civilsamhälleslösa Sverige är något som kallar sig för för civilsamhället, och som utgörs av organisationer som Hyresgästföreningen, Svenska kyrkan, Röda korset, Rädda barnen och fackföreningar. Dessa organisationer lever måhända på pappret upp till definitionen av ett civilsamhälle, men är i själva verket intimt knutna till staten och/eller det socialdemokratiska partiet.

Dessa organisationer är genompolitiserade och håller åtskilliga yrkespolitiker med högavlönade arbeten. Flera av dem är beroende av statliga pengar. Andra, som till exempel fackföreningarna, kan leva gott på medlemsavgifter eftersom deras partikamrater (bland annat med hjälp av a-kassan) har riggat systemet så att föreningarna kallt kan räkna med betydligt fler betalande medlemmar än sympatisörer.

Fallet Svenska kyrkan är förtjänar ett särskilt omnämnande. Denna organisation var länge (på gott och ont) i praktiken civilsamhällets främsta bastion, men så är ej längre fallet. Idag har regelrätta entrister – med politikernas välsignelse – lyckats göra kyrkan till ett verktyg i den postmoderna socialismens tjänst.

De äkta gräsrotsinitiativen, däremot, står utanför överhetens kontroll och ses därför som ett hot, vilket Wikipedia är ett slående exempel på. Genom eldsjälar världen övers obetalda arbete har projektet kommit att utvecklas till världshistoriens mest omfattande och relevanta uppslagsverk.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor anser dock att det är fel personer som utan krav på motsättning ägnar sin fritid åt att göra Wikipedia bättre, varför man med skattebetalarnas pengar som vapen försöker påverka såväl detta som innehållet i en för staten mer önskvärd riktning. Det är ett agerande som dryper av arrogans, förakt och maktfullkomlighet.

Det socialdemokratiska samhällsbygget har trängt undan civilsamhället. Sverige behöver dock ett civilsamhälle värt namnet, och det är upp till oss att få ett sådant till stånd. Centrum för rättvisa är ett sällsynt men fantastiskt exempel på vad det äkta civilsamhällets aktörer faktiskt kan åstadkomma, men flera mindre aktörer förtjänar också ett omnämnande.

Flera av de podcasts jag nyligen började länka till från denna blogg drivs helt och hållet på ideell grund. Personerna bakom dessa utför stordåd och jag är personligen genuint tacksam över deras bidrag. Tack vare deras insatser kan jag som pratradiofan låta "radion" stå på, utan att ständigt riskera att få andras motbjudande postkoloniala teorier nedkörda i halsen.

Det är upp till oss att se till att initiativ som deras får beröm, uppmärksamhet och spridning. Vi som är missnöjda med sakernas tillstånd bör också fråga oss vad vi själva kan göra för att bidra till ett civilsamhälle värt namnet. Vi måste också lära oss av historien. För att vara immunt mot socialdemokratiska kapningsförsök måste ett civilsamhälle dels vara vaccinerat mot entrism, dels vara kompromisslöst när det kommer till det egna oberoendet.

Det civilsamhälle som, lockade av utsikterna till statliga bidrag, nedlåter sig till att författa policydokument om "sitt" värdegrundsarbete är inget civilsamhälle över huvud taget. Den förening som inte bara är beroende av skattemedel, utan dessutom går med på att redogöra för "sina" jämställdhetsmål för att ta kunna ta del av nämnda skattemedel, är blott ännu ett redskap i statens tjänst.
GP1, SR1

2016-03-15

(S)önderfall, SSU och Schumpeter

Under större delen av sin historia har Socialdemokraterna satt en stolthet i att hålla rent på vänsterkanten. Under Palmeeran övergav man förvisso denna princip för att i stället ogenerat alliera sig med maoister, rödgardister och folkmordsrelativister, men denna era kom också att dö med Palme.

Under den tid Göran Persson ledde partiet betvivlade ytterst få, och framför allt inte partiets politiska motståndare, Socialdemokraternas regeringsduglighet, styrka och förmåga att hålla ordning i de egna leden. En av de ytterst få som tvivlade var dock Persson själv.

I den beryktade dokumentären Ordförande Persson gav han överraskande uppriktigt uttryck för den oro han hyste inför vad som skulle ske då personerna bakom kattslagsmålen och kotterierna i SSU tog plats i partiledningen. Perssons skulle visa sig vara ytterst välgrundad.

När Mona Sahlin tog över efter Persson ärvde hon såväl de talanger han hade knutit till sig som ett väloljat maskineri som länge fortsatte snurra av bara farten. Sahlin förmådde dock inte hålla samman det spretande partiet, och gamla konflikter kom snabbt upp till ytan igen. Under sin tid som partiledare undergrävdes kontinuerligt hennes ställning av inre fiender, och när partiet förlorade valet 2010 gjorde man processen kort med Sahlin.

