2020-09-19

Om krig, värnplikt och massförstörelsevapen

Mina monadologer:

När Sveriges överbefälhavare i somras redogjorde för varför han ansåg att feminismen hade en plats i försvaret, och varför rå grabbig jargong enligt honom inte hade det, blev reaktionerna föga förvånande ungefär precis de man hade kunnat förvänta sig på förhand. Den liberala medelklassens auktoriteter hyllade honom, enstaka röster på högerkanten hånade honom, och när de förra därefter utmålade de senare som lågpannade grottmänniskor gjorde man detta i den fulla förvissningen om att man "slog uppåt", trots att en slagning i taxeringskalendern eller Vem är det hade gett en fingervisning om att det förhöll sig ganska annorlunda. Vad få däremot påpekade var att det inte var ett bankkontor, multinationellt it-företag eller hunddagis överbefälhavaren var chef för, utan en organisation vars syfte inte bara är att ständigt vara beredd att döda, utan framför allt signalera att den är både kapabel till och mycket duktig på att göra detta. Detta får av skäl vi snart skall utveckla närmare till följd att en sådan organisations internkultur av nödvändighet måste avvika något från den genomsnittliga arbetsplatsens, åtminstone om den skall kunna fylla detta syfte snarare än att bara fungera som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd eller ett skyltfönster för etablissemangets ideologi.

Att det förhåller sig så beror på att det moderna försvarets funktion i mångt och mycket är en helt annan än den traditionella arméns. En gång i tiden var krig en relativt intern angelägenhet för en liten krigarkast. Slagen stod i regel på platser där allmänheten inte vistades, och vem som vann respektive förlorade dessa slag var för allmänheten inte sällan också relativt irrelevant, då utfallet främst påverkade maktförhållanden utan större bäring på gemene man. Vad som en gång för alla förändrade krigföringen var de franska jakobinska revolutionärernas införande av värnplikten. Detta gav det snabbt muterande monster som var den franska terrorstaten ett kortvarigt övertag över sina motståndare, varför landet också på kort tid kunde lägga stora delar av Europa under sig. Detta övertag eroderade dock lika hastigt som det uppkommit, då insikten att det enda sättet att besegra Frankrike var att (åtminstone i värnpliktsfrågan) ta efter samma Frankrike slog rot. Efter att värnplikten spridit sig som en löpeld över kontinenten var Frankrike inte längre överlägset och fick till slut därför också – även om landet kom anmärkningsvärt lindrigt undan – se sig besegrat.

Det var dock inte bara det ideologiska gift som massproducerats under revolutionen som skulle visa sig betydligt mer långlivat än denna, utan även värnpliktsarmén kom att bli ett en bestående institution. Då denna under Napoleonkrigen visat sig i det närmaste ostoppbar så länge något land ensidigt begagnade sig av den, var anden också ute ur flaskan och gick inte att stoppa tillbaka igen. Inget land med ambitionen att vara en makt att räkna med kunde i längden kosta på sig lyxen att vara utan värnplikt, med resultatet att arméerna både växte radikalt i storlek och blev mycket dyrare än de någonsin tidigare varit, utan att detta gav något land en relativ fördel mot sina motståndare jämfört med tidigare. I detta finner vi en uppenbar parallell till atombomben, som sedan den uppfunnits ingen stormakt heller ville vara utan, vilket snabbt ledde till att världens samlade kärnvapenarsenal växte sig stor nog att kunna förverkliga den momentana apokalypsen åtskilliga gånger om. I ljuset av detta framträder också värnpliktsarméns faktiska natur, nämligen den som det första massförstörelsevapnet.

Ett massförstörelsevapen avhåller dock bara dina fiender från att angripa dig så länge dessa håller för troligt att du också är beredd att använda det. Nordkoreas kärnvapen har till exempel en i allra högsta grad avskräckande verkan, då landets ledning uppfattas som så både aggressiv och oberäknelig att få av landets fiender vågar ta några risker¹. Den sydafrikanska apartheidregeringens investering i kärnvapen var däremot ett klassiskt exempel på slöseri med skattemedel, då man ingenting hellre ville än att vara en naturlig del av den västerländska gemenskapen, och därför inte kunde kosta på sig att så mycket som ens vagt insinuera att hämnden för fler attacker över gränsen utförda av de statsstödda gerillor som givits en fristad i grannländerna skulle kunna komma i form av ett svampmoln över Luanda eller Maputo. Sydafrika ville inte uppfattas som vare sig en skoningslös hämnare eller en hänsynslös förtryckare, utan som ett europeiskt, upplyst och demokratiskt land som råkade ligga i Afrika, varför det, givet vilka de fiender det kunde kosta på sig att behandla som sådana var, inte hade någon det kunde hota med sina kärnvapen². Därför tvingades till slut även kärnvapenmakten Sydafrika att underkasta sig den världshegemonernas tidsanda som på mindre än 40 år hade gått från att se landet som en mycket värdefull allierad till en skamfläck på den afrikanska kontinentens karta.

