2017-01-30

Om skatt och känslan av en klocka som ringer när det fortfarande är becksvart ute

"Vår vision är tydlig: Varenda ung kvinna eller man ska få känna känslan av en klocka som ringer vid 6-tiden när det fortfarande är becksvart ute. De ska hälla i sig en kopp kaffe och traska iväg mot en arbetsplats eller ett lärosäte som väntar på dem."

Dessa ord plitades med betongsocialistisk finess ned år 2013, varpå Magdalena Andersson (idag finansminister) satte sitt namn under dem. I mångt och mycket handlade det på sedvanligt manér om socialdemokratisk varmluft – partiets politik är en garanti för hög arbetslöshet, och det faktum att närmare en miljon icke-studerande människor i arbetsför ålder lever på bidrag i Sverige säger en del om hur orealistisk Anderssons vision är.

Inte desto mindre är Anderssons ord värda att minnas, så här en måndag i januari. För att finansiera Socialdemokraternas gränslösa generositet med andra människors pengar, samtidigt som bidragsberoendet är gigantiskt, behövde nämligen staten skatta skiten ur de människor som faktiskt trotsade såväl måndagströttheten som vintermörkret för att gå till jobbet i morse.

Detta är någonting Socialdemokraterna gör allt för att dölja. Skatten dras automatiskt redan innan den kommit in på löntagarnas konton. En stor del av lönen bokförs som "arbetsgivaravgift" för att skapa oklarhet om vem det egentligen är som beskattas. Ytterligare stora skatter tas ut i försäljningsledet form av moms och punktskatter. Allt för att skapa en illusion av att det socialistiska utsugeriet är mycket lindrigare än det faktiskt är.

Den bistra realiteten är dock att du, om du började arbeta 08.00, behövde arbeta till 09.55 bara för att betala den dolda löneskatt som går under namnet arbetsgivaravgift. Hur länge du därefter behövde arbeta för att betala din synliga löneskatt beror på din lön. Den som tjänar 20 000 kr/månad behövde arbeta till 11.12, den som tjänar 30 000 kr/månad behövde arbeta till 11.22, den som tjänar 40 000 kr/månad behövde arbeta till 11.35 och den som tjänar 50 000 kr/månad behövde arbeta till 11.53*.

Efter att löneskatten var inarbetad var det så dags att arbeta ihop momsen. Denna varierar med dina inköp, men av de 80 % av den "disponibla" inkomsten som återstår efter att de typiska boendekostnaderna betalats, kommer så gott som allt beläggas med moms. Detta medför att du behöver arbeta ytterligare 40 - 45 minuter för att betala moms, vilket i praktiken innebär att de allra flesta inte hade hunnit betala klart denna skatt när de gick på lunch.

Därtill kommer du i praktiken behöva betala ett flertal punktskatter, bland annat på energi, alkohol, tobak och snart också hemelektronik. Dessa skatter är därtill ofta så utformade att du måste betala moms även på punktskatterna. Sammantaget har därmed den som arbetat idag med allra största sannolikt ägnat långt över halva arbetsdagen åt att betala skatt.

Den är mot denna bakgrund Magdalena Anderssons barska uppmaning om att du ska hälla i dig en kopp (momsbelagt) kaffe "och traska iväg mot en arbetsplats" blir förståelig. Andemeningen är inte att Andersson har en politik för låg arbetslöshet, och andemeningen är definitivt inte att Andersson vill se en befolkning bestående av självförsörjande och självständiga medborgare.

Vad Andersson menar är att du skall pallra dig iväg till jobbet, så att hon och hennes socialistiska parti kan skinna dig. För de pengar man på detta sätt kommer över kan hon och hennes socialistkollegor såväl köpa sig den makt de mer än något annan önskar som garantera sig själva ett liv i lyx.