Under Juholts korta partiledarskap utbröt fullt inbördeskrig och det socialdemokratiska partiet kom att utvecklas till svenskarnas favoritdokusåpa. När dammet hade lagt sig och Juholt tvingats avgå hade partiet inte bara försuttit chansen att göra något positivt av sin tid i opposition. Partiet hade dessutom förlorat självkänslan, sammanhållningen, väljarförtroendet, problemformuleringsprivilegiet och alla sina skarpaste hjärnor.

I Juholts ställe kom Stefan Löfven. Detta skapade lugn och ro, men inte särskilt mycket mer än så. Man putsade över sprickorna och kulhålen efter inbördeskriget, men ingen ny politik formulerades och ledningen förmådde fastställa några ramar för partiet att hålla sig inom.

Bakom den hastigt renoverade ytan fortsatte sprickorna att växa. Radikala extremistfraktioner växte sig både stora och starka, och den svaga och orutinerade ledningen förmådde inte kontrollera dessa. I stället släppte man, i ett försök att blidka dem, in dessa krafter i partiets finrum.

Igår publicerade västerbottniska Folkbladet en debattartikel författad av ledarna för SSU i Västerbotten respektive Umeå. Texten är skriven som ett debattsvar till Feministiskt initiativ. Detta kan verka lovande, ända tills man inser att vad som diskuteras är huruvida socialistisk planekonomi bör betraktas som patriarkal eller ej.

Vad som gör detta anmärkningsvärt är inte bara att frågeställningen är absurd, surrealistisk och som hämtad ur en skruvad satir om vänsterns eviga förmåga att gå under i falangstrider. Vad som framför allt gör debattartikeln anmärkningsvärd är att två ledande SSU-företrädare i denna kommer ut som varma anhängare av planekonomi. Den ideologi de bägge företrädarna helhjärtat ställer sig bakom är en kommunism så långtgående att inte ens Vänsterpartiet vill ha någonting med den att göra.

Det hela vittnar dels om att Socialdemokraterna är ett parti i sönderfall, dels om att vi så här långt sannolikt bara har fått en försmak av vad som komma skall. Samtidigt knyter utvecklingen på ett väldigt kusligt sätt an till vad en österrikisk ekonom vid namn Joseph Schumpeter förutspådde 1942.

I sin bok Capitalism, Socialism and Democracy hävdar Schumpeter att kapitalismen med tiden kommer att gå under. I detta påminner Schumpeter om Marx, men till skillnad från den senare är detta inte en utveckling Schumpeter finner önskvärd.

Att Schumpeter ändå drar denna slutsats bottnar (förenklat uttryckt) i en övertygelse om att framväxten av välfärdssystem och socialdemokratiska partier kommer att leda till att väljarna i allmänna val successivt röstar för att mer och mer av andras egendom skall överföras till dem själva. Med tiden kommer kapitalismen därför att gå under och ersättas av socialism och planekonomi.

Många har tolkat planekonomiernas frånvaro i den demokratiska världen och deras kollaps i den kommunistiska, som att Schumpeter hade fel. Det går att göra en annan tolkning, nämligen att existensen av Sovjet och dess satellitstater genom sin blotta närvaro länge fungerade som ett avskräckande exempel.

Måhända är det ingen slump att det är just nu som identitetsvänstern har börjat förpesta samhällsklimatet på bägge sidor av Atlanten. Måhända är det ingen slump att det är just nu som som socialisten Bernie Sanders skördar amerikanska valframgångar av ett slag alla hade trott var otänkbara.

Måhända är det ingen slump att det är just nu som socialdemokratiska ungdomspolitiker ogenerat börjar propagera för planekonomi som om detta vore det mest naturliga i världen. Måhända är det hög tid att vi börjar ta Schumpeters varning på allvar.
SvD1, Ab1, Ab2

2016-03-14

Löfvens plan (den oheliga treenigheten)

När Stefan Löfven blev statsminister var hans enda ledstjärna en vag vision om att det skulle bli som förr. Globaliseringen, teknikutvecklingen, frihandeln och den migrationspolitik han ärvde omöjliggjorde visserligen en återgång till det land av Domusrestauranger och Nordchokladpraliner han nostalgiskt drömde sig tillbaka till, men Löfven lät sig inte nedslås.

