2019-06-24

Om höger-vänster-skalan som vår tids dualism

Att analysera världen i termer av motsatspar – eller mer korrekt dualismer – är sannolikt en djupt rotad mänsklig instinkt. Dessa dualismer har inte bara haft olika namn i olika epoker och kulturer, formats av varierande paradigm och präglats av vem som skrivit historieböckerna, utan har också under historiens gång omväxlande varit grundade i såväl det högst handfasta som det strikt metafysiska. Exemplen är legio, men till några av de mer välkända hör yin och yang, kropp och själ, Shiva och Shakti, ljus och mörker, gott och ont samt våg och partikel. Parallellerna mellan dessa dualismer är många, och den som så önskar kan säkert formulera ett starkt argument för att de samtliga varit ett uttryck för att åskådliggöra en och samma grundläggande egenskap hos universum. I vår egen tid och vårt eget kulturella sammanhang manifesterar sig, utan att särskilt många förstår detta, en närbesläktat dualism i höger-vänster-skalan.

Detta kan tyckas ironiskt, då höger-vänster-skalan idag i regel är djupt missförstådd av såväl de som kallar sig höger som de som kallar sig vänster, men inte desto mindre kastar ett sådant synsätt ljus över de osunda skeenden och ideologiska konflikter som präglar vår egen tid. Denna dualism avviker dock från många andra dualismer i ett centralt avseende, nämligen att den är asymmetrisk. Metoder, retorik och ordval som är godkända då de används av vänstern utgör grova övertramp då de tillämpas av högern. Vad mer är, om inte den övergripande utvecklingen – om än så bara lokalt – uppvisar en tydlig trend mot en rörelse vänsterut, anses detta utgöra ett hotfullt avsteg från den naturliga ordningen att svaret obönhörligen blir väldigt aggressivt.

Ibland är de sätt på vilka denna dualism yttrar sig relativt uppenbara. Höger representerar till exempel ordning, tradition, självständighet och styrka där vänster representerar kaos, normupplösning, beroende och svaghet. Mellan andra motsatspar låter sig denna kategorisering i höger och vänster vid första inblick inte göras. Då man börjar söka efter motsatspar som uppvisar samma asymmetri som den som utmärker dualismen höger-vänster finner man dock någonting intressant, nämligen att ett flertal sådana motsatspar dels existerar, dels tenderar att vara intimt sammankopplande med konflikter som utan vidare låter sig placeras in på höger-vänster-skalan. Till de mer okontroversiella bland dessa hör land och stad. Till de mer känsliga hör maskulinitet och femininitet, inhemskt och utländskt, vita och svarta människor, Occidenten och Orienten samt kristendom och islam.

Detta är i sig nödvändigtvis varken någon logisk eller given indelning. Huruvida till exempel Västerlandet i sak är mer höger än Orienten är allt annat än självklart, i synnerhet som man åtminstone på vissa områden utan vidare kan konstatera att så inte är fallet. Vad som i sammanhanget är intressant är däremot det faktum att landet, mannen, Västerlandet och kristendomen indirekt identifieras med högern, samtidigt som staden, kvinnan, Orienten och islam lika indirekt identifieras med vänstern. I och med denna identifikation "ärver" dessa företeelser också den asymmetri som präglar höger-vänster-dualismen. Mot denna bakgrund blir det fashionabelt för välbeställda innerstadsbor att kokettera med sitt förakt för människor på landsbygden. Mot denna bakgrund kan Ecce Homo belönas med både hyllningar och en plats i en svensk domkyrka samtidigt som Muhammedkarikatyrer fördöms och motiven bakom dem misstänkliggörs. Mot denna bakgrund blir vita män till en fullt legitim måltavla för yttranden som skulle utmynna i utfrysning och åtal om de riktades mot svarta kvinnor. Och så vidare.

Denna identifikation av motsatspar med en höger- respektive vänsterståndpunkt är någonting som, alldeles oavsett huruvida denna identifikation är stringent eller ej, idag genomsyrar varje aspekt av samhällsutvecklingen. I egenskap av sådan är den inte bara användbar för den som vill förstå sin patologiska samtid, utan också för den som hoppas åstadkomma någonting bättre.

2019-06-22

Whighistoria som illusionsnummer

Johan Norberg har idag liknats vid doktor Pangloss så många gånger att Norberg själv häromåret kände sig manad att ta statsradion till hjälp för att, om än i förtäckta ordalag, försvara sig mot anklagelsen. Att Norberg i detta försvar såväl påpekar att han nyligen gett ut en bok med namnet Framsteg som hänvisar till ett verk med namnet Enlightenment Now tycks vid första anblick bekräfta snarare än vederlägga anklagelsen, i synnerhet när man betänker att ursprunget till den fiktive filosofens namn är ett grekiskt ord med den ungefärliga betydelsen pladdrig. Om man bortser från att Norberg tycks blanda ihop nidbilden Pangloss med dennes förlaga Leibniz när han hävdar att "Voltaires Pangloss inte alls var någon naiv optimist, som han ofta utmålas", tangerar försvarstalet dock någonting högst relevant, nämligen det faktum att Norberg ironiskt nog är en debattör som står revolutionsinspiratören Voltaire betydligt närmare än Leibniz.

Vad Norberg hänger sig åt är i själva verket inte panglossianism utan whighistoria, det vill säga tron på att progressiv politik ständigt leder mänskligheten mot nya framsteg. Begreppet härrör som förledet antyder från Storbritannien, men samma föreställning är idag utbredd västvärlden över. I Sverige manifesterar sig företeelsen i den ofta upprepade lögnen att socialdemokratin gjorde ett fattigt land rikt, i Centerpartiets paroll Framåt! samt i socialliberala opinionstexter i allmänhet och den egenkäre Per Svenssons navelskådande kåserier i synnerhet. Det finns ett korn av sanning i detta så till vida att den klassiskt liberala kampen för bland annat äganderätt och stabila institutioner en gång i tiden bidrog till att sätta igång en spektakulär materiell välståndsökning. Då den progressiva politiken sedan länge inte bara övergett den klassiska liberalismens principer, utan idag dessutom verkar i diametralt motsatt riktning, var det dock också länge sedan whighistorian förmådde leva upp till de grandiosa anspråken.

Att det materiella välståndet ökat under de senaste 100 åren har inte skett tack vare den progressiva politiken utan trots denna, och förklaras i stället av teknikutveckling och ökad kunskapsackumulation. Under tidigare epoker gick kunskap ofta förlorad, då människans samlade landvinningar inom ett område inte sällan återfanns i blott en handfull handskrivna kopior av en bok vilka lätt kunde gå förlorade i bränder, uppror eller ottomanska erövringar. I en tid då det däremot är lätt att duplicera och sprida information går värdefull kunskap ytterst sällan förlorad, vilket i praktiken betyder att mänsklighetens samlade vetande endast kan öka. I en sådan epok bidrar ironiskt nog den ökande entropi som tidigare resulterade i att kunskap gick förlorad i stället till att kunskap sprids och blir tillgänglig för fler, även i de fall då det är den uttalade ambitionen att så inte skall ske.

Annorlunda uttryckt, när välståndet har nått en viss kritisk massa äntrar de evolutionära processer som ständigt driver livet mot högre komplexitet också civilisationens domäner. Den ständigt ökande mängden kunskap mänskligheten tillskansat sig omsätts i nya innovationer som i sin tur, så länge de inte utmynnar i kärnvapenkrig eller någon annan form av högteknologisk kataklysm, omsätts i ökande materiellt välstånd. Det är denna process som utmynnat i de materiella framsteg progressiva politiker som Harold Wilson, Pierre Trudeau, Olof Palme, Annika Strandhäll, Jean-Claude Juncker, ceciliorna Malm- och Wikström samt Robert Mugabe hävdar är frukterna av deras egen klokskap. Vad mer är, den materiella välståndsökningen förutsätts – även i de fall då denna i reella termer har uteblivit – utan att några belägg framförs för detta vara ett bevis på den progressiva ståndpunktens överlägsenhet även i sociala, kulturella och andra i huvudsak icke-materiella frågor.

Whighistorian är således att betrakta som ett avancerat politiskt illusionsnummer, där en utveckling som i bästa fall är oberoende av den progressiva politiken, och i praktiken så gott som alltid bromsas av progressiv politik, tas till intäkt för att legitimera samma progressiva politik, även på områden där inte någonting som ens påminner om en korrelation kan skönjas. När en liberal opinionsskribent skriver ännu en floskelspäckad krönika om att den historiska välståndsökningen utgör ett ovedersägligt bevis på det nödvändiga i mer repression, mer bidragsdriven invandring, fler kriminaliserade uttryck, mer centralplanering av medborgarnas familjeliv och att den politiska klassen med en ångvälts självgodhet bör köra över folkviljan, ägnar sig vederbörande i själva verket åt politiskt bedrägeri.

Vad de progressiva översteprästerna gör är att använda det ekonomiska överskott som skapas då civilisations samlade kunskap ökar till att påtvinga samhället en ständigt mer destruktiv politik, och därefter hävda ett omvänt orsakssamband. Detta uppdiktade orsakssamband tas sedan till intäkt för att en synnerligen dysfunktionell politik inom områden som invandring, jämställdhet och utbildning skulle utgöra en förträfflig hållning som endast extremister kan motsätta sig. Det whighistoriska paradigmet är således inte bara baserat på en lögn, utan därtill en synnerligen förrädisk och direkt farlig sådan.

2019-06-18

GAL-TAN-skalans försåtliga syfte

Att även statsvetare i sina analyser idag frekvent hänvisar till den i utlandet helt okända GAL-TAN-skalan är en väldigt talande indikation på hur anemiskt det offentliga samtalet har blivit, och i vilken sorglig elits händer människor valt att lägga sina öden. Den så kallade GAL-TAN-skalan utgör nämligen inte någon ny ideologisk skiljelinje, utan är (om man bortser från dess propagandavärde som GOD-OND-skala) identisk med den klassiska höger-vänster-skalan minus delar av dennas ekonomiska aspekter. En klassisk högerposition i icke-ekonomiska frågor har alltid utgjort ett ställningstagande som moderna statsvetare skulle kategorisera som TAN, och på samma sätt skulle en modern statsvetare instinktivt kategorisera en återfödd Robespierre eller Lenin, om en sådan plötsligt äntrade den samtida politiska arenan, som GAL.

GAL-TAN-skalans plötsliga uppkomst är med andra ord konsekvensen av en slående historielöshet. I egenskap av sådan är den dock också en högst signifikant värdemätare på ett materialistiskt, ytligt och hedonistiskt samhälle där kulturjournalistik reducerats till skrikig tonårsradikalism, där traditioner bespottas, där erfarenhet föraktas samtidigt som ungdomens brist på sådan förväxlas med visdom, och där rebellen blivit synonym med den som mest aggressivt trummar ut etablissemangets budskap. I ett samhälle av sådant själsligt armod blir det också fullt naturligt att reducera höger-vänster-skalan till en axel mellan Annie Lööfs gränslösa snabbmatshedonism och Gudrun Schymans lika gränslösa bidragsbackanaler.

Det problem GAL-TAN-skalan konstruerats för att lösa är den besvärande omständigheten att etablissemangets skörbjuggskult inte visat sig vara förankrad i folkdjupet. Den revolt mot Instagrampolitiken som utbrutit låter sig inte placeras på någon punkt mellan Annie Lööf och Gudrun Schyman, varför den åderlåtna politiska modellen begåvats med en andra dimension, uppspänd mellan en punkt kallad GAL någonstans på den axel som separerar Annie Lööf från Gudrun Schyman, och en punkt kallad TAN någonstans i nedervärlden. Förutom att möjliggöra en klassificering av motståndet tjänar denna nya artificiella dimension ett annat försåtligt syfte, nämligen att utmåla en klassisk högerposition som någonting utomrumsligt som såväl journalister som myndigheter utan vidare kan fördöma samtidigt som de till synes förhåller sig strikt objektiva till både högerns och vänsterns positioner.

