En av de mest slående aspekterna av det händelseförlopp under det sena 1950-talet och tidiga 1960-talet som 11 november 1965 resulterade i att den självstyrande brittiska kolonin Sydrhodesia gjorde uppror genom att ensidigt utropa sin självständighet, är vilken perfekt illustration skeendet utgör av både den politiska logik vi lever med och den politiska mittens ständiga rörelse vänsterut. Det skeende som föregick den rhodesiska reaktionen och det rhodesiska upproret påminner på många sätt om franska revolutionen, då vad som vid båda tillfällena hände var att den normalt relativt långsamma rörelsen vänsterut plötsligt skenade.
1953 hade Sydrhodesia förenats med de två brittiska protektoraten Nordrhodesia (Zambia) och Nyasaland (Malawi) i en lös union med namnet Centralafrikanska federationen (Federation of Rhodesia and Nyasaland), efter en överenskommelse mellan de sydrhodesiska och brittiska regeringarna. Från sydrhodesisk sida motiverades man av de ekonomiska fördelar man hoppades att en förening med Nordrhodesia skulle medföra. Från brittisk sida motiverades man dels av möjligheten att undslippa det ekonomiska ansvaret för det fattiga Nyasaland, dels av utsikten att skapa en liberal motvikt till det Sydafrika som, efter att Jan Smuts regering provocerat boerbefolkningen genom att ännu en gång gå ut i krig på Storbritanniens sida, sedan 1948 styrdes av Nationalistpartiet.
1953 sågs därför såväl Sydrhodesia som Centralafrikanska federationen just som progressiva krafter i södra Afrika. För federationen var det ett uttalat mål att öka den afrikanska befolkningens medverkan i det politiska livet, och från och med 1959 slog även Sydrhodesia in på denna linje. Inte desto mindre blev de båda progressiva regeringarna snabbt akterseglade av utvecklingen. I tilltagande takt, och i regel utan att erforderliga förberedelser hade vidtagits, lämnade kolonialmakterna det ena territoriet efter det andra, och omvärlden började i allt högre utsträckning se federationen och det självstyrande Sydrhodesia som anakronistiska reliker från en svunnen tid.
Vad som hände var att en snabb avkolonisering på några få år gick från att vara någonting otänkbart, till att bli en allmänt vedertagen idé. De båda regeringar i Salisbury (Harare) som nyss hade hyllats för sin progressiva linje kom alltmer att bli ett besvärande diplomatiskt problem för Storbritannien, och från såväl amerikanskt som afrikanskt, asiatiskt och kommunistiskt håll hårdnade trycket mot London. Fullt medvetna om vad detta skulle leda till, och fullt medvetna om att de krafter som pressade dem främst bestod av despoter, kleptokrater, kommunister och – som i fallet med bland annat Saudiarabien – länder som tillät slavhandel, började man därför böja sig för trycket. De föga demokratiskt eller liberalt lagda demagogerna Kenneth Kaunda och Hastings Banda tilläts komma till makten i Nordrhodesia och Nyasaland, och man accepterade att dessas kategoriska motstånd mot den ekonomiskt mycket framgångsrika, men politiskt alltmer omöjliga federationen, skulle leda till att denna inom kort upplöstes.
I Sydrhodesia följde man utvecklingen med fasa. Man såg det ena landet i närområdet efter det andra tas över av envåldshärskare och kleptokrater, och man såg hur detta ledde till vanskötsel, förtryck, sjunkande levnadsstandard, rättsosäkerhet, våld och krig. När Belgien efter en tids oroligheter och amerikanska påtryckningar abrupt lämnade Kongo 1960, ledde inte bara kaoset, våldet och kriget som följde till att man behövde börja patrullera federationens nordgräns för att se till att oroligheterna inte spred sig, utan också till att man från första parkett kunde bevittna den våg av belgare som passerade federationen då de hals över huvud tvingades fly Kongo, ofta utan att få med sig någonting annat än vad de kunde bära med sina egna två händer.
