2019-09-16

Om distraktionen som politiskt vapen

Mina revolterande månkolonister:

Sedan den moderata partiledningen för några dagar sedan tog ställning för söndagsöppet på Systembolaget har enorm energi lagts på att kommentera utspelet. En del har varit positiva, andra har häcklat partiet för att det i och med detta ger det statliga alkoholmonopolet sin välsignelse, och ytterligare andra har lagt tid på att diskutera saken med förespråkare för status quo. Denna debatt har förts i ett Sverige där bomber exploderar i bostadsområden, där kulor från gatustrider tränger in i människors hem, där barn rånas på väg till fotbollsträningen, där pensionärer misshandlas i sina egna hem, där media mörklägger våldtäkter och där gränserna trots detta fortsatt står vidöppna för migranter lockade av kravlöshet och höga bidrag.

I en annan tid och under andra omständigheter hade frågor rörande Systembolagets omedelbara framtid kunnat vara av både principiellt och praktiskt intresse. Under rådande omständigheter är frågan dock inte bara ointressant, utan fungerar framför allt som en distraktion. All diskussion om Systembolaget förflyttar fokus från frågor som är oändligt mycket viktigare. Varje sekund som läggs på att diskutera Systembolaget är en missad möjlighet att påpeka de många groteska missförhållanden man inom etablissemanget gör allt för att i möjligaste mån sopa under mattan. Varje debatt om Systembolaget är ett indirekt erkännande av etablissemangets skönmålningar av läget. Varje delning av en artikel om Systembolaget är att indirekt ge Dagens Nyheter rätt i påståendet att Sverige aldrig fungerat så bra som idag.

Lyfter man blicken en aning finner man också att de frågor makthavarna vill att vi skall diskutera (till exempel värnskatten) ofta är gårdagens frågor, sprungna ur gårdagens konflikter. Ett lägre skattetryck torde visserligen vara någonting även den mest antiliberala högern kan ställa sig bakom, inte minst i ljuset av vad skattepengarna faktiskt används till, men en traditionell debatt om skattenivåer tjänar idag främst till att ge sken av att allt är som vanligt, i ett läge då så definitivt inte är fallet. I själva verket är partierna i stort sett eniga om hur högt skattetrycket bör vara, och de konfliktlinjer som målas upp handlar så gott som uteslutande om små justeringar på marginalen. Vad mer är, förändringar (det vill säga höjningar) av skattetrycket kommer de närmaste åren inte främst avgöras på nationell nivå, utan på kommunal, vilket exempel som Filipstad och Sandviken med all tydlighet visar.

I själva verket är gårdagens konfliktlinjer mellan arbetarklassen och (den produktiva) medelklassen idag i stort sett irrelevanta. Arbetarklassen och medelklassen får tillsammans bära utgifterna för såväl det socialbidragstagande prekariatet som den nya klassens parasiter, och utgör i ekonomisk bemärkelse idag därför också en och samma klass. Genom att lura i arbetare och tjänstemän att deras klassintressen står i motsättning till varandra, kan makten dock härska genom att söndra. Genom att hålla liv i gårdagens konflikter mellan arbetare och tjänstemän, förhindrar man också att arbetare och tjänstemän inser att de sitter i samma båt, och att de har gemensamma fiender som de med fördel bekämpar tillsammans. Av just denna anledning ligger det också i etablissemangets intresse att utmåla gårdagens konflikter som fortsatt relevanta. Värnskatten är bara ett i raden av exempel på detta.

Distraktionen sker emellertid också genom att en helt ny sorts frågor utmålas som centrala. Ett mycket talande exempel på detta är den allt annat än objektiva rapporteringen om de skattefinansierade så kallade konstverk, som i själva verket utgörs av synnerligen medvetna provokationer riktade mot de människor man inom den nya klassen ser som ett hot. Sådana debatter är ur högerns synvinkel särskilt förrädiska, då man å ena sidan ostört låter vänstern flytta fram sina positioner om man ignorerar dem, och å den andra låter sig distraheras från vad som är betydligt mer angeläget om man väljer att plocka upp den kastade handsken. Detta är en avvägning som måste göras från fall till fall, men en bra huvudregel är sannolikt att kompromisslöst hålla fast vid sin ståndpunkt, aldrig försitta en chans att påpeka att det rör sig om distraktioner i form av renodlade maktdemonstrationer från etablissemangets sida, och därefter vägra låta sig distraheras att inleda någon ytterligare debatt om saken.

