2018-12-12

Evola och urhögern

Det påstås idag ofta att den gamla höger-vänster-skalan har utökats med en ny dimension. Denna dimension har i Sverige tack vare Göteborgs universitets statsvetenskapliga institution fått den i utlandet närmast totalt okända benämningen GAL-TAN, men samma axel diskuteras under andra namn även i en internationell kontext. Denna förment nya dimension utgör emellertid trots detta inte någon ny storhet i politiken. Tvärtom, den konfliktlinje som beskrivs av denna axel är den traditionella höger-vänster-skalan.

De konservativa/reaktionära och progressiva ställningstaganden som idag identifieras med "TAN" respektive "GAL", utgör i själva verket (om man bortser från den inbyggda vinkling dessa neologismer är laddade med) sinnebilden av de traditionella höger- respektive vänsterpositionerna. Vad som är nytt i sammanhanget är att den gamla sanningen att högern är för en mindre offentlig sektor, och vänstern för en större, inte längre är så allmängiltig som den brukade vara. I den allt mer andefattiga offentliga debatten har i detta läge begreppen "höger" och "vänster" reducerats till en fråga om rent ekonomiska spörsmål, varför man omdefinierat höger-vänster-skalan till att avse någonting annat än den traditionellt utgjort.

För ett väldigt intressant perspektiv på hur den västerländska civilisationen genom historien rört sig vänsterut står Julius Evola och vad han kallade för kasternas regression. Enligt Evola har makten genom historien successivt förflyttats från högre till lägre kaster, där de kaster som avses är den religiösa kasten (kast 1), krigarkasten (kast 2), borgerskapet (kast 3) och arbetarna (kast 4). De kaster Evola intresserar sig för är främst de tre första. I sitt klassiska verk Rivolta contro il mondo moderno (i engelsk översättning, Revolt Against the Modern World) beskriver Evola hur makten från början återfanns hos den första kasten, men med tiden övergick till att hamna hos den andra, bara för att, i modern tid, hamna hos den tredje (med ett nära förestående skifte till den fjärde kasten i tangentens riktning).

Det är här värt att notera att det framför allt är skiftet till den tredje kasten som Evola finner problematiskt. Det idealiska styret återfinns enligt honom något förenklat i en syntes av de två högsta kasterna dygder. Ett religiöst styre kan enligt Evola också vara destruktivt, om den religion som detta bottnar i är vad han kallar "sydlig" (vänd inåt och nedåt) snarare än "nordlig" (vänd mot himlen och solen). I det antika Grekland finner Evola en kultur som snabbt blev dekadent genom att makten flyttades till kast tre, samtidigt som de religiösa sedvänjorna var sydliga. I Rom finner han däremot, i strid med den gängse bilden, en kultur som efter en trevande start växte sig stark genom att fjärma sig från de hellenistiska idealen.

Orsakerna till att Rom slutligen föll finner Evola i imperiets kristnande, då kristendomen enligt honom i sin ursprungliga form är en synnerligen sydlig religion, vars budskap därtill tenderar att förflytta makten i riktning mot de lägre kasterna. I Tysk-romerska riket, däremot, finner Evola en kultur som genom att kombinera kristendomen med krigarkastens ridderliga ideal framgångsrikt återupprättar civilisationen (han går så långt som att hävda att detta utgör den egentliga renässansen, snarare än den enligt hans synsätt degenerativa era som vanligen förknippas med detta begrepp).

Den tysk-romerska traditionen fortlevde enligt Evola så långt som in på 1900-talet, främst i form det habsburgska imperium som var det Tysk-romerska rikets arvtagare. I en tid då borgerligheten ännu en gång hade lyckats uppnå närmast total dominans styrdes Österrike-Ungern och Tyskland fortfarande av krigarkasten, om än en sådan i försvagad form. Första världskriget bör enligt Evola därför i första hand förstås som slutstriden mellan krigarkasten och borgerskapet. En strid borgerskapet som bekant gick segrande ur.

Vad som gör Evola kanske som mest intressant i sammanhanget är att enligt den höger-vänster-skala (med de två högsta kasterna längst till höger) han implicerar, blir så gott som alla andra vänsteravvikare. Även till synes reaktionära tänkare som Hoppe och Moldbug är uppenbara produkter av det borgerskap Evola så föraktar, och det är värt att notera att de "brahminer" Moldbug beskriver i sin kastindelning inte har någonting med Evolas religiösa kast att göra, utan tvärtom utgör själva sinnebilden av den tredje kastens intelligentsia. Samtidigt bör man komma ihåg att även Evolas skala är relativ. Förskjutningen av makten till den tredje kasten fullbordades under Evolas livstid, men i en tid då makten i mångt och mycket förskjutits till den fjärde kasten framstår en återgång till en sådan ordning idag i stället som någonting eftersträvansvärt. Vad mer är kan Evolas kaster idag sägas ha utökats med en femte i form av prekariatet, vilket förebådar en fortsatt förflyttning ännu längre vänsterut.

Enligt detta synsätt blir en kompromisslös urhögerhållning i praktiken omöjlig för den moderna människan. Att utan vidare ställa sig bakom Evolas skeptiska hållning till exempelvis vetenskapen i en text på en blogg som denna skulle dessutom bli direkt löjeväckande, och exakt hur mycket man vill ta till sig av det evolanska budskapet blir därför en avvägningsfråga. Att det perspektiv han erbjuder på begreppen "höger" och "vänster" är värdefullt och användbart står dock bortom varje tvivel.