Partiet hade nu, tack vare precis de krafter inom SSU som en ytterst bekymrad Göran Persson ett årtionde tidigare hade varnat för, till fullo anammat postmodernismen. Verkligheten var därför inte längre, resonerade man, något man behövde ta hänsyn till. Berusade av minnet hur Sankt Olof, uppbackad av svenska biståndspengar, räddade världen, gick man därför ut hårt med ett erkännande av den så kallade staten Palestina. Ungefär där tog emellertid regeringens visioner också slut.

Ett år då politikerföraktet (förvisso inte endast tack vare regeringspartierna) växte sig rekordstarkt passerade. När asyltrycket på Sverige därefter blev fullständigt ohanterligt var man inom regeringen de sista att inse detta. Man arrangerade maranatamöten, man höll manifestationer tillsammans med fjortisaktivister i dreads, man skönmålade, man bagatelliserade och man intalade sig att ett svårlöst problem nog skulle försvinna av sig självt, bara man hoppades på det bästa och blundade tillräckligt hårt.

Till slut sprack bubblan och regeringen tvingades anstifta en veritabel masslakt på heliga kor. Regeringen tvingades göra allt det man tidigare fördömt andra för att så mycket som ens tänka. Regeringen fick genomdriva alla de åtgärder som Stefan Löfven, uppbackad av sin charlatan till hovhistoriker, dessförinnan förklarat vara fascism.

Allt detta var, förklarades det, något man endast högst motvilligt drev igenom. I det kvävande debattklimat som då rådde (och som man själva entusiastiskt hade varit med om att piska upp) kunde Socialdemokraterna inte säga så mycket annat. Ganska snabbt insåg man dock att åtgärder som dessa var någonting som majoriteten faktiskt krävde.

I detta läge var man inte sena med att kasta de gamla dogmerna överbord. I stället började man tala om såväl massdeportationer som hårdare tag och man började tydligt ta avstånd från regeringen Reinfeldts migrationspolitiska linje. Den tidigare så demoniserade danska utvecklingen var ett faktum, och Socialdemokraterna gick på många sätt i bräschen för den.

När Socialdemokraterna i helgen höll kommundagar var detta någonting man gjorde allt för att betona. Samtidigt var tonen mot allianspartierna frän och präglad av otidsenlig klassretorik. Parallellt med detta fortsätter såväl den desperata jakten på en plats i FN:s säkerhetsråd som den så kallade feministiska utrikespolitiken med oförminskad styrka.

Idag har Stefan Löfven, till skillnad från då han sökte väljarnas mandat och till skillnad från då han tillträdde, faktiskt en plan. Planen är dock inte på något sätt genomtänkt, utan bär tvärtom en plan framtagen i panik av någon som har målat in sig i ett hörns alla kännetecken. Planen går nämligen ut på att försöka vara Olof Palme, Jimmie Åkesson och Gudrun Schyman – samtidigt!

Avsikten med denna plan är tämligen uppenbar, nämligen att nå ut till breda väljargrupper. Resultatet däremot blir, Löfvens ständiga löften om att vara tydlig till trots, ett politiskt sammelsurium så obegripligt att det torde sakna motstycke i svensk historia.

Läs även:
Den sjätte mannen, Motpol
SvD1, Ab1, SR1

2016-03-13

Något om liberalismen, konservatismen och Hayek

Liberalismen och konservatismen har de senaste åren allt oftare utmålats som varandras direkta motsatser i svensk samhällsdebatt. Huruvida detta är sant eller inte går i någon mening inte att svara på, eftersom båda begreppen används väldigt luddigt.

Begreppet konservatism syftade ursprungligen på ett motstånd mot samhällsomstörtande experiment likt den franska revolutionen (och det terrorvälde som följde på denna), men används ofta i betydelsen reaktionär framstegsfientlighet. Begreppet liberalism har å sin sida kommit att användas för att beskriva allt från en nattväktarstat till Folkpartiets ständigt ökande krav på förmynderi, statliga regleringar och inskränkningar av äganderätten.

De senaste åren har hätska bataljer utspelat sig mellan svenska debattörer som kallar sig själva för liberala respektive konservativa. Därtill har en del socialliberaler, omedvetna om bjälken i det egna ögat, gjort märkliga utspel om att begreppet liberalkonservatism skulle vara en självmotsägelse. Allt detta vittnar om att svenska borgerliga debattörer har läst alldeles för mycket Myrdal och alldeles för lite Hayek.

Friedrich [von] Hayek är ett av den österrikiska ekonomiska skolan stora namn. Hans frihetspatos var till sin natur inte principiellt, utan snarare påtagligt utilitaristiskt. Har var noga med med att poängtera att han inte var konservativ, men lyfte inte desto mindre fram samme Edmund Burke som ofta kallats för konservatismens fader som en av sina förebilder. Detta är inte särskilt förvånande, givet vad Hayek faktiskt stod för.