Som ett massförstörelsevapen till skydd mot andra länders massförstörelsevapen är det svenska försvaret redan från början till följd av sin ringa storlek och anmärkningsvärt ineffektiva användning av resurser ett sådant med relativt låg avskräckande förmåga. Även ett försvar på förhand dömt att förlora en strid mot en invaderande armé kan dock erbjuda en ganska långtgående grad av skydd mot militära attacker, i den mån man i utlandet gör bedömningen att detta försvars förmåga att kallblodigt och effektivt döda ett mycket stort antal fiendesoldater innan den oundvikliga kapitulationen är ett faktum är god. För att ett försvar skall kunna utstråla just denna förmåga (och, om det värsta skulle hända, också kunna omsätta den i verkligheten) är en maskulin och rå internkultur inte en nackdel, utan en nödvändighet. En institution vars själva raison d'être består i dess upplevda och faktiska förmåga att utan minsta tvekan på kort tid kunna släcka ett stort antal människoliv är helt enkelt en arbetsplats som lämpar sig sällsynt illa för värdegrundsdokument, mjuka värderingar, politiskt korrekta ismer och NGO-certifieringar. Sådana motverkar tvärtom organisationens själva syfte.

I praktiken måste naturligtvis även ett försvar i viss mån ställa hårda och mjuka värden mot varandra. Skulle till exempel pennalismen inom institutionen bli så omfattande att ett stort antal soldater förvandlades till psykiska vrak skulle inte bara protesterna från det mjuka samhälle den hårda institutionen är tänkt att beskydda bli omöjliga att bortse från, utan vid någon punkt skulle en sådan arbetsplatskultur dessutom leda till att förmågan att försvara landet undergrävdes. För att ett försvar på bästa sätt skall kunna fylla sitt uttalade syfte krävs därför en del svåra avvägningar, vilka till sin natur ofta utgör mycket komplicerade moraliska dilemman. Inte desto mindre utgör en försvarsorganisation det hårda skal vars syfte är att möjliggöra ett betydligt mjukare samhälle innanför detta. Av en sådan kravställning följer av logisk nödvändighet att ett försvars internkultur måste vara betydligt mer rå, maskulin, hierarkisk, revirinriktad och våldsbejakande är den samhället håller sig med i stort. Ju sämre ett försvar förmår inta denna särställning, desto sämre förmår det också att uppfylla sin tilltänkta funktion, och i den mån det lägger sig till med samma värderingar och moraluppfattningar som resten av samhället håller sig med, har det hårda skalet också inte bara upphört att vara hårt, utan därtill upphört att vara ett skal över huvud taget.

I den mån man vägrar acceptera dessa förutsättningar som måhända beklagliga men inte desto mindre nödvändiga för ett fungerande försvar, blir det enda hållbara alternativet att i stället argumentera för samma försvars avskaffande och en helt och hållet pacifistisk säkerhetspolitisk linje. Dessvärre upphör ens problem inte där, då någonting snarlikt gäller för polisen. För att kunna uppfylla sitt syfte måste av nödvändighet en poliskår ingjuta ett mått av respekt och fruktan i allmänheten. I den mån någon kan börja tjafsa med en polis utan att riskera att detta får några som helst otrevliga konsekvenser för vederbörande, och i den mån polisen blir föremål för krigsrubriker, fördömanden, utrensningar och värdegrundsövningar då den hanterar de antisociala element som destabiliserar samhället oömt, respektlöst och med glåpord, kommer också polisens förmåga att upprätthålla lag och ordning ofrånkomligen att undergrävas. Det mjuka samhället blir möjligt först efter att en homogeniserande konsensuskultur minimerat antalet antisociala element och de som återstår fruktar ordningsmakten, men den progressiva politiken har i stället kraftigt ökat antalet antisociala element, samtidigt som den berövat ordningsmakten på de verktyg med hjälp av vilka den traditionellt ingjutit fruktan i dessa. Parallellt med detta har man därtill högljutt börjat kräva både att samhället skall vara ett mjukare sådant än någonsin tidigare och att detta även skall omfatta såväl polisen som försvaret.

Den progressiva hållningen i militära och polisiära frågor måste ytterst förstås som en konsekvens av ett etablissemang som inte längre förstår dessa institutioners syfte, och som börjat missta sina egna ideal för de mekanismer som möjliggör civilisationen. Ironiskt nog leder denna utopiska hållning till att samhället för varje dag i stället fjärmar sig från samma ideal, vilket idag praktiskt taget varje nyhetssändning utgör en tydlig påminnelse om.

¹ Vilket sannolikt bör förstås som ett iskallt och mycket kalkylerat agerande, snarare än som ett irrationellt sådant.

² Israels kärnvapenprogram led länge av samma problem, även om utvecklingen³ i Iran på senare år delvis har förändrat den kalkylen.

³ En utveckling som ironiskt nog torde ha ett betydande samband med det israeliska kärnvapenprogrammets själva existens.

