2019-07-29

Liberalismens blodiga århundrade

Det som i dagligt tal omnämns "fascism" har väldigt lite gemensamt med vad som under några årtionden under första halvan av förra århundradet utgjorde Italiens statsideologi. Ordet "fascism" som det används idag är en omskrivning av sovjetiskt ursprung för allting som hotar den rådande vänsterhegemonin, och som i egenskap av sådan entusiastiskt anammats av såväl socialister som liberaler i resten av världen. I den ytterst vagt definierade "fascismen" har man funnit en perfekt bogeyman som man, genom ständiga hänvisningar till, i decennier framgångsrikt använt för att steg för steg minska högerns handlingsutrymme.

När socialistiska maktspelare hänvisat till fascistspöket har man i regel gjort detta väl medvetna om att metoden varit såväl smutsig som djupt ohederlig. När liberaler gjort samma sak har dock detta vanligtvis grundats i en genuin övertygelse om att man utkämpat en strid på liv och död mot en ondska av direkt bibliska proportioner. För liberalen har den huvudsakliga motståndaren alltid återfunnits till höger, och de samarbeten som ändå förekommit mellan liberaler och högern har varit helt beroende av att man inom högern låtit liberaler diktera villkoren. Liberalismens avsky för högern låter sig utan större svårigheter spåras till den kamp mot högern ur vilken liberalismen är sprungen, men ironiskt nog utgör de argument liberalismens idag åberopar för denna hållning till stora delar ett skolboksexempel på psykologisk projektion.

Liberalismens inneboende förmåga att sätta världen i brand hade tidigt visat sig under den franska revolutionen och de många krig som följde på denna. Efter detta utbrott av våld och blodtörst följde hundratalet tämligen fredliga år, men under dessa krattade liberalismen manegen för vad som komma skulle. Under 1800-talet fick inte bara liberala och progressiva idéer som ateismen, nihilismen, materialismen, den ohejdade framstegsoptimismen och ekonomismen fäste. I Europas imperier i allmänhet, och Österrike-Ungern i synnerhet, spred därtill företrädare för samma liberalism som idag sätter en ära i att vara antinationalistisk nationalismens budskap, i syfte att undergräva kejsarmakten. Parallellt med detta omsattes den liberala franska revolutionens idé om det totala kriget i stora värnpliktsarméer, samtidigt som de vetenskapliga framstegen omsattes i vapen mer dödliga än någonting som tidigare existerat.

När de liberala krafternas enträgna arbete för att förbättra världen 1914 till slut så utmynnade i krig sågs detta från ententens sida inte som ett oönskat utfall, utan tvärtom som ett gyllene tillfälle att utkämpa det befrielsekrig som en gång för alla skulle modernisera Europa. Utfallet skulle dock visa sig bli någonting helt annat än vad man från liberalt håll stjärnögt hade förutspått. De omedelbara resultaten blev en fyra år lång industriell massaker på unga män och pojkar, ekonomisk kollaps, Europas marginalisering och starten på sju årtionden av brutalt förtryck i vad som skulle få namnet Sovjetunionen. På lite längre sikt omöjliggjorde Versaillesfreden effektivt alla möjligheter till en varaktig fred, vilket fick till följd att det första världskriget efter en kortare tid av kaotisk vapenvila snart övergick i det andra.

1900-talet skulle bli en triumf för liberalismen, men blev i stället århundradet då helvetets portar öppnades. Alltifrån de båda världskrigens oräkneliga dödsoffer, lidande och förstörelse till Sovjetunionens uppkomst och åtskilliga andra utbrott av barbari var samtliga direkta resultat av den liberala viljan att bygga en bättre värld genom att med ikonoklastens frenesi slå sönder vad som tjänat mänskligheten väl för att kunna ersätta det med någonting nytt och oprövat. Den höger som enligt gängse historieskrivning hålls ansvarig för det oerhörda lidande som följde utgjorde i själva verket en motkraft som sökte förhindra vad som komma skulle. Vad mer är, från liberalt håll ignorerar inte bara det faktum att den nationalism som ledde till katastrofen 1914 ironiskt nog fungerar påfallande väl i det Europa som blev resultatet av första världskriget, utan man beskyller därtill ogenerat högern för sin egen skapelse.

Att 1939 i dagens historieskrivning fungerar som vår tideräknings början och att andra världskriget idag fyller funktionen som modernitetens skapelseberättelse har en enkel förklaring, nämligen att man inte vill skylta med alla de liberala misstag som ledde Europa dit. "Fascismen" (här en felaktig benämning på nazismen, en ideologi som till sin natur ironiskt nog är i allra högsta grad progressiv) får i sammanhanget inte bara utgöra en metafysisk ondska som måste tillintetgöras innan världen kan födas, utan också sinnebilden av en renodlad högerposition. Det är i ljuset av detta liberalismens besatthet av att i varje ögonblick utmåla sig som motbild till en 70 år gammal ideologi i stort sett helt utan anhängare, samtidigt som anhängare av andra minst lika dödliga ideologier öppet kan skylta med detta utan att drabbas av några som helst negativa konsekvenser, måste förstås.

Resultatet har inte bara blivit en besinningslös migrationspolitik, en förlamande fixering vid "rasism", en oförmåga att ingripa mot brottslighet, långtgående förljugenhet och utbredd infantilisering. Resultatet har också blivit ett samhälle som för varje dag mer och mer liknar en sekt, och där acceptansen för att kritisera sektens ledare och konsekvenserna av deras beslut ständigt krymper.