I sitt magnum opus Frihetens grundvalar gör Hayek observationen att den ideologi som ryms under begreppet "liberalism" egentligen är två ideologier. Den ena är den franska skola som Hayek kallar för rationalistisk. Enligt denna skola bör det upplysta samhällets skapas på rationalistisk grund, det vill säga planeras fram. Detta angreppssätt är, menar Hayek, dömt att misslyckas.

I motsats till denna franska tradition står den andra liberala inriktningen, nämligen den skotska (eller brittiska) skolan. Enligt denna idétradition, som Hayek själv ansluter sig till, är de vetenskapliga, intellektuella och tekniska framsteg som har skapat civilisationen och dess välstånd omöjliga att planera fram. De har växt fram organiskt i samspelet mellan människor, ofta sådana som varken har känt varandra eller varit samtida.

Civilisationen är, enligt denna skola, resultatet av kunskapsöverföring mellan generationerna och att idéer på ett närmast evolutionärt sätt har tävlat med varandra. De idéer som har gett för människor önskvärda resultat har både spridit sig och fått brett genomslag.

Dessa idéer har ibland uppkommit av en slump, andra gånger genom att olika personer testat olika vidareutvecklingar av tidigare idéer och genom att ett stort antal människor oberoende av varandra har bidragit, utan någon egentlig föreställning om vad slutresultatet skulle bli. Kort sagt, processen är alldeles för komplex och oförutsägbar för att kunna planeras.

Det är här friheten kommer in i bilden. Ju mindre fritt ett samhälle är, desto mindre utrymme finns för att experimentera med nya idéer. Därför, menar Hayek, måste ett samhälle erbjuda största möjliga frihet för att möjliggöra civilisationens framåtskridande. Det är endast genom att låta idéer växa fram spontant och utan politisk styrning som civilisationens framåtskridande är möjligt.

De innovationer människor använder sig av, de seder de följer och och normer de upprätthåller kan nämligen ofta inte förklaras av samma människor. Dessa innovationer kan te sig tekniskt obegripliga och dessa normer och seder kan te sig godtyckliga och meningslösa men, observerar Hayek, detta är heller inget problem.

Dessa innovationer, seder och normer lever nämligen i regel kvar därför att de har gett goda resultat. De har fått fäste av en anledning och de har konkurrerat ut andra innovationer, seder och normer eftersom de har visat sig fungera bättre. Därför, menar Hayek, är det viktigt att respektera dessa idéer, även om man faktiskt inte kan förklara dem.

Denna syn är på många sätt konservativ, men bottnar inte i en vilja att frysa utvecklingen. Tvärtom, vad Hayek vill är att maximera samhällets utvecklingsmöjligheter. För att en sådan utveckling skall vara möjlig måste man dock både respektera de framsteg som redan har gjorts och tillåta dessa att utvecklas till någonting ännu bättre i lugn och ro. Att försöka styra eller planera processen kommer däremot, menar Hayek, inte bara att misslyckas. Det kommer dessutom att hindra framåtskridandet.

Den skotska skolan bidrog till den industriella revolutionen. Den franska skolan ledde till en helt annan sorts revolution, nämligen den franska. Den franska idétraditionen dog dock inte med det terrorvälde som följde på denna revolution, utan är fortfarande en högst levande kraft i Frankrike.

Den manifesterar sig i en stor fransk offentlig sektor. Den manifesterar sig i den franska form av blandekonomi som går under namnet dirigisme. Den manifesterar sig i den franska ambitionen att transformera EU till en europeisk superstat och den manifesterar sig i den katastrofala valutaunionen EMU.

Motsättningarna mellan den skotska liberala traditionen och konservatismen har med tiden kommit att överdrivas kraftigt. Den franska liberala traditionen, däremot, genomsyrar socialliberalismens, socialismens, och den skogstokiga nyvänsterns allt annat än blygsamma ambitioner om att "bygga en bättre värld".

Denna idétradition är samhällsomstörtande, den föraktar tidigare generationers framsteg, den anser sig vara universell och den bottnar i övertygelsen att det goda samhällets kan planeras fram. Den franska idétraditionen är, kort sagt, både obehaglig och farlig.

2016-03-12

Något om det socialdemokratiska solidaritetsbegreppet

Socialdemokraterna håller i dagarna kommunkonferens i Örebro och slagorden är i vanlig ordning offentlig sektor, bidrag och omfördelningspolitik. Med socialdemokratiskt språkbruk kallas detta för "samarbete och solidaritet". Innebär då detta att solidaritet är något som utmärker socialdemokratiska politiker?

