2016-04-30

LO, första maj och ärtorna

I fablernas land och jag bestämde oss för att fira första maj med en remix av Karl-Petter Thorwaldsson:s episka men lätt paternalistiska förmaning till alla Sveriges ärtor.


Animerad version



Hela ärtmusiken

2016-04-28

Om beskattning, bidrag och moral

På sidan 131 i vårbudgeten återfinns en tabell över hur många människor mellan 20 och 64 år som är, har varit och förväntas vara beroende av "vissa ersättningssystem" (det vill säga bidrag) för sin försörjning mellan 2008 och 2020.

Att denna siffra år (som för övrigt inte inkluderar till exempel studerande) år 2020 förväntas uppgå till 980 000 personer väckte nyligen viss uppmärksamhet. Vad som däremot inte väckt lika stor uppmärksamhet är att motsvarande siffra för 2015 var 903 000 personer.

Då antalet individer i detta åldersintervall förra året uppgick till 5 664 000 personer, levde med andra ord närmare 17 procent av befolkningen i arbetsför ålder på bidrag. Av dessa är naturligtvis vissa fysiskt eller psykiskt inkapabla att arbeta, men i grova drag ger siffran en ganska bra fingervisning om den faktiska arbetslösheten. I bjärt kontrast till detta står den officiella arbetslösheten, som för närvarande uppgår till endast 7,7 procent.

Dessa bidrag finansieras med de skyhöga skatter som den minoritet av befolkningen som faktiskt arbetar betalar. Utöver detta försörjningsansvar får de förvärvsarbetande skattebetalarna naturligtvis även finansiera den offentliga sektorns övriga utgifter. Till dessa hör bland annat sjukvård, skola, pensioner, bistånd, medeltidsvärldar, kvacksalveri, FN-diplomaters lyxliv, stöd till vänsterextremister, bidragsfusk, intifador, bidrag till islamistiska föreningar och terrorrekrytering.

Det är av denna anledning den debattartikel av städföretagaren Rose-Marie Stedt Johansson som Expressen publicerade i måndags är så intressant. Stedt Johansson konstaterar krasst att många arbetslösa som erbjuds ett jobb helt enkelt väljer att inte ta det. Trots detta kan de uppenbarligen utan några större problem fortsätta inkassera de ytterst generösa bidrag som finansieras genom ett drakoniskt skattetryck.

Ett sådant system är varken rättvist eller solidariskt, ett sådant system är perverst. Vad som gör det hela ännu mer perverst är att debatten om de groteska missförhållanden som bland annat Stedt Johansson pekar på lyser med sin frånvaro. Detta samtidigt som debatten om skatteplanering och skatteflykt är både högljudd och i allra högsta grad levande.

Uppenbarligen anses det med andra ord vara mer förkastligt att försöka behålla de pengar man själv har arbetat ihop, än att tvinga andra att stå för sin försörjning då man själv är för lat för att ta ett jobb. Detta säger ganska mycket om vilken moraliskt korrupt ideologi socialismen är.

Läs även:
Motpol, Eric Erfors
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, Ex1, Ab1, Ab2, SR1

2016-04-26

Ett (S)eismiskt skifte i det tysta?

Trots uppgifterna om att man inom Miljöpartiet nu tycks alltmer inställda på att offra Åsa Romson, trots nyheten om att väljarstödet för vänsterblocket enligt Ipsos är det sämsta på över 30 år, är dagens kanske både viktigaste och mest intressanta nyhet någonting som inte fått i närheten av lika mycket uppmärksamhet.

Bakom den ganska ooriginella rubriken "Hård intern kritik mot Löfven" återfinns i Dagens Industri ett reportage om att krav på låglönejobb, strukturreformer och skatteomläggningar som leder till att "rörligheten stimuleras" nu framförs av tunga socialdemokrater. Frågan anses dock vara så känslig att de flesta av dessa – dock med undantag för tidigare partisekreteraren Lars Stjernkvist – inte vill framträda med namn.

Att reformer av detta slag inte är någonting som Socialdemokraterna vill driva igenom behöver knappast utvecklas närmare. Man ville dock inte genomdriva någon kraftig försämring av pensionerna heller, men till detta blev man så småningom tvungna. På precis samma sätt förhåller det sig nu med de strukturreformer som det talas om i artikeln.

Dessa reformer hade inom en inte alltför avlägsen framtid blivit nödvändiga ändå. De senaste årens extrema migrationspolitik har dock, i kombination med integrationspolitikens totala fiasko, gjort behovet av sådana kontroversiella reformer akut. Utan reformer kommer behovet av både skattehöjningar och försämrad offentlig välfärd inom några år bli så stort att Socialdemokraternas väljarstöd bland löntagare lär implodera.

Inom partiledningen befinner man sig (åtminstone till synes) alltjämt i förnekelse, men trots detta börjar insikten om situationens allvar uppenbarligen slå rot inom partiet. Detta i en tid då den svenska politikens spelregler förändras i rekordtakt, då den ena heliga kon efter den andra slaktas och då situationen i kommunerna lär försämras ytterligare under återstoden av mandatperioden.

Sannolikheten för att det idag till synes otänkbara inom de närmaste åren faktiskt blir verklighet, är kanske därför också betydligt större än de flesta tror.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, Exp1

2016-04-25

Om åsiktskorridoren, konsensuskulturen och problemformuleringsprivilegiet

"Ni måste inse att invandring kostar" är rubriken på en av dagens huvudartiklar i Dagens Nyheter. Denna artikel kompletteras med andra texter, i vilka man påpekar att invandringsdebatten har varit alldeles för känslostyrd och att vi nu på allvar måste börja hantera målkonflikter.

Det hade naturligtvis varit smakfullt om DN medgett att tidningens centrala roll i de senaste årens infantilisering av samhällsdebatten var ett misstag, i stället för att som nu ta på sig rollen som den vuxne som motvilligt träder in och avbryter barnens lek efter att denna spårat ur. Detta väl sagt är tidningens nyvakna intresse för seriös journalistik på området givetvis ett välkommet inslag.

Under valrörelsen 2014 var den svenska åsiktskorridoren som smalast. Efter valet hände inledningsvis inte särskilt mycket på området, men under 2015 började så sakteliga fler och fler ta bladet på munnen och kommentera den svenska politikens absurda premisser. Under hösten stod det klart att denna utveckling hade blivit en kraft att räkna med. De ivrigaste förespråkarna av åsiktskorridoren försökte då, anförda av bland andra DN, att gå till motoffensiv.

Detta sammanföll dock med att den svenska strutspolitiken började få direkt förödande konsekvenser, varför denna motoffensiv misslyckades. I stället tvingades regeringen acceptera att man nu var tvungen att faktiskt förhålla sig till verkligheten, vilket efter en serie symboliska åtgärder resulterade i att man på en presskonferens lät meddela att Öresundsbron i praktiken skulle stängas för asylsökande.

Det var där och då som pendelrörelsen till slut började röra sig åt andra hållet. En kort tid valde man på DN talande nog att ifrågasätta varför regeringen så länge hade agerat precis som DN hela tiden aggressivt hade krävt att regeringen skulle agera. Några månader senare drog man så, närmast över en natt, in den journalistiska immunitet Miljöpartiet dessförinnan hade åtnjutit.

Detta sammanföll inte bara mot att nya åtgärder mot tiggeriet i tunnelbanan presenterades. Blott några dagar senare valde DN dessutom att publicera fördjupande reportage om de stora kostnader, problem och målkonflikter som invandringen för med sig. Spelreglerna förändras nu så fort att det det framstår som tämligen lönlöst att ens försöka sia om framtiden.

Den åsiktskorridor som nu nog får sägas ligga i ruiner var en produkt av den svenska konsensuskulturen. Denna konsensuskultur är i grund och botten inte så dålig som den ofta utmålas som, tvärtom hör den gissningsvis intimt ihop med såväl den svenska tillitskulturen som den arbetsmoral som en gång i tiden gjorde Sverige rikt.

Det stora problemet med konsensuskulturen är att den sedan demokratins införande blivit ett verktyg i politikens (det vill säga socialdemokratins) tjänst. Med tiden har de skyhöga skatterna, den enorma offentliga sektorn och de kravlösa bidragen blivit så självklara att alla försök att på allvar ifrågasätta dem närmast kunnat framställas som utslag av politisk extremism.

Att det var under en borgerlig regering denna konsensuskultur muterade till det monster som Henrik Ekengren Oscarsson döpte till "Åsiktskorridoren" är knappast någon slump. Alliansregeringen var förvisso snabb med att anpassa sig till åsiktskorridorens spelregler, men om att den var ett vänsterprojekt råder knappast några tvivel.

