2012-03-21

Vidskepelsen och bevisbördan

I en debattartikel slår religionens anhängare ännu en gång tillbaka mot den ateistiska rörelsen.

Först anklagas ateisterna för att vara intoleranta, i vilket det måhända ligger ett korn av sanning. Därefter kommer de vanliga tramsargumenten i strid följd. Gudsargumenten behandlas utan djup och utan kunskap om de 30 senaste årens utveckling inom religionsfilosofi skriver författarna indignerat. Med kvasivetenskaplig forskning till grund försöker man belägga sina absurda teser om existensen av övernaturliga väsen, men argumentet är såklart trams. Ingen navelskådande religionsfilosofisk forskning i världen kan göra frågan om gudars och andeväsens existens till vetenskap.

Utan goda skäl lägger man också hela bevisbördan på den gudstroende fortsätter man sedan i samma indignerande anda. "Utan goda skäl?" Om jag påstår att en boll av choklad, tio meter i diameter befinner sig i omloppsbana kring Jupiter, vems är bevisbördan då? På vem ligger bevisbördan om jag skulle påstå att homeopatiska läkemedel fungerar, eller att det medför sju års olycka att krossa en spegel? Extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis, så enkelt är det. Och att hävda existensen av övernaturliga väsen är ett extraordinärt påstående.

Vidare kallar man konsekvens Dawkins & co för "nyateister". Ordet "ateister" skulle naturligtvis ha räckt mer än väl, men man arbetar nu hårt, tycks det, för att etablera begreppet "nyateism" . Jag kan bara spekulera kring orsakerna till detta, men det ligger nära till hands att misstänka att de vill ladda ordet med ungefär samma associationer som har tillskrivits ord som "nyliberalism". Det vill säga, man vill utmåla ateisterna som buffliga, hänslynslösa, halvgalna och sekteristiskt drivna ideologer. Detta är en välbeprövad - om än ohederlig - debatteknik, men det kan tyckas ironiskt att den används av folk som tror på övernaturliga väsen.