2018-08-06

Nyliberalism är oförenligt med en fri marknad

Begreppet "nyliberalism" är dåligt definierat. En del använder det som en synonym för libertarianism, andra använder det som ett skällsord för allt till höger om Maj Britt Theorin. Den mest relevanta innebörden torde dock vara en ekonomisk politik i Milton Friedmans anda, och det är i den betydelsen begreppet kommer att användas nedan.

Nyliberalismen delar mycket tankegods med den klassiska liberalismen och libertarianismen, men har också utvecklat ett antal egenheter som är tämligen unika för denna. Till dessa hör vad Milton Friedman själv kallade för vouchers, och som på modern politisk svenska ofta kallas för -peng (till exempel skolpeng). Något förenklat går detta ut på att skattesubventionerad statlig verksamhet läggs ut på entreprenad till privata aktörer.

Till nyliberalismens försvar skall sägas att en sådan ordning har fördelar, jämfört med om verksamheten hade förblivit i statlig regi. Till dessa hör att valfriheten ökar, att konkurrens uppstår och att såväl kvaliteten som effektiviteten därför ofta blir högre. Allt detta kan dock bara räknas som fördelar så länge alternativet är att verksamheterna förblir skattefinansierade och utförs av staten – jämfört med en fri marknad kommer en sådan ordning att fungera sämre.

En av de mer uppenbara nackdelarna med upplägget är att det skapar osunda incitament. Med en nyliberal politik blir högskattestaten inte längre näringslivets fiende, utan tvärtom dess kassako. Blir möjligheterna för privata aktörer att bli rika på att leverera tjänster till staten stora, blir plötsligt ett skattetryck som det svenska någonting bra ur stora delar av näringslivets perspektiv.

Vad mer är, att systemet dessutom tenderar att leda till att de statliga verksamheterna fungerar bättre än vad de annars hade gjort, resulterar då också i ökad legitimitet för de socialistiska krafterna. Ironiskt nog visar sig därmed den av vänstern så demoniserade nyliberalismen med andra ord i mångt och mycket vara ett system som tjänar vänstern betydligt bättre än vad det tjänar högern.

Så länge de verksamheter som läggs ut på entreprenad är sådana som medborgarna trots allt värdesätter, uteblir dock den riktiga skadan. Att skattefinansierade skolor och vårdcentraler sköts i privat regi leder visserligen till att en pseudomarknad skapas, där allmänheten tvångsansluts som betalande kunder, och där politiker bestämmer såväl tillgången som priset, men de tjänster som utförs är till syvende och sist sådana som hade efterfrågats även på en fri marknad.

När aktörer som Bert Karlsson och Jan Emanuel Johansson ger sig in i svängen visar sig dock nyliberalismens skadlighet med full kraft. Det pärlband av skatteslukande asylboenden och HVB-hem dessa aktörer blivit rika på att driva, utgör till skillnad från skolor och vårdinrättningar nämligen inte någon värdeskapande verksamhet.

Vårdcentraler och skolor kostar mycket pengar, men de tillför också ekonomin något. När en vårdcentral gör en sjuk person frisk skapas värden. När en skola ger en elev en utbildning skapas också värden (åtminstone i den mån eleven längre fram faktiskt får nytta av utbildningen). Med nyliberal politik kan de värden som skapas förvisso (till skillnad från på en fri marknad) vara lägre än kostnaderna, men de utgör inte desto mindre värden. Karlssons och Johanssons verksamheter skapar dock inga som helst värden, de förstör värden.

Dessa verksamheter kostar skattebetalarna gigantiska belopp, men tillför i regel ingenting som människor själva hade varit beredda på att betala för på en fri marknad. Tvärtom förblir den genomsnittlige asylinvandraren en utgift för skattebetalarna, även långt efter att vederbörande lämnat de faciliteter aktörer som Karlsson och Johansson driver.

Därmed har staten skapat kraftiga incitament för att ägna sig åt en form av företagande som endast resulterar i förluster för finansiärerna. Detta utgör den diametrala motsatsen till den ordning som utmärker en fri marknad.

2018-08-03

Institutionaliserade lögner flyger under faktagranskarnas radar


Samtidens många tafatta försök till faktagranskning säger betydligt mer om samtiden som sådan, än om det som faktagranskas. Man försöker faktagranska åsikter, man använder faktagranskning för att sprida desinformation, och vad till exempel den så kallade genusvetenskapen beträffar lyser faktagranskningen med sin totala frånvaro.

Det är emellertid inte bara postmoderna styggelser som den så kallade genusvetenskapen som flyger under radarn. Även de många förljugna socialistiska narrativ som varje svensk matats med sedan barnsben är immuna, eftersom till och med de journalister som faktiskt försöker göra ett bra jobb är så marinerade i dessa att de tar dem för sanning. Till och med oppositionen tenderar att tro på dem.

Tweeten ovan sammanfattar två omhuldade socialdemokratiska lögner som i stort sett hela Sverige svalt med hull och hår. Dels, menar man, krävs det bibehållet skatteuttag eller skattehöjningar för att lösa de Utmaningar™ Sverige har att hantera. Dels, påstås det, riktar sig de skattesänkningar Moderaterna föreslår mot de rikaste.

Bristen på faktagranskning av dylika påståenden illustrerar väldigt väl det totala haveri som döljer sig bakom det förmenta vurmande för sanningen den så kallade faktagranskningen hävdar sig vara ett utlopp för. Dessa bägge påståenden är nämligen, trots att de gång på gång upprepas utan att någon som helst faktagranskning av dem sker, falska.

Påståendet att en bibehållen högskattepolitik är nödvändig för att lösa Sveriges problem är en barnlek att falsifiera. Sverige har bland de högsta skatterna i världen. Trots detta är sjukvårdsköerna långa, polisen kraftigt underdimensionerad, försvaret anorektiskt och skolan ett fiasko. Sveriges problem är inte en följd av att staten har ont om pengar, utan av usla prioriteringar och vanskötsel.

Vad Moderaternas förslag till skattesänkningar beträffar, så handlar dessa om en ökad progressivitet i skattesystemet. Såväl tidigare som nu föreslagna jobbskatteavdrag förstärker skillnaden i skattesats mellan låg- och höginkomsttagare. Detta är inte ett utslag av klassisk högerpolitik, utan tvärtom en ganska ängslig anpassning av den borgerliga politiken till en linje som Socialdemokraterna har arbetat för i närmare 100 år.

Att Socialdemokraterna trots detta motsätter sig upplägget beror på att det medför att det totala skatteuttaget sänks. När Socialdemokraterna själva har förstärkt progressiviteten i skattesystemet har de nämligen i stället gjort detta genom att höja det samlade skatteuttaget.

Socialdemokraterna är givetvis fullt medvetna om att det främst är arbetarklassen som gynnas av nya jobbskatteavdrag, och de är också i allra högsta grad medvetna om att det inte handlar om en skattesänkning "för de som har mest". De är, kort sagt, fullt medvetna om att vad de högljutt basunerar ut är en skamlös lögn.

Vad de vill uppnå är dock någonting helt annat, nämligen att undvika ett scenario där politikernas möjligheter att styra människor genom att roffa åt sig frukterna av deras arbete minskar. För varje skattesänkning försvagas politikernas makt, och för varje skattesänkning ökar medborgarnas frihet. För en makthungrig socialdemokrat som inget hellre vill än att lägga sig i hur mannen på gatan lever sitt liv, är en sådan utveckling ett mardrömsscenario.

Om det går bra att på Rainman-manér faktagranska Hanif Balis användning av ordet "abnormt", och om det går bra att snabbinkalla forskare att kritisera sverigedemokratiska valfilmer, borde givetvis också faktagranskning av de lögner som utgör Socialdemokraternas själva raison d'être ske. Detta görs dock inte.

Att så är fallet beror på att man inom den svenska journalistkåren är så blinda för sina egna vänsteråsikter och -sympatier, att man faktiskt tror sig rapportera objektivt när man i själva verket kolporterar socialistisk ideologi.

2018-08-01

Om kulturkrockar och provokationer

Företeelser som hijab, namnet "Jihad" och böneutrop kan i många fall vara helt okomplicerade i muslimska länder. De är (eller kan åtminstone vara) en del av den gängse kulturen, och är i många fall tämligen befriade från någon djupare ideologisk betydelse.

När samma företeelser kommer till västvärlden får de dock en helt annan laddning, eftersom den kulturella kontexten då också blir en helt annan. Hijaben blir en signal om att man värnar sin särart, och inte vill smälta in i det omgivande samhället. Omgivningens första association till namnet "Jihad" blir islamistisk terror. Böneutrop blir en signal om att den muslimska församlingen vill markera revir på andras bekostnad.

Kulturella uttryck som dessa blir, när de förflyttas till västvärlden, kort sagt en provokation. En sådan provokation behöver inte nödvändigtvis vara avsiktlig (även om den också med en välvillig tolkning röjer en brist på finess och förmåga att läsa av situationen), men är inte desto mindre en form av provokation.

För samtidens makthavare är medborgarnas negativa reaktioner på sådana provokationer någonting man till varje pris vill misstänkliggöra och undantrycka. Därmed försöker samma makthavare dock som så många gånger tidigare bygga sitt idealsamhälle utan att ta hänsyn till den mänskliga naturen.

Ett socialt (men däremot inte nödvändigtvis juridiskt) tryck på att anpassa sig till det omgivande samhället är, den högljudda retoriken till trots, inte någonting unket, utan någonting sunt. Det är en av de sociala mekanismer som möjliggjort fredlig samvaro mellan människor, och därmed i förlängningen civilisationen som sådan.

Man kan naturligtvis på etiska grunder tycka att det inte borde vara så, men inte desto mindre är det så det är. Att aktivt ignorera detta, och i stället försöka bygga en utopi utan någon hänsyn tagen till den mänskliga naturen, är ett experiment dömt att sluta illa.

2018-07-31

Mer om de österrikiska och keynesianska tillväxtbegreppen

Som nyligen påpekades i ett tidigare inägg är det naturliga tillståndet enligt den österrikiska ekonomiska skolan inte inflation, utan deflation. Produktivitetsökningar orsakade av vetenskapliga framsteg leder med tiden till sjunkande produktionskostnader, varför det naturliga är att priset på en given vara sjunker med tiden.

Detta är inte bara relaterat till tillväxt, utan är på många sätt den enda meningsfulla definitionen av tillväxt. Att samma limpa bröd som år 1800 krävde avsevärt mer tid, fler arbetstimmar och större åkerarealer att framställa idag kan produceras mycket mer effektivt, är ett väldigt gott mått på de framsteg som gjorts sedan dess.

I många fall är de produkter vi köper idag dock inte likvärdiga med de konsumenterna köpte år 1800. Dels har helt nya produktkategorier tillkommit, dels har den ökade ekonomiska standarden resulterat i att vi idag förväntar oss bättre produkter. De livsmedel vi köper idag håller ofta avsevärt högre kvalitet än de som konsumerades för 200 år sedan, eftersom även de fattigaste idag har råd med bättre produkter än vad som var standard då.

