2018-12-30

Om de fria 1800-talsmänniskorna och deras ofria nutida ättlingar

Att den samtida svensken skulle vara friare än sina förfäder på 1800-talet är för de allra flesta så självklart att få ens skulle komma på tanken att försöka motivera varför. I den mån någon trots detta skulle försöka sig på en sådan motivering, skulle denna med allra största sannolikhet bestå i en mekanisk, tämligen floskulös och i allra högsta grad inlärd utläggning om rättigheter och demokrati.

De nya rättigheter svensken fått sedan 1800-talet har dock till allra största del utgjorts av positiva sådana, och har i praktiken alltid kommit till priset av inskränkningar av de negativa rättigheterna. Parallellt med detta har demokratin måhända ökat svenskens möjligheter att bestämma över andra, men i praktiken också lett till minskade möjligheter för den enskilde att styra över sig själv. I den mån man med "frihet" faktiskt avser frihet, snarare än en uppsättning progressiva floskler, finner man snabbt att 1800-talssvensken ofta var betydligt friare än sina nutida ättlingar.

En bra utgångspunkt i sammanhanget är två fiktiva personer som de flesta svenskar torde ha någon form av relation till, nämligen huvudpersonerna i Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit. Karl-Oskar och Kristina får i regel symbolisera den misär som påstås ha rått i Sverige vid denna tid, men det var varken ofrihet eller fattigdom i egentlig mening som fick dem att 1850 emigrera till Amerika. Vad som fick odalbonden Karl-Oskar att sälja sin gård och flytta sin familj till en annan kontinent var (förutom de felaktiga föreställningar om resmålet som var i omlopp) det faktum att en driftig nybyggare till låg kostnad kunde bli ägare av en större areal bördig jordbruksmark i det glesbefolkade Nordamerikas inland.

För någon som Karl-Oskar innebar Nordamerika därmed en historisk möjlighet, som inte ens de rikaste eller friaste länderna i Europa kunde erbjuda. Karl-Oskar och Kristinas problem bottnade i befolkningsökning, missväxt, brist på bördig mark och lågproduktiva jordbruksmetoder. Den frihet de som näringsidkare åtnjöt var dock betydligt mer långtgående än någon lantbrukare eller företagare åtnjuter idag. De behövde inte söka tillstånd för att riva stenmurar eller för att bygga ut sitt hus. De skatter de betalade var med våra mått mätt påfallande låga. De var inte föremål för mäktiga djurskyddsinspektörers godtycke, och de behövde inte anlita jurister för att säkerställa att de inte bröt mot någon lag. Deras äganderätt respekterades i betydligt högre grad än den nutida näringsidkarens, de var föremål för avsevärt mindre paternalism än den nutida svensken och deras barns skolgång handlade i betydligt högre utsträckning om kunskap, och i betydligt mindre utsträckning om ideologisk indoktrinering, än vad som är fallet idag.

Annorlunda uttryckt, att ytterst få av oss frivilligt skulle byta liv med 1800-talsmänniskan beror på att vi jämfört med dem har fördelen att åtnjuta frukterna av 168 år av revolutionerande vetenskapliga framsteg. Hade det samhälle i vilket Karl-Oskar och Kristina levde haft tillgång till dagens vetenskap, hade de inte heller haft något av de problem som fick dem att emigrera. Vad mer är, hade inte den frihet 1800-talsmänniskan åtnjöt sedan dess eroderats, hade de vetenskapliga och medicinska framstegen idag med allra största sannolikhet varit större än vad som nu är fallet. Detta eftersom dessa framsteg i mångt och mycket varit produkter av just den frihet som steg för steg inskränkts.

Bilden är naturligtvis inte helt entydig. Att Kristinas morbror Danjel Andersson valde att lämna Sverige hade inte materiella orsaker utan berodde på att hans möjligheter att utöva sin religion var kringskurna, och vad Kristina själv beträffar åtnjöt hon i egenskap av kvinna inte samma frihet som sin man. Om detta finns mycket att säga (inte minst att det finns anledning att problematisera flera av de "framsteg" som gjorts på dessa områden), men inte desto mindre är den gängse bilden av det nutida samhället som betydligt friare än 1800-talets till stora delar uppenbart felaktig. Att knappt någon trots detta ens snuddat vid tanken på att så skulle kunna vara fallet, är en synnerligen belysande illustration av hur historien alltid skrivs av segrarna.

2018-12-20

Om äganderätt och kungligt envälde

En stark äganderätt är av central betydelse för att en civilisation skall kunna uppnå välstånd och framgång. I en tid då praktiskt taget varje eftertraktad atom på jorden har en någorlunda väldefinierad ägare, är äganderätten också moraliskt okomplicerad. Den som önskar förvärva någonting köper detta för de pengar vederbörande har tjänat ihop genom att arbeta, och kan därefter i sin tur sälja föremålet för ägandet i fråga vidare till någon annan. Ägande blir därför i regel till någonting både väldefinierat, legitimt och rättvist.

Problematiskt blir det först när man försöker spåra ägandet bakåt i tiden till den första ägaren. Före människan ägdes ingenting av någon, och när den unga människan spred sig över planeten var det vid varje enskild expansion oägd mark hon valde att bosätta sig på. Varje bit mark, och alla de råvaror som använts till att tillverka varje föremål, har därför vid någon tidpunkt haft en ägare som inte har köpt dem, ärvt dem eller fått dem i gåva, utan förvärvat dem på annat vis. Vid denna tidpunkt bryter den väldefinierade äganderätten samman, och vad som nyss var en okomplicerad fråga blir plötsligt en synnerligen komplex sådan.

Det liberala standardsvaret på detta dilemma är naturrättsligt, och kokar ned till att ägande är någonting som uppstår i det ögonblick då någon för första gången börjar bruka en bit mark som ingen annan tidigare gjort anspråk på. Marken och de produkter som produceras på den får då en legitim första ägare som kan sälja dem till någon som därefter i sin tur kan sälja dem vidare, och ägandet blir därmed väldefinierat i alla led, inklusive det första. Det finns bara en hake med resonemanget, nämligen att det från början till slut är ett paradexempel på upplysningstidens fäbless för rationalistiskt mumbo-jumbo.

Arealen attraktiv mark i världen som inte vid åtminstone något tillfälle på ett eller annat sätt har övertagits av någon som, enligt det naturrättsliga resonemanget, inte haft rättmätiga anspråk på den, torde vara tämligen försumbar. Med andra ord finns det ingen obruten kedja av legitimt ägande. Vad som finns är tiotusentals år av den starkes rätt, och därefter en i sammanhanget väldigt kort tid då äganderätten hjälpligt har respekterats. Så gott som allt ägande blir därför äganderättsligt illegitimt, om man bara spårar samma ägande tillräckligt långt tillbaka.

Att försöka spåra det rättmätiga ägandet hundratals generationer tillbaka är dock inte bara omöjligt, utan skulle dessutom resultera i ett äganderättsligt kaos så omfattande att äganderätten i praktiken skulle försvagas kraftigt. Våra enda val blir i praktiken därför att antingen avskaffa äganderätten helt, eller acceptera ägandeförhållandena som de de facto såg ut vid något tillfälle i en inte alltför avlägsen dåtid, som grundval för alla efterföljande anspråk och transaktioner. Givet de stora fördelarna med en bibehållen äganderätt, torde valet mellan dessa bägge alternativ vara lätt.

Exemplet må vara akademiskt, men är inte desto mindre belysande då det obarmhärtigt illustrerar på vilken svag teoretisk grund även en god liberal princip som äganderätten står på. Det är denna svaga (men i allra högsta grad progressiva) ideologiska grund som möjliggjort för den klassiska liberalismen att mutera till den alltmer destruktiva och skruvade ideologi med omfattande paternalistiska och omfördelningspolitiska ambitioner som liberalismen utgör idag. Att förespråka en återgång till den klassiska liberalismens ideal må framstå som ärkereaktionär högerpolitik med samtida mått mätt, men inte desto mindre har liberalismen alltid varit en vänsterideologi vars företrädare mer än någonting annat har drivits av blind progressiv nit. Att den klassiska liberalismen idag ändå framstår som en tydligt högerinriktad ideologi är inte en paradox, utan ett vittnesmål om hur radikalt generationer av progressiva liberaler lyckats omstöpa världen sedan Adam Smiths dagar.

Vilka har då genom historien hört till denna progressiva vänsterideologis mest kompromisslösa företrädare? Det på en och samma gång både självklara och förvånande svaret är libertarianer och proto-libertarianer. Man återfinner dem bland Oliver Cromwells soldater (bara för att finna att de därefter på klassiskt manér blir utrensade i de fraktionsstrider som följer på vänstersidans seger i inbördeskriget). Man återfinner dem bland de mest rationalistiskt förblindade agitatorerna bakom den amerikanska revolutionen, och så vidare. Skrapar man lite på ytan blir det plötsligt svårt att värja sig för den både besvärande och oroväckande misstanken att libertarianernas ställning som avantgarde i dåtidens vänster, också tycks göra libertarianismen till alla vänsterideologiers moder.

Detta förklarar inte bara varför vänsterlibertarianer tenderar att både inta progressiva vänsterståndpunkter och ställa sig på vänsterns sida i kulturkriget, utan också förekomsten av libertarianska kommunister. Insikten är dock inte särskilt originell, utan tvärtom någonting som åtskilliga kommit fram till eller tangerat genom åren. Många högerlibertarianer är själva väl medvetna om detta, vilket har resulterat i ett flertal tämligen kreativa försök att rädda libertarianismen från sitt vänsterursprung. Problemet med dessa försök är att de tenderar att landa i dråpliga självmotsägelser i form av frågeställningar som Vem skall bygga dödsstjärnorna? och paroller som Anarkister för Palpatine. Det tankegods som blir resultatet behöver som sådant varken vara motsägelsefullt eller dåligt, men att kalla det för libertarianism blir i många fall både meningslöst och absurt.

Ironiskt nog är det i ett déjà vu-framkallande kollage av uselt redigerade föreläsningsanteckningar av Hans-Hermann Hoppe den på en och samma gång både reaktionärt och frihetligt sinnade finner en utväg. I boken med det skrattretande pajiga namnet Democracy: The God That Failed försöker Hoppe dels redogöra för varför det kungliga enväldet är att föredra framför demokratin, dels varför anarkokapitalismen är att föredra framför båda. Det senare försöket faller tämligen platt till marken, men i sin genomgång av fördelarna med kungligt envälde är Hoppe (vars syfte med denna genomgång är att kratta manegen för sitt resonemang om anarkokapitalismen) i allra högsta grad övertygande.

Kort sagt, Hoppe misslyckas med att presentera ett övertygande argument för anarkokapitalismen, men lyckas däremot – utan att detta är hans avsikt – att förklara varför den klassiska monarkin är den minst skadliga styrelseformen. Hoppe missförstår förvisso helt sin egen upptäckt, men lyckas inte desto mindre i sitt uppsåt att finna vägen till frihet. När libertarianer hävdar att Hoppe är en viktig tänkare har de med andra ord helt rätt, men inte av den anledning de tror.

Gott erhalte Franz den Kaiser!

2018-12-12

Evola och urhögern

Det påstås idag ofta att den gamla höger-vänster-skalan har utökats med en ny dimension. Denna dimension har i Sverige tack vare Göteborgs universitets statsvetenskapliga institution fått den i utlandet närmast totalt okända benämningen GAL-TAN, men samma axel diskuteras under andra namn även i en internationell kontext. Denna förment nya dimension utgör emellertid trots detta inte någon ny storhet i politiken. Tvärtom, den konfliktlinje som beskrivs av denna axel är den traditionella höger-vänster-skalan.