Distraktionen är idag ett av vänsterns viktigaste politiska vapen. Som metod är den i grund och botten dock ganska genomskinlig, och den höger som ändå går i fällan har i någon mening endast sig själv att skylla.

2019-09-15

Om rasismnarrativet och dess funktion

Mina esoteriker på Kobaïa:

För ett flockdjur som människan är ett mått av xenofobi inte bara någonting naturligt, utan framför allt en djupt rotad instinkt vi inte kan värja oss från med mindre än att vi skriver om vår egen arvsmassa. Vi är produkten av oräkneliga generationer av genetiskt urval i en miljö där xenofobi varit en framgångsrik överlevnadsstrategi, vilket präglar vilka vi är, alldeles oavsett vad vi på ett intellektuellt plan råkar tycka om den saken. Detta ger rasismens nuvarande ställning som den moderna människans arvsynd en särskild pregnans, då denna uppfattning i någon mening också är sann i den mest bokstavliga av bemärkelser. Rasismen är någonting vi alla bär inom oss, och i en tid då samma rasism anses utgöra någonting alldeles särskilt förkastligt, gör detta oss också alla till syndare.

Naturen kan därmed vid första anblick tyckas ge vänstern i allt väsentligt rätt i frågan, men verkligheten kompliceras av att vänsterns narrativ om rasismen vilar på två ytterligare outtalade förutsättningar. För det första ignorerar man fullständigt de flesta människors xenofobi, och omdefinierar rasism som någonting endast vita människor kan hemfalla till, eller i den mån man anlägger ett något mer nyanserat perspektiv, någonting som bara kan drabba en person med mörkare hudfärg än den som gör sig skyldig till det. För det andra utgör antagandet att just rasism skulle utgöra någonting synnerligen förkastligt ett högst subjektivt värdeomdöme som, utan att någon ansats gjorts för att leda detta i bevis, därefter får fungera som en logisk premiss i all vidare härledning.

Att ett idealiskt samhälle också är ett samhälle befriat från rasism är någonting de flesta säkerligen kan instämma i, precis som de flesta också kan instämma i att ett idealiskt samhälle är ett samhälle befriat från kriminalitet, sjukdom, lidande och sorg. Det samhälle verkliga människor av kött och blod lever i är dock inte ett sådant samhälle, och ju mer fjärran från denna idealbild ett samhälle befinner sig, desto mer orealistiska blir också kraven på att människor skall leva upp till sådana ideal. I 1960-talets etniskt homogena Sverige var det till exempel lätt att förfasas över hur svarta behandlades i den amerikanska södern, men i den mån någon flyttade med sin familj från dåtidens Sverige till dåtidens Alabama, skulle vederbörande med stor sannolikhet också oroas över hur de federala kraven på en integrerad skola skulle påverka de egna barnen. Att vara en kompromisslös antirasist i praktiken är, när det kommer till kritan, betydligt lättare när det egna landet, den egna staden eller det egna bostadsområdet är etniskt homogent, än när så inte är fallet.

Att bli kallad rasist är idag någonting av det mest förödande en människa kan bli anklagad för. Anklagelsen kan leda till social utfrysning, uthängning och förlorade eller försämrade försörjningsmöjligheter. Att bli utpekad som rasist är förknippat med ett socialt stigma så långtgående att detta inte sällan uppfattas som någonting värre än ett digert brottsregister. Detta sker dock i ett sammanhang där praktiskt taget alla i varierande utsträckning är rasister. De personer som samlas kring skampålen för att fördöma rasisten som fjättrats vid den har i regel få personer från avlägsna kulturer i sin vänkrets, utgår så gott som alltid automatiskt från att de sprängdåd de läst om i tidningarna begåtts av personer med invandrarbakgrund och känner instinktivt olust när de, på väg hem från krogen, möter utåtagerande unga män som konverserar högt på ett språk de inte förstår.

