2016-06-29

Progressivism – med en ångvälts syn på avvikande åsikter

Under rubriken "How Brexit shattered progressives' dearest illusions" ger tidskriften The Weeks Damon Linker ett väldigt läsvärt perspektiv på utfallet av förra veckans brittiska folkomröstning, nämligen som ett bakslag för progressivismen.

Progressivism likställs ofta med framtidsoptimism, men innebörden har i praktiken varierat en del genom seklerna. Idag avses med begreppet snarare en rationalistisk överideologi som såväl miljö- och vänsterpartister som folk- och centerpartister har anslutit sig till. Vad som förenar de progressiva är att de delar ett flertal uppfattningar om hur framtiden enligt dem borde se ut.

Detta kan låta både oskyldigt och som något de progressiva har gemensamt med praktiskt taget alla andra, men till skillnad från andra ideologier är just detta progressivismens raison d'être. Progressivismen ser inte sin framtidsvision som ett ideologiskt mål, utan som facit. Den som inte ansluter sig till progressivismens ideal är enligt detta synsätt därför i första hand inte en ideologisk motståndare, utan någon som har fel.

Enligt de progressiva finns bara en väg framåt, nämligen den progressivismen förespråkar, och den som inte håller med är en kättare. Ordvalet är för övrigt passande i sammanhanget, då synsättet i fråga uppvisar ett tydligt släktskap med religiös fanatism. En fanatism som inte sällan visar alla tecken på att vara hemsökt av Nietzsches spöke.

Att progressivismen har ungefär samma syn på avvikande åsikter som en ångvält har efter den brittiska folkomröstningen blivit nästan komiskt tydligt. I stort sett all svensk rapportering har skett utifrån den underförstådda premissen att brexit endast är av ondo. Oförståelsen för att en majoritet av de brittiska väljarna röstade för att lämna EU har varit så gott som total.

Tongångarna har varit likartade i Storbritannien, men med den viktiga skillnaden att uppslutningen bakom stanna-sidan där inte varit total. Tvärtom har flera höga politiker (inklusive ministrar), ledarskribenter och respekterade debattörer tagit ställning för brexit. Någonting liknande vore i det närmaste otänkbart i Sverige.

I mångt och mycket handlar detta om en kulturkrock. De svenskar som hoppades på bremain har måhända känt samhörighet med stanna-sidans anhängares uppskruvade retorik och benägenhet att demonisera sina motståndare, men detta har i så fall i mångt och mycket handlat om att man sett vad man vill se.

Progressivismens ställning är betydligt svagare i Storbritannien än i resten av Europa. Stanna-sidans anhängare har till skillnad från sina "själsfränder" i Sverige ofta hyst en påtaglig sval kärlek till EU. I sin syn på den i sammanhanget så centrala migrationsfrågan har deras åsikter dessutom i sak ofta legat påfallande nära de "rasistiska" brexit-anhängarnas.

Denna kulturkrock har emellertid få svenskar förmått att ta in och man har därför hemfallit till confirmation bias. I SVT har brexit-sidans Boris Johnson vid flera tillfälle jämförts med Donald Trump av journalister till synes omedvetna om att Johnson till skillnad från Trump talar både latin och klassisk grekiska.

Den brittiska idétradition som till skillnad från den svenska konsensuskulturen omfamnat excentriker som Johnson har resulterat i magna carta, den skotska upplysningen, parlamentarisk demokrati, den industriella revolutionen och marknadsekonomi. Att progressivismen trots detta ser denna kultur som efterbliven säger betydligt mer om progressivismen än vad det säger om britterna.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, Exp1, SVT1

2016-06-27

Om brexit och orsakerna till etablissemangets förtroendekris

Den förtroendekris för etablissemanget som idag präglar politiken i åtskilliga västländer beskrivs ofta i termer av en kris för demokratin och en våg av populism. Det vore oriktigt att avfärda dessa beskrivningar som helt igenom felaktiga, men båda beskrivningarna är i mångt och mycket i första hand ett symptom på den etablissemangshybris som har orsakat företeelsen i fråga.

Jag har på sistone i ett flertal texter skrivit om rationalism versus empirism. Denna idag ofta förbisedda konfliktdimension är i mitt tycke inte bara en av de intressantare, den är dessutom påfallande ofta den pusselbit som saknas då ovan nämnda förtroendekris analyseras.

Empirismen är den skotska upplysningens idétradition och går i korthet ut på skapa största frihet för samhället att utvecklas organiskt, det vill säga med minimal inblandning från maktens sida. Rationalismen är empirismens antites och förespråkar i stället detaljstyrning, i tron att detta kommer åstadkomma betydligt bättre resultat så länge detaljstyrningen i fråga är till sin natur är rationell.

Varför empirismen enligt mig är vida överlägsen rationalismen har jag redogjort för bland annat här. I korthet kan empirismen sägas ha gett oss den industriella revolutionen och marknadsekonomin, samtidigt som rationalismen ständigt överskattat politikers förmåga att centralplanera fram det perfekta samhället – och därför gett oss det ena misslyckade politiska experimentet efter den andra.

Politiken i västvärlden är idag en blandning av empirism och rationalism. Något förenklat kan sägas att man gett empirismen tillräckligt stort utrymme att skapa ett förhållandevis stort välstånd, vilket sedan i stor utsträckning går till att bekosta de rationalistiska projekt som partipolitiken kretsar kring. Skulle empirismen idag ges större utrymme skulle välståndet öka, men då detta per definition också skulle minska politikernas makt återfinns en sådan utveckling väldigt sällan på den politiska dagordningen.

Det är här förtroendekrisen för det politiska etablissemanget kommer in i bilden. Rationalismen har länge varit en valvinnare av den enkla anledningen att dess skenbart rationella budskap ofta låter väldigt bra, och dessutom passar den representativa demokratins mediala logik utmärkt.

Detta har hämmat såväl den kulturella som den tekniska och ekonomiska utvecklingen, men då sambandet inte varit särskilt tydligt för väljarna och då man ändå (tack vare de kvarvarande inslagen av empirism) haft tillväxt har makthavarna länge kommit undan med detta. Att så längre ej är fallet beror på att de drabbats av hybris.

Man har glömt bort att de rationalistiska projektens finansiering är beroende av att empirismen ges ett visst svängrum. I stället har man, precis som Robespierre, Marx och Lenin, hemfallit åt det storhetsvansinne den ohejdade övertygelsen att det perfekta samhället kan planeras fram på rationell väg innebär.

Ett av de mer uppenbara exemplen på detta är EU. Inte den handelsunion projektet började som, utan dagens union med det uttalade målet om mer och mer överstatlighet. Man kör över folkviljan, man driver igenom valutaunioner och man antar tioårsplaner i en fåfäng förhoppning om att detta skall göra unionens ekonomi till världens mest konkurrenskraftiga. Allt detta utan att för ett ögonblick låta sig avskräckas av den vrede man väcker eller de katastrofala följder denna politik får.

EU är emellertid inte det enda exemplet. Man har på rationella grunder kommit till slutsatsen att kön endast är sociala konstruktioner, varpå man dragit slutsatsen att skillnaderna i mäns och kvinnors livsval är ett problem som bör åtgärdas på politisk väg. Man har därtill på rationella grunder kommit fram till att nationalstaterna är otidsenliga och därför dödförklarat dessa.

I stället sätter man på rationella grunder sin tro till en designerideologi vid namn multikulturalismen, för vilka empiriska belägg saknas, men som ser väldigt bra ut på pappret. På rationella grunder väljer man därtill att politisera utbildningsväsendet, att upphöja identitetspolitiken till norm i samhället, och så vidare.

Till skillnad från i fallet med tidigare omläggningar av politiken i mer och mer rationalistisk riktning har detta inte varit folkligt förankrat. Man har själva blivit så förblindande av de rationalistiska argumenten att man, med en ångvälts finess och fingertoppskänsla, valt att driva igenom dessa reformer i förvissningen om att resultaten kommer rättfärdiga det hela i efterhand. I stället har man å det grövsta alienerat stora väljargrupper.

Inför denna alienation har man varit därefter varit fullständigt oförstående. Den sunda reaktionen på denna hade varit självkritik, men i stället har man svarat med att idiotförklara och grovt misstänkliggöra breda folklagar. Detta har förstärkt alienationen, varpå politikerna svarat med ännu mer arrogans, och så vidare.

Om makthavarna vill bryta denna onda cirkel måste de visa prov på lite ödmjukhet, ta ett steg tillbaka och backa de värsta rationalistiska excesserna. Framför allt måste dock kunskapen om empirismen och dennas fördelar bli mer allmänt kända. Så länge kunskapen om empirismen förblir låg kommer rationalismens sirensång också fortsätta utöva sin förrädiska lockelse.

Läs även:
Megan McArdle
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, Exp1

2016-06-25

Brexit blottar EU:s brist på sjukdomsinsikt

Redan före torsdagens folkomröstning gick av stapeln lät såväl EU-kommissionens ordförande som företrädare för den franska regeringen meddela att man ämnade göra ett eventuellt utträde ur den europeiska unionen till en kostsam affär för Storbritannien. Enligt uppgifter som framkommit efter folkomröstningen är detta även den tyska regeringens hållning.

