2019-02-18

Det socialliberala identitetsbedrägeriet

Liberalismen har skapat västvärldens välstånd och frihet. Så låter ett ofta upprepat påstående som i regel framförs av personer som själva kallar sig för liberaler, och även om det finns anledning att inte förhålla sig helt okritisk till denna historieskrivning är den ändå på det stora hela korrekt. Inte desto mindre är i praktiken denna tendens att ta åt sig äran för vad den klassiska liberalismen åstadkom synnerligen bedräglig, eftersom den samtida respektive klassiska liberalismens konsekvenser vad frihet och välstånd beträffar i regel är diametralt motsatta.

Den frihet och rikedom man åsyftar skapades inte genom tvång, paternalism och nudging, utan genom laissez faire, avregleringar och att staten undvek att lägga sig i detaljerna. Den frihet och rikedom man åsyftar skapades inte genom att relativisera brott, ursäkta missdådare och söka orsakerna till kriminalitet i sociala faktorer, utan genom att kompromisslöst upprätthålla lag och ordning. Den frihet och rikedom man åsyftar skapades inte genom att ge dåtidens motsvarigheter till subversiva element som islamister en fristad, utan genom att man höll dem kort.

Den klassiska liberalismen skapade rikedom genom att upprätthålla äganderätten, inte genom att ständigt göra avkall på den i syfte att uppnå högre kulturella och politiska mål. Den klassiska liberalismen förstod att frihet endast var möjligt i ett samhälle präglat av sociala normer, och värdesatte därför dessa i stället för att försöka krossa dem. Den klassiska liberalismen förstod att stabilitet var en förutsättning för frihet och rikedom, och sökte därför också tillhandahålla sådan. Den klassiska liberalismen förstod att frihet krävde välstånd, och att välstånd inte kunde skapas genom att idealisera och skapa incitament för ett hedonistiskt leverne.

Den liberalism som förmådde skapa välstånd och frihet var en liberalism som inte för ett ögonblick skulle få för sig att skapa gigantiska incitament för personer utan förmåga eller vilja att försörja sig själva att invandra. Den liberalism som förmådde skapa välstånd och frihet värdesatte det västerländska, snarare än att förlusta sig i västligt självhat. Den liberalism som förmådde skapa välstånd och frihet förstod att värdesätta vetenskapen, snarare än att på politisk väg hjälpa pseudovetenskapen att ständigt flytta fram sina positioner. Den liberalism som förmådde skapa välstånd och frihet förstod att framgången var beroende av kontinuitet och beprövade institutioner, snarare än att söka vägen till framsteg i en ständigt pågående revolution.

Den klassiska liberalismen var inte bara en kraft som förändrade västvärlden i grunden, utan också en kraft som lyfte åtskilliga människor ur fattigdom och misär. Inte desto mindre var den klassiska liberalismen en rörelse åt vänster, och denna rörelse har aldrig upphört. Detta var i begynnelsen eventuellt en förutsättning för att kunna skapa de för den breda massan så positiva resultat den klassiska liberalismen förknippas med idag, men med tiden kom rörelsen vänsterut att med råge passera det optimum vid vilket dessa positiva effekter hade uppstått.

Liberalismen av idag utgör i stället en rörelse bort från detta optimum. Den nutida liberalismen reglerar där dess klassiska motsvarighet avreglerade. Den nutida liberalismen lägger sig i där dess klassiska motsvarighet tog ett steg tillbaka. Den nutida liberalismen drar sig för att ingripa mot den kriminalitet dess klassiska motsvarighet skoningslöst bekämpade. Den nutida liberalismen föraktar den stabilitet, de normer och de beprövade institutioner dess klassiska motsvarighet visste att värdesätta. Den nutida liberalismen saknar kort sagt rätten att ta åt sig äran för vad dess klassiska motsvarighet åstadkom, då liberalismen av idag tycks närmast besjälad av att undergräva förutsättningarna för just dessa framgångar.

Vad som idag kallas för liberalism är inte en kraft som skapar välstånd och frihet, utan tvärtom en kraft som gör västerlandet fattigare och mer ofritt. Att dess företrädare trots detta gärna vill ta åt sig äran för den klassiska liberalismens framgångar är därför i regel ingenting annat än lurendrejeri. I stället är det i första hand bland de ideologier som kallar sig för konservativa och reaktionära man idag kan återfinna det tankegods som ligger närmast den klassiska liberalismens. Ironiskt nog är det få andra ideologier som förmår provocera den nutida liberalen så mycket som just dessa.