* Avser en genomsnittlig kommun, 2016 års skattetabeller.
DN1, DN2, SvD1, SvD2, Exp1

2017-01-28

Vi vinner

Det finns många anledningar att vara pessimistisk om framtiden dessa dagar. Denna pessimism är inte på något sätt obefogad, den är tvärtom närmast att betrakta som ett sundhetstecken. Att i nuläget vara en obotlig optimist är, givet läget i såväl Sverige som stora delar av vår omvärld, närmast att betrakta som ett utslag av förnekelse.

Denna pessimism har dock på sistone kommit att överskugga någonting väldigt viktigt, nämligen att det står allt klarare att vi vinner. Progressivismen trängs tillbaka och agendajournalistiken marginaliseras. Partier tvingas lägga om sin politik. Vänstern är i snabb takt att förlora sitt problemformuleringsprivilegium. Et cetera.

Att så är fallet beror inte på någon politiker gått före eller att någon annan ledargestalt entusiasmerat massorna. Den utveckling vi just nu ser kommer över huvud taget inte ovanifrån. I stället är utvecklingen en gräsrotsrevolt, eller mer exakt, ett flertal parallella gräsrotsrevolter. Allmänheten har helt enkelt tröttnat på att bli såväl skinnade som hånade och bespottade av en liten klick progressiva megalomaner.

Dessa progressiva krafter har med tiden alltmer kommit att släppa alla spärrar. De har tagit sig rätten att diktera för människor hur de skall leva sina liv. De har inte dragit sig för att ljuga, de har inte dragit sig för vuxenmobbning och de har inte dragit sig för att hemfalla åt den mest fula demagogi. De har ägnat sig åt regelrätt Kulturkampf. De har gett varandra priser och hyllat varandras vänsterpropaganda som stor konst. De har upphöjt obalanserade fanatiker till "experter". De har använt "faktagranskningstjänster" för att sprida lögner.

I en annan tid hade man kanske kommit undan med detta, men internet har förändrat ekvationen. Alternativa nyhetskällor tar upp kampen med de gamla, nya perspektiv hörs, nyhetsförmedlarna får finna sig i att själva bli granskade och makthavare tvingas inse att deras kommunikationskanaler inte längre är enkelriktade.

De gräsrotsrevolter som nu pågår har inneburit att ångvältsprogressivismen börjat trängas tillbaka. Detta är en utveckling som för de progressiva är helt oacceptabel. De åser med fasa hur både makten och privilegierna rinner den egna klicken ur händerna, något man finner fullständigt outhärdligt. Det är därför man nu likt skadade djur ägnar sig åt de mest aggressiva utfall mot sina motståndare. Det är därför deras osmakliga smutskastningskampanjer och skrämselpropaganda för varje dag antar alltmer groteska proportioner.

Detta väl sagt är det dock riktigt att en del de krafter som nu fyller det vakuum den retirerande progressivismen lämnar efter sig är av det osmakligare slaget. Att så är fallet beror dock till stor del på att alltför få vågade ta upp kampen mot de progressiva fanatikerna så länge dessa föreföll oövervinnerliga. Idag finns dock inte längre någon ursäkt.

De rörelser som fortsätter låta sig bli akterseglade gör sig också irrelevanta, och får därmed helt enkelt skylla sig själva.
Exp1, GP1, GP2

2017-01-22

Om Donald Trump och Ronald Reagan

Är Donald Trump en ny Ronald Reagan? Många har påstått detta, och lika många har aggressivt avfärdat liknelsen. Gemensamt för båda sidor är emellertid att de tenderar att basera sina argument på en felaktig bild av Trump och/eller Reagan, varför så gott som alla som uttalat sig i frågan haft fel.

Vad som gjorde Ronald Reagan till den ikoniska president han gått till historien som var inte någon särskilt god politik, utan hans karisma och ledaregenskaper. Reagan gick 1980 till val på en närmast libertariansk politisk plattform, men som president förde han en politik som ökade statens omfång, utgifter och skuldsättning.

