2018-06-18

All-inclusive på Limhamn, tio rum och kök

Malmö kommun har en lång och anrik tradition av experimentella bostadsaffärer. Att man nu vill köpa ett gathus på Limhamn och göra om detta till en tiorumsvilla för en "hemlös" (läs bidragsberoende och invandrad) storfamilj är bara den senaste installationen i följetongen Malmö behandlar den krympande andelen kommuninvånare som inte åker snålskjuts på andra som smuts.

Det finns mycket att invända mot det ekonomiska, principiella och symboliska i att en fattig kommun köper ett gatuhus på attraktiva Limhamn för att göra om det till en tiorumsvilla för en bidragsberoende familj utan närmare anknytning till staden. Den diskussionen förs dock redan, och sannolikt har kommunpolitikernas planer redan resulterat i att bägaren runnit över för ett stort antal malmöbor.

Det kanske mest intressanta i sammanhanget är dock någonting annat, nämligen att Sydsvenskans artikel förklarar politikernas beslut att tillhandahålla en tiorumsvilla för en bidragsberoende familj med att "[n]ormen säger att varje barn ska ha tillgång till ett eget rum". Det är ett synnerligen anmärkningsvärt sakförhållande.

I villaområdet där jag växte upp fanns det familjer där barn delade rum. Två barn till en bekant med synnerligen gott om pengar delar rum. Ett eget rum är naturligtvis vad de allra flesta barn själva skulle föredra, men ett eget rum är vare sig någon rättighet eller självklarhet, ens i familjer med god ekonomi. Tvärtom är att dela rum med ett syskon någonting fullständigt naturligt.

Sannolikt delar relativt många barn i Malmö rum med varandra, trots att deras föräldrar arbetar och själva bekostar sitt boende. Att i detta läge, och till en kostnad av 45 600 skattekronor per månad, tillhandahålla en tiorumsvilla på Limhamn åt en bidragsberoende invandrarfamilj så att alla familjens barn skall kunna få ett eget rum, är bortom magstarkt.

Att svenska politiker påstår att man anpassat asylpolitiken till EU:s miniminivå, samtidigt som detta pågår, är ett skolboksexempel på de ogenerade lögner som skattebetalarna dagligen matas med. Sverige är och förblir ett avsevärt mer attraktivt land för asylsökande än så gott som samtliga andra EU-länder, av just de anledningar som framgår i artikeln.

Att familjen i fråga bosatt sig i Sverige beror näppeligen på att de lockats av det svenska vädret eller funnit den svenska kulturen så lik den egna. Att familjen befinner sig i Sverige beror med till visshet gränsande sannolikhet på att man tagit sig från södra till norra Europa lockade av de svenska politikernas gränslösa generositet med andras pengar.

Malmöpolitikernas agerande är ett skolboksexempel på varför detta är ett synnerligen rationellt agerande från migranternas sida. Att däremot agera som malmöpolitikerna, eller som de väljare som faktiskt fortfarande har förtroende för dem, är dock allt annat än rationellt. Det är tvärtom fullständigt huvudlöst.

2018-06-12

Om kostnaden för den socialdemokratiska valkampanjen, och hur denna belastar din privatekonomi

När Socialdemokraterna i slutet av 2017 lade sin budgetproposition för valåret 2018, avsattes totalt 40 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar till valfläsk.

Det bör i sammanhanget poängteras att detta bara var en liten del av partiets röstköp, då hela upplägget med Sveriges skyhöga skatter kokar ned till att köpa röster åt Socialdemokraterna för andras pengar. Inte desto mindre är de 40 miljarder skattekronorna ett närmast övertydligt exempel på hur ett visst parti använder statens våldsmonopol till att skaffa sig fördelar i en valrörelse, varför det finns goda skäl att titta lite närmare på hur mycket 40 miljarder kronor egentligen är.

Utslaget per person bosatt i Sverige motsvarar beloppet 3 900 kr/år eller 330 kr/månad. Bland dessa återfinns emellertid ett antal personer helt utan egen privatekonomi (till exempel spädbarn), varför dessa siffror ger en tämligen skev bild av hur mycket den socialdemokratiska valkampanjen egentligen belastar gemene mans privatekonomi.

Slås kostnaden för valkampanjen i stället ut över alla som är 18 år eller äldre landar kostnaden i stället på cirka 5 000 kr/år eller drygt 400 kr/månad. Ännu intressantare siffror erhålls om man slår ut beloppet på de personer som faktiskt betalar kostnaden, nämligen personer i sysselsättning. I det senare fallet landar siffran på knappt 8 600 kr/år, eller drygt 700 kr/månad*.

Hade de skattepengar som regeringen i år använder till valfläsk i stället använts till att sänka skatten på arbete, hade med andra ord varje svensk löntagare utan vidare kunnat få en genomsnittlig skattesänkning på 700 kronor i månaden. Detta utan att statens ekonomi hade påverkats negativt jämfört med nu.