Narrativet om rasismen utgör med andra ord i mångt och mycket en kollektiv neuros, där man är livrädda för sina egna känslor, och väldigt snabba med att projicera dessa på andra. Vad mer är, detta sker i ett sammanhang där alla vet att de senaste årtiondenas invandring är intimt förknippad med det ständiga flödet av dåliga nyheter och rubriker om alltmer spektakulära grova brott. Ju mer naturligt det blivit att motsätta sig den förda invandringspolitiken, desto mer skambelagt och stigmatiserande har det dock också blivit att uppfattas som rasist. Ju djupare klyftan mellan den invandring människor läser om i tidningarna och den invandring de möter i sin vardag har växt sig, desto mer svavelosande och kategoriska har fördömandena av den som dristar sig till att påstå att allt inte är väl också blivit.

Det finns någonting synnerligen perverst och patologiskt i detta. Det är i en tid då människor har synnerligen goda skäl att vara förbannade, som deras känslor mer än någonsin tidigare blivit tabu. Det är i en tid då utrymmet för idealism är högst begränsat, som människor förväntas anamma den kompromisslösa idealistens syn på rasism. Det är i en tid då svinaktigt beteende blivit mer utbrett än någonsin i modern tid, som ifrågasättande av samma svinaktiga beteende blivit förenat med stora sociala risker. Det är i en tid då vi har mer erfarenhet än någonsin tidigare av främmande kulturer, som vi förväntas låtsas som att sådana kulturer inte skiljer sig nämnvärt från vår egen.

Som av en händelse är detta också en ordning som, förutom att gynna kriminella, bedragare och islamister, även gynnar Morgan Johansson, Annie Lööf, Fredrik Reinfeldt, Per Svensson och Helle Klein, det vill säga just de makthavare och aktivister vilkas makt, karriärmöjligheter, status och uppburna ställning står och faller med att invandringen i det officiella narrativet framställs som en succé (eller åtminstone någonting odramatiskt), i stället för vad alla innerst inne vet att den är, det vill säga någonting som varit till stor nackdel för Sverige. Att parallellerna till såväl totalitära stater som destruktiva psykologiska försvarsmekanismer är många och uppenbara, hindrar inte att denna ordning hyllas som upplyst, liberal, sund och rationell.

2019-09-11

Om den nya klassen och dess branschorgan

Mina avmagrade gengångare som hemsöker syldaviska atomforskningsanläggningar:

På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting blev vi nyligen varse om en fascinerande publikation vid namn Aktuell Hållbarhet. Vad som gör den intressant är varken de förutsägbara reportagen eller det faktum att formspråket andas offentlig sektor, utan att detta branschorgan för anställda inom hållbarhet ger den utomstående läsaren en mycket pedagogisk inblick i managersamhället och dess ekonomi. Längst upp på nätutgåvan återfinns ett sidhuvud som, om man bortser från en genväg till startsidan, inleds med länkarna Karriär, Utbildning, Event och Annonsera. Redan här börjar misstanken om att det inte i första hand är tidningens omsorg om miljön som drar läsare göra sig gällande, och när man därefter följer länken Karriär blir det snabbt uppenbart att hållbarhet i själva verket är ett kodord för big business.

Under Karriär finner man ett antal utannonserade tjänster som chef, sakkunnig och senior rådgivare. Merparten av dessa lär inbringa en lön långt över genomsnittet, och av arbetsgivarna att döma kommer merparten av dessa löner direkt eller indirekt betalas med skattepengar. Återvänder man därefter till startsidan får man också en mycket belysande inblick i vad arbetsuppgifterna består i. Här finner vi många exempel på ogenerad tjänstemannaaktivism. Här finner vi hyllningar till Miljöpartiet och Greta Thunberg. Här finner vi floskulösa utläggningar om vikten av dyr och ineffektiv symbolpolitik. Här finner vi personliga intervjuer med framgångsrika supermanagers som klättrat särskilt högt på karriärstegen. Här finner vi debattartiklar av aktivister som med stor inlevelse bedyrar sina skattefinansierade fögderiers existensberättigande. Här finner vi sponsrade artiklar från storföretag med hög miljöbelastning, i vilka dessa storföretags hållbarhetskarriärister berättar om hur just den egna arbetsgivarens koldioxidutsläpp i själva verket är en välsignelse för miljön. Et cetera.