Uppgifterna är, givet den maktfullkomlighet som omgärdar EU, inte särskilt förvånande, men ändå väldigt talande. I och med dessa utspel markerar man tydligt att frihandel inte är en av unionens överordnade mål, trots alla utfästelser om motsatsen. Frihandel är något man ser som en morot, men när det kommer till att försäkra sig om andras lydnad är man precis lika beredd att använda sig av verktyg som strafftullar och handelshinder.

Vad som gör detta ännu mer intressant är att det uttalade målet med de protektionistiska bestraffningsåtgärderna är att statuera ett exempel, det vill säga förhindra att fler länder följer i Storbritanniens fotspår. Detta säger väldigt mycket om EU och vad unionen idag utvecklats till.

Om man inom EU är beredda att med hot om hämndaktioner kvarhålla medlemsländer mot deras befolkningars uttalade vilja, faller också hela unionens legitimitet. Det spelar då ingen roll vilka ideal man påstår sig stå för eller vilka mål man högtidligt hävdar sig kämpa för att uppnå.

Väljer man denna linje kan budskapet bara förstås på ett sätt, nämligen att det inte är de enskilda medlemsstaternas bästa man har för ögonen. EU har då visat sig vara först och främst ett självändamål, och att drivkrafterna bakom projektet har väldigt lite att göra med de officiella målsättningar man kommunicerar utåt.

I mångt och mycket kan EU av idag förstås i termer av en allmänningens tragedi. Unionen används i mångt och mycket som en plats för slutförvaring av avdankade politiker med dyra vanor. På nationell nivå ser samtidigt politiker ofta unionen som ett sätt för att pådyvla en halv miljard européer sina egna favoritreformer, men utan att på allvar behöva ta ansvar för följderna av detta.

Detta har gjort unionen till ett lapptäcke av motsägelsefulla reformer, som därtill helt utan hänsyn till de kraftigt varierande geografiska och kulturella lokala förutsättningarna skall gälla såväl på Kreta som i Rovaniemi. För varje sådan reform har EU blivit ännu mer överreglerat, ännu mer motsägelsefullt, ännu mer tungrott, ännu mer tillväxthämmande och ännu mer impopulärt.

Det senaste exemplet på detta stod Stefan Löfven för, då han igår talade sig varm för vad han kallade för ett "medborgarnas EU". I klartext visade sig detta lätt pinsamma försök till en klatschig slogan innebära att han hoppas kunna tvinga på alla EU:s medborgare mer socialistisk politik av svenskt snitt. I och med detta visade Stefan Löfven klart och tydligt att hans egen probleminsikt är precis lika obefintlig som den Jean-Claude Buncker Juncker visat prov på.

Läs även:
Johan Hakelius, Thomas Engström, Motpol, HAX
DN1, DN2, SvD1, Exp1

2016-06-22

Rationalism, social ingenjörskonst och skräckvälden

Enligt en variant av ett ofta upprepat påstående är kommunism att gång på gång upprepa samma misstag och förvänta sig ett annat resultat. Påståendet är mycket träffande, men vad de personer som återger det nästan alltid missar är att påståendet inte bara är sant om kommunismen.

Påståendet gäller i nästan lika hög grad marknadsingripanden, social ingenjörskonst och centralplanerade samhällsbyggen i största allmänhet. Gemensamt för dessa företeelser är att de till sin natur är synnerligen rationalistiska. Detta betyder inte att de är rationella, utan att de bottnar i föreställningen att politiker och teknokrater på rationell väg kan planera fram det perfekta samhället.

Problemet med detta är att metodiken förutsätter att människan är rationell, trots att människan i allra högsta grad är en irrationell varelse. De institutioner och idéer som visat sig fungera är de som fungerat trots denna irrationalitet. Vilka dessa institutioner och idéer har varit har i allmänhet varit väldigt svårt att förutsäga i förväg, men gemensamt för de institutioner och idéer som blivit långvariga är i regel att de stått sig väl i konkurrensen med andra.

Med tiden har dessa idéer också successivt "muterats". De mutationer som visat sig fungera bättre än originalen har då successivt tagit över, varför civilisationen i stort sett oavbrutet utvecklats till någonting bättre. Rationalismen tar emellertid ingen som helst hänsyn till detta. Rationalisterna sätter tvärtom så stor tilltro till sin egen tankeförmåga att de är övertygade om de själva kan resonera sig fram till en mycket bättre ordning.

Det i regel så missbrukade uttrycket "leka Gud" är, givet förutsättningarna, helt på sin plats i sammanhanget. Att med människans icke-existerande rationella natur som premiss tro att man själv kan resonera sig fram till någonting bättre än vad som på empirisk väg visat sig fungera är ett utslag av storhetsvansinne. Denna form av storhetsvansinne är sedan ungefär hundra år tillbaka dessvärre en dominerande politisk och filosofisk kraft världen över.

Den vansinniga penningpolitiken, den breda uppslutningen kring såväl en destruktiv bostadspolitik som en rutten narkotikapolitik och de idiotiska besluten att i keynesianskt anda möta en skuldkris med kraftigt ökad skuldsättning är bara några av de mer uppenbara exemplen på detta. Ett annat, som på många sätt är mer talande, är miljonprogrammet.

Miljonprogramsområdena byggdes inte för att vara dystopiska och människofientliga betongöknar, de byggdes för att erbjuda människor ett modernt, attraktivt och hemtrevligt boende. På samma sätt revs vid samma tid oräkneliga byggnader i stilar som klassicism, nationalromantik och art nouveau för att ge plats åt de fyrkantiga Domuslador av betong som skulle ta Sverige in i framtiden.

Om att detta var vansinne råder idag i det närmaste total enighet, men trots detta står rationalismen idag starkare än någonsin. Man har över huvud taget inte lärt sig av sina misstag, utan fortsätter försöken att på politisk väg och medelst tvång förverkliga de framsteg som erfarenheten visar endast uppstår spontant.

Rationalismens grundläggande fel är att den misstar människor för förutsägbara och känslolösa maskiner. Dess bevekelsegrunder är måhända idealistiska, men dess konsekvenser blir så gott som alltid väldigt negativa. När makthavare säger sig vilja "förändra världen" utgör dessa ord ljudet av annalkande katastrof. När opinionsbildare hävdar att "allt är politik" eller att "det personliga är politiskt" ansluter de sig till exakt samma föreställningar som föregått de flesta skräckvälden genom historien.
DN1, Exp1, GP1

2016-06-21

Varför Sverigedemokraterna har fel

Sverigedemokraterna har flera högst tvivelaktiga företrädare i sina led, deras aktivism medelst vilseledande flygblad i höstas var en mycket märklig affär och partiet har (i likhet med en del andra partier) en minst sagt tveksam historia.

Vad demoniseringen av partiets officiella politiska linje beträffar har denna emellertid mer än någonting annat varit hysterisk. Denna politiska linje har inte bara delats av åtskilliga stater etablissemanget sett som både rumsrena, civiliserade och allierade. Den är därtill i det närmaste identisk med den linje som till exempel Ingvar Carlsson stod för under sin tid som statsminister.

Vad som gör denna demonisering ännu mer löjeväckande är det faktum att en bred riksdagsmajoritet idag har återanslutit sig till den. Det sätt på vilket etablissemanget har förhållit sig till partiet kan med andra ord inte kallas för någonting annat än stirrigt. Att det blivit så förklaras i mångt och mycket av en neurotisk samtidsdiskurs, men är i viss mån också en konsekvens av att en politisk minoritet inte ryggat för machiavelliska metoder när det kommit till att försöka erövra regeringsmakten.

Detta väl sagt är Sverigedemokraterna idag ett väldigt ironiskt val av parti för motståndare till de senaste årens migrationspolitik. Sett ur dessa väljares perspektiv var en röst på partiet 2014, givet de övriga partiernas hysteriska hållning, i allra högsta grad logisk. Sedan dess har dock situationen förändrats kraftigt.

I efterdyningarna av den så kallade humanitära stormaktens brutala dikeskörning hösten 2015 tvingades de två största partierna att krypa till korset. Sverigedemokraterna är, som tidigare konstaterats, därför inte längre ensamma om sin linje. I likhet med Socialdemokraterna försvarar Sverigedemokraterna dock med näbbar och klor den socialistiska välfärdsstaten.

Detta leder till ytterst motsägelsefulla konsekvenser. Den kravlösa välfärdsstaten är nämligen inte bara anledningen till att så många asylsökande valde att söka sig till Sverige från första början. Den är därtill, givet dagens socioekonomiska realiteter, en garanti för fortsatt stora transfereringar från inrikes till utrikes födda.

Får Sverigedemokraterna som de vill kommer detta med andra ord innebära fortsatt omfördelning av kapital från infödda till invandrare i stor skala. Detta är rimligtvis inte vad Sverigedemokraternas kärnväljare önskar, men likväl den logiska konsekvensen av den politik partiet förordar.

Även Sverigedemokraternas sympatisörer bör med andra ord omvärdera sin syn på den socialistiska ideologi välfärdsstaten är ett synnerligen konkret exempel på. Socialdemokraterna har förvisso mycket skickligt lyckats övertyga väljarna att välfärdsstaten finns till för deras skull, men detta är och förblir en lögn.

Välfärdsstaten flyttar makten över inkomster från de löntagare som tjänat in dem till politiker som inte vet vad de gör, den uppmuntrar till politiskt storhetsvansinne och den skapar starka incitament till att leva på bidrag i stället för att arbeta. En välfärdsstat av svensk modell är i själva verket främst ett arbetsverktyg för maktfullkomliga politiker som ser det som sitt uppdrag att lägga sig i hur vanliga människor lever sina liv.