När alliansregeringen tillträdde hade vänstern förlorat såväl sina visioner som sitt stora övertag i kampen om problemformuleringsprivilegiet, och även i opposition föll försöken till politisk förnyelse platt till marken. I detta läge valde några av vänsterns mer skrupelfria demagoger att spela ut ett nytt kort, nämligen den brända jordens taktik som fenomenet åsiktskorridoren i grund och botten var.

Effekten blev så polariserande och demoraliserande att vänner slutade tala med varandra. Effekten blev Sverigedemokraternas exempellösa tillväxt. Effekten blev att regeringen Reinfeldt fullständigt tappade fotfästet. Effekten blev att det rödgröna blocket kunde "vinna" valet 2014 utan att locka en större andel av väljarna än 2010.

Med Stefan Löfven i Rosenbad var åsiktskorridoren dock inte bara överflödig, den blev dessutom snabbt ett precis lika stort problem för Socialdemokraterna som den hade varit för Moderaterna. Den rödgröna regeringen hade dock trumf på hand, till skillnad från en högerregering kunde den utmana åsiktskorridoren utan att journalistkåren sparkade bakut.

Just därför är det av avgörande betydelse att den svenska högern nu ger kampen om problemformuleringsprivilegiet högsta prioritet. Annars väntar, alldeles oavsett regering, nya åsiktskorridorer, nya dikeskörningar och nya årtionden av tryckande sossehegemoni.

Läs även:
Motpol
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, Exp1, Exp2, SVT1, Ab1, Exp1

2016-04-23

Rötan går mycket djupare än Miljöpartiet

Att de journalister och debattörer som nyligen närmast dyrkade Miljöpartiet nu öppet häcklar och hånar partiet är minst sagt anmärkningsvärt, men får å andra sidan också stå för dem. Att många (däribland jag själv) som länge varit kritiska till partiet nu däremot reagerar ungefär som signaturen Gubbe med keps är fullt förståeligt, givet hur de länge inte bara fick kämpa i motvind, utan dessutom ständigt misstänkliggjordes.

Detta väl sagt bör man vara på det klara med att Miljöpartiet nu får agera syndabock för en utveckling som inte på något sätt är isolerad till partiet. De idéer som fått fäste i Miljöpartiet har också fått fäste i de flera andra partier. Postmodernismen, identitetspolitiken och islamismen har kunnat flytta fram sina positioner under såväl den nuvarande som den förra (och förrförra) regeringen. I detta har den journalistkår som nu anser tiden mogen att granska Miljöpartiet varit dem ytterst behjälpliga.

Resultatet har inte bara återspeglats i en alltmer urspårad och hätsk samhällsdebatt. Resultatet har också blivit att yttrandefriheten försvagats, att kommunala badhus infört könsseparerade badpass och att extremister fått både bidrag och politisk legitimitet.

Resultatet har blivit att såväl rättsväsendet som statliga DO slagit fast att det är diskriminering att inte erbjuda den som vägrar att skaka ens hand en praktikplats. Resultatet har blivit att åklagare försökt införa regelrätt blasfemilagstiftning i Sverige. Resultatet har blivit att kommuner genomför ytterst tvivelaktiga projekt i samarbete med islamister. Resultatet har blivit att skolor börjat särbehandla elever beroende på partisympatier.

Resultatet har blivit att feminister trivialiserat kvinnoförtryck. Resultatet har blivit att terrorhotet har banaliserats, samtidigt som höga politiker på fullt allvar föreslagit att terrorister skall ges förtur i bostadskön. Resultatet har blivit att principen om likhet inför lagen urholkats till förmån för vad som i praktiken är särlagstiftning. Resultatet har blivit en utbredd acceptans för politiskt våld. Resultatet har blivit att journalistkåren mörklagt händelser med stort nyhetsvärde.

Att terrorforskaren Lars Nicander nu varnar för att Miljöpartiet kan ha infiltrerats av islamister bör tas på väldigt stort allvar. Inte i första hand för vad det säger om Miljöpartiet, utan för vad det säger om utvecklingen i Sverige i stort.

Läs även:
Motpol, Fredrik Antonsson
DN1, DN2, SvD1, Exp1, Ab1, Ab2, Ab3

2016-04-21

Om Miljöpartiets hycklande kritiker

Den flodvåg av kritik som nu överrumplat det fullständigt förbluffade Miljöpartiet är synnerligen befogad. Ironiskt nog är den också till stora delar påfallande orättvis. De flesta av de föreställningar, idéer och ställningstaganden som Miljöpartiet nu hudflängs för låg fram till nyligen i den politiska mittfåran. De kritiserades i regel varken av media eller övriga partier, utan framhölls om något snarare som föredömliga.

Debatten om könssegregerade badhus har inte varit en Miljöpartiets strid mot alla andra, utan en debatt där den könsseparatistiska linjen fått brett stöd. Ej heller är Yasri Khans vägran att skaka en kvinnlig reporters hand (vilket för övrigt är en bisak i sammanhanget) någon ny företeelse. Tvärtom har till exempel det svenska rättsväsendet förklarat det vara diskriminering att inte anställa den som precis som Khan vägrar att göra detta.

Än mer intressant är det faktum att Miljöpartiet varken har varit ensamma om eller först med att såväl rekrytera som hårdnackat försvara representanter som på goda grunder kunnat antas vara islamister. Både Moderaterna och Centerpartiet har gjort precis samma sak, och socialdemokratiska Tro och solidaritet har närmast satt i system att göra gemensam sak med ytterst mörka krafter.

Väldigt lite av det som Miljöpartiet nu får stå till svars för är några nyheter. Tvärtom har det mesta, inklusive Mehmet Kaplans AKP-kopplingar, varit känt sedan länge. En överväldigande majoritet av de journalister, politiker och debattörer som idag opportunt och ohämmat hudflänger, hånar och skämtar rått om Miljöpartiet var dock fram till för bara några dagar sedan inte bara knäpptysta. Många av dem var dessutom snabba med att å det grövsta misstänkliggöra den lilla kritik som ändå framfördes.

Att dessa debattörer och politiker nu blodtörstigt kastar sig över det skadeskjutna Miljöpartiet är ett utslag av monumentalt hyckleri. Att de tar avstånd från de postmoderna, identitetspolitiska och postkoloniala idéerna är utmärkt, men att självkritiken lyser med sin frånvaro stinker.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, Ab1, SVT1, Exp1

2016-04-20

Miljöpartiet, skadeglädjen och masshysterin


När Åsa Romson igår fick löpa gatlopp efter sin klumpiga formulering om "11 september-olyckorna", tyckte till och med en inbiten Miljöpartiskeptiker som jag att kritiken var orättvis. Den indirekta anklagelsen att ordvalet skulle ha varit ett försök att relativisera ett terrordåd som krävde närmare 3 000 människors liv, föreföll mig helt enkelt väl ogin.

När miljöpartiskandalen under onsdagen fortsatte med såväl tilltagande styrka som nya prov på extremt dåligt omdöme från höga partiföreträdares sida, återfick dock skadeglädjen övertaget. Skadeglädje tillhör naturligtvis inte de ädlaste känslorna en människa kan hysa, men givet hur destruktiv de senaste årens såväl hätska som fullständigt urspårade samhällsdebatt har varit vore det lögn att påstå att jag skäms över hur jag trots detta hänger mig åt just skadeglädje.

Skulden för att Sverige har tillbringat de senaste åren i en skymningszon delas av många. Miljöpartiet har dock på många sätt stått i centrum för denna utveckling. Miljöpartiet anammade inte bara med hull och hår identitetspolitiken, utan var också tongivande när den ena verklighetsfrämmande föreställningen efter den andra upphöjdes till statligt påbjuden värdegrund.

Miljöpartiet har bidragit till att islamismen kunnat flytta fram sina positioner i Sverige. Miljöpartiet har bidragit till att svenska myndigheter allt oftare försöker bemöta såväl verkliga som inbillade problem med postmodern pseudovetenskap. Det är också tack vare Miljöpartiet som flera svenska kärnkraftsreaktorer nu ser ut att läggas ned, med alla de följder detta får industrins konkurrenskraft, hushållens ekonomi och energisäkerheten under iskalla vinterdagar.

Därtill har Miljöpartiet, genom att först göra upp med Alliansen och därefter med Socialdemokraterna, varit pådrivande för att skapa de enorma och extremt svårhanterliga integrationsproblem som ett förbluffande dåligt förberett Sverige nu på något sätt har att hantera. Allt detta samtidigt som partiet länge knappt granskades över huvud taget.

Vad som har hänt under den senaste veckan är att all denna granskning plötsligt påbörjats. Inte gradvis och trevande, utan i orkanstyrka och med en rivstart. Skruvade "sanningar" som i flera år varit ohotade, problematiseras nu som de både djupt problematiska och högst subjektiva vänsteråsikter de faktiskt är. Det tidigare så omhuldade Miljöpartiets har tagits fullständigt på sängen av detta, något som inte minst partiets extremt valhänta försök till krishantering visat.