Svaret på frågan är nej. Socialdemokratiska karriärister utmärker sig varken för sina donationer till välgörande ändamål eller de timmar de lägger på att arbeta ideellt i soppkök, de utmärker sig för sina höga löner, sina generösa arbetsförmåner och sin ovilja att leva som de lär. Detta gäller inte bara folkvalda och ministrar, det gäller också fackpampar, SSU:are och ledare för socialdemokratiska tankesmedjor och förlag.

Skattemedel i form av partibidrag och de ersättningsnivåer som politiker har beviljat sig själva räcker för att bekosta åtskilliga solidaritetsvurmande socialdemokraters dyra vanor. Att politikerna i praktiken har outsorcat den av skattebetalarna finansierade a-kassan till den fackliga grenen av det socialdemokratiska maktkonglomeratet, medför dessutom att ännu fler socialdemokrater kan hållas med höga löner tack vare medlemsavgifter.

Utöver detta finns ett stort antal så kallade ideella föreningar som till exempel Hyresgästföreningen och HSB. Dessa vill gärna själva utmåla sig som en del av ett civilsamhälle, men saknar egentlig folklig förankring och är i realiteten en del av det socialdemokratiska partiet. Föga förvånande leds även dessa av socialdemokrater med höga löner.

Som om detta inte vore nog kontrollerar Socialdemokraterna helt eller delvis därtill ett flertal stora företag, till exempel Swedbank, Folksam, KF, OKQ8, AMF Pension och Riksbyggen. Dessa företag omsätter stora belopp, inte minst för att många ur arbetarklassen av hävd är kunder i dem (de ofta dåliga villkoren till trots). Föga förvånande blir resultatet att ännu fler trogna socialdemokrater får chansen att leva det ljuva livet.

Det är dessa socialdemokrater du hör när du i TV-debatter, valrörelser och på politiska manifestationer hör socialdemokrater tala om vikten av solidaritet. Vad de menar med detta är att du skall vara solidarisk. Vad de menar med detta är att du skall betala. Vad de menar med detta är att frukterna av ditt arbete skall omfördelas till andra.

Vad de menar med detta är att de har för avsikt att först ge bort dina pengar – och därefter belöna sig själva med en rejäl lön för besväret. Det finns många ord som på ett bra sätt beskriver företeelsen i fråga, men "solidaritet" är definitivt inte ett av dem.


Rekommenderad lyssning: Torbjörn Elensky i Studio Axess

DN1, SvD1, SvD2, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Exp1, Exp2

2016-03-11

There ain't no such thing as a frihetligt folkhem

I slutet av förra året upphörde dagdrömmeriet att vara inofficiell statsideologi i Sverige. Elefanten i rummet uppnådde kritisk massa och plötsligt började man inom det svenska etablissemanget vända sina kappor efter vinden i en aldrig tidigare skådad omfattning. Detta innebär inte att problemen är lösta. Tvärtom, problemen lär växa sig bra mycket större innan vi kan hoppas på en vändning.

För min egen del innebär dock utvecklingen att jag inte längre upplever det som ett moraliskt imperativ att på denna blogg dag efter dag påpeka vidden av kejsarens nakenhet. Storstädningen efter de senaste årens godhetsbackanal har inletts, men jag har inga större planer på att hjälpa till. Min insats kommer främst bestå i att med ett hånflin på läpparna sitta och titta på när de politiker och opinionsbildare som tog oss hit kokar i sin egen soppa.

Vad utvecklingen de senaste åren med all önskvärd tydlighet visat är att svenskarna behöver växa upp. Kombinationen av statsindividualism och konsensuskultur har gjort svenskarna till osjälvständiga barnrumpor. De senaste årens utveckling hade varit omöjlig i ett land av rakryggade och självständiga individer med självrespekt.

I stället visade sig svenskarna vara ett folk av förvuxna dagisbarn. Svenskarna har börjat springa gråtande till fröken för behandling medelst plåster för det ena ytliga såret efter det andra. Svenskarnas toalettbesök har alltmer kommit att avslutas med självförnedrande rop på fröken för hjälp med torkning. Därtill har svenskarna, till detta betingade likt Pavlovs hundar, allt oftare kommit att grötmyndigt upprepa just de banala floskler de vet kommer resultera i ännu en guldstjärna från konsensuskulturens överstepräster.

Det är upp till alla som vantrivs med detta att ta sig i kragen, att växa med uppgiften och visa att de är större människor än så. De senaste årens politiska oförmåga att hantera komplexa och obehagliga realiteter är ingenting att ta efter. Tvärtom visar detta på varför behovet av vara en självständig individ som tar ansvar för sitt eget liv är större än någonsin.

