Mina bittra rivaler i Juneautown och Kilbourntown:
Två veckor efter att det amerikanska järnmalmstransportfartyget SS Edmund Fitzgerald gick under på Övre sjön under en novemberstorm 1975, publicerades en ovanligt poetisk artikel om förlisningen i tidskriften Newsweek. Av alla som läste artikeln blev en då 37-årig kanadensisk musiker vid namn Gordon Lightfoot så tagen av sjömännens öde att han inspirerades till att skriva vad som blev skulle bli hans mest kända sång – The Wreck of the Edmund Fitzgerald. Lightfoots musikaliska skildring av fartygets öde kom att uppskattas i breda kretsar, inklusive bland de sörjande anhöriga som bad honom att uppträda under minnesgudstjänster för de döda, men den popularitet verket åtnjuter även utanför de kretsar i vilka man man var direkt berörda av händelsen kan inte förklaras endast med den respekt med vilken Lightfoot återger sjömännens sista timmar i livet.
Vad som gör Lightfoots ballad till ett mästerverk är att den på en och samma gång slår an flera strängar som resonerar mycket djupt i folklagren. Den på en gång både mycket vackra och melankoliska musiken närmast förkroppsligar höststormen som gav upphov till den tragedi som skildras, samtidigt som texten – genom att både knyta an till såväl naturromantik som ursprungsbefolkningens mytologi – mycket finstämt och personligt förmår skildra den stora sjön som någonting som både ger och tar. I helheten finner vi också någonting mycket tidstypiskt, som i sin produktion och tack vare det synthesizerarpeggio som halvvägs in i låten får komplettera det närmast hemsökta gitarriff som sätter tonen för verket direkt avslöjar att vad vi lyssnar på är någonting som näppeligen kunde gjorts vare sig ett årtionde tidigare eller senare.
Vad som mer än någonting annat definierar verket är dock skildringen av de omkomna sjömännen. Genom sin närmast lakoniska skildring av vad som sker ombord under fartygets sista timmar lyckas Lightfoots mycket suggestivt förmedla en bild av kamratskap, den amerikanska drömmen, hårt arbete och kärv manlighet. The Wreck of the Edmund Fitzgerald blir på detta vis till ett ode över efterkrigstidens vita arbetarklass i inlandet, och dennas strävan efter ett bättre liv. Vad som skildras är vardagen för de män som förvisso sällan vare sig gör sig ett namn eller en förmögenhet, men som i tysthet inte desto mindre – och precis som de kraftverksarbetare, lastbilschaufförer och sophämtare som i vår egen tid för alla hemarbetande tjänstemän och sysslolösa mellanchefers skull dag efter dag fortsätter att göra sitt jobb trots farsoter och virus – är de som får hjulen att snurra.
I det tidstypiska anslaget finner vi dock ännu en dimension, om än en sådan som inte kom att framträda förrän långt efter verkets tillkomst. Det Arbetarklassamerika som skildras i balladen är inte bara märkt av tragedin på Övre sjön, utan också av flera år av krig, förbittrad politisk och social konflikt samt av långvarig ekonomisk kris. När utvecklingen med tiden vänder sker detta i form av ett helt nytt ekonomiskt paradigm gör sig gällande, och med tiden börjar just detta skifte också slå ut precis de möjligheter att genom hårt arbete ge sin familj en bättre framtid som indirekt skildras av Lightfoot. Hans berättelse blir därmed oavsiktligt också en skildring av en förlorad värld, vilket ofrånkomligen leder till att verket även får en mycket nostalgisk dimension. Att sången med tiden uppnått ikonisk status hindrar inte att människorna som skildras är just de amerikaner som Hillary Clinton 41 år efter förlisningen i ett famöst uttalande kom att kategorisera som hemmahörande i "the basket of deplorables".
I den helhet som bildar The Wreck of the Edmund Fitzgerald möter därför inte bara sorgen hoppet, utan här möter också naturen det djupt mänskliga och det förflutna framtiden. Resultatet blir en hyllning till den vanliga människans strävan och uppoffringar, en berättelse om den på en och samma gång såväl magnifika som grymma naturen och en skildring av en kultur som managersamhället och globaliseringen i snabb takt är på väg att tränga undan. I Lightfoots verk finner vi därför också precis den mening och vitalitet den anemiska moderniteten inte bara är oförmögen att tillhandahålla, utan också fruktar. I en brytningstid som den vi själva just nu genomlever är det därför också väl värt att erinra sig om.