Att Reagans tid i Vita huset trots detta blev en succé berodde i mångt och mycket på att han återgav USA – och i förlängningen också västvärlden – självförtroendet. USA var före Reagans tillträde djupt sargat och splittrat efter Vietnamkriget, Watergate och oljekriserna. Det nationella självförtroendet var i botten, och det är ingen slump att katastroffilmer och konspirationsteorier var stapelvaror i populärkulturen under denna tid.

På pappret var Jimmy Carter i detta läge en utmärkt kandidat att hela USA, men i praktiken skulle problemen bara komma att förvärras under dennes tid vid makten. I stället skulle det bli en osannolik (och enligt åtskilliga samtida förståsigpåare direkt olämplig) kandidat som till slut bröt den onda cirkeln, nämligen Reagan.

Reagan, å sin sida, framstod på pappret som helt fel person för uppdraget, men visade sig vara som klippt och skuren för det. Reagan upplevdes som trygg och mänsklig. Reagan utstrålade självförtroende. Reagan, uppvuxen som han var under knappa omständigheter, förkroppsligade den amerikanska drömmen. Reagan var rolig. Reagan vägrade att kompromissa med den kommunism så många andra konstant ursäktade.

Det är knappast något slump att protestsångerna under Reagans tid vid makten ersattes av positiv och maffigt producerad musik. Det är knappast någon slump att filmerna om dystopier, katastrofer och statliga konspirationer under denna tid ersattes av betydligt glättigare produktioner. Det är ej heller knappast någon slump att de tidigare så dominerande mörka nyanserna kom att konkurreras ut av pastellfärger.

Rent kulturellt innebar detta ofta en förändring till det sämre, men symboliken går inte att ta miste på. USA, och västvärlden i sin helhet, återfick självförtroendet, något som förmodligen också bidrog till att ekonomin förbättrades kraftigt vid denna tid. Ronald Reagan gav människor hoppet åter, när de som mest behövde det.

Det är här jämförelsen med Donald Trump blir intressant. Trump representerar inte, vilket många av hans anhängare tycks tro, en kompromisslös högerpolitik. Trump står inte för vad som i en amerikansk kontext kallas för konservatism, det vill säga en återgång till konstitutionens principer om en stat betydligt mindre än dagens. Tvärtom, Donald Trumps politiska plattform kokar ned till protektionism, stora underskott och keynesianska stimulanser.

Det är dock inte denna linje som tagit Donald Trump till Vita huset. Ej heller skiljer han sig i detta avseende speciellt mycket från Barack Obama eller Hillary Clinton. Vad som gjort Trump till Fenomenet Donald Trump är den totala brist på respekt han visat den hyperprogressiva ordning som idag inte bara håller stora delar västvärlden i ett järngrepp, utan därtill bedriver ett fullskaligt kulturkrig mot vanliga människor.

Till mångas förvåning är denna linje inte något Trump har övergivit efter valrörelsen. Ett talande exempel på detta fick vi igår, när hans pressekreterare Sean Spicer närmast läxade upp journalistkåren under en presskonferens. Tidningarna fylls nu av artiklar om hur skadligt, farligt och förödande detta är, och vi förväntas allihop att okritiskt instämma i detta och bekymra oss för att demokratin är hotad.

Själv fann jag det i stället uppfriskande. Den progressiva ordningens företrädare, och inte minst den notoriskt vänstervridna journalistkåren, har inte dragit sig det minsta för att själva ljuga, vilseleda och med andra högst tvivelaktiga metoder såsom vuxenmobbning få sin vilja fram. Att Donald Trump inte stillatigande accepterar detta, utan tvärtom går till motattack, är alldeles oavsett vad man anser om honom i övrigt någonting positivt.

Att detta utmålas som fruktansvärt av just de krafter som länge ostört kunde agera marodörer i den offentliga debatten är inte det minsta förvånande, för de ser nu sitt viktigaste vapen vridas dem ur händerna. Det finns emellertid ingen anledning för någon som inte ställer sig bakom deras progressiva agenda att instämma i den alarmistiska klagosången.

