2018-09-18

Om individualism, kollektivism och mångkulturalism

Individualism och kollektivism är både betydligt mer mångfacetterade och mindre dikotomiska begrepp än vad de flesta sannolikt är på det klara med. I dagligt tal får begreppet "individualism" ofta beteckna statsindividualism, som i själva verket är ett utslag av ett synnerligen kollektivistiskt tankesätt. Därtill finns en relativt utbredd föreställning om att en individualist är någon som inte är särskilt intresserad av att ha med andra att göra.

Detta leder tankarna fel. Individualister finner ofta stor glädje i det sociala utbytet med andra människor, samtidigt som den skenbara självständighet den kollektivistiskt motiverade statsindividualismen erbjuder ofta leder till isolering. Individualismen bör därför ses som ett uttryck för grundsynen att gemenskaper skall vara självvalda, medan kollektivismen bör ses som ett uttryck för grundsynen att gemenskaper än något som skall påtvingas människor ovanifrån.

I praktiken är det emellertid inte så enkelt heller. De flesta av oss har sannolikt någon gång upplevt den märkliga och starka känsla av gemenskap som kan drabba en när man möter andra svenskar i ett avlägset land. Det kanske mest intressanta med dylika upplevelser är det faktum att de svenskar man då känner en stark samhörighet med, påfallande ofta är personer man i normalfallet hade varit fullständigt ointresserad av att umgås med.

En diskussion med Joakim Andersen fick mig att tänka på detta i termer av vad man skulle kunna kalla för kontextberoende stamtillhörighet. Människors behov av social gemenskap kan ses som en stark drivkraft i ständig växelverkan med den alienation de känner inför det okända. När det främmande fullständigt dominerar ens omgivningar, blir de svenskar man av en slump stöter på direkt del av ens "stam". När däremot det välbekanta helt dominerar ens omgivningar, blir man i stället utan att ens tänka på det betydligt mer kräsen i sitt val av samma stam.

Vad som gör denna kontextberoende stamtillhörighet särskilt intressant idag, är de konsekvenser den får i en tid av såväl extrem invandringspolitik som statligt påbjuden mångkulturalism. I det fram till tämligen nyligen påfallande etniskt homogena Sverige var det lätt att vara individualist, av den enkla anledningen att man kunde välja sin stam efter eget huvud.

Idag, däremot, har såväl den svenska stadsbilden som det svenska kulturlivet förändrats så mycket att det främlingskap många upplever på daglig basis är påtagligt. Därmed förändras också mekanismerna bakom den upplevda stamtillhörigheten. Gemenskap blir plötsligt någonting som människor omedvetet i betydligt högre grad börjar finna bland människor som liknar dem, delar deras erfarenheter och talar som dem själva. Utan att de riktigt förstår detta själva, så börjar även hårdnackade individualister uppvisa uppenbart kollektivistiska drag.

En intressant illustration av detta utgörs av Rhodesia. De 300 000 vita rhodesierna var i många fall inte ens en generation fjärmade från Storbritannien, men utvecklade ändå (och då i synnerhet under bushkriget på 1970-talet) en stark och särpräglad rhodesisk identitet. Detta syns inte minst i populärkulturen. När deras släktingar i moderlandet lyssnade på The Beatles och Sex Pistols, lyssnade rhodesierna på John Edmond och Clem Tholet.

I The Msasas are Turning besjungs de gemensamma upplevelser av högveldens årstidsskiftningar som ytterst få britter hade någon erfarenhet av. I The Great White Tribe (notera ordvalet) beskrivs rhodesiernas erfarenheter av att vara en minoritet med plötslig status som internationell paria. I Shangani Patrol och The Last Word in Rhodesian hyllas nationalhjältarna Allan Wilson respektive Ian Smith. I Bridge of Steel och U.D.I. Song beskrivs de prestationer som var en källa till kollektiv stolthet.

Deras upplevelser under 1960- och 1970-talen gjorde, kort sagt, de hårdhudade och synnerligen anglosaxiska rhodesiska pionjärerna till kollektivister. Att en liknande trend idag kan skönjas i Sverige är inte konstigt, utan oundvikligt. Den som finner denna utveckling oönskad gör klokt i att fundera både en och två gånger på vad det är som driver den.