De konservativa/reaktionära och progressiva ställningstaganden som idag identifieras med "TAN" respektive "GAL", utgör i själva verket (om man bortser från den inbyggda vinkling dessa neologismer är laddade med) sinnebilden av de traditionella höger- respektive vänsterpositionerna. Vad som är nytt i sammanhanget är att den gamla sanningen att högern är för en mindre offentlig sektor, och vänstern för en större, inte längre är så allmängiltig som den brukade vara. I den allt mer andefattiga offentliga debatten har i detta läge begreppen "höger" och "vänster" reducerats till en fråga om rent ekonomiska spörsmål, varför man omdefinierat höger-vänster-skalan till att avse någonting annat än den traditionellt utgjort.

För ett väldigt intressant perspektiv på hur den västerländska civilisationen genom historien rört sig vänsterut står Julius Evola och vad han kallade för kasternas regression. Enligt Evola har makten genom historien successivt förflyttats från högre till lägre kaster, där de kaster som avses är den religiösa kasten (kast 1), krigarkasten (kast 2), borgerskapet (kast 3) och arbetarna (kast 4). De kaster Evola intresserar sig för är främst de tre första. I sitt klassiska verk Rivolta contro il mondo moderno (i engelsk översättning, Revolt Against the Modern World) beskriver Evola hur makten från början återfanns hos den första kasten, men med tiden övergick till att hamna hos den andra, bara för att, i modern tid, hamna hos den tredje (med ett nära förestående skifte till den fjärde kasten i tangentens riktning).

Det är här värt att notera att det framför allt är skiftet till den tredje kasten som Evola finner problematiskt. Det idealiska styret återfinns enligt honom något förenklat i en syntes av de två högsta kasternas dygder. Ett religiöst styre kan enligt Evola också vara destruktivt, om den religion som detta bottnar i är vad han kallar "sydlig" (vänd inåt och nedåt) snarare än "nordlig" (vänd mot himlen och solen). I det antika Grekland finner Evola en kultur som snabbt blev dekadent genom att makten flyttades till kast tre, samtidigt som de religiösa sedvänjorna var sydliga. I Rom finner han däremot, i strid med den gängse bilden, en kultur som efter en trevande start växte sig stark genom att fjärma sig från de hellenistiska idealen.

Orsakerna till att Rom slutligen föll finner Evola i imperiets kristnande, då kristendomen enligt honom i sin ursprungliga form är en synnerligen sydlig religion, vars budskap därtill tenderar att förflytta makten i riktning mot de lägre kasterna. I Tysk-romerska riket, däremot, finner Evola en kultur som genom att kombinera kristendomen med krigarkastens ridderliga ideal framgångsrikt återupprättar civilisationen (han går så långt som att hävda att detta utgör den egentliga renässansen, snarare än den enligt hans synsätt degenerativa era som vanligen förknippas med detta begrepp).

Den tysk-romerska traditionen fortlevde enligt Evola så långt som in på 1900-talet, främst i form det habsburgska imperium som var det Tysk-romerska rikets arvtagare. I en tid då borgerligheten ännu en gång hade lyckats uppnå närmast total dominans styrdes Österrike-Ungern och Tyskland fortfarande av krigarkasten, om än en sådan i försvagad form. Första världskriget bör enligt Evola därför i första hand förstås som slutstriden mellan krigarkasten och borgerskapet. En strid borgerskapet som bekant gick segrande ur.

Vad som gör Evola kanske som mest intressant i sammanhanget är att enligt den höger-vänster-skala (med de två högsta kasterna längst till höger) han implicerar, blir så gott som alla andra vänsteravvikare. Även till synes reaktionära tänkare som Hoppe och Moldbug är uppenbara produkter av det borgerskap Evola så föraktar, och det är värt att notera att de "brahminer" Moldbug beskriver i sin kastindelning inte har någonting med Evolas religiösa kast att göra, utan tvärtom utgör själva sinnebilden av den tredje kastens intelligentsia. Samtidigt bör man komma ihåg att även Evolas skala är relativ. Förskjutningen av makten till den tredje kasten fullbordades under Evolas livstid, men i en tid då makten i mångt och mycket förskjutits till den fjärde kasten framstår en återgång till en sådan ordning idag i stället som någonting eftersträvansvärt. Vad mer är kan Evolas kaster idag sägas ha utökats med en femte i form av prekariatet, vilket förebådar en fortsatt förflyttning ännu längre vänsterut.

Enligt detta synsätt blir en kompromisslös urhögerhållning i praktiken omöjlig för den moderna människan. Att utan vidare ställa sig bakom Evolas skeptiska hållning till exempelvis vetenskapen i en text på en blogg som denna skulle dessutom bli direkt löjeväckande, och exakt hur mycket man vill ta till sig av det evolanska budskapet blir därför en avvägningsfråga. Att det perspektiv han erbjuder på begreppen "höger" och "vänster" är värdefullt och användbart står dock bortom varje tvivel.

2018-12-08

Om liberal demokrati och progressiv hegemoni

Begreppet "liberal demokrati" är till synes motsägelsefullt. På pappret är liberalismen en av de ideologier som ställer upp i de val som gör det möjligt för den liberala demokratin att kalla sig för just en "demokrati", men valen i fråga kan lika väl vinnas av partier som kallar sig för till exempel konservativa eller socialistiska. I ordagrann bemärkelse kan en stat därför, tycks det, endast utgöra en liberal demokrati så länge den håller val som alltid vinns av liberala partier.

Den skenbara paradoxen förklaras av att ordet "demokrati" i sammanhanget är en eufemism – hela poängen med en liberal demokrati är nämligen att förhindra att folkviljan får alltför stort genomslag. Ett betydligt mer beskrivande namn på företeelsen hade därför varit "begränsad demokrati", men dylika begrepp har på grunder man får misstänka i första hand varit marknadsföringstekniska aldrig fått fäste. Debattartiklar med budskap som "Hanif Bali hotar den begränsade demokratin" eller "Sverigedemokraterna utgör ett hot mot inskränkningarna av vår demokrati" hade, trots allt, inte nödvändigtvis fått sina avsändare att framstå i den bästa av dager i ett samhälle där varje barn får lära sig att demokrati är det finaste vi har.

De upplysningstänkare som myntade begreppet "liberal demokrati" hade dock de bästa av avsikter när de insisterade på att demokratin skulle vara just begränsad, nämligen att förhindra pöbelvälde. Häri återfinns också förklaringen till förledet "liberal". Upplysningstänkarna i fråga ville förhindra en ordning där majoriteten kunde förtrycka minoriteten, varför man i stället förespråkade en ordning där ett antal klassiskt liberala dygder som stark äganderätt, yttrandefrihet, låga skatter och frånvaron av paternalism skulle vara grundlagsstadgade, och därmed inte utan vidare kunna omkullkastas av väljarna. Den klassiskt liberala ordningen skulle, kort sagt, garanteras av konstitutionen, och inte gå att avskaffa på demokratisk väg.

Att avsikterna var de bästa förhindrade emellertid inte vad som bara kan kallas för ett spektakulärt fiasko. Sedan den liberala demokratins införande har äganderätten försvagats kraftigt, och under samma tid har skatterna därtill steg för steg höjts till nivåer man för bara något århundrade sedan hade funnit det omöjligt att ens föreställa sig, och som fått de skattehöjningar som historiskt lett till bondeuppror, krig och revolutioner att blekna i jämförelse. Detta bör dock inte tolkas som att de politiker som idag säger sig värna den liberala demokratin har övergivit grundtanken om att hindra folkviljan från att få genomslag.

Parallellt med att man köpt sig röster genom att införa exakt det rövarsamhälle den liberala demokratin var tänkt att skydda skattebetalarna mot, har man nämligen också frångått den liberala demokratins grundtanke genom att på andra områden föra en politik som inte efterfrågats av väljarna. Parallellt med att man försvagat äganderätten har man också försvagat yttrandefriheten. Kulturen har underställts statlig styrning, och paternalismens tentakler når numera ända in i skattebetalarnas säng- och barnkammare. Utöver att bedriva kulturkrig mot invånarna har man dessutom helt utan folkligt mandat tagit beslut om en migrationspolitik så extrem att den, om den tillåts fortsätta, inom några årtionden kommer ha gjort hela folk till minoriteter i sina egna länder.

Grundtanken om att förhindra majoriteten från att förtrycka minoriteten har med andra ord fallit, och ersatts av ett system där man kombinerat det sämsta av två världar. Den liberala demokratin blivit en ordning som möjliggör för minoriteten att förtrycka majoriteten, trots att allmänna val hålls. Det är denna ordning företrädare för den förtryckande minoriteten idag ständigt hävdar är hotad. Det är denna ordning företrädare för den förtryckande minoriteten till varje pris vill upprätthålla. Det är denna ordning företrädare för den förtryckande minoriteten med sina brandtal, sin alarmism, sin propaganda och med sitt ständiga våld på sanningen vill lura den förtryckta majoriteten att ställa sig bakom.

Begreppet "liberal demokrati" betyder idag ingenting annat än "progressiv hegemoni". När den liberala demokratin påstås vara hotad, avses i själva verket att den lilla grupp progressiva som utan folkligt mandat för detta lyckats erövra makten, upplever sin egen maktposition som hotad. Vad som gömmer sig bakom orden är i själva verket det faktum att man inom en impopulär förtryckande minoritet är livrädda för att den majoritet man förtrycker skall få någonting att säga till om.

2018-12-06

Identitet, individualism och kollektivism

Den gängse debatten om identitet präglas av missförstånd, förenklingar, falska dikotomier, kognitiv dissonans och ett allmänt neurotiskt förhållningssätt till företeelsen i fråga. På den ena sidan återfinns den postmoderna vänster som, trots att den i regel förnekar såväl att den är postmodern som att den ägnar sig åt identitetspolitik, med näbbar och klor kämpar för att de identitetspolitiska idéerna skall genomsyra precis alla aspekter av samhället. På den andra sidan återfinns en höger där de mest uttalade kritikerna av identitetspolitiken tenderar att kalla sig för konservativa, men som i regel kritiserar identitetspolitiken med det i grund och botten väldigt progressiva argumentet att identitet är någonting oviktigt.

Identitet är emellertid allt annat än oviktigt. Till de mest uppenbara exemplen på detta hör att en sammanhållande identitet är av avgörande betydelse för att ett samhälle skall fungera någorlunda friktionsfritt, men betydelsen av identitet gör sig också ständigt påmind i vardagen. För svenskar bosatta eller på resa i utlandet kan mötet med andra svenskar vara en sällsamt stark upplevelse. I många delar av Sverige (inte minst i Stockholm) är lokalpatriotismen dessutom en väldigt viktig del av människors identitet. Identiteten fyller, kort sagt, en avgörande social funktion, vilket också gör den till en farlig kraft att försöka underminera.

Skrapar man lite på ytan finner man snabbt hur grunda de argument som framförs i debatten egentligen är. När progressiva hävdar att identitet är oviktigt motsägs detta inte bara av det faktum att deras egna bekantskapskretsar i stort sett aldrig ens är i närheten av att vara representativa för den samtida svenska stadsbilden, utan motsägs också av den samtida svenska stadsbilden som sådan. För alla invandrare som fortsätter klä sig i hemlandets klädsel även efter att de flyttat till Sverige, trots att de därmed också väljer att kraftigt distansera sig från majoritetssamhället, är identitet bevisligen inte oviktigt. Hade så varit fallet hade de i stället följt minsta motståndets lag, och anpassat sin klädsel till omgivningen.

