2019-09-16

Om distraktionen som politiskt vapen

Mina revolterande månkolonister:

Sedan den moderata partiledningen för några dagar sedan tog ställning för söndagsöppet på Systembolaget har enorm energi lagts på att kommentera utspelet. En del har varit positiva, andra har häcklat partiet för att det i och med detta ger det statliga alkoholmonopolet sin välsignelse, och ytterligare andra har lagt tid på att diskutera saken med förespråkare för status quo. Denna debatt har förts i ett Sverige där bomber exploderar i bostadsområden, där kulor från gatustrider tränger in i människors hem, där barn rånas på väg till fotbollsträningen, där pensionärer misshandlas i sina egna hem, där media mörklägger våldtäkter och där gränserna trots detta fortsatt står vidöppna för migranter lockade av kravlöshet och höga bidrag.

I en annan tid och under andra omständigheter hade frågor rörande Systembolagets omedelbara framtid kunnat vara av både principiellt och praktiskt intresse. Under rådande omständigheter är frågan dock inte bara ointressant, utan fungerar framför allt som en distraktion. All diskussion om Systembolaget förflyttar fokus från frågor som är oändligt mycket viktigare. Varje sekund som läggs på att diskutera Systembolaget är en missad möjlighet att påpeka de många groteska missförhållanden man inom etablissemanget gör allt för att i möjligaste mån sopa under mattan. Varje debatt om Systembolaget är ett indirekt erkännande av etablissemangets skönmålningar av läget. Varje delning av en artikel om Systembolaget är att indirekt ge Dagens Nyheter rätt i påståendet att Sverige aldrig fungerat så bra som idag.

Lyfter man blicken en aning finner man också att de frågor makthavarna vill att vi skall diskutera (till exempel värnskatten) ofta är gårdagens frågor, sprungna ur gårdagens konflikter. Ett lägre skattetryck torde visserligen vara någonting även den mest antiliberala högern kan ställa sig bakom, inte minst i ljuset av vad skattepengarna faktiskt används till, men en traditionell debatt om skattenivåer tjänar idag främst till att ge sken av att allt är som vanligt, i ett läge då så definitivt inte är fallet. I själva verket är partierna i stort sett eniga om hur högt skattetrycket bör vara, och de konfliktlinjer som målas upp handlar så gott som uteslutande om små justeringar på marginalen. Vad mer är, förändringar (det vill säga höjningar) av skattetrycket kommer de närmaste åren inte främst avgöras på nationell nivå, utan på kommunal, vilket exempel som Filipstad och Sandviken med all tydlighet visar.

I själva verket är gårdagens konfliktlinjer mellan arbetarklassen och (den produktiva) medelklassen idag i stort sett irrelevanta. Arbetarklassen och medelklassen får tillsammans bära utgifterna för såväl det socialbidragstagande prekariatet som den nya klassens parasiter, och utgör i ekonomisk bemärkelse idag därför också en och samma klass. Genom att lura i arbetare och tjänstemän att deras klassintressen står i motsättning till varandra, kan makten dock härska genom att söndra. Genom att hålla liv i gårdagens konflikter mellan arbetare och tjänstemän, förhindrar man också att arbetare och tjänstemän inser att de sitter i samma båt, och att de har gemensamma fiender som de med fördel bekämpar tillsammans. Av just denna anledning ligger det också i etablissemangets intresse att utmåla gårdagens konflikter som fortsatt relevanta. Värnskatten är bara ett i raden av exempel på detta.

Distraktionen sker emellertid också genom att en helt ny sorts frågor utmålas som centrala. Ett mycket talande exempel på detta är den allt annat än objektiva rapporteringen om de skattefinansierade så kallade konstverk, som i själva verket utgörs av synnerligen medvetna provokationer riktade mot de människor man inom den nya klassen ser som ett hot. Sådana debatter är ur högerns synvinkel särskilt förrädiska, då man å ena sidan ostört låter vänstern flytta fram sina positioner om man ignorerar dem, och å den andra låter sig distraheras från vad som är betydligt mer angeläget om man väljer att plocka upp den kastade handsken. Detta är en avvägning som måste göras från fall till fall, men en bra huvudregel är sannolikt att kompromisslöst hålla fast vid sin ståndpunkt, aldrig försitta en chans att påpeka att det rör sig om distraktioner i form av renodlade maktdemonstrationer från etablissemangets sida, och därefter vägra låta sig distraheras att inleda någon ytterligare debatt om saken.

Distraktionen är idag ett av vänsterns viktigaste politiska vapen. Som metod är den i grund och botten dock ganska genomskinlig, och den höger som ändå går i fällan har i någon mening endast sig själv att skylla.

2019-09-15

Om rasismnarrativet och dess funktion

Mina esoteriker på Kobaïa:

För ett flockdjur som människan är ett mått av xenofobi inte bara någonting naturligt, utan framför allt en djupt rotad instinkt vi inte kan värja oss från med mindre än att vi skriver om vår egen arvsmassa. Vi är produkten av oräkneliga generationer av genetiskt urval i en miljö där xenofobi varit en framgångsrik överlevnadsstrategi, vilket präglar vilka vi är, alldeles oavsett vad vi på ett intellektuellt plan råkar tycka om den saken. Detta ger rasismens nuvarande ställning som den moderna människans arvsynd en särskild pregnans, då denna uppfattning i någon mening också är sann i den mest bokstavliga av bemärkelser. Rasismen är någonting vi alla bär inom oss, och i en tid då samma rasism anses utgöra någonting alldeles särskilt förkastligt, gör detta oss också alla till syndare.

Naturen kan därmed vid första anblick tyckas ge vänstern i allt väsentligt rätt i frågan, men verkligheten kompliceras av att vänsterns narrativ om rasismen vilar på två ytterligare outtalade förutsättningar. För det första ignorerar man fullständigt de flesta människors xenofobi, och omdefinierar rasism som någonting endast vita människor kan hemfalla till, eller i den mån man anlägger ett något mer nyanserat perspektiv, någonting som bara kan drabba en person med mörkare hudfärg än den som gör sig skyldig till det. För det andra utgör antagandet att just rasism skulle utgöra någonting synnerligen förkastligt ett högst subjektivt värdeomdöme som, utan att någon ansats gjorts för att leda detta i bevis, därefter får fungera som en logisk premiss i all vidare härledning.

Att ett idealiskt samhälle också är ett samhälle befriat från rasism är någonting de flesta säkerligen kan instämma i, precis som de flesta också kan instämma i att ett idealiskt samhälle är ett samhälle befriat från kriminalitet, sjukdom, lidande och sorg. Det samhälle verkliga människor av kött och blod lever i är dock inte ett sådant samhälle, och ju mer fjärran från denna idealbild ett samhälle befinner sig, desto mer orealistiska blir också kraven på att människor skall leva upp till sådana ideal. I 1960-talets etniskt homogena Sverige var det till exempel lätt att förfasas över hur svarta behandlades i den amerikanska södern, men i den mån någon flyttade med sin familj från dåtidens Sverige till dåtidens Alabama, skulle vederbörande med stor sannolikhet också oroas över hur de federala kraven på en integrerad skola skulle påverka de egna barnen. Att vara en kompromisslös antirasist i praktiken är, när det kommer till kritan, betydligt lättare när det egna landet, den egna staden eller det egna bostadsområdet är etniskt homogent, än när så inte är fallet.

Att bli kallad rasist är idag någonting av det mest förödande en människa kan bli anklagad för. Anklagelsen kan leda till social utfrysning, uthängning och förlorade eller försämrade försörjningsmöjligheter. Att bli utpekad som rasist är förknippat med ett socialt stigma så långtgående att detta inte sällan uppfattas som någonting värre än ett digert brottsregister. Detta sker dock i ett sammanhang där praktiskt taget alla i varierande utsträckning är rasister. De personer som samlas kring skampålen för att fördöma rasisten som fjättrats vid den har i regel få personer från avlägsna kulturer i sin vänkrets, utgår så gott som alltid automatiskt från att de sprängdåd de läst om i tidningarna begåtts av personer med invandrarbakgrund och känner instinktivt olust när de, på väg hem från krogen, möter utåtagerande unga män som konverserar högt på ett språk de inte förstår.

Narrativet om rasismen utgör med andra ord i mångt och mycket en kollektiv neuros, där man är livrädda för sina egna känslor, och väldigt snabba med att projicera dessa på andra. Vad mer är, detta sker i ett sammanhang där alla vet att de senaste årtiondenas invandring är intimt förknippad med det ständiga flödet av dåliga nyheter och rubriker om alltmer spektakulära grova brott. Ju mer naturligt det blivit att motsätta sig den förda invandringspolitiken, desto mer skambelagt och stigmatiserande har det dock också blivit att uppfattas som rasist. Ju djupare klyftan mellan den invandring människor läser om i tidningarna och den invandring de möter i sin vardag har växt sig, desto mer svavelosande och kategoriska har fördömandena av den som dristar sig till att påstå att allt inte är väl också blivit.

Det finns någonting synnerligen perverst och patologiskt i detta. Det är i en tid då människor har synnerligen goda skäl att vara förbannade, som deras känslor mer än någonsin tidigare blivit tabu. Det är i en tid då utrymmet för idealism är högst begränsat, som människor förväntas anamma den kompromisslösa idealistens syn på rasism. Det är i en tid då svinaktigt beteende blivit mer utbrett än någonsin i modern tid, som ifrågasättande av samma svinaktiga beteende blivit förenat med stora sociala risker. Det är i en tid då vi har mer erfarenhet än någonsin tidigare av främmande kulturer, som vi förväntas låtsas som att sådana kulturer inte skiljer sig nämnvärt från vår egen.

Som av en händelse är detta också en ordning som, förutom att gynna kriminella, bedragare och islamister, även gynnar Morgan Johansson, Annie Lööf, Fredrik Reinfeldt, Per Svensson och Helle Klein, det vill säga just de makthavare och aktivister vilkas makt, karriärmöjligheter, status och uppburna ställning står och faller med att invandringen i det officiella narrativet framställs som en succé (eller åtminstone någonting odramatiskt), i stället för vad alla innerst inne vet att den är, det vill säga någonting som varit till stor nackdel för Sverige. Att parallellerna till såväl totalitära stater som destruktiva psykologiska försvarsmekanismer är många och uppenbara, hindrar inte att denna ordning hyllas som upplyst, liberal, sund och rationell.

2019-09-11

Om den nya klassen och dess branschorgan

Mina avmagrade gengångare som hemsöker syldaviska atomforskningsanläggningar:

På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting blev vi nyligen varse om en fascinerande publikation vid namn Aktuell Hållbarhet. Vad som gör den intressant är varken de förutsägbara reportagen eller det faktum att formspråket andas offentlig sektor, utan att detta branschorgan för anställda inom hållbarhet ger den utomstående läsaren en mycket pedagogisk inblick i managersamhället och dess ekonomi. Längst upp på nätutgåvan återfinns ett sidhuvud som, om man bortser från en genväg till startsidan, inleds med länkarna Karriär, Utbildning, Event och Annonsera. Redan här börjar misstanken om att det inte i första hand är tidningens omsorg om miljön som drar läsare göra sig gällande, och när man därefter följer länken Karriär blir det snabbt uppenbart att hållbarhet i själva verket är ett kodord för big business.

