2019-09-24

Om arbetskraftsinvandringen och dess externaliteter

Mina brittiska agenter på uppdrag i 1940-talets Amazonas:

Även i den mån du råkar vara helt ointresserad av ekonomi, är ekonomin i allra högsta grad intresserad av dig. Många sätter en ära i ett inte befatta sig med ekonomiska spörsmål, men missar därmed inte sällan att det är just ekonomistiska drivkrafter som ligger bakom de problem de själva tycker är vår tids mest angelägna. Sådana problem uppstår inte sällan i form av externaliteter, det vill säga konsekvenser av en ekonomisk uppgörelse som drabbar (eller gynnar) tredje part. Ett exempel på detta finner vi en hypotetisk affärsuppgörelse, där en köpare skriver kontrakt med en fabrikör om att 10 000 enheter skall tillverkas, och därefter byta ägare i utbyte mot en på förhand uppgjord summa pengar. Om enheterna levereras såväl i tid som enligt specifikation, och betalningen överförs enligt kontraktet, är allt till synes i sin ordning. Om tillverkningsprocessen resulterar i att en flod som rinner förbi fabriken förorenas, och människor bosatta utmed den därför blir sjuka, har dock en kostnad som drabbar personer som inte skrivit under något kontrakt i samband med affärsuppgörelsen tillkommit. Denna kostnad utgör en externalitet som i princip kan överstiga köpeskillingen, utan att detta gör transaktionen olönsam för vare sig säljaren eller köparen.

En sådan externalitet kan i teorin undvikas med en strikt äganderätt som i detalj reglerar formerna för utsläpp i floden, men att åstadkomma detta på basen av äganderätt är i praktiken väldigt svårt. Vad mer är, vad som är en externalitet i ett ekonomiskt system behöver inte vara det i ett annat. I ett samhälle där den enskilde själv får stå för sina sjukvårdskostnader, kan vederbörande också röka utan att detta drabbar andra. I ett välfärdssamhälle innebär däremot rökare en utgift för skattebetalarna, vilket därmed i praktiken möjliggör för ett tobaksföretag att göra stora vinster även när den egna verksamheten bidrar till kostnader för skattebetalarna som mycket väl kan vara större än de egna intäkterna. Huruvida tobaksföretaget gör fel som säljer cigaretter i ett sådant samhälle, eller om det i själva verket är staten som gör fel då den tvingar icke-rökare att subventionera rökares sjukvårdskostnader, är till syvende och sist en ideologisk fråga utan objektivt svar. Situationen kompliceras därtill av att icke-rökarna i sin tur kan ägna sig åt andra riskbeteenden, och att rökarna i teorin kan vara personer som i genomsnitt är mer produktiva än icke-rökare, och därmed betalar mer i skatt. De moraliska aspekterna blir i själva verket inte sällan lika snåriga som externaliteterna kan vara svåra att kvantifiera. Klart är dock att man på tobaksföretaget, när man gör sin vinst, också gör detta väl medvetna om konsekvenserna för tredje part.

Detta är i sig, om inte en anledning att förbjuda rökning, så åtminstone en anledning att inte utmåla tobaksföretagets affärsmodell som uppbygglig. I den mån man kan visa på ett samband mellan skattefinansierad sjukvård och ökad cigarettförsäljning, blir tobaksföretagets affärsmodell ännu mer tveksam. Börjar därtill tobaksföretaget hävda att verksamheten inte är förknippad med några externaliteter, utan tvärtom är bra för skattebetalarna, är det dags att dra öronen åt sig på allvar. Skulle tobaksföretaget i detta läge dessutom börja ta ställning för skattefinansierad sjukvård, och i påkostade PR-kampanjer ifrågasätta kritikerna av den skattefinansierade sjukvårdens moral, har det blivit uppenbart att externaliserade kostnader är en del av tobaksföretagets affärsidé. Under sådana omständigheter går det inte längre att försvara företagets agerande ens på frihetlig grund genom hänvisningar till avtalsfrihet och kroppslig autonomi, av den enkla anledningen att en central komponent i företagets affärsmodell är att indirekt berika sig på skattepengar.

Exakt denna situation råder i själva verket i frågan om arbetskraftsinvandring. När någon arbetskraftsinvandrar till Sverige för att jobba till en lön långt under genomsnittet, bär vederbörande till skillnad från vad som ofta påstås inte sina egna kostnader. Utgifterna för de välfärdstjänster arbetskraftsinvandraren konsumerar överstiger i det genomsnittliga fallet skatteinbetalningarna, varför det hela blir till en förlustaffär. Vad mer är, i den mån familjemedlemmar anhöriginvandrar (vilket de ofta gör) växer denna förlust dramatiskt. Kostnaden överlämnas dock till skattebetalarna, varför upplägget trots detta i allra högsta grad kan vara lönsamt för såväl arbetskraftsinvandraren som arbetsgivaren. För arbetsgivaren skapas därmed starka incitament att arbeta för systemets bevarande, vilket som av en händelse också är exakt vad arbetsgivarnas branschorganisationer gör. I den mån de ekonomiska argumenten inte biter, kan de dessutom alltid förstärkas med anklagelser om rasism. Metoden har varit så framgångsrik att arbetskraftsinvandringen och den anhöriginvandring som följer på denna idag ligger på samma nivå som den totala invandringen gjorde under 1990-talet.

Det är mot denna bakgrund man bör se de återkommande och i allra högsta grad organiserade kampanjerna i samband med vad PR-konsulter gett namnet "kompetensutvisningar". De fall som lyfts fram visar i regel på hur i allra högsta grad produktiva människor utvisas till följd av teknikaliteter, men dessa fall är ytterst sällan representativa för hur arbetskraftsinvandringen faktiskt ser ut. Sådana kampanjer handlar minst lika mycket om att skänka legitimitet åt den omfattande arbetskraftsinvandringen i stort, som de handlar om att belysa de enskilda fall som blir föremål för dem. Att så många trots detta så okritiskt ansluter sig till dessa kampanjer, är ett slående exempel på hur lättvindigt många gör sig till andras nyttiga idioter.