Tiden då man kunde ropa på fröken efter plåster går mot sitt slut, alldeles oavsett vilka partier vi framöver röstar fram till makten. Det kommer framöver i betydligt högre omfattning än idag vara upp till individen att själv se om sitt hus, och överlag är är detta någonting väldigt bra.

Svensken kommer att behöva lära sig ta ansvar för sina egna handlingar, sin position på arbetsmarknaden, sin egen plånbok och sin egen fritid. Svensken kommer också att behöva lära sig att information praktiskt taget alltid speglar en agenda som inte är hans eller hennes egen. Kort sagt, svensken kommer att behöva lära sig axla det ansvar det åligger varje självständig individ med självrespekten i behåll att axla.

I ett samhälle präglat av decennier av kollektivism och förmynderi kommer emellertid fantomsmärtorna vara stora. Många politiska partier kommer lova att återställa vad som en gång var, och många väljare kommer dessvärre att lyssna på deras sirensång. Dessa partier kommer emellertid inte att lyckas stoppa den utveckling som successivt tvingar svensken att alltmer bli sin egen lyckas smed. Vad de däremot har alla möjligheter att lyckas med är att genom skatter och frihetsinskränkningar bakbinda alla som faktiskt försöker.

Många läsare kommer här att nicka instämmande, och känna sig stärkta i sin slutsats att Sverigedemokraterna är svaret. Det är förståeligt, givet hur övriga partier under förra mandatperioden och en bra bit in på denna gjorde allt för att på en och samma gång både ge Sverigedemokraterna rätt och framställa sig själva som infantila. Sverigedemokraterna vill dock inte avveckla den skattefinansierade statsindividualismen. Tvärtom utgör ambitionen att bevara den på många sätt partiets själva raison d'être.

There ain't no such thing as a frihetligt folkhem.
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, Exp1, GP1, Ab1, Me1

2016-03-10

It's the äganderätt, stupid


Sammanbrottsregeringens jämställdhetsminister Åsa Regnér lät idag meddela att regeringens hot tvångskönskvotering av börsbolagens styrelser kvarstår. Om inte andelen kvinnor i styrelserna senast vid årsskiftet uppgår till 40 procent, kommer regeringen stifta en ny lag som framtvingar en sådan könsfördelning.

Utspelet är obehagligt av åtskilliga skäl. Det bottnar i en syn på kvinnan som oförmögen att forma sitt eget öde. Det vittnar om en närmast religiös tro på att skillnaden mellan mäns och kvinnors intressen och karriärval endast beror på strukturer™.

Därtill kommer att utspelets målgrupp utgörs av runt 200 redan väldigt välbeställda karriärkvinnor. Det framförs dock samtidigt som staten i det närmaste har kapitulerat inför de krafter som terroriserar kvinnor på såväl badhus som städernas gator. Prioriteringen blir därför inte bara ytterst märklig, den vittnar dessutom om feghet, handlingsförlamning och ren inkompetens.

Det centrala i sammanhanget är emellertid någonting helt annat, nämligen äganderätten. Börsbolagen är inte statens egendom, varför regeringen inte heller har någonting att göra med vilka personer ägarna utser att styra dem. Det är ägarna, inga andra, som har i uppgift att utse sina företags styrelser.

Detta grundläggande faktum är emellertid någonting de bägge socialistiska regeringspartiernas anhängare inte är kapabla att ta till sig. För en socialist är frukterna av människors slit och strävan en möjlighet att påtvinga andra sin egen vilja. För en socialist är de som mest 50 procent av löntagarnas inkomster som inte beskattas, närmast att betrakta som en villkorad gåva från staten. För en socialist är privat egendom ett verktyg bland andra i politikernas verktygslåda. För en socialist utgör börsbolagens existens utökade möjligheter att forma världen i sin egen avbild.

Vad som mer är något annat utmärker socialismen är dess totala oförmåga att förstå skillnaden mellan ditt och mitt. För en socialist är skattefinansierade bidrag inte bara någonting önskvärt. För en socialist är "rätten" till frukterna av andras arbete någonting självklart.

Socialdemokrater skiljer sig i detta avseende inte från renodlade marxister. Till skillnad från marxister accepterar förvisso socialdemokrater såväl kapitalismen som äganderätten i urvattnad form. Anledningen till detta är dock inte principiell. Anledningen är att man insett att man på detta sätt kan stjäla betydligt mer.
SvD1

2016-03-08

Med kyrkan som politisk plattform

Timbro släppte idag en rapport i vilken Svenska kyrkans vänstervridning granskas. Den utgör bitvis väldigt intressant läsning, i synnerhet i de delar som redogör för hur aktivister med sin bakgrund i Kristna studentrörelsen i Sverige (en organisation med det uttalade syfte att förena politik och kristendom) har fått en dominerande ställning i Svenska kyrkans ledning.