Om Trump faktiskt lyckas bryta det problemformuleringsprivilegium dessa progressiva ångvältar så länge ägt, och under de senaste åren ogenerat använt sig av för att göra livet surt för den breda allmänheten, har han alla möjligheter att gå till historien som en ny Reagan. En ny Reagan är nämligen inte något man blir på sin ekonomiska politik, utan genom psykologi.

Läs även:
Motpol
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

2017-01-17

Protektionister utan gränser

Bland alla de beskyllningar de i dessa dagar allt mer trängda progressiva ångvältarna och deras pellefantsocialistiska kusiner börjat rikta mot sina motståndare, återfinns högljudda anklagelser om protektionism. Dessa anklagelser är i sak inte grundlösa, men den indignation med vilken de slungas ut saknar inte bara täckning, utan vittnar också om en utbredd dubbelmoral.

Ett slående exempel på detta har vi sett i samband med brexit. Förespråkarna av ett brittiskt EU-utträde har konsekvent utmålat som just protektionister, men allt sedan folkomröstningen har landets regering arbetat hårt för att bibehålla nuvarande handelsvillkor. Från det förment frihandelsvänliga EU:s toppskikts sida, däremot, är man helt öppen med att man ser just protektionistiska åtgärder som ett lämpligt sätt att straffa Storbritannien.

Det är med andra ord EU, och inte Storbritannien, som utgör en kraft för protektionism i sammanhanget. Skrapar man lite på ytan visar sig snabbt andra sprickor i den frihandelsvänliga EU-retoriken. Att de så kallade "frihandelsavtal" EU sluter med andra länder är tusentals sidor långa och tar många år att förhandla fram beror nämligen på att de inte är frihandelsavtal över huvud taget, utan ytterst komplicerade avtal för reglering av handel.

Ett annat exempel på den falska retoriken om frihandel är hur många debattörer gör en stor sak av Donald Trumps protektionistiska retorik. Vad man däremot talar betydligt tystare om är att Trump i detta avseende inte skiljer sig särskilt mycket från Hillary Clinton. Tvärtom, i fjolårets presidentsvalsdebatter närmast tävlade hon med Trump om att vara den av dem som framstod som mest protektionistisk.

Ett tredje exempel som illustrerar graden av förljugenhet i diskussionen återfinner vi på närmare håll i form av Tullverket. Myndigheten har 2 000 anställda och försvårar årligen den internationella handeln genom att ta in åtskilliga miljarder i tullavgifter. Kort sagt, Tullverket är en jättemyndighet vars främsta uppgift är att bekämpa frihandel.

Frihandel i ordets rätta bemärkelse är en grundpelare i varje fritt samhälle. Politiker världen över, och från båda sidor av det politiska spektret, är dock rörande eniga om att frihandel inte är något särskilt önskvärt. Att en del av dem trots detta inte drar sig för att använda begreppet "protektionist" som ett skällsord, säger en hel del om vidden av den dubbelmoral de ägnar sig åt.

2017-01-12

Jämställdhetsministern som inte trodde på alla människors lika värde

"Alla människors lika värde", "alla människors lika värde", "alla människors lika värde" och "alla människors lika värde". En snabb googling visar att jämställdhetsminister Åsa Regnér, i de texter hon sätter sitt namn under, mer än gärna åberopar denna utslitna floskel.

Frasen "alla människors lika värde" är emellertid inte bara en sönderanvänd och intetsägande floskel som politiker och andra makthavare till leda använder för att försöka dölja att deras budskap fullständigt saknar såväl substans som koherens. Tvärtom, konceptet "alla människors lika värde" är i grund och botten, trots den valhänta och lätt naivistiska formuleringen, bara ett uttryck för en av lagstyrets viktigaste principer, nämligen den om likhet inför lagen.

