2019-02-11

Islamismens kollaboratörer

Socialdemokraternas distriktsstyrelse med Anna Johansson i spetsen krävde idag Ann-Sofie Hermanssons avgång. Att någon vars karriär präglats av korruptionsskandaler, en valhänt hantering av Västlänken och rollen som ansvarig minister under Transportstyrelseskandalen har mage att kräva någon annans avgång är i sig minst sagt anmärkningsvärt. Inte desto mindre hade det hela kunnat vara en tämligen ointressant affär för alla utom de närmast sörjande, hade det inte varit för de omständigheter som Hermansson därefter redogjort för på sin egen blogg:
"Om man ser till politiken skiljer sig Anna och jag i en central fråga (i övrigt står vi nära varandra). Jag tycker att det är ytterst viktigt att arbeta aktivt mot extremism och hedersförtryck. Det är en helt avgörande nyckel till att bygga ett tryggt och jämlikt samhälle som verkligen håller ihop. Anna håller inte alls med mig. Hon har inte gett mig något stöd över huvud taget. Här finns en tydlig skiljelinje."
Den som till äventyrs fortfarande undrar varför bidragsregnet över islamister aldrig upphör, varför några meningsfulla åtgärder mot hedersförtrycket aldrig drivs igenom, varför islamisterna i SSU Skåne och andra S-märkta extremister kunnat härja ostört eller varför svenska myndigheter är så ovilliga att ingripa mot jihadister, finner svaret i vad Hermansson vittnar om. Den som likt Hermansson väljer att kalla en spade för en spade, blir avpolletterad för att undvika att man alienerar viktiga väljargrupper som Socialdemokraterna till varje pris vill hålla sig väl med.

Att svenska makthavare inte bara låter islamister vara i fred, utan dessutom aktivt stödjer dem med skattebetalarnas pengar, beror på att de vill hålla sig väl med islamister. Att så är fallet har länge varit tämligen uppenbart, men som redogörelse från någon på insidan är inte desto mindre Hermanssons vittnesmål i allra högsta grad belysande.