2012-11-06

Omsorg eller förmynderi?

Stoppa EU:s avtal med Latinamerika, utbrister fyra företrädare för fyra obskyra organisationer i en debattartikel i SvD.

Vad det rör som om är ett handelsavtal som EU-parlamentet skall rösta om på onsdag. Enligt författarna kommer ett ja innebära att de aktuella latinamerikanska ökar sin råvaruexport, att en del lokal matproduktion kommer att slås ut av subventionerade EU-livsmedel, att det latiamerikanska exporten av frukt, nötter och grönsaker ökar och att gruvindustrin får mer att göra.

De har säkert delvis rätt i sak. EU:s jordbrukspolitik är en skamfläck som säkert kan komma att slå ut lokala producenter, och det är fullt möjligt att den latinamerikanska gruvnäringen kommer att öka som resultat av avtalet. Men behöver allt detta vara raktigenom dåligt?

Vi är alla beroende av gruvnäring, den moderna civilisationen vore helt enkelt inte möjlig utan den, och artikelförfattarna äger själva förmodligen de bostäder, bilar och mobiltelefoner som är möjliga endast tack vare den. Småbrukare kan slås ut som en följd av avtalet, men är de pittoreska småskaliga självförsörjningsjordbruken resultatet av att folk lever som de vill, eller av att de lever som de måste? Skulle de måhända föredra ett bättre betalt jobb i grönsaksexportindustrin eller gruvnäringen, om de själv fick välja?

De sociala orättvisorna i Sydamerika är stora, EU:s jordbrukspolitik är rutten och det går säkerligen att peka på flera konkreta nackdelar med handelsavtalet som kommer vara negativa för de sydamerikanska folken. Men vad tycker de egentligen själva om avtalet?

De sydamerikanska regeringar som varit EU:s motparter har förhandlat fram avtalet för att de tror det kommer gynna de egna folken, eller mer cyniskt uttryck, för att de vill bli omvalda. De tror att det kommer att gynna exporten och ekonomin och att det kommer att skapa arbetstillfällen. Fanns det ett stort folkligt motstånd vore intresset för att skriva under antagligen betydligt svagare. Tvärtom så reser sig idag stora delar av Sydamerika ur fattigdomen och en allt större och allt mer köpstark medelklass breder ut sig. En medelklass som precis som artikelförfattarna själva vill leva ett gott och modernt liv.

Detta hindrar dock inte företrädare för diverse "forum", "-grupper" och andra organisationer från att vilja föra latinamerikanernas talan. Misstanken att författarna lever kvar i en värld av Pinochet, juntor, kallt krig och Palme smyger sig på mig mer och mer allt eftersom jag läser deras ord. Framför allt så slår det mig att när de, likt riddare på vita springare, rider ut till latinamerikanernas beskydd utan att lyssna på vad de breda folkopinionerna i de aktuella länderna själva har att säga, så osar det unken kolonialism och förmynderi om deras beteende.