Hastigt och lustigt har svensk press börjat diskutera både identitetspolitiken och den postmoderna vänsterns flört med islamismen. Detta sker därtill bara några månader efter att regeringen till slut fick lägga om migrationspolitiken, vilket i sin tur bland annat har lett till att såväl en något mer seriös debatt om integrationen som en mer intellektuell diskussion om migrationen så sakteliga börjat infinna sig.

Omvälvningarna under de senaste månaderna i allmänhet, och under den senaste veckan i synnerhet, har varit spektakulära. Det vore både naivt och farligt att ta ut någon seger i förskott, men detta väl sagt är det inte utan att det känns som att den varböld som så länge plågat den svenska samhällsdebatten till slut är på väg att spricka.
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ab1, Exp1, SVT1

2016-04-18

Till Mehmet Kaplans försvar

Efter en presskonferens där Stefan Löfven besvarade frågor med formuleringar som "I torsdags så kom de här uppgifterna fram och idag är det måndag", hade det varit enkelt att i raljanta ordalag redogöra för den skadeglädje jag inte skall sticka under stol med att jag idag hyser gentemot såväl regeringen som Miljöpartiet.

Men alldeles oavsett hur kritisk jag hela tiden varit till utnämningen av Kaplan, och trots den brist på probleminsikt såväl Kaplan själv som hans partivänner under dagen visat prov på, kan jag inte frigöra mig från känslan att det är mycket som skaver. Tre saker förtjänar särskilt att kommenteras närmare.

För det första har väldigt många av de omständigheter som de senaste dagarna åberopats i kritiken mot Kaplan varit kända länge. Mellan oktober 2014 och april 2016 fick dock ingenting av detta något större genomslag. Bostadsministern hade till synes hela tiden frikort. Ända tills, det vill säga, han plötsligt förra veckan av en eller annan anledning inte hade det längre.

Inom den journalistkår som tidigare underlåtit att granskat Mehmet Kaplan valde man då, bokstavligt talat över en natt, att mangrant hoppa på tåget. De misstag man tidigare ignorerat genererade nu krigsrubriker, och efter blott några dagar fick så Kaplan lämna regeringen. Att journalistkåren så snabbt gick från den ena ytterligheten till den andra är både anmärkningsvärt och skrämmande, och borde mana varje journalist med självaktning till eftertanke.

För det andra var det Miljöpartiet och inte Mehmet Kaplan som först utsåg Mehmet Kaplan till partiets gruppledare i riksdagen, och därefter till bostadsminister. På samma sätt var det Socialdemokraterna som valde in Omar Mustafa i sin styrelse och Moderaterna som lät shariaförespråkaren Abdirizak Waberi representera partiet i riksdagen.

Dessa rekryteringar bottnar dels i att partierna anammat identitetspolitiken, dels i en cynisk förhoppning om att dessa rekryteringar skall garantera nya väljare med rötterna i klankulturer. Ansvaret för denna synnerligen motbjudande kombination av postmodernism och machiavellisk cynism vilar i första hand inte på representanterna, utan på partierna.

I det aktuella fallet är det med andra ord Miljöpartiet, inte Kaplan, som främst har anledning att förklara sig. I förlängningen vore det naturligtvis också önskvärt om vi tog tillfället i akt att, vuxna människor emellan, diskutera huruvida det egentligen är sunt att omfamna de postmoderna föreställningarna i den utsträckning som vi de senaste åren har gjort.

För det tredje belyser exemplet Kaplan ett uppdämt behov av att diskutera vilka krav vi anser oss ha rätt att ställa på vad makthavare gör och inte gör på fritiden. Det finns många frågetecken, både kring vad Kaplan står för och hans eventuella dubbla lojaliteter, men detta är troligen delvis en följd av oskrivna regler som ofta rimmar rätt illa med den liberala demokratins principer.

Om vi bara kunde komma överens om att den politiker som helhjärtat ställer sig bakom till exempel sekularismen, demokratin och sitt partis budskap, också har all rätt i världen att som privatperson vara djupt religiös och/eller familjekonservativ utan att någon utomstående har rätt att ha synpunkter på detta, då skulle vi också få betydligt mer rättvisa spelregler.

Pressen på makthavare att tona ned eller smussla med sina personliga övertygelser skulle då bli betydligt mindre, och risken för dubbelspel därmed också minska. Samtidigt skulle de i sammanhanget relevanta kraven vara betydligt mer uttalade än idag, och därmed skulle det också bli betydligt tydligare om någon makthavare inte respekterade dem.

Om detta kombinerades med ett avskaffande av identitetspolitiken skulle även den övertygade liberalen, socialisten eller konservative, som också råkade vara djupt troende, få en betydligt mer sportslig chans att göra politisk karriär. Det vore som av en händelse också helt i enlighet med den liberala demokratins principer.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SVT1

2016-04-16

Om Kaplan och identitetspolitiken

När Mehmet Kaplan utsågs till minister skedde detta endast några månader efter att han hade liknat jihadister vid frivilliga i finska vinterkriget. Att Kaplan trots detta tilläts bli minister i Sveriges regering gjorde mig inte bara arg, jag upplevde det som genuint obehagligt.

Generositetsprincipen bör dock denna tillämpas även på bostadsministern. Ingenting tyder på att han faktiskt skulle sympatisera med rörelser som IS, och vi uttrycker oss alla klumpigt från och till. Om den famösa vinterkrigsjämförelsen hade varit en engångsföreteelse hade det måhända därför varit orättvist att fortsätta fokusera på denna.

Jämförelsen var dock inte en engångsföreteelse, den var bara en i raden av högst anmärkningsvärda incidenter. När det kommer till den terror som till exempel jihadisterna i Syrier gör sig skyldiga till har Kaplans uttalanden om denna främst gått ut på att relativisera orsakerna och misstänkliggöra arbetet med att motverka den. Vad mer är, när han blivit ifrågasatt har han påfallande ofta svarat med att på en och samma gång försöka både förminska och misstänkliggöra sina kritiker.

Av allt att döma trodde han att denna taktik skulle fungera även efter att hans middag med Grå vargarna och den folkmordsvurmande Barbaros Leylani hade uppmärksammats. Först skickades ett pressmeddelande i vilket Kaplan avfärdade anklagelserna ut, därefter lät Kaplan via sin pressekreterare (som då satt tillsammans med honom på ett tåg) meddela att det hela inte var konstigare än om han hade varit på samma middag som Bert Karlsson.

I och med detta trodde Kaplan gissningsvis att saken var ur världen, men överraskande nog valde emellertid pressen att denna gång ta sitt jobb på allvar. Efter att länge haft frikort behandlades Kaplan plötsligt som vilken politiker som helst, och hans arrogans förvärrade därför bara saken. Bostadsministern blev föremål för krigsrubriker och hans sedan länge kända kopplingar till den islamistiska och turknationalistiska organisationen Millî Görüş blev plötsligt uppmärksammade av bland andra SVT.

Därefter fick Kaplan förklara sig inför Stefan Löfven, som i sin tur offentligt valde att både kritisera och distansera sig från bostadsministern. Han tvingades därtill be Bert Karlsson om ursäkt, och den av allt att döma till syndabock utsedde pressekreteraren belades med munkavle.

Allt detta skedde dock, vilket bland bland andra Bawar Ismail noterat, utan att Kaplan tog avstånd från Millî Görüş. I själva verket tyder väldigt mycket på att han liksom denna organisation står det turkiska regeringspartiet AKP väldigt nära. Vad som gör detta så intressant är att anhängare av det konservativa, islamistiska, nationalistiska, auktoritära och krigiska AKP (varav Kaplan tycks vara en, men definitivt inte den enda) har funnit en hemvist det vänsterradikala Miljöpartiet.

Förklaringen till detta är Miljöpartiet med hull och hår anammat identitetspolitiken. I och med denna har hudfärg, etnicitet och religion kommit att bli så mycket viktigare än ideologi, att någon som gissningsvis över huvud taget inte delar partiets värderingar idag representerar det i regeringen. Detta i ett läge då det ansvarsområde Kaplan givits ansvar över seglat upp som ödesfråga för Sverige.

Läs även:
Bawar Ismail, Daniel Braw, Aje Carlbom
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Exp1, Exp2, Exp3, Exp4, Ab1, Ab2

2016-04-14

Omhändertagandepolitik i stället för integration

Med buller, bång och stor fanfar passade de trenne socialistiska regeringspartierna igår medelst en debattartikel på att göra reklam för de "satsningar" om totalt 500 miljoner kronor som i vårbudgeten görs på integration.