Det är också mot denna bakgrund man bör förstå de patologiska positioner vad som i dagligt tal kallas "högern" och "vänstern" idag intar. "Vänstern" inte bara koketterar med sitt förakt för arbetarklassen, utan förklarar dessutom stolt att ja, dess stora profilfråga är generösa bidrag till människor som vill snylta på andras arbete. "Högern" intar inte bara en position i invandringsfrågan som leder till att skatter höjs samtidigt som välfärden försämras, utan förklarar dessutom stolt att ja, dess stora profilfråga är att skattepengar skall regna över svågerkapitalister. Såväl inom "högern" som "vänstern" har man, annorlunda uttryckt, intagit positioner som för det första till stora delar utgör motsatsen till vad man själva påstår sig kämpa för, och för det andra till stora delar sammanfaller med vad som brukade vara en nidbild av den egna ståndpunkten.

Medan denna pseudodebatt mellan "högern" och "vänstern" pågår, gnuggar den kaoskult den klassiska liberalismen med tiden utvecklats till sina händer. I det politiska klimat som skapats har den tillskansat sig fritt spelrum, och till skillnad från både "högern" och "vänstern" vet den precis vem dess fiende är. Det finns en väldigt konkret anledning till att liberalens röst dryper av gift varje gång ordet "höger" yttras – nämligen att det är arvfienden man talar om. Av samma anledning har liberalen också alltid överseende med de snedsteg från vänsterhåll man inte för en sekund tolererar när de kommer från höger. För liberalen är socialisten endast en vänsterbroder som gått en aning vilse, i värsta fall förvisso ett irritationsmoment, men i bästa fall också en naturlig allierad.

Det är detta som alltid utgjort den huvudsakliga konfliktlinjen mellan höger och vänster. Den felaktiga uppfattningen att vänstern utgörs av socialismen och att högern utgörs av en allians mellan konservativa och liberaler är grundad i omständigheten att spelplanen under några årtionden tillfälligt förändrades i samband med kalla kriget. Sedan Sovjetunionens fall har den naturliga ordningen dock återställts, någonting som inte minst vinterns svenska regeringsbildning var en synnerligen pedagogisk inblick i. Liberaler förstår till skillnad från de flesta andra detta mycket väl. De vet att såväl socialismen som den "höger" som de samregerat med inom ramen för Alliansen är domesticerade och oskadliggjorda. Vad som däremot får dem att tugga fradga är en renässans för en höger som vågar vara höger på riktigt.

2019-06-11

Myten om den klassiske liberalen

Liberalismen är inte primärt en ideologi, utan en riktning. Liberaler själva tenderar att beskriva denna riktning i termer av "framåt", men vad som i själva verket avses är en rörelse vänsterut. Att John Lockes och Adam Smiths en gång till synes så vitala liberalism med tiden kommit att förvandlas till en nedbrytande skörbjuggskult företrädd av uttolkare som Erik Ullenhag är en fullständigt naturlig konsekvens av detta grundläggande sakförhållande, och den som påstår att ett parti som Liberalerna inte lever upp till sitt namn har därför också fel. Partinamnet rymmer till skillnad från vad många tror över huvud taget ingen motsägelse, utan säger tvärtom någonting mycket grundläggande om vad liberalismen egentligen är. Vad som däremot rymmer en högst påtaglig motsägelse är det faktum att så många liberaler som påstår sig företräda den klassiska liberalismen såväl sluter upp bakom dylika partier som delar gängse liberalers fientliga inställning till högern.

Motsägelsen består i det faktum att den klassiska liberalismen med samtida mått mätt är ärkereaktionär. För den klassiska liberalismen skulle den samtida oförmågan att upprätthålla lag och ordning, de låga straffen, den slapphet med vilken jihadister bemöts, skolans omfattande ideologiska uppfostringsambitioner och det faktum att samhället i snabb takt omformas av en skattefinansierad invandring som till sin natur drivs av bidrag, framstå som en vederstygglig ordning. I den mån samtida liberaler som påstår sig representera den klassiska liberalismen över huvud taget kritiserar denna ordning är deras kritik dock påfallande ljum, och även i den mån de kan förmås att framföra halvhjärtad kritik sluter de när det kommer till kritan alltid upp bakom denna ordning, emedan de alltid ser de alternativ högern erbjuder som en mycket större ondska.

De högeralternativ till den rådande ordningen de med liberalens mest grundmurade ryggmärgsreflex därmed förkastar, utgör dock ironiskt nog i regel en hållning som står den klassiska liberalismen betydligt närmare än den de själva ställer sig bakom. Vad de därmed själva röjer är att de har vänt den klassiska liberalismen ryggen. I valet mellan en restriktiv invandringspolitik och en stort inflöde av invandrare som primärt lockas av utsikterna till höga bidrag, väljer den förment klassiske liberalen det senare. När en myndighet för att främja positiva rättigheter hotas av nedläggning rycker den förment klassiske liberalen ut till dess försvar. När skolan, de statliga medierna och statsapparaten ogenerat används för att indoktrinera allmänheten, väljer den förment klassiske liberalen inte bara att ställa sig på de statligt avlönade kulturkrigarnas sida, utan därtill att förlöjliga den höger som protesterar. Och så vidare.

Allt detta är naturligtvis precis vad man skulle kunna förvänta sig av en gängse liberal. Det är dock en hållning som aktivt bidrar till att ytterligare undergräva den klassiska liberalismens ideal. Den förment klassiske liberalens påstått klassiskt liberala hållning visar sig därmed inte bara vara en läpparnas bekännelse, utan också någonting som står i direkt motsatsförhållande till de faktiska omständigheterna. I valet mellan det den förment klassiske liberalen kallar "sossigt" och någonting som faktiskt skulle innebära att man ånyo närmade sig den klassiska liberalismens ideal, väljer den förment klassiske liberalen det "sossiga". Inte bara ibland, utan ofelbart och med ett urverks precision.

Den förment klassiske liberalen utgör därmed inte en förkämpe för den klassiska liberalismen, utan tvärtom en aktiv motståndare till denna. Vad mer är, den förment klassiske liberalen visar genom sitt instinktiva och kategoriska avståndstagande från allting som kommer högerifrån, trots att detta i regel skulle innebära en återgång till mer klassiskt liberala värden, att vederbörande står väldigt nära Erik Ullenhag men mycket långt från Adam Smith. Den förment klassiskt liberala hållningen visar sig därmed vara blott en tom pose, helt utan koppling till verkligheten. Den förment klassiskt liberala hållningens syfte är blott att upprätthålla illusionen av den egna hållningen som någonting mer spännande, rebelliskt, anrikt och ädelt än vad den faktiskt är.

2019-06-07

Om lagen om hets mot folkgrupp i ljuset av James Burnham

I sin mycket läsvärda klassiker Suicide of the West från 1964 hävdar James Burnham att västvärlden, i bjärt kontrast till vad de flesta tror, är en civilisation på tillbakagång, och att liberalismen har en central roll i denna process. Burnham är visserligen själv tydlig med att vad han kallar för "liberalism" är en amerikansk benämning, som i andra delar av världen går under namn som "progressivism" och "socialdemokrati", men intressant nog har de amerikanska och europeiska liberalismbegreppen sedan boken skrevs kommit att konvergera så till den grad att det inte längre är lönt att upprätthålla någon åtskillnad mellan dem. Detta är i sig en ledtråd om hur klarsynt den mening i bokens sista kapitel, i vilken Burnham sammanfattar sitt kärva budskap, egentligen är:

"Liberalism is the ideology of Western suicide. When once this initial and final sentence is understood, everything about liberalism—the beliefs, emotions and values associated with it, the nature of its enchantment, its practical record, its future—falls into place."

De delar av boken som handlar om kommunismen har visserligen åldrats mindre väl, men trots detta ger just omständigheten att Burnhams referenser till "liberalismen" 55 år efter boken tillkomst inte längre behöver ändras i översättning, en fingervisning om hur framsynt hans beskrivning egentligen var. Ett annat tecken på detta är ironiskt nog att delar av boken med tiden har blivit svårbegripliga, då just det förfall som beskrivs i verket har resulterat i att den som läser det idag inte längre delar vad som för den första utgåvans läsare var självklara referensramar. I själva verket var de tecken på förfall Burnham 1964 kunde identifiera påfallande svaga, jämfört med de former samma förfall har tagit sig sedan dess.

Det är värt att notera att när Burnham identifierar liberalismen som det västerländska självmordets ideologi, så menar han inte att liberalismen är samma utvecklings orsak. Vad han i stället menar är att liberalismen till sin natur är palliativ, och att dess funktion är att fungera som en trösterik rationalisering av ett förlopp där västerlandet går en spengleriansk undergång till mötes. Enligt undertecknad har Burnham på denna punkt åtminstone delvis fel, något som inte minst den oförblommerade och långtgående grad av destruktivt politiskt vansinne som idag är vad som så uppenbart driver utvecklingen talar för.

Inte desto mindre talar just detta vansinne inte bara för att Burnham på det stora hela hade rätt. Det överensstämmer därtill så till den grad med vad han 1964 skrev, att det är tveksamt om han ens själv förstod hur rätt han hade. På punkt efter punkt kan utvecklingen sedan 1964 förklaras med vad Burnham då observerade. Ett tidigt exempel på detta kom redan 1968, och sedan dess har utvecklingen bara accelererat. I ljuset av Burnham blir de hätska attackerna på traditioner, normer, nationalstaten, manligheten samt lag och ordning plötsligt begripliga. Ett särskilt belysande exempel på detta återfinns dock i lagen om hets mot folkgrupp, och i en vidare bemärkelse också i vänsterns alltmer aggressiva försök att undergräva sina meningsmotståndares möjligheter att uttrycka sina tankar.

Lagen om hets mot folkgrupp påbjuder kodifierad olikhet inför lagen. Att attackera någon för vederbörandes hudfärg, etnicitet eller religion är inte bara lagligt, utan därtill fashionabelt, så länge hudfärgen i fråga är vit, etniciteten i fråga är västlig och religionen i fråga är kristendomen. I den mån hudfärgen, etniciteten eller religionen är en annan, utgör dock detta inte bara någonting som anses socialt oacceptabelt, utan därtill någonting som i en domstol kan ge högst kännbara straff. Olikheten inför lagen är med andra ord inte godtycklig, utan syftar tvärtom till att göra det fullt möjligt att angripa väst, samtidigt som västs möjlighet att försvara sig både kriminaliseras och stigmatiseras. Att denna utveckling överensstämmer med Burnhams observation är inte bara uppenbart, utan blir därtill i ljuset av att det progressiva etablissemanget alltjämt fortsätter hålla den djurplågande "Näthatsgranskaren" under armarna så övertydligt att det är tveksamt huruvida Burnham ens själv 1964 hade kunde föreställa sig en så patologisk utveckling.

Detta gäller dock inte bara vad som är tillåtet i strikt juridisk bemärkelse, utan i ännu högre grad vad som är socialt accepterat. Att skända koranen eller framställa avbildningar av Muhammed är visserligen (ännu) inte olagligt, men den som gör det kan kallt räkna med universella fördömanden, snedvriden rapportering och social utfrysning. Att på motsvarande sätt ge sig på kristna eller västerländska symboler, är däremot i progressiva kretsar någonting av det mest fashionabla man kan göra. Även i de fall då den som företräder en antivästlig hållning inte erbjuds några juridiska fördelar jämfört med den som företräder en västlig, är med andra ord spelreglerna tydligt utformade på ett sätt som ger den antivästliga hållningen ett uppenbart överläge.

