Mina huvudlösa hessiska legosoldater:
På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting låtsas vi ibland att vi är Pontius Pilatus, greppar våra tankeskägg och ställer oss själva frågan: Vad är kapitalism? En liberal skulle visserligen utan att darra på manschetten besvara frågan med att kapitalismen en stabil, evig och självreglerade ordning, men då liberaler är såväl historielösa som notoriskt benägna att slira på sanningen är detta ingenting man bör fästa alltför stor vikt vid. Vad man i stället bör betänka innan någon ansats att besvara frågan görs, är det faktum att kapitalismen genom åren förändrats nästan lika mycket som den liberalism som utgör dess ideologiska ramverk. Kapitalismen kommer i själva verket, precis som liberalismen, i en klassisk och en modern form, och liksom i fallet med liberalismen råder i sammanhanget därför omfattande begreppsförvirring. Den gängse bilden av en kapitalist utgörs alltjämt av en välklädd man med monokel och cylinderhatt, men denna karikatyr speglar i själva verket en representant för den klassiska kapitalismen, och inte en representant för den moderna. Förklaringen till detta återfinns inte i det skiftande klädmodet, utan i det faktum att mannen i cylinderhatt var en ägare, medan den solbrände och lismande mannen i bakåtslickat hår är en förvaltare eller, för att vara exakt, en manager.
Att mannen i cylinderhatt trots detta även i våra dagar utgör en i allra högsta grad levande arketyp har en enkel förklaring, nämligen att den klassiska kapitalismen alltjämt sammanfaller med bilden av kapitalismen. Denna bild är dock osann, då vår tids "kapitalism" utmärks av sin slående brist på kapitalister. De starka ägare mannen i cylinderhatt är en symbol för är ett utdöende släkte, som i stort sett helt ersatts av olika sorters institutionella ägare. Få stora företag kontrolleras längre av en enskild ägare eller familj, utan aktiemajoriteten är i stället utspridd på ett flertal företrädesvis opersonliga ägare i form av sparfonder, pensionsinstitut och spekulanter. Rent konkret innebär detta att den ordning som vanligen avses med begreppet kapitalism i själva verket är i stort sett avskaffad, och har ersatts av någonting annat. Ironiskt nog erbjuder oss just denna omständighet en viktig ledtråd till svaret på frågan om vad kapitalismen egentligen är.
De tidiga kapitalisterna kan grovt indelas i två kategorier. Den första av dessa utgjordes av redan förmögna adelsmän vilkas familjer sedan länge hade en stark ställning i samhället, och som i egenskap av sådana därför fick ett stort försprång gentemot andra när kapitalismen först började göra sig gällande. Den andra av dessa kategorier utgjordes av förslagna entreprenörer som lyckades göra sig en förmögenhet när kapitalismen var ung, och det fortfarande rådde Klondikestämning. Regleringarna var få, och de oexploaterade naturtillgångarna (inte minst i regioner som till exempel Norrland och den amerikanska västern) var både undervärderade och omfattande, varför de möjligheter som erbjöds en driftig affärsman när marknaden för dessa tillgångar plötsligt uppvisade en tillväxttakt olik någonting man tidigare sett också utgjorde ett historiskt undantag.
Vi finner därmed att den gängse beskrivningen av kapitalismen som det ekonomiska system som ersatte feodalismens delvis leder tankarna fel. Den klassiska kapitalismen bör snarare ses som en produkt av den brytningstid övergången från feodalism till liberalism utgjorde. De möjligheter denna brytningstid erbjöd var tillfälliga, och försvann i mångt och mycket när omdaningen var ett fullbordat faktum. När liberalismen slutligen avgick med segern var de flesta naturtillgångar redan inmutade, och i takt med att de nya härskarna började reglera marknaderna kom Klondikestämningen också av sig. Med tiden skulle också många av de enorma förmögenheter som skapats under de tidiga åren att reduceras kraftigt till följd av dåliga investeringar, ekonomiska krascher och arvskiften. De starka ägarnas dominans började försvagas, och det institutionella ägandet gjorde entré. Sakta men säkert växte sig managerekonomin starkare på kapitalismens bekostnad.
Vad vi vanligtvis tänker på som kapitalismen är med andra ord inte en renodlad liberal ekonomisk ordning, utan någonting till synes så motsägelsefullt som en feodal-liberal hybridekonomi. Detta får ett flertal mycket intressanta konsekvenser. För det första finner vi att den som framhåller den klassiska kapitalismen som ett ideal, därmed i praktiken också frånsäger sig alla anspråk på att vara en renlärig liberal. För det andra finner vi att managerekonomin är en obönhörlig konsekvens av liberalismen, varför liberalismens anspråk på att utgöra garanten för fortsatt kapitalism liksom så många andra av liberalismens anspråk bottnar i en lögn. För det tredje finner vi att även den som håller den klassiska kapitalismens plutokrater för en ovärdig elit, inte desto mindre måste första dessa i termer av ett alternativ till managerekonomins kvartalskapitalism, parasitism och oförblommerade vänskapskorruption.
Perspektivet bidrar såväl till förståelsen av managersamhällets ekonomiska sida som den politiska mittens tendens att ständigt röra sig vänsterut. Det antyder också att lösningarna till skillnad från vad många hävdar inte återfinns i en tidigare form av liberalismen, utan att dessa måste vara mer radikala och sökas på annat håll.