Under Karriär finner man ett antal utannonserade tjänster som chef, sakkunnig och senior rådgivare. Merparten av dessa lär inbringa en lön långt över genomsnittet, och av arbetsgivarna att döma kommer merparten av dessa löner direkt eller indirekt betalas med skattepengar. Återvänder man därefter till startsidan får man också en mycket belysande inblick i vad arbetsuppgifterna består i. Här finner vi många exempel på ogenerad tjänstemannaaktivism. Här finner vi hyllningar till Miljöpartiet och Greta Thunberg. Här finner vi floskulösa utläggningar om vikten av dyr och ineffektiv symbolpolitik. Här finner vi personliga intervjuer med framgångsrika supermanagers som klättrat särskilt högt på karriärstegen. Här finner vi debattartiklar av aktivister som med stor inlevelse bedyrar sina skattefinansierade fögderiers existensberättigande. Här finner vi sponsrade artiklar från storföretag med hög miljöbelastning, i vilka dessa storföretags hållbarhetskarriärister berättar om hur just den egna arbetsgivarens koldioxidutsläpp i själva verket är en välsignelse för miljön. Et cetera.

Om Aktuell Hållbarhet hade varit vad den utgav sig för att vara, hade tidningen varit full av insändare kritiska till nedstängningen av kärnkraftsreaktorer. Den hade bjudit läsarna på reportage om fusionsforskning och ställt högljudda krav på byggandet av toriumreaktorer, med mera. Aktuell Hållbarhet är dock inte vad den utger sig för att vara, utan ett branschorgan för den nya klassen. Tidningens läsare består främst av människor som inte producerar någonting av värde, men som trots detta anser sig vara värda hög status, prestigefulla yrkestitlar, höga löner, ståndsmässigt boende och goda karriärmöjligheter. För att uppnå detta har man mutat in en nisch åt sig själva, där allt detta kan uppnås på andras bekostnad. I detta är man långtifrån ensamma, utan tvärtom exempel på någonting på väg att blir regel snarare än undantag. Exakt samma företeelse ligger bakom att antalet anställda kommunikatörer i landets kommuner uppvisar en imponerande tillväxt, att HSB låter medlemsavgifter gå till att producera en tidning som knappt någon vill ha, att det finns myndigheter som skulle kunna läggas ned utan att någon över huvud taget märkte något, och så vidare.

Det argument som åberopas till försvar för detta är i stort sett alltid att man gör någonting gott. Det heter att man räddar miljön, stärker demokratin, bidrar till integrationen, bekämpar rasismen eller arbetar för andra mål som i breda lager uppfattas som behjärtansvärda. I den mån resultaten ens är positiva, är de i regel dock så blygsamma att de inte på något sätt motiverar denna gigantiska omfördelning av resurser. Att syftet uppfattas som just gott är dock någonting man skamlöst använder sig av för att kväsa kritiken. När en manager ur den nya klassen får sina arbetsuppgifter ifrågasatta av de arbetare som på skattsedeln tvingas vara med och betala hennes sexsiffriga lön, blir det omedelbara svaret en raljant utläggning om obildade tölpar som vill låta ondskan segra. Vad mer är, i detta får hon lika omedelbart stöd av managerekonomins alla övriga parasiter. Man har i allmänhet förvisso intalat sig själva att man faktiskt gör gott, men på ett undermedvetet plan vet man instinktivt att ordningen bara kan fortleva om man, parasiter emellan, håller ihop.

I en sådan ordning finns endast två acceptabla roller att spela för personer utanför den ingrupp den nya klassen utgör. Man kan antingen agera röstboskap genom att rösta på de partier som garanterar ordningens politiska fortlevnad, eller vara en produktiv medborgare som utan att protestera betalar de skatter som säkrar ordningens finansiering. För de rabulister som väljer att inte ställa upp på dessa villkor känner dock den nya klassens vrede inga gränser.

2019-09-09

Folkpartister på gränsen till åsiktsbrott (Fredrik Malm upptäcker Katedralen)

Mina hemlösa neomoskoviter i förskingringen:

Där man i naturen finner asymmetrier, finner man inte sällan också någonting intressant. Enligt gängse fysikaliska modeller borde det till exempel vid universums födelse ha bildats lika mycket materia som antimateria, varpå dessa båda varianter av materia borde ha förintat varandra fullständigt. Att du kan läsa den här texten är en följd av att verkligheten inte överensstämmer med teorin. När all antimateria hade förintats återstod ett överskott av vanlig materia, vilket möjliggjorde för stjärnor, planeter, komplexa organiska molekyler och ryggradsdjur att bildas. Ett annat exempel på asymmetri i naturen är den ur en fysikers synvinkel på en och samma gång så både obetydliga och fundamentala skillnad som råder mellan dåtid och framtid. Börjar man sätta sig in vad Paul Dirac hade att säga om saken kan man dessutom ledas att misstänka ett samband mellan dessa båda företeelser, men nu börjar vi avvika oroväckande mycket från ämnet...

Asymmetrier av detta slag återfinns dock inte bara i naturen utan även i mänskliga aktiviteter som politik, och ett av de mest slående exemplen på detta består i vad som är tillåtet för vänstern respektive högern att göra. När man inom vänstern hyllar en diktator eller massmördare är detta ett utslag av charmig revolutionsromantik. När man inom högern gör samma sak (och då även när diktatorn eller massmördaren i fråga bara en bråkdel så grym och blodtörstig som vänsterns maskotar) är detta emellertid skäl för social utfrysning, avsked och alarmistiska ledartexter om att 1930-talet är på väg tillbaka. Detta gäller inte bara synen på mördare och envåldshärskare, utan återkommer på område efter område. En vänsterpolitiker får vara vulgär, ljuga och smutskasta sina meningsmotståndare i stort sett ostört. Högerpolitiker, däremot, blir föremål för krigsrubriker och uteslutningsärenden så fort de uppvisar blott tendenser till samma beteende.

Detta högst asymmetriska förhållningssätt tas idag för så naturligt att det sällan blir föremål ens för debatt. Förmenta högerpartier tar det hela för rimligt, och de journalister som ens kostat på sig att reflektera över saken är lika sällsynta som fjällrävar på Zanzibar. Företeelsen är i själva verket så utbredd att den i regel tjänar utmärkt som indikation på vad som faktiskt är en höger- respektive vänsterståndpunkt. De åsikter som tolereras av nyhetspresentatörer och skattefinansierade NGO:er är i allmänhet vänster, medan de som blir föremål för fördömanden, avståndstaganden, kritisk granskning och så kallad civil olydnad med stor sannolikhet är höger. Vad mer är, att liberala åsikter så gott som alltid tillåts passera detta nålsöga är en direkt konsekvens av vad vi tidigare konstaterat, nämligen att liberalismen inte bara är en vänsterideologi, utan alla vänsterideologiers moder. Rent begreppsmässigt råder förvisso stor förvirring kring detta grundläggande sakförhållande idag, men även om få längre kan formulera det i ord har man inom vänstern på det omedvetna planet inga svårigheter att skilja vänner (liberaler) från fiender (högern).

Det vore i sak fel att säga att liberaler är nöjda med denna ordning, eftersom de är i stort sett omedvetna om den. En liberal är helt och hållet övertygad om att journalister förhåller sig neutrala till vad de rapporterar om, och finner därför heller ingen anledning att vare sig invända mot eller skatta sig lycklig över sakernas tillstånd. När journalister fabulerar om nazismens återkomst, om att motståndet mot invandringspolitiken är en produkt av ryska påverkansoperationer och om att rasismen breder ut sig epidemiskt, ser liberalen detta som såväl professionell som helt och hållet neutral nyhetsförmedling. När våldsamma vänsterextremister och militanta djurrättsaktivister hålls om ryggen av höga makthavare finner liberalen måhända stundom detta en aning anmärkningsvärt, men inte mer än så. När skattepengar regnar över islamister finner liberalen heller ingen större anledning att protestera. För liberalen är detta blott tecken på en sund, rationell och faktabaserad ordning.

Kort sagt, en liberal befinner sig så gott som alltid med god marginal innanför åsiktskorridorens väggar, vilket också förklarar den så gott som totala bristen på förståelse för hur någon kan finna sig utanför dem. I en fråga frontalkolliderar dock den liberala ståndpunkten med journalistskråets, kulturetablissemangets och tjänstemannaaktivistkårens, nämligen den israeliska. En del liberaler som Carl Bildt rundar pragmatiskt detta problem genom att i just denna fråga överge den renläriga liberala hållningen, men för de liberala purister som ironiskt nog vanligtvis tillhör åsiktskorridorens mest aggressiva grindvakter är detta inte ett alternativ. Ett mycket belysande exempel på en sådan liberal finner vi i riksdagsmannen Fredrik Malm (L).

Fredrik Malm har i fräna ordalag kritiserat Svenska kyrkan för dess hållning i Israelfrågan. Han har i lika fräna ordalag kritiserat en skola där elever tillåtits stoppa ett föredrag om landet. Han har kritiserat och raljerat över artister som uppmanat till bojkott av Israel, han har kritiserat Stefan Löfven och Margot Wallström för deras uttalanden om samma land och han har kallat en Israelfientlig demonstration i vilken en socialdemokratisk riksdagskollega deltog för "vidrig". Fredrik Malm finner kort sagt inte bara vänsterns hållning i frågan motbjudande, utan tycks också vara på det klara med att politiseringen av civilsamhället lett till att även bland annat Svenska kyrkan anslutit sig till denna linje. Vad Fredrik Malm dock inte tycks se är mönstret. Han kritiserar visserligen den breda vänstern i just denna fråga, men förmår varken se sin egen roll eller att detta bara är toppen av ett isberg. I själva verket har Malm inte bara aktivt bidragit till att den Israelpolitik han kritiserat Stefan Löfven och Margot Wallström för kunnat fortsätta. Han har framför allt i praktiken konsekvent ställt sig på vänsterns sida i kulturkriget, bortsett från några irrelevanta och pliktskyldiga distraktioner till invändningar i frågor helt utan praktisk betydelse.

Problemet för puristliberalen är att Israel idag fyller samma funktion för vänstern som Rhodesia och Sydafrika gjorde på 1970- respektive 1980-talet. Man anser måhända att landet kan få finnas kvar, men att det först måste underkasta sig villkor dikterade utifrån. Få liberala purister delar denna vision, men bidrar inte desto mindre genom sina vänsterreflexer till att göra den mer sannolik. Talande nog finner vi här också att Malms kritik av Svenska kyrkan i dagarna gett upphov till kritik från andra liberaler kända för hög liberal svansföring. Vad vi här ser utspela sig i realtid är i själva verket exakt vad Lecky beskriver i Democracy and Liberty, nämligen en liberalism som ständigt gör avkall på sina principer, bara för att därefter retroaktivt beskriva resultatet av de egna kapitulationerna i termer av "framsteg".