Om Aktuell Hållbarhet hade varit vad den utgav sig för att vara, hade tidningen varit full av insändare kritiska till nedstängningen av kärnkraftsreaktorer. Den hade bjudit läsarna på reportage om fusionsforskning och ställt högljudda krav på byggandet av toriumreaktorer, med mera. Aktuell Hållbarhet är dock inte vad den utger sig för att vara, utan ett branschorgan för den nya klassen. Tidningens läsare består främst av människor som inte producerar någonting av värde, men som trots detta anser sig vara värda hög status, prestigefulla yrkestitlar, höga löner, ståndsmässigt boende och goda karriärmöjligheter. För att uppnå detta har man mutat in en nisch åt sig själva, där allt detta kan uppnås på andras bekostnad. I detta är man långtifrån ensamma, utan tvärtom exempel på någonting på väg att blir regel snarare än undantag. Exakt samma företeelse ligger bakom att antalet anställda kommunikatörer i landets kommuner uppvisar en imponerande tillväxt, att HSB låter medlemsavgifter gå till att producera en tidning som knappt någon vill ha, att det finns myndigheter som skulle kunna läggas ned utan att någon över huvud taget märkte något, och så vidare.

Det argument som åberopas till försvar för detta är i stort sett alltid att man gör någonting gott. Det heter att man räddar miljön, stärker demokratin, bidrar till integrationen, bekämpar rasismen eller arbetar för andra mål som i breda lager uppfattas som behjärtansvärda. I den mån resultaten ens är positiva, är de i regel dock så blygsamma att de inte på något sätt motiverar denna gigantiska omfördelning av resurser. Att syftet uppfattas som just gott är dock någonting man skamlöst använder sig av för att kväsa kritiken. När en manager ur den nya klassen får sina arbetsuppgifter ifrågasatta av de arbetare som på skattsedeln tvingas vara med och betala hennes sexsiffriga lön, blir det omedelbara svaret en raljant utläggning om obildade tölpar som vill låta ondskan segra. Vad mer är, i detta får hon lika omedelbart stöd av managerekonomins alla övriga parasiter. Man har i allmänhet förvisso intalat sig själva att man faktiskt gör gott, men på ett undermedvetet plan vet man instinktivt att ordningen bara kan fortleva om man, parasiter emellan, håller ihop.

I en sådan ordning finns endast två acceptabla roller att spela för personer utanför den ingrupp den nya klassen utgör. Man kan antingen agera röstboskap genom att rösta på de partier som garanterar ordningens politiska fortlevnad, eller vara en produktiv medborgare som utan att protestera betalar de skatter som säkrar ordningens finansiering. För de rabulister som väljer att inte ställa upp på dessa villkor känner dock den nya klassens vrede inga gränser.

2019-09-09

Folkpartister på gränsen till åsiktsbrott (Fredrik Malm upptäcker Katedralen)

Mina hemlösa neomoskoviter i förskingringen:

Där man i naturen finner asymmetrier, finner man inte sällan också någonting intressant. Enligt gängse fysikaliska modeller borde det till exempel vid universums födelse ha bildats lika mycket materia som antimateria, varpå dessa båda varianter av materia borde ha förintat varandra fullständigt. Att du kan läsa den här texten är en följd av att verkligheten inte överensstämmer med teorin. När all antimateria hade förintats återstod ett överskott av vanlig materia, vilket möjliggjorde för stjärnor, planeter, komplexa organiska molekyler och ryggradsdjur att bildas. Ett annat exempel på asymmetri i naturen är den ur en fysikers synvinkel på en och samma gång så både obetydliga och fundamentala skillnad som råder mellan dåtid och framtid. Börjar man sätta sig in vad Paul Dirac hade att säga om saken kan man dessutom ledas att misstänka ett samband mellan dessa båda företeelser, men nu börjar vi avvika oroväckande mycket från ämnet...