Ett talande exempel på denna utveckling är de framsteg som gjorts på elektronikens område. En revolutionerande utveckling har gjort att nya och bättre produkter ständigt ersätter gamla, utan att konsumenterna behöver betala mer än tidigare. Detta är ekonomisk tillväxt i dess absolut renaste form, ett slående exempel på hur det ekonomiska välståndet ökar.

Den keynesianska ekonomiska teorin är emellertid blind för detta. När keynesianska ekonomer beräknar inflationen gör man detta genom att studera hur priset på en "korg" med varor utvecklas över tiden. Eftersom bland annat just elektroniska produkter med tiden försvinner från marknaden och ersätts med nya och förbättrade sådana, byts åtskilliga av produkterna i "varukorgen" med tiden ut mot nya i motsvarande prisklass.

Av denna anledning har de tidiga och relativt sett primitiva datorer och telefoner som återfanns i varukorgen 1990 steg för steg bytts ut mot sådana konsumenterna föredrar idag. Detta har dock gjorts utan att hänsyn tagits till att de senare versionerna motsvarat betydligt mer avancerade produkter. När en tidig mobiltelefon successivt bytts ut mot mer och mer avancerade modeller, för att idag representeras av en modern smartphone, har detta gjorts utifrån antagandet att produkterna varit likvärdiga ur konsumentperspektiv.

Denna dramatiska teknikutveckling kommer inte synas i några tillväxtsiffror. Den teknologiska utveckling som gjort att gamla och föråldrade produkter successivt ersatts med nya, har också möjliggjort att de nya produkterna kunnat lanseras på ungefär samma prisnivå som de gamla. Försäljningen av ett exemplar av en ny produkt av en viss typ, kommer därför inte bidra mer till BNP än vad dess föregångare gjorde då denna släpptes på marknaden.

Att ständigt mer avancerade produkter ersätter tidigare och sämre sådana i den "varukorg" som används för att beräkna inflationen, innebär däremot att den prisjämförelse som görs blir missvisande. När priserna på varukorgar från två år jämförs, kommer detta göras utan att hänsyn tas till att produkterna i den senare varukorgen är mer avancerade.

Hade varukorgarna innehållit samma produkter hade flera av produkterna i den senare korgen varit billigare än vad de var ett år tidigare, av den enkla anledningen att föråldrade produkter hade gått ned i pris i takt med att nya modeller släppts. Detta hade också gett helt andra inflationssiffror.

Vad som därmed sker är att man "kvittar" teknologisk utveckling mot den av österrikarna förutspådda naturliga deflationen, som trots centralbankernas idoga arbete för att urholka värdet på valutorna fortfarande är en högst reell kraft. Vad som därmed återstår är ett tillväxtbegrepp som, något raljant uttyck, är ett mått på hur mycket förbränningen av olja har ökat sedan förra året.

Ett sådant mått är måhända relevant för en keynesiansk skuldekonomi där räntekostnaderna hela tiden ökar, men det är ett ytterst dåligt mått på faktisk välståndsökning

2018-07-30

Migrationen, matematiken och verkligheten

Begreppet Eurabia betecknar en tilltänkt framtid där den inhemska befolkningen blivit en minoritet i Europa (eller delar av Europa) till följd av omfattande asylinvandring. Scenariot har vid upprepade tillfällen avfärdats som en myt, med motiveringen att de utlandsfödda inte kommer hamna i majoritetsställning ens om de högsta migrationsprognoserna skulle slå in.

Huruvida detta stämmer i sak är numera högst osäkert, givet de senaste årens migrationsvolymer, men även om man godtar detta är resonemanget förrädiskt. Den tvärsäkra utsagan bygger nämligen på det outtalade antagandet att asylinvandrarnas barn föds som fullt integrerade européer. Detta antagande stämmer dock mycket dåligt överens med verkligheten.

Verkligheten är att den ohållbart stora migrationen, de kravlösa bidragen och segregationen gör att den andra generationen föds in i ett Skuggsverige där svenskan är marginaliserad, svenska värderingar inte råder och kulturen är Mellanösterns.

Den andra generationens skolresultat är inte sällan katastrofala, överrepresentationen i brottslighet är hög, språkkunskaperna ofta undermåliga, man samarbetar inte med det svenska rättsväsendet och islamistisk radikalisering i gruppen är ett högst reellt problem.

Sedan det tidigare migrationsnarrativet rämnade 2015 odlas en myt om att den svenska migrationspolitiken idag är ytterst återhållsam. Detta är en lögn. Enligt Migrationsverkets förväntas i år 79 000 personer ansöka om asyl eller att få anhöriginvandra. 2017 beviljades totalt över 55 000 antingen asyl, eller beviljades uppehållstillstånd som anhöriga till personer som fått asyl.

Om denna nivå håller i sig kommer över två miljoner ur dessa grupper att invandra till Sverige de närmaste fyra decennierna. Tillsammans med personer som tidigare invandrat, dessas barn och personer som har invandrat eller kommer invandra till Sverige illegalt, närmar vi oss då en population så stor att "konspirationsteorin" om Eurabia börjar bli en realitet.

Ett sådant Sverige kommer vara förändrat till oigenkännlighet. Tilliten kommer vara slagen i spillror, islamister och klanhövdingar kommer vara politiska maktfaktorer, det välfärdssamhälle som vänstern håller för heligt kommer vara en ekonomisk omöjlighet och en regelrätt polisstat kommer vara nödvändig om lag och ordning skall kunna upprätthållas.

Detta är, märk väl, inte vilda spekulationer eller någon domedagsprofetia. Det är vad som med matematisk nödvändighet kommer inträffa såvida inte en synnerligen radikal omläggning av migrationspolitiken sker snart (helst igår). De politiker, debattörer och makthavare som påstår någonting annat ägnar sig åt önskedrömmar och fria fantasier, och bör av just denna anledning hållas så långt borta från varje form av reellt inflytande det över huvud taget bara är möjligt.

2018-07-29

Om österrikisk och keynesiansk ekonomisk tillväxt

När kapitalismen kritiseras med till synes tunga argument, finner man inte sällan att det i själva verket är följderna av regleringar och marknadsingrepp som orsakat de problem som åberopas. Samma sak kan sägas om den idag från politiskt håll institutionaliserade keynesianismen.

En påfallande ofta förbisedd österrikisk observation är att det normala inte är inflation, utan tvärtom deflation. Produktivitetsökningar orsakade av vetenskapliga framsteg leder med tiden till sjunkande produktionskostnader, varför det naturliga är att en given vara blir billigare med tiden. Den som är tålmodig nog att skjuta ett inköp på framtiden, belönas därför också med ett lägre pris.

Detta är en i grund och botten sund ordning då den skapar incitament för sparande och kapitalackumulering, vilket i sin tur är förutsättningar för entreprenörskap. Precis detta ses dock som någonting negativt av keynesianer, då den senare skolan i varje givet ögonblick hoppas skapa tillväxt genom att tidigarelägga så mycket konsumtion som möjligt.

Av denna anledning är inflation (det vill säga en politik för att medvetet urholka pengarnas värde) för keynesianen inte bara någonting acceptabelt, utan någonting önskvärt. Genom att på politisk väg tillse att medborgarnas besparingar ständigt minskar i värde, hoppas man hålla sparandet lågt och konsumtionen hög.

En sådan strategi kan naturligtvis, då den först införs, skapa en temporär ekonomisk uppgång. Uppgången är emellertid just temporär, och på längre sikt blir effekten den direkt motsatta. Kapitalackumulation försvåras, vilket leder till minskat entreprenörskap och att nya oligopol växer fram. Detta leder i sin tur i förlängningen till minskat välstånd.

Att keynesianismen trots detta blivit normaltillståndet beror på att den passar den politiska klassen. Keynesianska stimulanser passar den politiker, vars sikte är inställt på ett val som mest några år bort, som hand i handske. Genom nya keynesianska stimulanser kan man dopa ekonomin nog för att vinna nästa val, och vad de negativa effekterna på lite längre sikt beträffar, är detta någon annans problem.

Där den österriskiska skolan är ett ekonomiskt system för låg tidspreferens, är keynesianismen med andra ord ett system där hög tidspreferens aktivt belönas. Detta skadar i förlängningen i stort sett alla, men har trots detta institutionaliserats då ett sådant system gynnar den cyniska politiska klassens synnerligen kortsiktiga intressen.

Detta får ett antal synnerligen intressanta effekter, inte minst ur miljö- och arbetsrättsperspektiv. Ur österrikiskt perspektiv skulle de ständiga effektivitetsökningarna till exempel inte bara kunna omsättas i såväl förkortad arbetstid (någonting som historiskt redan har skett flera gånger). De skulle också kunna omsättas i en minskad eller icke-ökande förbrukning av resurser och energi, med alla de miljöeffekter detta skulle medföra.

För keynesianen är en sådan utveckling dock någonting som måste undvikas till varje pris. Keynesianismen strävar nämligen inte bara efter att skapa tillväxt genom inflation, utan också genom att låna till konsumtion. Den keynesianska ekonomin är därför högbelånad, och för att kunna betala de ständigt ökade räntekostnaderna som följer på detta blir en form av tillväxt som ständigt kräver mer resurser ett måste.

Här blottläggs en avgörande skillnad i hur den österrikiska skolan och keynesianismen betraktar tillväxt. För österrikaren är tillväxt en effektivitetsförbättring, det vill säga att det krävs mindre resurser för att tillverka en given produkt. För keynesianen är däremot tillväxt ett tillstånd där mängden resurser som omsätts i ekonomin ständigt ökar.

Keynesianismen bidrar därför inte bara till minskat entreprenörsskap, fattigare konsumenter, pyramidspelsliknande ekonomiska upplägg och våldsamma konjunkturväxlingar. Keynesianismen bidrar också till just den stress och miljöbelastning som dess förespråkare i sin outsinliga visdom därefter håller kapitalismen ansvarig för.

2018-07-21

Om synen på fakta i postmodernismens tidevarv

Mitt i rådande våg av vänsterextremism har fakta och rationalitet blivit honnörsord. Det hela är naturligtvis ytterst motsägelsefullt, då det stora och statligt påbjudna intresset för postmoderna företeelser som genusvetenskap och intersektionalitet i grund och botten är produkten av ett samhälle som förkastat just fakta, rationalitet och evidens.

För en intelligentsia vars kapacitet till dubbeltänk och kognitiv dissonans är omvittnad utgör detta emellertid inte något problem. Parallellt med att pseudovetenskapen flyttat in permanent på universiteten skall allting (utom pseudovetenskapen) faktagranskas. Denna faktagranskning sker emellertid med en ångvälts subtilitet och en flodhästs fingertoppskänsla.