Burnham blir i ljuset av detta nästan kusligt profetisk. Suicide of the West är i själva verket inte bara en av 1900-talets viktigaste böcker, utan är dessutom till skillnad från merparten av de titlar om vilka samma sak kan sägas påfallande lättläst. Den erbjuder inte bara ett flertal nycklar som är ovärderliga för den som vill förstå sin samtid, utan hjälper också läsaren att se en kvävande och anemisk liberal hegemoni för vad den är. I egenskap av sådan utgör boken obligatorisk läsning för var och en som gör anspråk på att företräda en relevant högerposition

2019-06-02

Om moderniteten som protestantisk teokrati

Det finns få personer den moderna och progressiva människan identifierar sig så lite med som en medlem av Livets Ord, Knutby Filadelfiaförsamling eller Svenska kyrkans fria synod. Att man i en sådan livsåskådning finner en motpol till den egna hållningen beror inte enkom på att man själv, i egenskap av en modern människa med förnuftsbaserade värderingar är ateist, utan minst lika mycket på att man finner dessa människor dogmatiska, stela, indoktrinerande, auktoritetstroende, humorbefriade, osjälvständiga, hämmade och ovilliga att ifrågasätta invanda föreställningar.

I denna nedlåtande hållning återfinns spår av en högst relevant kritik av protestantismen. Vad den moderna och progressiva människan dock är notoriskt oförmögen att ta in, är att det är just bland progressiva och moderna människor man idag i detta avseende finner de mest kompromisslösa protestanterna av alla. I bjärt kontrast till den egna bilden av sig själva som öppensinnade, ohämmade och förnuftssökande individualister står nämligen den komprometterande omständigheten att man, i sin kamp för att sprida den progressiva modernitetens evangelium, agerar precis som de mest nitiska, hårdföra och oförsonliga av protestanter alltid har gjort.

En snabb utblick över den progressiva moderniteten avslöjar i själva verket, för den som vet att känna igen tecknen, att protestantismen står starkare än någonsin. Toleransen för kättare är mindre än på mycket länge, och den frenesi med vilken man bekämpar dem är identisk med den hätskhet religiösa fanatiker alltid bekämpat avfällingar. Att man talar om "värdegrund" förhindrar inte att vad som avses är katekes. Det aggressiva grupptryck man utövar i syfte att få dissidenter att rätta in sig i ledet, är identiskt med den sociala kontrollmekanism Erik von Kuehnelt-Leddihn identifierade som en av protestantismens mest utmärkande egenskaper. Den oreflekterade lätthet med vilken människor delas in i goda och onda, utan att ens några pliktskyldiga försök till nyanseringar görs, bär alla den kompromisslösa protestantismens kännetecken. Till och med den oförblommerade eskatologin finns där för alla att se, komplett med ett förhållningssätt så religiöst att man föredrar meningslösa men spektakulära ritualer framför de åtgärder som faktiskt kan förhindra den undergång man menar står för dörren.

Vad det hela säger oss är inte bara att protestantismen har format den progressiva moderniteten mer än vad de flesta är beredda att medge. Vad det hela framför allt säger oss är att de många hänvisningarna till förnuft, sekularism och evidens bara är en tunn fernissa bakom vilken en fullfjädrad teokrati döljer sig. Att den progressiva moderniteten av sina kritiker stundom liknats vid en sekt har därför också en väldigt enkel förklaring, nämligen att den i grund och botten fungerar precis som just en protestantisk sekt. Vad som i första hand skiljer denna sekt från de sekter den moderna och progressiva människan älskar att skaka på huvudet åt, är att hon själv råkar vara en entusiastisk medlem av den, och därför inte förmår se det uppenbara.

Men, invänder då kanske någon, den moderna och progressiva människan är ju i regel en ateist! Invändningen är i sak helt korrekt, och det faktum att ett trossystem som delas av ateister beskrivs i termer av religion kan vid första anblick förefalla paradoxalt. Att den progressiva modernitetens dogmer är kliniskt rensade från varje spår av Gudsbegreppet förtar dock inte det faktum att religionen i fråga är både kristen och protestantisk. Resultatet av att, precis som Richard Dawkins så länge förespråkat, avskaffa en gud till, har inte blivit ett icke-religiöst samhälle, utan tvärtom ett samhälle fullständigt omedvetet om att det genomsyras av en av de mest fanatiska och humorbefriade former av kristendom som någonsin har existerat.

2019-05-28

Om frihandel som självändamål

Den samtida vurmen för frihandel framstår för många som någonting i våra tider så ovanligt som en seger för sunda värderingar. I en tid då liberalismen till synes har muterat till någonting helt annat än vad den en gång var, har en av den klassiska liberalismens och libertarianismens mest centrala principer inte bara oväntat tagits till heders igen, utan därtill fått en starkare ställning än kanske någonsin tidigare. Detta betraktas idag allmänt som en viktig och avgörande seger för högern, någonting som dock är en missuppfattning grundad på en väldigt ytlig analys.

Det första man bör notera är att frihandel blott är en av den klassiska liberalismens grundprinciper. De debattörer och makthavare som idag hävdar att frihandel är en självklar liberal princip, tenderar i själva verket att behandla den klassiska liberalismens teser som ett smörgåsbord där man kan välja och vraka som man vill. Samma personer som idag närmast slentrianmässigt utmålar frihandelskritiker som extremister, accepterar i regel utan vidare inte bara fiatvalutor, utan går dessutom ofta i bräschen när andra av den klassiska liberalismens grundprinciper som äganderätt, yttrandefrihet och organisationsfrihet urholkas på politisk väg. Skrapar man lite på ytan visar sig den förment liberala renlärigheten inte bara vara ytterst selektiv, utan därtill någonting man kombinerar med att i de flesta andra frågor utmåla radikala avsteg från den klassiska liberalismens mest grundläggande principer som någonting önskvärt.

Det andra man bör notera är att vad vi idag kallar för "frihandel" näppeligen är en ordning så fri som namnet antyder. Bakom begrepp som "frihandelsavtal" gömmer sig extremt långa och allt annat än förbehållslösa dokument, framförhandlade i lönndom och utom insyn, som i själva verket utgör avtal för reglering av handel. Den ordning som stipuleras av dessa avtal må ofta vara mindre ofri än den ordning som föregått dem, men inte desto mindre utgör en sådan ordning någonting som starkt avviker från det klassiskt liberala idealet om frihandel. Av denna anledning har just klassiska liberaler inte sällan också tillhört sådana avtals mest högljudda kritiker.

Av betydligt större intresse är dock någonting helt annat, nämligen att den klassiska liberalismens argument för frihandel är strikt ekonomistiska. Om att frihandel på det rent makroekonomiska planet leder till ökad rikedom råder inga tvivel. Detta innebär dock inte att frihandel i alla lägen per definition är någonting önskvärt. För det första bortser det makroekonomiska synsättet helt från att konsekvenserna på det lokala planet i vissa fall kan vara helt förödande. För det andra bortser den som intar det strikt ekonomistiska perspektivet från alla aspekter av den mänskliga tillvaron som inte kan mätas i pengar. Det hade till exempel varit vansinne av Polen att våren 1939 teckna ett frihandelsavtal med Tyskland som möjliggjorde kraftigt ökad export av krigsmateriel till grannen i väster.

Om de säkerhetspolitiska aspekterna av frihandel säger den klassiska liberalismen ingenting. Detsamma gäller ett flertal andra aspekter som är av central betydelse när frihandelns fördelar skall vägas mot dess nackdelar. Storskalig import av jordbruksprodukter leder inte bara till försämrad livsmedelssäkerhet, utan också till att stora naturvärden går förlorade. Att flytta fabriker till länder där produktionskostnaderna är lägre kan leda till såväl omfattande industrispionage, social omvälvning, kulturell utarmning, indirekt stöd till en fientlig makts väpnade styrkor samt externaliteter som betalas av människor världen över. Det ekonomistiska argumentet täcker i själva verket endast en liten del av frihandelns konsekvenser, låt vara att dessa tenderar att sammanfalla med just de konsekvenser som såväl är lättast att räkna på som de man i en andefattig och materialistisk era tenderar att stirra sig blind på.

Den närmast religiösa dogmen om frihandel avslöjas därmed för vad den är, nämligen sinnebilden av en vänsterhållning. Föreställningen om att frihandel under alla omständigheter är någonting önskvärt är produkten av en rigid och rationalistisk inställning, baserad på en extremt förenklad modell av verkligheten där det inte finns några andra värden än de strikt ekonomiska. Samtidigt är det uppenbart att det finns stora fördelar med internationell handel, och att skyhöga tullmurar i många fall skulle få direkt förödande konsekvenser. Frihandel bör därför ses som ett ideal, men ett sådant som måste vägas mot andra. Då dessa ideal ofta står i direkt motsättning till varandra, lämpar sig dock frågan om hur fördelar skall vägas mot nackdelar synnerligen illa för rationalistisk teoribildning av den sort som har den bombastiska ambitionen att erbjuda det korrekta och enda renläriga svaret på allt.

Förmår man inte se detta, befinner man sig dock i gott sällskap. Vad man då gör är nämligen ingenting mindre storslaget än att begå samma misstag som i stort sett varje vänstertänkare i världshistorien har begått före en själv.

2019-05-21

Om den konstruerade främlingen och återgången till det förnationalistiska tillståndet

När Hillary Clinton i september 2016 mitt under rådande presidentvalskampanj avfärdade en fjärdedel av väljarna som en "basket of deplorables", var detta ingenting som sades i ett vakuum. Tvärtom är yttranden av detta slag idag legio, och även en tämligen förhärdad misantrop som undertecknad kommer allt oftare på sig själv med bli direkt illa till mods av det hämningslösa förakt gentemot arbetarklassen och landsbygdsbor som man inom den progressiva kasten numera både öppet och stolt koketterar med.

En utmärkande egenskap för detta förakt är att föremålet för det är människor som betraktas som väsensskilda från den egna gruppen. Sättet föraktet framförs på röjer inte bara en nedlåtande attityd, utan även en betraktare vars blick är den med vilken man betraktar någonting som inte är riktigt mänskligt. Hållningen påminner om den i bästa fall roade, och i värsta fall direkt äcklade, zoologens eller viktorianske antropologens. Vad man betraktar är till synes inte en människa med vilken man delar språk och kultur, utan en fullständigt främmande varelse.

I viss mån speglar naturligtvis detta en uråldrig sanning, nämligen att olika samhällsskikt utmärker sig för sina egna sociolekter och subkulturer. I modern tid har dock dessa skillnader länge varit av sekundär betydelse, och överskuggats av att man även mellan dessa skikt delat språk och – till följd av geografisk närhet – såväl erfarenheter som kulturella referensramar med varandra. Detta har skapat en gemensam identitet som svetsat människor samman, och som i förlängningen också skapat en gemensam klan eller stam.

Vad det hämningslösa och idag så fashionabla progressiva föraktet mer än någonting annat är ett utlopp för, är en ambition att lämna denna gemensamma identitet bakom sig. Genom att retroaktivt utse etablerade begrepp till nedsättande epitet, genom att själv alltmer börja signalera vem man vill uppfattas som genom användandet av kodord, och genom att avsiktligt förstärka de skillnader som alltid funnits när det kommer till nöjen, kulturella preferenser och konsumtionsmönster, har man aktivt och avsiktligt vidgat vad som tidigare varit en spricka till en djup klyfta.