2019-09-07

Fredrik Reinfeldt AB och managerekonomin

Mina självuppoffrande krigare på Kobold och Härd, tillika arvtagare till den långväga beskyddaren Phssthpok:

I vår reportageserie Managersamhället och dess ekonomi har vi idag kommit till ett företag vid namn "Fredrik Reinfeldt AB". Aktiebolaget har den något oortodoxa inriktningen "författarskap, föreläsningsverksamhet samt rådgivning inom geopolitik, arbetsmarknad, globala förändringar och ledarskap", och drivs precis som namnet antyder av den folkkäre tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt. Verksamhetens påbörjades strax efter att herr Reinfeldt sent en septembernatt 2014 gjorde en snabb och abrupt sorti från politiken, och har sedan starten gjort en ansenlig vinst på sammanlagt 65 miljoner kronor.

Det hela är med andra ord ett typexempel på vad den politiskt skolade managern i sin opinionsbildning älskar att lyfta fram som en framgångssaga. En tidigare politiker återuppfinner sig själv som framgångsrik Entreprenör™, bidrar till välfärden genom att betala in åtskilliga miljoner i skatt, och skapar värde till glädje för alla. Berättelsen är så tilltalande och sedelärande, att när den 23-årige tidigare CUF-höjdaren som nu tjänar sexsiffrigt på sitt nya jobb på Timbros kommunikationsavdelning skrivit en plastig artikel om saken, och efter att man betalat Facebook pengar för att denna skall dyka upp som sponsrat inlägg i vanliga människors flöden, så föreställer man sig från arbetsgivarens sida att genomslaget denna gång måste bli massivt. Problemet med detta är inte främst om att det vittnar om en usel känsla för opinionsbildning, utan att det är fel i sak. I själva verket har nämligen väldigt lite värde skapats i Fredrik Reinfeldt AB.

Att den före detta statsministerns företag förmått visa upp imponerande vinster har mycket lite med gott entreprenörskap eller talang att göra, utan är en konsekvens av att grundaren är känd och har ett gott kontaktnät. Att företaget får uppdrag beror på att många som förvaltar andra människors pengar gärna använder just andra människors pengar till att hjälpa en vän, återgälda en tjänst eller få möjligheten att höra en före detta statsminister tillika stor ordkonstnär hålla ett föredrag. I den mån en transaktion till Fredrik Reinfeldt AB faktiskt är till nytta för de människors vilkas pengar man är satta att förvalta, sker detta i stort sett uteslutande genom ljusskygga former av lobbying som, även om de är till nytta för uppdragsgivaren, är till skada för skattebetalarna och samhället i stort.

Den verklighet i vilken Fredrik Reinfeldt AB verkar kan liknas vid ett vattenledningsnät. På den ena sidan pumpar man in rent vatten i systemet, på den andra återfinns kunder som betalar för sitt drickvatten. Vad de personer som hävdar att Fredrik Reinfeldt är en skicklig entreprenör gör är att likna den forne statsministern vid ägaren till vattenverket, det vill säga någon som tillhandahåller en viktig tjänst som uppskattas av de betalande kunderna. I själva verket fyller dock Fredrik Reinfeldt AB en helt annan funktion. I vattennätet finns nämligen också ett antal läckor, genom vilka rent vatten rinner ut och går förlorat. Så länge man inte åtgärdar dessa läckor uppstår förluster, och för att täcka dessa förluster måste kunderna faktureras både för det vatten de gör åt och det vatten som till följd av de många läckorna går förlorat på vägen. Det är här den folkkäre före detta statsministern kommer in i bilden. En av dessa läckor går nämligen under namnet Fredrik Reinfeldt AB.

Fredrik Reinfeldt AB verkar i en bransch som upplevt en explosionsartad tillväxttakt i managersamhället, och vars medlemsföretag specialiserat sig inom affärsområdena svågerkapitalism, vänskapskorruption och lobbying. Man producerar stora mängder floskler, varmluft och corporate bullshit, men ägnar sig endast i ytterst ringa omfattning åt värdeskapande verksamhet. Den funktion man fyller i ekonomin är den av rost och friktion. Man föraktar de näringsidkare som bemödar sig att producera någonting mer konkret än varmluft, man ser frånvaron av starka ägare som någonting bra, man berikar sig på det överskott andra skapar, man utnyttjar omsorgsfullt varje osunt incitament till sin egen fördel och man ser allt från höga skatter till politisk regleringsiver som gyllene affärsmöjligheter.

Ingenting av detta har dock gissningsvis föresvävat ägaren till Fredrik Reinfeldt AB. När han själv får lägga ut texten är det en man med en driftig och flitig entreprenörs självbild vi möter. Vad mer är, han antyder även att många av de som faktiskt skapat värde under sina yrkesverksamma liv är både lata och obenägna att, likt vad han själv menar sig ha gjort, byta karriär mitt i livet. Kort sagt, ägaren av Fredrik Reinfeldt AB tycks inte bara själv se sig som en oumbärlig del av ekonomin, utan därtill som en förebild för andra. Mellan raderna framträder också en nedlåtande och oförstående syn på de vanliga människor som bara lyckas tjäna ihop några tiotusentals kronor per månad. Att dessa i själva verket ofta är långt mycket mer produktiva än vad han själv är, är sannolikt någonting han inte för en sekund har reflekterat över.

Inte desto mindre bör vi vara tacksamma för Fredrik Reinfeldt AB. Företaget bidrar, tack vare sin namnkunnige ägare, till att belysa den milsvida skillnad mellan teori och verklighet som råder i ekonomiska frågor. Den rådande ordningen både försvaras och kritiseras utifrån antagandet att den skulle vara kapitalistisk, men managersamhällets ekonomi utgör i själva verket ett radikalt avsteg från den traditionella kapitalismen och dess spelregler. Den utbredda bristen på insikt om just detta får inte sällan såväl högern som vänstern att göra sig till åtlöje, men den före detta statsministerns nya karriär som dilettantentreprenör har potentialen att vara en ögonöppnare för åtminstone en och annan.

2019-09-06

Om brexit och liberal despoti

Mina floskelmissbrukande managementkonsulter:

Det påstås ofta att ordet demokrati inte är synonymt med en ordning där majoriteten får sin vilja fram. Innebörden av demokrati, påstås det, är en rättsstat med maktdelning, yttrandefrihet och skydd för minoriteter, med mera. Denna tolkning av demokratibegreppet är dock, trots att förespråkarna sällan försitter en chans att påstå att de i detta har stöd av välrenommerade 1600-talsfilosofer, så ny att den lyste med sin totala frånvaro i läroböckerna så sent som för något årtionde sedan. Vad mer är, att denna retorik idag inte bara torgförs av liberaler, utan även av socialdemokrater, gör historieförfalskningen ännu mer oförblommerad. Detta av den enkla anledningen att Sverige under Socialdemokraternas glansdagar styrdes enligt riktlinjer väsensskilda från de principer socialdemokrater idag högtidligt men med en läpparnas bekännelse påstår sig stå bakom i syfte att splittra oppositionen.

Att majoriteten alltid får sin vilja fram är i själva verket exakt vad begreppet demokrati betecknar. Av just denna anledning var demokrati länge inte bara ett skällsord i liberala kretsar, utan framför allt någonting man till varje pris ville undvika. Den ordning man i stället förespråkade var Republik, eller, med en modernare benämning, liberal demokrati. Med detta avsågs att rösträtten skulle vara begränsad, och att starka konstitutionella och institutionella skyddsmekanismer skulle göra det omöjligt för även en majoritet av de röstberättigande att utöva förtryck mot en minoritet. Att man misslyckades i sin strävan att hålla demokratin stången blir uppenbart för den som betänker att det var just denna ordning som med tiden kom att kratta manegen för den dysfunktionella socialism som under 1970-talet slutligen lamslog västvärldens ekonomi, men i början av Republikens era uppnåddes inte desto mindre för en tid en ordning som fungerade anmärkningsvärt väl.

Det är just denna era i Republikens tidiga historia, och de spelregler som då gällde, som historierevisionistiska liberaler sedan några år tillbaka hävdar utgör sinnebilden av den egentliga betydelsen av begreppet demokrati. Detta kan, den uppenbara historielösheten till trots, måhända framstå som en sympatisk hållning, men problemet med detta är att vad nämnda liberaler i själva verket förespråkar i bästa fall är en grotesk vantolkning av de ideal man påstår sig stå för. För den tidiga Republikens anhängare var det av avgörande betydelse att ingen majoritet skulle kunna rösta för att inskränka den enskildes rätt till sin egendom, åsikt, världsåskådning, tro eller rätt att uttrycka sig. De inskränkningar av äganderätten som för nutida progressiva är ett legitimt vapen i en kamp för att förbättra världen, hade för den tidiga Republikens arkitekter utgjort en skräckvision. Åsiktskorridorer och Overtonfönster skulle, för den tidiga Republikens filosofer, utgöra en form av förtryck intill förväxling likt det man ägnat sina liv åt att bekämpa. De ständiga de jure- och de facto-inskränkningar av yttrandefriheten nutida liberaler är en drivande bakom skulle, för den tidiga Republikens liberaler, vara någonting man förknippade med en svunnen och mörk tid.

Vad mer är, att man fruktade majoriteten berodde inte på att man hade något emot majoriteter som sådana, utan på att det var från dem man uppfattade att hotet mot den enskilde av matematisk nödvändighet främst skulle komma. Man ansåg förvisso precis som idag att en liten elit hade en väldigt viktig roll att spela i samhället, men varje tanke på att minoriteter skulle äga större rätt än majoriteter att kränka vad man såg som den enskildes rättigheter var dem främmande. Det är dock exakt detta de som gör anspråk på föra arvet från den tidiga Republiken vidare gör idag. På område efter område har en liten minoritet, förenad av föreställningen att man utgör en elit med ett historiskt kall att fostra pöbeln, påtvingat majoriteten en politik denna inte vill ha. Detta har inte skett i form av att man förhindrat majoriteten från att förtrycka minoriteter, utan genom att man utifrån en raskolnikovsk logik tagit sig rätten att betrakta och behandla sina medmänniskor som boskap.

Bakom de liberala slagorden om "demokrati" och "liberal demokrati" döljer sig med andra ord någonting väsensskilt från såväl egentlig demokrati som den tidiga Republikens filosofi, nämligen visionen om liberal despoti. Att de metoder man använder sig av för att kväsa motståndet för varje dag påminner mer och mer om de medel som används för att uppnå samma ändamål i Kina är ingen slump. Man har blivit övertygade om att majoritetens vilja alltid utgör ett hot, och upprättar därför fler och fler brandväggar mellan folkviljan och maktutövningen. Protester avfärdas arrogant med högtidliga referenser till klassiskt liberala tänkare, vilkas budskap man förvanskar så till den grad att de ofta får representera den diametrala motsatsen till vad som ursprungligen avsågs. Den rätt att förtrycka andra som Republikens pionjärer var livrädda att en majoritet skulle tillskansa sig, har i stället erövrats av en radikaliserad och föraktfull minoritet som ser det som sitt kall att neka majoriteten möjligheten att forma sitt samhälle och öde.