Man förstod i detta läge mycket väl att så fort Nordrhodesia och Nyasaland hade fallit, skulle omvärldens fulla fokus riktas mot Sydrhodesia. De egna försöken att göra fler afrikaner delaktiga i styret av landet motarbetades aktivt av radikaler som Joshua Nkomo, som inte bara ville att den svarta befolkningen skulle sluta upp bakom hans eget socialistiska ZAPU, utan som därtill synnerligen brutalt terroriserade alla som inte anslöt sig till partiet, bland annat genom attacker med molotovcocktails. Väl införstådda med att varje ingripande mot de hänsynslösa terroristerna skulle fördömas av omvärlden, och pressade av en brittisk regering som i sin tur pressades av omvärlden (inklusive av samma amerikaner som några år tidigare, i samband med Suezkrisen, hade gjort det väldigt klart för britterna att det nu var USA som bestämde), undvek därför Sydrhodesias regering under den liberale och reforminriktade Sir Edgar Whitehead att ingripa mot terrorn.
Det var i detta läge den rhodesiska reaktionen, manifesterad i bildandet av det nya partiet Rhodesian Front 1962, och detta partis seger i valet i december samma år, skall förstås. Sydrhodesia hade på mindre än tio år, och parallellt med att man infört den ena liberala reformen efter den andra, gått från att ses som ett liberalt föredöme till att ses som en pariastat. När man så också förväntades förlika sig med tanken på att inom kort överlämna makten över såväl sina egna öden som den välmående civilisation man på blott 70 år byggt upp från grunden till den fullständigt hänsynslöse och Sovjetunderstödde socialisten Nkomo, var måttet rågat. Vad rhodesierna såg omkring sig var en skogsbrand, och för dem var därför den enda logiska reaktionen att röja brandgator för att förhindra att denna brand slukade även vad de såg som sitt. Rhodesierna vägrade acceptera den utveckling som tidsandan ansåg oundviklig, något som i november 1965 till slut utmynnade i öppet uppror, och därefter 14 år av väpnat motstånd mot en så gott som enig omvärld, innan de till slut tvingades att ge upp.
Det finns av denna anledning goda skäl att nyansera den gängse men mycket förenklade bilden av det rhodesiska upproret som ett utbrott av avgrundsdjup ondska. Den rhodesiska reaktionen bör i första hand förstås som svaret på en utveckling där tidsandan under en påfallande kort tidsperiod dels förändrades radikalt, dels förändrades i en riktning som var direkt ansvarslös. Denna förändring av tidsandan berodde inte på att gräsrötterna omvärderade sina åsikter, utan i första hand på att allehanda despoter, Sovjet, Sovjets marionetter, kleptokrater, diktatorer och till och med de härskare som tillät slavhandel högljutt krävde detta, och på att västvärldens etablissemang därefter fullständigt okritiskt inte bara anslöt sig till denna linje, utan också gjorde den till sin egen.
Resultatet blev en avkolonisering så abrupt, så forcerad och så oansvarig att även den som på ett rent principiellt plan motsätter sig alla former av kolonialism måste vara antingen hjärntvättad eller sadistisk för att beskriva utvecklingen som ett framsteg. Resultatet blev förtryck, krig, kleptokrati, vanstyre, fattigdom, svält, ett fasansfullt lidande och oräkneliga dödsfall. Precis som under franska revolutionen, då rörelsen mot vänster också plötsligt skenade, och den politiska entropin på kort tid också ökade lavinartat, blev resultaten katastrofala. Samma utveckling sker dock kontinuerligt, fast med skillnaden att den ständiga rörelsen vänsterut vanligtvis sker så långsamt att vi gradvis vänjer oss, och därför inte reagerar över vad som pågår.
Sett över längre tid förklarar dock de mekanismer som såväl orsakade den franska revolutionen som det kaos som uppstod i Afrika under 1960-talet också den politiska konsensus som idag yttrar sig i oviljan att ingripa mot kriminaliteten, oförmågan att bekämpa våldsamma vänsteraktivister, de olika måttstockar med vilka en diktator som Augusto Pinochet och en diktator som Fidel Castro bedöms av sin omvärld, postmodernismens starka ställning, den undermåliga skolan, aversionen mot ordning och reda, viljan att vara islamister till lags, den destruktiva migrationspolitiken, och så vidare. För att öka förståelsen för dessa mekanismer, och för att sprida kunskap om dem, kan det dock vara till stor hjälp att särskilt studera de konsekvenser de har fått vid de tillfällen då processen inte varit smygande, utan tvärtom har skenat.