Att Svenska kyrkan står långt till vänster är dock ingen nyhet. Som statskyrka kom Svenska kyrkan med tiden alltmer att ställas i det socialdemokratiska partiets tjänst, och sedan skilsmässan från staten har organisationen varit föremål för såväl ohämmad som ogenerad socialistisk entrism. Idag får man inte sällan intrycket av att Svenska kyrkan i första hand är en politisk organisation på vänsterkanten, och först i andra hand en religiös sådan.

Det finns en utbredd uppfattning att detta bottnar i att de vänsterkrafter som ligger bakom Svenska kyrkans metamorfos har omtolkat nya testamentets kärleksbudskap som en vänsterpolitisk ideologi med andliga övertoner. Skrapar man lite på ytan visar sig sanningen dock vara betydligt mer komplicerad än så.

Av en intervju med Antje Jackelén från tiden före hon blev ärkebiskop framgår väldigt tydligt att hon faktiskt är religiös. För henne är religionen inte en ideologi eller livsfilosofi. Tvärtom, hon tror på de övernaturliga aspekterna, hon provoceras av de ateister som avfärdar religionen som vidskepelse och hon anklagar till och med dessa för att vara fundamentalister. Enligt henne är den som förnekar Guds existens utan att ha fördjupat sig i teologisk forskning en charlatan. Hon går till och med så långt som att antyda att det är svårt att kombinera ateism med en god moral.

Det finns med andra ord ingen anledning att tvivla på Jackeléns religiösa övertygelse är äkta. Hon tycks inte ha några som helst problem att acceptera religionens övernaturliga inslag, och hon drar sig inte för att använda överord mot den som kategoriskt avfärdar dessa. Vad Jackelén däremot inte ställer sig bakom är det nya testamentet, det vill säga just det som gör kristendomen till kristendomen.

När Jackelén strax före hon utsågs till ärkebiskop fick frågan om Jesus gav en sannare bild av Gud än Muhammed vägrade hon svara på frågan. Detta var inte något som togs ur sitt sammanhang. När hon ett halvår senare uttalade sig om den debatt som följde på hennes uttalande, avfärdade Svenska kyrkans högsta ledare diskussionen som "konstig" och frågan som "märklig".

För Antje Jackelén och de krafter som stödjer henne är kristendomen inte ett mål, den är ett praktiskt verktyg för att få genomslag för en socialistisk, värderelativistisk, Israelfientlig och ekumenisk agenda. Det står dem fritt att kampanja för allt detta, men att de gör det i kristendomens namn och med Svenska kyrkans som plattform är ett hån mot alla kristna.
DN1

2016-03-07

Något om fenomenet Donald Trump

Det finns en hel del att säga om fenomenet Donald Trump. Å ena sidan är de dystra profetiorna om vad som skulle ske med The Donald i Vita huset med allra största sannolikhet extremt överdrivna. Troligtvis skulle det mesta fortsätta ungefär som vanligt, och det är högst tveksamt om han skulle ställa till med lika stor skada som till exempel Johnson, Nixon eller Bush den yngre.

Å andra sidan är Trump onekligen ytterst olämplig för jobbet som västvärldens ledare. Han är en översittare, hycklare och populist. Hans "förslag" på hur angelägna samhällsproblem skall lösas består till 100 procent av varmluft. Hans syn på frihandel vittnar om en total brist på förståelse på de marknadskrafter han säger sig vara expert på och hans positiva uttalanden om Vladimir Putins ryska fascistregim förskräcker.

Detta väl sagt är det svårt att inte någonstans känna viss sympati för fenomenet Trump. Många politiska bedömare försöker förklara hans framgångar med globaliseringen, USA:s avindustrialisering och regelrätt rasism. Allt detta bidrar, men jag är personligen övertygad om orsakerna går betydligt djupare än så.

Donald Trump är det pris det amerikanska etablissemanget nu får betala för åratal av korporativism, svängdörrspolitik och så kallade kvantitativa lättnader. Donald Trump är det pris det amerikanska etablissemanget nu får betala för att man, förvissade om att folket inte hagt något att sätta emot, låtit åsiktsklyftan mellan allmänhet och politiker växa sig bråddjup.

Donald Trump är det pris det amerikanska etablissemanget nu får betala för att man inte tagit strid mot den aggressiva identitetspolitiska sjuka som, precis som här, alltmer kommit att förpesta samhällsklimatet. Donald Trump är det pris det amerikanska etablissemanget nu får betala för sitt ogenerade folkförakt.

