2019-09-20

Om liberalism och konservatism genom historien

Mina perkolatorentusiaster i Washingtons hemsökta skogshuggarsamhällen:

För liberalen utgör den klassiska liberalismens era sedan länge ett skyltfönster han gärna vill visa upp för världen. När liberalen lägger ut texten om varför liberalismen behövs, eller om den konstruktiva roll liberalismen spelat i historien, tar berättelsen så gott som alltid sin början i John Locke, David Hume och den industriella revolutionen. Hade liberalen faktiskt varit den nyanserade, pålästa och hederliga person han aldrig försitter ett tillfälle att berömma sig själv för att vara, hade han ägnat lika mycket tid åt den betydligt mindre ärorika roll liberalismen spelade under franska revolutionen och upptakten till det stora kriget. Han hade också påpekat att liberalismen sedan länge övergivit merparten av den klassiska liberalismens principer, och att den klassiska liberalismen gång på gång varnade för just de strömningar som idag utgör liberalismens mittfåra. Även om man bortser från allt detta, förblir dock den nutida liberalens berättelse om liberalismens ärorika historia synnerligen vilseledande.

På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting är vi av den fasta övertygelsen att man bör känna sin fiende, varför detta är värt att studera närmare. Berättelsen om den klassiska liberalismen är nämligen först och främst en berättelse om Storbritannien, och berättelsen om Storbritannien är i sin tur i mångt och mycket en berättelse om två partier, kallade Tories och Whigs. Dessa partiers ursprung kan spåras till en schism om religionens och kungamaktens roll, även om denna schism efter mindre än tio år fick ett abrupt slut när Whigs 1688 med hjälp av Storbritanniens bittra rivaler i Nederländerna iscensatte en statskupp. En ny ordning kom därefter snart att utkristallisera sig, där Whigs fick rollen av vad vi idag skulle kalla en liberal parlamentarisk vänster, och Tories den av en konservativ parlamentarisk höger. Denna ordning skulle med tiden inte bara att bli stilbildande för parlamentarismen och (långt senare) demokratin, utan sammanfaller framför allt, grovt uttryckt, med vad vi idag tänker på som den klassiska liberalismens era.

Under denna ordning återfanns förespråkarna för de reformer vi idag tänker på som liberala av naturliga skäl främst inom det liberala Whigpartiet. Den klassiska liberalismen bör trots detta inte förstås som någonting Whigs införde, och Tories gjorde allt för att förhindra eller bromsa. Tories roll blev i stället på många sätt att värna ordningens kontinuitet och stabilitet, vilket framgångsrikt förhindrade en utveckling likt den franska. Många whigintellektuella såg själva de stora fördelarna med detta, och uttryckte sig därför ofta påfallande uppskattande om Torypartiets insatser. Vad mer är, när makten skiftade mellan de båda partierna, var detta inte någonting som skedde slumpmässigt. Whigs blev ett parti för goda tider, medan Tories blev det parti väljarna satte sitt förtroende till i krig och ofredsår. I samband med att Whigpartiet under den franska revolutionen och Napoleonkrigen uppvisade frankofila tendenser, bestraffade väljarna detta genom att hålla dem nästan helt borta från makten under närmare ett halvsekel.

Den klassiska liberalismen bör med andra ord inte förstås som en skapelse av liberaler, utan tvärtom som en ordning som växte fram i samspelet mellan Tories och Whigs. I den mån man påpekar detta för mer historiskt bevandrade liberaler, blir deras svar ofta att detta endast blev möjligt tack vare att Tories själva stod för en påfallande liberal linje. I sak är detta helt korrekt, men lika sant är också att Whigs med vår tids mått mätt var högst konservativa, för att inte säga reaktionära. Hur man än vrider på saken finner man att konservatismen var en i allra högsta grad avgörande faktor bakom ett resultat som av så många (och då inte minst liberaler själva) uppfattas som väldigt lyckat. Den klassiska liberalismen hade, kort sagt, inte varit möjlig utan Tories. Utan deras balanserande inverkan hade tvärtom Storbritannien kunnat visa sig bli ett lika avskräckande exempel som Frankrike. Vad det brittiska exemplet kanske mer än någonting annat visar, är att Torypartiets konservatism utgjorde själva förutsättningen för att Whigpartiets idealism kunde ges så stort svängrum.

Det finns dock ingen anledning för högern att oreflekterat lyfta fram detta som ett gott exempel. Ordningen fungerade under en längre tid anmärkningsvärt väl, men i slutändan fick vänstern ett kraftigt övertag, och den klassiska liberalismen försvagades steg för steg. När Storbritannien i slutet av 1970-talet gick in i Missnöjets vinter var detta ingenting annat än den klassiska liberalismens naturliga fortsättning, och tangentens riktning hade vid denna tid för varje nykter betraktare varit uppenbar sedan lång tid tillbaka. Exemplet med den klassiska liberalismen är dock intressant av ett annat skäl, nämligen att det fullständigt punkterar såväl nutida liberalers historieskrivning som nutida liberalers recept för en god samhällsordning. Vad exemplet visar är dels att konservatismen i allra högsta grad bidrog till vad som brukar beskrivas i termer av liberalismens stordåd, dels att liberalismen behöver konservatismen för att inte omedelbart hemfalla åt självdestruktivitet.

Detta är dock någonting nutida liberaler, till skillnad deras klassiska föregångare och förebilder, är oförmögna att förstå. Den nutida liberalen kan själv. Den nutida liberalen anser sig inte bara vara den mest lämpade att bekämpa Napoleons invaderande arméer, utan avfärdar därtill kategoriskt varje erbjudande om hjälp från konservativt håll. När resultatet därefter blir katastrof efter katastrof på slagfältet får detta inte liberalen att omvärdera sin hållning, utan gör tvärtom bara hans utfall mot högern mer och mer hätska. Ju mer problemen förvärras, desto ädlare känner sig också den liberal som klamrar sig fast vid liberalismen. Ju djupare klyftan mellan verklighet och liberal teori växer sig, desto säkrare blir liberalen också på att liberalismen allena tillhandahåller svaret. Ju mer liberalismen inte förmår leva upp till förväntningarna, desto mer tvärsäkra blir också liberalens utläggningar om att det är högern som felbedömt situationen.

För den som kastar ett getöga på nyhetsflödet blir det det dock smärtsamt tydligt att liberalen inte kan själv. För den som utan skygglappar tar del av huvudnyheterna en genomsnittlig dag, framstår det faktum att liberalen enligt den egna självbilden är en naturlig ledare, synnerligen väl lämpad att leda det obildade folket, som en ironi av kosmiska proportioner. Liberalens hybris är dock så långt gången, att han söker problemens orsaker i de få kvarvarande konservativa motståndsfickorna. Få omständigheter förmår illustrera liberalens förlorade markkontakt bättre än just denna.