Att strikt hålla sig till fakta, evidens och rationalitet är av yttersta vikt i just vetenskapliga sammanhang. Den vetenskapliga metoden har inte bara visat sig fungera, den har lett till revolutionära framsteg. Vad mer är, även de personer som påstår sig vara kritiska till den visar sig i praktiken alltid förlita sig på den när det faktiskt gäller.

Inte ens en normkritisk genusvetare skulle vilja sätta sig i ett flygplan konstruerat enligt postmoderna principer, få sin el levererad från en postmodern transformatorstation eller vara utelämnad till ett postmodernt fjärrvärmeverk en svinkall februarinatt. Att det därtill inte finns någon marknad för postmodernt framtagna smartphones, läsplattor eller datorer är också synnerligen talande.

När det däremot kommer till individens inre liv är fakta i många fall tämligen meningslöst. För att ta ett exempel så är det ur denna mening i regel fullständigt meningslöst att försöka utreda huruvida Gud, gudar, änglar, demoner, andar, astralprojektion, reinkarnation, telepati, troll, tomtar eller utomjordingar faktiskt existerar i någon objektiv mening.

Människor är irrationella djur, och för många människor erbjuder tron på någon av ovan nämnda företeelser en högst reell känsla av mening. Den människa som faktiskt upplever att livet erbjuder mening är en lycklig människa, och att försöka frånta en människa vad som ger hennes liv mening är en grym handling. Det hela må framstå som irrationellt, men som jämförelse kan påpekas att även människors sexdrift och de uttryck denna tar sig ofta befinner sig synnerligen långt från det till synes rationellas domäner.

Någonstans mellan vetenskapen och individen återfinns samhället. För samhället är fakta och det rationella viktiga, men otillräckliga, verktyg. Aktörerna i ett samhälle är inte rationella och logiska varelser, utan irrationella djur med djuriska drifter. Att dessa irrationella djur mot alla odds lyckats forma en civilisation är en fantastisk bedrift.

Denna civilisation går dock i praktiken inte att förstå, analysera, styra eller omforma utifrån vad som till synes är rationellt. Denna civilisation har uppstått ur kaos, och de institutioner som gjort den möjlig har historiskt vanligtvis fått fäste först efter att man testat oräkneliga andra och funnit att dessa inte fungerat, eller fungerat sämre.

På samma sätt som en lösning på trekroppsproblemet gäckar fysikerna, gäckar civilisationens mekanismer människans fattnings- och beräkningsförmåga. Problemet är för komplext för att kunna analyseras utifrån vetenskapliga metoder. Man kan hitta fungerande förklaringsmodeller för vissa specialfall, men en generell lösning står sannolikt inte att finna.

Av denna anledning är det i det generella fallet storhetsvansinne att inbilla sig att en bättre civilisation kan framtvingas på politisk väg. Mindre förbättringar kan visserligen ibland åstadkommas genom mindre justeringar, och relativt stora förbättringar kan åstadkomma genom att anamma det som på annat håll visa sig fungera. Varje försök att på revolutionär väg radikalt omstöpa samhället utifrån rationalistiska principer är dock ett utslag av megalomani, som med väldigt stor sannolikhet kommer sluta illa.

Den andra sidan av myntet är att många institutioner, regler och normer i samhället kan förefalla både omotiverade och irrationella, men inte desto mindre fylla en högst viktig funktion. Sambandet mellan vad de faktiskt åstadkommer, och vad vi kan föreställa oss att de fyller för funktion, kan vara omöjligt att fastslå på förhand, och att avskaffa eller förändra dem kan därför få synnerligen oönskade effekter som ingen hade räknat med.

Av denna anledning är en övertro på det rationella och vad som förenklat kallas för fakta i politiska och samhällsrelaterade sammanhang inte bara dåligt, det är direkt farligt. Civilisationen är osannolik, oöverblickbar och ömtålig, och den som tro sig förstå de mekanismer som möjliggör den lider av hybris.

2018-06-18

All-inclusive på Limhamn, tio rum och kök

Malmö kommun har en lång och anrik tradition av experimentella bostadsaffärer. Att man nu vill köpa ett gathus på Limhamn och göra om detta till en tiorumsvilla för en "hemlös" (läs bidragsberoende och invandrad) storfamilj är bara den senaste installationen i följetongen Malmö behandlar den krympande andelen kommuninvånare som inte åker snålskjuts på andra som smuts.

Det finns mycket att invända mot det ekonomiska, principiella och symboliska i att en fattig kommun köper ett gatuhus på attraktiva Limhamn för att göra om det till en tiorumsvilla för en bidragsberoende familj utan närmare anknytning till staden. Den diskussionen förs dock redan, och sannolikt har kommunpolitikernas planer redan resulterat i att bägaren runnit över för ett stort antal malmöbor.

Det kanske mest intressanta i sammanhanget är dock någonting annat, nämligen att Sydsvenskans artikel förklarar politikernas beslut att tillhandahålla en tiorumsvilla för en bidragsberoende familj med att "[n]ormen säger att varje barn ska ha tillgång till ett eget rum". Det är ett synnerligen anmärkningsvärt sakförhållande.

I villaområdet där jag växte upp fanns det familjer där barn delade rum. Två barn till en bekant med synnerligen gott om pengar delar rum. Ett eget rum är naturligtvis vad de allra flesta barn själva skulle föredra, men ett eget rum är vare sig någon rättighet eller självklarhet, ens i familjer med god ekonomi. Tvärtom är att dela rum med ett syskon någonting fullständigt naturligt.

Sannolikt delar relativt många barn i Malmö rum med varandra, trots att deras föräldrar arbetar och själva bekostar sitt boende. Att i detta läge, och till en kostnad av 45 600 skattekronor per månad, tillhandahålla en tiorumsvilla på Limhamn åt en bidragsberoende invandrarfamilj så att alla familjens barn skall kunna få ett eget rum, är bortom magstarkt.

Att svenska politiker påstår att man anpassat asylpolitiken till EU:s miniminivå, samtidigt som detta pågår, är ett skolboksexempel på de ogenerade lögner som skattebetalarna dagligen matas med. Sverige är och förblir ett avsevärt mer attraktivt land för asylsökande än så gott som samtliga andra EU-länder, av just de anledningar som framgår i artikeln.

Att familjen i fråga bosatt sig i Sverige beror näppeligen på att de lockats av det svenska vädret eller funnit den svenska kulturen så lik den egna. Att familjen befinner sig i Sverige beror med till visshet gränsande sannolikhet på att man tagit sig från södra till norra Europa lockade av de svenska politikernas gränslösa generositet med andras pengar.

Malmöpolitikernas agerande är ett skolboksexempel på varför detta är ett synnerligen rationellt agerande från migranternas sida. Att däremot agera som malmöpolitikerna, eller som de väljare som faktiskt fortfarande har förtroende för dem, är dock allt annat än rationellt. Det är tvärtom fullständigt huvudlöst.

2018-06-12

Om kostnaden för den socialdemokratiska valkampanjen, och hur denna belastar din privatekonomi

När Socialdemokraterna i slutet av 2017 lade sin budgetproposition för valåret 2018, avsattes totalt 40 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar till valfläsk.

Det bör i sammanhanget poängteras att detta bara var en liten del av partiets röstköp, då hela upplägget med Sveriges skyhöga skatter kokar ned till att köpa röster åt Socialdemokraterna för andras pengar. Inte desto mindre är de 40 miljarder skattekronorna ett närmast övertydligt exempel på hur ett visst parti använder statens våldsmonopol till att skaffa sig fördelar i en valrörelse, varför det finns goda skäl att titta lite närmare på hur mycket 40 miljarder kronor egentligen är.

Utslaget per person bosatt i Sverige motsvarar beloppet 3 900 kr/år eller 330 kr/månad. Bland dessa återfinns emellertid ett antal personer helt utan egen privatekonomi (till exempel spädbarn), varför dessa siffror ger en tämligen skev bild av hur mycket den socialdemokratiska valkampanjen egentligen belastar gemene mans privatekonomi.

Slås kostnaden för valkampanjen i stället ut över alla som är 18 år eller äldre landar kostnaden i stället på cirka 5 000 kr/år eller drygt 400 kr/månad. Ännu intressantare siffror erhålls om man slår ut beloppet på de personer som faktiskt betalar kostnaden, nämligen personer i sysselsättning. I det senare fallet landar siffran på knappt 8 600 kr/år, eller drygt 700 kr/månad*.

Hade de skattepengar som regeringen i år använder till valfläsk i stället använts till att sänka skatten på arbete, hade med andra ord varje svensk löntagare utan vidare kunnat få en genomsnittlig skattesänkning på 700 kronor i månaden. Detta utan att statens ekonomi hade påverkats negativt jämfört med nu.

I stället använder dock regeringen dessa pengar till att försöka köpa sig ytterligare fyra år vid makten. Att det mesta tyder på att detta försök till fullständigt ogenerat röstköp kommer misslyckas, trots att det belopp som avsatts för ändamålet är gigantiskt, är en seger för anständigheten.


* Bland statistiken över personer i sysselsättning återfinns även många personer i bland annat arbetsmarknadspolitiska åtgärder, varför kostnaden per egentlig arbetstagare blir ännu högre.

2018-06-04

Om jobbskatteavdragen och kampen om arbetarklassväljarna

Den socialdemokratiska valrörelsen har utvecklats till en katastrof. Den primära orsaken till detta är invandringen, vilket inte bör förvåna någon eftersom i princip allt i den svenska politiken idag på ett eller annat sätt handlar om invandringen. Verkligheten har sent omsider kommit ikapp politikerna. Den migrationspolitik som man så länge kom förbluffande lindrigt undan med att gravt missköta, blev till slut en pesthärd som nu krossar politiska karriärer, drömmar och partier.

Invandringen är dock inte den enda orsaken bakom att Sverigedemokraterna nu övertar Socialdemokraternas roll som arbetarklassens parti. En annan viktig bidragande orsak är sannolikt skattetrycket, även om detta är något som Socialdemokraterna med sin magnifika avsaknad av både fingertoppskänsla och markkontakt inte klarar av att se.

Den första indikationen på detta fick vi redan 2006. Moderaterna gjorde ett rekordval, och detta i mångt och mycket genom att locka över väljare från ärkefienden. Genom att lansera sig som ett parti för arbetarklassen, och med jobbskatteavdraget som huvudnummer, lyckades man störta Socialdemokraterna från makten.

Socialdemokraterna försitter inte en chans att utmåla jobbskatteavdraget som "skattesänkningar för de rika", men vad jobbskatteavdraget i själva verket gjorde var att öka progressiviteten i skattesystemet. Den redan stora skillnaden i skattesats för en "knegare" och en överläkare ökade ytterligare, vilket gjorde arbetare i de lägre inkomstklasserna till de främsta vinnarna på reformen.