2020-09-16

Om caféer och deras hycklande gäster

Mina duodecimerade barbarkrigare:

Den för sin Sverigeresa 2017 av etablissemanget först hyllade och därefter universellt fördömde frilansjournalisten Tim Pool skapade i dagarna viss uppmärksamhet då han på den nya klassens egen ankdamm Twitter delade en nyhet om att ett café för endast vita studenter blivit verklighet på University of Michigans campus i Dearborn. Huruvida vad som dolde sig bakom nyheten i fråga var en trollning, en självspäkningsgrupp för unga och neurotiska vita världsförbättrare med rödgardistens döda blick eller bara ett sällsynt exempel på att vänstern fått sina egna argument nedkörda i halsen är oklart, men detta är i sammanhanget egentligen inte heller relevant. Vad som förärar händelsen ett omnämnande i den reaktionära publikationen Fnordspotting är någonting helt annat, nämligen att Tim Pools avslöjande direkt följdes av en flodvåg av kommentarer i vilka identitetspolitiken kritiserades från "höger" med förutsägbara argument om ytterligheter som möts, olycksbådande pendelrörelser¹ och 360-gradersakrobatik.

Gemensamt för dessa argument är inte bara att de kokar ned till att man – i en mycket naiv förhoppning om att detta kommer leda någonstans – tar sin tillflykt till gårdagens vänsterpositioner i ett valhänt försök att angripa dagens sådana, utan också att de bottnar i hyckleri. Att många med spelad förfäran valde att utmåla det vita caféet som någonting dåligt hindrar nämligen inte samma personer från att själva söka sig till just de inrättningar där så få gäster som möjligt bär Adidasränder, konverserar högt på utländska språk och på andra sätt beter sig på ett sätt som kraftigt avviker från den svenska normen, och det hindrar dem inte heller från att i hemlighet finna det djupt olustigt när sådana ställen blir alltmer sällsynta. För de allra flesta utom det lilla fåtal som mycket otypiskt både uppskattar kosmopolitismen och bejakar de stora invandrarländernas kulturer inom ramen för denna kosmopolitism, utgör ett vitt café i själva verket ett ideal man aktivt söker sig till. Detta upplever man visserligen som så skamligt att man inte bara aktivt hemlighåller det för andra, utan ofta också för sig själv, men det är inte desto mindre en realitet.

Det finns ett flertal anledningar till att cafébesökare beter sig på detta sätt, till vilka de mer allmängiltiga hör att identitet (till skillnad från vad de rationalistiska förklaringsmodellerna för mänsklig samvaro förmår ta höjd för) är viktigt, att utländska språk i offentligheten utgör såväl barriärer som en källa till associationer samt att subkulturers och sociolekters själva funktion många gånger är den att signalera att man vänder majoritetssamhället ryggen (vilket är tämligen oproblematiskt på en nischad klubb med de närmast sörjande som primär målgrupp, men skapar social friktion då det till exempel sker på ett café eller i en park). Till detta kommer att den svenska kulturen är tystlåten och introvert, medan de stora invandrarländernas kulturer är högljudda och extroverta. Detta gör att den invandrare som efter flytten fortsätter att föra sig som han gjorde i sitt hemland i många fall kontinuerligt begår tämligen grova etikettsbrott, och därmed också sprider dålig stämning omkring sig. Vad mer är, upplevelsen av denna friktion är inte jämt fördelat mellan det mångkulturella samhällets olika grupper. Den nordeuropé som förblir tystlåten och introvert under en resa till Mellanöstern kommer visserligen att sticka ut, men hennes tystnad kommer gå tämligen obemärkt förbi snarare än att uppfattas som ett påträngande etikettsbrott, varför hennes närvaro inte heller kommer väcka olustkänslor bland de bofasta².

Det är mot denna bakgrund man måste förstå varför tanken på ett vitt café av nödvändighet alltid kommer utöva en stark lockelse på de européer som fått se sin omgivning bli mångkulturell. I denna lockelse finner vi en omständighet som varken kan sägas vara bra eller dålig, utan bara någonting som är, alltid har varit och alltid kommer att vara. För ett flockdjur som människan är och förblir hennes behov av sammanhang, samhörighet och identitet en mycket djupt rotad och existentiell drift som inte kan elimineras med mindre än att man medelst radikal genterapi eller långtgående avelsprogram i grunden förändrar hennes arvsmassa. Att förneka just detta har emellertid blivit till någon av en nationalsport bland de liberalkonservativa som å ena sidan vill påvisa problemen, men å den andra framstå som städade och politiskt korrekta. Detta förnekande är dock närmast ett större problem än de missförhållanden de på detta sätt hoppas lyfta till debatt, då förnekandet i fråga bidrar till att cementera just den lögn som i mångt och mycket är källan till problemen.