Formerna för detta har hittills varit förhållandevis subtila. I samband med att val hållits har man vinnlagt sig om att hjälpligt upprätthålla illusionen av att väljarnas dom respekteras, men den fars som just nu pågår i Westminster är en tydlig fingervisning om att detta kan vara på väg att förändras. Inom den progressiva eliten är man världen över inte bara eniga om att Storbritanniens utträde ur EU skall förhindras, utan man anser sig därtill inte ens längre behöva motivera varför utslaget av folkomröstningen 2016 bör ignoreras. Som av en händelse manifesterar sig också denna osminkade arrogans och nedlåtenhet i anslutning till en fråga av central betydelse för EU:s framtid, det vill säga framtiden för en union som för varje dag gör Europa mindre och mindre demokratiskt, och som för varje dag överför mer och mer makt till ansiktslösa byråkrater och managers.

Brexit blir i ljuset av detta en process med betydligt större konsekvenser än de rent sakpolitiska. Utfallet kommer fungera som en värdemätare såväl på hur snabbt vi närmar oss den liberala despotin som på styrkan i den världsomspännande motreaktion vi sedan några år tillbaka kan se början på. Det är en utveckling som kommer bli mycket avslöjande, och som alla därför också bör följa noggrant.

2019-09-03

Den politiskt skolade managern

Mina falskmyntande keynesianer:

Varje normalbegåvad människa vet att en karuselldörr bromsar in när någon springer fram till den glasskiva som avgränsar den egna cellen från nästa. Inte desto mindre försenas ofelbart varje passage genom en sådan dörr av att någon gör just detta. Det hela tangerar såväl fångarnas dilemma som allmänningarnas tragedi, men med den i sammanhanget avgörande skillnaden att karuselldörrsidioten själv förlorar lika mycket på sitt agerande som alla andra i den fördömda konstruktionen gör. Karuselldörren fungerar därför, utan att detta gissningsvis varit konstruktörernas avsikt, som ett intelligenstest, och i egenskap av sådant har den också någonting mycket osmickrande att säga om mänskligheten i stort.

Karuselldörren skulle dock av precis de anledningar som listas ovan kunna tjäna som en metafor för progressiv politik. På pappret är konstruktionen en bra idé, men i mötet med den irrationella människan visar den sig både fungera dåligt och sätta käppar i hjulet. I den anglosaxiska världen har emellertid karuselldörren (eller, i svensk översättning, svängdörren) i stället blivit en metafor för någonting annat, nämligen företeelsen att en inflytelserik grupp av makthavare hoppar fram och tillbaka mellan politiken och de delar av näringslivet som påverkas mest av politiken. Detta borgar inte bara för intressekonflikter, utan utgör framför allt ett exempel på oförblommerad och storskalig korruption, även om det lägligt nog för de inblandade av någon anledning vanligtvis inte räknas som sådan.

I Sverige finns många exempel på denna och närbesläktade företeelser, men till de mer intressanta hör vad vi på den reaktionära publikationen Fnordspotting valt att kalla för den politiskt skolade managern. Den politiskt skolade managern har aldrig haft ett riktigt jobb, men är trots detta en synnerligen välmående makthavare. Den politiskt skolade managern började sin klättring uppåt i något av de politiska ungdomsförbunden, och på gamla klipp från MUF- och LUF-kongresser (föryngringen sker idag främst i CUF, men Centerpartiet sågs länge som en hopplöst ointressant plattform i sammanhanget) kan man se dem, valpiga versioner av de idag rikskända liberaler som med åren skulle komma att bli de mest högljudda förespråkarna för svågerkapitalism, öppna gränser, mångkulturalism och oreglerad arbetskraftsinvandring. En del av dem gjorde politisk karriär, men de vi här främst har i åtanke tröttnade snabbt på partipolitiken och omsatte i stället de kontakter man hade odlat under åren i ungdomsförbunden i en karriär inom näringslivets branschorganisationer.

Man finner dem idag på Almega, Svenskt näringsliv, Timbro, PR-byråer, lobbyistorganisationer och liberala opinionsredaktioner. De anlitas emellanåt som expertkommentatorer eller debattörer, och medverkar gärna i allehanda nyhetspaneler. De refererar precis som i sin ungdom gärna till Friedrich von Hayek och Ayn Rand, men retoriken är i regel så plastig och endimensionell att den sannolikt driver bort fler än den lockar. De älskar, trots att de aldrig gjort ett hederligt handtag i sina liv, att förmana människor att såväl bli mer attraktiva på arbetsmarknaden som att jobba hårdare, längre och effektivare. De har inte sällan rykte om sig att vara whiz kids, men visar sig trots detta gång på gång vara odugliga på att driva företag och skapa värde, odugliga på opinionsbildning och odugliga på att vinna val. De förklarar mer än gärna hur det ligger till, men resonemangen vittnar vanligtvis om en ytterst begränsad insikt i sakernas tillstånd. I själva verket hade man i de flesta fall sannolikt varit tvungna att sänka den egna levnadsstandarden drastiskt, vore det inte för det oreflekterade flödet av pengar från näringslivets alla PR-organisationer, på vilka man intalar sig att man på detta sätt når ut. I den mån den politiskt skolade managern faktiskt har någonting värdefullt att bidra med, är detta kontakter i form av personlig vänskap med de gamla stallbröderna från ungdomsförbundstiden som nu är riksdagsmän, politiska talesmän och partistyrelseledamöter. Sådana kontakter kan inte sällan omsättas i svågerkapitalistiska lagändringar, om vilka mången ledande politiker med tiden kommer tvingas konstatera att vi har varit naiva.

Att den borgerliga högern är usel blir i ljuset av detta inte särskilt förvånande. Det är den politiskt skolade managern som fått sköta PR-arbetet både utanför och inifrån partierna, och det är den politiskt skolade managerns ungdomliga idéer om öppna gränser som i mångt och mycket tillåtits forma invandringspolitiken. Det är den politiskt skolade managerns vaga och teoretiska föreställningar om en fri marknad som omsatts i den svågerkapitalism som sålts in med pastellfärgade och hårspraysdoftande 1980-talsparoller som "valfrihet". Det är den politiskt skolade managerns vaga föreställningar om laissez faire som omsatts i ett regelverk för arbetskraftsinvandring så lurendrejerivänligt att det fått mången bedragare att jubla av lycka. Den politiskt skolade managerns drömmar om London och New York har omsatts i föreställningar som den om den chica mångkulturalismen, och den politiskt skolade managerns ungdomsminnen av Hollywoodproduktioner i jetsetmiljö och svartklubbar med plastig new romantic-musik har sublimerats till föreställningar om att människor inte behöver traditioner eller sammanhang, och att hedonism är någonting eftersträvansvärt.

Det är den politiskt skolade managerns luddiga begrepp om frihet som skapat en kriminalitet så epidemisk att det krävs en polisstat för att ha en chans att mota den. Det är den politiskt skolade managerns luddiga begrepp om marknadslösningar som gjort affärer med den offentliga sektorn till en betydligt mer attraktiv affärsidé än värdeskapande verksamhet. Det är den politiskt skolade managerns luddiga vision av individualism och hans bristande förståelse för kultur som lett till att svenska kommuner knäcks av skenande socialbidragskostnader. Det är den politiskt skolade managerns luddiga vision av en kosmopolitisk värld som lett till segregation, hat och eroderad tillit. Den politiskt skolade managern har talat sig varm för äganderätten och den personliga integriteten, samtidigt som den politik han varit med om att förverkliga resulterat i att risken för att utsättas för inbrott, rån och våldsbrott ökat drastiskt. Listan över den politiskt skolade managerns många misslyckanden är imponerande, men inte lika imponerande som den hybris som yttrar sig i att han trots detta själv är totalt oförmögen till självkritik.

Den politiskt skolade managern är dock inte ett helt och hållet svartvitt väsen. Han började ofta sin bana som en väldigt sympatisk person, och spelade därtill under 1980-talets nyliberala reaktion en viktig roll i kampen mot den så dominerande socialismen. Den Lasarosliberalism som följde på den socialistiska parentesen skulle med tiden dock visa sig vara lika minst lika patologisk som ordningen den hade ersatt, vilket inte desto mindre den politiskt skolade managern visat sig notoriskt oförmögen att ta in. Där vi idag befinner oss utgör han därför, i egenskap av en fyrkantig, dogmatisk, stjärnögd och arrogant person utan någon form av markkontakt, en mer destruktiv kraft än någonsin tidigare.

2019-09-01

Om politikerförakt genom historien

Mina bannlysta vänner extramuros:

Till de många fördelarna med att läsa ideologiska böcker skrivna innan någon nu levande människa ännu var född hör inte bara det vuxna, värdiga och respektfulla tilltalet, utan också de värdefulla perspektiv sådan läsning ger på vad som i våra dagar ofta tas för eviga sanningar. De långa utläggningarna om ämnen som de juridiska formerna för jordbruket på 1800-talets Irland kan visserligen ha en stundom något uttröttande effekt på den nutida läsaren, men detta kompenseras mer än väl av den klarhet och insikt en text oförstörd av mer än ett århundrade av progressivism, whighistoria, materialism och spirituellt vakuum erbjuder en törstande vandrare i modernitetens öken.

Till de mer intressanta aspekterna av detta hör de uppfattningar om sakernas tillstånd man mellan raderna kan utläsa att författaren utgår från att varje läsare delar med honom, och som därför tas för så självklara att de ibland inte ens uttryckligen redogörs för innan författaren börjar dra slutledningar utifrån dem. Detta kan inledningsvis bli en aning förvirrande för den nutida läsaren, av den enkla anledningen att vad som en gång ansågs som både självklart och allmängiltigt med tiden ofta blivit förpassat till giftskåpet. Med tiden övergår dock detta i en tilltagande insikt om hur mycket läsarens världsbild formats av vad som, när det kommer till kritan, varit regelrätt propaganda.

Ett särskilt anmärkningsvärt exempel på detta är hur synen på politikerförakt förändrats genom åren. Politikerförakt anses idag inte bara utgöra någonting oönskat, utan också någonting direkt farligt. Politikerförakt påstås utgöra ett hot mot demokratin, dess orsaker söks inte sällan i utländska påverkansoperationer och så kallat näthat anses extra graverande när föremålet för detta är politiker. Att så är fallet tas idag för så självklart att ytterst få ens bemödar sig med att förklara varför det förhåller sig så, trots att åtskilliga nyhets- och opinionstexter skrivs på temat. Vid närmare betraktelse visar sig dock denna förment eviga sanning vara en ganska ny företeelse. Att politiker inte är att lita på var ett stående skämt inom satiren så sent som för några årtionden sedan. Går man ännu längre tillbaka finner man att ett grundmurat förakt mot politiker (och då i synnerhet demokratiskt tillsatta sådana) inte bara sågs som någonting oskyldigt, utan som någonting sunt och i allra högsta grad befogat.

Detta var inte på något sätt enbart en folklig åsikt, utan tvärtom i allra högsta grad även en liberal sådan, och när den amerikanska konstitutionen författades genomsyrades därför också arbetet av just denna inställning. Grundlagsfäderna utgick krasst från att usla politiker förr eller senare skulle komma till makten, och försökte därför (förgäves, som det skulle komma att visa sig) konstruera en konstitution som minimerade den skada sådana politiker skulle kunde åsamka landet. När det under århundradet som följde visade sig att korruption, klientelism och ogenerat röstköpande blev konsekvenserna av att andelen röstberättigade växte, tillhörde namnkunniga liberaler av samma anledning de ledande politikernas allra fränaste kritiker och belackare. Till följd av folkligt missnöje stiftades med tiden nya lagar mot korruption, men dessa var inte sällan lätta att runda och tjänade i många fall främst som en påminnelse om hur oförmögna politiker var att motstå de många frestelser som mötte dem i deras yrkesroll.