Hade Socialdemokraterna varit emot denna ordning hade de i stället förespråkat platt skatt, men blotta tanken på en sådan ordning är i själva verket ett rött skynke för partiet. Socialdemokraterna verkar för progressiv skatt eftersom sådan leder till att "rika" får betala en högre skattesats är "fattiga". Vad Moderaterna gjorde var att förstärka denna ordning.

Huruvida detta var ett exempel på bra högerpolitik kan förstås diskuteras, men det i sammanhanget intressanta är att reformen gynnade arbetarklassen. 2010 blev inte bara alliansregeringen omvald, utan Moderaterna gjorde ett succéval. Moderaterna var på väg att vinna kampen om arbetarklassen, men försatte denna gyllene chans till följd av att man misskötte samma migrationsfråga som nu blivit Socialdemokraternas varböld.

När Moderaterna 2014 gjorde ett dåligt val berodde detta på att väljarna övergav partiet för Sverigedemokraterna. Sannolikt var de väljare man då förlorade ungefär samma väljare man åtta år tidigare hade vunnit från Socialdemokraterna. Inte osannolikt rörde sig detta om arbetarklassväljare som 2006 upplevde sig som parasiterade på av Socialdemokraterna, och som 2014 upplevde sig dels som parasiterade på av den migrationspolitiska gökungen i statens budget, dels allmänt förolämpade av ett politiskt etablissemang som behandlade dem som smuts.

När Sverigedemokraterna nu i upptakten till valet 2018 är på väg att överta Socialdemokraterna som arbetarklassens parti är det, trots vad de hysteriska socialdemokratiska megafonerna desperat vrålar ur sig, inte något marknadsliberalt systemskifte man förespråkar. Tvärtom är det en väldigt traditionell socialdemokratisk politik man går till val på.

Från sverigedemokratiskt håll kommer dock inte några förslag om avskaffade jobbskatteavdrag, man ställer sig tvärtom positiva till fler sådana. För en socialdemokrat förefaller detta förmodligen obegripligt, men faktum är att det är fullständigt logiskt. Sverigedemokraterna har nämligen förstått vad den betongfyllda socialdemokratiska politrukhjärnan inte har förmått ta in, nämligen att jobbskatteavdrag är något som gynnar arbetarklassen.

Jobbskatteavdragen är i själva verket helt i linje med en traditionell socialdemokratisk politik. De gör låginkomsttagare till en särskilt gynnad grupp, och de gör – relativt sett – höginkomsttagare till förlorare. Det är en högst naturlig linje att driva för ett parti som vill vinna arbetarklassens röster, och Sverigedemokraterna är smarta nog att inse detta.

Socialdemokraterna, däremot, låser sig för varje år mer och mer vid en politik som gör arbetarklassen till förlorare. Den analytiska förmågan i det döende partiet är idag dock så grund, att man trots detta inte för sina liv kan förstå vad det är som händer när man likt paralyserade fågelholkar ser sig bli akterseglade av den så förhatliga uppstickaren.

2018-05-05

Socialdemokraternas utspel om en strängare migrationspolitik saknar varje form av trovärdighet

Socialdemokraternas mer och mer kraftfulla avståndstaganden från partiets tidigare mitt Europa bygger inte murar-linje är naturligtvis i grund och botten ett utslag av en sund utveckling. Partiernas tidigare linje i migrationsfrågan har inte bara blivit ohållbar, den har blivit till någonting man under inga som helst omständigheter längre vill kännas vid.

I stället tävlar partierna nu med varandra om vem som har den hårdaste migrationspolitiken. Miljöpartiet och Centern har på några få år gått från att vara de chicaste accessoarerna sedan jätteplasttunnorna med sugrörslatte, till att utgöra generande bihang som varje statsministerkandidat med självaktning desperat gör allt för att slippa förknippas med.

Inte desto mindre saknar fredagens socialdemokratiska utspel om en stramare migrationspolitik all trovärdighet. De vaga och motsägelsefulla löftena om en striktare migrationspolitik skall nämligen, om man väljer att tro på vad Socialdemokraterna säger, infrias först efter valet.

Före samma val, däremot, ämnar Socialdemokraterna genomdriva en redan infamös lagändring som ger 9 000 utan asylskäl uppehållstillstånd i Sverige. Med andra ord tänker man fram till valet driva en linje som utgör den diametrala motsatsen till den politik man nu under buller och bång lovar att driva efter valet, om väljarna bara först ger dem förnyat förtroende.

Det hela är med andra ord ungefär som när en storspelare med enorma skulder ber dig att idag låna ut 100 000 kronor för att vederbörande om ett halvår skall kunna förverkliga en lysande företagsidé. Företaget skall startas, utlovar den presumtiva låntagaren, efter att vederbörande genomgått en behandling för samma spelmissbruk som spelaren i fråga dock ämnar fortsätta med under fyra månader till. Under tiden, intygar dock spelmissbrukaren, kommer de pengar du lånar ut givetvis inte användas för att bekosta något spelande.

Efter det socialdemokratiska utspelet föreslog Moderaternas partiledare Ulf Kristersson det uppenbara, nämligen att de båda partierna skall göra upp om den striktare migrationspolitik bägge nu säger sig vilja ha redan före valet. Om Socialdemokraterna faktiskt hade menat allvar med sitt utspel, hade det i detta läge varit en självklarhet för dem att tacka ja till M-ledarens erbjudande.

En sådan uppgörelse skulle inte bara bidra till att desarmera migrationsfrågan inför valet, utan också till att dramatiskt öka Socialdemokraternas trovärdighet. Regeringen skulle förvisso sannolikt spricka, men eftersom det redan råder mer eller mindre öppet krig mellan regeringspartierna, eftersom ingen ytterligare budget skall läggas före valet och eftersom Socialdemokraternas koalitionspartner i nuläget mest utgör en belastning för det större regeringspartiet, skulle detta inte utgöra något faktiskt problem för dem.

Någon sådan uppgörelse kommer emellertid inte komma till stånd, eftersom socialdemokraterna av spelteoretiska skäl inte vill ha någon sådan. Därmed bevisar de också att de sätter partiets väl före Sveriges. Därmed visar de också klart och tydligt att de med glädje skulle arbeta för att låta de senaste årens migrationspolitiska vansinne fortsätta i decennier, om bara den socialdemokratiska nomenklaturan gjorde bedömningen att detta gynnade de egna utsikterna till makt och karriärer.

Det socialdemokratiska utspelet om en striktare migrationspolitik är med andra ord allt annat än trovärdigt. Deras trovärdighetsproblem slutar dock inte där. Den som vill ha en striktare migrationspolitik bör inte rösta på partiet, men det bör som synes den som faktiskt önskar en så kallad "generös" migrationspolitik inte heller göra. Socialdemokraternas strategi är att på en och samma gång erbjuda båda sidor den politik de önskar, men i slutändan göra alla besvikna.

När det kommer till kritan är det enda Socialdemokraterna har att erbjuda sämre välfärd till priset av högre skatter. Med andra ord borde i stort sett ingen rösta på partiet. Detta oberoende av var man har sin ideologiska hemvist eller står i migrationsfrågan.

Socialdemokraternas politik gynnar endast de personer som på hög nivå är aktiv i partiet och dess systerorganisationer. Alla andra betraktas som brickor i spelet om makten. Brickor som när som helst och helt osentimental kan offras, så länge detta bara gynnar Partiet. Den som röstar på Socialdemokraterna är, kort sagt, naiv.

2018-04-26

Det är inte värdigt, och du förtjänar sannolikt betydligt bättre än så

Jag blir illamående i princip varje gång jag skummar igenom nyhetsflödet.

Jag blir illamående av det till synes ändlösa antalet människor i ledande maktpositioner som aktivt arbetar för att förstöra det andra byggt upp. Jag blir illamående av de allestädes närvarande vuxna människor som först beter sig som barn helt utan konsekvenstänkande, och därefter låter påskina att det skulle vara godhet som driver dem när de gång på gång överlåter åt andra att betala miljardnotan för deras egna impulsstyrda och hyperemotionella agerande.

Jag blir illamående av hur en allians av skribenter och politiker tillsammans arbetar för att tysta det fria ordet. Jag blir illamående av hur lögner sprids under rubriken "faktagranskning". Jag blir illamående av hur horder av lögnspridande postmodernister skriver om faran med faktaresistens och postsanning, och med detta menar fakta som motsäger de egna fanatiska ideologiernas heliga trossatser.

Jag blir illamående av den takt i vilken universiteten blir en arena för till vetenskap förklädd vänsterextremism. Jag blir illamående av med vilken frenesi makthavare utan folkligt stöd för detta arbetar för att omstöpa Sverige till en värdenihilistisk mardröm. Jag blir illamående av hur den ena institutionen efter den andra faller i extremisternas händer, och därefter används för att bedriva kulturkrig mot hederliga och hårt arbetande människor. Jag blir illamående av att bevittna de platser jag älskat bli katastrofzoner till följd av megalomaniska politikers samhällsexperiment.

Jag finner det fullständigt groteskt att förväntas bevittna allt detta utan att be någon dra åt helvete. Jag finner det fullständigt groteskt att förväntas bevittna allt detta utan att använda uttryck som "idioter" och "hysterikor". Jag finner det fullständigt groteskt att förväntas bevittna allt detta, och ändå undvika att benämna det slödder som till exempel ger sig på pensionärer med de mustiga invektiv situationen tarvar.

Att navigera den svenska samhällsdebatten är inte värdigt. Att navigera den svenska samhällsdebatten är att ständigt förväntas bemöta en strid ström av spottloskor i ansiktet med kärlek och ett leende på läpparna. Att navigera den svenska samhällsdebatten är som att försöka intala sig att vinterkräksjukan är något man genomlider med högburet huvud och en äppelkindad attityd.

Det finns många människor i Sverige som inte bara ivrigt försvarar denna ordning, utan som därtill gör anspråk på att vara auktoriteter. Det enda rimliga förhållningssättet till detta pajaser är att upprätta rejäla skyddsvallar mellan dig och dem. Ta dem inte på allvar, förnedra inte dig själv genom att över huvud taget lyssna på vad de säger, och håll behörigt avstånd till alla de oräkneliga viljelösa får som inte förmår att se igenom dem. Du förtjänar sannolikt betydligt bättre än så.

2018-04-24

Om gymnasielagen och vikten av att inte glömma vem den (S)törsta fienden är

18,7 procent. Så stor andel av väljarna röstade i senaste riksdagsvalet på de tre partier som faktiskt är för gymnasielagen.

För sin långvariga och idoga kamp för att förgifta samhället och förstöra för det svenska folket är dessa tre partier endast värda förakt (något som ur ett högerperspektiv gäller Centerpartiet i synnerhet). Dessa partier samlar tillsammans dock mindre än var femte väljare, och skulle på egen hand aldrig kunna få till stånd en sådan rättsvidrig vederstyggelse som den nu aktuella amnestin för asylbedragare.