Innan vi går vidare är det värt att notera att regeringen därmed ser integration som en kostnad, snarare än ett sätt att spara pengar. Detta kan tyckas paradoxalt då hela vitsen med arbetsmarknadsintegration är att bidragsberoendet skall minska, men i debattartikeln återfinns en förklaring till detta. Satsningarna i fråga visar sig nämligen bestå av samma gamla åtgärder som vi sedan länge vet inte fungerar.

Vad som i första hand gör artikeln intressant är det faktum att denna kostnad uppskattas till 500 miljoner kronor. Beloppet är felräkningspengar i statsbudgetsammanhang*, men samtidigt tillräckligt högt fört att vara ogreppbart för stora delar av valboskapet. Rent konkret innebär detta att den påstådda integrationssatsningen är en bluff, men att man genom denna bluff hoppas framstå som handlingskraftiga.

En siffra som däremot inte omnämns i debattartikeln är de 50 miljarder kronor som invandringens direkta kostnader väntas uppgå till under året. Denna utgift kan till skillnad från kostnaden för den så kallade integrationssatsningen näppeligen kallas för felräkningspengar. Tvärtom, utslaget per arbetande svensk och år motsvarar utgiften över 10 000 kr, och då är ändå stora delar av migrationspolitikens sammanlagda kostnader inte inräknade.

Vad som är viktigt att ha klart för sig att denna utgift är kostnaden för den omhändertagandepolitik Sverige bedriver. Att endast ge någon en fristad är krasst uttryckt gratis. Vad som kostar pengar är inte att människor tar sig till Sverige, utan alla de åtaganden den svenska staten har tagit på sig utöver att erbjuda människor från andra länder en fristad.

Dessa åtaganden är så omfattande att rekordmånga människor år efter år har tagit sig först över Medelhavet, och därefter genom hela Europa, för att söka asyl i ett kallt och mörkt land i världsdelens norra utkanter. Omhändertagandepolitiken har emellertid inte bara fungerat som asylmagnet, utan dessvärre också varit det enda vi haft att erbjuda. Den svenska politiken har effektivt utestängt de utomeuropeiska invandrarna från arbetsmarknaden, och politikernas vilja att genomföra de reformer som nu blivit helt nödvändiga har varit obefintlig.

Det är i ljuset av detta de 500 miljoner som nu läggs på satsningar på förbättrad integration bör ses. Att åtgärderna är overksamma är uppenbart för alla med båda fötterna på jorden, men vad som på många sätt gör det hela ännu mer intressant är det faktum att beloppet 500 miljoner exakt motsvarar en procent av beloppet 50 miljarder.

Med andra ord är satsar regeringen hundra gånger mer på en passiviserande omhändertagandepolitik för invandrare, än vad man i och med de insatser som utlovas i debattartikeln satsar på att få invandrare i jobb. Det är en fullständigt häpnadsväckande form av verklighetsflykt, även för att komma från regeringen Löfven.

* Med undantag för i de stater som just nu står i fokus för den svenska utrikespolitiken.

Läs även:
Motpol
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

2016-04-13

Om Botkyrkapolitikernas demokratisyn

För ett par dagar sedan publicerades en bitvis väldigt märklig artikel i Aftonbladet. Föremål för reportaget är en skolklass i Botkyrka kommun där stora delar av undervisningen sköts på arabiska. Vad som gör artikeln anmärkningsvärd är emellertid inte detta, utan vad som närmast i förbigående omtalas några stycken in i texten.

I skolvalet 2010 röstade nämligen 25 procent av eleverna på vad artikelförfattaren benämner den "svenska" Falkbergsskolan i Tullinge på Sverigedemokraterna. Detta utfall fick bland annat kommunalrådet Ebba Östlin (S) att känna hur "det fanns en poäng i att jobba aktivt med värdegrundsfrågor".

Detta värdegrundarbete var en starkt bidragande orsak till den arabisktalande klassens tillkomst. Då dess elever varken bodde i skolans upptagningsområde eller tidigare hade gått på skolan, började kommunen helt sonika att bussa dem dit.

Det är här värt att notera att projektet mycket väl kan ha varit väldigt framgångsrikt ur integrationssynpunkt. Vad som gör det hela obehagligt är att beslutet bottnade i att man tyckte att eleverna hade röstat fel, och att deras partipolitiska val var oförenligt med god så kallad värdegrund.

Andelen elever som röstade på Sverigedemokraterna var förvisso påtagligt hög, men att elever i en kommun som Botkyrka väljer att rösta på Sverigedemokraterna beror knappast på att de saknar erfarenhet av utomeuropeiska kulturer. Ej heller är fenomenet med lokal överrepresentation ett fenomen begränsat till Falkbergsskolan.

På såväl Globala gymnasiet som Södra Latin i Stockholm fick till exempel Miljöpartiet och Feministiskt initiativ i skolvalet 2014 tillsammans över 60 procent av elevernas röster. På Globala gymnasiet nådde därtill inget parti utanför det rödgrönrosa blocket över fyraprocentsspärren, och av de rödgrönrosa partierna blev Socialdemokraterna det minsta.

Att dessa anses oproblematiskt, samtidigt som valresultatet på Falkbergsskolan föranledde vad som för tankarna till en bestraffningsåtgärd, säger väldigt mycket om värdegrundsvurmarnas demokratisyn. Det står givetvis varje människa fritt att känna genuin avsky inför såväl Sverigedemokraterna som Feministiskt initiativ, men när detta övergår till att medelst vad som i praktiken är myndighetsutövning försöka minska stödet för ett riksdagsparti är man ute på väldigt tunn is.

Det finns en tid och en plats för politiska diskussioner och övertalningsförsök, men att skolväsendet blivit en arena för detta är perverst. Så länge Sverigedemokraterna rent formellt är ett riksdagsparti bland andra, blir varje försök att med skolväsendet som verktyg minska deras stöd lika moraliskt förkastligt och odemokratisk som en hypotetisk sverigedemokratisk kommunfullmäktigemajoritets försök att på samma sätt öka stödet för partiet.

Om politikerna inte kan acceptera detta är deras enda val att arbeta för att förbjuda Sverigedemokraterna på juridisk väg. Så länge de väljer att inte göra detta måste dock skolväsendet i sin helhet förhålla sig fullständigt neutralt inför elevernas partipolitiska preferenser. Den modell Botkyrkapolitikerna valde är, givet motiven bakom detta val, fullständigt oförenlig med de demokratiska principer svenska politiker säger sig stå för. Att inte reaktionerna har blivit skarpare är direkt kusligt.


Botkyrkareportaget diskuterades även i dagens avsnitt av radio bubb.la.
(Gillar du vad bubb.la gör? Stöd dem gärna genom att bli premiummedlem.)

2016-04-12

Surrealistiskt

En perplex Stefan Löfven beskriver i dagens nätutgåva av Financial Times sin frustration över väljarnas brist på förtroende för hans regering.

Att allmänhetens uppfattning är att utvecklingen går åt fel håll är surrealistiskt, menar ledaren för partiet som år efter år hävdade att "något har gått sönder i Sverige". Detta trots att det bara är drygt tre månader sedan den politik som fick något att gå sönder slutade att gälla i Sverige.

I stället borde väljarna, är det underförstådda budskapet, vara utom sig av glädje. Inte minst då den artificiella högkonjunktur som negativa räntor, skenande skuldsättning och en massiv keynesiansk stimulanspolitik för lånade pengar tillfälligt gett upphov till, enligt Löfven, visar att "all the numbers are going in the right direction".

Att Löfven i begreppet "all the numbers" varken tycks inkludera Socialdemokraternas väljarstöd eller regeringens förtroendesiffror är uppenbart. Värt att notera är dock att två andra siffror idag kom till allmänhetens kännedom, som av en händelse samma dag som intervjun med Löfven publicerades.

Den första av dessa siffror är 150 000. Så många jobb har ministrarna fått i uppdrag av Löfven att på något sätt trolla fram under det närmaste åren, enligt uppgifter som trots Löfvens enträgna försök att undvika läckor har läckt ut till pressen. Dessa jobb skall, hoppas Löfven, skapas genom oöverträffad exponentiell tillväxt. Det antal jobb ministrarna förväntas trolla fram är nämligen initialt relativt blygsamt, men därefter förutsätts antalet nya jobb som trollas fram fördubblas för varje år.

Den andra av dessa siffror är 100, vilket enligt polisen motsvarar antalet IS-anhängare endast i Borås. Översätter man detta till nationella förhållanden innebär uppgiften att antalet anhängare av terrorsekten i Sverige uppgår till ungefär 10 000.

Till dessa bägge siffror skall läggas en tredje. I oktober varnade nämligen SKL att kommunerna till följd av den svenska asylpolitiken under de närmaste åren kommer att behöva höja skatten med två procentenheter. För ett hushåll bestående av två vuxna som båda tjänar 30 000 kr/månad innebär detta över 14 000 kr om året. Vad mer är, denna siffra baserar sig på hur situationen såg ut före höstens exempellösa anstormning av asylsökande.