Denna kritik var dock ingenting som av ett enigt etablissemang fördömdes som någonting suspekt eller illasinnat, utan tvärtom fanns en utbredd medvetenhet om att det var så politiken fungerade. Konstitutioner och institutioner förmådde alltjämt hålla problemen på en hanterbar nivå, varför många nöjde sig med att konstatera att politikerna var korrupta, och därefter fortsatte att sköta sitt. I samband med 1900-talets båda världskrig skulle dock detta komma att förändras av två anledningar. För det första ledde krigen till en kraftig och permanent utbyggnad av statsapparaten, vilket i sin tur ledde till att en betydligt större andel av den totala ekonomin nu kontrollerades av de politiker som så länge setts som korrupta. För det andra skruvades den progressiva retoriken i samband med krigen upp så till den grad att man från progressivt håll själva började tro på den. Den som kritiserade politikernas röstköp och korruption, började man nu någonstans resonera, kritiserade också de makthavare som hade lett kampen mot Hitler.

Det tidigare samförstånd mellan politiker och allmänhet som hade kunnat sammanfattas med orden "ni hatar oss, vi lurar skjortan av er", skulle med tiden därför också alltmer bli någonting man från politiskt håll inte kunde finna sig i. Korruptionen och maktmissbruket ökade visserligen i takt med att staten blev större, men ju mer de progressiva föreställningarna flyttade fram sina positioner, desto mer moraliskt oantastliga lyckades man från politiskt håll också intala sig själva att man var. Politikerförakt kom därför att framstå som någonting mer och mer suspekt, för att till slut också bli någonting direkt smutsigt och subversivt. Detta har sannolikt skett utan att man från maktens håll i allmänhet haft vare sig ondskefulla eller konspiratoriska avsikter. I de flesta fall har man säkert intalat sig att politikerföraktet är någonting såväl obefogat som skadligt, och den vrede som riktas mot de väljare som inte förmår att uppskatta politikernas storartade insatser på till exempel invandringens och brottsbekämpningens områden är säkerligen allt som oftast genuin. Inte desto mindre är det politikerna och inte folket som har någonting att vinna på att politikerförakt utmålas som oanständigt, och att så också mer och mer blir fallet är därför näppeligen att betrakta som en slumpmässig förändring.

2019-08-29

Om kattmat och socialliberala opinionstexter

Mina polarforskande Miskatonicgeologer:

Är kattmat en delikatess? Enligt en studie beställd av den reaktionära publikationen Fnordspotting anser en överväldigande majoritet av våra läsare att så ej är fallet, men inte desto mindre har vi vid återkommande tillfällen kommit på er med att, åtminstone i överförd betydelse, frossa i just kattmat. Vad som avses med detta är inte er ovana att titta på Opinion live (även om vi säkert får tillfälle att återkomma till detta), utan det faktum att så många av er gång på gång närmast köar för att hylla menlösa och urvattnade opinionstexter publicerade i kända publikationer när dessa innehåller ett kryddmått ljummen systemkritik.

Någon som återkommande blir föremål för den anemiska och vilsna delen av högerns hyllningar är en ledarskribent på Dagens Nyheter som vi kan kalla för Stig-Helmer Erikson. Erikson kan stundom, efter en lång inledning om den överhängande risken för ett nazistiskt Machtübernahme, sticka ut hakan genom att påpeka att det också är dåligt när militanta vänsteraktivister misshandlar unga liberaler. Han kan, efter att ha ägnat merparten av textmassan åt att redogöra för Hanif Balis många brott mot mänskligheten, ibland nämna något om någon uppburen vänsterpolitiker som också betett sig illa. Erikson kan, efter att ingående förklarat varför kritikerna av mångkulturalismen gör sig skyldiga till samma sak, pliktskyldigt skriva några kritiska ord om identitetspolitiken. Emellanåt kan Erikson till och med uppvisa en gnutta humor. Allt detta återfinns dock insprängt i en produktion som till allra största del består av i bästa fall helt meningslösa och i värsta fall direkt destruktiva texter.

För detta får Erikson ofta beröm av den strykrädda minimjölkshöger han själv ser som ett långt mycket större hot än vänstern. Vad mer är, detta beröm inskränker sig inte till Erikson, utan fördelas över ett stort antal liberala skribenter som har det gemensamt att de då och då i försiktiga ordalag, och först efter en lång rad förbehåll, skriver någonting självklart om uppenbara missförhållanden. Sådant beröm kan visserligen vara förståeligt, eftersom det i grund och botten är ett symptom på en befolkning så svältfödd på relevanta och icke-depraverade debattinlägg att de ivrigt kastar sig över vad som ges, men är inte desto mindre skadligt då det skänker legitimitet åt opinionsbildare som gör betydligt större skada än nytta.

Hur destruktiva opinionsbildare av denna kaliber i själva verket är, får man en fingervisning om när man läser Eriksons senaste text. Denna ligger visserligen (och dessbättre) bakom Dagens Nyheters betalvägg, men den förhandsvisning även icke-betalande läsare bjuds på räcker mer än väl för att illustrera vidden av vansinnet. Ledartexten handlar om risken för att våra grannländer inför gränskontroller mot Sverige, men när textförfattaren redogör för de anledningar de har att göra detta väljer han inte att börja med de anledningar som faktiskt har åberopats. I stället anger Erikson redan i ingressen svensk högerextremism som den primära orsaken till att våra grannländer har goda skäl att se över formerna för den nordiska passunionen.

Påståendet är naturligtvis både löjeväckande och absurt, men ger inte desto mindre en mycket värdefull inblick i hur den liberala hjärnan fungerar. Ingen socialliberal ledarskribent med självaktning skulle ens för ett ögonblick tillåta sig att leka med tanken på att man i utlandet är betydligt mer oroliga för de kriminella empatistörda psykopater som fått en fristad i Sverige, än för ett fåtal svenska högerextremister. För en liberal som med såväl puritanens blinda övertygelse som varje cell i sin kropp vet att risken för ett nazistiskt maktövertagande är akut, är blotta tanken en omöjlighet. Av precis samma anledning försitter heller aldrig en liberal ett tillfälle att inleda varje uppräkning av våldsamma extrema rörelser med högerextremister, och först därefter och i mån av utrymme och tid nämna jihadister och vänsterextremister.

Eriksons strategi tjänar dock ytterligare ett syfte. Genom att låtsas som att högerextremismen är en större anledning för våra grannländer att införa gränskontroller än de problem som faktiskt fått dem att överväga detta, kan han utmåla sig som en del av lösningen i stället för en del av problemet. Om det är högerextremismen som får Danmark att stärka gränsen mot Sverige, blir detta också ett kvitto på att Erikson haft rätt hela tiden. Om vad som får dem att vidta denna åtgärd i stället är en kriminalitet orsakad av djupt oansvarig invandringspolitik, låga straff och en både underdimensionerad och bakbunden poliskår, blir däremot detta ännu en besvärande indikation på att landets alla socialliberaler haft fel om det mesta. Att man i detta läge väljer att presentera utvecklingen som ett bevis för att man haft rätt hela tiden är inte bara skamlöst, utan framför allt ett utmärkt exempel på den historieförfalskning liberaler alltid ägnat sig åt.

2019-08-26

Lecky om whighistoria

Mina intrigerande besättningsmedlemmar och kolonisatörer på Mount Lookitthat:

Historien skrivs som bekant av segrarna, och då den segrande ideologi som begåvat oss med sekulär arvsynd, bombdåd, grova våldsbrott, stöldligor, tiggare, ljugande journalister och smygtotalitarism är liberalismen, bör följaktligen också våra historieböcker vara liberala. Om någon med goda kunskaper om hur historien skrivs, men helt utan kunskaper om liberalismen annat än att den segrat, skulle våga sig på en kvalificerad gissning om hur den liberala historieskrivningen löd, skulle vederbörande därför på goda grunder kunna anta att en sådan utgjorde en berättelse om hur ett band av heroiska liberaler mot alla odds successivt lett mänskligheten mot ständigt större triumfer. Som av en händelse är det också precis så den officiella historieskrivningen lyder, och intressant nog finns också ett begrepp för precis detta, nämligen whighistoria.

För en av de mer intressanta inblickarna i exakt hur förljugen whighistorien egentligen är, står ironiskt nog en whig. I sin bok Democracy and Liberty från 1896 redogör William Edward Hartpole Lecky (1838 - 1903) för hur liberalismen utvecklats under 1800-talet, och hur man därmed successivt närmat sig allmän rösträtt. Enligt gängse whighistoria hör detta till det mest ädla av vad liberalismen åstadkommit, men för Lecky representerar samma utveckling en tydlig och mycket olycksbådande försämring. Argumenten är såväl sakliga som övertygande, och känns i mångt och mycket igen från Erik von Kuehnelt-Leddihn, Albert Jay Nock och i viss mån även Hans-Hermann Hoppe, men blir i Leckys fall tack vare det tidiga utgivningsåret också betydligt mer profetiska. Vad som gör Lecky minst lika intressant är dock den motbild han (sannolikt oavsiktligt) erbjuder till whighistoriens berättelse om liberalismen som en obruten kedja av framsteg.

Vad Lecky i själva verket vittnar om är en serie liberala misslyckanden. Vad han redogör för är hur en liberalism som ursprungligen inte bara förespråkade elitstyre och en stark ställning för aristokratin, utan också kategoriskt motsatte sig allmän rösträtt, steg för steg tappat kontrollen. Vad han skildrar är hur en elitistisk och allt annat än egalitär liberalism till följd av misstag, falskspel och konflikträdsla gradvis tvingas göra avkall på de egna principerna, ända tills den demokrati som för de tidiga liberalerna var ett mardrömsscenario blir verklighet. Vad som drivit utvecklingen har inte varit genomtänkta reformer, utan tvärtom i många fall felbedömningar, cynism, halsbrytande korruption och klientelism värdig en bananrepublik. Bakom det progressiva slagordet Framåt! har i regel rymts en helt annan verklighet, nämligen att man gång på gång tvingats kapitulera, och därefter, närmast i syfte att rädda ansiktet, rationaliserat ett oönskat utfall men tillika fullbordat faktum som framsteg.

Intressant nog hamnar Lecky i sin skildring av utvecklingen här påfallande nära vad James Burnham beskriver i Suicide of the West. Vad de redogör för är i grund och botten samma process, fast betraktad från olika håll. Där Burnham analyserar liberalismen utifrån vad som redan hänt, siar Lecky om framtiden utifrån ett betydligt mer begränsat faktaunderlag. Där liberalismen för Burnham är någonting patologisk, utgör den för Lecky civilisationens hotade grundpelare. Perspektiven kan måhända tyckas motsägelsefulla, men i den mån så är fallet beror detta på att Lecky ser liberalismen som en konstant storhet, medan Burnham ser den som en kraft intimt sammankopplad med den negativa utveckling Lecky beskriver. Inte desto mindre redogör Lecky mycket ingående (om än indirekt) för vad Burnham uttryckligen hävdar, nämligen att liberalismen och whighistorien i mångt och mycket fungerar som ett sätt att rationalisera en oönskad utveckling.