Krasst uttryckt är de enda vinnarna på ett sådant system dels de väljare som inte vill arbeta över huvud taget, dels de väljare som anser det vara en mänsklig rättighet att erhålla lön för att hänge sig åt vad som i praktiken är en olönsam hobby. Så länge inte lejonparten av svenskarna slutar romantisera denna synnerligen osunda form av socialism kommer detta inte förändras.

För övrigt skall det tilläggas att Centerpartiet går i ungefär samma fälla som Sverigedemokraterna. Vad de hoppas åstadkomma är en mer marknadsliberal politik. I praktiken är de emellertid mycket mer villiga att kompromissa om skattesatser och arbetsrätt än om migrationen, varför deras bidrag till sådana kompromisser i stället blir att både bidragsberoendet och omfördelningspolitiken ökar i omfattning.
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, Exp1, Syd1, SR1

2016-06-20

Önskar du socialism, mer socialism eller frihet?

De svenska skatterna är skyhöga och den svenska marginalskatten är världens högsta. I utbyte mot detta erhåller den som arbetar en i bästa fall medioker sjukvård, en ovärdig ålderdom och ett stående skämt till skolväsende. Parallellt med detta åtnjuter den som inte arbetar, och därmed inte heller betalar skatt, en under omständigheterna påtagligt hög levnadsstandard.

Den senare gruppen är stor av tre skäl. För det första gör de generösa transfereringarna en tillvaro i "utanförskap" förhållandevis attraktiv. För det andra gör utjämningspolitiken det påfallande ofta olönsamt för den långtidsarbetslöse att börja jobba. För det tredje är antalet jobb en okvalificerad arbetslös person faktiskt har en chans att få väldigt litet. Detta bland annat då den förda politiken länge har haft som uttalat mål att slå ut sådana jobb.

Allting tyder idag på att denna väv av såväl osunda som orättvisa incitamentsstrukturer framöver kommer att förstärkas kraftigt. Skatterna kommer de närmaste åren att höjas samtidigt som kvaliteten på de skattefinansierade välfärdstjänsterna försämras. Annorlunda uttryckt, i valet 2018 kommer de röstberättigade att kunna välja mellan följande alternativ:
  1. Skattehöjningar och försämrad välfärd.
  2. Ännu högre skattehöjningar men något mindre försämrad välfärd.
2018 kommer det ur ekonomiskt hänseende med andra ord inte finnas något högeralternativ över huvud taget. De bägge blocken kan mycket väl tänkas gå till val på löften om utbildnings-, migrations- och kriminalpolitiska reformer som med dagens mått mätt framstår som väldigt radikala. Vad skattesatser och omfördelningspolitik beträffar kommer det emellertid bara finnas en riktning, nämligen vänsterut.

En sådan utveckling är fullständigt absurd, i synnerhet i ett land med så höga skattenivåer som Sverige. Det hela är inte bara ett tecken på omfattande ekonomisk vanskötsel. Det illustrerar även hur politiken från såväl vänster- som högerhåll formas utifrån antagandet att medborgarna kommer prioritera ett ineffektivt, skadligt och orättvist socialistiskt system framför sina egna intressen.

Det tragiska i sammanhanget är att detta är ett helt korrekt antagande. Årtionden av socialdemokratisk propaganda och historieförfalskning har fått även den svenska borgerligheten att identifiera sig med de socialistiska institutionerna. Svenska folket lider helt enkelt av ett Stockholmssyndrom som yttrar sig i att de börjat älska de politiker som rånar dem.

Att det förhåller sig så är perverst, men när det kommer till kritan säger det mer om svenskarna än om partierna. Den ekonomiska verklighet regeringarna Reinfeldt och Löfven har försatt oss i går inte att önska bort, utan måste nu hanteras. Den som inte önskar högre skatter måste också vara beredd att släppa taget om välfärdsstaten. Den som däremot vill bevara välfärdsstaten får också finna sig i att betala högre skatter. Svårare än så är det inte.

Det smarta draget i detta läge är naturligtvis att en gång för alla vänja sig av med den snuttefilt välfärdsstaten utgör. Den socialistiska välfärdsstaten är en förlustaffär för de flesta självförsörjande människor. Den innebär att medborgarna överlämnar makten över sina egna liv till politiker som vägleds av ren vidskepelse. Därtill skapar den gigantiska möjligheter till maktmissbruk, något som inte minst de senaste årens vansinne visat.

Den som inte vill drabbas av kraftiga skattehöjningar måste själv bidra till att göra detta politiskt möjligt. Den som däremot gapar efter mer välfärd kräver också högre skatt, och har därmed avsagt sig all rätt att klaga.

Läs även:
Motpol
DN1, Exp1, Exp2, SR1

2016-06-19

När clownerna tog över cirkusen

Det är lätt att bli uppgiven dessa dagar. Personer som våldtar barn slipper både fängelse och utvisning. Kommuner, uppbackade av skattebetalarnas pengar, låter skattepengar gå till att konkurrera ut skattebetalarna från den redan sjuka bostadsmarknaden, samtidigt som andra skattekronor går till att stärka islamister.

Men kan förklara allt detta med naivitet, valhänthet, aningslöshet, missriktad välvilja och feghet. Alla dessa faktorer har säkerligen bidragit till att vi befinner oss där vi befinner oss, men när det kommer till kritan är de endast ursäkter. Vad samtidens många surrealistiska nyhetsrubriker i själva verket visar är att den så kallade humanitära stormakten Sverige är ett moraliskt korrupt samhälle.

Ironiskt nog är idag de personer som personifierar denna moraliska röta i regel identiska med de personer som från höga hästar och medelst megafoner ständigt ondgör sig över andra människors moral. Clownerna har inte bara tagit över cirkusen, de har därtill ansett sig vara stora konstnärer. I egenskap av inbillade sådana har de inte försatt en chans att ondgöra sig över slöddrets dåliga smak.

En av de mer tragiska aspekterna av detta clownernas skräckvälde är den totala brist på ryggrad allmänheten visat prov på. Många av dina vänner och bekanta har med allra största sannolikhet villigt anslutit sig till clownernas linje. De har, sina ofta ytterst ringa sakkunskaper till trots, grötmyndigt förklarat för dig att clownerna är stora konstnärer och att du är en dålig människa som inte insett detta.

Clownkollaboratörerna har i regel saknat förkunskaper, undvikit att sätta sig in i frågorna och varit oemottagliga för fakta. De har bara blint lytt samhällets auktoriteter (trots att dessa råkat vara clowner) och hoppats på en klapp på axeln för sin obrottsliga lojalitets skull. När clownernas skräckvälde nu är på väg att falla, tar de en efter en av sig de clownnäsor de länge burit för att visa samhörighet med makten. Detta ofta utan att ens reflektera närmare över saken.

För min egen del har detta varit en lärorik upplevelse. Det har till exempel gjort vidden av människans osjälvständighet klar för mig. Det har gett en tydlig inblick i de mekanismer som möjliggör upprätthållandet av totalitära regimer. Det har också lärt mig mycket om vikten av att inte ge sig i lag med fel människor.

Jag har insett hur destruktiva vänskapsband och bekantskaper snabbt kan bli när föremålen för dessa väljer att följa minsta motståndets lag. Jag har också, vilket är en ännu viktigare lärdom, insett hur högt jag värdesätter människor som när det verkligen gäller faktiskt värnar sitt oberoende.

Clownernas välde är idag i snabb takt på väg att förpassas till historiens sophög. Dess konsekvenser kommer dock vara med oss lång tid framöver och den moraliska rötan är, som tidigare konstaterats, alltjämt utbredd. Inte desto mindre är det nu hög tid att dra lärdom av vad som skett.

För det första visar det inträffade vikten av att aldrig någonsin lita på en politiker som talar om att förändra världen. En politiker med visioner om samhällsbyggen, grandiosa projekt och social ingenjörskonst är en farlig politiker. Ju mindre makt, ju mindre skattemedel och ju mindre mandat att lägga sig i folks privatliv en politiker har till sitt förfogande, desto mindre skada kan vederbörande ställa till med. Det gäller för övrigt även om politikern i fråga söker denna makt för något som till synes är den diametrala motsatsen till vad clownrörelsen stod för.

För det andra visar det inträffade vikten av att inte låta fanatiker eller människor villiga att gå fanatikers ärenden stjäla din energi. Relationer med människor oförmögna att respektera dina åsikter eller din livsstil blir i längden bara destruktiva, alldeles oavsett vilka positiva upplevelser ni delar sedan tidigare. Att avsluta en sådan relation är förvisso ofta smärtsamt, men att ständigt tvingas svälja sin stolthet för den "goda" sakens skull kostar i längden ofta betydligt mer än det smakar.

För det tredje visar det inträffade vikten av att aldrig någonsin spela efter de spelregler dina motståndare dikterat. Åtskilliga försökte under de senaste årens vansinne att göra just detta. De blev förnedrade å det grövsta.
DN1, Sydsv1, GP1, SR1, SVT1

2016-06-18

MUCF är civilsamhällets fiende

Sedan den så kallade Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) för några dagar ännu en gång valde att bevilja islamister bidrag har fler intressanta uppgifter om det inträffade framkommit. Till de mer pikanta av dessa hör att den "ansvarige" handläggaren är en viss Omar Nur, det vill säga samma person som 2014 dömdes för ekonomisk brottslighet i samband med att den skandalomsusade Jasminskolan i Norrköping gick i konkurs.