I ljuset av detta är det inte det minsta surrealistiskt att den framtid väljarna ser framför sig är allt annat än rosenskimrande. Vad som däremot är surrealistiskt är det så kallade ledarskap Stefan Löfven utövar. Att han därtill anser att detta borde belönas med goda opinionssiffror bara understryker hur absurt hans utspel är.
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

2016-04-11

Om problemformuleringsprivilegiet och hatets kolportörer

Begreppet "problemformuleringsprivilegiet" myntades på 1980-talet av den nyligen bortgångne författaren och filosofen Lars Gustafsson. Alltmer desillusionerad över utvecklingen i Sverige noterade Gustafsson att det för den mediala vänstern blivit till en central uppgift att vara först med att definiera samhällsproblemen, eftersom man då också blev den som fick styra vilka svaren på dem blev.

Med detta i bakhuvudet blir de senaste årens urspårade samhällsdebatt plötsligt begriplig. I en tid då vänsterns klassiska lösningar successivt blivit mer och mer ohållbara, samtidigt som en Alliansregering styrde Sverige, blev vänsterns tonläge alltmer rabiat av den enkla anledningen att problemformuleringsprivilegiet höll på att glida dem ur händerna.

Att högern i detta läge inte satte hårt emot hårt ens när åtskilliga vänsterdebattörer började försvara politiskt våld, utan tvärtom gång på gång valde att ta ett steg tillbaka, fick till följd att medievänstern valåret 2014 passerade alla anständighetens gränser.

Sedan dess har situationen förbättrats, men stora delar av vänstern är fortfarande kraftigt radikaliserad och i ständig stridsberedskap. Därför beter sig många vänsterdebattörer, trots de gigantiska helgonglorior de placerat över sina egna huvuden, gång på gång som riktiga svin.

Det senaste exemplet på detta fick vi idag, efter att den LO-finansierade nyvänstermegafonen Politism publicerat en krönika i vilken den professionelle vuxenmobbaren Kawa Zolfagary gick till frontalangrepp på moderate riksdageledamoten Hanif Bali. Efter texten om Bali (som av flera uppburna vänsterdebattörer för övrigt ses som rasförrädare på grund av sina högeråsikter) vällde ryggdunkningarna in i strid ström.

Enligt Ali "Feministisk alfahanne" Esbati var Balis retorik både vämjelig och extremistisk. Enligt Arbetets Jonna Sima (tidigare på bland annat Aftonbladet) borde Bali "sluta håna och hetsa mot meningsmotståndare". Advokatssamfundets generalsekreterare Anne Ramberg försatte heller inte sin chans, utan passade med en non sequitur på att sammanfatta Balis uppträdande med orden "[j]ärnrör och vulgaritet".

Givet Zolfagarys, Esbatis och Simas egna insatser för debattklimat blir deras kritik direkt surrealistisk. Esbati anklagade till exempel nyligen Paulina Neudings uppmärksammade texter om "stök" (det vill säga bland annat vandalism, hot och våld) på svenska bibliotek för att ha "rasistiska övertoner".

Sima var då inte bara snabb med att instämma, utan passade därtill på att hävda att Neudings texter om antisemitismen i Malmö var rena falsarier. Sima har därtill anklagat Ivar Arpi för att ha rasistisk musiksmak, och på Zolfagarys långa meritförteckning återfinns bland annat hans skämtande om att Per Gudmundson borde avrättas.

Dessa debattörer är respekterade i vänsterkretsar. De hyllas av sina kollegor, de får såväl prestigefulla som välbetalda jobb och deras uttalanden om andras moral anses väga tungt. Det står naturligtvis vänstern fritt att på detta ogenerade sätt basunera ut sin egen dubbelmoral, unkna värdegrund och uppenbara likgiltighet för alla människors lika värde, men att den breda högern låter detta passera är obegripligt.

Säg ifrån! Inte bara för att detta är det enda anständiga att göra, utan för att vänsterns problemformuleringsprivilegium dessutom aldrig kommer att brytas så länge ni accepterar att de beter sig som svin.

2016-04-10

Det förstatligade partiväsendet

Antalet partier i den svenska riksdagen uppgick länge till fem, men uppgår idag till åtta. Huruvida det är bra med ett så splittrat parlament kan diskuteras, men klart är att detta höga antal partier – i synnerhet som även det minsta av dem regelbundet skakas av falangstriderborde borga för åsiktspluralism.

Så är emellertid inte fallet. Tvärtom, trots att att antalet riksdagspartier är rekordhögt är den ideologiska spännvidden mindre än någonsin. En viktig bidragande orsak till detta är triangulering, men en annan och mindre uppmärksammad förklaring torde vara partipolitikens professionalisering.

En gång i tiden var de svenska politiska partierna i betydligt högre utsträckning än idag gräsrotsorganisationer. Att de sedan dess i mångt och mycket utvecklats till att bli någonting annat beror givetvis i grund och botten på väljarnas bristande engagemang. Företeelsen bör dock också förstås som en produkt av samhällsutvecklingen i stort.

För det första hade säkerligen det långa obrutna socialdemokratiska regeringsinnehavet en demoraliserande effekt på övriga partiers gräsrötter. För det andra slutade Socialdemokraterna själva med tiden själva värna om sina gräsrötter, eftersom den tvångsanslutning av LO-medlemmar som pågick långt in på 1980-talet garanterade partiet ett stort antal medlemmar.

För det tredje blev den naturliga följden av den framväxande omhändertagandepolitiken att medborgarna successivt vande sig vid att allting var Någon Annans™ ansvar. För det fjärde sammanfaller utvecklingen med civilsamhällets tillbakagång i Sverige. Även denna är nära förbunden med den offentliga sektorns kraftiga expansion.

I och med denna expansion tog staten successivt över många av de funktioner som dessförinnan hade skötts av andra krafter. Vad mer är, genom en kombination av löften om (villkorade) bidrag och regelrätt entrism, kom vad som tidigare varit ett levande civilsamhälle att mer och mer knytas till staten.

Förening efter förening gjordes på detta sätt beroende av statliga bidrag. Med tiden kom deras styrelser att fyllas av partilojala socialdemokrater, och i takt med detta kom också deras agendor alltmer att sammanfalla med statens. Parallellt med detta blev en välavlönad position som ordförande för en sådan förening inte sällan en naturlig språngbräda för den socialdemokrat som ville göra politisk karriär.

Det är förmodligen i ljuset av detta den tilltagande professionaliseringen av partipolitiken bör förstås. I takt med att nånannanismen och förmynderiet bredde ut sig dog så sakteliga insikten om det egna ansvaret ut. När gräsrötternas engagemang förtvinade drabbade detta dock också partierna. För att kompensera för detta ökades de statliga partibidragen kraftigt.

I förlängningen blev partipolitiken en angelägenhet för ett litet antal människor skolade i ungdomsförbunden. De som nådde ända fram till partiernas toppskikt hade i många fall hela sina vuxna liv varit försörjda inom ramen för det partiindustriella komplexet. För alla som inte nådde hela vägen fram fanns åtskilliga reträttposter. Dels inom den statliga byråkratin, dels inom det nu helt domesticerade civilsamhället.

Idag är partierna närmast att betrakta som statliga institutioner. Den folkliga förankringen är till stora delar ett minne blott, och i mångt och mycket har de professionella politikerna inom de olika partierna betydligt mer gemensamt med varandra än med sina väljare. Liksom inom den konventionella byråkratin månar man om platserna runt köttgrytorna, och eftersom dessa garanteras av staten skiljer sig politikernas intressen ofta i allra högsta grad från de egna väljarnas.

Måhända är det därför så många väljare idag har svårare än någonsin att känna sympati för något parti, trots att det idag finns åtta att välja på. Måhända är det därför politiken idag mer och mer kommit att domineras av projekt som väljarna över huvud taget inte har efterfrågat. Måhända är det därför politikerna allt oftare driver igenom reformer som en stor majoritet av väljarna är direkta motståndare till.
DN1, DN2, DN3, DN4, Ab1, Ab2

2016-04-09

Mer om skotsk och fransk upplysning

I takt med att sprickor uppstått såväl inom vänstern som högern har den traditionella höger-vänster-skalan på senare tid allt oftare kommit att problematiseras. I stället har olika former av tvådimensionella diagram börjat dyka upp.

I dessa har vad vi grovt kan kalla identifiera som graden av marknadsliberalism (det vill säga den välkända höger-vänster-skalan) fått utgöra en av axlarna. Den andra axeln har under olika benämningar och med varierande förklaringar fått representera andra värden, inte sällan vad som ofta slarvigt kallats för konservatism.