Kritikernas i själva verket väldigt progressiva invändning mot identitetspolitiken uttrycks inte sällan som att man motsätter sig såväl högerns som vänsterns identitetspolitik, vilket är en väldigt förrädisk tankefigur. Att det finns avarter även på högerkanten behöver knappast påpekas, men den "identitetspolitik" man antyder att stora delar av högern håller sig med är i själva verket ett uttryck för någonting väsensskilt från vänsterperspektivet. I den mån högern fokuserar på identitet, bör detta främst förstås som en omsorg om vad som förenar och håller samman. Den identitetspolitik vänstern förfäktar är däremot en söndrande kraft. Dess syfte är att få olika undergrupper att odla distinkta identiteter, och den är därtill nära förknippad med en migrationspolitik som kraftigt bidragit till att undergräva sammanhållningen i samhället.

Här finns också en intressant koppling till frågan om individualism och kollektivism. Att det i första hand skulle vara kollektivister som värderar gruppidentiteter är någonting de flesta utgår från. Paradoxalt nog kan dock ett någorlunda homogent samhälle med en gemensam identitet vara viktigare för en individualist än en kollektivist, av den enkla anledningen att det kulturella avståndet mellan individualisten och de människor vederbörande behöver interagera med i sin vardag då blir förhållandevis litet. I ett samhälle som blivit heterogent till följd av invandring från väldigt annorlunda kulturer, ökar dock det kulturella avståndet mellan individualisten och en stor andel av befolkningen drastiskt. Detta ökar i sin tur också vederbörandes känsla av främlingskap inför omgivningen.

Identitetspolitikens fokus på allt snävare gruppidentiteter, däremot, är en social mekanism synnerligen snarlik den man ser inom mer traditionella subkulturer. De inblandande ser i regel detta som ett utslag av individualism, men för en utomstående är graden av kollektivism inom de respektive grupperna inte sällan slående. Kraven på likriktning är så stora att man sluter sig samman i grupper där alla klär sig likadant, konsumerar samma kultur och har identiska åsikter. Kollektiven i fråga må vara små och många till antalet, men utgörs inte desto mindre av just kollektiv – av och för människor med kollektivistiska värderingar.

Den gängse synen på individualism och kollektivism är starkt präglad av att människor är flockdjur som intalat sig själva att de fötts som oskrivna blad. I själva verket är så gott som alla i någon mening kollektivister. Individualism utgör inte kollektivismens motsats, utan bör förstås som ett visst mått av avvikelse från den kollektivistiska normen. Vad mer är, kollektivismen å sin sida odlas sällan i abstraktionens allomfattande Kollektiv, utan i ett flertal mindre och begränsade kollektiv av likasinnade. Kollektivister må förespråka allomfattande kollektiva lösningar och allomfattande kollektiv finansiering, men de kollektiv de själva trivs i och söker sig till är ytterst sällan öppna för alla.

Att identitet är någonting viktigt för människor blir i ljuset av detta också fullt naturligt. Vad som i själva verket utgör det konstiga, är det faktum att en identitet idag allmänt förväntas vara inkluderande och välkomnande även gentemot de människor som i sina val av uttryckssätt och beteende tydligt markerar att de vill distansera sig från den.

2018-12-04

Medelklassanalys

Högern har sällan intresserat sig för klassanalys, och det har historiskt också funnits goda anledningar till detta. Dels har man inte delat vänsterns analys av klassernas betydelse, dels har man haft en helt annan syn än vänstern på vad som varit problem, goda incitament, orsak och verkan i sammanhanget. Detta har måhända resulterat i att högerns bild av klassernas betydelse alltid varit en smula simplistisk, men å andra sidan har hållningen sannolikt ur ett rent taktiskt perspektiv varit sund. (Erfarenheten visar trots allt att det sällan gått bra för högern då denna börjat anpassa sig till vänsterns problemformulering...)

Att även vänstern dessa dagar närmast helt skrotat klassanalysen borde dock mana till eftertanke. Att man från vänsterhåll inte längre tycks finna klassbegreppet användbart är ett tecken på att någonting har förändrats. Detta förklaras inte sällan med att vänsterns behövde finna ett nytt övergripande narrativ efter Sovjetunionens fall, men detta är enligt mitt sätt att se på saken att göra det väl enkelt för sig. Att man övergav klassanalysen sammanföll nämligen med någonting annat och i sammanhanget betydligt mer intressant, närmare bestämt att den traditionella klassindelningen började bli inaktuell.

Arbetarklassen existerar fortfarande som kulturell grupp, men som ekonomisk grupp är den idag i stort sett sammanvuxen med medelklassen. Omfördelningspolitik, låglönejobbens avskaffande och de allt högre kraven på kvalifikationer även för arbetaryrken har kraftigt minskat den ekonomiska klyftan mellan dessa båda tidigare distinkta klasser, och arbetare med högre lön än många tjänstemän är idag någonting allt annat än ovanligt. Samtidigt har medelklassen proletariatiserats i sin syn på kultur, konsumtion och sparande, vilket har minskat klyftan ytterligare.

De relevanta klasserna idag utgörs därför av överklassen, medelklassen och prekariatetet (läs socialbidragstagarna). Den arbetarklass som tidigare stått i fokus för vänstern finns knappt längre med i bilden, vilket med allra största sannolikhet är den primära anledningen till att vänstern också övergivit klassanalysen. Dess fokus ligger nu i stället på prekariatet, men då man inom detta i regel inte arbetar över huvud taget, har också vänsterns traditionella begreppsapparat i vilken arbetet står i centrum blivit oanvändbar.

Att klassanalysen inte längre passar vänsterns syften bör dock inte förstås som att den blivit irrelevant, utan som att den börjat ge resultat som är besvärande för vänstern. I själva verket är klassanalysen mer angelägen än någonsin. Vad den börjat visa är nämligen att den nya breda medelklassen via skattsedeln får stå för såväl prekariatets bidragsförsörjning som det ymniga och pålitliga flöde av statliga pengar som resulterat i att svågerkapitalister i allt högre grad blivit den nya överklassen.

Den bland mången anhängare av högern djupt rotade aversionen mot klassanalysen går i detta läge från att utgöra en sund försvarsmekanism till att bli en svaghet, som definitivt inte tjänar medelklassens intressen. Tvärtom gör oviljan att använda sig av det verktyg klassanalysen erbjuder medelklassen blind för det faktum att den konstant plundras av både bidragstagare och bidragsentreprenörer. Precis detta ligger också i såväl vänsterns som svågerkapitalisternas intresse, vilket också förklarar varför klassbegreppet numera lyser med sin närmast totala frånvaro i den gängse samhällsdebatten.

2018-12-03

Peter Kadhammars känsla för snömos

Aftonbladets Peter Kadhammar är en på många sätt både skarpsynt och osentimental betraktare av sin samtid. Han drar sig inte för att kritisera de svenska myndigheternas milt uttryckt slappa bemötande av unga brottslingar. Han noterar luttrat att spektakulära mord blivit så vanliga att de knappt längre har nyhetsvärde. Han lägger koleriskt ut texten om att postmodernismen är humbug och att vänstern, med hans egna ord, blivit "idioter".

Kadhammar efterlyser fler poliser i Husby och förfäras över resultatet av mångkulturalismen. Kadhammar förespråkar integration medelst "tuffa metoder", och brusar upp när han möter invandrare som väntar på att de stekta sparvarna skall komma flygande. När hans fotografs bil blir sönderslagen och länsad, konstaterar Kadhammar lakoniskt att detta skett i samband med en reportageresa till en Göteborgsförort för att undersöka vad som får en bostadsrättsförening att omgärda sin egendom med såväl staket som taggtråd. För säkerhets skull kryddar Kadhammar därtill sin repertoar med närmast reaktionära utläggningar om massturismens förkastlighet och den modernistiska arkitekturens vederstygglighet.

Så långt, så väl – den garvade journalisten Kadhammar uppvisar betydligt mer probleminsikt än den stora majoriteten av sina branschkollegor, och förmår dessutom förmedla denna med såväl ett mått av bister humor som gravitas. Problemet uppstår när Kadhammar lägger ut texten om det politiska etablissemang som krattat manegen för den utveckling han i reportage efter reportage kritiserar och förfäras över. När Kadhammar gör detta blir nämligen hans slutsats att Jimmie Åkesson är en "rikskverulant", och att Annie Lööf och Jan Björklund är hjältar för att de motsatt sig honom genom att rösta emot Ulf Kristersson(!) som statsminister. Ja, faktum är att resultatet av riksdagsomröstningen, enligt Kadhammar, rentav bör ses som en "triumf för demokratin".

Att en journalist drar fåvitska slutsatser är i sig ingenting särskilt anmärkningsvärt, utan tvärtom någonting vi blivit väldigt vana vid. Problemet är inte att vad Kadhammar säger är korkat, utan att han drar korkade slutsatser trots att han har probleminsikt. I detta är Kadhammar inte ensam, företeelsen är tvärtom utbredd även långt utanför journalistkåren. Fenomenet yttrar sig i att människor som till synes tagit av sig skygglapparna och insett att utvecklingen är på väg käpprätt åt helvete, blir som handlingsförlamade inför varje öppning att faktiskt göra något åt saken.

I skarpt läge blir de, likt ett rådjur som irrat upp sig på vägbanan i novembermörkret, och vars uppsyn i helljusets sken blir närmast parodiskt fåraktigt, fullständigt paralyserade. De surt förvärvade insikterna om situationens allvar är plötsligt som bortblåsta. Kvar finns bara betingade reflexer och den oemotståndliga frestelsen att godhetssignalera. Därför missar man också gång på gång de möjligheter som erbjuds att faktiskt vända den utveckling man förfasas över, och därför fortgår samma destruktiva utveckling också år efter år med oförminskad styrka.

2018-12-02

Marken under deras fötter

1980-talet (och i viss mån även 1990-talet) beskrivs inte sällan som en tid då högern segrade. Med Ronald Reagan i Vita huset och Margaret Thatcher i 10 Downing Street följde en våg av avregleringar och skattesänkningar över västvärlden som dels fick ekonomin på fötter igen, dels fick den undergångsstämning som hade rått allt sedan 1970-talet att övergå i optimism. Detta har man inom högern allt sedan dess sett som sin stora triumf, och detta är vad man allt sedan dess ständigt hoppas kunna återupprepa om man bara lyckas vinna nästa val.

På många sätt är detta närmast att likna vid en livslögn. Vad som hade hänt under 1970-talet var att högerns progressiva motståndare reglerat ekonomin till stagnation, höjt skatterna långt bortom Lafferkurvans maximum och gått så långt i sitt kulturkrig att människors hopp om framtiden undergrävts. Vad som framstod som ett enda långt segertåg för högern handlade i själva verket om att en vänster som insåg att den kört i diket tog ett steg tillbaka för att omgruppera. När högern så väl hade fått hjulen att snurra igen – och därmed också på nytt säkrat inflödet av skattepengar till staten – återupptog den nu utvilade och vederkvickta vänstern kampen.

1980-talet var, annorlunda uttryckt, i bästa fall en tid då vänstern tvingades till en tillfällig taktisk reträtt. De högerdebattörer som tror att vänstern praktiskt taget besegrades under den så kallade nyliberala eran lurar sig själva. För vänstern var 1980-talet ett tillfälligt bakslag, som man sedan lång tid tillbaka omsorgsfullt lärt sig läxan av. 1980-talet utgjorde förvisso ett hack i kurvan, men ingen trendbrott. De progressiva har sedan dess återtagit den mark de under denna tid förlorade, och att högern lyckades gjuta nytt liv i ekonomin är någonting som i första hand gagnade vänstern.