MUCF:s generaldirektör Lena Nyberg finner emellertid detta helt i sin ordning. Med en ångvälts fingertoppskänsla låter hon meddela att hon "har fullt förtroende" för Omar Nur och hans arbete. I stället går myndigheten på sin hemsida i dumdryga ordalag till motangrepp och hävdar att man, genom att ge salafistiska extremister bidrag, stödjer "ett projekt som har kapacitet att motverka islamofobi". Att statliga bidrag till islamisters försök att misstänkliggöra sina kritiker kan tänkas försämra bilden av islam är uppenbarligen inget man reflekterat över.

Det är värt att ännu en gång påpeka att statliga bidrag till islamister inte är en ny företeelse, utan något som pågått under flera år. Vad som skiljer den aktuella utbetalningen från alla de utbetalningar som föregått den är att journalister, politiker och opinionsbildare den här gången på bred front har uttalat sig kritiskt. Detta föregicks emellertid av åratal av kompakt tystnad eller aktivt stöd, vilket måhända säger något om en del människors brist på ryggrad.

Det är emellertid inte bara stödet till islamister som gör företeelsen Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor så anmärkningsvärd. Myndigheten har, som framgår av dess namn, i uppdrag att administrera "civilsamhällesfrågor". Då begreppet "civilsamhälle" syftar på aktiviteter som människor företar sig oberoende av staten är detta emellertid en självmotsägelse.

Att man trots detta gett en myndighet i uppdrag att ansvara för "civilsamhällesfrågor" är perverst. Många ser de bidrag myndigheten delar ut som något som stärker civilsamhället, men i själva verket förhåller det sig precis tvärtom. Islamister får förvisso stor frihet att disponera pengarna efter eget huvud, men överlag handlar det om kontroll. Med bidragen kommer nämligen motkrav.

De föreningar som erhåller bidrag avkrävs (såvida de inte är islamistiska) löften om att i sina aktiviteter och stadgar ansluta sig till den av staten sanktionerade värdegrunden. På så sätt, hoppas man, kan även rollspels-, fotbolls- och hembygdsföreningar bli till statens tentakler in i människors vardag. Staten blir till en kraft som genomsyrar hela samhället och de självständiga organisationerna marginaliseras.

Det egentliga svenska civilsamhället är idag, just på grund av denna strategi, extremt marginaliserat. Åtskilliga mäktiga organisationen som till exempel Hyresgästföreningen och Svenska kyrkan påstår sig förvisso vara en del av civilsamhället, men deras respektive agendor saknar folklig förankring och deras nära band till makten är väldigt starka.

Ett civilsamhälle värt namnet är vad som gör ett samhälle mänskligt. Ett starkt civilsamhälle utgör emellertid också en konkurrent till den stat som ser medborgarnas inre liv som en politisk fråga. Av denna anledning gör den svenska staten (bland annat via MUCF) allt för att marginalisera civilsamhället. I stället har man skapat något som kallas för civilsamhället, men i själva verket består av potemkinkulisser.

I samma ögonblick som ideella krafter tar emot blodspengar till priset av att staten ges makt över hur föreningens stadgar är utformade och över verksamhetens inriktning gör de sig själva till politikernas verktyg. Den som tar emot pengar från MUCF eller andra myndigheter säljer sin självständighet till precis samma moraliskt korrupta personer som bestämt att skattepengar skall gå till att stärka islamismens ställning i Sverige.

En människa med självrespekten i behåll säljer sig inte till sådana personer. En människa med självrespekten i behåll vägrar vara någons nyttiga idiot. En människa med självrespekten i behåll kompromissar inte med sin självständighet. En människa med självrespekten i behåll rätar på ryggen i stället för att rätta in sig i ledet.
DN1, DN2, SvD1, Exp1

2016-06-15

Om islamismens mecenater och deras generositet med andra människors pengar

Den så kallade Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor är en av islamiströrelsen i Sveriges mest generösa bidragsgivare. Sedan många år tillbaka har man (inte minst då myndigheten leddes av nuvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke) låtit skattepengar regna över islamistiska organisationer.

Att man på detta sätt satt i system att spotta skattebetalarna i ansiktet är inget som framkommit nyligen. Debattörer som Johan Lundberg och Per Gudmundson har under flera år påtalat detta. Vid åtminstone ett tillfälle har då MUCF pliktskyldigt påstått sig se allvarligt på saken.

I själva verket har emellertid vare sig MUCF eller Alice Bah Kuhnke sett någon anledning till att omvärdera sin hållning. Bidragen till islamistiska organisationer har fortsatt att flöda och Bah Kuhnke har fortsatt att personligen legitimera islamistiska organisationer.

Någonting av det första hon gjorde på sitt nya jobb som kulturminister var att bjuda in en ökänd islamist till Kulturdepartementet för gruppfoto och dialogmöte om islamofobi. Som om detta inte vore nog hade hon därtill nyligen i en debattartikel fräckheten att skylla samma statliga stöd till islamistiska föreningar som hon själv varit med om att betala ut på den förra regeringen.

Tidigare idag blev det klart att MUCF beviljat organisationen Sveriges förenade muslimer över en halv miljon kronor. Att organisationen är en salafistisk rörelse med terrorsympatier är välkänt sedan länge, men då den i sin begäran till MUCF påstod sig vilja arbeta mot islamofobi valde MUCF ändå att bevilja dess ansökan om bidrag. Islamisterna vet precis vilka knappar de skall trycka på och de "ansvariga" är, trots åratal av kritik, precis lika obekymrat och mekaniskt generösa med andra människors pengar som vanligt.

Att detta fortfarande pågår är groteskt. Att staten med hot om rättsliga påföljder tvingar medborgarna att betala skatt, och därefter låter en del av dessa skattepengar gå till att stärka den militanta islamismens ställning i Sverige, är bortom all anständighet. Det går inte ens att i vanlig ordning skylla på att man varit naiva. Problemet är välkänt sedan länge, men man har aktivt valt att ignorera det.

I vanlig ordning är det personer som från extremt höga höga hästar varit synnerligen ivriga att ifrågasätta andra människors värdegrund som har möjliggjort detta. Det är inte bara perverst, det är en påminnelse om att den så kallade humanitära stormakten Sverige i själva verket är moraliskt bankrutt.

2016-06-14

Om Stanley Sjöberg och den institutionaliserade dubbelmoralen

Efter söndagens barbariska illdåd i Orlando har samhällsdebatten ännu en gång drabbats av ett nervöst sammanbrott.

Förutom den obligatoriska relativiseringen har oräkneliga debattörer på alla tänkbara sidor varit snabba med att försöka ta politiska poäng på det inträffade, samtidigt som de ondgjort sig över att andra har fräckheten att ägna sig åt exakt samma sak. För ett av de mer iögonfallande exemplen på detta stod DN:s Michael Winiarski då han påstod att "Islamiska staten och Donald Trump jublar i kapp över massmordet på en gayklubb i Florida".

En annan som fann det nödvändigt att delge omvärlden sina åsikter var frikyrkopastorn Stanley Sjöberg. I ett mycket osmakligt Facebookinlägg rekommenderade denne de homosexuella att ligga lågt. I ett typexempel på såväl skuldförskjutning som usel fingertoppskänsla hävdade Sjöberg att 'Fortsätter "pridekulturen" att provocera kommer det som hänt i Orlando att upprepas i stad efter stad, land efter land'.

Det dröjde inte länge innan Sjöberg fick löpa gatlopp för sitt uttalande, vilket var både välförtjänt och helt i sin ordning. Är man som Sjöberg en både offentlig person och religiös auktoritet får man finna sig i att bli obarmhärtigt kritiserad över genuint idiotiska uttalanden. Kort sagt, kritiken av Sjöberg har i allra högsta grad varit välmotiverad.

Vad som gör Sjöbergs inhopp i debatten intressant är emellertid inte det extremt klumpiga inlägget som sådant, utan hur reaktionerna på detta så tydligt illustrerar den systematiska användningen av dubbla måttstockar. Utöver den högst välmotiverade arga kritiken av Sjöberg har många också till på synes ganska ogina grunder hävdat att hans inlägg varit hatiskt, och själv är nu Sjöberg avstängd från Facebook för att ha gjort sig skyldig till "hate speech".

Vad Sjöberg hävdade var emellertid så gott som identiskt med vad kulturpersonligheter, journalister och opinionsbildare de senaste året sagt om Lars Vilks. Dessa uttalanden har förvisso föranlett kritik, men sällan från de egna leden och definitivt inte i en omfattning eller med en styrka liknande vad som varit fallet efter Stanley Sjöbergs inlägg.

Tvärtom har stora delar av etablissemanget varit rörande eniga om att Vilks borde sluta "provocera" människor som varken respekterar sekularismen eller yttrandefriheten. Det hela är ett ytterst motbjudande exempel på institutionaliserad dubbelmoral.
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3

2016-06-13

Om EU-frågan och den omvända bevisbörjan

En av de mer intressanta aspekterna av EU är den omvända bevisbörda som omgärdar diskussionen om fortsatt medlemskap i unionen.

EU utmärker sig för sina omfattande regleringar, sin centraliseringsiver, sitt skriande demokratiunderskott och sitt uttalade mål om en "ever closer union". Vad mer är, det var EU som begick misstaget att med förödande följder genomdriva en valutaunion. Talande nog försöker man nu åtgärda de katastrofala konsekvenserna av detta beslut med mer av samma politik som orsakade problemen.

