2018-11-05

Neofeodalismen, klientelismen och Hoppe

Jag gillar verkligen radio bubb.la. Ja, faktum är att jag, för att travestera the man himself, älskar radio bubb.la till döds, och praktiskt taget har avsatt en icke-oansenlig andel av mitt blodsocker enkom för att kunna lyssna på denna podd även när jag styrketränar så att det svartnar för ögonen. Jag kan dock ibland reagera på en viss intellektuell slapphet som stundom gör sig gällande i podden. Vad jag då främst åsyftar är det faktum att radiopratarnas tolkning av de artiklar som diskuteras ibland kan framstå som en aning fyrkantig.

I söndagens avsnitt diskuterades en text av undertecknad som bubb.la-redaktörerna hade haft vänligheten att dela. Texten i fråga var Om den liberala demokratin som neofeodal ordning, och för att ingen skall missförstå mitt uppsåt med dagens text vill jag påpeka att delningen var väldigt uppskattad. (Tro mig, när du går från att skriva alarmistiskt om svensk migrationspolitik till att skriva om afrikanska kommunikationsministrar, portugisisk historia och nordholländska kulturlandskap så leder inte detta exakt till någon asymptotisk ökning av antalet personer som läser din blogg. But I digress.)

Jag kan inte påstå att inslaget om min text var elakt. Tvärtom fälldes flera tämligen smickrande omdömen. När det kom till kritan visade sig dock inte Martin och Nicholas alls så entusiastiska inför mitt neofeodalism-begrepp som jag själv (givetvis på rent objektiva grunder) anser att de borde ha varit. Då självaste Hans-Hermann Hoppe hade uttalat sig positivt om feodalismen var begreppet, implicerades det, redan vikt åt något eftersträvansvärt. I stället föreslogs att jag borde använt det klientelism-begrepp jag avhandlat i andra texter.

Nåväl, min första invändning är att jag inte nödvändigtvis finner någon motsättning mellan Hoppes feodalismbegrepp och mitt eget. Även feodalismen torde ha en mörk och en ljus sida, och den sida Hoppe förespråkar torde knappast vara identisk med den jag själv kritiserar. Hoppes feodalism innefattar gissningsvis till exempel inte stora centralstyrda statsbildningar som överför enorma summor skattepengar till svågerkapitalister, och i den mån den gör det, är det knappast med detta som argument han försöker sälja in den. I stället, föreställer jag mig, hänvisar han till institutionell konkurrens. Sådan är dock knappast något som utmärker den feodalism jag beskriver.

Vad klientelism-argumentet beträffar, är inte detta helt fel, av den enkla anledningen att det finns en viss överlappning mellan begreppen. Klientelism förutsätter dock underordnade, svaga och individuellt betydelselösa klienter. Detta stämmer måhända på vissa av mina exempel, men definitivt inte på andra. Feodalismen är förvisso också per definition hierarkisk, men feodalismens vasaller är betydligt större fiskar än klientelismens klienter.

Jag anser dock, till skillnad från de flesta andra i svängen, inte det vara något självändamål att alltid befinna sig på samma sida som Hoppe. Faktum är att jag inte ens är särskilt imponerad av anarkokapitalismen. Jag finner tvärtom begreppet både rationalistiskt och ganska meningslöst. Inte, märk väl, för att jag motsätter mig praxeologins axiom. Jag finner tvärtom dessa ytterst sunda, även om jag som den kättare jag är också tenderar att ifrågasätta deras omhuldade status som a priori-sanningar (jag råkar nämligen tvivla starkt på att von Mises & co förmått att formulera dessa utan egna observationer och erfarenheter av mänskligt handlande).

Vad jag finner rationalistiskt med anarkokapitalismen är i stället det faktum att begreppet i sin ursprungliga form förefaller mig tämligen juvenilt och libertinskt. Detta har med tiden anarkokapitalisterna själva också kommit fram till, varpå de fyllt begreppet med icke-libertinskt innehåll. Problemet med denna retcon är dock att resultatet blivit något som varken är särskilt anarkistiskt eller nödvändigtvis kapitalistiskt. Därmed kommer vi till min andra invändning, nämligen att begreppet blivit meningslöst. (Jag har dock inte särskilt mycket till övers för minarkismen heller, varför jag tills vidare i brist på bättre alternativ eventuellt nöjer mig med att kalla mig reaktionär.)

Ett annat intressant exempel på anarkokapitalismens begränsningar återfinns i inslaget om Per Bylunds text Libertarianismen och invandringsfrågan. Artikelförfattaren framför i denna tesen att Hoppes anarkokapitalistiska argument mot en migrationspolitik som dagens inte är så vattentätt som upphovsmannen själv anser. I sak framför Bylund ett väldigt gott motargument, inte minst om man läser texten med till exempel den amerikanska valutapolitiken i åtanke.

Problemet med texten (eller kanske snarare tolkningarna av den) är att Bylunds slutsats i mina ögon är rätt irrelevant för sakfrågan. Det centrala för mig är att dagens migrationspolitik är uppenbart destruktiv. Huruvida det finns ett vattentätt libertarianskt argument mot denna politik eller inte är mig däremot tämligen egalt. Med Hoppe på en synnerligen hög piedestal, tycks däremot frågan om huruvida Bylund eller Hoppe har rätt bli närmast existentiell. Detta framstår ur mitt perspektiv som att inte se skogen för alla träd.

Beefen fortsätter:
Missa inte radio bubb.las svar.