Att riksdagen trots detta kommer anta lagen beror på att även Socialdemokraterna kommer rösta för den, trots att detta parti egentligen inte för ett ögonblick önskar sig en sådan lag. Att Socialdemokraterna trots detta kommer rösta för den beror på att de är cyniska maktspelare som inte för ett ögonblick bryr sig om din och dina barns framtid.

För Socialdemokraterna tjänar lagen två syften. För det första kan man på detta sätt hålla ihop koalitionen med Miljöpartiet. Denna koalition är inte nödvändig för att Löfven skall kunna sitta kvar som statsminister, men för Socialdemokraterna vore en regeringskris så nära inpå ett val både en prestigeförlust och dålig PR. För det andra skapar man på detta sätt en djup spricka i oppositionen, vilket naturligtvis är en fjäder i hatten för varje regering under ett valår.

En del hävdar idag att det är ett socialdemokratiskt genidrag vi precis bevittnat. Till detta förhåller jag mig personligen djupt skeptisk – regeringen får sannolikt i höstens val betala dyrt för vad man gjort. Så sent som idag gjorde regeringen ett noga regisserat utspel för att utmåla sig själva som ett parti med en stram migrationspolitik.

Detta var bara det senaste i en lång rad av sådana utspel. Syftet med dessa är uppenbart för alla, nämligen att vinna invandringskritiska väljares röster. I samma ögonblick som riksdagen röstar igenom gymnasielagen kommer det dock bli väldigt tydligt för alla hur väldigt lite gemensamt dessa utspel har att göra med den politik regeringen faktiskt väljer att driva. Ytterst få väljare lär imponeras av detta.

Vad Socialdemokraterna i och med sin hantering av gymnasielagen däremot väldigt tydligt har visat, är att man prioriterar makten oändligt mycket högre än Sveriges väl. Genom sitt agerande har man tydligt visat att man mer än gärna för en politik som både leder till ett sämre Sverige och som minskar möjligheterna att bedriva den välfärdspolitik de socialdemokratiska väljarna faktiskt efterfrågar.

För Socialdemokraterna är inte laglösa förorter, grovt kriminella gäng och ett ökande antal medborgare som inte vågar vistas utomhus efter mörkrets inbrott problem, utan möjligheter. Hur, resonerar man, kan fem nya no go-zoner skada Moderaterna? Hur, lyder i förlängningen den cyniska taktiken, kan en kraftig ökning av misshandelsfallen utnyttjas för att så split mellan oppositionspartierna?

För den som ämnar rösta i höstens val finns i stort sett bara dåliga alternativ att välja mellan, och det enda vi idag med stor säkerhet kan slå fast är att ökade pålagor och minskad frihet sannolikt är det enda nästa regering kommer ha att erbjuda anständiga, hederliga och hårt arbetande svenskar. Jag har ytterst få konkreta råd att ge till den som önskar göra något konstruktivt åt detta, bortsett från ett – att under inga omständigheter rösta på Socialdemokraterna.

Om det inte vore för Socialdemokraterna skulle Sverige inte vara ett land av drakoniskt beskattade, osjälvständiga och brutna människor som älskar de bojor de politiker som ständigt pissar dem i ansiktet har slagit dem i. Hade något annat parti dominerat det svenska 1900-talet hade väldigt mycket också varit dåligt idag, men det skulle inte vara så illa som det nu faktiskt är.

Detta innebär inte på något sätt att en framtid i vilken Socialdemokraterna är marginaliserade kommer vara någon utopi. Tvärtom, på endast en eller ett par mandatperioders sikt lär skillnaden i bästa fall bli minimal. Tillåts däremot Socialdemokraterna dominera Sverige några årtionden till, är dystopin så gott som garanterad.

Ett marginaliserat socialdemokratiskt parti är en nödvändig (men långtifrån tillräcklig) förutsättning för att undvika en sådan utveckling. Skulle Socialdemokraterna försvinna kommer sannolikt partier som Annie Lööfs lyckas åstadkomma en framtid med mer otrygghet och sämre välfärd till priset av högre skatter ändå, men det skulle åtminstone finnas en chans till förbättring. Med Socialdemokraterna vid makten är dock utsikterna till en vändning obefintliga.

Vad skall man som väljare då rösta på i stället? För högerväljare finns bara mer eller mindre dåliga alternativ. För den som däremot gillar traditionell sossepolitik finns faktiskt ett parti att rösta på – och detta parti är inte Socialdemokraterna.

I likhet med Socialdemokraterna står Sverigedemokraterna för en klassisk folkhemsnostalgisk retorik. Till skillnad från Socialdemokraterna driver Sverigedemokraterna dock inte en politik som garanterat kommer skada arbetarklassens intressen. Till skillnad från Socialdemokraterna driver Sverigedemokraterna inte en politik som ofrånkomligen leder till både försämrad välfärd och högre skatter, parallellt med bibehållen kravlöshet och tilltagande otrygghet.

Socialdemokraterna driver en politik som gynnar socialdemokratiska yrkespolitiker, fackpampar och parasiter, men som missgynnar i stort sett alla andra. Socialdemokraterna måste bort till varje pris. Om inte annat för att utkräva en smula gammal hederlig hämnd.

2018-04-18

Om fakta, åsikter och gamla hederliga lögner

Att fakta är fakta och åsikter är åsikter kan tyckas självklart. I praktiken avslöjar dock många deltagare i samhällsdebatten gång på gång sig själva som personer som har uppenbara svårigheter att förstå skillnaden mellan begreppen.

Ett orsakssamband av typen X leder till Y är (förutsatt att det stämmer) ett faktum. Huruvida Y är någonting bra och eftersträvansvärt, är däremot en åsikt. Detta gäller även i de fall då Y är en till synes uppenbart önskvärd konsekvens av typen tusentals människoliv räddas eller alla får 10 000 kronor mer i månaden.

I praktiken är det i regel något mer komplicerat. Sanningshalten i ett påstående som X leder till Y kan i princip bara fastslås entydigt inom ramen för formella system, såsom matematiken. I den värld vi möter i vår vardag är vi i stället utlämnade till empiriska bevis.

Att vi anser det vara "bevisat" att jordens dragningskraft alltid är riktad nedåt beror på att all vår erfarenhet visar detta. Vi har dock i strikt mening inga som helst bevis på att det förhåller sig på det sättet. Newtons och Einsteins gravitationslagar är i formell mening inte några lagar, utan modeller av verkligheten som har utformats av människor för att på ett meningsfullt sätt beskriva människors iakttagelser av verkligheten.

I nyhetsrapporteringen påstås påfallande ofta att "forskning visar" det ena eller det andra. Det är ett synnerligen förrädiskt uttryck, och då i synnerhet när den forskning som avses inte är naturvetenskaplig. Bakom formuleringen "forskning visar" gömmer sig i regel verkligheten att det allt annat än fullständigt entydiga resultatet av en studie tyder på att någonting förhåller sig på ett visst sätt. Vad som dessutom i regel utelämnas är att det ofta finns andra studier som visar på någonting helt annat.

Huruvida resultaten av politiken på ett visst område (till exempel jämställdhet) är någonting bra är alltid en åsikt, och aldrig fakta. Huruvida denna politik är ett effektivt sätt att uppnå de resultat som efterfrågas är däremot någonting som (åtminstone empiriskt) rent teoretiskt är möjligt att faktagranska.

Att mäta samhällsvetenskapliga variabler och samband är dock i regel avsevärt svårare än att mäta till exempel olika fysiska föremåls massa, och hur dessa påverkar varandra. Därtill är även frågan om huruvida de mål man hoppas uppnå med politiken är vällovliga någonting som endast kan besvaras på basis av åsikter. I praktiken blir det därför ofta påtagligt svårt att leda i bevis att en viss politik är evidens- eller faktabaserad.

Detta är av central betydelse i förståelsen av vår samtid. Såväl politiker som myndigheter påstår sig idag nämligen ofta arbeta evidensbaserat. I praktiken är man dock påfallande ofta ute på väldigt tunn is, och vet egentligen inte vad man gör eller vad som kan bli konsekvenserna. Så länge politiken eller myndighetsutövningen i fråga inte utmanar den rådande diskursen, blir dock sällan detta föremål för faktagranskning.

När någonting däremot utmanar den rådande diskursen upplevs idag behovet av faktagranskning som skriande, och föranleder därtill inte sällan alarmistiska uttalanden om "faktaresistens", "alternative facts" och "post-truth". Ett slående exempel på detta är den så kallade faktagranskningstjänst som Svenska Dagbladet lanserade för några år sedan.

Innan man på Svenska Dagbladet till synes lite diskret lät denna faktagranskningstjänst dö sotdöden, lät man nämligen medelst denna meddela att lögn var sanning och att sanning var lögn. Man slog inte bara fast att invandringen inte kostade tiotals miljarder kronor om året, utan konkluderade därtill att ingen skillnad i arbetslöshet gick att uppmäta mellan invandrare och etniska svenskar.

Sanningen förtjänar att uppgraderas. Att så många idag påstår sig arbeta för just detta borde vara en positiv nyhet, men det är det inte. Bakom de vackra orden om vikten av fakta döljer sig en verklighet där sanningen står lägre i kurs än på länge, och det är de etablerade aktörerna som är skyldiga till detta.

2018-04-15

March for Science – när de faktaresistenta ryggdunkar varandra

Igår hyllade Stockholms universitet initiativet March for Science, och passade samtidigt på att varna för "en utveckling där åsikter likställs med fakta". Detta var ett utslag av synnerligen anmärkningsvärd närsynthet, då hela institutioner på detta och de flesta andra svenska universitet står och faller med att just åsikter (närmare bestämt vänsterextrema sådana) likställs med fakta.

På Stockholms universitet anordnar man utbildningar i såväl "genusvetenskap" som "intersektionalitet", trots att dessa discipliner är lika ovetenskapliga som kreationism och lysenkoism. På universitetet är också politiska extremister som Paulina de los Reyes och Tiina Rosenberg anställda – inte trots den politiska fanatism de uppvisar som privatpersoner, utan för att just denna fanatism anses meriterande.

Skrapar man lite på ytan finner man emellertid att just detta synsätt genomsyrar March for Science från början till slut. Initiativet bottnar nämligen i motstånd mot Donald Trump, och hämtar näring ur narrativen om "falska nyheter" och "alternativa fakta". Att dessa narrativ som sådana uppvisar tydliga drag av postmodernt tänkande gör ironin svåröverträffad.

Såväl makthavares beredvillighet att bortse från vetenskapen som de många falska nyheterna i omlopp är naturligtvis ett stort problem. Detta är dock vare sig en ny företeelse eller någonting som utmärker Donald Trump. Tvärtom är den våg av missnöje som förde just Donald Trump till makten i mångt och mycket en motreaktion mot den orgie i institutionaliserade lögner den postmoderna irrlära som bland annat Stockholms universitet kallar för "vetenskap" i grund och botten är.

