2017-04-05

Om vikten av att inte argumentera utifrån socialistiska premisser



Två nyheter väcker för närvarande stor vrede i breda folklager, inte minst bland svenskar med högeråsikter. Den ena av dessa är regeringens planer på att börja förmånsbeskatta privata sjukvårdsförsäkringar betalda av arbetsgivaren, den andra av dessa är avslöjandet att en muslimsk friskola låtit könsseparera sin skolbuss.

De starka reaktionerna dessa nyheter resulterat i kan vid första anblick framstå som självklara, men är i själva verket ganska problematiska. Vreden blir nämligen endast självklar för den som redan accepterat och internaliserat stora delar av det socialistiska tankegodset.

Att privata sjukvårdsförsäkringar betalda av arbetsgivaren idag inte förmånsbeskattas beror på att just denna löneförmån omfattas av undantag. Att så är fallet beror på att politikerna tidigare valt att gynna denna löneförmån framför andra löneförmåner. Detta alldeles oavsett huruvida den enskilde löntagaren hade föredragit en annan löneförmån i stället.

Politikerna har med andra ord skapat ett onaturligt incitament för såväl arbetsgivare som löntagare att välja sjukvårdsförsäkringar framför andra löneförmåner. De har därmed också använt sin makt för att styra medborgarna att göra vissa val framför andra, trots att de inte har en aning om vad som är bäst för den enskilde och trots att detta är en fråga de över huvud taget inte har med att göra.

Det svenska skattesystemet är ett veritabelt lapptäcke av undantagsregler av det här slaget. Syftet med så gott som alla dessa undantag är att öka politikernas makt på medborgarnas bekostnad. Den som försvarar något av lapptäckets många undantag har därmed indirekt accepterat ett ruttet systems grundpremisser.

Den som avskyr rådande drakoniska skattetryck bör i stället (förutsatt att vederbörande är redo att acceptera skatt över huvud taget) kämpa för en låg, platt och fullständigt såväl konsumtions- som ändamålsneutral skatt. Vad en människa använder de pengar hon själv tjänat ihop till har nämligen ingen annan någonting med att göra.

Vad den segregerade skolbussen beträffar är inte problemet att elevernas föräldrar själva vill bestämma hur deras barn skall fostras, utan att könssegregationen finansieras med skattepengar. Rent generellt kan en stat inte bedöma vad som är bäst för ett givet barn bättre än dess föräldrar, och inte sällan blir det därför också ett väldigt stort ingrepp i privatlivets helgd när politiker från ett skrivbord ändå bestämmer att one size fits all.

Problemet uppstår i stället när salafister inkapabla att försörja sig själva får finansiell hjälp av staten att överföra sitt eget antisociala beteende på sina barn. Därmed skapar staten på artificiell väg starka incitament för nämnda salafister att inte anpassa sig till samhället och att inte bli självförsörjande.

Vad som kanske mer än något annat utmärker socialismen är hur den steg för steg slår sönder alla de incitament som är nödvändiga i ett civiliserat samhälle. Den naturliga återkopplingen mellan handlingar och konsekvenser försvinner. Utan att detta i regel var avsikten blir i stället resultatet inte sällan att dåliga beteenden får positiva konsekvenser, och att goda beteenden får negativa konsekvenser.

När socialisten upptäcker detta försöker han inte sällan lösa detta genom mer av samma, vilket leder till att problemen förvärras. Socialisten svarar då genom att göra ännu fler ingrepp, vilket gör att de oönskade konsekvenserna blir ännu fler, och så vidare. Resultatet blir ett artificiellt och väldigt osunt samhälle.

Det är därför viktigt att inte acceptera socialismens grundpremisser. Den som börjar försvara skatteundantag eller ropa på statlig reglering av skolbussar har inte bara irrat sig djupt in på socialismens domäner, utan dessutom gett upp försöken att hitta hem igen.