I takt med att klyftan blivit djupare har också den gemensamma identiteten försvagats, ända tills de båda grupper som nu är tydligt uppdelade på varsin sida av den börjat sluta uppfatta sig som en och samma stam. Förmågan och viljan till empati börjar inskränka sig till den egna gruppen, och för den progressive som vet sig ha moralen på sin sida, börjar människorna bortom den mentala klyfta man själv i allra högsta grad varit med om att skapa i tilltagande grad framstå som just en "basket of deplorables".

När samhörigheten väl har eroderats och en främling har skapats, ligger som hos alla flockdjur föraktet och hatet nära till hands. I syfte att vidga klyftan ytterligare, börjar det i detta skede också framstå som alltmer lockande att – om inte i praktiken, så i alla fall med en läpparnas bekännelse – uppta faktiska främlingar i den egna stammen, då detta blir ett effektivt sätt att förstärka främlingskapet ytterligare. Det är sannolikt också i ljuset av detta de idag så vanliga referenserna till begrepp som "vita män" bör förstås.

Vad man i och med detta lyckats uppnå är en återgång till ett förnationalistiskt tillstånd, där stamtillhörigheten primärt avgörs av klass och kast, snarare än av just nationalitet. Till skillnad från vad som var fallet före nationalismen, förenas idag dock i väldigt hög utsträckning de olika kasterna av nationalstatens gemensamma institutioner, allmänningar, transfereringssystem, lagar och sociala konventioner, varför vad som då fungerade förhållandevis väl nu ger upphov till våldsam friktion. Vad mer är, den kastchauvinism som nu tillämpas är så ohämmad att den även får de flesta radikala nationalister att framstå som måttfulla i jämförelse. Den nidbild av nationalismen man sällan försitter ett tillfälle att kritisera, speglar i själva verket bara vad man själv ogenerat ägnar sig åt, fast på grundval av en annan stamtillhörighet än den nationella.

Att den egna chauvinismen är både djupt motbjudande, hatisk och farlig, utgör dock för den progressive inget problem. Då den varken kan kopplas till nationalitet eller ras blir den, med den progressives fäbless för ytliga och emotionella analyser, till en fullt legitim hållning. Att man till skillnad från den stora merparten av västvärldens nationalister leker med just de krafter som gång på gång visat sig vara väldigt farliga, förblir därför någonting som inte ens den som ständigt och tvångsmässigt hänvisar till 1930-talet reflekterar över för en sekund.

2019-05-19

Om vikten av att inte vara en renlärig libertarian, eller: Operationen gick bra men patienten dog

Jag blev nyligen ombedd att utveckla ett påstående jag då precis hade kastat ur mig, nämligen att det är vänsterlibertarianer som står för den renläriga libertarianismen. Jag hade vid tillfället i fråga inte möjlighet att utveckla mitt på en och samma gång både ärligt menade och avsiktligt provokativa påstående, och när jag sedan började fundera på hur jag bäst kunde svara, slog det mig att detta med fördel kunde göras i form av en offentligt text.

Att liberalismen är en vänsterideologi är inte en åsikt, utan ett väletablerat historiskt faktum. Liberalismens en gång självskrivna ställning som vänsterideologi återspeglas inte bara i liberala organisationsbeteckningar som Venstre och Sveriges vänsterpressförening. Detta följer också per definition, då det var just omständigheten att liberaler satt till vänster i den revolutionära nationalförsamlingen som en gång i tiden gav upphov till begreppet som sådant. Libertarianismen är inte bara en gren av liberalismen, utan därtill i mångt och mycket ett försök att gå tillbaka till liberalismens rötter. Av denna anledning kan man också på tämligen goda grunder hävda att libertarianismen (eller åtminstone den liberalism libertarianismen försöker återskapa) är en väldigt god kandidat till titeln som alla senare vänsterideologiers urmoder. Ett sådant resonemang hade måhända kunnat framstå som en meningslös akademisk övning, vore det inte för att denna omständighet har återverkningar på en debatt som fortfarande pågår.

Den klassiska liberalismen uppstod i Storbritannien, och kom att få en dominerande ställning efter vad som (i ett närmast skrattretande exempel på tillämpad whighistorieskrivning) fått namnet "den ärorika revolutionen". Det var under den nya ordning som därefter växte fram som marknadsekonomin, religionsfriheten, de negativa friheterna och den industriella revolutionen – det vill säga just de värden som libertarianer (och ironiskt nog också neoreakationärer) brukar tala sig varma för – slog rot. De jakobituppror som skakade det efterrevolutionära Storbritannien utgjorde ett påtagligt hot mot denna mer eller mindre libertarianska ordning, och det liberala svaret blev, talande nog, bland annat omfattande kulturell repression riktad mot de landsändar som hade varit drivande i upproren.

När tretton av de brittiska kolonierna i Nordamerika 1776 gjorde uppror var detta i mångt och mycket en konsekvens av att de inte fann den brittiska liberalismen vänsterradikal nog. Den ordning som under landets första år rådde i Amerikas förenta stater kan närmast betraktas som anarkokapitalistisk, och när landet 1789 fick en ny konstitution som av libertarianer ofta brukar framhållas som en kraftig vänstervridning, var detta i själva verket en högerreaktion i syfte att upprätta en ordning något mer lik den kungliga. Samma år utbröt också den franska revolutionen, som ursprungligen var ett försök att införa den anglosaxiska liberalismen i Frankrike. När snöbollen väl var i rullning kom landet snart att utvecklas i en betydligt mer radikal riktning, men inte desto mindre skulle de nu tre liberala traditionerna komma att korsbefrukta och influera varandra, varför även mycket av den franska liberalismens idégods med tiden blivit till liberal kanon.

Det är ur denna tradition som libertarianismen, på gott och ont, är sprungen. Mycket av vad den fört med sig är idag närmast omöjligt att föreställa sig en tillvaro utan, men annat har med tiden också visat sig högst problematiskt. I den mån en saudisk oligark vill finansiera wahhabistiska moskéer i Sverige med sina egna pengar, saknar till exempel libertarianismen medel att försvara sig. Utifrån libertarianismens fokus på äganderätt, religionsfrihet och negativa rättigheter går det inte att förbjuda någonting sådant, även om man på förväg vet att konsekvenserna kommer bli destruktiva och destabiliserande. En del libertarianer drar därför slutsatsen att saudiskfinansierade wahhabistiska moskéer inte är något problem, andra argumenterar för att finansieringen bör strypas på grunder som till sin natur dels inte är libertarianska, dels står i konflikt med libertarianismens grundprinciper.

Det är i sammanhanget tämligen uppenbart att det är den förstnämnda gruppen som företräder den renläriga libertarianismen, och i den sistnämnda man finner en avvikelse från denna. Slutsatsen man bör dra av detta är dock inte att man till varje pris måste stå upp för den renläriga libertarianismen, utan tvärtom att libertarianismen ibland leder väldigt fel. Libertarianismen kan till exempel utifrån sina egna premisser stoppa en oönskad och destruktiv folkvandring om denna primärt är driven av bidrag, men inte annars. I ett nordeuropeiskt, homogent och förhållandevis isolerat samhälle kan den renläriga libertarianismen sannolikt fungera väl som rättesnöre även in absurdum, men i globaliseringens tidevarv visar sig ideologin allt oftare sakna konstruktiva svar på vad som nu blivit till ödesfrågor.

Det är här libertarianismens vänsterursprung gör sig påmint, emedan den kompromisslösa och renläriga libertarianismen i detta läge blir till ett rent självskadebeteende. Huruvida man väljer att hantera detta genom att förkasta, omtolka eller göra avsteg från libertarianismen är sekundärt, så länge man inte insisterar på renlärighet till varje pris. Renlärighet är i detta läge inte en dygd, utan en destruktiv och fyrkantig hållning à la talesättets operationen gick bra men patienten dog. Att den renläriga hållningen är just renlärig, är dock omöjligt att förneka. Denna omständighet säger måhända någonting mindre smickrande om libertarianismen som sådan, men det gör definitivt inte renlärighet till ett självändamål.

2019-05-17

Surf grimoire med Per Svensson

Den 16 maj 2019 skulle komma att gå till historien som ett epokgörande datum i den svenska opinionsjournalistiken. Stärkt inte bara av sina tidigare succéer med experimentella ledarkrönikor, utan också av det faktum att han själv var chef för Dagens Nyheters ledarredaktion, och därmed också ytterst ansvarig för att bedöma vilka alster som uppfyllde de högt ställda kvalitetskraven, beslöt sig Per Svensson för att ännu en gång låta populasen ta del av hans klokskap.

Som den vanemänniska han var, valde Svensson att ännu en gång begagna sig av en litterär form han själv ansåg sig bemästra till fulländning – nämligen vad som i den anglosaxiska världen kallades för stream of consciousness. Med vad han själv trodde var en självsäker, solbränd, blond och muskulös kalifornisk surfares grace kastade han sig ut på de subtila språknyansernas bränningar, och att elaka tungor därefter skulle komma att påstå att han i full fart med detta mest hade liknat en panikslagen och akut självmedveten älg som försökt dansa wienervals, kan utan vidare avfärdas som ljusskygga krafters försök till förtal av en stor konstnär.

Det är en förfärad Per Svensson som inleder sin text. Under de rigorösa studier han med både koncentrerad ansiktsmuskulatur och allvarlig blick, men också med ett lekfullt intellektuellt leende på läpparna, har ägnat sig åt i sitt eget bibliotek, har han funnit att Carl von Linné gjort sig skyldig till brott mot 2010-talets värdegrund, och vad värre är, att brottet har begåtts på latin! Svensson finner dock tröst i den förmildrande omständigheten att von Linné trots detta förmådde uppskatta månaden maj. En månad då hästkastanjer enligt Svensson utmärker sig som mer färggranna än självaste prunus-släktet, och då syrenerna doftar inte likt parfym, utan likt psilocybin och lysergsyradietylamid.

'Den brittiska romantiske poeten John Keats är för tillfället kanske mest känd för att Ben Whishaw har spelat honom i "Bright star", en kärleksfilm regisserad av Jane Campion', fortsätter därefter Svensson i vad som inte bara är en mycket elegant övergång, utan också en påminnelse om att han, förutom att vara en stor litteraturkännare, också hade en osviklig känsla för det folkliga. Kanske är det dock inte främst Keats ande som svävar över Svenssons produktion, utan Yeats dito. Vad som mer än någonting annat kännetecknade den legendariske ledarskribentens gärning var nämligen att den med åren kom att förkroppsliga devisen the centre cannot fold.

"Naturen är en bok vi människor gemensamt författar", konstaterade Svensson både poetiskt och djupsinnigt, och drog därefter utifrån detta slutsatsen att hans samtid mer påminde om upplevelsen av att drabbas av grå starr, än den av visionen av blixtar som (tillsammans med ljudet av tordön) återges av en avancerad högtalare. Via en graciös metafor där det onödigt långa liknas vid ett snabeldjurs utsträckta proboscis-parti också får fungera som ännu en brygga mellan de olika strömningarna i författarens medvetande, landar texten därefter i Cornwall. Utflykten syftar inte bara till att påminna läsaren om att det finns alternativ till de mer plebejiska turistdestinationerna, utan möjliggör därtill för Svensson att mot en bakgrund av surfromantik lägga ut texten om corvidæ-släktet. En utläggning som därtill mycket elegant anknyter till hans tidigare konstaterande att "[k]ulturen slår naturen", men att det samtidigt är "svårt att säga vad som är vad".

