2019-08-21

Tre reaktionärer i en båt

Mina tappra Brunnen-G-krigare som kämpar mot insektscivilisationen:

Hur känner man egentligen igen en liberal? Vad som gör frågan angelägen är inte bara det faktum att liberaler marscherar under många olika fanor, utan också den anmärkningsvärda omständigheten att många liberaler själva är helt omedvetna om att de lider av liberalism. Detta gör den till synes så oskyldiga frågeställningen betydligt mer komplex än vad den vid första anblick kan framstå som, men ett bra lackmustest lyder som följer: Liberal är den som, efter att stillatigande bevittnat en vänsterdebattör förolämpa en högerdebattör vid upprepade tillfällen, får ett utbrott när högerdebattören till slut svarar med samma mynt. Några andra klassiska symptom på liberalism är ett tvångsmässigt behov att använda ordledet höger- som ett nedsättande prefix, en tendens att sova oroligt så länge landet inte leds av en socialdemokratisk regering samt en nedärvd instinkt att släta över allt från massakrer till ett tölpaktigt beteende när den som gör sig skyldig till detta står till vänster.

Upprörda läsare hör med jämna mellanrum av sig till den reaktionära publikationen Fnordspotting med protester mot hur vi beskriver liberalismen. Att de är upprörda beror i regel dock inte på att de har några större invändningar mot vår kritik av den progressiva ordning som liberaler tillhör de mest omedgörliga av tillskyndare av, utan på att de i egenskap av klassiska liberaler har starka uppfattningar om vad som utgör äkta liberalism, och därför också tycker liberalismbegreppet är värt att kämpa för. På denna plattform hyser vi både förståelse och ett visst mått av sympati för denna inställning av den enkla anledningen att vi en gång i tiden själva har delat den. Våra besök i det drömda Kadath och högst personliga upplevelser av R'lyehs icke-euklidiska geometri har dock övertygat oss om att denna inställning är både förrädisk och farlig.

För att förstå varför kan man föreställa sig civilisationen som en båt på en stilla sjö, och den klassiska liberalismen som en naturskön strandlinje utmed övre delen av det vattendrag som avvattnar sjön i fråga. När den klassiska liberalismen var en ny idé guppade båten fridfullt i sjön, men då starka krafter vid denna tid var missnöjda med denna ordning krävdes inte mycket för att locka några av båtens passagerare att börja ro mot den natursköna strandlinje utmed vattendraget man fram till nu bara hade kunnat betrakta på avstånd. Väl framme vid vattendraget började båten driva nedströms, men då den natursköna sträckan visade sig vara längre än vad man från början hade trott oroades man inte nämnvärt av detta. Den klassiska liberalismens era skulle i själva verket visa sig bli påfallande långvarig, men med tiden började inte desto mindre landskapet att långsamt förändras samtidigt som underliga typer allt oftare kunde observeras utmed strandlinjen. Till slut tvingades man konstatera att man nu hade lämnat den natursköna sträckan bakom sig.

Idag befinner sig båten vid en strandlinje som är allt annat än naturskön. Den skira vårgrönskan har ersatts av förkolnade träd, och det från början så kristallklara vattnet har blivit både grumligt och illaluktande. Vad mer är, för varje meter man driver nedströms tilltar ett underligt ljud man sedan en tid tillbaka har kunnat höra i styrka, och ljudet i fråga påminner oroväckande mycket om det av vatten som kastar sig nedför en lång, brant, ström och stenig fors. Det är i detta läge några av båtens passagerare nostalgiskt börjar minnas det natursköna landskap man tidigare har passerat, och därför föreslår att man gör helt om och återvänder dit. Problemet är bara att denna sträcka nu befinner sig uppströms om båten. Farkosten är visserligen utrustad med åror, men den sträcka man måste ro för att kunna återvända till den natursköna strandlinjen har med tiden hunnit bli påfallande lång. Vad mer är, strömmen är strid, passagerarnas armar är svaga efter att man så länge har nöjt sig med att driva fritt, och skulle man trots detta ändå lyckas återvända skulle båten därefter direkt börja driva nedströms ännu en gång.