Progressivismen har med andra ord aldrig varit hotad på allvar. Den har lidit bakslag, men sett över lite längre tid har den hela tiden vunnit mer och mer mark. När progressiva alarmistiskt har hävdat att "den liberala demokratin" (det vill säga den progressiva hegemonin) varit hotad, har detta påstående haft ungefär lika mycket bäring som om någon hade påstått att en läckande holländsk skyddsvall riskerade att tränga tillbaka havet. Ända fram till nyligen, det vill säga.

De progressiva har genom alla tider odlat föreställningen att de utgjort den modiga minoriteten som heroiskt kämpar mot den mycket starkare övermakten, men i själva verket har man under samma tid också sett sitt maktmonopol som någonting självklart. Att man på sistone börjat uppträda alltmer rabiat blir i ljuset av detta väldigt intressant. Den progressiva makthegemonin hade fram till för några år sedan, trots de enstaka tillfälliga bakslagen, egentligen inte utmanats på allvar en enda gång under efterkrigstiden. Att vi under senare år inte desto mindre fått bevittna hur tidigare närmast parodiskt städade liberaler plötsligt börjat tugga fradga och fräsa likt skadade djur, bör i ljuset av detta förstås som att de lika plötsligt börjat uppleva att marken under deras fötter är i gungning.

Anledningen till detta kan sammanfattas Nigel Farage, Donald Trump, Jair Bolsonaro, Viktor Orbán, Jarosław Kaczyński, Matteo Salvini och, på hemmaplan, Jimmie Åkesson. De strömningar och rörelser som återfinns bakom dessa namn är i regel allt annat än perfekta, och i flera fall finns synnerligen goda skäl att vara kritiska till deras politiska linje. Ingen av dem är emellertid i närheten av att leva upp till de hyperboliska skräckvisioner media dessa dagar konstant pumpar ut, och i de flesta fall tenderar de att stå för en avsevärt mindre destruktiv politisk linje än den de ersatt eller hoppas kunna ersätta.

Att det progressiva etablissemanget utmålar detta som att 1930-talet ånyo står för dörren saknar inte bara täckning i verkligheten, utan bör framför allt tolkas som ett tecken på desperation. De progressiva makthavare vilkas politik på senare år börjat bli akut samhällsfarlig, har abrupt vaknat upp i en värld i vilken de inte längre kan ta sitt maktmonopol för givet. De befinner sig nu i svår chock, och deras alltmer obalanserade och hätska utfall mot såväl motståndare som människor i största allmänhet är en direkt följd av detta.

Det vore synnerligen dumdristigt att räkna ut progressivismen. Dess makt är fortfarande stor, och den har genom århundradena inte bara visat prov på både synnerligen stor överlevnadsförmåga, utan också en förmåga till kallhamrad brutalitet. Inte desto mindre tycks de progressiva krafterna idag vara på väg att tappa kontrollen över utvecklingen, och de alltmer valhänta, hätska och desperata utfallen tyder på att inte har en aning om hur de skall agera för att återta initiativet.

I allra bästa fall går den progressiva eran nu mot sitt slut (ett i min bedömning dessvärre väldigt osannolikt scenario). I värsta fall återtar de progressiva krafterna inom en inte alltför avlägsen framtid kontrollen. Mer sannolikt än något av dessa alternativ är måhända att vad vi nu ser är en repris av 1980-talet, vars bestående resultat blir att de progressiva får backa i några enstaka men centrala frågor. Oavsett vilket är det nu viktigt att smida medan järnet är varmt, och att göra det mesta av det fönster som har öppnat sig. Några råd på vägen skulle kunna vara att fokusera på den stora grupp i grund och botten välvilligt inställda konservativa som ännu inte riktigt förstått situationens allvar, att undvika onödiga falangstrider och att inte bete sig på ett sätt som stöter bort fler än det vinner över.

2018-12-01

Om civilisation, frihet och hedonism

Utan civilisation är frihet ett tämligen meningslöst begrepp. På pappret har måhända en individ i ett samhälle av jägare-samlare stor frihet att bryta med stammen och gå sin egen väg, men i praktiken skulle detta drastiskt minska vederbörandes möjligheter till överlevnad. I ett samhälle där marginalerna är ytterst små, är frihet helt enkelt en lyx den enskilde inte har råd med. Den som vill överleva måste rätta in sig i ledet, det vill säga underkasta sig såväl ledarens auktoritet som stammens normer. Alternativet är att leva den korta återstoden av sitt liv som fredlös och hungrig.

Det är emellertid inte bara de knappa resurserna och frånvaron av lagstyre som gör att den förcivilisatoriska människan lämpar sig illa för frihet. Frihet kräver ansvarstagande individer, men den förcivilisatoriska människan utmärker sig i stället för sin höga benägenhet att hemfalla åt våld och för sin höga tidspreferens. Den ociviliserade människan är, annorlunda uttryckt, inte mogen att hantera frihet. Detta för oss till en av frihetens stora paradoxer, nämligen att kollektivismen, auktoritarismen och paternalismen historiskt sannolikt varit helt centrala för att skapa den civilisation som gjort friheten möjlig.

När frihetsbegreppet diskuteras är resonemangen så gott som alltid principiella och dogmatiska, och detta oavsett om det är negativ eller positiv frihet som förespråkas. Liberaler, socialister och libertarianer har olika syn på vad frihet är, men tenderar att vara eniga om att den frihet de förespråkar är självklar. Detta är ett utslag av en påfallande rationalistisk syn på vad frihet är. Den frihet och den individualism människor idag uppskattar, försvarar och kräver mer av, har i mångt och mycket blivit möjliga närmast som en biprodukt av vad som delvis varit en ytterst problematisk historisk utveckling.

Till de mer uppseendeväckande exemplen på detta hör centralstyrets och nationalstatens införande. Denna utveckling utraderade lokala kulturer, försvagade dialekterna och ledde till att hela språk dog ut, men fick också till följd att klantillhörigheten kunde utökas till att omfatta hela (den nya) nationen. Detta bidrog i sin tur till att såväl individualismen som friheten (i vid bemärkelse) blev uppnåeliga i en omfattning de tidigare inte hade varit. Förklaringen till detta återfinns inte främst i naturrättsliga resonemang, utan i en kombination av ökat välstånd och oförutsedda konsekvenser.

Att denna utveckling varit av godo framhålls idag från både höger och vänster. Vad få däremot reflekterar över är vari denna frihet och individualism egentligen består. Det är här värt att notera att den utveckling som skisseras ovan har stärkt både de negativa och de positiva friheterna. Att människors möjligheter att bejaka sin negativa frihet ökat, har därtill i första hand inte handlat om vad de fått tillåtelse att göra, utan om vad de fått råd att göra. Att utnyttja sin frihet och odla sin individualism handlar i mångt och mycket om att bryta mot normer. Att bryta mot normer skapar alltid ett visst mått av social friktion, vilket resulterar i att vänskapsband utmanas och möjligheterna till samarbete begränsas. Detta kan vara lönsamt i längden, då beteendet kan utmynna i till exempel nya uppfinningar och bättre institutioner, men på kort sikt är beteendet alltid förenat med en kostnad.

Denna kostnad är inte, som så ofta antas, ett utslag av institutionaliserad ofrihet, utan tvärtom en både central och nödvändig del av friheten. Kostnaden i fråga är snarast att betrakta som en social återkopplingsmekanism, som avhåller människor från att använda sin frihet på ett sätt som är destruktivt för samhället. I takt med att individualismen till sin natur blivit alltmer hedonistisk, samtidigt som även det positiva frihetsbegreppet flyttat fram sina positioner, ses denna kostnad dock i allt högre grad som någonting oönskat. En ny konsensus om att på politisk väg avskaffa denna kostnad har därför utkristalliserat sig inom etablissemanget. (En konsensus som ironiskt nog även tenderar att gälla de fall då den normbrytande handlingen faktiskt är olaglig.)

Av denna anledning bör man som frihetligt lagd inte bara vara på sin vakt mot det positiva frihetsbegreppet, utan även mot den okritiska och sorglösa syn på frihet som många klassiska liberaler, nyliberaler och livsstilslibertarianer tenderar att hålla sig med. I dessa kretsar tenderar man att närmast reflexmässigt hävda att allting som är tillåtet också bör vara socialt accepterat. Vad mer är, man tenderar också att hävda att allting som bör vara tillåtet i ett samhälle präglat av fullständig negativ frihet, också bör vara tillåtet i ett samhälle som det vi lever i idag. Att den långtgående positiva frihet som präglar det senare samhället gör att beteendet i fråga då kan leda till omfattande negativa konsekvenser för de skattebetalare som tvingas bekosta dessa positiva rättigheter, väljer man inte sällan att fullständigt bortse från.

Att betrakta även en negativ frihet som någonting som aldrig bör vara behäftat med någon form av kostnad, är att missförstå vad frihet är. För det första är både möjligheten att aktivt utnyttja sin frihet och möjligheten att bejaka sin individualism att betrakta som möjligheten till en lyx, som den som hänger sig åt denna lyx måste vara beredd att betala priset för. För det andra återfinns i praktiken många friheter i gränslandet mellan de negativa och de positiva, och utmärkande för dessa är att de i många fall fungerar bättre ju mer måttfullt de utnyttjas. Inte sällan utgörs en central del av dessa friheters sociala funktion av det faktum att människor vet att de kan utnyttja sig av dem, samtidigt som det sociala trycket* ofta får dem att uppvisa stor återhållsamhet när de faktiskt gör det.

Att i detta läge sanktionera det normbrytande beteendet, gör då att denna frihet snart utnyttjas så till den grad att den i det allmänna medvetandet börjar betraktas som någonting negativt, destruktivt och dekadent. I förlängningen leder detta till bakslag i form av att friheten begränsas, och att vad som tidigare i sin egenskap av den av allmänheten sällan utnyttjade potentialen att kunna göra någonting olämpligt utgjort en viktig social säkerhetsventil, därmed försvinner. Den hedonistiska livsåskådningen bidrar därför inte till att stärka friheten, utan tvärtom till att försvaga och undergräva den.


* Här invänder måhända någon grötmyndig och domesticerad viktigpetter triumfatoriskt att detta kan tolkas som att jag också borde anse att den så kallade åsiktskorridoren är någonting bra och uppbyggligt. Så hade kunnat vara fallet om denna åsiktskorridor varit resultatet av en sund, organisk, spontan och långsam social utveckling. Så är dock inte fallet, utan den är i stället resultatet av masspsykoser som på kort tid piskats upp inom ett litet, mäktigt och synnerligen artificiellt progressivt etablissemang besjälat av att erodera just sunda sociala mekanismer.

2018-11-25

Frihet, individualism och mångkultur

Frihet är ett populärt ord i ideologiska sammanhang. Alla, tycks det, gillar frihet. Liberaler säger sig kämpa för frihet, socialister säger sig kämpa för frihet, ja, till och med islamister säger sig inte sällan kämpa för frihet. Frihetsbegreppen skiljer sig givetvis åt mellan olika grupper, och få människor förstår idag ens någonting så grundläggande som skillnaden mellan negativ och positiv frihet, men i vissa frågor finns faktiskt också en överraskande bred samsyn om vad frihet innebär. Vad som däremot även i dessa fall saknas är en förståelse av vad som möjliggör denna frihet.

Möjligheten att upprätthålla en given frihet står i många fall och faller med att antalet personer som till fullo utnyttjar den är förhållandevis litet, och att vad som är tillåtet kompletteras med tydliga sociala konventioner om vad som är lämpligt. Friheten att själv välja vilken klädsel man bär på allmän plats, förutsätter till exempel att få klär sig på ett sätt som väcker obehag bland andra. På samma sätt förutsätter friheten att vistas på allmän plats att få utnyttjar denna frihet till att trakassera andra, även om detta sker på ett sätt som inte i juridisk mening bryter mot lagar eller förordningar.