Inte desto mindre lär ytterst få av de svenskar som igår demonstrerade för vetenskapen och mot falska nyheter framföra någon kritik mot den institutionaliserade postmoderna kvasivetenskapen. Inte heller lär deras påstådda vurmande för sanningen ha yttrat sig i att de framfört några invändningar mot de flagranta lögner som de senaste åren förpackats som nyheter, och som bland annat handlat om att Sverige och Sandvikens kommun tjänat 900 miljarder respektive en halv miljard kronor på invandringen, och att denna därtill räddat Sveriges pensionärer.

De lär i bästa fall ytterst sällan ha bemött de åsikter som framförts om invandringens påstådda lönsamhet med den fakta som forskare och ämneskunniga som Jan Ekberg, Joakim Ruist och Tino Sanandaji haft att erbjuda. De lär ha hyllat, snarare än kritiserat, de nyhetsredaktioner som inte bara spridit lögner om saken, utan med ett oförblommerat orwellianskt språkbruk därtill benämnt detta för "faktakoll".

I förlängningen handlar det dock om betydligt mer än postmodernism och invandring. Att den svenska narkotikapolitiken är både kontraproduktiv och i allra högsta grad dödlig är sedan länge vetenskapligt fastställt, men de politiker som envist står bakom den beskylls ändå inte för "faktaresistens". På samma sätt är den vetenskapliga evidensen för att höga skatter och omfattande regleringar resulterar i minskat välstånd massiv, men inte desto mindre behöver socialister ytterst sällan stå till svars för att de baserar hela sin ideologi på "alternativa fakta".

Det vetenskapsförnekande post-truth-samhälle varje progressiv mainstreamdebattör med självaktning idag aldrig försitter en chans att varna för är inget hot, det är redan en realitet. Debattörerna i fråga är dock fullständigt blinda för detta, och vad mer är, många av dem har själva aktivt medverkat till att skapa detta monster.

Som människor har vi alla i varierande grad svårt för att ta till oss sanningar och fakta när dessa går stick i stäv med våra invanda föreställningar. Detta är någonting som sannolikt aldrig kommer att förändras, men som vi alla kan bli bättre på, och som vi alla bör vara medvetna om. March for Science är dock inte ett utslag av hur människor försöker bättra sig på denna punkt.

March for Science bör förstås som ett pep rally i vilket människor som vurmar för sanningen så länge denna sammanfaller med deras egen agenda, möts och ryggdunkar varandra. Att deras så kallande vurmande för sanningen så uppenbart är selektivt, gör dem dock lika "faktaresistenta" som de personer de kritiserar. Att de dessutom belönar varandra för denna hållning med ömsesidiga ryggdunkar, gör dock om möjligt just deras egen variant av faktaresistens ännu farligare.

2018-04-14

Om de moderata och socialdemokratiska migrationspolitiska utspelens brist på trovärdighet, och hur denna kan åtgärdas

Jörgen Huitfeldts dagsgamla intervju med Tobias Billström är en ganska intressant inblick i det politiska spel som fick den redan tidigare ansvarslösa svenska migrationspolitiken att haverera fullständigt.

Billströms egen roll i detta skeende är och förblir motsägelsefull. Å ena sidan var han ansvarigt statsråd, å den andra har han idag avsevärt mer heder i behåll än de flesta av sina politikerkollegor. Å ena sidan var en del av de åtgärder Billström föreslog i programmet nästan löjligt tandlösa. Å andra sidan hann han inte bara med att samtidigt föreslå radikala åtgärder, utan påpekade också att genomförandet av dessa brådskar.

Många av de åtgärder Billström efterlyste tillhör idag huvudnumren i den moderata valkampanjen. De kommer dock aldrig genomdrivas av en samlad allians, eftersom inget av de övriga så kallade borgerliga partierna kommer ställa sig bakom dem. De kommer heller aldrig genomföras av en regering som den Sverige har idag. Med knappt 29 procent av väljarna bakom sig, omöjliggör de fem småpartierna med samlade krafter effektivt varje försök att stoppa den svenska marschen rakt mot avgrunden.

Såvida inte denna blockering hävs, kommer dagens problem i snabb takt att växa sig större. Den grova kriminaliteten kommer att flytta fram sina positioner, även in i de välmående bostadsområden vilka än så länge varit relativt förskonade. Skatterna kommer att höjas samtidigt som kvaliteten på de skattefinansierade välfärdstjänsterna försämras. De redan otrygga skolorna kommer att bli ännu farligare platser för både barn och lärare att vistas på. Et cetera.

Detta är inte en utveckling folkmajoriteten vare sig efterlyser eller har efterlyst. Den extrema svenska migrationspolitiken har alltid saknat folkligt mandat, och i regel har inte ens de partier som mest högljutt förordat en gränslös migrationspolitik haft sina väljare med sig. Den extrema svenska migrationspolitiken har med andra ord inte bara varit ett ytterst riskabelt samhällsexperiment i jätteskala, utan också ett ytterst odemokratiskt sådant.

Idag försöker såväl Moderaterna som Socialdemokraterna övertyga väljarna om att man till slut slagit in på en annan väg, men givet småpartiernas kompromisslösa hållning borde ingen okritiskt låta sig övertygas av denna retorik. Om dessa bägge partier med någon som helst trovärdighet skall kunna hävda att den radikala politiska omläggning som är nödvändig för att undvika en direkt dystopisk utveckling står för dörren, och om de inte vill göra detta tillsammans med Sverigedemokraterna, måste de samarbeta med varandra.

Detta bör inte ske i form av någon storkoalition. Detta bör ske genom att de tillsammans gör upp om en ytterst strikt politik för asyl- och anhöriginvandring, och därefter ställer småpartierna inför fait accompli. "Vi samarbetar gärna med er i alla andra frågor", bör budskapet lyda, "men över migrationspolitiken har ni från och med nu ingenting att säga till om".

Så länge man inte antingen gör detta eller inleder ett samarbete med Sverigedemokraterna, bör samtliga dessa bägge partiers migrationspolitiska utspel tolkas som någonting man har för avsikt att glömma i samma sekund som valet är avklarat.

2018-04-11

SD är det givna valet för sossar

Socialdemokraterna går i år enligt egen utsago till val på att framstå som auktoritära. Det märks. Samma parti som 2014 vältrade sig i identitetspolitik och postmodernism går 2018 till val på svenska flaggor och utspel om hårdare tag, strängare straff, ordning och reda, fler poliser, minskad invandring, fler utvisningar och en kompromisslös linje mot extremismen.

Detta hade i grund och botten varit ganska goda nyheter, hade Socialdemokraterna bara menat allvar. Socialdemokraterna har dock inte för en sekund någon avsikt att börja föra en politik som i någon praktisk mening återspeglar denna retorik.

Man ämnar förvisso säkerligen nyanställa en och annan polis, för att förhindra att polistätheten per capita minskar lika mycket som den annars skulle göra. Man ämnar säkerligen också för syns skull rösta igenom en och annan symbolisk skärpning av någon av Sveriges många tandlösa lagar mot grov brottslighet.

I praktiken skulle dock inte politiken förändras nämnvärt, varför allt som är iögonfallande dåligt idag inte bara skulle bestå, utan dessutom successivt förvärras. Den infamösa gymnasielagen är ett närmast övertydligt talande bevis för detta, liksom det faktum att islamistapologeten Ulf Bjereld har en påfallande tung ställning i partiet.

Vad som är om möjligt är ännu mer talande är dock alla de förändringar som inte blivit av under innevarande mandatperiod. Polistätheten har minskat, laglösheten har ökat, straffen för grova brott har förblivit låga, ytterst få utvisningar verkställs och de statliga subventionerna av islamistisk extremism fortsätter.

Det vore lögn att påstå att svenska väljare har att välja och vraka mellan förtroendeingivande partier. Tvärtom är bristen på goda alternativ skriande, och det bästa den som ämnar nyttja sin röst kan göra är att rösta på det minst dåliga. Vi vet med all säkerhet att de problem som idag utmärker Sverige kommer fortsätta förvärras även efter valet, alldeles oavsett vad resultatet blir. Vi vet dessutom att såväl mängden skadliga regleringar som mängden inskränkningar av individens negativa friheter kommer fortsätta öka.

För väljare med traditionella socialdemokratiska värderingar är dock valet enkelt. De kan förvisso inte rösta på Socialdemokraterna, eftersom detta parti idag för en politik som går rakt emot partiets traditionella väljarbas intressen. Som i stort sett enda väljargrupp har de emellertid ett uppenbart alternativ. Jag talar givetvis om Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna är förvisso ett parti med många och tämligen uppenbara brister, men när det kommer till kritan är de ett legitimt val. Deras problematiska företrädare och många skandaler till trots, har de visat sig ha rätt i den fråga hela valet i praktiken handlar om. Övriga stora partier har idag insett detta, och gör därför allt för att efterlikna dem. Att imitera sverigedemokrater är idag varje politiker med skamfilat förtroendes sätt att försöka framstå som seriös.

Sverigedemokraternas historia är problematisk, men givet övriga partiers minst sagt svaga prestationer det senaste årtiondet är de i sammanhanget inte desto mindre ett såväl seriöst som legitimt val. För egen del avhålls jag av deras utpräglade sossighet, men för den med socialdemokratiska värderingar borde detta av naturliga skäl inte utgöra något problem.

För den som både hyser klassiskt socialdemokratiska värderingar och önskar en smula grundläggande lag och ordning är valet således enkelt – rösta på Sverigedemokraterna. Av precis samma anledning bör dessa väljare under inga omständigheter rösta på Socialdemokraterna, då fortsatt sossestyre utgör en garanti för både laglöshet och försämrad välfärd.

2018-04-09

Om Viktor Orbán och Olof Palme

I statsradions Studio Ett sändes tidigare idag en debatt om det ungerska valet. Den underförstådda frågeställningen var i sedvanlig public service-anda huruvida valutgången var någonting dåligt (det vill säga vinkling medelst frågeställning), men överraskande nog fick samtidigt den debattör som tveklöst besvarade frågan med ett ja möta hela två debattörer som var av en annan åsikt.

En påfallande intressant aspekt av debatten var att den förstnämnda debattören var generalsekreteraren för Olof Palmes internationella center. Debattören i fråga representerade med andra ord en organisation uppkallad efter en politiker som tystade ned journalistisk granskning av synnerligen grova skandaler och som demonstrerade tillsammans med företrädare för sällsynt grymma diktaturer. En politiker som satte en ära i att förlöjliga oppositioner, som arbetade målmedvetet för att politisera kulturlivet och som försökte införa planekonomi i Sverige.