Asymmetrier av detta slag återfinns dock inte bara i naturen utan även i mänskliga aktiviteter som politik, och ett av de mest slående exemplen på detta består i vad som är tillåtet för vänstern respektive högern att göra. När man inom vänstern hyllar en diktator eller massmördare är detta ett utslag av charmig revolutionsromantik. När man inom högern gör samma sak (och då även när diktatorn eller massmördaren i fråga bara en bråkdel så grym och blodtörstig som vänsterns maskotar) är detta emellertid skäl för social utfrysning, avsked och alarmistiska ledartexter om att 1930-talet är på väg tillbaka. Detta gäller inte bara synen på mördare och envåldshärskare, utan återkommer på område efter område. En vänsterpolitiker får vara vulgär, ljuga och smutskasta sina meningsmotståndare i stort sett ostört. Högerpolitiker, däremot, blir föremål för krigsrubriker och uteslutningsärenden så fort de uppvisar blott tendenser till samma beteende.

Detta högst asymmetriska förhållningssätt tas idag för så naturligt att det sällan blir föremål ens för debatt. Förmenta högerpartier tar det hela för rimligt, och de journalister som ens kostat på sig att reflektera över saken är lika sällsynta som fjällrävar på Zanzibar. Företeelsen är i själva verket så utbredd att den i regel tjänar utmärkt som indikation på vad som faktiskt är en höger- respektive vänsterståndpunkt. De åsikter som tolereras av nyhetspresentatörer och skattefinansierade NGO:er är i allmänhet vänster, medan de som blir föremål för fördömanden, avståndstaganden, kritisk granskning och så kallad civil olydnad med stor sannolikhet är höger. Vad mer är, att liberala åsikter så gott som alltid tillåts passera detta nålsöga är en direkt konsekvens av vad vi tidigare konstaterat, nämligen att liberalismen inte bara är en vänsterideologi, utan alla vänsterideologiers moder. Rent begreppsmässigt råder förvisso stor förvirring kring detta grundläggande sakförhållande idag, men även om få längre kan formulera det i ord har man inom vänstern på det omedvetna planet inga svårigheter att skilja vänner (liberaler) från fiender (högern).

Det vore i sak fel att säga att liberaler är nöjda med denna ordning, eftersom de är i stort sett omedvetna om den. En liberal är helt och hållet övertygad om att journalister förhåller sig neutrala till vad de rapporterar om, och finner därför heller ingen anledning att vare sig invända mot eller skatta sig lycklig över sakernas tillstånd. När journalister fabulerar om nazismens återkomst, om att motståndet mot invandringspolitiken är en produkt av ryska påverkansoperationer och om att rasismen breder ut sig epidemiskt, ser liberalen detta som såväl professionell som helt och hållet neutral nyhetsförmedling. När våldsamma vänsterextremister och militanta djurrättsaktivister hålls om ryggen av höga makthavare finner liberalen måhända stundom detta en aning anmärkningsvärt, men inte mer än så. När skattepengar regnar över islamister finner liberalen heller ingen större anledning att protestera. För liberalen är detta blott tecken på en sund, rationell och faktabaserad ordning.

Kort sagt, en liberal befinner sig så gott som alltid med god marginal innanför åsiktskorridorens väggar, vilket också förklarar den så gott som totala bristen på förståelse för hur någon kan finna sig utanför dem. I en fråga frontalkolliderar dock den liberala ståndpunkten med journalistskråets, kulturetablissemangets och tjänstemannaaktivistkårens, nämligen den israeliska. En del liberaler som Carl Bildt rundar pragmatiskt detta problem genom att i just denna fråga överge den renläriga liberala hållningen, men för de liberala purister som ironiskt nog vanligtvis tillhör åsiktskorridorens mest aggressiva grindvakter är detta inte ett alternativ. Ett mycket belysande exempel på en sådan liberal finner vi i riksdagsmannen Fredrik Malm (L).