I det västerländska samhället var detta länge inte något större problem. Den moderna civilisationen hade i kombination med (den på politisk och inte sällan också direkt brutal väg införda) nationalstaten utökat den enskilde medborgarens klantillhörighet till att sammanfalla med så gott som alla andra människor i det omgivande samhällets. De sociala konventionerna om vad som var lämpligt delades därför också av praktiskt taget alla, varför också konsekvenserna av att bryta mot dessa konventioner i allra högsta grad blev kännbara för den enskilde. Såväl frihet som individualism blev därmed möjligt, av den enkla anledningen att de allra flesta instinktiv förstod vilket manöverutrymme de hade, och vilka de gränser som var socialt kostsamma att överträda var.

Såväl den frihet som den individualism dessa samhällen erbjöd sina invånare blev därmed naturligtvis på många sätt också skenbar. Friheterna stod och föll med att få individer testade gränserna alltför mycket, och att den som ändå gjorde detta fick betala ett socialt pris. Individualismen blev möjlig för att skillnaderna mellan individer var så förhållandevis små, att även de personer som odlade sin särart oftast inte avvek mer från normen än att de fortfarande hade en naturlig plats i "stammen". Denna skenbara frihet och individualism var emellertid tillräckligt för att individerna i de relativt homogena grupper människor som utgjorde dessa samhällen skulle uppleva sig fria.

Det mångkulturella samhället har dock undergrävt förutsättningarna för denna ordning. Tidigare självklara uppfattningar om vilka transaktioner som skall vara tillåtna utmanas när saudiska islamister börjar finansiera wahhabitiska moskéer i Sverige. Människors rätt till personlig integritet blir svårare att försvara när övervakningskameror och id-kontroller kan förhindra de nya typer av grov brottslighet som börjat göra sig gällande i vanliga människors vardag. Organisationsfriheten och yttrandefriheten blir plötsligt allt annat än okomplicerade när islamister börjar använda sig av dem för att organisera sig och sprida sitt budskap. Och så vidare.

Kort sagt, i det mångkulturella samhället blir många av de friheter vi värderat allra högst till farliga och destabiliserande svagheter. Att inte börja göra avsteg från dem kan i detta läge ironiskt nog utgöra ett ännu större hot mot människors frihet än att upprätthålla samma friheter. Människor har plötsligt att välja mellan å ena sidan minskad personlig integritet i form av övervakning, och å andra sidan att risken för att de synnerligen grova kränkningar av den personliga integriteten det innebär att bli rånad eller misshandlad ökar. Samhället ställs med andra ord inför ett dilemma, där alla val leder till mindre frihet.

Det finns inga självklara svar på hur man bäst förhåller sig till detta. En uppenbar slutsats är dock att det inte finns någon som helst anledning att förlåta de makthavare som försatt oss i denna situation. En annan uppenbar slutsats är att du inte för en sekund bör lyssna till den som hävdar att det självklara svaret återfinns i högstämda och principiella utläggningar om frihet. Åtminstone inte om dessa utläggningar inte samtidigt råkar vara tämligen politiskt inkorrekta.

Läs även:
Richard Sörman

2018-11-24

En NGO:s anatomi

Få företeelser dessa dagar har ett så oförtjänt gott rykte som NGO:er. Dessa organisationer samlar de många eldsjälar som (inte sällan ideellt) oförtröttligt arbetar för att åstadkomma ett bättre samhälle, och är i egenskap av självständiga icke-statliga organisationer en central del av civilsamhället, lyder det gängse narrativet. Som så många gånger förr har dock detta narrativ väldigt lite med verkligheten att göra.

Bedrägeriet börjar redan med den första bokstaven. Akronymen NGO står för non-governmental organization, där bokstaven N fyller ungefär samma funktion som den andra förekomsten av bokstaven D gjorde i akronymen DDR. Den genomsnittliga organisationen är icke-statlig, men den genomsnittliga organisationen är inte en NGO. Att man ändå valt denna benämning för att beskriva sig själva, är för att signalera ett oberoende gentemot staten som i själva verket inte existerar.

För det första tar många NGO:er inte bara emot statliga bidrag, utan är dessutom inte sällan helt beroende av sådana. För det andra utmärker sig statens och NGO:ernas relation av ett stort mått av svängdörrspolitik, som yttrar sig i att makthavare hoppar fram och tillbaka mellan välbetalda jobb för staten och välbetalda jobb för NGO:er. För det tredje tenderar NGO:er att vara förment opolitiska, vilket i praktiken gör att merparten av dem direkt berörs av Robert Conquests andra lag:
"Any organization not explicitly right-wing sooner or later becomes left-wing."
En snabb titt på ett axplock av NGO-utspel bekräftar också att Conquests förutsägelse håller. Annorlunda uttryckt går NGO:ernas opinionsbildande verksamhet ofta ut på att förespråka en större och mer klåfingrig stat, tänkt att bekostas genom skattehöjningar. Då många NGO:er erhåller statliga bidrag, finansieras samma opinionsbildning dessutom ofta av samma skattebetalare vilkas skatter man aktivt arbetar för att höja. De påstått icke-statliga NGO:erna är således allt annat än fristående från staten. I praktiken är förhållandet mellan dessa organisationer och de stater de är verksamma i snarare symbiotiskt.

En intressant aspekt av denna symbios är att NGO:erna ofta är pådrivande när staten utvecklas i mer och mer progressiv riktning. Organisationernas syfte är att peka ut riktningen redan innan denna blivit statens officiella linje. Av denna anledning kan man med fördel utläsa akronymen NGO som "proto-governmental organization" eller "ultra-governmental organization" i stället. Om fler människor skulle börja tänka på organisationerna som sådana, skulle också den allmänna förståelsen av vilka dessa organisationers drivkrafter egentligen är också öka högst avsevärt.

2018-11-22

Om Sverige som föregångsland

En från det svenska etablissemangets sida både omhuldad och ofta upprepad målsättning är att Sverige skall vara ett föregångsland. En vanlig invändning mot detta (som jag för övrigt själv också ofta framfört) är att målsättningen röjer en föreställning om att man i andra länder egentligen vill bli som Sverige, men ännu inte kommit lika långt. Denna invändning framstår lätt vid första anblick som både korrekt och retoriskt träffsäker. I själva verket missar den dock helt målet.

Sedan mer än hundra år tillbaka har politikerna, den djupa staten och kulturetablissemanget i vid bemärkelse ständigt fått större makt i alla västvärldens länder. Denna makt har i en likaledes ständigt ökande omfattning omsatts i paternalism, regleringar, skattehöjningar, indoktrinering, propaganda, hedonism och ett frenetiskt arbete för att omstöpa kulturen. Utvecklingen har tagit sig delvis olika former på olika platser, men med lite perspektiv på saken finner man snart att den övergripande trenden har varit så gott som identisk i alla västländer.

Att utvecklingen gått i samma riktning överallt, är dock inte samma sak som att skeendena i de olika länderna varit helt synkroniserade. En del länder har kämpat emot längre än andra, medan andra varit snabba med att ta till sig det nya. Sverige har ofta varit först med att passera de enskilda milstolparna, men i sinom tid har i stort sett alla andra länder också passerat dem. Inom den progressiva vänstern har man ofta tolkat detta som att Sverige utgjort en ledstjärna för resten av världen. Denna tolkning bör dock snarast ses som en fingervisning om hur låg förståelsen för utvecklingens mekanismer egentligen är.

Vad det i själva verket handlat om är att man i det ängsliga svenska etablissemanget försökt kompensera för sitt mindervärdeskomplex genom att visa sig bäst i den progressiva klassen. Därför har man alltid ansträngt sig för att vara först med att förverkliga de senaste progressiva idéerna, oavsett om dessa kommit från preussiska, franska eller – som idag – amerikanska universitet. Denna uppgift har man åtagit sig med den sanna fanatikerns frenesi, vilket resulterat i att Sverige ofta hunnit omsätta det senaste inom progressiv idébildning i lagar och politiska reformer före andra länder. Detta har också resulterat i att Sverige ofta fått ta del av de negativa resultaten först.

De övriga ländernas uppskov har dock vanligtvis bara varit tillfälligt. I dessa länder har medborgarna sällan önskat slå in på samma väg som Sverige, men vid varje given tidpunkt har svenskarna i regel inte velat slå in på den väg de tio år senare inte desto mindre befunnit sig på heller. Den progressiva utvecklingen har ofta över huvud taget inte efterfrågats av väljarna, men detta har inte förhindrat att de likväl ständigt blivit påtvingade den. Den utveckling man vid en given tidpunkt inte önskade, har man då denna tio år senare blivit verklighet gång på gång fått höra att bara extremister och andra förkastliga personer kan motsätta sig. Detta budskap har man i regel då också hunnit internalisera, varför den nya och tidigare så oönskade ordningen vid detta lag framstår som både självklar och önskvärd.

Att Sverige är ett föregångsland är med andra ord helt riktigt, åtminstone om man med detta menar att Sverige faktiskt går före andra länder. Att avfärda idén om Sverige som föregångsland blir i detta läge bara kontraproduktivt, då detta både cementerar och sprider en felaktig uppfattning om vad grundproblemet egentligen består i.

2018-11-21

The Stockholm Mindset

Till progressivismens mer förbisedda effekter hör hur den dränerat människans tillvaro på sammanhang och mening. Den värld homo progressivicus har att navigera är hedonistisk (vilket den progressive bejakar) och ytlig (vilket den progressive är omedveten om), vilket får till följd att den progressiva människan ständigt går omkring med en gnagande känsla av tomhet och saknad. Många progressiva försöker avhjälpa detta med med att engagera sig för progressiva ändamål, vilket ironiskt nog bara gör problemet värre. Andra vanliga sätt att försöka hantera den gnagande tomheten är genom att hänge sig åt ängslig konsumism och att lika ängsligt försöka dölja sin i grund och botten provinsiella natur genom att simulera kosmopolit. För ett synnerligen belysande exempel på det senare står TEDxStockholm, som på sin Facebooksida beskriver sig själva med följande ord:
"We believe Stockholm is already blessed with a strong creative and innovative mindset -the Stockholm mindset. Today, however, the city is lacking an interdisciplinary and open forum where people can meet and ideas worth spreading can evolve. There is also a lack of insight in the true value and potential of the Stockholm mindset. TEDxStockholm is our way of creating such a forum and spreading this insight."
TEDxStockholm är en filial till TED (kanske mest kända för sina TED Talks). Moderorganisationen (som även den är progressiv och tämligen outhärdligt präktig) har som slogan "Ideas worth spreading", vilket även TEDxStockholm inkluderar i sin programförklaring. Den som läser samma taffligt skrivna programförklaring finner dock att moderorganisationens motto är någonting man närmast pliktskyldigt återger, och detta då mest som en ursäkt för att i den korta texten få nämna Stockholm fyra gånger och det nyuppfunna begreppet "the Stockholm mindset" två.

En generös tolkning skulle kunna vara att TEDxStockholm är en produkt av det civilsamhälle jag själv så ofta beklagat frånvaron av i Sverige. En betydligt mer jordnära tolkning är det är förstoppade posörer vi har att göra med. Att informationen på såväl organisationens hemsida som Facebooksida är skriven på engelska ger en tydlig fingervisning om detta. Skulle man fråga de ansvariga om hur de resonerat i sitt val av språk, skulle man sannolikt till svar få en floskulös utläggning om att Stockholm är en väldigt internationell stad, att det internationella intresset är mycket stort, och så vidare. Detta har man i allmänhet säkerligen också nästan lyckats intala sig själva, men vad det egentligen handlar om är att man känner sig viktiga och framför allt kosmopolitiska när man finner en ursäkt att kommunicera på engelska.