Principen om likhet inför lagen står emellertid väldigt lågt i kurs i dagens Sverige. Ironiskt nog är detta någonting som precis de människor som, likt dementa papegojor, alltid tjattrar om "alla människors lika värde" aktivt har arbetat för. Exemplen på detta är oräkneliga.

Vissa grupper tillåts att både ockupera mark och köra omkring i bilar med förförbud, samtidigt som människor med annan grupptillhörighet skulle straffas hårt för detta. Kriminella invånare i miljonprogramsområden tillåts härja fritt, trots att samma beteende skulle leda till allvarliga problem för gärningsmännen om dessa var bosatta i andra områden. Den som hånar en religion kan bli åtalad, samtidigt som ingen åklagare skulle komma på tanken att väcka åtal om religionen var en annan. Och så vidare.

I en vidare, om än ej strikt juridisk, mening är företeelsen ännu mer utbredd. "Kultureliten" försvarar ungdomsgäng som trakasserar biblioteksbesökare. Feminister överger de kvinnor som utsätts för hedersförtryck. Samma personer som tidigare skrikit på sänkta beviskrav och strängare staff i våldtäktsfall, har nu börjar brinna för våldtäktsmäns rättigheter och rättssäkerhet. Allt detta på grundval av förövarnas grupptillhörighet.

Jämställdhetsminister Åsa Regnér må påstå sig brinna för "alla människors lika värde", men i handling visar hon klart och tydligt att principerna om likabehandling och likhet inför lagen inte är vatten värda i hennes ögon. När Regnér nyligen tillfrågades om varför svenska myndigheter så ofta sanktionerar vad som rent juridiskt är våldtäkt av barn svarade hon inte bara undvikande, utan visade också prov på stor förståelse och menade att staten bör vara beredd att se mellan fingrarna när det kommer till barnäktenskap.

Regnér illustrerade därmed tydligt vilket monumentalt hyckleri de ständiga hänvisningarna till "alla människors lika värde" är ett utlopp för. Man åberopar denna floskel för att på en och samma gång signalera sin moraliska dygd och maskera sin egen oförmåga, men man förmår inte ens fylla den med det mest basala av innehåll. Tvärtom, man går om något i bräschen för att skapa ett samhälle där alla människors olika värde är den bärande principen.
DN1

2017-01-10

Det går inte att kompromissa med socialismen

Det har inte blivit särskilt mycket skrivet här på sistone. Om någon till äventyrs undrar varför beror det att jag finner det mer givande att bilda enklaver med likasinnade, än att delta i det lågvattenmärke som utgör det depraverade majoritetssamhällets samhällsdebatt.

Detta väl sagt förtjänar inte de intellektuella huliganer och lallande dårar som, likt en hord barbarer, härjar i det offentliga Sverige att lämnas i fred. Sverige 2016 är ett samhälle i totalt moraliskt förfall. Ett land där vuxenmobbare och massmördarvurmare har utsetts till överstepräster i etikens tempel.

Skattepengar regnar över extremister, brottslingar och den pseudovetenskap som flyttar fram sina positioner på universiteten. Bakom floskeln alla människors lika värde gömmer sig i regel särlagstiftning. Kultureliten ser det som ett kall att försvara biblioteksvandaler. Feminister försvarar våldtäktsmän. Journalister ser det som en av sina viktigaste uppgifter att vilseleda folket. Salafister får skattepengar för att "arbeta mot islamofobi". Et cetera.

Hur bemöter man då detta? Frågan förtjänar egentligen en betydligt längre utläggning, men till det viktigaste man kan göra hör att inte lalla med. Det finns ingen anledning att erkänna dessa moraliskt depraverade personer som auktoriteter. Det finns ingen som helst anledning att låta dessa moraliskt depraverade personer diktera spelets regler.

