I den förra texten i denna serie inlägg skrev jag om den begreppsförvirring som råder kring det ofta så mystifierade begreppet pengar. En delvis snarlik, men delvis också väldigt annorlunda, begreppsförvirring råder kring begreppet välstånd.
När man i ideologiska debatter hänvisar till begrepp som just välstånd, sker detta i regel utifrån det outtalade antagandet att alla inblandade menar samma sak med begreppet. Precis som i fallet med pengar är detta antagande dock felaktigt, varför man också snabbt tenderar att börja tala över huvudet på varandra. Dels tenderar man att inom olika ideologiska strömningar ha en sinsemellan väsensskild bild av välstånd, dels tenderar många att använda begreppet utan att själva ha en entydig bild av vad som avses med begreppet.
Ur ett idealiserat högerperspektiv är "välstånd" ingenting annat än ett samlingsbegrepp för de enskilda ekonomiska aktörernas prestationer. Välstånd skapas, kort sagt, av arbetare, ingenjörer, innovatörer och entreprenörer när de är yrkesmässigt verksamma. Med denna syn blir välstånd ett mått på ett samhälles grad av utveckling, mätt som summan av individuella prestationer.
För vänstern, däremot, är välstånd en egenskap hos samhället som som existerar tämligen oberoende av individen. Välståndet uppfattas, likt luften vi andas, som en kollektiv resurs, varför man också anlägger en väldigt instrumentell syn på det. Välståndet blir därför ett sätt att uppnå politiska mål, eller på annat sätt förverkliga sådant man finner angeläget. Därtill uppfattas en del av detta tänka gemensamma välstånd som en allmän rättighet, även för den som väljer att själv inte bidra till det.
Det instrumentella synsättet på välstånd kan tyckas rimligt, även för den som inte ser företeelsen i fråga som en kollektiv resurs. Denna syn på välstånd är emellertid i grund och botten oförenlig med välståndsgenerering. Samhälleligt välstånd är, enkelt uttryckt, en biprodukt av individer som agerar med sitt eget bästa för ögonen. Om alla ges lika rätt till detta välstånd försvinner också så gott som alla drivkrafter att bidra till det.
Ju mer av "samhällets" välstånd som politiker tar i anspråk för att uppnå politiska mål, desto mer kommer uppbyggandet av samma välstånd skadas. Huruvida man anser den instrumentella synen på välstånd är sympatisk eller ej är i sammanhanget irrelevant, resultatet blir detsamma alldeles oavsett. Tillåter man politiken att genomsyras av synen på välstånd som en gemensam resurs som bör användas för att uppnå ideologiska mål, kommer detta i bästa fall leda till att skapandet av välstånd bromsas in, och i värsta fall leda till att välståndet sjunker.
Att den instrumentella synen på välstånd trots detta åtnjuter starkt stöd, beror med allra största sannolikhet på att synen på välstånd som en kollektiv resurs ytterst sällan ifrågasätts. En starkt bidragande orsak till detta torde vara att få ens är på det klara med att så många av deras medmänniskor håller sig med denna syn på välstånd.
Tidigare i ämnet:
Varför vi inte förstår varandra, del 1/3 – pengar