Fredrik Malm har i fräna ordalag kritiserat Svenska kyrkan för dess hållning i Israelfrågan. Han har i lika fräna ordalag kritiserat en skola där elever tillåtits stoppa ett föredrag om landet. Han har kritiserat och raljerat över artister som uppmanat till bojkott av Israel, han har kritiserat Stefan Löfven och Margot Wallström för deras uttalanden om samma land och han har kallat en Israelfientlig demonstration i vilken en socialdemokratisk riksdagskollega deltog för "vidrig". Fredrik Malm finner kort sagt inte bara vänsterns hållning i frågan motbjudande, utan tycks också vara på det klara med att politiseringen av civilsamhället lett till att även bland annat Svenska kyrkan anslutit sig till denna linje. Vad Fredrik Malm dock inte tycks se är mönstret. Han kritiserar visserligen den breda vänstern i just denna fråga, men förmår varken se sin egen roll eller att detta bara är toppen av ett isberg. I själva verket har Malm inte bara aktivt bidragit till att den Israelpolitik han kritiserat Stefan Löfven och Margot Wallström för kunnat fortsätta. Han har framför allt i praktiken konsekvent ställt sig på vänsterns sida i kulturkriget, bortsett från några irrelevanta och pliktskyldiga distraktioner till invändningar i frågor helt utan praktisk betydelse.

Problemet för puristliberalen är att Israel idag fyller samma funktion för vänstern som Rhodesia och Sydafrika gjorde på 1970- respektive 1980-talet. Man anser måhända att landet kan få finnas kvar, men att det först måste underkasta sig villkor dikterade utifrån. Få liberala purister delar denna vision, men bidrar inte desto mindre genom sina vänsterreflexer till att göra den mer sannolik. Talande nog finner vi här också att Malms kritik av Svenska kyrkan i dagarna gett upphov till kritik från andra liberaler kända för hög liberal svansföring. Vad vi här ser utspela sig i realtid är i själva verket exakt vad Lecky beskriver i Democracy and Liberty, nämligen en liberalism som ständigt gör avkall på sina principer, bara för att därefter retroaktivt beskriva resultatet av de egna kapitulationerna i termer av "framsteg".

2019-09-07

Fredrik Reinfeldt AB och managerekonomin

Mina självuppoffrande krigare på Kobold och Härd, tillika arvtagare till den långväga beskyddaren Phssthpok:

I vår reportageserie Managersamhället och dess ekonomi har vi idag kommit till ett företag vid namn "Fredrik Reinfeldt AB". Aktiebolaget har den något oortodoxa inriktningen "författarskap, föreläsningsverksamhet samt rådgivning inom geopolitik, arbetsmarknad, globala förändringar och ledarskap", och drivs precis som namnet antyder av den folkkäre tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt. Verksamhetens påbörjades strax efter att herr Reinfeldt sent en septembernatt 2014 gjorde en snabb och abrupt sorti från politiken, och har sedan starten gjort en ansenlig vinst på sammanlagt 65 miljoner kronor.

Det hela är med andra ord ett typexempel på vad den politiskt skolade managern i sin opinionsbildning älskar att lyfta fram som en framgångssaga. En tidigare politiker återuppfinner sig själv som framgångsrik Entreprenör™, bidrar till välfärden genom att betala in åtskilliga miljoner i skatt, och skapar värde till glädje för alla. Berättelsen är så tilltalande och sedelärande, att när den 23-årige tidigare CUF-höjdaren som nu tjänar sexsiffrigt på sitt nya jobb på Timbros kommunikationsavdelning skrivit en plastig artikel om saken, och efter att man betalat Facebook pengar för att denna skall dyka upp som sponsrat inlägg i vanliga människors flöden, så föreställer man sig från arbetsgivarens sida att genomslaget denna gång måste bli massivt. Problemet med detta är inte främst om att det vittnar om en usel känsla för opinionsbildning, utan att det är fel i sak. I själva verket har nämligen väldigt lite värde skapats i Fredrik Reinfeldt AB.