Att lögnen om att det vita caféet inte utövar någon lockelse på oss inte synas utgör i själva verket en nödvändig förutsättning för mångkulturalismens genomförande. När alla i sin retorik börjar upprepa denna kollektiva lögn – om än väl medvetna om såväl att den är en lögn som att alla andra direkt identifierar dem som lögnare när de upprepar den – blir det nämligen också omöjligt att uttrycka några särskilt tunga invändningar mot invandringspolitiken. Man går som katten kring het gröt och hänvisar till kostnader, kriminalitet och en hederskultur som av någon anledning bara förutsätts utgöra ett problem om de personer som utövar den flyttar till Sverige, men man förmår inte uttrycka sina egentliga invändningar. Detta gör inte bara argumenten svaga, utan för en driven etablissemangspropagandist också påfallande lätta att vifta bort. De egentliga invändningarna man har – men inte vågar uttrycka – delas däremot ironiskt nog av i stort sett alla, inklusive de svågerkapitalister och professionella välgörare som räknar med att tjäna pengar och göra karriär på invandringen, varför mer uppriktighet kring det vita caféet också skulle göra det betydligt svårare att förneka att kejsaren är naken.

¹ Föreställningen om pendelrörelsen må som trop vara populär, men grundar sig inte desto mindre i den felaktiga föreställningen att sådana rörelser skulle vara både naturliga och vanliga. En radikal rörelse åt vänster följs i normalfallet dock inte av en lika radikal rörelse åt höger, utan som mest av en liten, kortvarig och parentetisk sådan, varpå den för progressivismen så karakteristiska normalrörelsen åt vänster återupptas. Lika felaktig är dock uppfattningen att en radikal "pendelrörelse" åt höger skulle vara av ondo. En sådan motreaktion är tvärtom precis vad vi vill åstadkomma, då detta är det enda som kan rädda oss från den svårartade röta som slagit klorna i samhällskroppen. Föreställningen att pendeln behöver modereras i syfte att förhindra en kraftig kommande rörelse åt höger är med andra ord någonting som varje tänkande människa behöver frigöra sig från, för att i stället börja se fram emot den dag då "pendeln" inte bara vänder, utan därtill i hög fart börjar närma sig vänsterns högkvarter likt en flugsvampsstinn rivningskula ute på bärsärkagång.

² Skulle hon däremot välja att gå klädd på ett sätt som uppfattades som oanständigt vore situationen delvis den omvända, även om plagg som hijab och burqa då de bärs i Europa också tenderar att skapa social friktion, om än av andra anledningar.

2020-09-13

Illusionen av rättsstat

Mina uråldriga och konformade australiska bibliofiler:

Människans historia har alltid varit flockdjurets, varför nämnda historia – precis som alla andra flockdjurs – också alltid varit en historia starkt präglad av den starkes rätt (om än möjligen en sådan med fler och mer talföra historiker än i fallet med det genomsnittliga flockdjurets dito). Talesättet att historien skrivs av vinnaren är bara ett kultiverat sätt att uttrycka samma krassa sakförhållande, och i denna realitet finner vi också uppenbara paralleller till allt från whighistoria och modernitetens framstegsfetischism till James Burnhams identifikation av progressivismen som det västerländska självmordets ideologi. Detta har i grunden inte förändrats i modern tid, men vad som däremot har förändrats är vår bild av samhället och hur detta fungerar. I stället för att se samhället för vad det är, ser den moderna människan samhället genom en rik väv av abstraktioner, vilket fått till följd att den starke idag kan ta sig rätten att göra väldigt mycket han formellt sett inte har rätt till, utan att vare sig de rättsvårdande myndigheterna ingriper eller allmänheten förstår vad som sker.

För att förstå varför, måste vi först förstå revolutionen och dess nära släkting den postmoderna statskuppen. Historiens revolutioner är mytomgärdade, inte sällan romantiserade och så gott som alltid starkt mytologiserande, men bakom propagandan återfinns vanligtvis den ganska osmickrande verkligheten att revolutionärerna sällan talat för folkmajoriteten i landet, utan tvärtom utgjort en minoritet av en minoritet, nämligen den röststarka medelklassen (ibland understödd av trasproletariatets muskelstyrka) i de stora städerna, som genom att fysiskt samlas på samma städers torg och gator skapat illusionen av att en massiv och oövervinnerlig majoritet vänt sig mot den sittande regimen. Revolutionen har därtill – och detta alldeles oavsett om den regim som störtats varit en sådan vi haft skäl att ogilla eller ej, och detta alldeles oavsett om den inträffat i 1700-talets Nordamerika, 1800-talets Frankrike eller 2000-talets Östeuropa – så gott som alltid varit konstitutionsvidrig, liksom de många exempel på nya konstitutioner som efter sådana revolutioner ersatt de gamla har varit. Inte desto mindre har samhället snabbt anpassat sig till de nya omständigheterna, och i en pragmatisk (eller om man så vill, inställsam) juristkår har man skyndsamt och obekymrat börjat utfärda domslut på grundval av nya lagar som kunnat antas först sedan samhällets nya elit bestämt sig för att å det grövsta åsidosätta de gamla.