Huruvida Svenssons resa till Cornwall hade företagits med flyg, eller på annat sätt resulterat i koldioxidutsläpp, framgår inte av texten, men det är oavsett vilket med Cornwall i åminne han till sist drabbas av sin stora insikt – nämligen att en liter bensin inte kostar mer än en halv kopp latte. Implikationerna av detta överlåts som en övning till läsaren, men en rimlig tolkning är att de glesbygdskverulanter som i sin arbetspendling vid denna tid inte sällan gjorde av med 200 liter bensin per månad borde ha reflekterat över att kostnaden för detta inte överskred utgifterna för de 100 koppar sugrörslatte de varje månad köpte i hembyns espressobar. Genom att på detta eleganta vis väva in in den lilla människans vardag i de stora skeendena, bevisade Svensson ännu en gång att han tillhörde gräddan av svenska stilister.

2019-05-16

Två timmar framåt och trettio år tillbaka

Ställ fram klockan två timmar och vrid tillbaka den trettio år. Så löd mellan 1965 och 1980 det stående skämtet till brittiska Rhodesiaresenärer, och även om skämtet var tämligen nedsättande menat rymde det också en djupare sanning. Rhodesias brott bestod i omvärldens ögon i att landet vidhöll en ståndpunkt som visserligen inte längre ansågs acceptabel, men som inte desto mindre hade varit just detta i en dåtid så nära att merparten av landets kritiker själva hade minnen av den. Påståendet att Rhodesia skulle ha stått emot tidsandan under trettio år var dock under hela landets upprorstid en överdrift. När Rhodesia den 11 november 1965 utropade sin självständighet rörde det sig inte ens om tio.

1945 hade Sydrhodesia tillhört andra världskrigets segrarmakter. 1953 hade landet setts som en liberal motvikt till det Sydafrika där Nationalistpartiet fem år tidigare kommit till makten till följd av ökande folkligt missnöje med den i utlandet så beundrade Jan Smuts. Det var först efter att Ghana 1957 som första brittiska koloni i Afrika beviljats självständighet som Rhodesias ställning började ifrågasättas på allvar, men därefter kom också utvecklingen att gå väldigt fort. Fler och fler brittiska kolonier i Afrika blev självständiga, och ett alltmer misstänksamt USA införde i tysthet ett vapenembargo mot Centralafrikanska federationen i vilken Sydrhodesia då ingick. När samma federation 1963 slutligen upplöstes, drogs Sydrhodesia redan med en tilltagande pariastämpel.

Det var mot denna bakgrund premiärminister Edgar Whitehead 1959 inledde förhandlingar med London om full formell självständighet för den allt sedan 1923 självstyrande kolonin. När kaos bröt ut i det nyss självständiga Kongo kunde rhodesierna med egna ögon åse den strida ström av belgare som tog sig över gränsen till Centralafrikanska federationen, på sin flykt från våldet i vad som nyss hade varit en blomstrande koloni. Sydrhodesia började i snabb takt alltmer framstå som en ö av stabilitet i ett hav av kaos, men väljarna insåg att risken för att våldet skulle sprida sig söderut var högst påtaglig, varför kraven på ett nytt politiskt ledarskap med åren skulle komma att växa sig allt starkare.

Edgar Whitehead hade 1958 utsetts till premiärminister efter att hans företrädare Garfield Todd avsatts under en uppslitande intern strid i United Federal Party (UFP). Whiteheads framgångar i förhandlingarna med London blev dock blygsamma, varför UFP förlorade valet 1962 mot det nybildade Rhodesian Front. Den nya regeringen under Winston Field hade en utmärkt förhandlingsposition gentemot Storbritannien, då både de brittiska och sydrhodesiska regeringarnas godkännande krävdes för att federationen skulle kunna upplösas, och Nordrhodesia (Zambia) och Nyasaland (Malawi) skulle kunna få den självständighet London hade lovat dem. I slutändan valde dock den av britterna hårt ansatte Field att inte spela ut sitt trumfkort. Några månader efter federationens upplösande avsattes han därför av sitt eget parti, varpå Ian Smith kom till makten.

När regeringen Smith halvannat år senare ensidigt utropade Rhodesia självständigt blev resultatet inte bara fördömanden och sanktioner, utan också att Ian Smith i omvärldens ögon blev sinnebilden för den reaktionäre rasisten. Humphrey Gibbs, den av den rhodesiska regeringen nu avskedade guvernören, blev däremot utanför Rhodesia till en hjältefigur då han vägrade lämna sin post. Högt i kurs stod också den tidigare premiärministern Garfield Todd, som kategoriskt fördömde den nya regeringen. Även de tidigare (sydrhodesiska och/eller federala) premiärministrarna Edgar Whitehead, Godfrey Huggins och Roy Welensky kom i omvärlden att bli väldigt uppskattade för sin kritik av Ian Smith.

Bortsett från Todd förespråkade dock ingen av dessa någonting som ens liknade en snabb övergång till majoritetsstyre. Inte ens Ian Smiths nemesis, den brittiske premiärministern Harold Wilson, ansåg detta vara realistiskt. Vad mer är, trots att Garfield Todd hörde till den nya regeringens mest högljudda kritiker, och trots att han med tiden skulle komma att omsätta denna kritik i att göra sin egen gård till en fristad för terrorister, hade hans egen regering varit mindre progressiv än Smiths. Då han tidigare även varit en hätsk kritiker av sin reforminriktade efterträdare och partivän Whitehead, är det inte osannolikt att hans inställning åtminstone delvis bottnade i en bitterhet över att ha blivit avsatt som premiärminister.

I slutändan fick varken Smith eller hans kritiker som de ville. Till och med Todd, som länge gav Zimbabwes regering sitt helhjärtade stöd, fick kort före sitt frånfälle se sig förnedrad av Robert Mugabe sedan den nya regeringens övergrepp och vanstyre gjort även honom till en uttalad kritiker. Den snabba övergång till majoritetsstyre som förkastats av den starkt vänsterinriktade Labourpolitikern Harold Wilson, blev däremot verklighet under den konservativa ikonen Margaret Thatcher. Under de 23 år som gått sedan Ghanas självständighet, hade tidsandan förändrats så radikalt att även järnladyns legendariska högerhållning i sammanhanget utgjorde en position till vänster om alla de övriga aktörernas respektive utgångspunkter.

En sådan förflyttning hade varit anmärkningsvärd, även om den hade tagit skämtets trettio år på sig. Vad mer är, Ian Smith och hans idag så ökända regering representerade inte en rörelse åt höger. Han stod inte ens still, utan bara bromsade en rörelse som även i Rhodesia fortsatte åt vänster. Detta är en omständighet som högern, oavsett vad man råkar tycka om Smith och hans regering, behöver reflektera över de vidare implikationerna av. Inte minst som Brexitförhandlingarna mellan London och Bryssel alltmer framstår som ett förvridet eko av 1960-talets förhandlingar mellan London och Salisbury, fast denna gång med London i rollen som den svagare parten.

2019-05-13

Den progressiva lynchmobben

I ett både läsvärt och med den svenska offentlighetens mått mätt befriande uppriktigt utspel redogjorde Ivar Arpi igår för realiteterna bakom frågan om en politiskt reglerad fördelning av asylsökande mellan EU:s medlemsländer. Huruvida en sådan fördelning är någonting önskvärt eller ej är i sak någonting kan man ha olika åsikter om, men Arpis utspel utgjordes trots att det var kryddat med ett flertal värdeomdömen inte i första hand av åsikter, utan av kalla fakta.

När hela helvetet strax därefter med deprimerande förutsägbarhet bröt loss, lyste de sakliga invändningarna med lika deprimerande förutsägbarhet därför med sin frånvaro. Vad de fradgatuggande kritikerna i stället snabbt riktade in sig på var att Arpi hade använt sig av begreppet "globalister". Detta var, som Arpi med en närmast omänsklig tålmodighet gång på gång sakligt själv påpekade, en i sammanhanget både etablerad och relevant term. Lika ointresserade som de var av att sakligt bemöta vad Arpi faktiskt hade skrivit, var dock den progressiva lynchmobben av att förhålla sig till denna omständighet. När DN:s evigt grötmyndige chefredaktör i detta läge passade på att ge sig in "debatten" genom att insinuera att Arpi skulle vara antisemit, resulterade därför också hans allt annat än belevade inhopp i en strid ström av ryggdunkningar från bland annat riksdagsledamöter och liberala ledarskribenter.

Att åtminstone en liberal ledarskribent därefter följde upp sin delning av chefredaktörens lågvattenmärke med att dela en tämligen apart rapport om "Hoten och hatkampanjerna mot oberoende opinionsbildare" utgjorde inte bara en ironi av kosmiska mått, utan också en synnerligen nyttig påminnelse om varför Arpis formulering om "dagens mjuka totalitärer" var en i allra högsta grad pregnant sådan. Att en etablerad debattör får löpa gatlopp över ett välformulerat debattinlägg utan att någonting som ens vagt påminner om en saklig invändning mot hans resonemang framförs, eller varför personer som själva kallar sig för "socialister" mangrant ställer sig bakom en ordning som gör stora delar av arbetarklassen till förlorare, vore nämligen annars omöjligt att förstå.

Vad Arpi påpekade har många påpekat före honom. Vad som gör reaktionerna särskilt intressanta i just det här fallet är att Arpi är en etablerad debattör, med en både etablerad och tung opinionsredaktion som plattform. Händelseförloppet utgör i ljuset av detta en synnerligen pedagogisk inblick i hur intoleranta och rabiata den progressiva ordningens förkämpar är. Att de kritiseras av någon som undertecknad är illa nog, men att bli kritiserade av någon som Arpi är för dem någonting fullständigt oacceptabelt. De tål inte kritik, de tål inte motstånd, de tolererar inte att en etablerad debattör som inte delar deras agenda uttrycker detta öppet, och de är beredda att gå över lik för att kväsa oppositionen.

När detta mål skall uppnås finns inga regler, inga krav på saklighet eller anständighet och inga otillåtna metoder. För dem utgör ett debattinlägg som Arpis en pesthärd som måste försättas i karantän. För dem utgör blotta möjligheten till att samhälle som, om så bara i begränsad omfattning, vänder globalismen, mångkulturalismen och målet om en europeisk superstat ryggen en vederstyggelse. För dem utgör varje hinder på vägen mot vad de kallar för "framsteg" en avvikelse från den Gudomliga Planen. För dem utgör ett samhälle där Arpis utspel omsätts i praktisk politik en kosmisk anomali där tiden går bakåt, och som därigenom hotar hela universums fortsatta existens.

Det är denna världsbild, och denna upplevelse av att utkämpa ett heligt krig mot "bakåtsträvarna", som utgör själva definitionen av en vänsterståndpunkt. Det är denna sorts blinda fanatism som högern har att bekämpa. Den "höger" som intalar sig att det är möjligt att kompromissa med fanatiker av detta slag, och att det bästa är att sitta still i båten under tiden som det stormar kring Arpi, lurar inte bara sig själv. En sådan "höger" går dessutom fanatikernas ärenden.

2019-05-10

Det kamouflerade tyranniet

Ett av de mer utmärkande dragen för den progressiva politiken är att den, samtidigt som den utgör ett ymnighetshorn för insiders, är dålig för småfolket. Den driver upp skatterna samtidigt som samhällsservicen försämras. Den gör det offentliga rum i vilket gemene man behöver vistas i under sin vardag till en farlig och våldsam plats. Den tillhandahåller en skola där studieovana samt elever i behov av lugn, ro och disciplin slås ut på löpande band. Den berövar barn och unga på en trygghet som borde vara deras mest grundläggande rättighet. Och så vidare.