Detta för oss till pudelns kärna, nämligen att det hela snarare bör förstås som ett utslag av provinsialism. Att programförklaringen inte bara kokar ned till vilken speciell och viktig stad i världen Stockholm är, utan att man i denna dessutom hela två gånger på engelska påminner den svensktalande läsaren om existensen av "the Stockholm mindset", är ett närmast rörande bevis för detta. Egentligen vet man att man befinner sig i en tämligen betydelselös stad i norra Europas utkanter, men man vill också så hemskt gärna känna sig som de framgångsrika amerikaner man ser på TV. Därför beskriver man sig i tämligen krampaktiga ordalag inte bara som någonting mycket viktigare än vad man är. Man gör dessutom detta på engelska, så att man kan intala sig själva att man har världens blickar på sig.

Den 24 november går arrangemanget TEDxStockholm: Wonderland av stapeln, därtill passande nog på ett arkitektritat modernistiskt monster till hotell med det både engelska och lätt postmoderna namnet "Radisson Blu Waterfront". Bland talarna återfinns progressiva operaaktivisten Malena Ernmans femtonåriga dotter, vars roll i sammanhanget är att föreläsa om klimatförändringar. Att hon skulle besitta de mest relevanta kunskaperna på området är det naturligtvis ingen i publiken som kommer inbilla sig, men detta spelar heller inte någon roll. Det kommer, trots allt, inte vara därför man är där.

TEDxStockholm: Wonderland handlar nämligen inte om "ideas worth spreading". Att vara närvarande handlar om att ha de rätta åsikterna, om att synas och om ömsesidigt ryggdunkande. TEDxStockholm: Wonderland handlar dock också om någonting mycket större än så. Arrangemanget handlar om att tillhandahålla en arena där ängsliga svenska progressiva som förtvivlat letar efter mening i tillvaron för en stund skall kunna intala sig själva att de är framgångsrika entreprenörer i San Francisco som gör motstånd mot Donald Trump. Vi kan med fördel kalla företeelsen i fråga för the Stockholm mindset.

2018-11-20

Sagan om den lilla röda hönan – barnboken som motståndshandling


För högersinnade småbarnsföräldrar borde det inte komma som någon nyhet att deras barn är utsatta för en strid ström av vänsterpropaganda. Budskapet som förmedlas skiljer sig i grund och botten inte särskilt mycket från det vuxna människor ständigt matas med, men då barn har betydligt sämre möjligheter att själva värdera information, är denna form av propaganda inte desto mindre betydligt lömskare och farligare.

Barnets värld är, annorlunda uttryckt, en front i vänsterns ideologiska kamp. Detta yttrar sig i att genuspedagoger placeras ut som politiska kommissarier i såväl skolor som på dagis. Det yttrar sig i att de barnprogram som visas är fullmatade med postmoderna budskap. Det yttrar sig i att SVT:s Barnkanalen torgför regelrätta lögner. Exemplen är oräkneliga, och att värja sina barn från allt detta är idag så gott som omöjligt. Vad man som förälder däremot kan göra är att tillhandahålla motbilder.

För en sådan motbild står Martin Jacobssons bok Sagan om den lilla röda hönan. Den sedelärande berättelsen presenteras här inte bara i en form som tilltalar barns instinktiva känsla för rättvisa. Den är framför allt också illustrerad med Jacobssons närmast expressionistiska teckningar. Den suggestiva användningen av mättade färger och starka kontraster talar direkt till barnet, samtidigt som till exempel den träffsäkra pastisch på sovjetisk estetik som återfinns i bilden ovan gör läsningen till en minst lika stor upplevelse även för den vuxne.

Jacobsson erbjuder med sin bok alla föräldrar ett medel att faktiskt göra motstånd mot de kallhamrade demagoger som vill fylla deras barns huvuden med depraverat vänsterideologiskt tankegods. Det är en föredömlig insats från författarens sida.

Boken köper du här.

2018-11-19

Om företagande och äganderätt

Joakim Andersen bidrar i sin senaste text med några i allra högsta grad relevanta perspektiv på företagande. Andersens syn på vad han ofta kallat för "penningen" är förvisso betydligt mer skeptisk än min egen, men själv skulle han sannolikt hävda att denna skillnad i synsätt beror på att han står till höger om mig i denna fråga. Ett sådant synsätt framstår måhända som obegripligt för någon van vid samtidens definitioner av höger och vänster, men faktum är att den moderna kapitalismens rötter i mångt och mycket återfinns i ett på sin tid både samhällsomstörtande och progressivt tankegods. Detta är värt att ha i åtanke när man försöker utröna hur vi hamnade där vi befinner oss idag, alldeles oavsett vilken grundsyn man råkar ha på kapitalismen som sådan.

Andersen sätter inte bara fingret på flera destruktiva aspekter av den samtida kapitalismen, utan framför allt på sådana som tenderar att utgöra en blind fläck för högern. Frågor som till exempel den om huruvida det är censur eller ej när de sociala medieföretagen stänger av användare med misshagliga åsikter, och hur man som anhängare av en stark äganderätt bör förhålla sig till detta, börjar vid det här laget bli ganska genomtröskade (eller om man så vill, uttjatade). I sin text sätter dock Andersen frågor som dessa i ett större sammanhang, vilket också lyfter diskussionen från en nivå som stundom påmint om den på en MUF-kongress (åtminstone som undertecknad föreställer sig sådana). Han påpekar till exempel att politiskt korrekthet för företag kan fungera ungefär som regleringar, det vill säga något som välkomnas av jättarna då detta gör det betydligt svårare för de små uppstickarna att uppbåda de resurser som krävs för att ständigt anpassa sig till alla ständigt skiftande skrivna och oskrivna regler.

Till detta kan tilläggas att precis som det är svårt att till exempel ge ett renlärigt libertarianskt svar på hur man bör se på invandring till en icke-libertariansk välfärdsstat, är också frågan om hur man bör se på ett företags äganderätt i ett samhälle som dagens allt annat än okomplicerad. Att äganderätten högst påtagligt försvagats i takt med att den progressiva politiken flyttat fram sina positioner, har ironiskt nog också inneburit att nya möjligheter att tjäna pengar har öppnat sig för den skrupelfrie företagaren. Detta kan till exempel yttra sig i skattefinansierad svågerkapitalism, eller att minerallagen utnyttjas till att mot markägarens vilja anlägga gruvor på annans mark.

Mindre uppenbart är dock att upplägget även ger företag stora möjligheter att externalisera kostnader, samtidigt som man själva behåller inkomsterna. När till exempel Unilever använde den huvudlösa migrationspolitiken för att göra reklam för sitt glassortiment, var detta ett mycket belysande exempel på företeelsen. För kostnaden stod skattebetalarna, men de intäkter Unilever i och med detta gjorde på sitt av hippieromantik omgärdade varumärke Ben & Jerry's gick direkt till moderbolaget. I detta fick man därtill hjälp av planekonomiförespråkaren Jonas Sjöstedt, som svarade med att göra gratisreklam för ett multinationellt bolag som i andra sammanhang snarare utmärkt sig för skövling av regnskog och kvicksilverförgiftning av anställda i Indien.

Exemplet är inte på något sätt unikt. Alla företag som på liknande sätt använder vänsterpolitik i sin marknadsföring, externaliserar också kostnaderna för detta på andra. Denna kostnad kan som vi sett vara monetär, men också social och kulturell, eller någonting den enskilde får betala i form av minskad frihet. Att i detta läge låsa sig till en principdiskussion om företagens äganderätt, samtidigt som andras äganderätt körs över, är att fastna i en ytterst förenklad analys. I synnerhet som inte ens en absolut äganderätt är ett skydd mot vare sig kritik eller konsumentbojkotter.

2018-11-18

Liberal demokrati som konsensus-ideologisk dagsnotering

"Båda sidor har rätt om SD och demokratin" lyder rubriken på en nyskriven ledare av Expressens Anna Dahlberg. I denna gör författaren någonting i en svensk kontext så ovanligt som att lyfta de inbyggda motsättningar mellan liberalism och demokrati som återfinns i begreppet "liberal demokrati". Detta gör hennes ledare betydligt mer djuplodande än de flesta svenska texter som idag skrivs i ämnet, men texten är också i allra högsta grad också en produkt av sin tid. Detta märks inte minst när Dahlberg kommenterar den politiska utvecklingen i Ungern med följande ord:
"Misshagliga domare tvingas gå i pension i förtid. Styrelser för public service-bolagen inom radio och tv byts ut. Landets historia skrivs om och så vidare. Det är en gradvis process som kan ta ett decennium att fullborda. Och när den väl är klar är det nästan omöjligt för oppositionen att rucka på spelplanen."
Vad Dahlberg här missar är att vad hon skriver lika väl hade kunnat vara en sammanfattning av vad som sedan länge pågår väster om floden Leitha. I de liberala demokratierna har lagar och konstitutioner under lång tid systematiskt blivit föremål för kreativa progressiva omtolkningar, och därefter kommit att användas på ett sätt som i många fall står i direkt motsatsförhållande till den ursprungliga avsikten med dem. Narrativen i public service syftar till att upprätthålla den rådande ordningen, och tenderar därtill att snabbt anpassa sig när ett nytt paradigm abrupt avlöser ett gammalt. Skolornas historie- och samhällskunskapsundervisning lär eleverna att socialdemokratisk politik gjorde Sverige rikt. Och så vidare.

Det påstås ofta och helt riktigt att vinnarna skriver historien, men när folk upprepar detta talesätt reflekterar de sällan närmare över vad detta faktiskt innebär. I många fall är användningen i första hand lättsam, och när så inte är fallet tenderar det att handla om reflektioner kring någon sedan länge död kung eller en konflikt i det förgångna där (som av en slump) alla ändå redan "vet" att rätt sida vann. Vad betydligt färre reflekterar över är att talesättet är så mycket mer än en oskyldig plattityd, och att det i allra högsta grad har bäring även på vår egen samtid.

Vad uttrycket i själva verket säger är att alla vid varje enskilt tillfälle lever i ett samhälle där den historia de får lära sig är skriven av segrarna, och att denna syftar till att utmåla den just nu rådande ordningen som den enda rätta. Eftersom många och sinsemellan väldigt olika maktklickar och ideologier genom historien befunnit sig på den segrande sidan, har de historieskrivningar människor på olika platser och vid olika tider fått ta del av skiljt sig radikalt åt. Detta har gällt när segrarna varit korsriddare, umayyader, kolonialmakter och nazister. Det gällde när Estniska socialistiska sovjetrepubliken var en självklar del av den Sovjetunion som tillhörde andra världskrigets segrarmakter, och det gällde när det ockuperade Estland återfick sin självständighet från den Sovjetunion som hade förlorat det kalla kriget. Detta gällde efter första världskriget då de befriade sydslaviska delarna av det Habsburgska imperiet uppgick i Jugoslavien, och det gällde under 1990-talet då frihetskämpar ledde samma territorier till självständighet.

Detsamma gäller naturligtvis också de progressiva segrar som utmynnat i vad Dahlberg kallar för den "liberala demokratin". Den som tvivlar på detta behöver bara lyssna på vad den liberala demokratin idag har att säga om den liberala demokratin igår. Under 1940-talet vann den liberala demokratin mark i Sverige genom tvångssteriliseringar. Under årtiondet som följde stärktes den liberala demokratin i stället genom ofrivilliga lobotomier. Ytterligare ett årtionde senare skulle den liberala demokratin försvaras genom att äganderätten avskaffades och näringslivet socialiseras. Att detta idag anses oförenligt med liberal demokrati är en fingervisning om hur osentimentalt den framtida liberala demokratin kommer betrakta den värdegrund det råkar råda konsensus kring just 2018.