Ett ikoniskt exempel på en besläktad företeelse fick vi 1968, då en mycket liten minoritet bestående av unga akademiker i västvärldens universitetsstäder lyckades åstadkomma såväl en radikal omläggning av politiken som en långtgående omdaning av samhällets institutioner. Inledningsvis försökte ordningsmakten i många fall bemöta demonstranterna ungefär som man hanterade andra lagbrytare, men då de unga akademikerna sin minoritetsstatus till trots var tillräckligt många för att ortodoxa polisiära metoder skulle vara kontroversiella att tillämpa mot dem, och då etablissemanget i stort sett mangrant slöt upp bakom de unga aktivisterna, blev en sådan taktik snabbt politiskt omöjlig. I stället valde de rättsvårdande myndigheterna att titta bort då den bemedlade medelklassens barn började ta lagen i egna händer, samtidigt som man från politikernas sida började gå demonstranterna till mötes. Vad som idag ofta går under namnet "den långa marschen genom institutionerna" var i praktiken varken en marsch eller någon särskilt lång historia, utan bestod snarare i att makten sände ut en flotta av limousiner för att köra aktivisterna till deras nya tjänster som välbetalda potentater inom ramen för den djupa staten.

De förment fredliga protester i form av upplopp, plundring, mordbränder, våld och mord som under parollen Black Lives Matter just nu pågår i USA är ingenting annat än ett försök att upprepa vad som visade sig så framgångsrikt under det sena 1960-talet. Att det återigen är en liten minoritet – som inte ens stöds av en majoritet av de svarta – som protesterar, är ingenting som bekommer etablissemanget då detta ännu en gång i ett flagrant brott mot de principer man påstår sig hålla för heliga mangrant sluter upp bakom de våldsamma aktivisterna. I den mycket svartvita nyhetsrapporteringen tonas våldet systematiskt och skamlöst ned, och vad som pågår beskrivs i stället i termer av en demokratisk, värdig och mycket befogad protest mot vad som på mycket lösa grunder påstås vara ett välbelagt och systematiskt Rasistiskt förtryck sanktionerat från högsta ort. Vad mer är, skulle någon inifrån etablissemanget välja att utmana denna uppenbart förljugna bild, blir vederbörande snabbt också föremål för drev och avpolletering. Kort sagt, såväl etablissemanget som tunga politiker gör allt för att den våldsamma och lagvidriga revolt en liten fanatisk minoritet har iscensatt skall lyckas.

Företeelsen gör sig dock gällande både i det stora och det lilla, och sammanfaller inte nödvändigtvis med att man inom etablissemanget hyser aktiva sympatier för den som tar sig rätten att ignorera lagen. När tungt beväpnade gäng fullt kapabla att sätta förorten i brand tillåts ägna sig åt öppen drogförsäljning samtidigt som stora utredningsresurser läggs ned på att sätta dit deras både betydligt mer ofarliga och skattebetalande kunder, är detta också ett indirekt erkännande av hur levande den starkes rätt är under en uppsvälld men svag stat. När människor utan giltiga asylskäl i stort antal anländer till Sverige och högljutt kräver att få stanna, samtidigt som man inom journalistkåren i stället för att göra sitt jobb alltmer aggressivt ställer sig på asylbedragarnas sida, och politikerna snabbt inser att det är betydligt lättare för dem att utfärda en amnesti än att upprätthålla lagen, ger även detta en mycket belysande inblick i de utomrättsliga mekanismer som alltmer kommit att dominera hur samhället förändras.

Ett mycket talande exempel på företeelsen i fråga fick vi i dagarna då upplopp bröt ut bland muslimer i Malmö sedan koranen skändats i staden. Såväl etablissemanget som ordningsmakten valde mycket snabbt att inte bara lägga hela skulden på koranskändarna, utan därtill att gå upploppsmakarna till mötes. Över en natt gick koranbränning från att vara en grundlagsskyddad rättighet till att utgöra ett brott så allvarligt att polisen började ta hjälp av Säpo för att utreda det, och detta utan att vare sig någon ny lag hade stiftats eller något nytt prejudikat förändrat det juridiska läget. Parallellt med detta begränsades genom en serie mycket expedita tjänstemannabeslut såväl rätten till inresa i Sverige som den grundlagsskyddade demonstrationsfriheten, i syfte att blidka just den mobb som tydligt demonstrerat sitt våldskapital genom att sätta Malmö i brand och under våldsamma former attackera polisen.

Då den moderna människan redan från späd ålder fått lära sig att hon lever i en rättsstat, att Justitia är blind, att statens tjänstemän är oförvitliga, att alla är lika inför lagen och att det är grundlagen snarare än aktörernas våldskapital som sätter ramarna för vad som kan ske, förmår hon dock inte ta in vad som händer. Vad mer är, när rättsstaten kapitulerar inför den som visat sig stark, följs detta också vanligen av att servila jurister retroaktivt i en prejudicerande dom välsignar den nya ordningen genom att fastslå att denna är helt i linje med grundlagens bokstav och anda, och att inget fel därför begåtts. Skulle juristerna för ovanlighetens skull trilskas genom att faktiskt göra sitt jobb, kan den nya ordningen i stället välsignas genom en lagändring, som vi därefter i presskommunikéer och etablissemangsanalyser får lära oss representerar ännu ett Framsteg på vägen mot ett mer civiliserat, rättvist och humant samhälle. Vad som i själva verket har skett är dock att fega och korrupta makthavare av lättja valt att kapitulera i stället för ta strid för vad som är rätt. Den så omhuldade rättsstaten visar sig därmed vara en illusion, som makthavare visserligen mer än gärna utmålar sig som garanten för, men som de då det är förenat med en kostnad för dem att upprätthålla den gladeligen ignorerar.