När småfolket protesterar mot detta möts de dock inte av förståelse, utan av hån, demonisering, klassförakt och stundom också rättsliga åtgärder. Att de som uttrycker sig hårdast inte sällan också är människor med både bittra och högst personliga erfarenheter av progressivismens konsekvenser, framgår sällan när de fördöms offentligt. Vad mer är, samtidigt som rätt offer som attackeras av rätt förövare kan räkna med att bli föremål för oräkneliga nyhetsinslag, ministerutspel och ledartexter, bemöts de betydligt vanligare fallenfel offer attackeras av fel förövare med både största möjliga tystnad och en total frånvaro av de i andra sammanhang så fashionabla hudfärgsanalyserna.

Vi förväntas tycka pensionärer som skriver av sig sin frustration efter att de blivit misshandlade är dåliga människor. Vi förväntas hånskratta åt arbetarklassens barns dialekt och språkbruk då de berättar om sina dåliga erfarenheter av det mångkulturella samhället. Vi förväntas se ned på de ungdomar som, samtidigt som deras vänner blir knivrånade, vägrar ta överhetens förkunnelser om postkolonialism och strukturell rasism på allvar. Vi förväntas tycka det är moraliskt högstående när makthavare bosatta på adresser där boendepriserna skyddar dem från politikens konsekvenser spyr galla över de människor som måste bo i den verklighet de skapat.

Vi förväntas, kort sagt, ta överhetens parti mot småfolket. Vi förväntas avfärda den som säger sanningen som förkastlig, samtidigt som vi förväntas sluta upp bakom ett etablissemang som driver en politik som är dålig för mannen på gatan. Vi förväntas tycka det faktum att allt fler på alltmer lösa grunder ställs inför skranket för att ha ventilerat sina åsikter offentligt är ett tecken på framsteg. Vi förväntas ta parti för välavlönade makthavare som skönmålar, och mot vanliga människor som berättar om sina personliga erfarenheter. Vi förväntas tycka det är sunt när journalister hellre granskar de vanliga medborgare som kritiserar de makthavare som både skönmålar och för en politik som är dålig för dem, än föremålet för kritiken i fråga.

Detta säger någonting väldigt intressant om det progressiva samhället, nämligen hur påfallande likt det är just de samhällen som progressiva själva mest frenetiskt brukar framhålla som avskräckande exempel. Det finns naturligtvis i många fall en gradskillnad, men i grund och botten är de mekanismer det progressiva samhället använder sig av för att skydda makten från folket i stort sett identiska med de mekanismer som varje tyranni i världshistorien använt sig av för att uppnå samma syfte. Att detta inte bara gäller politikerna, utan även etablissemanget i stort, bara understryker hur uppenbar parallellen är. För den som börjar betrakta det progressiva samhället genom denna lins, blir också mycket som tidigare framstått som ofattbart plötsligt fullt begripligt.

2019-05-05

Om vänster- och högerliberaler

Det åsiktsspektrum som gömmer sig bakom begreppet "liberalism" är både brett och illa definierat. Här återfinns inte bara företrädare för de två liberala riksdagspartier som gjort gemensam sak med Stefan Löfven, utan även personer som bekänner sig till den klassiska liberalismen, och som i dagens politiska landskap stundom därför närmast framstår som reaktionärer. Om varför liberalismbegreppet trots detta inte är värt att kämpa för, och varför även den klassiska liberalismen är att betrakta som problematisk, är ämnen som redan har behandlats i ett flertal texter av undertecknad. Inte desto mindre är det värt att notera att även om den förstnämnda kategorin av liberaler ur högerns perspektiv utgörs av givna motståndare, återfinns i den senare många naturliga allierade.

Liberaler kan, annorlunda uttryckt, delas upp i vänster- och högerliberaler. Begreppen är förvisso relativa, då liberalismen alltid har utgjort en vänsterideologi, men uppdelningen är inte desto mindre relevant. Huruvida den rörelse vänsterut liberalismen genom historien har utgjort även inledningsvis representerade någonting negativt eller inte kan diskuteras, men då den bland annat utmynnade i den industriella revolutionen står det tämligen klart i att den resulterat i mycket som inte ens den mest förhärdade reaktionär (möjligtvis med undantag för Evola) dagligen både uppskattar och använder sig av. Den som kategoriskt avfärdar liberalismen som någonting helt och hållet dåligt, lever med andra ord sannolikt inte som vederbörande lär.

Att identifiera vem som är vänster- och högerliberal är dock svårare än vad det vid första anblick kan framstå som. Många som själva ser sig som socialliberaler besitter starka högerreflexer, samtidigt som många som utger sig för att vara klassiska liberaler utmärker sig för sina starka vänsterreflexer. Detta yttrar sig inte sällan i att samtidigt som man bekänner sig till en uppsättning principer, så tenderar man i skarpt läge att agera utifrån en helt annan. Detta gör att gruppen liberaler i sin helhet lätt framstår som både oberäknelig och opålitlig. Ett problem som dock försvinner när man tar sig an mysteriet från en behavioristisk angreppsvinkel genom att se till vad liberaler faktiskt gör, snarare än att lyssna på vad de påstår sig lägga i begreppet "liberalism".

Vänsterliberaler utmärker sig för att de ser världen genom vänsterglasögon. De ser ett högerextremt terrordåd med få döda som mycket allvarligare än ett jihadistdåd med många döda, eftersom vad de fruktar mer än någonting annat är högern. Vänsterliberaler går från att se åsiktskorridoren som ett hjärnspöke till att själva sig sig som offer för den, när en liten minoritet inom etablissemanget börjar ifrågasätta dem från höger. Vänsterliberaler ignorerar AFA även när föremålet för den våldsamma vänstern är liberaler, men hetsar varandra till att tro att ett Machtübernahme är nära förestående när en liten grupp universellt föraktade nazister arrangerar en demonstration utan att ens bryta mot lagen.

Vänsterliberaler anser att vad som är oskyldigt när vänstern gör det, är ett grovt övertramp när högern gör samma sak. Vänsterliberaler är lika besatta av att högern skall hålla rent på sin flank, som de i praktiken är ointresserade av att vänstern håller rent på sin egen. Vänsterliberaler blir övertygade om att de befinner sig under belägring även när samhället i snabb takt stöps om i den riktning de själva önskar, om processen till deras fasa bromsas in något till följd av motstånd från höger. Vänsterliberaler som genomdriver en radikal och impopulär politik, tenderar att vara oförmögna att uppfatta motståndet mot denna som någonting annat än ett tecken på att högern har radikaliserats och frångått status quo. Vänsterliberaler tycker alltid att ett offer för en Hitler väger minst en magnitud tyngre än ett offer för en Stalin. Et cetera.

Högerliberal är däremot den som visserligen ser sig som liberal, men som inte delar dessa reflexer. En högerliberal är någon som förmår vara liberal utan att hemfalla till självskadebeteende. En högerliberal förmår se det högre värdet i en gånggrift, runsten eller medeltida katedral, även när denna inte fyller någon praktisk funktion. En högerliberal förmår uppskatta det kulturhistoriska värdet i en stad som Baarle, en institution som monarkin eller en gata med ett mytologiskt namn, trots att en gränsrevision, en republik eller ett numeriskt gatunamn till synes vore mycket mer rationellt eller praktiskt.

Bakom den sippa, balanserade och rationella vänsterliberala ytan återfinns i själva verket en ytlig, andefattig och fantasilös nihilism. En högerliberal, däremot, är en människa av kött och blod, och därmed också någon det till syvende och sist går att göra affärer med.

2019-05-01

En zombie går runt Europa

Första maj har idag traditionsenligt firats med att högern påpekat det ironiska i att vänstern går ut och demonstrerar mot sig själva. I sak är detta inte bara rätt, utan rymmer dessutom en djupare sanning som står sig även under årets 364 övriga dagar. Den gängse bilden av en rebell är idag nämligen någon vars agenda överensstämmer med maktens, och som går längst fram när samhället steg för steg stöps om i en riktning som råkar sammanfalla med precis den etablissemanget önskar.

Första maj är dock inte en charad endast av detta skäl. Vad som mer än någonting annat gör första maj till en Potemkinföreställning är att en zombie går runt Europa – närmare bestämt socialismens zombie. När förmenta socialister till klassiska socialistiska slagord marscherar under röda flaggor, syftar detta till att flytta allmänhetens uppmärksamhet från det faktum att socialismen är död, och att de politiker som påstår sig representera den sedan länge har upphört att försvara arbetarklassens intressen. Av forna tiders klassanalys återstår endast slagord och klichéer tömda på innehåll, samtidigt som politiken tagit en riktning som inte särskilt lätt låter sig beskrivas enligt gårdagens förklaringsmodeller.

Av denna anledning blir även merparten av den kritik som framförs mot första maj från högerhåll en del av charaden. När högern högljutt kritiserar de socialistiska parollerna, bidrar man själva till att flytta fokus från det faktum att samma paroller är ett spel för gallerierna. Kritiken resulterar ironiskt nog i att socialismens sminkande lik förefaller vara vid liv, vilket skänker de förment socialistiska politikerna legitimitet och trovärdighet i arbetarklassens ögon. Såväl vänsterns som högerns retorik bidrar därför till att upprätthålla illusionen av att det pågår en strid vid ett slagfält där kanonerna i själva verket tystnade för längesedan.

Den rådande politiska ordningen är ett insidervälde, och den lilla klick av välbärgade insiders som idag har gått i bräschen för de välregisserade manifestationer där man under röda fanor sjungit sånger om arbetarklassen, har inga planer på att ändra detta. Kritiken av "de rika" syftar bara till att flytta fokus från det faktum att det säkraste sättet att bli riktigt rik i Sverige idag, är att bli en av den gigantiska statsapparatens underleverantörer. Talet om "solidaritet" syftar till att flytta fokus från det faktum att politikerna medelst skyhöga skatter på lönearbete pungslår arbetarklassen, dels för att kunna köpa sig den snabbväxande parasitära klassens röster, dels för att hålla svågerkapitalisterna inom välfärdssektorn på gott humör.

Januariöverenskommelsen har inte bara formaliserat vad som redan var ett fait accompli, utan är också på god väg att göra rådande ordning ännu mer motbjudande. I de fyra kryptojakobinska partiernas överenskommelse slås fast att skatterna för höginkomsttagare skall sänkas och att den skattefinansierade svågerkapitalismens ställning skall stärkas ytterligare. Parallellt med detta kan man på goda grunder misstänka att landsbygdsbor, arbetare och medelklassen kommer få se sin skattebörda öka i takt med att de 73 punkterna blir verklighet.

Vad som växt fram efter socialismens död och den nyliberala reaktionen är en ordning som kombinerar en nidbild av kapitalismen med en nidbild av socialismen. Då detta är ett upplägg som varken gynnar arbetarklassen, medelklassen eller de innovativa och värdeskapande näringsidkarna, är det av avgörande betydelse för samma ordnings fortlevnad att dess sanna natur inte uppmärksammas. I ljuset av detta blir dagens charader plötsligt också fullt begripliga. Genom att iscensätta en 1970-talsmotsvarighet till Medeltidsveckan, kan man också upprätthålla illusionen av att allt är som vanligt.

På detta vis förflyttar man inte bara fokus från vad som faktiskt pågår. Genom att hetsa allmänheten till att utkämpa gårdagens strider sår man dessutom split mellan systemets förlorare. Under tiden kan såväl den bananrepubliksinspirerade klientelismen som den lika bananrepubliksinspirerade svågerkapitalismen ostört fortgå.

2019-04-22

Om insiders, värdegrund och korruption

Att det progressiva samhället i tilltagande grad framstår som direkt patologiskt i sin dysfunktionalitet, samtidigt som det är utvecklingens kritiker snarare än försvarare och påivrare som utmålas som extremister, förefaller vid första anblick mycket märkligt. Det hela blir dock inte bara förklarligt, utan dessutom fullständigt logiskt, om man börjar analysera rådande ordning i termer av vilka som är dess insiders respektive outsiders.

