2020-01-19

Om de antika, medeltida och faustiska människotyperna

Mina luftburna uruguayanska rugbyspelare på väg till Santiago de Chile:

I den gängse föreställningen om "de gamla grekerna" finner vi en vagt definierad värld där Akilles och Sokrates mycket väl kunde råka möta varandra på agoran. Ingenting kunde dock vara mer felaktigt, då Akilles var en produkt av bronsåldern medan Sokrates var verksam under den långt mycket senare antiken. Dessa epoker skildes inte bara åt av vad vi idag kallar för Greklands mörka århundraden, utan representerar också två sinsemellan väldigt olika människotyper. Där Akilles drömlika värld befolkades av gudomer och monster, var den värld i vilken Sokrates, Platon och Aristoteles levde i betydligt högre grad vad vi skulle kalla för en rationell sådan, befolkad av medvetna människor. För Sokrates och hans samtida var Akilles precis som för oss själva en mytologisk person ur det förgångna, tillika en populär litterär referens.

I själva verket var antikens greker inte bara lika oss själva, utan därtill närmast kusligt så. De saknade visserligen alltifrån multinationella snabbmatskedjor och processorkraftsstinna mobiltelefoner till vad vi kallar för siffror, men i de kulturella verk de lämnat efter sig är det inte desto mindre en människotyp vi själva utan vidare kan identifieras oss med vi möter. Om utvecklingen därefter hade uppvisat den linearitet förespråkarna av det whighistoriska synsättet förfäktar hade måhända detta inte utgjort en anmärkningsvärd omständighet, men i den medeltida människotyp som avlöste den antika finner vi intressant nog någon som det, trots det mindre avståndet i tid, är betydligt svårare att identifiera sig med.

Denna kulturella distans kan illustreras på många sätt, men i stället för att hänvisa till obskyra skrifter som få har läst kan man med fördel vända sig till musiken. Många skulle här välja att framhålla Carmina Burana (vilket är ett finare sätt att säga O Fortuna), men Carl Orffs något sönderspelade verk har med tiden inte bara förvandlats till kliché, utan bör också i första hand ses som ett utslag av hur den senromantiska faustiska människan föreställde sig medeltiden. I den katalanske dirigenten Jordi Savalls tolkningar av medeltida musik finner vi dock flera betydligt mer representativa exempel, som trots att de till skillnad från böcker bara tar några minuter att tillägna sig ger en anmärkningsvärt rik inblick i den medeltida människans föreställningsvärld. Vad vi hör är mycket vackert, men också ett utslag av en världsåskådning det är mycket svårt för oss själva att faktiskt relatera till. Den civilisation vi möter här är inåtvänd, djupt troende på ett sätt inte ens dagens övertygade kristna är och framhärdar sina dagar i en värld lika mystisk, oförklarlig och nyckfull som den Akilles levde i.

Det avstånd som skiljer denna civilisation från såväl vår egen som antikens bör måhända därför också ses som ett tecken på att kristendomen är en för européerna i grunden mycket främmande livsåskådning. I den mån det faktiskt förhåller sig så, måste man i så fall också på allvar överväga den olustiga möjligheten att de senaste 500 årens utveckling inte främst bör förstås i termer av tilltagande andlig dekadens, utan som att den fjättrade antika människan inom oss åtminstone delvis sprängt sina bojor och återtagit kontrollen. I så fall blir också den faustiska människan ingenting annat än den återupprättade antika, fast överlagrad med ett kvardröjande eko av en på en och samma gång både introvert och närmast totalitär kristendom av ett slag ingen kyrka eller församling idag längre är i närheten av att representera. Intressant nog stämmer detta också mycket väl in på själva benämningen faustisk, då Faust också var någon som ingick en pakt med Djävulen.

Var vi egentligen möter den faustiska människan för första gången kan diskuteras. I Petrarcas bestigning av Mont Ventoux finner vi en i sammanhanget mycket symbolladdad händelse, men framväxten av den faustiska civilisationen bör sannolikt ses som gradvis snarare än någonting som låter sig kopplas till en enskild person eller ett visst år. I 1500-talets postsavonarolanska Florens sker dock någonting som på många sätt en gång för alla gör klart att en det är en ny människotyp som nu har tagit plats i Europa, nämligen byggandet av Vasaris korridor. För att förstå varför denna representerar någonting nytt måste vi dock först beakta en ofta förbisedd, men inte desto mindre central, begränsning av människans fysiska rörelsefrihet.

Att det rum vi bebor är tredimensionellt är ett ofta upprepat påstående, men bakom detta döljer sig omständigheten att en av dessa dimensioner skiljer sig radikalt från de andra. Människor tillryggalägger på daglig basis ofta kilometer eller mer i två av rummets dimensioner, men rör sig samtidigt vanligtvis endast några enstaka meter i den tredje. Genom merparten av historien har i själva verket höjddimensionen i all praktisk bemärkelse varit stängd för människan, så när som på vad som i jämförelse med hennes rörelsefrihet i de övriga dimensionerna endast kan beskrivas som ytterst små fluktuationer kring marknivån. I Florens, liksom i de flesta andra städer genom historien, var gatunätet tvådimensionellt, och den som ville röra sig genom staden hade inget annat val än att trängas på stadens gator och ta omvägen runt de byggnader som råkade befinna sig mellan honom själv och hans mål.

När arkitekten och renässansmannen Giorgio Vasari 1565 på uppdrag av hertig Cosimo I påbörjade bygget av den korridor som skulle komma att bära hans namn, förändrades dock detta. Genom att utnyttja sig av den tidigare stängda tredje dimensionen åstadkom Vasari ett kilometerlångt maskhål mellan Palazzo Vecchio och Palazzo Pitti, vilket plötsligt möjliggjorde för de florentinska potentaterna att röra sig genom staden utan att riskera bli antastade av allmänheten. Att detta skedde i samma stad som man hade rest katedralen Santa Maria del Fiore var ingen slump, då färdigställandet av dennas unika kupol också utgjort en viktig landvinning i människans erövring av den tredje dimensionen. Vad vi finner i Florens är en människotyp som inte lät sig begränsas av tyngdkraften, utan tvärtom såväl symboliskt som högst bokstavligt strävade uppåt.

Vilken av de antika, medeltida och faustiska människotyperna som utgör den äkta europén är allt annat än självklart, liksom i vilken mån hur de har avlöpt varandra utgjort en naturlig och sund succession eller inte. Alla dessa tre människotyper har sina högst egenartade styrkor och svagheter, och den måttstock med vilken man på ett rättvisande sätt kan rangordna dessa människotyper har sannolikt aldrig existerat. Kanske är den främsta lärdomen här att vi måste bejaka alla tre, och att vi framför allt också måste se dem som användbara motbilder till den människotyp man inom det progressiva etablissemanget brinner för att omforma oss till.