Som symbol för den europeiska civilisationen torde få byggnadsverk vara mer lämpliga än Notre-Dame de Paris. Det nu ödelagda gotiska mästerverket utgjorde inte bara en motpol till modernitetens själlöshet, utan avslöjade också senare stilriktningar som barocken och rokokon för vad de sitt höga anseende idag till trots i grund och botten var, nämligen utslag av en tilltagande vulgarisering. Notre-Dame förkroppsligade den europeiska kristendomen som den var i sitt mest livskraftiga skede, och samma religions vidare utveckling går därefter med nästan kuslig precision att följa i hur arkitekturen gradvis har degenererat under de århundraden som följt.
När den franska statens främsta företrädare nu bedyrar sin kärlek till byggnaden, röjer deras ord en outtalad föreställning att katedralen utgör en symbol för Republiken. Detta är – givet byggnadens och republikens historia – inte bara ironiskt, utan tangerar dessutom det direkt respektlösa. Under det senaste dygnet har det vid återkommande tillfällen högtravande poängterats att katedralen överlevt två världskrig (varav det första, märk väl, knappt berörde Paris över huvud taget), men de skador som drabbat byggnaden före branden har i första hand inte åsamkats av krig, utan av den franska revolutionens mordiska liberaler.
När den revolutionära regimen 1789 konfiskerade kyrkans egendom, var Notre-Dame de Paris bara en av många kyrkor att tillfalla den franska staten. Parallellt med att katedralen blev plundrad och vandaliserad, avkristnades den för att bli ett Förnuftets Tempel. Den lämnades därefter att förfalla, ända tills Victos Hugos succé med Ringaren i Notre Dame ledde till att Frankrikes siste kung några år före sitt störtande inledde en renovering. Även om katedralen är självskriven som en symbol för Frankrike, är den med andra ord synnerligen olämplig som symbol för den franska republiken.
Att det var en viktig symbol för den europeiska civilisationen som igår blev ödelagd, är i sig symboliskt. Till skillnad från tidigare generationer hade de människor som lever idag påfallande goda möjligheter att skydda den från ett sådant öde, och till skillnad från de fattiga människor som byggde den har vi idag närmast obegränsat med motor- och beräkningskraft till vårt förfogande. Trots detta förmår vi inte bygga annat än fyrkantiga betonglådor, och trots detta var det på vår vakt som Notre-Dame blev lågornas rov. Det är inte bara ett allt annat än smickrande betyg för moderniteten, utan också ett outsägligt svek mot de människor som byggde katedralen. Ett svek som därtill blir etter värre av att vi, i vår hybris, ytterst sällan ifrågasätter den omhuldade föreställningen att den tid som gått sedan de lämnade jordelivet inneburit en obruten kedja av framsteg.
Hur illa det egentligen står till med vår civilisation kunde den som igår följde branden i direktsändning via Fox News erfara. Programledaren i den nyhetskanal som av vänsterns megafoner slentrianmässigt påstås vara en högermegafon, avbröt vid två tillfällen bryskt gäster som dristade sig till att påpeka att ett stort antal franska kyrkor har attackerats och vandaliserats de senaste åren. Blotta möjligheten att branden skulle kunna vara anlagd av någon med en fientlig inställning till kristendomen, är idag någonting så tabubelagt att inte ens Fox News nyhetsankare vågar tänka tanken. En sådan ryggmärgsreflex är möjlig blott i en civilisation som hatar sig själv.