En insider är i sammanhanget någon med makt som har ett personligt intresse av att rådande ordning inte rubbas. En insider kan ha både blå och röd partifärg. En insider kan vara politiker, statstjänsteman, aktivist eller privatanställd. Vad mer är, många insiders förnekar att de är en del av den rådande ordningen, utan marknadsför i stället sig själva som rebeller som bekämpar eller granskar den. Vem som faktiskt är en insider kan således framstå som oklart, men blir tämligen uppenbart då man skrapar på ytan, eller helt enkelt bara följer pengarna.

Att de flesta politiker är insiders är uppenbart. Även offentliga tjänstemän är dock insiders, då deras löner betalas med skattemedel och då deras organisationers fortlevnad står och faller med att den rådande ordningens legitimitet. Journalister är insiders då de har stor makt att forma den allmänna opinionen, då deras arbetsgivare inte sällan uppbär statligt stöd, då de i sin yrkesroll åtnjuter en juridisk särställning och då de önskar politikernas hjälp att hålla sina nya konkurrenter på mattan. Aktivister och NGO-anställda är insiders, då deras organisationer i regel både är inflytelserika och uppbär offentliga bidrag. Högprofilerade akademiker är insiders, då deras åsikter tillmäts stort inflytande samtidigt som de är offentliganställa. Den nominellt privata näringsidkare som utför uppgifter staten har lagt ut på entreprenad är en insider. Och så vidare.

Vad som gör detta särskilt pikant idag är att de samhällsfrågor som tillhör de allra mest infekterade, i regel också utgörs av konflikter mellan just insiders och outsiders. Insiders försvarar en revolutionär politik de själva har efterfrågat, genomdrivit och i många fall också personligen gynnats av, mot kritik från outsiders som både motsatt sig och missgynnats av samma utveckling. I denna konflikt har insidersidan ett massivt övertag, då de har både statsapparaten och etablissemangets samlade institutioner i ryggen. Outsidersidan, däremot, har bara små resurser till sitt förfogande, och tvingas därför försvara sig genom gerillakrigföring med improviserade vapen.

Detta är i sig ingenting konstigt, utan tvärtom en uråldrig intressekonflikt som upprepats i varje politiskt system som existerat genom världshistorien. Detta har man i de flesta ordningar som föregått vår egen också varit helt på det klara med, varför dessa ordningars insiders och outsiders också varit fullt medvetna om att deras respektive agendor inte har sammanfallit. Ur just denna aspekt avviker dock vår egen ordning från de flesta andra genom historien, eftersom vår egen ordning berömmer sig för att vara upplyst och demokratisk. Genom att odla myten om vår egen ordning som väsensskild från och vida överlägsen alla sina föregångare och rivaler, har man också framgångsrikt lyckat övertala outsiders att vända sig till auktoriteter som i all praktisk bemärkelse varit insiders för moralisk vägledning.

Annorlunda uttryckt, vad vi har fått är en ordning där det ena laget tillåts utse både sin egen och motståndarsidans målvakt, eller om man så vill, en ordning där åklagaren avgör både vem som skall försvara och vittna till den tilltalades fördel. Den ena sidan förvägras systematiskt att försvara sig, medan den andra sätts att granska både sig själv och sina motståndare. Vad mer är, i takt med att outsidersidan utvecklar försvarsmekanismer, tenderar insidersidan att neutralisera dessa genom att medelst bidrag och löften om makt locka dem att byta sida.

Att journalister börjar tugga fradga när opinionsbildare talar om "no go-zoner", och att de debattörer som efterlyser ett samhälle som inte stryker förhärdade kriminella medhårs utmålas som fanatiker, blir i ljuset av detta helt naturligt. Insiders har systematiskt arbetat för låga straff, öppna gränser, skyhög invandring och en underdimensionerad poliskår med bakbundna händer. När resultatet av den politik de krävt, genomdrivit och aggressivt försvarat blir katastrofala, ligger det naturligtvis inte i deras intresse att medge detta, då ett sådant medgivande skulle vara negativt för det egna anseendet och den egna karriären. Att man i stället mörkar konsekvenserna och utmålar kritikerna som extremister beror inte på att man slåss för vad man tror är rätt, utan på att man slåss för att skydda de egna privilegierna.

Vad som gömmer sig bakom de högtravande moraliska resonemangen är med andra ord ingenting annat än gammal hederlig korruption. Motiven bakom det aggressiva försvaret av den rådande ordningen, är identiska med motiven bakom försvaret av alla världshistoriens korrupta ordningar. Att man högtidligt hänvisar till värdegrunder, alla människors lika värde och 30-talet, förändrar inte det faktum att vad som i själva verket ligger bakom de hätska attackerna på meningsmotståndarna är en kamp om makt, status, privilegier, pengar och fördelar på köttmarknaden. Att sätta stopp för de värsta avarterna är dock i grund och botten sannolikt betydligt lättare än vad de flesta tror, men en nödvändig förutsättning för detta är att allmänheten först börjar se systemets alla insiders för vad de faktiskt är.

2019-04-19

Socialism som avledningsmanöver

Inom högern finns en utbredd tendens att se den egna huvudfienden som socialismen. Detta var länge en helt korrekt bedömning, men så är inte längre fallet. Socialismen besegrades i all praktisk bemärkelse redan under 1980-talets nyliberala reaktion. Hur omvälvande detta skeende faktiskt var stod visserligen inte klart förrän långt senare, men idag kan vi med facit i hand beskriva vad som faktiskt hände. Skattesatserna parkerade sig nära Lafferkurvans maximum och de statliga välfärdstjänsterna lades i tilltagande grad ut på entreprenad till ett överlyckligt näringsliv. Parallellt med detta ersattes tidigare näringslivsfientliga regleringar av nya, som trots att deras förmenta syfte var att skydda allmänheten i själva verket syftade till att skydda etablerade aktörer från konkurrens från uppstickare.

Näringslivet har, annorlunda uttryckt, inte längre någon anledning att känna sig hotat av politiken, utan lever tvärtom alltmer i symbios med den. Förment socialistiska partier utgör idag tillsammans med sina socialliberala motsvarigheter garanten för en ordning som visserligen är motbjudande, korporativistisk och svågerkapitalistisk, men näppeligen socialistisk. Detta innebär dock inte att den ständiga rörelsen vänsterut (eller som samma rörelses riktning beskrivs med en av whighistorieskrivningens klassiska paroller – "Framåt!") har upphört, utan blott att den tagit sig andra former.

De förment socialistiska partiernas roll i denna nya ordning är att upprätthålla illusionen av en socialistisk motkraft. Någon sådan socialistisk motkraft existerar idag dock de facto inte längre, varför den kamp mot socialismen som alltjämt upptar mycket av högerns tid och kraft är tämligen meningslös, och med fördel kan förstås i termer av resultatet av en lyckad avledningsmanöver. Socialismen utgjorde under ett knappt århundrade progressivismens huvudfåra, men har idag förlorat sin ledande ställning till en allians mellan andra progressiva fraktioner.

I ljuset av detta blir det också fullt naturligt att två liberala partier på kort tid kunde "byta sida" och under gemytliga former börja samarbeta med det förment socialistiska parti de tidigare ständigt utmålat som sin huvudmotståndare. De ideologiska skillnaderna mellan de bägge liberala partierna och deras nya samarbetspartners är små, och begränsar sig till det ekonomiska området. Om huvuddragen i den progressiva politiken – en fortsatt huvudlös migrationspolitik, ett mer statsindividualistiskt samhälle, traditionernas och familjegemenskapens försvagande, tilltagande normupplösning, en starkare ställning för postmodernismen och kulturrelativismen, den fortsatta politiseringen av kulturen och det fortsatta institutionaliserandet av nihilismen och hedonismen, et cetera – är man dock rörande överens.

Hur marginaliserad och oskadliggjord socialismen idag i själva verket är återspeglas inte bara i hur fashionabel en vänsterhållning blivit bland näringslivets giganter, eller i den numera stundom hårfina skillnaden mellan reklam och statliga informationskampanjer. Det återspeglas också i det faktum att skillnaderna mellan hur vänstern och amerikanska neokonservativa ser på de stora utrikespolitiska frågorna idag är på väg att försvinna. Den stora klyftan från Irakkriget hade minskat till vad som i bästa fall var en mindre spricka när tiden hade kommit för att störta Libyen i kaos, och när man idag tack vare Donald Trump fått precis den amerikanska utrikespolitik man tidigare alltid efterfrågat, tuggar man inom vänstern i stället fradga och drömmer om bombmattor beordrade av Hillary Clinton.

Socialismen är i all praktisk bemärkelse både död och begraven. Dess primära kvarvarande funktion är idag den som avledningsmanöver, den som en armé av väderkvarnar strategiskt utplacerade för att distrahera högern från att bekämpa sina verkliga motståndare. Som sådan har den också visat sig vara nedslående framgångsrik.

2019-04-16

Notre-Dame brann på vår vakt

Som symbol för den europeiska civilisationen torde få byggnadsverk vara mer lämpliga än Notre-Dame de Paris. Det nu ödelagda gotiska mästerverket utgjorde inte bara en motpol till modernitetens själlöshet, utan avslöjade också senare stilriktningar som barocken och rokokon för vad de sitt höga anseende idag till trots i grund och botten var, nämligen utslag av en tilltagande vulgarisering. Notre-Dame förkroppsligade den europeiska kristendomen som den var i sitt mest livskraftiga skede, och samma religions vidare utveckling går därefter med nästan kuslig precision att följa i hur arkitekturen gradvis har degenererat under de århundraden som följt.

När den franska statens främsta företrädare nu bedyrar sin kärlek till byggnaden, röjer deras ord en outtalad föreställning att katedralen utgör en symbol för Republiken. Detta är – givet byggnadens och republikens historia – inte bara ironiskt, utan tangerar dessutom det direkt respektlösa. Under det senaste dygnet har det vid återkommande tillfällen högtravande poängterats att katedralen överlevt två världskrig (varav det första, märk väl, knappt berörde Paris över huvud taget), men de skador som drabbat byggnaden före branden har i första hand inte åsamkats av krig, utan av den franska revolutionens mordiska liberaler.

När den revolutionära regimen 1789 konfiskerade kyrkans egendom, var Notre-Dame de Paris bara en av många kyrkor att tillfalla den franska staten. Parallellt med att katedralen blev plundrad och vandaliserad, avkristnades den för att bli ett Förnuftets Tempel. Den lämnades därefter att förfalla, ända tills Victos Hugos succé med Ringaren i Notre Dame ledde till att Frankrikes siste kung några år före sitt störtande inledde en renovering. Även om katedralen är självskriven som en symbol för Frankrike, är den med andra ord synnerligen olämplig som symbol för den franska republiken.

Att det var en viktig symbol för den europeiska civilisationen som igår blev ödelagd, är i sig symboliskt. Till skillnad från tidigare generationer hade de människor som lever idag påfallande goda möjligheter att skydda den från ett sådant öde, och till skillnad från de fattiga människor som byggde den har vi idag närmast obegränsat med motor- och beräkningskraft till vårt förfogande. Trots detta förmår vi inte bygga annat än fyrkantiga betonglådor, och trots detta var det på vår vakt som Notre-Dame blev lågornas rov. Det är inte bara ett allt annat än smickrande betyg för moderniteten, utan också ett outsägligt svek mot de människor som byggde katedralen. Ett svek som därtill blir etter värre av att vi, i vår hybris, ytterst sällan ifrågasätter den omhuldade föreställningen att den tid som gått sedan de lämnade jordelivet inneburit en obruten kedja av framsteg.