Det finns ingen anledning att utsätta sig för det krypskytte dessa moraliskt depraverade personers och deras klenbegåvade hangarounds i ditt Facebookflöde ständigt ägnar sig åt. Det finns ingen anledning att göra sig till måltavla för de ständiga försöken till indoktrinering som präglar deras nyhetskanaler, i synnerhet inte som det finns utmärkta alternativ. Det finns ingen anledning att besöka deras propagandainstitut till museer.

Ge dina barn motbilder till den propaganda de får lära sig i skolan. Överväg om bekantskapen med människor som, utan att veta vad de talar om, ständigt beskyller dig för att hysa förkastliga värderingar, verkligen är värd att upprätthålla. Fundera över om "vänner" som du inte vågar eller orkar yppa dina åsikter för egentligen är värda din vänskap.

Den svenska borgerligheten har inbillat sig att det går att kompromissa med socialismen. Vi känner alla till resultatet – världens högsta skatter, institutioner befolkade av fanatiker, ett hyperpolitiserat utbildningsväsende, ett krossat civilsamhälle och en journalistkår som gapar om fake news, samtidigt som den satt lögnen i system.

Det går inte att kompromissa med socialismen. Den måste ständigt bekämpas – på alla fronter.

2017-01-07

Om Fredrik Reinfeldt och frågorna som aldrig ställdes

SVT:s Anna Hedenmo gick i dagarna till attack på Fredrik Reinfeldts intervjuprogram Toppmötet, ett program producerat av hennes egen arbetsgivare.

Hedenmos kritik bottnade i att Fredrik Reinfeldt inte ställde tillräckligt många kritiska frågor till sina gäster. "Som erfaren intervjuare [...] är det frustrerande att uppleva hur många frågor om inte ställs", ansåg Hedenmo, och beskrev upplevelsen som så frustrerande att hon som tittare satt och hoppade i stolen.

Huruvida Hedenmo har rätt i sak eller inte är jag helt fel person att uttala mig om då jag inte sett något av programmen. Vad Hedenmo ger uttryck för är dock synnerligen anmärkningsvärt av ett helt annat skäl, nämligen att hon inte ser bjälken i sitt eget öga.

Jag själv och många med mig är nämligen synnerligen välbekanta med den frustration ("Jag sitter ju och hoppar i stolen") som Hedenmo ger uttryck för. Vi har många gånger upplevt den själva framför TV:n, inte minst när Hedenmo och hennes kollegor intervjuat bland annat just Fredrik Reinfeldt.

Mellan åren 2012 och 2015 kunde alla politiker som intervjuades av Hedenmo och hennes kollegor känna sig förvissade om att de alltid kom undan med icke-svar när det kom till migrationspolitiska spörsmål. Floskler, halvsanningar och direkta lögner i stil med "han står inte upp för alla människors lika värde", "vi kan inte påverka detta, vi är bundna av internationella konventioner" och "invandringen är en ekonomisk vinst för Sverige" ledde då nämligen aldrig till några följdfrågor.

Anna Hedenmo och hennes kollegor påpekade i dessa fall aldrig att de politiker det var deras jobb att granska inte svarade på deras frågor. De ifrågasatte aldrig varför politikerna de intervjuade gav svar som gick stick i stäv med all seriös forskning. De lyfte aldrig frågan om målkonflikter. De påpekade aldrig att ledande politiker ogenerat ljög om vad internationella konventioner egentligen krävde av Sverige. Och så vidare.

Det är fullt möjligt att Anna Hedenmo har helt rätt i sin kritik av Toppmötet, men vad Fredrik Reinfeldt gör fel i de fyra programmen är i så fall exakt samma sak som bland annat Anna Hedenmo själv gjorde fel i flera år. Att det så påtagligt ofta var samme Fredrik Reinfeldt som Hedenmo nu kritiserar som var föremålet för dessa intervjuer gör Hedenmos kritik direkt surrealistisk. Det är inte sten hon har kastat i glashuset, det är splittergranater.
SvD1, Ab1, Exp1
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.