Annorlunda uttryckt, den som i detta läge hoppas kunna återvända till den klassiske liberalismen ägnar sig åt självbedrägeri. Båtens passagerare betalar nu priset för att man begav sig nedför vattendraget, och de enkla lösningarna lyser med sin frånvaro. Vad värre är, trots att dånet från forsen nedström nu börjar bli öronbedövande insisterar båtens liberaler inte bara på att man till varje pris måste fortsätta färden framåt, utan hävdar därtill att den som är av avvikande åsikt är en kättare med dålig värdegrund. I detta läge krävs drastiska åtgärder för att förhindra en katastrof, men som tur är rymmer båten också några klarsynta reaktionärer. Det beska piller de har att erbjuda sina medpassagerare är att träna hårt tills alla får styrkan att ro uppströms, samt att utan dröjsmål tillse att alla liberaler fysiskt avlägsnas från båten.

(Det kan här vara på sin plats att påpeka att vi med detta givetvis inte menar att båtens liberaler skall slängas till pirayorna i vattnet. Nej, med detta avses att de individer som insisterar på att båten och dess passagerare skall fortsätta mot forsen får gå i land under ordnade former. De kan till och med få behålla sina proviantransoner om de ber snällt. Reaktionärer är, alldeles oavsett vad den liberala propagandan än påstår, högst civiliserade människor.)

Nu väntar en påfrestande rodd uppströms. Efter många vedermödor siktar man återigen den nedre delen av den natursköna strandlinjen och de underliga figurer som rör sig där, men efter att ha vinkat av Jeremy Bentham instruerar båtens reaktionäre kapten sina galärvolontärer att fortsätta. Man fortsätter ro utmed hela den så förrädiskt vackra sträckan, och gör inte paus förrän man är tillbaka på den stilla sjö på vilken resan tog sin början. Väl där finner man, så nära vattendragets källa som möjligt, en hydrologisk Lagrangepunkt där strömmarna tar ut varandra. Man befinner sig nu i säkerhet, men med en så magnifik utsikt över den natursköna strandlinjen att detta inspirerar till stordåd. I den optimala position man nu befinner sig återfinns det bästa av två världar, och för att säkerställa att så förblir fallet beordrar den reaktionäre kaptenen att båten omsorgsfullt skall förtöjas (det finns trots allt ingen anledning att göra saker och ting mer komplicerade än vad de är).

Efter en längre tids välförtjänt vila börjar våra tappra reaktionärer reflektera över de ideologiska implikationerna av vad de varit med om. Skratten börjar snart eka över den stillsamma sjön, då man finner att den gemensamma upplevelsen av de före detta medpassagerare man till slut fridsamt lämnade vid strandkanten är att dessa dels kallade sig liberaler, dels under hela färden med tindrande ögon hade tröttat ut sina medpassagerare med enerverande utläggningar om att allt blev bättre ju längre nedströms man färdades. För våra reaktionärer står det med andra ord uppenbart vad liberalism är, men begreppet klassisk liberalism fortsätter inledningsvis att vålla dem viss tankemöda.

Efter att ha jämfört sina upplevelser finner man till slut att de medpassagerare som under resan nedför vattendraget envisats med att kalla sig för klassiska liberaler under de kritiska minuterna strax ovanför forsen i själva verket hade visat sig bestå av två kategorier. I den ena hade man utan att tveka gjort gemensam sak med liberalerna, och fick därför också lämna båten (om än under helt och hållet ordnade och fridsamma former). I den andra hade man dock, om än efter viss tvekan, gjort gemensam sak med reaktionärerna, och var nu att betrakta som rehabiliterade. Av detta drar våra reaktionära hjältar slutsatsen att "klassisk liberalism" är ett tämligen meningslöst begrepp i praktiken.