Hur illa det egentligen står till med vår civilisation kunde den som igår följde branden i direktsändning via Fox News erfara. Programledaren i den nyhetskanal som av vänsterns megafoner slentrianmässigt påstås vara en högermegafon, avbröt vid två tillfällen bryskt gäster som dristade sig till att påpeka att ett stort antal franska kyrkor har attackerats och vandaliserats de senaste åren. Blotta möjligheten att branden skulle kunna vara anlagd av någon med en fientlig inställning till kristendomen, är idag någonting så tabubelagt att inte ens Fox News nyhetsankare vågar tänka tanken. En sådan ryggmärgsreflex är möjlig blott i en civilisation som hatar sig själv.

2019-04-15

Om Köpenhamn och den flagranta agendajournalistiken

I skrivande stund utspelas ett väldigt belysande exempel på en i allra högsta grad agendadriven mörkläggning i svensk media. Sedan igår pågår i Köpenhamn regelrätta upplopp, efter att två politiker kastat ett exemplar av koranen mellan sig, och i samband med detta avsiktligt låtit det falla till marken. Uppretade folkmassor har byggt barrikader, satt bilar och containrar i brand, samt attackerat polisen med tillhyggen såsom möbler.

Händelserna dominerar när detta skrivs de flesta danska nyhetsmedier. På deras svenska motsvarigheters ettor lyser däremot rapporteringen om vad som pågår i Danmark med sin närmast totala frånvaro. I Expressen återfinns en relativt informativ artikel om vad som pågår, men den är inte länkad från tidningens förstasida, på vilken läsaren dock informeras om kommande möjligheter att åka tåg direkt mellan Köpenhamn och Stockholm.

Intressant nog tycks även Sydsvenskan – som i andra sammanhang sällan försitter en chans att påpeka att tidningens hemstad utgör en del av Köpenhamnsregionen – anse att det hela är en icke-händelse. Den Malmöbo som söker information om händelserna i grannstaden i Sydsveriges svar på Dagens Nyheter, får leta både noga och länge innan vederbörande hittar den TT-notis som tycks utgöra tidningens samlade rapportering om saken. I denna nämns som av en händelse dock ordet "koran" inte med ett enda ord. I stället får läsaren veta att en politiker som redan i rubriken beskrivs som "främlingsfientlig" har stoppats av polisen, sedan denne blivit attackerad av "motdemonstranter".

Det hela skulle kunna tjäna som skolboksexempel på företeelsen agendajournalistik. Genom att mörka, tona ned och utelämna i sammanhanget central information försöker journalistkåren vilseleda den svenska allmänheten. En konsekvensneutral rapportering om händelserna riskerar ur journalistkårens perspektiv att leda till en ökad medvetenhet om den ansvarslösa migrationspolitikens konsekvenser, vilket inte överensstämmer med de aktivister som befolkar nyhetsredaktionernas agenda. I stället för att använda sina kanaler till att informera och upplysa, väljer man därför att använda dem till att vilseleda om och avleda uppmärksamheten från händelser man befarar skall leda till att allmänheten fattar informerade beslut.

Företeelsen är inte isolerad, utan tvärtom ett utlopp för en grundinställning som genomsyrar den mesta nyhetsrapportering idag. I vanliga fall tar sig dock fenomenet mer subtila former, varför det också är både lättare att förneka och svårare att upptäcka. Av denna anledning är vad som nu pågår en synnerligen nyttig påminnelse om hur journalistkåren arbetar. I egenskap av en sådan kan den säkerligen också få en och annan som tidigare svävat i okunskap att bli medveten om hur "nyhetsförmedlingen" faktiskt fungerar.

2019-04-14

Något om Guillaume Faye och vad han lär att lära oss

Att som nordeuropé läsa den nyligen bortgångne Guillaume Faye medför något av en kulturkrock. Detta beror sannolikt delvis på att nordeuropén har internaliserat en anglosaxisk världsbild i högre grad än vad vederbörande i regel är riktigt villig att medge, men också på att Faye är fransman. Trots att han sätter en ära i att såga det franska etablissemangets akademiker utmed fotknölarna låter Faye ändå bitvis förvirrande lik en av dem, och trots att han gör synnerligen klart att "jakobin" för honom är ett skällsord, röjer han vid upprepade tillfällen i sina resonemang oavsiktligt sig själv som ett barn av den stat som skapades i och med 1789 års revolution.

Faye bör, annorlunda uttryckt, förstås som en fransman som skriver för en fransk publik. Författaren och de tilltänkta läsarna delar en uppsättning gemensamma referensramar som den utländske läsaren saknar, vilket kan ha en både distraherande och förvirrande effekt. För den läsare som förmår bortse från detta bjuder dock Faye på många briljanta observationer. Att vissa av hans käpphästar kan framstå som väl excentriska, och att han för många säkerligen bitvis kan framstå som väl radikal och/eller svartsynt, förhindrar inte det faktum att han erbjuder den som vill förstå sin omvärld bättre många viktiga nycklar för att göra just detta.

Att Fayes hållning i ett flertal frågor är omöjlig att förena med till exempel Evolas är inte desto mindre symptomatiskt. Fayes ambition att formulera en renlärig hållning som – till skillnad från Evolas – är praktiskt möjlig att förena med ett teknologiskt avancerat samhälle, är i grund och botten både konstruktiv och föredömlig. I denna strävan hemfaller Faye emellertid åt rationalism, keynesianska villfarelser och en nationalism som (trots att han hävdar motsatsen) på många sätt är jakobinsk. Detta kombineras med en tendens att lite för snabbt förklara med sinistra agendor vad som bättre kan förklaras med osunda incitamentsstrukturer, ett övermått av rationalism och funktionell dumhet.

Inte desto mindre är Faye bitvis också påfallande nyanserad. Han avfärdar något överraskande inte liberalismen, utan poängterar att den har både goda och dåliga sidor. Han bidrar med värdefull dialektik kring många av de frågor där vad som är en renlärig högerposition är allt annat än självskrivet, och han överraskar läsaren med att låta närmast som Moldbug när han finner den starka statens motsats i den stora staten. Att han därtill med kirurgisk precision dissekerar några av vår tids institutionaliserade lögner och progressiva dogmer gör honom därför väl värd att läsa. De franska ryggmärgsreflexerna och den bitvis väl jakobinska analysen föranleder dock att denna läsning inte bör ske med helt okritiska ögon.

2019-04-11

Myten om det mångkulturella samhället

Den kraftigt förändrade demografin och mångkulturalismens grundlagsskyddade ställning må ha stöpt om Sverige i grunden, men inte desto mindre både är och förblir det mångkulturella samhället en vision utan motsvarighet i verkligheten. Vi ser förvisso dagligen exempel på ett mångkulturellt samhälle i televisionen, i populärkulturen, i reklamen och i den offentliga sektorns samhällsinformation, men vad som förenar dessa exempel på det mångkulturella samhället är att de är fiktiva, kraftigt tillrättalagda eller synnerligen icke-representativa. De avbildar en verklighet som knappt någon (och i synnerhet inte de mest aggressiva förespråkarna av mångkulturalismen själva) möter i sin vardag.

Samhällsinformationens mångkulturella arbetsplatser är ytterst ovanliga i verkligheten, och i den mån mångfald ändå finns begränsar sig denna i regel till ett fåtal grupper som visat sig ha betydligt lättare för att anpassa sig än den genomsnittliga. De mångkulturella vänkretsar som syns i reklamfilmerna har mycket lite gemensamt med de kretsar i vilka icke-fiktiva människor umgås, och i den mån undantag finns utgörs dessa i regel av personer som är så gott som helt assimilerade. Hijabklädda kvinnor i TV må vara nästan lika vanliga som i gatubilden, men deras andel av de personer som har den efterfrågade kompetensen och de i normalfallet nödvändiga kontakterna är så försumbar att vad vi ser inte är ett exempel på representation, utan på massiv överrepresentation.

De bilder av det lyckade mångkulturella samhälle vi matas med har ytterst lite gemensamt med den verklighet vilken vi lever och verkar i. Dessa bilder utgör visioner av hur progressiva intalar sig att det skulle kunna och borde vara. Syftet är stundom att visa omvärlden hur fördomsfria bildernas skapare är, stundom att måla upp en positiv vision och stundom att skriva en publik man tänker sig utgörs av lågpannade bönder på näsan. Resultatet, däremot, genomsyras inte bara av hyckleri, utan uppfattas därtill som en förolämpning och tenderar att ha en direkt alienerande effekt.

Dessa mångkulturella hägringar produceras på arbetsplatser där man visserligen gärna äter meze, men där libaneser inte bara lyser med sin frånvaro, utan också lyser med sin frånvaro i de anställdas vänkretsar och kontaktnät. I den mån man känner en Muhammed är han i normalfallet iranier, talar svenska utan brytning och assimilerad så till den grad att det för hans kollegor alltid kommer som en mindre chock när han säger något som påminner dem om hans ursprung. Den enda källan till mångkultur på dylika arbetsplatser är i regel städpersonalen, till vilka man säger "hej" med ett ansträngt leende som man hoppas skall få dem att känna sig som jämlikar.

De politiker och opinionsbildare som med fanatikerns iver både försvarar mångkulturalismen och demoniserar dess kritiker älskar att kokettera med sina utländska vänner och släktingar, men de exempel man lyfter fram övertygar sällan. Man åberopar sina norska vänner som exempel på lyckad integration och man låter en kanadensare representera den utomeuropeiske invandraren. Man framhåller det lilla fåtalet assimilerade som regel snarare än undantag, och man lyfter skenheligt fram ytligt bekanta och gamla klasskamrater man aldrig umgåtts med på fritiden som sina invandrade "vänner". Et cetera.

Det hela är en charad som upphör i samma sekund som kamerorna släcks. Så fort man får möjlighet återvänder man till sina etniskt svenska arbetsplatser, till sina etniskt svenska familjer, till sina etniskt svenska nätverk och till sina etniskt svenska vänner. Över lunchen med sina etniskt svenska kollegor förfasas man över den strukturella rasismen, och tillsammans med sina etniskt svenska vänner hånar man de troglodyter som röstar på Sverigedemokraterna i stället för att njuta av mångkulturen. Vad som däremot inte berörs med ett enda ord är att ingen i rummet bryter på ett utländskt språk, saknar de kulturella referenser som behövs för att följa konversationen, inte kan de sociala koder som behövs för att tillställningen skall förlöpa friktionsfritt eller ens bor i ett område där vederbörande kan uppleva den mångkultur man i sällskapet talar sig så varma för.

Vad som i stället sker under tiden som charaden fortlöper är att allt fler i tilltagande grad börjar känna sig som främlingar då de rör sig i den förändrade gatubilden. Personer som alltid sett sig som individualister blir varse att de sätter större värde vid kollektivet än de trodde, och människor som sällan reflekterat över kultur eller identitet blir allt oftare påminda om hur mycket de värdesätter ett offentligt rum där andra delar de egna referensramarna. I mötet med det mångkulturella uppstår större och större sprickor i illusionen av att svensk identitet inte spelar någon roll.

Få förespråkare av mångkulturalismen skulle givetvis erkänna detta öppet, eller ens inför sig själva. Tvärtom blir upprättandet av etniskt svenska enklaver ironiskt nog av central betydelse för att kunna upprätthålla illusionen av mångkulturen som någonting man uppskattar, då de ständiga möten med den mångkulturella verkligheten som annars väntar utgör ett alldeles för stort hot mot de lögner man försöker intala sig själva är sanningar. För de makthavare och opinionsbildare som högljutt sjunger mångkulturalismens lov är detta i regel inte heller förknippat med några större praktiska problem, då de till skillnad från den typiske lågpannade xenofoben också har de ekonomiska resurser som krävs för att bosätta sig i sådana enklaver.