Trots detta är det idag av någon anledning så gott som alltid motståndarna till EU som får finna sig i att bli omnämnda som oansvariga extremister. Ett sakförhållande som, givet unionens problem och dess orsaker, inte kan kallas något annat än groteskt.

Många förespråkare av fortsatt medlemskap delar förvisso inte de mer övertygade anhängarnas närmast religiösa inställning till unionen, utan försöker i stället resonera pragmatiskt. Givetvis har EU stora brister, tillstår man, men just därför måste vi arbeta inifrån för att förändra unionen. Ett eventuellt brittiskt utträde vore ytterst olyckligt, då detta kan utlösa en kedjereaktion som får hela EU att kollapsa.

Detta låter måhända både balanserat och genomtänkt, men det har ingenting med verkligheten att göra. De svenska partierna har i och för sig länge talat om "ett smalare men vassare EU", men klyftan mellan retorik och handling har hela tiden varit avgrundsdjup. När partiernas representanter väl säkrat sina platser i EU-parlamentet har de åkt tillbaka till Bryssel och fortsatt att rösta för ett alltmer reglerat, överstatligt, byråkratiskt och klåfingrigt EU.

Den bistra sanningen är att EU varken blir smalare eller vassare. Unionen har ingen tradition av att återbörda makt till medlemsländerna, och det finns ej heller några som helst tecken på att en sådan utveckling står för dörren. Tvärtom arbetar EU-kommissionen redan för fullt med att göra beskattningen av såväl företag som medborgare till en betydligt mer överstatlig affär än idag.

Om inte länder som Storbritannien på allvar börjar sätta käppar i hjulet kommer EU i förhållandevis snabb takt utvecklas mot en stat av franskt snitt. Regleringar, subventioner och transfereringar kommer att öka kraftigt. Prestigeprojektet med att skjuta den grekiska statsbankrutten på framtiden kommer fortsätta sluka såväl nytryckta som riktiga pengar.

De överbetalda tjänstemän i Bryssel kommer bli fler, byråkratin kommer att svälla och den ständigt ökande djungeln av regleringar kommer att fortsätta försämra unionens konkurrenskraft. Den ekonomiska stagnationen riskerar, centralplanerarnas storslagna fem- och tioårsplaner till trots, att permanenteras.

Den bild jag målar upp är måhända överdrivet dyster, men utan den chockverkan ett brittiskt utträde skulle innebära finns det ingenting som talar för att EU inte åtminstone skulle gå i den riktningen. Antalet EU-kännare beredda att satsa pengar på att unionen om tio år är mindre mäktig, centralstyrd, byråkratisk och tyngd av regleringar än idag är med allra högsta sannolikhet försvinnande litet.

Det är fullt legitimt att argumentera såväl för EU som mot ett brittiskt utträde. Att däremot utmåla unionens motståndare som oansvariga extremister vittnar om ungefär samma fanatiska flockmentalitet som fram till förra hösten präglade den svenska migrationspolitiken och debatten om denna.

Läs även:
Den hälsosamme ekonomisten, Motpol
DN1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

2016-06-12

Den trösterikiska ekonomiska skolan

Om någon skulle hävda att treans växel är optimal för motorvägskörning skulle ytterst få åhörare ta personen i fråga på allvar. Åhörarna skulle skruva på sig, skaka på huvudet och kanske också tyst muttra någon synonym för personer med låg intelligens.

När det kommer till ekonomi är emellertid snarlika påståenden inte bara vanliga, de dominerar fullständigt. Politiker inkasserar stående ovationer då de lägger ut texten om varför regleringar är bra för ekonomin. Statliga interventioner påstås gynna exportföretagen. Höga subventioner och punktskatter lovordas från höger till vänster. Enigheten om att Riksbanken skall fortsätta ägna sig åt aggressiv ränte- och penningpolitik är total.

Allt detta förhindrar emellertid marknaden att fungera som den borde. Konsumenterna tillåts inte köpa vad de önskar, utan tvingas i stället betala extra för produkter staten finner optimala men konsumenterna själva finner suboptimala. Bubblor skapas och brister. Subventioner och räntepolitik uppmuntrar till felinvesteringar. Gamla företag skyddas medelst tungrodd byråkrati och regleringar från konkurrens från uppstickare. Et cetera.

Effekten blir ungefär som att ge sig ut på motorvägen med fel växel ilagd. Bilen går framåt, men motorn tvingas arbeta på alldeles för höga varvtal. Bränsleförbrukningen stiger kraftigt, motorn utsätts för onödigt slitage och resan tar längre tid än den borde. Vad mer är, om det sunda i detta råder bred politisk enighet. Få opinionsbildare förespråkar längre ett byte till fyrans växel, och den lilla skara som förespråkar ett byte till femmans växel avfärdas slentrianmässigt som fanatiker.

Den stora skiljelinjen i debatten handlar i stället inte sällan om huruvida vi bör fortsätta på treans växel eller växla ned till tvåan. En del företrädare på vänsterkanten hävdar rentav att ettans växel är den enda riktiga. Detta trots att vi på vår färd vid det här laget åkt förbi åtskilliga stillastående bilar vilkas rykande motorer har skurit efter att deras förare försökt sig på just detta.

Kort sagt, den utpräglat rationalistiska diskurs som dikterar den ekonomiska politiken tangerar inte sällan ren vidskepelse. I det svenska fallet kombineras dessutom denna med en närmast religiös vägran att erkänna betydelsen av incitament. Ett talande exempel på detta är hur politiker yrvaket i den ena frågan efter den andra konstaterar att "vi har varit naiva".

Dessa konstateranden har i regel föregåtts av att nya och dyra reformer klubbats, vilka genom sin konstruktion har skapat massiva incitament till fusk. Den egna naiviteten har emellertid inte diagnosticerats ens då det blivit uppenbart att de starka incitamenten till att fuska också resulterat i att många fuskar. Först efter åratal av såväl kategorisk förnekelse som aggressiva utfall mot alla som påpekat fusket, har man perplext konstaterat att fusket varit en utbredd realitet.

Den ekonomiska politik som bedrivs idag är den totala motsatsen till allt vad den österrikiska ekonomiska skolan står för, och resultaten har också blivit därefter. Låt oss kalla denna speciella form av verklighetsflykt för den trösterikiska ekonomiska skolan.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3

2016-06-09

Välfärd, makt och valfläsk

Ett ofta åberopat argument till den så kallade välfärdsstatens försvar är att de flesta går plus minus noll på dem. Socialförsäkringarna och de övriga välfärdssystemen handlar inte i första hand om, påstås det, att fördela kapital mellan människor. Deras främsta syfte är i stället, hävdar man, att jämna ut medborgarnas inkomster över livets olika faser.

Mot detta kan man invända att omfördelningspolitik är ett uttalat politiskt mål. Man kan invända att systemet kräver 0,4 offentliganställa per privatanställd och att de skapar incitament till fusk och bedrägerier. Man kan invända att de i kombination med inskränkningar i avtals- och föreningsfriheten har lett till att över 900 000 icke-studerande personer i arbetsför ålder lever på bidrag, et cetera. Den viktigaste invändningen handlar emellertid om någonting helt annat, nämligen makt.

I och med välfärdssystemen tvingas alla att, på grundval av inkomstnivå, vara med betala för till exempel föräldraförsäkring, dagis och utbildningsplatser. Detta alldeles oavsett om den som betalar har ett, sju eller noll barn. Vad mer är, den som vill vara hemma med sina barn under några år, i stället för att från och med deras ettårsdag lämna dem på ett offentligt dagis, tvingas trots detta under hela sitt yrkesverksamma liv att vara med och betala för samma offentliga dagis i samma utsträckning som andra.

På samma sätt förhåller det sig på område efter område. Efter att du har betalt skatt, varav en icke-oansenlig andel försvunnit i administration, erbjuds du återbäring i form av de tjänster den offentliga sektorn tillhandahåller. Den som inte behöver eller är lockad av nämnda tjänster får emellertid se sina pengar gå upp i rök. Den som är intresserad av andra tjänster än de den offentliga sektorn erbjuder tvingas således betala dubbelt.

Ett av de mer anmärkningsvärda exemplen på detta är pensionssystemet. Den som 64 år fyllda får veta att han eller hon har tre månader kvar att leva, kan varken testamentera sitt pensionssparande till sina barn eller använda dem för att ta sista chansen att förverkliga sina drömmar. 64-åringen får i stället nöja sig med vetskapen att det nära förestående egna frånfället kommer bidra positivt till pensionssystemets framtida ekonomi.

Pensionssystemet är dock problematiskt även av andra anledningar. En av de mer anmärkningsvärda av dessa är att systemet till sin natur närmast är att likna vid ett pyramidspel. Den som kallt räknar med att från och med 65-årsdagen kunna ta del av de summor som anges i det orange kuvertet löper stor risk att, vad det lider, råka ut för en mycket obehaglig överraskning.

Att Stefan Löfven härom året meddelade att regeringen vill börja nalla ur pensionsfonderna för att "bidra med finansieringen" av en upprustning av järnvägsnätet, säger mycket om riskerna med ett pensionssystem som dagens. I och med detta utspel gjorde Löfven klart att han och hans finansiellt hårt trängda regering inte för en sekund drar sig för att köpa röster för de pengar som har avsatts för framtida pensionsutbetalningar.

