Den 11 september 1965 utropade sig den brittiska kolonin Sydrhodesia ensidigt självständig som Rhodesia. Vid denna tid hade landet under 42 år i praktiken, men inte officiellt, varit en brittisk dominion. Mellan 1953 och 1963 hade kolonin därtill utgjort motorn i Centralafrikanska Federationen (Federation of Rhodesia and Nyasaland), men efter att denna till följd av allt starkare krav på avkolonisering fallit samman, hade Sydrhodesia också hamnat i politiskt limbo. När den självstyrande kolonin i december 1962 gick till val, började det stå klart för alla att federationen mellan Sydrhodesia, Nordrhodesia och Nyasalands saga var all, och att de båda senare kolonierna inom kort skulle bli de nya staterna Zambia och Malawi.
Valet vanns av det nybildade konservativa partiet Rhodesian Front. Partiets huvudfråga var självständighet, men den självständighet man hade i åtanke innefattade inte allmän rösträtt. Hade man drivit denna linje tio år tidigare hade man sannolikt också fått som man ville, men vid tiden för federationens upplösande blåste nya vindar. Efter att Labour 1964 tog över makten i Storbritannien försämrades rhodesiernas chanser ytterligare, och när 1965 gick mot sitt slut drog man slutsatsen att ytterligare förhandlingar med London var meningslösa. I november utropade sig därför Rhodesia ensidigt självständigt, och det datum man valde för sin unilateral declaration of independence (UDI) var omsorgsfullt valt för att påminna britterna om de uppoffringar för moderlandet man hade gjort under de båda världskrigen.
I början gick allting bra. Att landets självständighet inte erkändes av någon och att både Storbritannien och FN svarade med sanktioner, spelade inte så stor roll för rhodesierna. Relationerna med såväl Sydafrika som de portugiser som vid denna tid styrde över Moçambique var goda, landets ekonomi blomstrade och den rhodesiska armén höll utan större svårigheter de framväxande Sovjet- och Kinastödda gerillarörelser som hoppades ta över makten i schack. När gerillarörelserna under första halvan av 1970-talet inledde terrorkampanjer mot civila i massiv skala, samtidigt som nejlikerevolutionen i Portugal 1974 ledde till att en gerillavänlig kommunistisk regim tog över i Moçambique, försämrades dock rhodesiernas situation avsevärt.
Parallellt med detta försämrades också relationen till Sydafrika. På pappret sammanfall detta lands säkerhetspolitiska intressen med Rhodesias, men på det personliga planet hade man i Sydafrika inte särskilt mycket till övers för ättlingarna till de britter som vid upprepade tillfällen hade invaderat och ockuperat dem, och därtill låtit dem dö som flugor i det andra boerkrigets koncentrationsläger. I ett tämligen naivt försök att köpa sig själva lugn och ro blev det därför den sydafrikanska linjen att låta grannlandet falla, vilket förvärrade läget i Rhodesia ytterligare.
1979 försökte rhodesierna desarmera den nu ohållbara situationen genom att hålla allmänna val, vilket ledde till att Abel Muzorewa blev ny premiärminister i vad som nu kallades Zimbabwe-Rhodesia. Upplägget godkändes dock inte av omvärlden, som med hull och hår hade svalt de kommunistiska terroristledarna Robert Mugabe och Joshua Nkomos bild av situationen i landet. Nya förhandlingar med moderlandet och gerillaledarna inleddes, vilket utmynnade i att självständighetsförklaringen drogs tillbaka och att en ny brittisk guvernör tilläts installera sig i Salisbury (Harare). Under brittisk överhöghet hölls 1980 ännu ett val, vilket efter en synnerligen våldsam och brutal valrörelse "vanns" av Mugabes parti ZANU-PF. Denna gång erkändes landets självständighet utan vidare betänkligheter av omvärlden, och några år senare lät Mugabe cementera sin makt genom att iscensätta ett folkmord på rivalen Nkomos anhängare bland ndebelefolket.
Hur bör vi då se på Rhodesia idag? Att den ursprungliga brittiska erövringen av ndebele- och shonafolkens land var allt annat än moraliskt okomplicerad behöver knappast påpekas. Att denna erövring var en del av samma expansionistiska strategi som utmynnade i det andra boerkriget gör ironiskt nog dessutom Rhodesia komplicerat även för den som betonar kolonialismens goda sidor. Det bör i sammanhanget också påpekas att många rhodesier själva deltog på den brittiska sidan i det andra boerkriget, och att många av de brittiska soldater som hade deltagit i kriget i sin tur valde att bosätta sig i Rhodesia efter freden i Vereeniging.
1965 var dessa erövringar dock sedan länge ett fait accompli. Vad som i stället utmärkte landet var att dess svarta befolkning hörde till kontinentens mest välmående, och hade tillgång till både skola och sjukvård. Den svarta landsbygdsbefolkningen informerade inledningsvis armén (i vilken för övrigt många svarta själva kom att tjänstgöra under landets femton år av självständighet) om gerillaoperationer, då sådana endast innebar problem för dem, och slutade med detta först efter att de själva blivit föremål för brutala terroraktioner. Vad mer är, det gängse narrativet om det rhodesiska bushkriget som de förtrycktas kamp mot den rasistiska övermakten tenderar att överskugga en betydligt mindre romantisk verklighet, nämligen att konflikten i första hand var en av det kalla krigets många oheliga frontlinjer.