Donald Trump är det pris det amerikanska etablissemanget nu får betala för framväxten av en särskild politisk kast, komplett med politiska familjedynastier. Donald Trump är det pris det amerikanska etablissemanget nu får betala för den arrogans med vilken man från exklusiva adresser avfärdat den genomsnittlige väljarens oro inför samhällsutvecklingen.

Donald Trump är inte lösningen på något av dessa problem. Den ilska som bär fram honom är dock befogad, och det är på många sätt befriande att se hur denna ilska – till det politiska etablissemangets förfäran – kunnat omsättas i en kraftfull politisk rörelse.

Det tragiska i sammanhanget är inte ilskan. Det tragiska i sammanhanget är att det var Trump, i stället för någon av alla stora amerikanska tänkare med ett genuint patos och en seriös reformagenda, som i detta läge steg fram och kanaliserade denna ilska.

Lästips:
Tim Nichols, Lars Anders Johansson
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1

2016-03-06

"En lön man kan leva på"

Bland alla motsägelser, icke-svar och approprierade sverigedemokratiska utläggningar om vikten av "se till att Sverige finns kvar" som Carin Jämtin levererade då hon igår medverkade i Ekots lördagsintervju, hann hon även med att upprepa ett socialdemokratiskt mantra.

Låglönejobb är varken svaret på den skyhöga arbetslösheten bland lågutbildade eller Sveriges eviga oförmåga att integrera utomeuropeiska invandrare, förklarade Jämtin. I stället behövs, förklarade hon, fler jobb med en "en lön man kan leva på". Som för att understryka detta lite extra påpekade Jämtin högtidligt att "våran fiende är ojämlikheten i Sverige".

Detta är ett fullständigt befängt påstående, även om man delar den socialistiska uppfattningen att utbildning, flit och övertid inte bör löna sig. Alternativet till ett låglönejobb är nämligen inte ett jobb med vad socialdemokraterna kallar för "avtalsenlig lön". Alternativet till låglönejobb är bidragsberoende, det vill säga ännu mindre pengar att röra sig med.

Även om man bortser från de passiviserande, förnedrande och destruktiva konsekvenserna av detta, och även om man bortser från de skyhöga kostnaderna för skattebetalarna, leder således den socialdemokratiska linjen inte till minskade klyftor i samhället. Den socialdemokratiska linjen leder förvisso till att klyftorna bland förvärvsarbetande blir mindre, men detta endast för att stora grupper utestängs från arbetsmarknaden.

Vad som därtill gör talet om "en lön man kan leva på" meningslöst är att de lönenivåer som avses vida överstiger kostnaden för livets nödtorft. På de flesta platser i Sverige räcker 10 000 kr/månad (vilket motsvarar en bruttolön på ungefär 12 000 kr/månad) till att täcka en ensamståendes utgifter för hyra, livsmedel, Internetabonnemang och telefon samt en viss konsumtion utöver detta. För sambor sjunker dessutom i praktiken boendekostnaden per person och vid tillökning tillkommer barnbidrag.

De lägstalöner på omkring 15 000 kr (cirka 12 000 kr efter skatt) i månaden som diskuterats är med andra ord med god marginal löner "man kan leva på". En sådan lön skulle förvisso innebära en lägre materiell standard än vad många av oss är vana vid, men den vore ett lyft för alla som idag är hänvisade till socialbidrag. Vad mer är, för den som väl etablerat sig på arbetsmarknaden finns goda möjligheter att höja sin lön med tiden.

Därmed faller också Socialdemokraternas alla högtidliga ord om solidaritet och jämlikhet platt till marken. De är inte intresserade av att värna de minst bemedlade i samhället, de är intresserade av att vinna LO-medlemmarnas röster. Dessvärre för Socialdemokraterna har många LO-medlemmar idag insett att de tillhör bidragspolitikens förlorare, varför Socialdemokraternas status som största parti i gruppen idag är allt annat än given.

Den så kallade svenska (det vill säga socialdemokratiska) modell som ett desperat socialdemokratiskt nu går all in för att försvara är dödsdömd. Den är en dinosaurie från det förflutna, oförmögen att erbjuda fungerande lösningar i en globaliserad värld. Den skapar inte bara såväl utanförskap som segregation, dess löften om bidrag utan motprestation är dessutom anledningen till att så oproportionerligt många människor över huvud taget reser genom hela Europa för att söka asyl just i Sverige.

Den så kallade svenska modellens stora förlorare är förvärvsarbetande svenskar från medel- och arbetarklassen. Att så många svenskar ur medel- och arbetarklassen ändå håller fast vid den visar bara hur effektiv Socialdemokraternas vilseledande marknadsföring har varit. Det är hög tid att släppa greppet.
Ab1
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.