Att etablissemanget kommer undan med detta beror på att begrepp som "rättsstat" och "suveränitet" gått från att vara deskriptiva uttryck för någonting som kan vara (men i det enskilda fallet inte nödvändigtvis är), till att uttrycka en närmast metafysisk föreställning om hur samhället måste vara. När mannen på gatan börjat se rättsstatens principer och den parlamentariska församlingens suveränitet som någonting som bara är, i stället för som de mycket abstrakta och svåruppnåeliga ideal de svarar mot, förmår han heller inte se de uppenbara avsteg från samma principer som ständig görs. Inom vänstern är man dock fullt medveten om detta, vilket inte bara förklarar varför man både ägnar sig åt "civil olydnad" och håller sina paramilitära styrkor under armarna, utan också varför man gör allt för att utmåla den höger som uppvisar en bråkdel av samma ambitioner som ett ödesdigert hot mot just den rättsstat man själv satt i system att runda.

2020-09-11

Vetenskapen som ideologisk no-go-zon

Mina ängsliga medelklassläsare som tror att liberala vuxensparkdräkter från Savile Row är en lämplig klädsel för högern:

Varför bedyrar ett etablissemang inom vilket man såväl omfamnat postmodernismen som under årtionden ljugit skamlöst om invandringens påstådda lönsamhet och andra välgörande effekter ständigt sin lojalitet till vetenskapen, logiken och fakta? På ett plan besvarar frågan sig själv; andelen makthavare som stolt och öppet medger att både de ord som lämnar deras läppar och de budskap som pumpas ut av deras husorgan och tankesmedjor är lögner och kontradiktioner sprungna ur reductio ad absurdum, kommer vid varje givet tillfälle av lätt insedda skäl vara väldigt låg, alldeles oavsett budskapets kvalitet och vilka ideologiska strömningar som vid tidpunkten i fråga råkar utgöra de dominerande. I vurmen för Experter, i de ständiga varningarna för Falska nyheter och i kriget mot Alternativa fakta finner vi dock någonting mer än så, nämligen ett etablissemang med ett närmast fetischistiskt förhållningssätt till Vetenskapen.

Vetenskapen har inte särskilt mycket med vetenskap att göra, utan bör snarare förstås i termer av ett eko av den naturfilosofi med tillhörande metafysik som den faustiska människan utvecklade sedan hon dödat Gud, och som plötsligt möjliggjorde för henne att respektlöst tränga sig allt längre in i alla de allra heligaste av Skapelsens rum som hon tidigare varit utestängd från. Denna naturlära ligger i mångt och mycket till grund för hela vår världsbild; den har format hur vi betraktar oss själva som självmedvetna varelser och vår plats i världsalltet, den har letat sig in i vår moral och våra ideologier, och den utgör själva förutsättningen för den föreställning om Framsteget som utgör en av modernitetens allra mest centrala myter. Några revolutionerande genombrott i egentlig bemärkelse har dock denna naturfilosofi inte förmått producera på många årtionden, och dess frontlinjer löper idag därtill genom domäner så esoteriska att endast ett litet fåtal längre kan stoltsera med någon djupare förståelse av dem. För att fylla universiteten har man i stället omdefinierat Vetenskap som en paraplyterm för en mycket bredare kategori av tankeövningar, varav majoriteten idag är inåtvända, navelskådande och med fördel förstås som ideologiproduktion snarare än vetenskap.

Detta omdefinierade vetenskapsbegrepp omgärdar sig dock fortfarande med den faustiska naturfilosofins metafysik, varför föreställningen om Vetenskapen alltjämt också är både levande och äger en sällsam attraktionskraft. I ljuset av detta blir också etablissemangets fetischistiska förhållningssätt till samma Vetenskap förklarlig. Etablissemangets förment såväl rationella som objektiva ideologier och narrativ kan bara förstås som en häxblandning av allahanda västerländska idéhistoriska traditioner, till vilken den metafysik som är sprungen ur den faustiska naturfilosofin lämnat ett allt annat än försumbart bidrag. I progressivismens fäbless för Vetenskapen finner vi dock inte bara ett arv, utan också ett för samma progressivism ovärderligt verktyg. Detta verktyg har inte bara spelat en avgörande roll när vänstern successivt flyttat fram sina positioner, utan tillhandahåller oss också viktiga ledtrådar till mekanismerna bakom det whighistoriska synsättet och den för progressivismen så definierande myten om Framsteget.

