2020-10-21

Om demokratin och dess myter

Mina antika filosofer utlämnade till befolkningsmajoriteten vilja:

Till vår egen tids mest omhuldade myter hör att demokratin¹ till sin natur är egalitär, och att den därför har frigjort sig från elitistiska föreställningar, saknar hierarkier, främjar meritokrati, inte håller sig med något prästerskap och garanterar att den förda politiken speglar folkviljan². Hur framgångsrikt arbetet för att sprida och cementera denna myt egentligen varit illustreras kanske bäst av det faktum att myten i fråga inte bara reproduceras av etablissemanget, utan även av många av den rådande ordningens mest hätska kritiker, som i demokratin ser ett "pöbelvälde" som möjliggör för den breda massan att påtvinga andra sin vilja. Denna mycket kritiska hållning avslöjar dock att även många av demokratins mer pålästa kritiker internaliserat myten om demokratin i lika hög utsträckning som den som aldrig funnit någon anledning att ifrågasätta den gängse berättelsen om demokratin som "det finaste vi har", då de i och med detta väljer att kritisera en myt på grundval av mytens egna (falska) premisser. Vad myten ger uttryck för är nämligen visserligen någonting som liberaler ironiskt nog länge fruktade och försökte motverka³, och som därefter i viss mån blev en realitet under demokratins tidiga fas, men som sedan flera årtionden tillbaka har mycket litet med verkligheten att göra, och därför försvårar snarare än underlättar förståelsen av det samhälle vi lever i.

Bakom den egalitära fernissan döljer sig nämligen ett etablissemang som inte bara öppet koketterar med sitt förakt för arbetarklassen (om än ofta en sådan beskriven i termer av "vita män"), utan som också odlar en dumdryg von oben-attityd så gränslös och högdragen att även forna tiders industrialister, brukspatroner och feodalherrar hade funnit den vulgär och motbjudande. Bakom de antielitistiska parollerna döljer sig en elit som girigt bevakar sina intressen, som ständigt uppfinner fler högavlönade men oproduktiva låtsasjobb (direkt eller indirekt betalda med skattepengar) åt varandra och som inte drar sig för att predika "solidaritet" för produktiva nettoskattebetalare med löner långt mycket lägre än de egna. Vad mer är, det institutionaliserade föraktet för forna tiders präster till trots har samma elit inte bara utvecklats till ett prästerskap av klassiskt snitt, utan därtill ett sådant som till skillnad från forna tiders präster till punkt och pricka stämmer in på nidbilden av ett skenheligt och korrupt prästerskap. Till detta prästerskaps viktigaste funktioner hör att mycket omeritokratiskt säkerställa att åtråvärda och inflytelserika positioner går till vänner, och att styra samhällsdebatten i en för etablissemanget önskvärd riktning genom att förhindra fri opinionsbildning, och i stället tillse att de yttringar, narrativ, uppfattningar och frågeställningar som når och sprids bland den breda massan är antingen oförargliga eller sådana som aktivt främjar maktens agenda.

Att så många ändå så oreflekterat och okritiskt reproducerar den demokratiska myten beror på att de – precis som ofta är fallet även när liberalismen och kapitalismen diskuteras – förlitar sig på en mycket daterad föreställning om vad begreppet demokrati innebär. Den unga demokratin levde nämligen i mångt och mycket upp till både den positiva och negativa versionen av myten; å ena sidan var inslagen av pöbelvälde stora, men å den andra fanns där också en meritokratisk strömning som gjorde framtiden osäker för inbilska sinekurinnehavare samtidigt som många intelligenta tänkare som alla tidigare hade ignorerat plötsligt kunde få stort genomslag. Med tiden skulle dock detta successivt komma att förändras, varför vi idag ånyo inte bara lever i ett samhälle precis lika hierarkiskt som mänskliga samhällen nästan alltid varit genom historien, utan därtill ett sådant med en mycket tydligt avgränsad härskarkast. Inte desto mindre finns en avgörande skillnad mellan dagens ordning och dess historiska föregångare, nämligen att den förra till skillnad från de senare inte är aristokratisk, utan kakistokratisk.

Forna tiders härskarkast härstammade visserligen inte sällan från erövrare och hänsynslösa våldsverkare, men som aristokrati uppfostrades den inte desto mindre till att föregå med gott exempel, ta ansvar över generationer och förvalta sina förläningar väl. Dagens härskarkast, däremot, är en manifestation av medelklassens allra mest dekadenta, mediokra, ängsliga, andefattiga och arbetsskygga aspekter, varför den också utmärker sig för sina tomma gester och floskler, för sin tendens att hemfalla till drev och moralpanik, för sina enfaldiga men politiskt korrekta besvärjelser à la den vi finner i orden "alla människors lika värde", för sin funktionella dumhet, för sina ömsedidiga ryggdunkningar, för sin narcissism, ytlighet och fåfänga, för sin dubbelmoral samt för sin osvekliga tendens att skamlöst berika sig på produktiva människors bekostnad. Den demokratiska myten visar sig därmed inte bara vara en mycket förljugen sådan, utan framför allt en berättelse omsorgsfullt utformad för att framställa ett rövarbands allt annat än ädla framfart som någonting storslaget och hjältemodigt. I egenskap av sådan har den också visat sig i allra högsta grad effektiv, varför ingen som inte frigjort sig från den heller kommer kunna bjuda kakistokratin något meningsfullt motstånd.

¹ Eller rättare sagt, det styrelseskick som i dagligt tal felaktigt kallas så.

² Åtminstone i så stor utsträckning som detta är möjligt utan att bryta mot naturlagar eller lämna dörren vidöppen för mustaschprydda böhmiska korpraler.

³ Denna schizofrena hållning märks än idag av bland liberaler, vilket yttrar sig i att de å ena sidan vanligtvis gör allt för att odla den demokratiska myten, men å den andra också ofelbart börjar förneka samma myt för att i stället förespråka den upplystna DN-liberalismens despoti när de får ovälkomna frågor om varför de är så angelägna om att köra över folkviljan (jfr böhmiska korpraler).