Välfärdssystemen är således inte bara ett sätt för politiker att ta ifrån dig makten över dina egna pengar. De utgör därtill en gigantisk frestande syltburk för politiker i behov av att bättra på sina opinionssiffror. Den fortsatta existensen av dessa system ligger i politikernas och de eviga nettomottagarnas intresse. För övriga skattebetalare utgör de emellertid endast en ekonomisk tvångströja och konstant rånrisk.

2016-06-08

Om kultursubventioner och kulturprotektionism

Det finns anledning att återkomma till EU-kommissionens förslag att medelst lagstiftning kraftigt öka mängden europeiskt innehåll i strömningstjänster som Netflix utbud. Vad som gör förslaget remarkabelt är emellertid vare sig det faktum att EU ännu en gång visat sig stå för en vansinnig politik, eller att den hycklande extremistmecenaten Alice Bah Kuhnke ställer sig bakom denna.

Vad som gör förslaget anmärkningsvärt är det påfallande utbredda förakt för valfrihet det är det senaste i raden av exempel på. Det aktuella förslaget bär förvisso den franska kulturprotektionismens alla kännetecken, men höjer man blicken en smula finner man snart att företeelsen i fråga är betydligt mer utbredd än så. Ett talande exempel på detta är det svenska filmstödet.

Detta stöd finansieras genom att en tioprocentig filmskatt tas ut på alla biobiljetter. Pengarna går därefter till Svenska Filminstitutet, en organisation som på senare år blivit ökänd för sitt arbete för att stärka den postmoderna vänsterextremismens ställning, men vars huvudsyfte är att medelst subventioner möjliggöra produktionen av olönsamma filmer.

Subventioner som denna motiveras i regel högtidligt med att man vill stödja smala produktioner, gynna mångfalden och möjliggöra ett rikare kulturliv. Det låter ofta bra, avsikterna har inte sällan varit de allra bästa och företeelsen är idag så gammal att spinndoktorerna sedan länge fulländat marknadsföringsknepen.

Problemet med dessa argument är att deras enda syfte är att dölja det faktum att subventionerna i fråga inte ligger i kulturkonsumenternas intresse. Hade de europeiska kunderna föredragit fler europeiska produktioner i Netflixutbudet hade Netflix eller någon av deras konkurrenter förändrat sitt utbud. En sådan förändring av utbudet hade då nämligen varit ett bombsäkert sätt för dem att tjäna mer pengar.

De europeiska kunderna har dock genom de val de gör klart och tydligt visat att de inte vill ha fler europeiska produktioner i Netflixutbudet. Tvärtom, de anser i regel amerikanska serier och filmer vara överlägsna sina europeiska motsvarigheter, och väljer därför naturligt nog att i betydligt högre omfattning betala för de förra än för de senare.

Det finns överhuvudtaget inget problem med detta. Det spelar ingen roll hur mycket man hänvisar till god smak, kulturimperialism eller korkade Hollywoodproduktioner. Faktum kvarstår, när konsumenterna fritt får väljer de bort såväl europeiska filmer som Svenska Filminstitutets neurotiska samtidsproduktioner med genusperspektiv.

Subventionerna handlar med andra ord inte om att öka mångfalden, de handlar om att inskränka konsumenternas fria val. Såväl filmstödet som EU-kommissionens förslag syftar till att göra det dyrare för konsumenterna att se de filmer de vill se, och billigare för konsumenterna att se de filmer de inte vill se.

På detta sätt, hoppas man, skall fler betalande kunder styras till att göra vad som ur de betalande kundernas egen synvinkel är dåliga val. Subventionerna blir därmed per definition till någonting negativt för de allra flesta. Undantaget från denna regel är de konsumenter som faktiskt föredrar de produktioner merparten ratar.

Som av en händelse är den senare gruppen kraftigt överrepresenterad bland de opinionsbildare som dominerar samhällsdebatten. Inom detta välbärgade, inflytelserika och överordnade samhällsskikt drar man sig i regel inte heller från att använda sin ställning för att med emfas försvara rådande ordning. En ordning som går ut på att den egna kulturkonsumtionen skall subventioneras av allmänheten.

Bakom de högtidliga argumenten återfinns med andra ord inte bara de krafter som ständigt ser det som sitt uppdrag att lägga sig i vad andra gör. Bakom de högtidliga argumenten återfinns därtill inte sällan ren egoism. En av de mer ironiska följderna av detta att man därmed säkerställer den europeiska filmindustrins fortsatta oförmåga att hävda sig i den internationella konkurrensen.
SvD1, SvD2, SvD3

2016-06-07

Om fackförbund och föreningsfrihet

En av vänsterns allra mest omhuldade tankefigurer är att fackförbundens ställning är en fråga om föreningsfrihet. Detta är inte bara osant, i själva verket är fackförbundens ställning ett högst påtagligt hinder för en föreningsfrihet värd namnet.

Det första problemet med föreningsfrihetsargumentet är att fackförbunden inte är några föreningar över huvud taget. Om föreningar plötsligt skulle börja ta sig samma friheter som fackförbunden, hade högst sannolikt polisen snabbt blivit inkopplad. Troligtvis skulle då också dessa föreningars agerande i många fall räknas som organiserad brottslighet av bland annat myndigheter.

Rent juridiskt särbehandlas i regel inte fackförbunden i detta avseende, men i fråga om hur lagen tillämpas är det tämligen uppenbart att så är fallet. Vad mer är, att arbetsgivarna aldrig på allvar utmanat denna ordning beror på att hotet om lagstiftning hela tiden hängt över deras huvuden. Det underförstådda budskapet har hela tiden varit: Fint litet näringsliv ni har där, vore synd om något skulle hända med det.

Vad som också särskiljer fackförbunden från föreningar är att staten har överlåtit på de förstnämnda att administrera A-kassan, trots att denna till största delen finansieras med skattemedel. Staten överlåter därmed varje år åt fackförbunden att hantera tiotals miljarder kronor av skattebetalarnas pengar. Dessa förmenta föreningar tillåts med andra ord i flera avseenden att fungera som regelrätta myndigheter.

Det andra problemet med föreningsfrihetsargumentet är att medlemskap i ett fackförbund för många yrkesgrupper inte är frivilligt. Man kan visserligen rent formellt välja att stå utanför facket (vilket för övrigt i praktiken bestraffas med sänkt a-kassa), men i och med kollektivavtalen tillåts fackförbunden ändå att representera och förhandla för alla anställda inom en viss sektor.

De löntagare som vill välja bort fackförbundens kollektivavtal till förmån för andra villkor hindras därmed, precis som arbetsgivarna, effektivt från att göra detta. Den som har ett arbetaryrke blir i regel i all praktisk bemärkelse tvångsansluten till ett fackförbund.

Föreningsfrihetsargumentet är med andra ord helt igenom en lögn. Varken förledet förening- eller efterledet -frihet har någonting med saken att göra. Fackförbunden är organisationer med både regelrätta myndighetsbefogenheter och undantag från de regler som gäller i övrigt. Deras främsta syften är att utöva makt och att aktivt förhindra människors rätt att organisera sig fritt.

Som enskild människa är det dessvärre inte mycket man kan göra åt detta. Vad vi alla kan bidra med är dock att aldrig någonsin låta lögnen om att fackförbundens extraordinära ställning i samhället skulle vara en fråga om föreningsfrihet stå oemotsagd.
DN1, DN2

2016-06-06

En sektledare bemöter kritiken av det egna ledarskapet

För inte särskilt många år sedan var EU-motståndet någonting både rumsrent och utbrett, och även många som i grund och botten var för det svenska medlemskapet var påtagligt misstänksamma till unionen. Idag – det vill säga efter det att EU i och med genomförandet av valutaunionen EMU orsakat en ekonomisk katastrof – avfärdas emellertid de flesta former av EU-motstånd slentrianmässigt som populism eller någonting ännu värre.

EU har allt sedan starten dragits med svåra fel i sin konstruktion, men länge kunde man på ganska goda grunder hävda att fördelarna vägde tyngre än nackdelarna. Många såg därför under åren före det svenska medlemskapet EU som ett sätt att tygla den socialdemokratiska klåfingrigheten och maktfullkomligheten.

Detta kan mycket väl ha varit en helt korrekt bedömning utifrån de förutsättningar som gällde då, men idag har EU kommit att bli någonting helt annat. Unionen kan inte längre med den bästa av vilja sägas vara en kraft för frihandel eller marknadsliberalism. Unionen har i stället blivit en kraft för att omvandla kontinenten till en sönderreglerad, korrupt och svågerkapitalistisk superstat med Frankrike som förebild.

I det lilla illustreras detta av hur EU-kommissionen nyligen lät meddela att man vill tvinga strömningsföretag som Netflix att ta in minst 20 procent europeiskt innehåll, trots att detta bevisligen inte är vad kunderna vill ha. Abonnenterna skall därmed, hoppas man, tvingas subventionera europeiska produktioner som de betalande kunderna på en fri marknad visat sig rata.

Det finns ett ord för detta, nämligen protektionism. Intressant nog ägnar sig just Frankrike sedan länge åt detta, bland annat i exakt den form EU-kommissionen nu vill tvinga på hela Europa. Detta sade sig kulturminister Alice Bah Kuhnke nyligen stödja, vilket hon i ett utfall av plötslig nationalism motiverade med att hon var "väldigt mån om det svenska innehållet och den svenska kulturen".