Det sätt på vilken Vetenskapen fungerar som ett politiskt verktyg för vänstern är det som en ideologisk no-go-zon. Mycket av det som idag sorteras in under etiketter som vetenskap, fakta och självklarheter utgjorde nämligen en gång aparta och synnerligen radikala politiska ståndpunkter, men dessa har sedan dess under tämligen egendomliga och icke-euklidiska omständigheter gradvis förflyttat sig bort från den ideologiska spelplanen, ända tills dessa föreställningar i stället kommit att åtnjuta status som universella sanningar, immuna mot ideologiskt motiverade ifrågasättanden. Vad mer är, de ståndpunkter som genomgår denna resa från åsikter till objektiv fakta motsvarar varken ett godtyckligt eller slumpmässigt urval av ideologiska ställningstaganden, utan består i stort sett undantagslöst av vad som – innan de började betraktas som oantastliga sakförhållanden bortom ideologins räckvidd, och som bara förhärdade extremister skulle kunna få för sig att ifrågasätta – utgjorde utpräglade vänsterpositioner. Exemplen på detta är oräkneliga, och gör sig gällande i allt från den gängse synen på demokrati och allmän rösträtt till vilka föreställningar om könsroller och etniciteter som i skolelevers läroböcker framställs som om vore de både vetenskapligt fastslagna och politiskt helt och hållet neutrala.

Det är i ljuset av detta man måste förstå vänsterns fetischism för Vetenskapen. Vad man i sina brandtal och lojalitetsförklaringar till denna tar ställning för är varken den vetenskapliga metoden, den akademiska friheten, insikten att även de forskningsresultat som går stick i stäv med våra värderingar är någonting man måste förhålla sig till eller den logik som obarmhärtigt avslöjar uppburna makthavares resonemang som fulla av kontradiktioner, utan en mekanism genom vilken radikala vänsteråsikter gradvis omvandlas till objektiva fakta. Genom denna process kan vänstern ständigt flytta fram sina positioner, helt enkelt för att mer och mer av dess tankegods för varje dag görs oåtkomligt för kritik och tabu att ifrågasätta. Varje gång en vänsteråsikt omklassificeras som universell sanning tvingas den höger som godtar dessa spelregler att retirera och – under en strid ström av beskyllningar om att vara moraliskt förkastlig, som den saknar möjligheter att försvara sig mot – omgruppera utmed en sträckning bakom den där frontlinjen gick nyss, och från vilken den utsikt som möter högern är den av en till synes ändlös följd av tidigare förlorade positioner som sträcker sig ända till horisonten.

Om detta verktyg skall kunna vridas ur händerna på vänstern, måste högern också sluta förväxla vänsteråsikter med fakta. De vänsterståndpunkter som under de senaste århundradena omtolkats som universella sanningar och ställts under Vetenskapens beskydd måste förkastas, och de högerinvändningar de blev föremål för då de fortfarande förstods som de vänsteråsikter de hela tiden varit måste studeras och, åtminstone i den mån de fortfarande håller måttet (vilket de i regel gör, eftersom de formulerades av människor med avsevärt större bildning, insikt och värdighet än de charlataner som gör anspråk på att vara deras naturliga efterträdare), återaktualiseras. När man väl har tagit detta steg, blir man snart också varse att vad moderniteten, de universella anspråken till trots, åstadkommit är försämring, snarare än förbättring.

Det aristokratiska Europa som i samband med första världskriget en gång för alla gick under var till exempel, den övertygelse om det demokratiska statsskickets överlägsenhet som inympas i varje skolbarn till trots, ett på de flesta plan betydligt friare samhälle med högre i tak än dagens, ett samhälle med lägre skatter, färre parasiter och fler intellektuella giganter, ett samhälle som aldrig skulle få för sig att börja gynna tillresta antisociala lycksökare på de egna invånarnas bekostnad, ett samhälle där människor var såväl artigare som mer belevade och ett samhälle där arkitekter såg det som sitt kall att frambringa skönhet, snarare än själlösa reaktorsarkofager i betong. För att komma till slutsatsen att demokratin utgör en både given och avsevärd förbättring i jämförelse, har också krävts att den nya härskarkasten under lång tid och mycket systematiskt omdefinierat allt fler av sina omhuldade föreställningar som universella sanningar, och därmed också gjort dem oåtkomliga för både ifrågasättanden och kritiskt tänkande.

2020-09-08

Om Zonen och dess möjligheter

Mina träpatroner som röker cigarrer på sirligt dekorerade punschverandor:

Vad är egentligen Zonen? Låt oss inte inleda denna text med att hymla; Zonen är så klart en trop, hämtad från den spekulativa fiktionen, och som i egenskap av sådan återkommer i oräkneliga inkarnationer, varav den vi får möta i Andrej Tarkovskijs film Stalker måhända tillhör de mest kända¹. Zonen är emellertid även en lösning på ett konkret och mycket omtalat problem, nämligen vad vi skall göra med de människor som olagligen befinner sig i Sverige, alternativt begått grova brott i eller på annat sätt destabiliserat Sverige, men som av en eller annan anledning påstås vara omöjliga att utvisa dit de hör hemma. Zonen kommer inte bara i många fall fungera som ett bevis på att det påstått omöjliga i själva verket är fullt möjligt, utan kommer därtill intressant nog även i de fall då den misslyckas med att leva upp till detta högt ställda mål fylla en mycket värdefull funktion.