Dessa tvådimensionella försök till att ringa in politiska ställningstaganden har inte sällan bara framstått som klumpiga och oprecisa. De har dessutom ofta sagt mer om designerns syn på den nya dimensionen än vad de sagt om olika partiers, politikers och debattörers placering på densamma. I Sverige har detta delvis berott på att vi är väldigt ovana att diskutera de värderingar denna dimension försökt fånga, men problemet går igen i de flesta länder.

Efter att jag för nästan en månad sedan skrev om skillnaden mellan de franska och skotska upplysningstraditionerna, har jag successivt blivit mer och mer övertygad om att det i själva verket är just denna idag nästan helt förbisedda skillnad som i själva verket utgör den saknade dimensionen.

Enkelt uttryckt, bakom de idéer som idag klumpas ihop under benämningen "liberalism" återfinns två i grund och botten väldigt olika idéströmningar. Den ena kom huvudsakligen att utvecklas i Storbritannien (och då främst i Skottland) och betonade empiri. Den andra kom huvudsakligen att utvecklas i Frankrike och betonade rationalism.

Värt att notera är dock att flera britter huvudsakligen verkade i den rationalistiska ("franska) traditionen, och att flera fransmän (däribland den i sammanhanget sentida Frédéric Bastiat) huvudsakligen verkade i den empiristiska ("skotska"). En mer ingående redogörelse för skillnaden mellan dessa bägge traditioner återfinns i mitt förra inlägg om saken. I korthet bottnar hur som helst den rationalistiska traditionen i tron på att det fria, rättvisa och civiliserade samhället kan planeras fram.

Den empiristiska traditionen anser däremot detta i huvudsak vara omöjligt, och betonar i stället vikten av att låta idéer och innovationer fritt få konkurrera med varandra. Då de processer som ger goda resultat är spontana, oöverskådliga och ofta oplanerade krävs då för bästa resultat att makten tar ett steg tillbaka, och i så stor utsträckning som möjligt låter denna utveckling få fortgå ostört.

Ingen av dessa traditioner förtjänar att avfärdas rakt av. Värt att notera är dock att där den empiristiska traditionen gett oss konkreta resultat som den industriella revolutionen, teknikutveckling och välstånd har den rationalistiska traditionen i huvudsak gett oss principer. En del av dessa principer har gått att omsätta i användbar vetenskaplig metodik, men påfallande ofta har de snarare haft karaktären av moraliska påbud.

Det är i sammanhanget viktigt att betona att många av dessa moraliska påbud är bra, och att därför praktiskt taget ingen civiliserad människa idag ifrågasätter dem. Problemet med den rationalistiska tradition ur vilken de är sprungna är att denna bottnar i en övertro på det mänskliga förnuftet.

Den rationalistiska traditionens principer är vackra, talar direkt till den inre renässansmänniskan och utövar inte sällan närmast hypnotisk dragningskraft på den som för första gången kommer i kontakt med dem. Problemet är bara att då människan ofta är irrationell, nyckfull och destruktiv tenderar deras tillämpbarhet på mänskligt samspel att vara väldigt begränsad.

Den rationalistiska skolan har med tiden grenat ut sig. De uttalade målen om att resonera sig fram till det fria och rättvisa samhället kom snart att omsättas i andra ideologier än liberalismen. Några av de mest spektakulära exemplen på detta är kommunismen och socialismen, men även socialliberalers tilltagande radikalisering och alltmer ogenerade bruk av machiavelliska metoder är i förlängningen helt i den rationalistiska traditionens anda.

De försök som har gjorts att helt och hållet bygga ett samhälle på rationalistiska principer (till exempel Sovjetunionen) har misslyckats spektakulärt. Det vanliga idag är i stället att dessa bägge traditioner verkar parallellt med varandra. Enkelt uttryckt har den empiristiska traditionen till stora delar fått diktera grundvillkoren för marknaden, medan den rationalistiska idag dominerar de flesta andra områden.

Resultatet har blivit att empirismen frigör stora resurser, som därefter används till allehanda rationalistiska projekt. Dessa projekt genomsyras dock av rationalismens övertro på att det goda samhället kan planeras fram, varför de i regel verkar mot den mänskliga naturen och därmed också i ständig motvind.

Det är därför vi i många länder fått skatter så höga och regleringar så omfattande att de stryper tillväxten och resulterar i svarta marknader. Det är därför vi fått politiker ivriga att åsidosätta äganderätten för att kvotera och på andra sätt påtvinga allmänheten reformer denna inte vill ha. Det är därför vi förväntas leva upp till alla de formellt frivilliga åsikter som ryms under den kryptiska benämningen "värdegrund".

Det är därför vi fått en politikerkår som tar sig rätten att förbjuda smaksatta cigaretter. Det är därför vi fått politiker som fått för sig att göra Sverige till en humanitär stormakt. Det är därför vi fått en samhällsdebatt där man inte förmår ta in kulturens avgörande roll för mänskligt samspel, och där politikerna därför tror att en fungerande och harmonisk mångkultur är något som infinner sig bara för att riksdagen röstar ja till saken.

Vad som skett de senaste åren är att den redan väldigt inflytelserika rationalismens i snabb takt kunnat flytta fram sina positioner på empirismens bekostnad. Det är i grund och botten därför här den politiska konfliktdimensionen som uppfattas som ny också återfinns.


DN1, DN2, Ab1, Ab2

2016-04-08

Den normativa normkritiken

På den statliga riskkapital- och innovationsmyndigheten Vinnovas blogg återfinns sedan några dagar ett inlägg av genusvetaren Sophia Ivarsson, i vilket man kan läsa att myndigheten försöker styra marknaden för virtual reality och spel i en mer normkritisk riktning. Det är mycket som är märkligt med detta.

För det första är projektets ekonomiska potential minimal. De statliga spel som utvecklas inom ramen för projektet kommer näppeligen efterfrågas av marknaden och lär inte heller bidra med någon kunskap som kommersiella aktörer får användning för. Tvärtom, vad som sker är att skattemedel vikta för forskning och näringslivsstöd i själva verket går till statliga uppfostringskampanjer. Att detta sker inom ramen för Vinnovas budget borde få varje riksrevisor med självaktning att höja på ögonbrynen.

För det andra är Vinnovas projekt bara ännu ett i raden av exempel på hur myndigheters och politikers klåfingrighet blivit så långtgående att inte ens subkulturer lämnas i fred, utan tvärtom ses som verktyg i statens tjänst. Ambitionen är till sin natur närmast totalitär, och vad som gör detta ännu mer kusligt är att uppfostringskampanjer som denna gång på gång initierats helt utan att de efterfrågats av väljarna.

Det krävs en raffinerad brist på humor och självdistans för att komma på tanken att kalla detta för "normkritik". Begreppet är omsorgsfullt valt för att signalera någonting frigjort och rebelliskt, men verkligheten är en helt annan. Få av samtidens strömningar är så auktoritära eller har så normativa ambitioner som just de som torgförs under benämningen normkritik.

Detta förhållande bottnar i det faktum att normkritikens företrädare inte ser den egna hållningen som den radikala vänsterideologi den är, utan som objektiv sanning. Att samhället inte överensstämmer med deras ideal blir då ett bevis på att samhället är genomsyrat av skadliga värderingar. Vad mer är, att många motsätter sig de förändringar de vill åstadkomma blir då ett bevis på att de reaktionära och onda krafterna i samhället är starka och måste bekämpas till varje pris.

Detta förhållningssätt är direkt fanatiskt, och det faktum att det blivit en del av den officiella politiken är ett tecken på att någonting står väldigt fel till i samhället. Vad som samtidigt gör det hela närmast komiskt är att normkritikerna i regel är postmodernister, och därmed vanligtvis å det bestämdaste avfärdar existensen av samma objektiva sanning som de nu påstår sig ha funnit.


Vinnovaprojektet diskuterades även i dagens avsnitt av radio bubb.la.
(Gillar du vad bubb.la gör? Stöd dem gärna genom att bli premiummedlem.)

2016-04-07

Mer om skatter, skattemoral och moral

Ända tills jag för några år sedan slutligen kroknade fullständigt på dem, umgicks jag ofta med vänstermänniskor. Någonting jag då ofta reagerade på var deras för mig fullständigt främmande syn på "rätten" till bidrag.

Inte nog med att många av dem blev mäkta upprörda varje gång staten faktiskt ställde villkor för att betala ut bidrag. Om de själva nekades något bidrag som de hade räknat med att få, eller om politikerna för ovanlighetens skull sänkte något bidrag eller stramade upp någon bidragsform, hävdade många av dem dessutom att politikerna hade tagit dessa pengar från dem.

Samma inställning röjs av de uttalanden vänsterpolitiker gång på gång gör om att skattesänkningar skulle utgöra en kostnad för staten, snarare än en utebliven intäkt. Samma inställnings röjdes av journalisten på Süddeutsche Zeitung som i gårdagens Uppdrag Granskning påstod att det var att "stjäla från samhället" att flytta en del av sitt kapital till så kallade skatteparadis.