I ljuset av detta får också liberalismens ställning som kaosideologi en naturlig förklaring. När liberalismen blir ett ramverk för att rationalisera ordningen som uppstår när den som haft vakten under lång tid undvikit varje obehaglig konfrontation genom att retirera, blir av nödvändighet också liberalismen med tiden ett försvar för kaos. Vad mer är, vad Lecky beskriver förklarar också både liberalismens neurotiska natur och aggressiviteten den uppvisar när den ifrågasätts. Liberalismen kan liknas vid ett kustsamhälle hårt drabbat av erosion. Samhället skulle visserligen kunna räddas om man byggde några vågbrytare, men detta kräver att man såväl anstränger sig som avsätter resurser för ändamålet, och viljan att resa sig från TV-sofforna saknas. Hus efter hus går därför förlorat till havet, men för varje gång detta inträffar intalar sig de kvarvarande invånarna att de fått det bättre eftersom det nu blivit närmare till stranden.

Detta ger dock inte hela bilden. Liberaler kapitulerar långt ifrån alltid, utan är tvärtom både beväpnade till tänderna och fullt kapabla att erbjuda synnerligen våldsamt motstånd. Liberaler väljer dock sina strider med omsorg. Man lämnar inte sina TV-soffor ens om det är en mycket uppskattad granne som nu står på tur att få sitt hus bortspolat av havet, men i den mån samme granne på egen hand tar sig för att bygga en vågbrytare kommer samhället instinktivt samlas för att med förenade krafter riva vad han byggt, och därefter förvisa honom redan innan höststormen hunnit göra sitt. De rationaliseringar som blivit liberal kanon är heliga, och varje tendens till ifrågasättande av dem bestraffas därför hårt. Skulle däremot någonting som fram till nu ansetts som uppbyggligt plötsligt leda till obehag och friktion, kommer snabbt en övertygelse om att man därför bör göra precis tvärtom börja vinna mark, och med tiden också bli den enda socialt acceptabla hållningen.

Lecky avslöjar dock inte bara whighistorien som den diametrala motsatsen till vad den vanligen utmålas som. Liksom många andra tidsdokument påminner Democracy and Liberty oss om att liberalismens historia är allt annat än så ädel som dess anhängare gärna vill framställa den som, och om att den ordning som råder idag var någonting de tidiga liberaler som åtnjuter hjältestatus bland samtida liberaler till varje pris ville undvika. Att vi trots detta har hamnat där vi befinner oss idag är inte resultatet av gott liberalt ledarskap och principfasthet, utan av rådvillhet, misstag och principlöshet.

2019-08-24

Den kamouflerade liberalismen

Mina tröstshoppande skuldslavar:

På den reaktionära publikationen Fnordspotting upplever vi inte sällan att våra läsare mycket uppskattande tar del av vad vi skriver, bara för att därefter i ord och handling uppvisa alla kännetecken på att ingenting ha förstått. För den som inte vandrat silfenstigarna till Moderholmen eller blivit betrodda att ta del av Destaines direktiv kan den progressiva ordningen visserligen vara svår att förstå, men att gång på gång se även vana läsare återfalla i kamp mot väderkvarnar kan emellanåt vara en något prövande erfarenhet. Nåväl, att skylla ifrån sig är den feges utväg, och den utredning som nu har tillsatts kommer sannolikt visa att vi brustit i våra rutiner. Vi ämnar dock inte passivt invänta nämnda utredning, utan kommer tvärtom redan nu tålmodigt ännu en gång förklara för er varför det är liberalismen och inte socialismen som är er huvudfiende.

Den progressiva ordningen är som tidigare påpekats inte så mycket en konspiration som resultatet av en evolutionär kamp mellan olika parasitära falanger om vad vi på denna publikation kallar för Republikens resurser. En intressant aspekt av detta är att direkt diaboliska mekanismer i många fall inte bara saknar bakomliggande onda uppsåt, utan därtill har de mest välmenande av idealister som tillskyndare. Att det i många fall är personer med en genuin vilja att göra gott som möjliggör den mest perversa politiken beror på att dessa rättfärdigar sitt handlande med idéer och föreställningar som är resultatet av åtskilliga generationer av kamp mellan olika progressiva åskådningar, av vilka de som visat sig vara ineffektiva medel att erövra statens våldsmonopol och skatteintäkter sedan lång tid tillbaka slagits ut. Vad som blivit kvar är de föreställningar som såväl visat sig vara effektiva medel att nå detta mål som kapabla att konkurrera med andra framgångsrika idétraditioner.

Annorlunda uttryckt, ineffektiva och harmlösa parasiter har antingen slagits ut eller muterats till någonting mer livskraftigt, och de som idag utgör de mest framgångsrika är därför i allra högsta grad såväl effektiva som farliga. Frånvaron av onda uppsåt bör därför inte förväxlas med frånvaron av ondska. De idealister som lyckats tillskansa sig makt har inte lyckats med detta för att de engagerat sig i tandlösa rörelser, utan för att de engagerat sig för idéer som visat sig vara ett framgångsrikt sätt att nå makten. I detta påminner de i allra högsta grad om malariaparasiten, som trots att den helt saknar onda uppsåt åsamkar oräkneliga människor stort lidande. Republiken med dess institutioner och valsystem har visat sig vara för den progressiva parasitismen vad tropiska träsk är för malariamyggan. Denna verklighet är dock inte någonting det ligger i progressivismens intresse att göra människor medvetna om, varför det naturliga urvalet har begåvat den med två effektiva försvarsmekanismer.

Den första av dessa försvarsmekanismer är att distrahera. Hur effektiv denna metod har varit blir uppenbart då man betänker att det huvudsakliga politiska debattämnet i ett land plågat av bomber, mord, islamism, våldtäkter, stöldligor och väpnade rån mot barn de senaste dagarna ännu en gång har varit vad Hanif Bali skriver på Twitter. I själva verket är dock företeelsen långt mycket mer utbredd än vad detta exempel förmår åskådliggöra. Samhällsdebatten domineras av en påstådd strukturell rasism, ett påstått systematiskt förtryck av kvinnor, hysteriska föreställningar om ett nära förestående "fascistiskt" maktövertagande och vilda konspirationsteorier om ryska påverkansoperationer, ja, kort sagt av allt utom de faktiska problemen. Vad de påstådda problem som dag efter dag blir huvudnyheter har gemensamt är att den utpekade fienden återfinns utanför etablissemanget, och vad de problem man inte diskuterar har gemensamt är att dessa är konsekvenser av den progressiva politik etablissemanget står bakom. Den som intalar sig att detta är en slump är mer än lovligt naiv.

Den andra av dessa försvarsmekanismer är att förvilla. Detta sker bland annat genom att man vilseleder allmänheten om vad höger och vänster är, genom att man säljer in en progressivism fjärran från den klassiska liberalismen med klassiskt liberala argument och genom att man utmålar motståndet mot en progressivism som för varje dag blir alltmer radikaliserad och destruktiv som ett högerextremt hot mot en stabil och oföränderlig ordning. Det sker genom att man hävdar att "den liberala demokratin" syftar till att förhindra majoriteten från att förtrycka minoriteten, när det egentliga syftet är att möjliggöra för en minoritet att förtrycka majoriteten. Det sker också genom att man felaktigt framställer liberalismen som en högerideologi, genom att man utmålar en politik som gör arbetarklassen till förlorare som socialism och genom att man framställer den sedan flera årtionden punkterade socialismen som högerns huvudfiende.

Socialismen har visserligen utgjort ett stort problem, men som ideologisk kraft dukade den under under 1980-talets nyliberala reaktion. De destruktiva strömningar som därefter kommit att prägla västvärlden har till sin natur varit liberala, och talande nog också rättfärdigats med liberala argument. De öppna gränserna, normupplösningen, hedonismen, föraktet för traditioner samt den uttalade viljan att rasera beprövade institutioner går utan vidare att spåra till den liberala föreställningsvärlden, och det är också till denna föreställningsvärld politiken har anpassats oavsett vilka partier som suttit vid makten. Vad mer är, både den socialistiska retoriken om att "de rika" skall betala och de många reflexmässiga invändningarna mot denna har effektivt tjänat till att skymma en helt annan verklighet, nämligen att "kvantitativa lättnader" har inneburit en massiv omfördelning av resurser till de rikaste, att svågerkapitalismen exploderat i omfattning och att de höga skatterna främst varit en angelägenhet för arbetar- och medelklassen.

Socialdemokratiska partier utövar visserligen alltjämt stort inflytande, men den politik de för är i allt väsentligt samma skörbjuggsliberalism som torgförs under liberala partibeteckningar. Socialdemokrater skulle visserligen inte för ett ögonblick dra sig för att både stänga gränserna och ingripa hårt mot kriminaliteten om de bedömde att detta var det effektivaste sättet att erövra makten, men så länge det är lättare att göra upp med liberaler instämmer de också mer än gärna i de liberala feberdrömmarna om det akuta hotet från rasismen och högerextremismen. Till skillnad från liberaler tror dock få socialdemokratiska tungviktare på denna retorik, utan använder den enbart som ett politiskt vapen mot högern. För övertygade liberaler är dock det kaos man skapat någonting heligt, och att så många ändå motsätter sig vad som för liberaler framstår som en paradisisk tillvaro blir för dessa därför någonting så obegripligt att man inte förmår att analysera detta annat än i termer av ett plötsligt och obegripligt utbrott av högerextremism.

Socialdemokrater är dock inte de enda socialisterna att kratta manegen för liberalismen. Vänsterpartister må älska att utmåla sig som svurna fiender till Centerpartiets agenda, men i praktiken sluter man inte desto mindre varje gång man tvingas välja upp bakom Annie Lööf. Vad mer är, genom sin beredvillighet att ständigt bekräfta de liberala vanföreställningarna om ett nära förestående Machtübernahme bidrar man också till att cementera och legitimera dessa, vilket ytterligare stärker den liberala hegemonin. Parollerna må vara marxistiska, fanorna må vara röda och klasskampsretoriken må vara högljudd, men i praktiken har man reducerats till att utgöra liberalismens nyttiga idioter.

Mot denna bakgrund avslöjar sig högerns fixering vid socialismen för vad den är, nämligen ett ödesdigert misstag. Man intalar sig att grundproblemet är att socialister har lurat skjortan av liberaler, när det i själva verket förhåller sig precis tvärtom. Att det är nyliberaler och inte socialister som sätter dagordningen blir snabbt uppenbart när man jämför den tid en hårt beskattad industriarbetare som blivit svårt sjuk får stå i vårdkö med de QE- och skattepengar som strömmar in på en svågerkapitalistisk friskole- och asylboendemagnats bankkonto. Inte desto mindre förmår de flesta inte att se slagfältet för vad det är. Socialister fortsätter att villigt agera kanonmat åt nyliberaler, och högern fortsätter den meningslösa belägringen av socialismens övergivna positioner samtidigt som man intalar sig att man vilken sekund som helst kommer få eldunderstöd av de liberaler som i själva verket ständigt skjuter en i ryggen.