Det kan också vara på sin plats att påpeka att Zonen inte nödvändigtvis behöver vara vare sig geografisk eller riktigt så strikt realiserad som vi här kommer att beskriva den som. Det finns inte desto mindre goda skäl att i vår beskrivning av den avhålla oss från att spara på krutet, då vi på detta sätt åskådliggör såväl Zonens potential som de både outtalade och något aparta premisser föreställningarna om alternativet till den vilar på. Alternativet till Zonen består nämligen – åtminstone så som detta vanligtvis framställs – inte bara i den uteblivna utvisningen, utan också i att fortsätta betala ut bidrag till den som borde utvisas, att se till att vederbörande på andras bekostnad hålls med tak över huvudet, att både tillhandahålla denne tandvård till bättre villkor än för landets medborgare och allehanda andra former av skattefinansierade tjänster, att vara behjälplig med specialkost, och så vidare. Den fullt utbyggda Zonen utgör, även om den så bara stannar vid ett tankeexperiment, därför en mycket nyttig påminnelse om att det i själva verket är alternativet till den som utgör det absurda i sammanhanget.

Zonen är en plats någonstans i en glesbefolkad – och med fördel också både ogästvänlig och otillgänglig – del av Sverige där mark är billig. I Zonen finns ett antal mycket spartanska baracker som tillhandahåller skydd mot elementen, men bortsett från lavar, våtmarker och barrskog inte särskilt mycket mer än så. Zonen är dock varken ett straff eller en plats dit någon tvingas resa mot sin vilja, utan produkten av vad man på Timbro och i Centerpartiet skulle kalla för en valfrihetsreform. Det val den asylbedragare, brottsling eller uppviglare som blir påkommen med att vistas i Sverige trots att vederbörandes rätt att uppehålla sig i samma land förverkats eller aldrig existerat över taget och som på ett eller annat sätt motsätter sig hemresa ställs inför är det mellan en enkel biljett till hemlandet och en enkel biljett till Zonen. Väljer den ovälkomne det förstnämnda är grundproblemet ur världen, varför alla därefter kan fortsätta med att sköta sitt. Väljer den ovälkomne däremot det sistnämnda kommer vederbörande att få tillbringa återstoden av sin tid i Sverige i Zonen.

Zonen är dock ingen skapelse av barbarer, utan där kommer varje dag serveras en näringsriktig kost med prima svenskt fläskkött som huvudingrediens. Vad mer är, skulle den som vistas där tröttna på kosten, login, omgivningarna och/eller den totala frånvaron av nöjen såsom TV och internet kommer erbjudandet om en enkel och av de mycket generösa skattebetalarna bekostad biljett till hemlandet under hela vistelsen i Zonen att kvarstå, varför möjligheterna till ett snabbt miljöombyte är mycket goda. I den mån de personer som vistas där faktiskt skulle visa sig vara de mycket driftiga nybyggare och entreprenörer som mången liberal hela tiden hävdat att de är, kommer ingen heller sätta några som helst käppar i hjulet om inbyggarna skulle bestämma sig för att medelst sin omtalade initiativrikedom och arbetsmoral omvandla Zonen till ett Singapore-on-Torneträsk som tar exportmarknaderna med storm. Inte heller kommer invånarna att som nu mötas av några drakoniska krav på att rädda andras pensioner, emedan ett stort mått av laissez-faire kommer råda på det vindpinade kalfjället.

Zonens bör dock i första hand varken förstås som en förutsägelse om framtiden eller en konkret vision att försöka realisera, utan som ett jämförelsetal, en baslinje eller en kalibreringsvikt. I den mån den onda cirkel invandringspolitiken lett ned oss i skall brytas utan att samhället i stort samtidigt måste omstöpas till en dystopisk polisstat, är det också någonting i stil med Zonen vi måste närma oss för att åstadkomma detta. När kvaliteten och trovärdigheten på något av de många politiska utspel rörande kriminalitet, organiserad brottslighet, migrationspolitik, utvisningar och de Klaner som på sistone blivit till en eufemism för alla invandringspolitikens negativa konsekvenser vi hela tiden bombarderas med skall bedömas, kan detta bara ske genom en uppskattning av i vilken omfattning utspelet i fråga (förutsatt att det omsätts i verklighet) realiserar de ideal Zonen är ett uttryck för. I den mån utspelet ger uttryck för någonting som får oss att närma oss Zonen, om än bara med ett myrsteg eller två, svarar detta också mot ett förslag med viss potential. Skulle däremot utspelets realiserande innebära att vi fortsätter fjärma oss från det ideal vi finner i Zonen, om än så i något lägre takt än idag, bör förslaget dock förstås i termer av en strategi för att ösa läckande containerfartyg med tesked.

¹ Med vilket avses att denna för den breda allmänheten förhållandevis okända film baserad på en bok av bröderna Strugatskij² åtnjuter hög respekt bland människor som vill framstå som kultiverade.

² Deras Far Rainbow rekommenderas inte.