De många hänvisningarna till att de ungerska institutionerna är politiserade är med andra ord inte det enda exemplet på att den kritik som framförs mot Ungern från svenskt håll genomsyras av dubbelmoral. Jämfört med Olof Palme framstår nämligen Viktor Orbán som relativt modest i sina maktanspråk. Att i stort sett ingen trots detta reagerar över det surrealistiska i att en företrädare för en organisation uppkallad efter Olof Palme varnar för utvecklingen i Ungern, är i grund och botten ganska hårresande.

Viktor Orbán är allt annat än en perfekt ledare, och hans politik är bitvis ganska obehaglig. Att han respekterar det ungerska folkets syn på invandring, i stället för att mot folkets vilja föra en både extrem och irreversibel politik som radikalt omstöper samhället i en riktning de flesta finner oönskad, gör dock honom till en betydligt större demokrat än sina svenska kollegor.

2018-04-08

Moderaterna står handfallna inför LO:s smutskastningskampanj


Samma socialdemokrati som ständigt gråter krokodiltårar över den hårda tonen på sociala medier, och som varje val påstår sig vara oroliga för att just denna valrörelse skall bli den smutsigaste någonsin, har i dagarna sjösatt en synnerligen vulgär smutskastningskampanj riktad mot Alliansen.

Det hela framstår som desperation över dåligt väljarstöd, snarare än som en skickligt genomförd vulgärpopulistisk kampanj. De många melodramatiska lögnerna blir sannolikt för mycket även för många lättskrämda väljare, och att den förljugna dramaturgin redan dissekeras i alternativa medier är inga särskilt goda nyheter för Socialdemokraterna.

Inte desto mindre är Alliansens uppenbara oförmåga att svara på smutskastningskampanjen slående. Fredrik Johansson gör förvisso tappra försök, men saknar den fingertoppskänsla som krävs för att nå ut. En och annan opinionsskribent lyfter frågan i etablerade medier, men lyckas mest framstå som indignerade elevrådsrepresentanter. Bilden som framträder är den av en borgerlighet som står fullständigt handfallen inför vad som pågår.

Att det förhåller sig på detta vis beror på att den av socialister fullständigt domesticerade svenska borgerligheten internaliserat de spelregler som vänstern slagit fast. Dessa går i korthet ut på att vänstern både kan ljuga hämningslöst och bete sig precis hur illa som helst, samtidigt som orkestrerad gråt och tandagnisslan är att vänta varje gång borgerligheten höjer rösten det minsta eller avviker med så lite som en bråkdel av en millimeter från sanningen. Att hålla sig till dessa spelregler är en värdelös strategi för den borgerlighet som hoppas vinna val, behöver knappast påpekas.

Ironiskt nog hade Moderaterna fram till nyligen en (1) representant som inte lät sig begränsas av dessa spelregler, och därför var mer än kapabel att förflytta spelet till motståndarnas planhalva. Att en moderat spelade samma spel som dem själva gjorde dock vänstern mäkta upprörd, varför en aldrig sinande ström av ogrundade anklagelser om näthat och grova överträdelser riktades mot honom. Till slut mäktade Moderaterna inte med längre, och belade därför sin enda anfallsspelare med munkavle.

Vad Hanif Bali gjorde var inte ett utslag av en unik kompetens. Åtskilliga moderater och alliansföreträdare skulle med lätthet kunna fylla hans skor, om de faktiskt bara ville. Det enda de behöver göra är osentimentalt syna motståndarnas lögner, och emellanåt svara på otrevligheter och smutskastning genom att vara lika oförskämda tillbaka. Att Moderaterna därtill anlitat fullblodsproffset Martin Borgs som digital valledare innebär att de med lätthet skulle kunna göra slarvsylta av den LO-ledda smutskastningskampanjen.

Problemet är att de inte vågar. Problemet är att de låtit sig kuvas av kallhamrade och totalt skrupelfria socialistiska maktspelare så länge att de inte ser att de gång på gång går rakt i fällan. Problemet är att de inte förstår att det spel de spelar är riggat av deras huvudmotståndare. Att Moderaterna inte förmår ta in detta börjar bli direkt obegriplig.

2018-04-07

Islamisterna i Ibn Rushd-sfärens ostörda framfart är ett tecken på att Sverige är ett väldigt ofriskt samhälle

Studieförbundet Ibn Rushd, och alla de organisationer såsom Afrosvenskarnas riksförbund, Muslimska mänskliga rättighetskommittén och Charta 2008 som står organisationen nära, är islamister och en gren av Muslimska brödraskapet.

Det är, om ni undrar, inte jag som påstår detta, utan bland annat Myndigheten för samhällsberedskap. De är inte ensamma. Dagens Nyheters Erik Helmerson varnar för dem, den för några veckor sedan så unisont hyllade Patrik Oksanen varnar för dem, terrorexperten Magnus Ranstorp varnar för dem, och så vidare.

Att Ibn Rushd-sfären och dess förgrundsfigurer Rashid Musa, Kitimbwa Sabuni, Fatima Doubakil och Mattias Gardell har en ytterst sinister agenda är välbelagt. Organisationernas förehavanden och drivkrafter har vid det här laget blivit grundligt kartlagda i ett stort antal artiklar och böcker. Det råder, kort sagt, inte längre några som helst tvivel om att de är islamistiska extremister.

Likväl förbannat kommer Ibn Rushd-sfären undan med detta. För det första lyser den journalistiska granskningen av dem med sin närmast totala frånvaro (den stora merparten av ovan nämnda artiklar utgörs av opinionsmaterial), och för det andra fortsätter staten att gynna dem med bidrag. De islamistiska organisationernas gräddfil till skattebetalarnas pengar öppnade sig under Alice Bah Kuhnkes tid som generaldirektör för dåvarande ungdomsstyrelsen, och har fortsatt sedan dess.

Några månader efter att Alice Bah Kuhnke utsetts till kulturminister lät hon lägga ut en bild på Kulturdepartementets twitterkonto där hon poserade med Fatima Doubakil. När de många felstegen tvingade regeringen att tillsätta en utredning om bidragen till extremister, lät Bah Kuhnke uppdraget gå till Ulf Bjereld, en socialdemokrat med nära band till just islamistiska rörelser. Resultatet blev en fluffig utredning vars slutsatser Bjerelds och Bah Kuhnkes islamistiska vänner knappast har någon anledning att frukta.

När Bah Kuhnke ville ta fram en hemsida för att sprida information om så kallad islamofobi (för övrigt ett begrepp myntat av islamister) gick uppdraget även denna gång till Ibn Rushd. Föga förvånande blev också resultatet ännu ett fullständigt haveri, närmare bestämt i form av en extremistisk hemsida full av konspirationsteorier, och på vilken bland annat existensen av hedersvåld förnekades.

Trots detta utsåg Bah Kuhnke härom månaden en identitetspolitisk aktivist ur Ibn Rushd-sfären till ledamot av Nationalmuseums insynsråd. Trots detta fortsätter Folkbildningsrådet att varje år betala ut tiotals miljoner kronor till Ibn Rushds verksamhet. Trots detta fortsätter kommuner att finansiera Ibn Rushds aktiviteter. Trots detta fortsätter den ytterst påkallade journalistiska granskningen av en öppet extremistisk och islamistisk organisation med stora statsbidrag att lysa med sin frånvaro.

Vad som pågår är en väldigt tydlig indikation på att Sverige är ett ytterst ofriskt samhälle som präglas av kollektiv förnekelse och kollektiva lögner. Att det hela ostört kan pågå i ett land där bekymrade journalister och politiker ständigt talar om faran med ett post-truth-samhälle, är om något ett ett bevis för att Sverige redan är ett väldigt långt gånget sådant, och att medveten om detta är i stort sett obefintlig.

2018-04-05

Om ålderstesterna och den icke-existerande rättsskandalen

Under samlingsrubriken "SvD granskar åldersbedömningarna", återfinns på Svenska Dagbladet ett flertal artiklar om Rättsmedicinalverkets ålderstester av så kallade ensamkommande. Den gemensamma nämnaren för dessa texter är tesen om att ålderstesterna är otillförlitliga, och att vad som pågår därför är en skandal.

Vad som i stort sett aldrig framgår i sammanhanget är emellertid att de personer som riskerar utvisning till följd av eventuellt felaktiga ålderstester är personer som saknar asylskäl. Med andra ord skulle utvisningarna varken bryta mot internationella konventioner eller drabba personer med flyktingstatus även om så ålderstesternas felmarginal var 100 %.

Att ålderstester över huvud taget blivit aktuella är en konsekvens av att den som är omyndig och söker asyl i Sverige vanligtvis får sin ansökan beviljad, alldeles oavsett om vederbörande har giltiga asylskäl eller ej. Detta har skapat gigantiska incitament till fusk, och det är konsekvenserna av detta som man nu valhänt, yrvaket och halvhjärtat försöker komma till rätta med genom bland annat just ålderstester.

Om detta finns mycket att säga, men det centrala i sammanhanget är att vad Svenska Dagbladet beskriver inte på något sätt utgör ett hot mot asylrätten. Ironiskt nog är dock precis detta någonting som i stort sett aldrig påpekas, varför väldigt många sannolikt har en ytterst skev bild av vad ålderstesterna innebär för personer som faktiskt är flyktingar. För dessa betyder ålderstesternas felmarginal nämligen absolut ingenting.

Felaktiga ålderstester utgör med andra ord inte tillstymmelsen till något hot mot vare sig asylrätten eller FN:s flyktingkonvention. Vad som döljer sig bakom Svenska Dagbladets alarmistiska rubriker är således inte någon migrationspolitisk skandal. Att minderåriga utan asylskäl i stor utsträckning skulle beviljas uppehållstillstånd är däremot någonting som reglerats av utlänningslagen, varför tidningen skulle kunna hävda att det är en rättsskandal man är på spåren.

I praktiken faller dock även detta argument platt till marken av två skäl. För det första har de lagavsnitt som reglerat företeelsen i fråga varit undantagsbestämmelser i form av gummiparagrafer. De avgörande formuleringarna i dessa har handlat om "särskilt ömmande omständigheter" och "synnerligen ömmande omständigheter", och vad som stipulerats i lagen är att uppehållstillstånd "får" (inte skall) beviljas om det vid en "samlad bedömning" framkommer skäl för detta.

För det andra sägs ingenting i dessa bestämmelser om att bevisbördan i åldersfrågor skulle ligga på svenska myndigheter. Tvärtom är Migrationsverket i sin kommunikation väldigt tydliga med att det är "[d]et är [...] den sökande som har bevisbördan" och att "den asylsökande måste göra sin identitet sannolik". I bjärt kontrast till detta står de faktiska realiteterna bakom ålderstesterna, nämligen asylsökande som inte gjort sin identitet sannolik, och en bevisbörda som i praktiken förflyttats till Migrationsverket.

De asylsökandes rättigheter enligt såväl svensk lag som FN:s flyktingkonvention har kort sagt inte blivit åsidosatta. I den mån hanteringen röjer någon skandal, går denna i så fall ut på att svenska skattebetalare har tvingats betala för att ett väldigt stort antal uppehållstillstånd delats ut till personer som inte varit berättigade till dem.