Man kan här lätt ledas att tro att liberaler skrattar hela vägen till banken, men det gör de inte. Bidragssnyltare, kriminella och svågerkapitalister skrattar visserligen hela vägen till banken, men själva är liberalerna övertygade om att de bekämpar Hitler på Normandies stränder. Ingenting är med andra ord vad det synes vara, och som av en händelse passar detta också ordningens alla vinnare utmärkt.

2019-08-21

Tre reaktionärer i en båt

Mina tappra Brunnen-G-krigare som kämpar mot insektscivilisationen:

Hur känner man egentligen igen en liberal? Vad som gör frågan angelägen är inte bara det faktum att liberaler marscherar under många olika fanor, utan också den anmärkningsvärda omständigheten att många liberaler själva är helt omedvetna om att de lider av liberalism. Detta gör den till synes så oskyldiga frågeställningen betydligt mer komplex än vad den vid första anblick kan framstå som, men ett bra lackmustest lyder som följer: Liberal är den som, efter att stillatigande bevittnat en vänsterdebattör förolämpa en högerdebattör vid upprepade tillfällen, får ett utbrott när högerdebattören till slut svarar med samma mynt. Några andra klassiska symptom på liberalism är ett tvångsmässigt behov att använda ordledet höger- som ett nedsättande prefix, en tendens att sova oroligt så länge landet inte leds av en socialdemokratisk regering samt en nedärvd instinkt att släta över allt från massakrer till ett tölpaktigt beteende när den som gör sig skyldig till detta står till vänster.

Upprörda läsare hör med jämna mellanrum av sig till den reaktionära publikationen Fnordspotting med protester mot hur vi beskriver liberalismen. Att de är upprörda beror i regel dock inte på att de har några större invändningar mot vår kritik av den progressiva ordning som liberaler tillhör de mest omedgörliga av tillskyndare av, utan på att de i egenskap av klassiska liberaler har starka uppfattningar om vad som utgör äkta liberalism, och därför också tycker liberalismbegreppet är värt att kämpa för. På denna plattform hyser vi både förståelse och ett visst mått av sympati för denna inställning av den enkla anledningen att vi en gång i tiden själva har delat den. Våra besök i det drömda Kadath och högst personliga upplevelser av R'lyehs icke-euklidiska geometri har dock övertygat oss om att denna inställning är både förrädisk och farlig.

För att förstå varför kan man föreställa sig civilisationen som en båt på en stilla sjö, och den klassiska liberalismen som en naturskön strandlinje utmed övre delen av det vattendrag som avvattnar sjön i fråga. När den klassiska liberalismen var en ny idé guppade båten fridfullt i sjön, men då starka krafter vid denna tid var missnöjda med denna ordning krävdes inte mycket för att locka några av båtens passagerare att börja ro mot den natursköna strandlinje utmed vattendraget man fram till nu bara hade kunnat betrakta på avstånd. Väl framme vid vattendraget började båten driva nedströms, men då den natursköna sträckan visade sig vara längre än vad man från början hade trott oroades man inte nämnvärt av detta. Den klassiska liberalismens era skulle i själva verket visa sig bli påfallande långvarig, men med tiden började inte desto mindre landskapet att långsamt förändras samtidigt som underliga typer allt oftare kunde observeras utmed strandlinjen. Till slut tvingades man konstatera att man nu hade lämnat den natursköna sträckan bakom sig.

Idag befinner sig båten vid en strandlinje som är allt annat än naturskön. Den skira vårgrönskan har ersatts av förkolnade träd, och det från början så kristallklara vattnet har blivit både grumligt och illaluktande. Vad mer är, för varje meter man driver nedströms tilltar ett underligt ljud man sedan en tid tillbaka har kunnat höra i styrka, och ljudet i fråga påminner oroväckande mycket om det av vatten som kastar sig nedför en lång, brant, ström och stenig fors. Det är i detta läge några av båtens passagerare nostalgiskt börjar minnas det natursköna landskap man tidigare har passerat, och därför föreslår att man gör helt om och återvänder dit. Problemet är bara att denna sträcka nu befinner sig uppströms om båten. Farkosten är visserligen utrustad med åror, men den sträcka man måste ro för att kunna återvända till den natursköna strandlinjen har med tiden hunnit bli påfallande lång. Vad mer är, strömmen är strid, passagerarnas armar är svaga efter att man så länge har nöjt sig med att driva fritt, och skulle man trots detta ändå lyckas återvända skulle båten därefter direkt börja driva nedströms ännu en gång.

Annorlunda uttryckt, den som i detta läge hoppas kunna återvända till den klassiske liberalismen ägnar sig åt självbedrägeri. Båtens passagerare betalar nu priset för att man begav sig nedför vattendraget, och de enkla lösningarna lyser med sin frånvaro. Vad värre är, trots att dånet från forsen nedström nu börjar bli öronbedövande insisterar båtens liberaler inte bara på att man till varje pris måste fortsätta färden framåt, utan hävdar därtill att den som är av avvikande åsikt är en kättare med dålig värdegrund. I detta läge krävs drastiska åtgärder för att förhindra en katastrof, men som tur är rymmer båten också några klarsynta reaktionärer. Det beska piller de har att erbjuda sina medpassagerare är att träna hårt tills alla får styrkan att ro uppströms, samt att utan dröjsmål tillse att alla liberaler fysiskt avlägsnas från båten.

(Det kan här vara på sin plats att påpeka att vi med detta givetvis inte menar att båtens liberaler skall slängas till pirayorna i vattnet. Nej, med detta avses att de individer som insisterar på att båten och dess passagerare skall fortsätta mot forsen får gå i land under ordnade former. De kan till och med få behålla sina proviantransoner om de ber snällt. Reaktionärer är, alldeles oavsett vad den liberala propagandan än påstår, högst civiliserade människor.)

Nu väntar en påfrestande rodd uppströms. Efter många vedermödor siktar man återigen den nedre delen av den natursköna strandlinjen och de underliga figurer som rör sig där, men efter att ha vinkat av Jeremy Bentham instruerar båtens reaktionäre kapten sina galärvolontärer att fortsätta. Man fortsätter ro utmed hela den så förrädiskt vackra sträckan, och gör inte paus förrän man är tillbaka på den stilla sjö på vilken resan tog sin början. Väl där finner man, så nära vattendragets källa som möjligt, en hydrologisk Lagrangepunkt där strömmarna tar ut varandra. Man befinner sig nu i säkerhet, men med en så magnifik utsikt över den natursköna strandlinjen att detta inspirerar till stordåd. I den optimala position man nu befinner sig återfinns det bästa av två världar, och för att säkerställa att så förblir fallet beordrar den reaktionäre kaptenen att båten omsorgsfullt skall förtöjas (det finns trots allt ingen anledning att göra saker och ting mer komplicerade än vad de är).

Efter en längre tids välförtjänt vila börjar våra tappra reaktionärer reflektera över de ideologiska implikationerna av vad de varit med om. Skratten börjar snart eka över den stillsamma sjön, då man finner att den gemensamma upplevelsen av de före detta medpassagerare man till slut fridsamt lämnade vid strandkanten är att dessa dels kallade sig liberaler, dels under hela färden med tindrande ögon hade tröttat ut sina medpassagerare med enerverande utläggningar om att allt blev bättre ju längre nedströms man färdades. För våra reaktionärer står det med andra ord uppenbart vad liberalism är, men begreppet klassisk liberalism fortsätter inledningsvis att vålla dem viss tankemöda.

Efter att ha jämfört sina upplevelser finner man till slut att de medpassagerare som under resan nedför vattendraget envisats med att kalla sig för klassiska liberaler under de kritiska minuterna strax ovanför forsen i själva verket hade visat sig bestå av två kategorier. I den ena hade man utan att tveka gjort gemensam sak med liberalerna, och fick därför också lämna båten (om än under helt och hållet ordnade och fridsamma former). I den andra hade man dock, om än efter viss tvekan, gjort gemensam sak med reaktionärerna, och var nu att betrakta som rehabiliterade. Av detta drar våra reaktionära hjältar slutsatsen att "klassisk liberalism" är ett tämligen meningslöst begrepp i praktiken.

2019-08-19

Nyliberalen som managementkonsult

Mina fyrbenta vänner i Ulthar:

Vad kan egentligen vara mer höger än finansmarknaden? I anslutning till denna finner vi pengar, glittrande skyskrapor, exklusiva schweiziska armbandsur, skräddarsydda kostymer, lyxbilar, flygresor i business class med mera; ja, kort sagt allt som definierar en höger värd namnet. Ja, detta är som den vane läsaren måhända redan anat inte denna subversiva publikations redaktionella ståndpunkt, men så lyder inte desto mindre en utbredd uppfattning. Inte bara som en nidbild bland dem som ser sig som vänster, utan minst lika mycket som ett ideal bland dem som ser sig som höger. Vad båda sidor missar är att denna vision av personlig framgång är sprungen ur liberala ideal, och därmed i själva verket ligger betydligt närmare vad som traditionellt betraktats som en vänsterståndpunkt.

Skrapar man lite på ytan finner man dock att den i egentlig mening inte är särskilt kapitalistisk heller. Där den kapitalistiska dygden framför kanske alla andra har varit den låga tidspreferensen, utmärker sig i stället finansmarknaden för en påfallande hög sådan. Den som är aktiv på finansmarknaden förvaltar inte frukterna av sitt eget arbete, utan strävar tvärtom efter att göra snabba vinster genom handel med värdepapper i verksamheter vars funktion och långsiktiga utveckling man förhåller sig tämligen likgiltig inför. Målet är inte att skapa värde eller bygga något för framtiden, utan att tjäna pengar genom vad som ofta rör sig om helt och hållet oproduktiv symbolmanipulation.

Intimt sammankopplat med detta finner vi det faktum att näringsverksamheter allt oftare saknar tydliga ägare. Forna tiders magnater hade ofta både förmågan och viljan att anlägga långsiktiga perspektiv på verksamheten, men i takt med att dessa trängts ut av spar- och pensionsfonder har perspektiven förändrats. Aktiemajoriteten i större företag är idag ofta uppdelad mellan ett flertal större fonder som i sin tur saknar enskilda majoritetsägare, och för vilka aktieinnehavet i det aktuella företaget är en investering i mängden. Ägandet blir därför opersonligt och uppdelat på ett stort antal aktörer, av vilka inga har några känslomässiga band till verksamheten, av vilka många planerar att sälja sitt innehav inom kort och bland vilka ingen konsensus om hur verksamheten skall utvecklas framöver råder. Företagets funktion blir i detta läge att tillhandahålla kortsiktiga vinster, och för att åstadkomma detta tillsätts en ledning bestående av personer som visserligen bedöms vara kvalificerade för uppgiften, men som själva i regel också saknar djupare koppling till företaget.

Detta får två anmärkningsvärda konsekvenser. För det första kommer företaget i betydligt högre grad än på magnaternas tid drivas med främst kortsiktiga intressen för ögonen, och då detta i tilltagande utsträckning också blivit det normala sättet att driva företag på dämpar denna utveckling det risktagande och den innovationslusta som legat till grund för kapitalismens stora framgångshistorier. För det andra leds nu företaget av personer utan djupare vare sig känslomässiga eller finansiella band till det, samtidigt som de många delägarna varken har möjligheter, tid eller samordningsförmåga att kontrollera att ledningen gör ett bra jobb. Då samma sak också gäller de flesta andra större företag, får den klick ur vilken styrelseledamöter och verkställande direktörer rekryteras nu väldigt stor makt över hela samhället, samtidigt som insynen och möjligheterna att hålla dem ansvariga för sina beslut i praktiken är påfallande små.