Rhodesia var till skillnad från vad som ofta påstås inte något apartheidland. Det förekom till skillnad från i grannlandet inte någon systematisk separation av folk med olika hudfärg, och i landet fanns framgångsrika svarta entreprenörer och miljonärer. Utbildade och/eller framgångsrika svarta kunde både rösta och väljas till parlamentetsledamöter, och konstitutionen förhindrade till exempel inte en svart premiärminister. Systemet var naturligtvis utformat för att makten skulle förbli i den vita minoritetens händer, men vem som var röstberättigad avgjordes 1965 inte av hudfärg utan av utbildning och välstånd (något som senare dock delvis ändrades). Detta var också hur det fungerade i Sydafrika före apartheid.
Det kanske mest intressanta med Rhodesia är dock att vi idag har facit. Sedan 1980 har i princip allt blivit sämre för den svarta befolkningen. Den nya regeringen har inte varit mer intresserad av majoritetens åsikt än den gamla, men har till skillnad från den gamla uppvisat ett totalt förakt för de lagar och institutioner som tidigare respekterades. Att den nya regeringen ändå hela tiden allmänt ansetts vara legitim har berott på en enda sak, nämligen de nya makthavarnas hudfärg. Att de varit korrupta despoter som drivit ett välmående land till ruinens brant har man på det stora hela varit villiga att bortse från, av den enkla anledningen att det varit svarta och korrupta despoter som drivit ett välmående land till ruinens brant. Detta synsätt, som allmänt anses antirasistiskt, är ironiskt nog ett utslag av en närmast patologisk fixering vid hudfärg. En fixering så långtgående att man utan betänkligheter varit beredda att offra ett helt land för dess skull, vilket måhända i första hand säger oss något om hur neurotisk det andra världskriget gjort den västerländska civilisationen.
På ytan kan det framstå som att övergången 1980 i första hand handlade om ett byte av regering, och att Zimbabwe ärvde Rhodesias institutioner. En betydligt bättre förståelse av situationen fås dock om man betraktar Rhodesia som ett land som inte längre finns. Landet existerade dock såpass långt in i modern tid att det både finns färgfilm, populärkultur och till och med enstaka exempel på punkmusik därifrån. Detta gör det möjligt för oss att studera hur en västerländsk kultur i förskingringen kom att betrakta vår egen moderna era. Resultatet är fascinerande, och inte helt olikt det man ibland kan möta i till exempel science fiction-berättelser om en grupp människor som blivit strandsatta på en annan värld där de försökt återskapa civilisationen. Rhodesierna såg ut som vi, talade ett språk vi förstår och bodde i hem som liknade våra – men förhöll sig helt annorlunda till världen och bar på helt andra erfarenheter. På många sätt fungerade de som en oavsiktlig kontrollgrupp i det progressiva experiment som människorna i resten av västvärlden var försökskaniner i under 1900-talet.
Youtube är i sammanhanget en guldgruva för den intresserade. Här finner man inte bara den rhodesiska populärkulturen. Här finner man ögonblicksbilder från landets huvudstad Salisbury, som i dessa visar sig vara en påfallande ren, prydlig och västerländsk stad med alla civilisationens bekvämligheter. Här kan man se allvarliga rhodesier ta del av nyheterna i november 1965. Här kan man höra premiärministern Ian Smith berätta om Robert Mugabe i ordalag som avslöjar att han, liksom så många andra vita rhodesier, hade goda kunskaper i shona. Här kan man ta del av hur försvarsministern tillika Kapartistokraten P. K. van der Byl ger sin syn på det säkerhetspolitiska läget på sin karaktäristiska, nasala och tämligen personliga tolkning av en brittisk överklassaccent. Här kan man höra inspelningar av Sally Donaldsons legendariska radioröst då hon håller moralen uppe bland soldaterna i fält.
Man kan se journalfilmer från federationens dagar, i vilka landet förutspås en lysande framtid. Man kan höra Ian Smith lägga ut texten om vikten av standarder i en tid då rörelser som Röda armé-fraktionen, Röda brigaderna och Symbiotiska befrielsearmén härjade i resten av västvärlden. Man kan höra den välverserade amerikanen Joseph C. Smith berätta om sin tid i den rhodesiska armén, och om sin vänskap med soldater ur shona- och ndebelefolken (han inleder med att klart och tydligt förklara att den som söker kunskap bör ta del av även hans motståndares berättelser, och målar därefter kärleksfullt upp en bild av landet som kraftigt avviker från den gängse). Man kan se utländska journalister på besök i landet bli närmast perplexa, då de i sina möten med rhodesierna inte får sina fördomar om landet och dess invånare bekräftade i den utsträckning de räknat med.
Bilden som utkristalliserar sig är på en och samma gång både fascinerande, vemodig och kuslig. Vad vi ser framstår närmast som overkligt, och science fiction- och mockumentary-känslan är i allra högsta grad påtaglig. Filmklippen ger oss en högst reell inblick i vad som för oss framstår som ett närmast kontrafaktiskt scenario, i vilket hela västvärlden inte har fallit för progressivismens framfart. De påminner oss inte bara om att en annan värld faktiskt är möjlig, utan också om att våra invanda föreställningar inte är i närheten av så självklara som de flesta av oss tenderar att ta dem för.