Denna inställning må vara utbredd men är inte desto mindre kuslig. Den ansluter sig inte till vad som är det enda moraliskt hållbara försvaret för beskattning, nämligen synen på detta som ett nödvändigt ont. Vad inställningen ger uttryck för är tvärtom en väldigt arrogant och narcissistisk syn på andras pengar.

När någon hävdar att det är omoraliskt att inte betala skatt, är vad som sägs i själva verket att det är rätten till frukterna av sitt eget arbete som är omoralisk. När en konst- eller litteraturvetare kräver offentliga anställningar, anslag eller bidrag, är vad som påstås i själva verket att alla som utför ett produktivt arbete är moraliskt skyldiga att subventionera den som vill ägna sin tid åt vad som krasst uttryckt är ett olönsamt fritidsintresse.

Denna inställning går helt på tvärs med de rättesnören vi vanligen tillämpar då skatter inte är inblandade. I och med välfärdsstatens expansion har den dock blivit så utbredd att få ens längre reagerar över hur politiker gång på gång kallar skattesänkningar för kostnader. Detta trots att vad som då egentligen påstås är att alla inkomster i själva verket tillhör staten, och att den del av sina egna löner löntagarna får behålla bör ses som en gåva från politikerna.

Att omfördelning därtill blivit ett uttalat mål gör tankefiguren ännu mer skruvad. För det första leder progressiv beskattning till att den annars så omhuldade principen om lika lön för lika arbete sätts ur spel. För det andra blir beskattningen i och med omfördelningspolitiken inte bara ett sätt att finansiera projekt som anses vara angelägna, utan därtill ett självändamål.

När omfördelning är ett uttalat mål blir syftet med höga marginalskatter inte främst att höja statens intäkter. När omfördelning är ett uttalat mål blir syftet med höga marginalskatter först och främst ett sätt att tillse att hårt arbete inte lönar sig. Att personer med detta som uttalat mål väljer att sätta sig till doms över de personer som anlitat Mossack Fonsecas tjänster framstår milt uttryckt som magstarkt.
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3

2016-04-06

Socialdemokraterna – det eviga bidragspartiet

I eftermiddags meddelade Morgan Johansson på en presskonferens att de migrationspolitiska åtgärder som regeringen aviserade i höstas kommer att mildras.

För det första kommer reglerna förses med ett antal undantag. Att detta skapar incitament för fusk och missbruk är vid det här laget så välkänt att detta knappast kan ha undgått någon som inte är politiker. Johansson är emellertid en politisk broiler ända ut i fingerspetsarna, varför sannolikheten är hög att han eller någon av hans kollegor om några år ännu en gång kommer tvingas kommentera konsekvenserna av dagens besked med de idag så bevingade orden "vi har varit naiva".

För det andra är problemet med den svenska migrationspolitiken inte i första hand invandringen som sådan. Grundproblemet är att de socialistiska bidragssystemen dels lockar oproportionellt många människor just hit, dels med socialistisk precision snabbt bryter ned även de invandrare som inget annat vill än att arbeta till passiviserade vrak utan självkänsla i livslångt bidragsberoende. Detta har idag Moderaterna till slut insett, även om åtskilliga julgranar rituellt behövde brännas på bål innan denna basala insikt slog rot i partiet på allvar.

Socialdemokraterna väljer emellertid att göra precis tvärtom. Idag lät Morgan Johansson meddela att de tillfälliga uppehållstillstånd man tidigare aviserat skulle gälla i tolv månader i stället skall gälla i tretton. Skälet till detta är att innehavarna av de tillfälliga uppehållstillstånden då får utökad rätt till bidrag enligt gällande regler.

Vad Morgan Johansson idag lät meddela var att Socialdemokraterna är ett parti av världsfrånvända politruker som är beredda att begå samma misstag om och om igen. Vad Morgan Johansson idag lät meddela var att Socialdemokraterna innehar världsrekord i naivitet och ideologisk inskränkthet. Vad Morgan Johansson idag lät meddela var att Socialdemokraterna är ett totalt fantasi- och visionslöst parti för vilket höjda bidrag och skatter utöver förmynderi utgör de enda verktygen i verktygslådan.

Vad Morgan Johansson idag lät meddela att fortsatt Socialdemokratiskt regeringsinnehav kommer göra Sverige till ett land med ännu högre skatter än idag, men där välfärden gradvis kommer att försämras så mycket att de medborgare som önskar till exempel sjukvård lär bli så illa tvungna att betala för privata sjukvårdsförsäkringar för de slantar som eventuellt blir över efter att skatten är betald.
DN1, DN2, DN3, Ab1

2016-04-05

Om skatter, demokrati och god moral

Är det okej att bryta mot lagen om man inte vill betala svensk skatt? Denna fråga fick jag igår, efter att jag på Twitter hade ironiserat över Magdalena Anderssons kommentarer i Aktuellt om Panamadokumenten

Frågan grundade sig i grund och botten i ett missförstånd. Vad jag hade raljerat över var inte så mycket Anderssons reaktion på att vissa eventuellt har brutit mot lagen. Mina kommentarer riktade sig snarare mot den totala brist på förståelse för att inte alla delar den socialdemokratiska synen på omfördelning hennes uttalanden visade prov på. Frågan som ställdes är dock intressant och förtjänar därför ett mer utförligt svar.

För det första kan till exempel svaret på frågan aldrig bli ja om den som gömmer sina pengar utomlands är en nettomottagare av skattemedel eller en svågerkapitalist. För det andra beror resonemanget i mångt och mycket på vad som egentligen avses med "okej". En situation där varje person anser sig bunden endast av de lagar vederbörande anser rättfärdiga skulle snabbt bli ohållbar, emedan vissa människor bevisligen tycker till exempel stöld och misshandel vara moraliskt riktiga.

Att lagen är lika för alla och att godtycke bör undvikas är med andra ord viktigt. Att avstå från att bryta mot lagen av detta skäl är emellertid inte i första hand en moralisk hållning, utan snarare en pragmatisk eller utilitaristisk sådan. Man kan därmed med visst fog hävda att alla anhängare av lagstyre borde vara emot de indirekta följderna av att en nettobetalare undanhåller staten skatt.

Huruvida handlingen som sådan är moraliskt förkastlig beror emellertid helt och hållet på den enskilde bedömarens syn på ofrivillig omfördelning av frukterna av andras arbete. Därmed blir den samlade moraliska bedömningen en kombination av dessa aspekter. Utfallet av denna samlade bedömning kommer i sin tur i praktiken bero på de exakta omständigheterna.

Ju lägre skatten blir, desto tyngre kommer argumentet att respekten för rättsväsendet måste upprätthållas väga. Skulle skatten däremot uppgå till till exempel 102 procent, vilket den ibland gjort i Sverige, skulle många bedöma detta så perverst att lagen i deras ögon förlorar sin legitimitet. I normalfallet är skattesatserna varken låga eller så höga som 102 procent, men värt att notera är att till exempel den svenska marginalskatten på 60 procent ligger avsevärt närmare den senare extremen än den förra.

Ordet "demokrati" används ofta som ett moraliskt axiom, bortom varje behov av problematisering. Verkligheten är dock att demokratin inte per definition är god, utan bara blir vad majoriteten av de folkvalda gör den till. Det finns flera historiska exempel på att detta kan få förödande konsekvenser.

När de höga skattesatserna försvaras med att dessa är fastställda i demokratisk ordning, görs detta så gott som alltid utan att en i sammanhanget central princip diskuteras. Frågan om vilka tvångsmedel och övergrepp en majoritet egentligen bör få utsätta en minoritet för diskuteras idag så sällan att detta borde hålla alla anhängare av "liberal demokrati" sömnlösa om nätterna.

Vad som i sammanhanget gör den svenska inkomstbeskattningen synnerligen intressant är att den är "progressiv", det vill säga att skattesatsen blir högre ju mer en löntagare tjänar. Vad som gör ett sådant system anmärkningsvärt är att resultatet tenderar att bli ett system där majoriteten ger sig själv en förhållandevis låg skatt, samtidigt som skattesatsen för en minoritet kan bli så drakonisk som 60 procent.

Ett sådant system är ett stort avsteg från principen om lika regler för alla, och är uppenbart utformat för att gynna en majoritet på en minoritets bekostnad. I detta läge är en hänvisning till att beslutet är fattat i demokratisk ordning inte tillräckligt för att ge det moralisk legitimitet. Det sätter tvärtom fingret på en de stora farorna med demokrati, och den demokrati som negligerar denna fara är inte i närheten av att vara så moraliskt högstående som det ofta påstås.