Vad som gör detta intressant är att den samhällsklass vi precis har beskrivit har uppenbara likheter med den James Burnham i en bok publicerad 1941 kallade för the managers, och vilka han menade snart skulle bli den nya härskarklassen. Burnham förutspådde att detta skulle ske genom att produktionsmedlen antingen förstatligades eller reglerades så till den grad att den faktiska kontrollen över dem inte längre låg hos ägarna (någonting han såg tecken på inte bara i Sovjetunionen och Tyskland, utan också i Franklin D. Roosevelts USA). Alla försök att realisera den socialistiska visionen om fabriker drivna av arbetarna själva var dock enligt honom dömda att misslyckas, varför staten skulle behöva utse särskilda teknokrater att leda de företag man nu direkt eller indirekt hade övertagit kontrollen över. Då dessa teknokrater därmed också skulle kontrollera produktionsmedlen, var det därför enligt Burnham också ofrånkomligt att de skulle bli den nya härskarklassen.

Under årtiondena som följde skulle hans förutsägelser komma att infrias med nästan kuslig precision. Staten växte sig större än någonsin, hela sektorer av näringslivet förstatligades och regleringsbördan ökade lavinartat, samtidigt som the managers ständigt blev mäktigare. På en avgörande punkt skulle dock förutsägelserna visa sig vara baserade på ett felaktigt antagande. Burnham var (sannolikt som en följd av de många tyska framgångarna, och eventuellt också den egna bakgrunden som trotskist) övertygad om att det planekomiska manager-samhället skulle visa sig vara en mer effektiv och framgångsrik ordning än kapitalismen, men verkligheten talade ett annat språk. Planekonomin och centralstyrningen hade visserligen visat sig kunna erbjuda stora fördelar på kort sikt, men i längden blev konsekvensen stagnation och en oförmåga att hålla folket på gott humör. När 1970-talet närmade sig sitt slut hade detta också blivit synnerligen märkbart.

När vad vi på den reaktionära plattformen Fnordspotting insisterar på att benämna och analysera i termer av den nyliberala reaktionen inträffade under 1980-talet kom därför också Burnhams alla förutsägelser till synes på skam. Skatter sänktes, statliga företag privatiserades och avregleringarna stod som spön i backen. När yuppien gjorde entré fick han inte bara den statligt anställde managern att framstå som en relik från det förflutna, utan också som någonting pinsamt, patetiskt och tragikomiskt. Annorlunda uttryckt, Burnhams förutsägelser tycktes inte längre hålla måttet, och i den mån han tidigare haft rätt stod nu en ny era för dörren.

Allt var dock inte vad det syntes vara. Yuppien var sällan en kapitalist i traditionell mening, utan en värdepappershandlare, ett "styrelseproffs" eller en medlem av den snabbt växande skara som kunde stoltsera med den i sammanhanget så talande titeln "managementkonsult". Finansdistriktens yuppies må ha framstått som någonting nytt och fräscht, men var i själva verket ofta bara managers som, efter att ha återuppfunnit sig själva, nu var tillbaka i ny skepnad. Man hade nya uppdragsgivare, man hade en ny framtoning, man hade ett nytt självförtroende och man hade nya lösningar som fungerade bättre än de gamla, men man var fortfarande the managers och man arbetade fortfarande med att administrera det man inte själv ägde eller hade några djupare band till.

Med åren har näringslivets managers kommit att överge sin valpiga yuppieframtoning, men den roll man spelar har inte förändrats nämnvärt. Inom ramen för den den nygamla progressiva ordning som utkristalliserat sig efter den nyliberala reaktionen finns också många offentliganställda managers, men även om friktion mellan de båda falanger av managers som avlönas av staten respektive näringslivet ibland uppstår, kommer man i praktiken oftast bra överens. Nya regleringar tenderar trots allt att skydda näringslivets tungviktare från ovälkommen konkurrens, och vad skattehöjningar beträffar är man som "styrelseproffs" i regel ändå beviljad undantag från dem. Vad mer är, när det är dags för statligt anställda managers att festa upp skattebetalarnas pengar står kusinerna inom näringslivet mer än gärna till tjänst.

James Burnhams förutsägelse har med andra ord visat sig vara klarsynt nog att överleva även hans till synes så fundamentala felaktiga antagande. När spelplanen under 1980-talet förändrades drastiskt fick the managers visserligen anpassa sig, men trots att denna process i många fall innebar att en äldre generation managers slogs ut, stod en ny och mer innovativ generation redo att axla företrädarnas mantlar. Nyliberaler må ha förväxlat utvecklingen med en renässans för den klassiska liberalismen, men den managerordning Burnham 1941 såg växa fram har visat sig vara här för att stanna.

2019-08-17

Den kursiverade rasismen

Mina iscitadellskamrater, gyllene plutokrater och ränksmidande stjärnflygare:

På den reaktionära plattformen Fnordspotting är vi av den fasta övertygelsen att begreppet "rasism" är mycket förrädiskt, och följaktligen i möjligaste mån bör undvikas. Rasism kan visserligen vara någonting i allra högsta grad verkligt, men den rasism du hör talas om till vardags är som vi snart skall se ofta någonting helt annat än vad den utges för att vara. I den text du just nu läser kommer vi inte desto mindre att vid upprepade tillfällen flagrant bryta mot vår princip att undvika detta ord och avledningar därav, och trots att våra syften är vällovliga väljer vi att markera där så har skett medelst kursivering.

I förra veckan fick en icke-dödlig skottlossning i Norge en långt mycket mer framskjuten position i det svenska nyhetsflödet än vad ett avvärjt terrordåd i Östersund skulle komma att få några dagar senare. Här invänder måhända någon att detta var motiverat, eftersom den norske gärningsmannen samma dag som skottlossningen inträffade även gjort sig skyldig till mord på sin styvsyster. Detta mord skulle dock, om det hade varit en isolerad företeelse, av svenska journalister bedömts ha så lågt nyhetsvärde att det som mest resulterat i en kort TT-notis. Att många hade kunnat bli dödade i skottlossningen senare samma tag ger naturligtvis händelserna ytterligare nyhetsvärde, men samma sak kan sägas om vad som hände i Östersund. Att det inhemska dramat trots detta inte kom i närheten av att ge upphov till så många krigsrubriker eller fördömanden som det utländska har dock en enkel förklaring, nämligen att någon som likt den man som greps i Östersund bedöms ha ett islamistiskt uppsåt anses vara betydligt mindre klandervärd än den som likt den norske gärningsmannen bedöms ha ett rasistiskt sådant.

Vad som gör detta intressant är vad det säger oss den progressiva synen på rasism. För den progressive är rasism någonting både oönskvärt och förkastligt, men för den progressive är rasism också någonting mycket mer metafysiskt. Rasism är vad som gör den norske gärningsmannens mord på sin styvsyster till en bisak. Rasism är vad som ger en tilltänkt massaker på muslimer i Norge större nyhetsvärde än en tilltänkt massaker på jämtlänningar. Rasism är vad som gör en nedbränd moské till en huvudnyhet och en nedbränd kyrka till en lokalnyhet. Rasism är också vad som skiljer en en vulgär provokation i form av en Muhammedkarikatyr från angelägen konst i form av utställningen Ecce Homo. Protester på temat att en avog eller fientlig inställning till en religion inte kan betraktas som rasism är i sammanhanget fullständigt irrelevanta, då synen på rasism som redan påpekats till sin natur är metafysisk, och därför också okänslig för invändningar av detta slag.

I det aktuella sammanhanget betyder detta att ett rasistiskt motiv anses utgöra en försvårande omständighet. Inte en försvårande omständighet som i, säg, någonting som gör dådet 20 procent värre, utan en försvårade omständighet som gör dådet flera gånger så diaboliskt. Att många människor utan vidare accepterar detta som någonting självklart gör det dock inte till en självklarhet. Tvärtom, denna syn på saken har inte ens ett sekel på nacken, och att den trots detta tas för självklar av så många idag är ett mycket belysande exempel på hur snabbt och effektivt även stater som berömmer sig för att vara demokratiska kan indoktrinera sina medborgare, och hur man på detta sätt lyckats åstadkomma ett klimat där ett radikalt och i allra högsta grad ideologiskt perspektiv kan framställas som helt och hållet neutralt och allmängiltigt.

I själva verket är dock det rasistiska motivets ställning som en synnerligen försvårande omständighet i brottsmål högst underlig av flera skäl. Fokuset på just detta motiv är ytterst godtyckligt, och hade precis lika väl kunnat bestå i ett motsvarande fokus på brottslighet motiverad av till exempel religiös extremism. Den vikt man lägger vid huruvida motivet är rasistiskt eller ej är inte bara stor, utan därtill så exceptionellt stor att förekomsten av detta motiv i många fall blir vad som skiljer ett brott från en helt och hållet laglig handling. Vad mer är, när allt fler traumatiska brott drabbar bland annat barn och pensionärer samtidigt som andra grupper är kraftigt överrepresenterade i brottslighet, tillfogas ytterligare dimensioner till frågan om vilka omständigheter som bör ses som försvårande respektive förmildrande. Minst lika intressant är också det faktum att många brott med hatiska och etniska förtecken begås utan att vare sig rättsväsendet eller media uppmärksammar detta, då rasism är någonting som inte kan drabba alla.

För den högst exceptionella ställning rasismen idag åtnjuter jämfört med andra motiv och föreställningar kan man varken finna stöd i logiken, upplysningen, vetenskapen, rättvisetänkandet, färgblindheten eller det sunda förnuftet. En sådan ordning är tvärtom nyckfull, ängslig och ett flagrant avsteg från den på pappret så centrala principen om likhet inför lagen. För en sådan ordning kan man däremot finna stöd i den hårdföra protestantism som progressiva intalar sig att de sedan länge övergivit, men i själva verket är de mest radikaliserade av arvtagare till. I samma ögonblick som man börjar analysera den progressiva synen på rasism i termer av västerländsk arvsynd lättar som genom ett trollslag också dimmorna, och den kompromisslöse puritanens föreställningsvärld avslöjas för precis vad den är.

Det finns dock en annan aspekt av saken som är minst lika viktig. Ju mer man kan utmåla rasismen som ett allvarligt problem, desto mer framgångsrikt kan man i praktiken också framställa kritik mot samhällets makthavare som någonting suspekt. Den progressiva ordningen är inte så mycket en konspiration som resultatet av en långvarig kraftmätning mellan olika falanger om makten över statens skatteintäkter och våldsmonopol. I denna kamp har med tiden mången falang slagits ut, och de som överlevt har gjort detta genom att ständigt utveckla nya vapen för att kunna bekämpa sina rivaler. Resultatet har blivit en hierarki dominerad av en fräsande best med röda ögon, pansar, huggtänder, vassa klor och rikligt med hullingar. Att en sådan best också vet att framgångsrikt försvara sig bör inte förvåna någon.