Det är dock i det stora som vansinnet framträder på riktigt. Ett så kallat "frihandelsavtal" förhandlas för närvarande fram i snigeltakt och under omfattande sekretess, då avtalet i själva verket är ett avtal för reglering av handel. Ett annat aktuellt exempel är hur EU-kommissionen vill tvinga länder med låg företagsbeskattning att höja sina skatter, i syfte att skydda företag i länder där skatterna är högre.

Därtill vill man ge varje unionsmedborgare ett särskilt europeiskt beskattnings-id-nummer. Sådana vore helt meningslösa om unionen inte också fick beskattningsrätt, men som av en händelse har detta vid upprepade gånger varit uppe för diskussion. Sannolikt är det bara en tidsfråga innan företeelsen i en eller annan form blir verklighet, men vattnet måste värmas långsamt för att grodan inte skall hoppa ur kastrullen.

Vad för sorts organisation EU egentligen är påmindes vi om för drygt två veckor sedan, då EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i ett av sina många obalanserade utspel förklarade att britterna skulle behandlas som "desertörer" om de lämnade EU, och i inte-särskilt-förtäckta ordalag hotade landet med bestraffningsåtgärder.

Junckers utspel förde tankarna till maktfullkomliga sektledare, och hur dessa tenderar att bemöta kritik av det egna ledarskapet. Kanske är det också precis så hans utspel bör ses. Får EU hållas kommer Europa sakta men säkert förvandlas till ett sönderreglerat museum. EU hoppas förvisso att medelst dirigisme av franskt snitt öka unionens konkurrenskraft, men extrapolerar man den nuvarande linjen några år in i framtiden framträder en helt annan bild.

Stagnationen kommer att bita sig fast, de ständigt mer omfattande regleringarna kommer slå ut allt fler företag och nya federala skatter kommer steg för steg urholka medborgarnas köpkraft. För att rädda euron kommer medlemsländerna sakta med säkert snärjas i en finansiell union, och för att få ned de ohållbara skuldbergen kommer sedelpressarna att gå varma ända tills euron tappat lejonparten av sitt värde.

Ingenting talar idag för att EU kommer att reformeras. Tvärtom genomsyrar visionen om ever closer union (det vill säga ständigt ökande överstatlighet och centralisering) precis allting som pågår i Bryssel, även om svenska politiker gör allt för att förmedla en annan bild till sina väljare. I denna utveckling är möjligheten att Storbritannien lämnar unionen ett av ytterst få ljus i mörkret.

De britter som den 23 juni röstar nej till fortsatt EU-medlemskap kommer inte hänge sig åt oansvarig populism. De kommer, till skillnad från eurons maktfullkomliga arkitekter, visa prov på lite grundläggande ansvarstagande.

Relaterat:
"Brexit: The Movie" är väl värd en timme av din tid
DN1

2016-06-05

Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Under det tidiga 1900-talet upprättade Nederländerna ett register över medborgarnas trostillhörighet, då man ville säkerställa att var och en blev begravd i enlighet med sin religiösa övertygelse. Efter att Nederländerna 1940 ockuperades av Tyskland kunde nazisterna med hjälp av detta register enkelt spåra upp landets judar, vilket kan förklara varför betydligt färre av dessa överlevde än i många andra länder

Lärdomen av det nederländska exemplet är att även register upprättade med de bästa av avsikter kan visa sig väldigt farliga om de kommer i orätta händer. Detta har emellertid inte den svenska staten tagit till sig. De omfattande svenska registren över medborgarnas personnummer, bostadsadresser, inkomster och passfoton vore i många andra länder någonting otänkbart.

Att dessa uppgifter är offentliga, och därmed kan begäras ut av vem som helst genom ett telefonsamtal till Skatteverket, gör dessutom Sverige till ett paradis för identitetstjuvar och andra kriminella. Att vi så obekymrat finner oss i detta är en skrämmande påminnelse om hur effektivt det socialdemokratiska maskineriet har tvingat folket till systemunderkastelse.

Ett dagsaktuellt exempel på detta är PKU-registret. I detta, som upprättades i forskningssyfte, har sedan 1975 blodprov från alla nyfödda sparats. Efter genombrottet för DNA-sekvensering insåg dock polisen att staten i med detta register satt på en potentiell guldgruva, varför PKU-registret i slutet av 1990-talet börjades användas även i samband med brottsutredningar.

I samband med utredningen av mordet på Anna Lindh kom detta till allmänhetens kännedom, vilket föranledde en mindre skandal. Reglerna skärptes då något och registret har sedan dess aldrig använts för polisiärt arbete. Fortsatt sådan användning har dock hela tiden varit möjligt, bara polisen först fått en domstols godkännande.

Detta finner regeringen idag uppenbarligen otillräckligt, varför den nyligen tillsatte en utredning om huruvida polisen kan få utökad tillgång till registret. Än så länge kvarstår emellertid de gamla reglerna, enligt vilka alla har rätt att få sitt blodprov i PKU-registret destruerat eller anonymiserat.

Du bör utnyttja dig av denna möjlighet innan det är för sent. Du bör dessutom se till inte heller dina omyndiga barn kvarstår i registret. Anledningarna till detta är många, och förtjänar i många fall en längre filosofisk utläggning, men till de viktigare hör följande:
  1. För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  2. För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  3. För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  4. För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  5. För att register kan missbrukas.
  6. För att register alltid kommer att missbrukas.
Om regeringen får som den vill kommer i en nära framtid möjligheten att gå ur PKU-registret med allra största sannolikhet att försvinna. Har du omyndiga barn är du skyldig dem att tillse att de slipper kvarstå i registret, och är du intresserad av ditt eget bästa ser du också till att gå ur själv.

Att gå ur är enkelt, det enda du behöver göra är att fylla i en blankett och skicka in denna till Regionalt biobankscentrum. Den blankett du skall skicka in för att själv gå ur återfinns här. Observera att denna inte gäller omyndiga barn, för vilka en annan blankett skall användas. (Mottagaradress återfinns i blanketterna.)

Läs även:
Den hälsosamme ekonomisten


PKU-registret diskuterades även i dagens avsnitt av radio bubb.la.

NSk1, LT1, Ab1

2016-06-04

Om marknaden och Marknaden™

I politiska diskussioner framförs ofta åsikter som om de vore fakta och fakta som om de vore åsikter. Det är en olycklig företeelse då denna utarmar såväl betydelsen av fakta och åsikter som debatten som sådan.

Ett av de mer utmärkande exemplen på detta är hur vänstern ofta argumenterar utifrån premissen att regleringar och andra statliga interventioner är någonting bra för ekonomin, vilket helt enkelt inte är sant. Detta betyder dock inte heller att vänsterpolitik är något som kan avfärdas på rent vetenskapliga grunder.

Frågan om huruvida omfördelningspolitik och omfattande välfärdsprogram är någonting önskvärt eller ej är ideologisk. Det finns inget objektivt rätt eller fel svar på frågan, utan bara åsikter. När det däremot kommer till om huruvida man kan reglera fram tillväxt och exportframgångar har vi dock lämnat ideologin bakom oss. Här finns stora mängder empirisk forskning tillgänglig, och denna visar påfallande entydigt visar hur hela förhåller sig.

Denna forskning vägrar dock vänstern (och påfallande ofta också allianspartierna) att ta till sig. Lögnen att politiken genom marknadsingripanden kan skapa välstånd finner i stället näring i det faktum att många politikers, statssekreterares och tjänstemäns sysselsättning och karriärer är beroende av att den upprätthålls.

Det mest ironiska med regleringsivern är emellertid inte att den försämrar för såväl allmänheten som driftiga entreprenörer. Det mest ironiska med de regleringar som drivs igenom med socialistiska och rationalistiska motiv är att de gynnar svågerkapitalister. En påfallande stor del av näringslivet utgörs idag av företag vilkas verksamhet står och faller med att politiker skapar ett artificiellt behov av de tjänster och produkter de tillhandahåller

Det är här marknaden kommer in i bilden. Marknaden har i den den gängse diskursen blivit Marknaden™, en mystisk företeelse som utspelar sig i ekpanelsklädda styrelserum där cigarrökande män med monoklar möts och gör upp om vad som skall gälla. Detta är en total missuppfattning av marknadsbegreppet, men ironiskt nog en missuppfattning som betydligt bättre beskriver en hårt reglerad ekonomi än en fri.

En fri marknad är endast summan av alla konsumenters och producenters val. Som fenomen blir marknaden naturligtvis, givet det stora antalet konsumenter, väldigt komplex. Som koncept är marknaden dock inte det minsta mystisk. Vad mer är, genom sin konstruktion garanterar den fria marknaden att praktiskt taget hela makten över den ligger i konsumenternas händer.

För varje gång marknaden regleras fjärmar den sig emellertid från detta tillstånd. Varje reglering innebär att konsumenterna antingen får betala mer för sina val än vad som annars vore fallet, att de pressas att göra val de annars inte hade gjort eller att de helt tvingas avstå från de val de annars hade gjort. Kort sagt, marknadsregleringar innebär att konsumenternas makt begränsas.

Om till exempel du vill lägga dina pengar på den populära produkten X, men staten (eventuellt därtill påhejad av svågerkapitalister) föredrar att du köper den mindre populära produkten Y, börjar staten inte sällan på en och samma gång såväl straffbeskatta X som subventionera Y.