Att den före detta statsministerns företag förmått visa upp imponerande vinster har mycket lite med gott entreprenörskap eller talang att göra, utan är en konsekvens av att grundaren är känd och har ett gott kontaktnät. Att företaget får uppdrag beror på att många som förvaltar andra människors pengar gärna använder just andra människors pengar till att hjälpa en vän, återgälda en tjänst eller få möjligheten att höra en före detta statsminister tillika stor ordkonstnär hålla ett föredrag. I den mån en transaktion till Fredrik Reinfeldt AB faktiskt är till nytta för de människors vilkas pengar man är satta att förvalta, sker detta i stort sett uteslutande genom ljusskygga former av lobbying som, även om de är till nytta för uppdragsgivaren, är till skada för skattebetalarna och samhället i stort.

Den verklighet i vilken Fredrik Reinfeldt AB verkar kan liknas vid ett vattenledningsnät. På den ena sidan pumpar man in rent vatten i systemet, på den andra återfinns kunder som betalar för sitt drickvatten. Vad de personer som hävdar att Fredrik Reinfeldt är en skicklig entreprenör gör är att likna den forne statsministern vid ägaren till vattenverket, det vill säga någon som tillhandahåller en viktig tjänst som uppskattas av de betalande kunderna. I själva verket fyller dock Fredrik Reinfeldt AB en helt annan funktion. I vattennätet finns nämligen också ett antal läckor, genom vilka rent vatten rinner ut och går förlorat. Så länge man inte åtgärdar dessa läckor uppstår förluster, och för att täcka dessa förluster måste kunderna faktureras både för det vatten de gör åt och det vatten som till följd av de många läckorna går förlorat på vägen. Det är här den folkkäre före detta statsministern kommer in i bilden. En av dessa läckor går nämligen under namnet Fredrik Reinfeldt AB.

Fredrik Reinfeldt AB verkar i en bransch som upplevt en explosionsartad tillväxttakt i managersamhället, och vars medlemsföretag specialiserat sig inom affärsområdena svågerkapitalism, vänskapskorruption och lobbying. Man producerar stora mängder floskler, varmluft och corporate bullshit, men ägnar sig endast i ytterst ringa omfattning åt värdeskapande verksamhet. Den funktion man fyller i ekonomin är den av rost och friktion. Man föraktar de näringsidkare som bemödar sig att producera någonting mer konkret än varmluft, man ser frånvaron av starka ägare som någonting bra, man berikar sig på det överskott andra skapar, man utnyttjar omsorgsfullt varje osunt incitament till sin egen fördel och man ser allt från höga skatter till politisk regleringsiver som gyllene affärsmöjligheter.

Ingenting av detta har dock gissningsvis föresvävat ägaren till Fredrik Reinfeldt AB. När han själv får lägga ut texten är det en man med en driftig och flitig entreprenörs självbild vi möter. Vad mer är, han antyder även att många av de som faktiskt skapat värde under sina yrkesverksamma liv är både lata och obenägna att, likt vad han själv menar sig ha gjort, byta karriär mitt i livet. Kort sagt, ägaren av Fredrik Reinfeldt AB tycks inte bara själv se sig som en oumbärlig del av ekonomin, utan därtill som en förebild för andra. Mellan raderna framträder också en nedlåtande och oförstående syn på de vanliga människor som bara lyckas tjäna ihop några tiotusentals kronor per månad. Att dessa i själva verket ofta är långt mycket mer produktiva än vad han själv är, är sannolikt någonting han inte för en sekund har reflekterat över.

Inte desto mindre bör vi vara tacksamma för Fredrik Reinfeldt AB. Företaget bidrar, tack vare sin namnkunnige ägare, till att belysa den milsvida skillnad mellan teori och verklighet som råder i ekonomiska frågor. Den rådande ordningen både försvaras och kritiseras utifrån antagandet att den skulle vara kapitalistisk, men managersamhällets ekonomi utgör i själva verket ett radikalt avsteg från den traditionella kapitalismen och dess spelregler. Den utbredda bristen på insikt om just detta får inte sällan såväl högern som vänstern att göra sig till åtlöje, men den före detta statsministerns nya karriär som dilettantentreprenör har potentialen att vara en ögonöppnare för åtminstone en och annan.