I stället använder dock regeringen dessa pengar till att försöka köpa sig ytterligare fyra år vid makten. Att det mesta tyder på att detta försök till fullständigt ogenerat röstköp kommer misslyckas, trots att det belopp som avsatts för ändamålet är gigantiskt, är en seger för anständigheten.


* Bland statistiken över personer i sysselsättning återfinns även många personer i bland annat arbetsmarknadspolitiska åtgärder, varför kostnaden per egentlig arbetstagare blir ännu högre.

2018-06-04

Om jobbskatteavdragen och kampen om arbetarklassväljarna

Den socialdemokratiska valrörelsen har utvecklats till en katastrof. Den primära orsaken till detta är invandringen, vilket inte bör förvåna någon eftersom i princip allt i den svenska politiken idag på ett eller annat sätt handlar om invandringen. Verkligheten har sent omsider kommit ikapp politikerna. Den migrationspolitik som man så länge kom förbluffande lindrigt undan med att gravt missköta, blev till slut en pesthärd som nu krossar politiska karriärer, drömmar och partier.

Invandringen är dock inte den enda orsaken bakom att Sverigedemokraterna nu övertar Socialdemokraternas roll som arbetarklassens parti. En annan viktig bidragande orsak är sannolikt skattetrycket, även om detta är något som Socialdemokraterna med sin magnifika avsaknad av både fingertoppskänsla och markkontakt inte klarar av att se.

Den första indikationen på detta fick vi redan 2006. Moderaterna gjorde ett rekordval, och detta i mångt och mycket genom att locka över väljare från ärkefienden. Genom att lansera sig som ett parti för arbetarklassen, och med jobbskatteavdraget som huvudnummer, lyckades man störta Socialdemokraterna från makten.

Socialdemokraterna försitter inte en chans att utmåla jobbskatteavdraget som "skattesänkningar för de rika", men vad jobbskatteavdraget i själva verket gjorde var att öka progressiviteten i skattesystemet. Den redan stora skillnaden i skattesats för en "knegare" och en överläkare ökade ytterligare, vilket gjorde arbetare i de lägre inkomstklasserna till de främsta vinnarna på reformen.

Hade Socialdemokraterna varit emot denna ordning hade de i stället förespråkat platt skatt, men blotta tanken på en sådan ordning är i själva verket ett rött skynke för partiet. Socialdemokraterna verkar för progressiv skatt eftersom sådan leder till att "rika" får betala en högre skattesats är "fattiga". Vad Moderaterna gjorde var att förstärka denna ordning.

Huruvida detta var ett exempel på bra högerpolitik kan förstås diskuteras, men det i sammanhanget intressanta är att reformen gynnade arbetarklassen. 2010 blev inte bara alliansregeringen omvald, utan Moderaterna gjorde ett succéval. Moderaterna var på väg att vinna kampen om arbetarklassen, men försatte denna gyllene chans till följd av att man misskötte samma migrationsfråga som nu blivit Socialdemokraternas varböld.

När Moderaterna 2014 gjorde ett dåligt val berodde detta på att väljarna övergav partiet för Sverigedemokraterna. Sannolikt var de väljare man då förlorade ungefär samma väljare man åtta år tidigare hade vunnit från Socialdemokraterna. Inte osannolikt rörde sig detta om arbetarklassväljare som 2006 upplevde sig som parasiterade på av Socialdemokraterna, och som 2014 upplevde sig dels som parasiterade på av den migrationspolitiska gökungen i statens budget, dels allmänt förolämpade av ett politiskt etablissemang som behandlade dem som smuts.

När Sverigedemokraterna nu i upptakten till valet 2018 är på väg att överta Socialdemokraterna som arbetarklassens parti är det, trots vad de hysteriska socialdemokratiska megafonerna desperat vrålar ur sig, inte något marknadsliberalt systemskifte man förespråkar. Tvärtom är det en väldigt traditionell socialdemokratisk politik man går till val på.

Från sverigedemokratiskt håll kommer dock inte några förslag om avskaffade jobbskatteavdrag, man ställer sig tvärtom positiva till fler sådana. För en socialdemokrat förefaller detta förmodligen obegripligt, men faktum är att det är fullständigt logiskt. Sverigedemokraterna har nämligen förstått vad den betongfyllda socialdemokratiska politrukhjärnan inte har förmått ta in, nämligen att jobbskatteavdrag är något som gynnar arbetarklassen.

Jobbskatteavdragen är i själva verket helt i linje med en traditionell socialdemokratisk politik. De gör låginkomsttagare till en särskilt gynnad grupp, och de gör – relativt sett – höginkomsttagare till förlorare. Det är en högst naturlig linje att driva för ett parti som vill vinna arbetarklassens röster, och Sverigedemokraterna är smarta nog att inse detta.

Socialdemokraterna, däremot, låser sig för varje år mer och mer vid en politik som gör arbetarklassen till förlorare. Den analytiska förmågan i det döende partiet är idag dock så grund, att man trots detta inte för sina liv kan förstå vad det är som händer när man likt paralyserade fågelholkar ser sig bli akterseglade av den så förhatliga uppstickaren.