Om du trots detta fullföljer ditt inköp av X får du då inte bara betala mer än vad som annars vore fallet, utan tvingas dessutom mot din vilja subventionera andras inköp av Y. Om du däremot faller till föga och köper Y får du inte det du helst ville ha. Om du är helt ointresserad av Y, men ej heller vill betala det på politisk väg höjda priset på X, tvingas du avstå från båda.

Detta är bra för de politiker som ännu en gång lyckats öka sin makt på din bekostnad. Det är också bra för tillverkaren av Y, vars av marknaden ratade produkt i och med ingripandet fått ökat skydd mot konkurrens från X. Det hela är däremot dåligt för dig, då ingripandet inneburit att du antingen fått betala ett överpris eller helt fått avstå från X.

Exemplet med X och Y ovan är inget obskyrt specialfall, utan tvärtom ett typexempel på hur regleringar och marknadsinterventioner fungerar. Både klåfingriga politiker och svågerkapitalister föredrar dock att du inte blir på det klara med detta, eftersom du då kan tänkas sluta stödja de regleringar som för politikerna är ett sätt att utöka sin makt.

Därför har marknadsbegreppet mystifierats. Därför har marknaden blivit Marknaden™, det vill säga en mystisk och ondskefull kraft som ständigt bekämpas av hjältemodiga politiker. Förvandlingen av marknaden till Marknaden™ har därmed blivit en av politikerklassens viktigaste verktyg.

Här finns gott om lågt hängande frukt för alla marknadsvänliga krafter som vill vrida problemformuleringsprivilegiet ur vänsterns händer. När den svenska högern nu går till motoffensiv mot vänstern är det emellertid inte marknadsliberalismen man tar strid för.

Den kamp den svenska högern just nu utkämpar handlar i stället om näringslivets rätt att verka på en artificiell "marknad", där alla skattebetalare under hot om rättsliga påföljder tvingas vara betalande "kunder" och där såväl priser som efterfrågan bestäms av staten. Det är sorgligt att åse.

För övrigt:
Glöm inte att gå ur PKU-registret medan det fortfarande är möjligt!
SvD1

2016-06-02

Nationen, staten och libertarianismen

Sveriges nationaldag står för dörren, och runtom i landet förbereder man sig därför nu frenetiskt för att i internationalismens tecken högtidlighålla det utländska. Självutplånande tal skall skrivas, rasifierade konferencierer skall bokas, crossovers mellan hiphop och folkmusik skall arrangeras och Facebooktrollningar omsorgsfullt designade att så split mellan människor skall koordineras.

Om inget väldigt oväntat händer kommer det hela traditionsenligt att bli en påfallande konstlad tillställning. Den som väljer att följa det hela lär snart bli varse att så gott som ingen av de inblandade förmår att uppbåda någon egentlig entusiasm inför mötet mellan spelmanslaget från Dalarnas allmogemusik och den 18-årige rapparen från Husby, de lätt neurotiska leendena och de aningen för nervösa applåderna till trots.

Då min egen entusiasm inför nationaldagen praktiskt taget uteslutande bottnar i det faktum att jag just nu verkligen behöver en långhelg, har jag full förståelse för den utbredda likgiltighet som omgärdar denna dag. Vad jag däremot finner underligt är hur många svenska frihetliga som aktivt ställer sig bakom de neurotiska etablissemangstankegångar måndagens pliktskyldiga ritualer kommer vara ett utlopp för.

Gissningsvis bottnar deras skepsis för det svenska i deras dåliga erfarenheter av den stora och klåfingriga svenska staten. Nationen (det vill säga folket) och staten är emellertid i grund och botten två helt skilda företeelser, även om de båda orden idag (egentligen felaktigt) används som synonymer för varandra.

I förlängningen innebär detta att det är fullt möjligt att på en och samma gång älska den svenska nationen och förespråka den svenska statens omedelbara avskaffande, utan att dessa bägge uppfattningar står i motsättning till varandra. Detta betyder inte på något sätt att man som frihetlig bör älska den svenska nationen eller kulturen, men väl att man som renlärig libertarian mycket väl kan göra det.

När tongivande svenska libertarianer de senaste åren uttalat sig om saken har det emellertid varit helt annat ljud i skällan. Deras fördömanden av alla som inte delat deras syn på mångkulturalismen har osat av svavel, och i denna kamp har de ironiskt nog inte för en sekund dragit sig för att alliera sig med de mest ångvältsrationalistiska av socialistiska statskramare.

Den traditionsenliga svenska nationaldagsneurosen bör inte överdramatiseras. Det står trots allt var och en fritt att delta i den, och att tiga ihjäl de debattörer som på måndag kommer slå knut på sig själva är ett betydligt mer värdigt sätt att bemöta dem på än att offentligt ventilera sin ilska över deras rätt pinsamma sätt att utnyttja sin grundläggande rätt till yttrandefrihet.

Samtidigt bör man vara på det klara med att deras budskap också är överhetens budskap. På många sätt handlar mångkulturalismens vara eller icke-vara om rätten till att välja gemenskap. En ganska självskriven frihetlig linje i denna fråga är att det bör stå var och en fritt att välja sin gemenskap (eller avsaknad av sådan), oavsett om denna i första hand är svensk, socioekonomisk, kosmopolitisk, ideologisk, arabisk, eller religiös.

Den socialistiska och kollektivistiska människosyn som i och med mångkulturalismen har flyttat fram sina positioner ytterligare, har emellertid väldigt lite till övers för individens rätt att själv välja sin gemenskap. Mångkulturalismen har med andra ord inneburit att staten ännu en gång flyttat fram sina positioner på individens bekostnad.

Den cirkus som utspelar sig i Sverige den 6 juni varje år är en symboliskt laddad påminnelse om detta. Att namnkunniga debattörer under frihetlig flagg i denna fråga har ställt sig på kollektivismens och statens sida har de gissningsvis också fått rätt många potentiella libertarianer att söka sig någon annanstans

Läs även:
Klaus Bernpaintner
SVT1

2016-06-01

Om biståndet och det aldrig ljugande egenintresset

I artikeln "Cheferna som tjänar mest i biståndsbranschen" listar DN idag vilka Sveriges 10 betalda biståndsarbetare är, och hur mycket skattebetalarna och andra bidragsgivare varje månad betalar dessa i lön (mellan 97 000 143 500 kr).

Den som googlar på namnen i artikeln erhåller direkt ett flertal intressanta resultat. Två av biståndspamparna tycks förvisso knappt ha gjort några avtryck över huvud taget, men resterande har lämnat åtskilliga avtryck i form av utspel, debattartiklar och färgstarka politiska karriärer.

Anneli Rogeman, VD för biståndsorganisationen We effect, anser till exempel med en huvudstadsbos närsynthet att "det är bra att det finns tiggare i Stockholm idag", då dessa utgör en påminnelse om fattigdomen i världen. Därtill oroas Rogeman av det faktum att biståndspengar går till att finansiera den svenska migrationspolitiken.

Oron för minskade biståndsutbetalningar går som en röd tråd genom även flera av de andra biståndshöjdarnas utspel. 2015 varnade Sidas generaldirektör Charlotte Petri Gornitzka för att en minskning av det svenska utrikesbiståndet skulle få "katastrofala följder". Året dessförinnan skrev bland andra svenska Världsnaturfondens Håkan Wirtén om sin oro för "den tilltagande urholkningen av det svenska biståndet".

Biståndsorganisationen Swedfunds VD Anna Ryott ägnar sig inte bara åt att tillsammans med det det famösa nätverket Oss alla förneka invandringens kostnader eller att försöka karaktärsmörda Tino Sanandaji. Som Sveriges högst betalda biståndspamp säger hon sig också brinna för att utrota fattigdomen.

Därtill har vi den i sammanhanget udda fågeln Yves Leterme. 2007 fylldes svenska tidningar av artiklar om denne flamländare med det påtagligt franska namnet. Leterme hade detta år rent tekniskt vunnit ett parlamentsval, men det var framför allt den regeringskris som följde på denna "valseger" som föranledde de många nyhetsartiklarna.

I dessa utmålades Leterme i regel som både kontroversiell och en splittrande faktor, och hans raljanta uttalande om de ekonomiskt underordnade franskspråkiga belgarnas ovilja att lära sig flamländska återgavs i den ena artikeln efter den andra. Sju år senare utnämndes han inte desto mindre till generalsekreterare för den i huvudsak svenskfinansierade biståndsorganisationen Idea.

I fallet Leterme är det framför allt hans snabba omvandling från nästan-populist till överstepräst i värdegrundskyrkan som gör hans nuvarande status som svensk biståndspamp uppseendeväckande. I fallet med de övriga är det emellertid någonting helt annat som skaver.

De högbetalda biståndspamparna tycks omsorgsfullt odla bilden av sig själva som solidaritetens fanbärare, men den förmenta solidaritet de ägnar sina dagar åt är en "solidaritet" med andra människors pengar. Vad mer är, i gengäld plockar de ut löner i en storleksordning mannen på gatan bara kan drömma om.

Av denna anledning blir deras appeller om ett fortsatt okontrollerat flöde av biståndspengar inte trovärdiga. Det är svårt att inte drabbas av misstanken att vad de i första hand oroar sig för är att minskningar av biståndet skall gå ut över deras och deras kollegors karriärer och höga levnadsstandard.
DN1, DN2
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.