För övrigt vill jag passa på att varmt rekommendera denna text av Fredrik Antonsson.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, Exp1

2016-04-04

Perspektiv på Panama

Diskussioner om skatt utmynnar påfallande ofta i väldigt märkliga resonemang. När jag skrivit om hur skattepengar används har flera gånger läsare kommenterat hur upprörda de är, och att de därför allt oftare väljer att jobba svart. Jag hade sympatiserat helt och fullt med detta, vore det inte för att flera av dessa läsare också talat sig väldigt varma för den så kallade svenska modellen.

Vid andra tillfällen har jag hört personer med frihetliga åsikter hylla de aktörer som tjänar stora pengar genom att förmedla svartkontrakt på den underjordiska bostadsmarknaden. Att folk ger sig in på denna marknad är, givet att staten effektivt har strypt tillgången på vita bostäder, förståeligt. Problemet är bara att det idag ofta är skattepengar som gör dessa svartmäklare rika.

Att på en och samma gång förespråka en omfattande välfärdsstat och jobba svart är hyckleri. Av snarlika orsaker borde en svart bostadsmarknad vars existens möjliggörs av skattemedel ses som en styggelse av alla libertarianer. Därför förtjänar den nu högaktuella debatten om Panama Papers också att nyanseras.

Något förenklat har vi så här långt kunnat se två sorters reaktioner på läckan. Det ena lägret förfasas över att så många inte vill betala skatt, men gläds åt att så många av dessa blivit ertappade. Det andra lägret sympatiserar med dem som försökt minimera sin skatt, och upprörs över läckan. Bägge reaktionerna följer ganska naturligt ur de två lägrens respektive grundsyn på företeelsen beskattning, men de ideologiska ryggmärgsreflexerna får också ofta till följd att de inblandade förbiser vissa viktiga aspekter.

Ett av många intressanta exempel på detta är Island. I landets regering sitter nämligen enligt Panamadokumenten inte mindre än tre ministrar som sett till att minimera den skatt de själva betalar. Detta hade inte varit särskilt anmärkningsvärt om det hade rört sig om tre privatpersoner. I stället handlar det dock om tre personer vilkas arbetsuppgifter består i att beskatta allmänheten och omfördela inkomster. Detta gör deras agerande till en synnerligen motbjudande uppvisning i dubbelmoral.

Vad som gör det hela ännu mer pikant är att landets nuvarande statsminister gjorde politisk karriär på att kräva att de skulder den isländska staten drog på sig i samband med att landets bankväsende kraschade skulle skrivas av. Sedan han blev statsminister har han dock själv slutit överenskommelser som av många ansetts vara väldigt generösa mot fordringsägarna. Att Panamadokumenten nu visat att han själv är en av fordringsägarna gör detta minst sagt anmärkningsvärt.

Vad Panamadokumenten visar är att ett stort antal politiker i flera länder tycker att skatt mest är en angelägenhet för andra. En del av dessa är politiker många av oss avskyr, en del av dessa är politiker många av oss gillar och en del av dem är till och med politiker som leder ett i allra högsta grad rättfärdigt försvar mot en barbarisk utländsk aggression.

Givetvis bör man ha i åtanke att det faktum att dessa politikers dubbelmoral nu blivit allmän kännedom kan spela mörka krafter i händerna. Man bör också ha i åtanke att det kan ha legat allt annat än idealistiska motiv bakom det faktum att Panamadokumenten över huvud taget läckte ut. När det kommer till kritan är dock politikernas dubbelmoral helt igenom deras egen. De hade ett val, och de valde att göra något helt annat än vad de krävde av andra.

I egenskap av någon som finner det svenska skattesystemet fullständigt perverst finner jag läckan olycklig. Att den därtill kan tänkas vara en bricka i ett storpolitiskt spel är därtill direkt olustigt. Att politikernas dubbelmoral kommer fram i ljuset är dock i grund och botten sunt. Det är ännu en påminnelse om att vad som avses med deras tal om "rättvisa" och "solidaritet" är att du skall betala. Själva har de dock inga planer på att drabbas.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, Ab1, SVT1

2016-04-02

Vinster i välfärden är ett fattigt substitut för högerpolitik

En av de mer iögonfallande aspekterna vad som kallas för "vinster i välfärden" är hur företeelsen i fråga har blivit en höger-vänster-fråga. Att så är fallet kan förefalla självklart, men skrapar man lite på ytan finner man att så är allt annat än fallet.

Att till exempel byggföretag har tjänat pengar på att bygga skolor har sällan ifrågasatts av vänstern, något som även heller att företag har tjänat pengar på att sälja varor och tjänster till samma skolor. När privata företag däremot driver samma skolor har plötsligt frågan om vinst blivit en väldigt het potatis. Varför just vinst skulle vara okontroversiellt i det ena fallet, men allt annat än okontroversiellt i det andra, har vi emellertid aldrig fått en bra förklaring på.

Borgerlighetens starka stöd för bland annat friskolor är dock på sitt sätt minst lika märkligt. Friskolor är nämligen inte vilka företag som helst, de är företag vars enda inkomstkälla är skattemedel. Till skillnad från normala företag (inklusive de företag som bygger bland annat skolor) verkar de inte inte på en normal marknad. De verkar på en "marknad" där såväl efterfrågan som pris fastställs av staten.

Även om de olika skolorna förvisso i någon mening konkurrerar om eleverna, finns inga kunder i ordets egentliga bemärkelse. Vad som i stället finns är skattebetalare som av statens våldsmonopol tvingas att stå för privata verksamheters av staten fastställda inkomster.

Just friskolereformen var regeringen Bildts verk, men bortsett från jobbskatteavdraget (vilket för övrigt gjorde skattesystemet mer progressivt, inte mindre) var det reformer i denna anda som kom att utmärka regeringen Reinfeldts tid vid makten. De kan framstå som radikala och de har onekligen lyckats reta gallfeber på vänstern, men de har i grund och botten haft väldigt lite med marknadsliberalism att göra.

Huruvida själva utfallet har varit bra eller inte är naturligtvis en bedömningsfråga, men ett försök till svar skulle kunna vara "det beror på". När det kommer till till exempel vård och äldrevård talar mycket för att de privata utförarna har lyckats bättre än de offentliga. Denna aspekt väger naturligtvis, givet att alternativet inte är en fri marknad utan helt igenom offentliga verksamheter, tungt till de privata utförarnas fördel.

När det kommer till skolorna blir frågan mer komplex. Den som är sjuk vill naturligtvis ha bästa möjliga vård, men det är långtifrån lika självklart att en elev söker sig till bästa tänkbara skola. Dels är till exempel gymnasister inte på samma sätt som vuxna kapabla till att göra genomtänkta val, dels infinner sig de viktigaste fördelarna med att välja en bra skola inte förrän i vuxen ålder.

Detta innebär en konkret risk för att skolorna konkurrerar om eleverna med andra medel, som till exempel höga betyg och låga krav. Dessa risker finns naturligtvis även på en fri marknad. På en sådan finns dock en avgörande skillnad, nämligen att det då är upp till föräldrarna att faktiskt betala för undervisningen. Detta innebär dels att familjernas incitament till att göra genomtänkta skolval stärks, dels att ingen kommer tvingas vara med och finansiera dåliga skolor.

När det kommer till sjukvård, äldrevård och skola är detta dock verksamheter som allmänheten i väldigt hög omfattning kommer att använda sig av, oavsett finansiering och utförare. Det är när det kommer till tjänster som inte efterfrågas av allmänheten som frågan om "vinster i välfärden" blir problematisk på riktig.

Det kanske mest anmärkningsvärda exemplet på detta var Erik Ullenhags skötebarn, nämligen så kallade etableringslotsarna. Dessa finansierades av skattebetalarna, men den tjänst som utfördes riktades per definition endast till personer som inte betalade skatt. Etableringslotsarna misslyckades dock inte bara fullständigt med sitt uppdrag, de skattepengar som regnade över dem finansierade i åtskilliga fall dessutom grov kriminalitet och till och med terrorism.

Etableringslotsarna är bara ett av flera exempel på hur regeringen Reinfeldt öppnade dörren för skattefinansierad välfärdskriminalitet på vid gavel. Den kombination av naivitet och arrogans detta vittnar om utgör med allra största sannolikhet en viktig delförklaring till hur regeringen Reinfeldt under sina sista år vid makten kunde tappa fotfästet så fullständigt som den gjorde.

Vad som skedde säger dock även någonting om Sverige. Skattefinansierade välfärdsföretag är, oavsett utfallet, ett fattigt substitut för riktig högerpolitik. Om inte Sverige skall glida ned i en ond cirkel av både skattehöjningar och försämrad välfärd, måste den svenska högern nu på allvar ta strid om verklighetsbeskrivningen.

Socialdemokraterna må ha lyckats att få svenskarna att tro på sina myter om den så kallade svenska modellen, men just därför är det viktigare än någonsin att utmana denna bild.

Läs även:
Motpol
DN1, DN2, DN3, Ab1
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.