Att Viktor Orbáns politik anses oförenlig med den liberala demokratin idag, bör med andra ord i första hand förstås som resultatet av att Ungern och Västeuropa för närvarande inte är ideologiskt synkroniserade. Hade den ungerska politiken varit europeisk konsensus, men Ungern i stället fört en politik liknande den som ligger i den europeiska mittfåran idag, hade den ungerska politiken också ansetts vara oförenlig med den liberala demokratin. "Liberal demokrati" utgör nämligen inte i första hand ett styrelseskick, utan en dagsaktuell och i allra högsta grad flyktig konsensus om vad detta luddigt definierade begrepp egentligen innebär.

Tvärtom vad som ofta påstås utmärker sig den liberala demokratin inte för sina principer, utan snarare för sin brist på sådana. Vilken politik Viktor Orbán faktiskt för är man i grund och botten helt ointresserade av (den är trots allt som vi tidigare konstaterat betydligt mer lik den gängse EU-linjen än vad man i Bryssel är villiga att medge). Vad man i stället upprörs av är det faktum att han inte rättar in sig i ledet.

2018-11-16

Progressivismen – en resa mot en framtid i ständig förändring

I ett dagsaktuellt regimtelevisionsreportage berättas inte bara att den nya kilogramdefinitionen kommer göra måttsystemet "mer demokratiskt". Här får vi också veta att SI-systemet skapades av (den blodtörstiga, krigiska och plundrande) franska revolutionära regimen för att vara ett system som "alla länder kunde enas om". Såväl SI-systemet som den franska revolutionen utgör som av en händelse klassiska progressiva segrar, varför exemplet i fråga också säger någonting om hur djupt den progressiva röta som angripit västerlandet egentligen går.

En av de mer intressanta aspekterna av progressivismen är att den är en överideologi i ständig förändring. Dess företrädare har genom historien alltid pekat mot den lysande framtid som väntar runt hörnet, och har i sin iver att ledsaga sina medmänniskor mot denna lagt stor energi på att med ikonoklastisk frenesi riva de institutioner man ärvt av sina förfäder. Kursen mot framtiden har dock inte varit rak. Tvärtom har målet för resan vid upprepade tillfällen drastiskt ändrats, varför de institutioner man rivit ironiskt nog ofta varit produkter av en äldre form av samma progressivism man själv företrätt.

Detta kan tyckas paradoxalt, givet med vilken självsäkerhet progressivismens företrädare vid varje enskilt tillfälle pekat ut vägen mot framtiden. Progressivismen är dock inte lagd åt det självkritiska hållet, varför man vid upprepade tillfällen drastiskt kunnat ändra färdriktningen utan att detta resulterat i minsta tvivel på den egna rörelsens historiska roll som mänsklighetens självklara ledsagare i resan mot framtiden. Resultatet har blivit en ideologisk slalom som stundom fört västvärlden mot nationalismen, kapitalismen och kolonialismen, stundom mot globalismen, socialismen och postkolonialismen.

När miljontals unga män skeppades iväg för att bli slaktade i det första världskrigets skyttegravar, var detta inte bara det hetaste inom progressiv idéproduktion. Man skickade dessutom ut sina politiska kommissarier för att håna de individer som inte var villiga att dö för progressivismens idéer. När bomberna regnade över Vietnam och landets skogar avlövades med Agent Orange, när miljontals människor (varav närmare 60 000 unga tvångsrekryterade amerikaner) offrades i ett krig som inte gick att vinna, var detta en aspekt av samma amerikanska progressiva politik som vid denna tid också utmynnade i att segregationen i Södern förbjöds och välfärdsstaten byggdes ut.

Denna förändring av progressivismen sker fortlöpande, varför "framtiden" också alltid är i rörelse. Denna utveckling är vanligtvis långsam och gradvis, men ibland är lappkasten också abrupta. Ett belysande exempel på det senare är vad som hände efter Vietnamkriget. Sedan amerikanerna lämnat landet med svansen mellan benen, bestämde man sig inom den progressiva rörelsen för att gå de mest radikala krafterna bland alla som protesterat mot etablissemanget under kriget till mötes. Dessa radikaler integrerades därefter i rörelsen, varför den progressiva linjen på relativt kort tid också förändrades drastiskt. Resultatet blev grunden till progressivismen som vi känner den idag, det vill säga en giftig cocktail av hedonism, normkritik, paternalism, kravlöshet, gratisluncher, mångkulturalism, kritiska vithetsstudier, postmodern feminism och huvudlös migrationspolitik.

Sedan några år tillbaka tycks dock marken under progressivismen åter vara i rörelse, vilket måhända förebådar att ännu en omsvängning är under uppsegling. Det finns framför allt två tecken på detta. För det första tycks man inom det progressiva avantgardet vara på väg att återvända till den krigiska linje man övergav efter Vietnamkriget. För det andra är man i snabb takt på väg att omvärdera sin tidigare så positiva syn på pöbelvälde.

Den nya krigiska linjen märktes om inte förr så under det amerikanska presidentvalet 2016. Under denna valrörelse var det helt i strid mot vad vi blivit vana vid den demokratiska presidentkandidaten som stod för den krigiska linjen. Samtidigt blev hennes motkandidat, vars partis tidigare så krigiska linje alltid utgjort ett rött skynke för de progressiva översteprästerna, utskälld och misstänkliggjord för att han inte var tillräckligt krigisk. Sedan dess har samma progressiva tungviktare som för bara några årtionden sedan tog varje chans att relativisera Sovjetunionen, praktiskt taget gått in i kalla krigs-läge. I sedvanlig ordning har diskursen direktimporterats till Sverige. Motståndarna till Nato-medlemskap utmålas idag närmast som landsförrädare, och inom den mörkröda journalistkåren ser man ryska konspirationer bakom varje buske.

Vad synen på pöbelvälde beträffar var denna länge påtagligt okomplicerad. Så länge man kunde vinna val på att vara generös med andras pengar, såg man inom det progressiva etablissemanget inte heller någon anledning till att förhindra att folkviljan fick fullt genomslag. De konstitutionella bromsklossar mot pöbelvälde som infogats i de tidiga demokratiska konstitutionerna lät man därför erodera, så att omfördelningspolitiken ständigt kunde tillta i omfång. Skattesatserna och statsskulderna ökade därför snabbt, samtidigt som sedelpressarna gick på högvarv. Valen blev till ogenerade uppvisningar i pöbelvälde, och vanns därför i regel också av de politiker som var mest generösa med andras pengar.

Med tiden har de ekonomiska frågorna dock tappat i betydelse. De progressiva politikerna använde under lång tid den makt de köpte sig i valen till att omstöpa västvärldens länder i betydligt fler dimensioner än den finansiella. Kulturen förändrades till oigenkännlighet, mångkulturalismen gjordes till statsideologi, utbildningsväsendet omstöptes till en propagandainstitution och de postmoderna perspektiven tilläts genomsyra den statliga verksamheten. Detta kom man länge undan med, av den enkla anledningen att den ekonomiska dimensionen överskuggade de andra. Med tiden har man dock dragit det hela så långt att man skapat ett samhälle i vilket en högst ansenlig del av befolkningen vantrivs. Väljarna har därför i allt högre utsträckning börjar göra uppror, vilket på senare år blivit till ett direkt hot mot den progressiva makthegemonin.

Det är mot denna bakgrund som de progressiva plötsligt återupptäckt forna tiders motstånd mot pöbelvälde. I takt med att folket börjat både tycka och rösta fel, har man också börjat poängtera att demokrati inte bör tolkas som att den förda politiken skall spegla folkviljan. I stället betonar man i tilltagande grad att den liberala demokratin snarare handlar om att skydda staten mot folkviljan. Parallellt med detta flyttas mer och mer makt till EU-byråkratin och till de icke-folkvalda mäktiga teknokrater som utgör den djupa staten.

Progressivismen har uppenbara likheter med en konspiration, och kan till viss del också förstås som en sådan. I slutändan leder dock konspirationsbegreppet tankarna fel, då progressivismen saknar konspiratörer i egentlig mening. Progressivismen bör snarare förstås som en ond cirkel. Den fungerar närmast som ett självförstärkande system som fortlöpande drar till sig idealister och fostrar dem till nya progressiva makthavare, samtidigt som den producerar destruktiva resultat närmast som en biprodukt av detta. Progressivismen kan med fördel ses som en mutation i den västerländska civilisationen som, allt sedan den uppstod, ständigt fått mer och mer destruktiva effekter.

Utvecklingen har som tidigare påpekats varit långtifrån rak. Progressivismen har ibland fungerat som en positiv kraft, och inte sällan har den också införlivat positiva resultat från andra och fristående samhällstrender i det egna idégodset. Sammantaget har dock progressivismens bidrag till utvecklingen varit betydligt mer negativa än positiva, och allt sedan 1900-talets början har denna utveckling accelererat. Vad som idag förefaller ligga i tangentens riktning är ett totalitärt och anemiskt samhälle präglat av stagnation, hedonism och våld, vars ofria medborgare är synnerligen medvetna om de högst påtagliga riskerna med att högt säga vad alla redan vet.

2018-11-12

Ett säkert rum för islamister

Europadomstolen fann det nyligen i sin ordning att en österrikisk domstol dömt en kvinna till böter sedan hon ställt en retorisk fråga om huruvida Muhammed var pedofil. Domen fick (trots utbredd tystnad om saken i de respektabla medierna) stor uppmärksamhet, och en stor del av denna uppmärksamhet kretsade kring det faktum att Muhammed enligt islam haft sexuellt umgänge med en nioåring.

Något av de mest intressanta med Europadomstolens dom rör dock vare sig de historiska sakförhållandena eller semantiken, utan det faktum att man från domstolens sida motiverade sitt utslag med att den österrikiska domen tjänat till att upprätthålla den religiösa friden i landet. Annorlunda uttryckt försvarade man den österrikiska fällande domen med att ett annat utfall hade kunnat leda till att muslimer i landet svarade med kriminalitet och våld.

Det är en synnerligen anmärkningsvärd motivering. Den har ingenting med vare sig yttrande- eller religionsfrihet att göra, utan är snarare att se som ett krasst konstaterande av (eller om man så vill, ett fördomsfullt antagande om) att vissa av profeten Muhammeds följare är beredda att ta till extrema metoder när deras religion kritiseras. Då de problem man förutspådde skulle följa på en friande dom inte är något som följt på kritik av andra religioner, är det också svårt att föreställa sig att domstolen skulle ha resonerat likadant om fallet till exempel gällt buddhism eller hinduism.

Den enda slutsatsen blir därför att Europadomstolen givit en blasfemilagstiftning sin välsignelse, av den enkla anledningen att den grupp som vill se sin religion skyddad från kritik tidigare visat sig vara villig att svara på sådan kritik genom att ta till kriminella metoder. Ett sådant resonemang kan av den principlöse naturligtvis försvaras på pragmatisk grund, men inte med motiveringen att man vill skydda religionsfriheten eller värna utsatta grupper. Tvärtom är budskapet att man är villig att göra avkall från några av den liberala demokratin mest omhuldade principer, i de fall de grupper som ogillar dessa principer är villiga att svara med våld då dessa upprätthålls.

Ett annat exempel på samma bakomliggande sätt att resonera har i dagarna kommit från Storbritannien. Därifrån rapporteras att regeringen inte varit villig att ge den kristna pakistaniern Asia Bibi asyl, då man befarar att detta skulle leda till oro i landet. Vad detta i klartext betyder är att man befarar Storbritannien skall lamslås av protester i vilka fundamentalister med rötterna i framför allt Pakistan kräver att Asia Bibi skall fängslas eller dödas, då hon enligt dem gjort sig skyldig till att ha hädat en annan religion än sin egens profet.