2018-04-03

Journalistkåren jublar när yttrandefriheten sätts ur spel

Som en del av det till synes numera permanenta drev mot det fria ordet som Expressen bedriver under parollen "KRITIKEN MOT NÄTJÄTTARNA", publicerade tidningen idag en artikel om det samarbete Facebook ingått med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).

Ironiskt nog förtjänar nätjätten Facebooks agerande i detta sammanhang i allra högsta grad kritik, men med en skenande boskapshjords känsla för finess lyckas Expressen landa fel även i denna fråga. Artikeln är nämligen, parollen till trots, inte det minsta kritisk. Tvärtom är det underförstådda budskapet att Facebook i detta fall gör allting helt rätt.

I artikeln berättas att MSB fått en "gräddfil" till den avdelning på Facebook som stänger av "trollkonton" som sprider "falska nyheter". Detta för att förhindra "påverkanskampanjer" under årets valrörelse. I klartext betyder detta att staten fått stora möjligheter att förhindra spridning av fullt lagliga, men för staten oönskade, budskap.

Huruvida man anser syftet vara gott eller inte spelar i sammanhanget inte särskilt stor roll. Att Expressen i sin artikel pedagogiskt (och givetvis helt utan utstuderade baktankar) omsorgsfullt förklarar varför även Sverigedemokraterna gynnas av MSB:s agerande förändrar inte grundproblemet, nämligen att staten i och med samarbetet i all praktisk bemärkelse givits omfattande möjligheter att runda tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Detta utan någon insyn, utan något bakomliggande regelverk och utan några möjligheter att överklaga de beslut som fattas.

Det har sedan århundraden tillbaka rått stor samstämmighet kring att en sådan utveckling är någonting som till varje pris skall undvikas. Vad MSB nu ägnar sig åt var fram till för bara några år sedan stoff för dystopiska framtidsskildringar. Idag är det hela emellertid verklighet, och i den journalistkår inom vilken man å ena sidan berömmer sig för att både granska makten och värna det fria ordet, men å den andra plötsligt utsätts för stenhård konkurrens om marknadsandelar, annonsintäkter och möjligheterna att sätta agendan, hyllar man utvecklingen.

Parallellt med detta, och till synes helt utan att ens för ett ögonblick slås av det hyckleri man därmed uppvisar, angriper svenska journalister Indiens regering över ett misslyckat försök att kriminalisera just falska nyheter (eller "så kallade fejkade nyheter", som man plötsligt själva väljer att uttrycka det). Vad som är en önskvärd utveckling här, lyder det outtalade budskapet, utgör i Indien ett synnerligen allvarligt hot mot såväl demokratin som pressfriheten.

2018-03-31

Socialliberal peyotetripp i tre akter eller: Hur Per Svenssons klimatångest dog för våra synder och återuppstod på tredje dagen

Påskhelgen 2018 fattade en av existentiella grubblerier hårt ansatt Per Svensson sin penna för att i ett ledarstick kanalisera den socialliberala Weltschmerz han vid denna tid plågades av.

Vad som hade givit upphov till denna Weltschmerz är oklart, och hans dagboksanteckningar från denna tid ("Fredagen 30 mars, 2018: Hanif Bali – en lätt förklädd Abdul Alhazred?") väcker fler frågor än svar. Vad vi däremot vet är att han framgångsrikt tog sig ur denna episod (av litteraturvetarna ofta omnämnd som Den svenssonska Infernokrisen), och att resultatet av densamma blev en text som såväl i konstnärliga kvaliteter som terapeutisk funktion för tankarna till Goyas svarta målningar.

Svenssons katharsiska mästerverk tar avstamp i de utdöda arternas historia. Efter att i tre stycken ha återgivit denna, och efter att med poetisk precision konstaterat att människan har blivit till asteroider och flygplanen till vulkaner, kan Svensson inte hålla sig sig längre. Nu är det dags för de i varje konstiperad socialliberal skrift med självaktning så essentiella kulturella referenserna, och kulturella referenser är också någonting vi får med besked.

Vi får kursiverad tyska. Vi får Valhall och Wagner, vi får framtidschock och frakturskrift, vi får rhenguld och ragnarök och vi får Trump och trumpeter. Vi får, för att citera den ständigt tidlöse mästaren själv, "Pukslag och trumpeter. Lågorna slukar Valhall. Jerikos murar störtar samman. Facebook finns inte mer."

Detta väver Svensson därefter skickligt samman med klimatkrisen, som han med stor stilistisk precision och elegans förklarar har lika mycket med "Donald Trumps Twitter-utsläpp" som med koldioxid att göra. Men, utvecklar Svensson subtilt sambanden, apokalypsen inträffar också i det lilla. För varje hamburgerrestaurang som öppnar, för varje byggvaruhus som slår upp portarna, slocknar också en stjärna på firmamentet.

De slocknande stjärnorna är, visar det sig, i allra högsta grad signifikativa, för efter att ha tagit omvägen via T. S. Eliot och Macbeth landar den kosmologiskt bevandrande renässansmänniskan Svensson i universums värmedöd. Denna är, observerar Svensson, också identisk med universums tillkomst så som denna beskrivs i Första Mosebok, fast med skillnaden att den senare var gudomlig. Fiat flux, varde brus.

Mycket nöjd med sin upptäckt utser Svensson denna till "en perfekt dramaturgisk båge", och konstaterar sig därefter vara skapad till Guds avbild. Därefter följer en svindlande färd bortom den händelsehorisont som omgärdar det svarta hål som utgör den socialliberala naveln.

Här finner vi "sol och måne", "de fröbärande örterna " och "hela den myllrande och färgsprakande naturen". Här finner vi ett ymnighetshorn av glass, där den som blivit hungrig erbjuds både Magnum med mintsmak och Magnum intense dark. "Vi vandrar i Guds fotspår", konstaterar Svensson lakoniskt, "men åt motsatt håll".

Att det verkligen är åt motsatt håll vi vandrat, får vi det ultimata beviset på i sista stycket. I detta finner vi nämligen att vid resans slutmål väntar ett twittertroll, men inte vilket twittertroll som helst, utan ett twittertroll som slickar på en av de glassar som det ovan omnämnda ymnighetshornet så obetänksamt har tillhandahållit.

Genom att avsluta sin text med denna plot twist påminns vi inte bara ännu en gång om Per Svenssons stilistiska geni. Vi bevittnar därtill också den sannolikt första indikationen på att det var som en i grunden förändrad människa den socialliberale ledarskribenten tog sig ur den svenssonska Infernokrisen påskhelgen 2018.

Referenser:
Svensson, Per: Vi går mot värmedöden var vi går (Dagens Nyheter, 2018-03-31)

2018-03-30

Det var då själva fan, Hakelius!

Det saknas inte direkt oegentligheter att som svensk vara förbannad över.

Den svenska staten drar sörjande anhöriga inför domstol för att komma över deras döda anhörigas pengar. De svenska skatterna tillhör de högsta i världen, och används för att finansiera islamism, terrorism och FN-högdjurs jetset-liv. Staten ger charlataner skolade i pseudovetenskap i uppdrag att indoktrinera dagisbarn i vänsterextremistiskt tankegods. Et cetera.

Detta är såväl perversa som hårresande omständigheter som borde resultera i folkstormar så starka att politikerna tvingades backa direkt, men som dessvärre inte gör det. Av denna anledning ansåg jag själv gårdagens drev mot broschyren "Information till dig som är gift med ett barn" vara delvis missriktat.

Broschyren var förvisso både löjeväckande och ett symptom på den totala brist på verklighetskontakt som genomsyrar den svenska statsförvaltningen, men den påpekade till syvende och sist att sex med minderåriga var olagligt. Jämfört med den stora merparten av den svenska statens många övergrepp på allt som är anständigt, stod broschyrens med silkeslen och konflikträdd röst framhasplade förmaningar och lökiga illustrationer sig slätt.

Det arbete som hade lagts ned på broschyren var givetvis fullständigt bortkastat, men den åsamkade heller ingen skada. Av denna anlednings finns det skäl att problematisera skärtorsdagens drev. Vad som däremot inte finns anledning att problematisera, är motståndet mot barnäktenskap som sådana. Detta är dock precis vad Johan Hakelius nu lik förbannat ändå har gjort.

Det är värt att notera att Hakelius är en debattör som sätter en ära i att vara konträr, och att hans budskap sannolikt delvis skall tolkas som ett utslag av detta. Det bör i rättvisans namn också påpekas att Hakelius invändningar delvis sammanfaller med mina egna. Inte desto mindre slutar Hakelius text med att han dels landar i en kulturrelativistisk sörja till ståndpunkt, dels försöker hålla barnäktenskapens motståndare ansvariga för den situation naiva kulturrelativister har ställt till med.

Den i varje internationell jämförelse extrema svenska migrationspolitiken är någonting som politiker med megalomaniska ambitioner påtvingat svenskarna mot deras vilja. I detta har man haft stöd av en journalistkår, som systematiskt såväl mörkat migrationens kostnader som tonat ned dess omfattning.

Sverige har därför i snabb takt förändrats i en riktning de flesta finner icke-önskvärd. Konsekvenserna i form av grov kriminalitet, extremism, ökade statliga utgifter och försämrad samhällsservice uppfattas som försämringar av så gott som alla, inklusive miljö- och centerpartister. Att i detta läge börja relativisera barnäktenskap, och indirekt kräva att skattebetalarna såväl skall acceptera som subventionera myndiga mäns "rätt" att gifta sig med underåriga kvinnor, blir då att skicka in clownerna en gång för mycket.

"Vad vill ni upprörda göra åt det?", frågar Hakelius sina läsare. Frågan har ett tämligen uppenbart svar: Barnäktenskap ingångna utomlands skall inte erkännas i Sverige. Sådana "par" skall bemötas som två individer, helt utan koppling till varandra. Skulle därefter det icke-erkända äktenskapet resultera i till exempel graviditet, trots att den ena parten är under 15 år, skall åtal för våldtäkt av barn väckas. Om detta inte passar får paret (eller rättare sagt, mannen) i fråga söka sig någon annanstans.

Men, invänder då någon retoriskt, kan inte detta innebära att människor som faktiskt älskar varandra kommer i kläm? Den risken finns givetvis, men den skiljer sig inte från den risk att komma i kläm som svenska medborgare löper då genuin kärlek över femton- eller artonårsgränsen uppstår. Gränsdragningar av det här slaget är aldrig perfekta, men de finns där eftersom alternativet är värre.

Sveriges funktion är inte att vara en yta på vilken vilka sedvänjor som helst är tillåtna. Att en del bevisligen har svårt att acceptera detta är inte ett argument för särlagstiftning. Tvärtom, det är just när någon bryter mot förbudet mot barnäktenskap som det är viktigt att upprätthålla det.