2019-07-31

Folkhemmets adel

I sin programförklaring för folkhemmet förklarade 1928 Per Albin Hansson att detta varken känner några privilegierade eller kelgrisar. Retoriken var skickligt utformad och bidrog sannolikt till att ge socialdemokratin dess starka ställning i Sverige, men allt var inte vad det syntes vara. Socialdemokraterna förstod nämligen tidigt att man, för att förverkliga de egna vallöftena, var beroende av ett framgångsrikt, växande och samarbetsvilligt näringsliv. Tvärtemot den egna retoriken undantogs därför "de rika" (det vill säga de etablerade kapitalisterna) från omfördelningspolitiken, som i stället kom att bli en angelägenhet främst för löntagare.

I och med detta skapades inte bara en ordning där de kapitalister som gjort sig en förmögenhet före det socialdemokratiska maktövertagandet fick en väldigt stark ställning, utan där dessa också kom att skyddas från såväl inhemsk som utländsk konkurrens. Lagstiftningen utformades för att gynna de stora etablerade företagen, som därtill ofta belönades med (för företagen) mycket lönsamma statliga kontrakt. Vad mer är, ju större och mer nationalekonomiskt viktiga dessa företag var, desto mer långtgående blev i regel också privilegierna deras ägare kom att åtnjuta. Ägandet av det svenska näringslivet kom därför att koncentreras till ett fåtal men mycket inflytelserika och gynnade kapitalister, av vilka familjen Wallenberg (som med maktens goda minne tilläts organisera sitt finansimperium på ett mycket oortodoxt sätt) tillhörde de allra mest prominenta.

Annorlunda uttryckt, vad som skapades var i praktiken en adel. Inte en symbolisk adel med vapensköldar, imponerande familjenamn och en plats i riddarhuset som sitt primära kännetecken, utan en adel med alla de privilegier en sådan åtnjöt under medeltiden. Bakom Per Albin Hanssons ord om folkhemmet som ett samhälle utan plats för kelgrisar gömde sig en helt annan verklighet, nämligen att hans eget parti ur många aspekter gjorde Sverige mer feodalt än kanske någonsin tidigare i historien. Var då detta nödvändigtvis någonting dåligt?

Låt oss först konstatera att en sådan ordning utgör ett grovt brott mot de principer en överväldigande majoritet av såväl befolkningen som etablissemangets aktörer säger sig hålla för heliga, varför det också är tämligen anmärkningsvärt att saken så sällan uppmärksammats. Gräver vi lite djupare finner vi dock att svaret på frågan inte har något entydigt svar. Om kapitalisterna i stället hade behandlats som om de vore höginkomsttagare hade detta lett till en ekonomi i fritt fall, vilket utgör ett tungt argument för att agerandet var korrekt, även ur ett vänsterperspektiv. Intressant nog är därtill en ordning där en betrodd aristokrati får sköta för riket synnerligen viktiga angelägenheter i sak inte på något sätt oförenlig med en traditionell högerposition, utan tvärtom precis den varje god kejsare hade ställt sig bakom.

Till skillnad från vad som skulle vara fallet under en god kejsare baserades dock den socialdemokratiska politiken på en flagrant lögn, som i egenskap av sådan bidrog till att skänka legitimitet åt en politik som på de flesta andra områden utgjorde den diametrala motsatsen till den gode kejsarens styre. Vad mer är, i förlängningen har denna ordning kommit att möjliggöra en systematisk utsugning av den produktiva klassen, samtidigt som näringslivets verksamhet successivt förskjutits i en mer svågerkapitalistisk riktning. Näringslivet tilltagande symbios med den progressiva staten har medfört att samvetslösa "entreprenörer" idag kan bli rika på att driva till exempel asylboenden, det vill säga verksamhet som på en och samma gång är både kapitalförstörande och destruktiv för samhället.

Folkhemmets adel tjänade många gånger Sverige väl, men det faktum att Wallenbergsfären idag anslutit sig till de aktörer som mjölkar skattebetalarna på pengar genom att driva asylboenden till ockerpris gör det uppenbart att så automatiskt inte längre är fallet. Adelns och allmogens intressen har sällan sammanfallit, men i den progressiva staten har klyftan mellan folkhemmets adel och den allmänhet vars intressen staten påstår sig företräda alltmer kommit att anta en radikalt annorlunda karaktär än vad som historiskt varit fallet. Det hela utgör en viktig illustration av varför den utbredda föreställningen att högern och näringslivet utgör naturliga allierade inte sällan är direkt felaktig.