Dessa två exempel tjänar utmärkt som illustration av en viktig orsak bakom den krympande yttrandefriheten, hetslagstiftningens ständiga ändamålsglidning och de alltmer totalitära kraven på ideologisk anpassning. Från makthavarnas sida motiveras utvecklingen med värdeord som antirasism, mångkulturalism, tolerans, liberal demokrati och alla människors lika värde. Vad det i själva verket handlar om är dock att man anpassar sig till fundamentalister.

Orsakerna till denna anpassning bottnar med allra största sannolikhet inte bara i konflikträdsla och en oförmåga att stå upp för principer, utan också i cyniska maktpolitiska överväganden. När den politik man har fört riskerar att leda till uppror, riskerar detta också att slå tillbaka på den egna maktpositionen. I detta läge blir kostnaden för att göra den liberala demokratin till ett säkert rum för islamister betydligt lägre än att faktiskt stå upp för de principer man ständigt berömmer sig för att vara garanten för.

2018-11-11

Den rhodesiska kontrollgruppen


Den 11 september 1965 utropade sig den brittiska kolonin Sydrhodesia ensidigt självständig som Rhodesia. Vid denna tid hade landet under 42 år i praktiken, men inte officiellt, varit en brittisk dominion. Mellan 1953 och 1963 hade kolonin därtill utgjort motorn i Centralafrikanska Federationen (Federation of Rhodesia and Nyasaland), men efter att denna till följd av allt starkare krav på avkolonisering fallit samman, hade Sydrhodesia också hamnat i politiskt limbo. När den självstyrande kolonin i december 1962 gick till val, började det stå klart för alla att federationen mellan Sydrhodesia, Nordrhodesia och Nyasalands saga var all, och att de båda senare kolonierna inom kort skulle bli de nya staterna Zambia och Malawi.

Valet vanns av det nybildade konservativa partiet Rhodesian Front. Partiets huvudfråga var självständighet, men den självständighet man hade i åtanke innefattade inte allmän rösträtt. Hade man drivit denna linje tio år tidigare hade man sannolikt också fått som man ville, men vid tiden för federationens upplösande blåste nya vindar. Efter att Labour 1964 tog över makten i Storbritannien försämrades rhodesiernas chanser ytterligare, och när 1965 gick mot sitt slut drog man slutsatsen att ytterligare förhandlingar med London var meningslösa. I november utropade sig därför Rhodesia ensidigt självständigt, och det datum man valde för sin unilateral declaration of independence (UDI) var omsorgsfullt valt för att påminna britterna om de uppoffringar för moderlandet man hade gjort under de båda världskrigen.

I början gick allting bra. Att landets självständighet inte erkändes av någon och att både Storbritannien och FN svarade med sanktioner, spelade inte så stor roll för rhodesierna. Relationerna med såväl Sydafrika som de portugiser som vid denna tid styrde över Moçambique var goda, landets ekonomi blomstrade och den rhodesiska armén höll utan större svårigheter de framväxande Sovjet- och Kinastödda gerillarörelser som hoppades ta över makten i schack. När gerillarörelserna under första halvan av 1970-talet inledde terrorkampanjer mot civila i massiv skala, samtidigt som nejlikerevolutionen i Portugal 1974 ledde till att en gerillavänlig kommunistisk regim tog över i Moçambique, försämrades dock rhodesiernas situation avsevärt.

Parallellt med detta försämrades också relationen till Sydafrika. På pappret sammanfall detta lands säkerhetspolitiska intressen med Rhodesias, men på det personliga planet hade man i Sydafrika inte särskilt mycket till övers för ättlingarna till de britter som vid upprepade tillfällen hade invaderat och ockuperat dem, och därtill låtit dem dö som flugor i det andra boerkrigets koncentrationsläger. I ett tämligen naivt försök att köpa sig själva lugn och ro blev det därför den sydafrikanska linjen att låta grannlandet falla, vilket förvärrade läget i Rhodesia ytterligare.

1979 försökte rhodesierna desarmera den nu ohållbara situationen genom att hålla allmänna val, vilket ledde till att Abel Muzorewa blev ny premiärminister i vad som nu kallades Zimbabwe-Rhodesia. Upplägget godkändes dock inte av omvärlden, som med hull och hår hade svalt de kommunistiska terroristledarna Robert Mugabe och Joshua Nkomos bild av situationen i landet. Nya förhandlingar med moderlandet och gerillaledarna inleddes, vilket utmynnade i att självständighetsförklaringen drogs tillbaka och att en ny brittisk guvernör tilläts installera sig i Salisbury (Harare). Under brittisk överhöghet hölls 1980 ännu ett val, vilket efter en synnerligen våldsam och brutal valrörelse "vanns" av Mugabes parti ZANU-PF. Denna gång erkändes landets självständighet utan vidare betänkligheter av omvärlden, och några år senare lät Mugabe cementera sin makt genom att iscensätta ett folkmord på rivalen Nkomos anhängare bland ndebelefolket.

Hur bör vi då se på Rhodesia idag? Att den ursprungliga brittiska erövringen av ndebele- och shonafolkens land var allt annat än moraliskt okomplicerad behöver knappast påpekas. Att denna erövring var en del av samma expansionistiska strategi som utmynnade i det andra boerkriget gör ironiskt nog dessutom Rhodesia komplicerat även för den som betonar kolonialismens goda sidor. Det bör i sammanhanget också påpekas att många rhodesier själva deltog på den brittiska sidan i det andra boerkriget, och att många av de brittiska soldater som hade deltagit i kriget i sin tur valde att bosätta sig i Rhodesia efter freden i Vereeniging.

1965 var dessa erövringar dock sedan länge ett fait accompli. Vad som i stället utmärkte landet var att dess svarta befolkning hörde till kontinentens mest välmående, och hade tillgång till både skola och sjukvård. Den svarta landsbygdsbefolkningen informerade inledningsvis armén (i vilken för övrigt många svarta själva kom att tjänstgöra under landets femton år av självständighet) om gerillaoperationer, då sådana endast innebar problem för dem, och slutade med detta först efter att de själva blivit föremål för brutala terroraktioner. Vad mer är, det gängse narrativet om det rhodesiska bushkriget som de förtrycktas kamp mot den rasistiska övermakten tenderar att överskugga en betydligt mindre romantisk verklighet, nämligen att konflikten i första hand var en av det kalla krigets många oheliga frontlinjer.

Rhodesia var till skillnad från vad som ofta påstås inte något apartheidland. Det förekom till skillnad från i grannlandet inte någon systematisk separation av folk med olika hudfärg, och i landet fanns framgångsrika svarta entreprenörer och miljonärer. Utbildade och/eller framgångsrika svarta kunde både rösta och väljas till parlamentetsledamöter, och konstitutionen förhindrade till exempel inte en svart premiärminister. Systemet var naturligtvis utformat för att makten skulle förbli i den vita minoritetens händer, men vem som var röstberättigad avgjordes 1965 inte av hudfärg utan av utbildning och välstånd (något som senare dock delvis ändrades). Detta var också hur det fungerade i Sydafrika före apartheid.

Det kanske mest intressanta med Rhodesia är dock att vi idag har facit. Sedan 1980 har i princip allt blivit sämre för den svarta befolkningen. Den nya regeringen har inte varit mer intresserad av majoritetens åsikt än den gamla, men har till skillnad från den gamla uppvisat ett totalt förakt för de lagar och institutioner som tidigare respekterades. Att den nya regeringen ändå hela tiden allmänt ansetts vara legitim har berott på en enda sak, nämligen de nya makthavarnas hudfärg. Att de varit korrupta despoter som drivit ett välmående land till ruinens brant har man på det stora hela varit villiga att bortse från, av den enkla anledningen att det varit svarta och korrupta despoter som drivit ett välmående land till ruinens brant. Detta synsätt, som allmänt anses antirasistiskt, är ironiskt nog ett utslag av en närmast patologisk fixering vid hudfärg. En fixering så långtgående att man utan betänkligheter varit beredda att offra ett helt land för dess skull, vilket måhända i första hand säger oss något om hur neurotisk det andra världskriget gjort den västerländska civilisationen.

På ytan kan det framstå som att övergången 1980 i första hand handlade om ett byte av regering, och att Zimbabwe ärvde Rhodesias institutioner. En betydligt bättre förståelse av situationen fås dock om man betraktar Rhodesia som ett land som inte längre finns. Landet existerade dock såpass långt in i modern tid att det både finns färgfilm, populärkultur och till och med enstaka exempel på punkmusik därifrån. Detta gör det möjligt för oss att studera hur en västerländsk kultur i förskingringen kom att betrakta vår egen moderna era. Resultatet är fascinerande, och inte helt olikt det man ibland kan möta i till exempel science fiction-berättelser om en grupp människor som blivit strandsatta på en annan värld där de försökt återskapa civilisationen. Rhodesierna såg ut som vi, talade ett språk vi förstår och bodde i hem som liknade våra – men förhöll sig helt annorlunda till världen och bar på helt andra erfarenheter. På många sätt fungerade de som en oavsiktlig kontrollgrupp i det progressiva experiment som människorna i resten av västvärlden var försökskaniner i under 1900-talet.

Youtube är i sammanhanget en guldgruva för den intresserade. Här finner man inte bara den rhodesiska populärkulturen. Här finner man ögonblicksbilder från landets huvudstad Salisbury, som i dessa visar sig vara en påfallande ren, prydlig och västerländsk stad med alla civilisationens bekvämligheter. Här kan man se allvarliga rhodesier ta del av nyheterna i november 1965. Här kan man höra premiärministern Ian Smith berätta om Robert Mugabe i ordalag som avslöjar att han, liksom så många andra vita rhodesier, hade goda kunskaper i shona. Här kan man ta del av hur försvarsministern tillika Kapartistokraten P. K. van der Byl ger sin syn på det säkerhetspolitiska läget på sin karaktäristiska, nasala och tämligen personliga tolkning av en brittisk överklassaccent. Här kan man höra inspelningar av Sally Donaldsons legendariska radioröst då hon håller moralen uppe bland soldaterna i fält.

Man kan se journalfilmer från federationens dagar, i vilka landet förutspås en lysande framtid. Man kan höra Ian Smith lägga ut texten om vikten av standarder i en tid då rörelser som Röda armé-fraktionen, Röda brigaderna och Symbiotiska befrielsearmén härjade i resten av västvärlden. Man kan höra den välverserade amerikanen Joseph C. Smith berätta om sin tid i den rhodesiska armén, och om sin vänskap med soldater ur shona- och ndebelefolken (han inleder med att klart och tydligt förklara att den som söker kunskap bör ta del av även hans motståndares berättelser, och målar därefter kärleksfullt upp en bild av landet som kraftigt avviker från den gängse). Man kan se utländska journalister på besök i landet bli närmast perplexa, då de i sina möten med rhodesierna inte får sina fördomar om landet och dess invånare bekräftade i den utsträckning de räknat med.

Bilden som utkristalliserar sig är på en och samma gång både fascinerande, vemodig och kuslig. Vad vi ser framstår närmast som overkligt, och science fiction- och mockumentary-känslan är i allra högsta grad påtaglig. Filmklippen ger oss en högst reell inblick i vad som för oss framstår som ett närmast kontrafaktiskt scenario, i vilket hela västvärlden inte har fallit för progressivismens framfart. De påminner oss inte bara om att en annan värld faktiskt är möjlig, utan också om att våra invanda föreställningar inte är i närheten av så självklara som de flesta av oss tenderar att ta dem för.