2013-01-16

Bluffen som inte synades

Medierna rapporterade om dem. Politikerna talade om dem. Oppositionsledaren gjorde dem till sitt paradnummer. De 250 000 barn som levde i fattigdom - "barnfattigdom" blev snabbt ett etablerat begrepp - blev till politiskt sprängstoff. Det fanns bara ett problem, de existerade inte.

Att Röda korset, Rädda barnen, BRIS och Majblomman likväl använde de icke-existerande barnen som slagträ i debatten är inte särskilt förvånande. Dessa organisationer drivs förvisso på markplanet av ideellt och oavlönat engagemang, men i toppen sitter det personer vilkas karriärer och överklasslivsstil är helt beroende av att pengarna strömmar in.

Dessa organisationer - en gång i tiden grundade med de bästa av föresatser - har på många sätt och som så mycket annat i samhället blivit till självändamål, starka intressen är helt enkelt av rent privatekonomiska orsaker beroende av att pengarna fortsätter att rulla in. I ett sådant sammanhang är berättelsen om barnen som går till sängs hungriga, som inte har råd att åka med på skolutflykten och som inte får några glasögon guld. En sådan historia skapar engagemang, indignation, skamkänslor och framför allt en vilja att skänka pengar.

Vad som däremot är förvånande är att det tog så lång tid innan bluffen avslöjades. Media svalde historien med hull och hår, journalisterna skrev tårdrypande berättelser, ämnet blev sprängstoff i riksdagsdebatter och Håkan Juholt gjorde barnfattigdomen till sin hjärtefråga. Ingen ifrågasatte denna verklighetsbeskrivning, i flera år levde det officiella Sverige med vetskapen om att de hungriga barnen fanns. Ända tills Janne Josefsson bestämde sig för att rapportera om dem - och fann att de inte existerade.

Att de mediala och politiska eliterna på detta sätt lät sig bli grundlurade i flera år, fastän all fakta fanns tillgänglig, är en skandal av sällan skådat slag, ett totalt underkännande av våra politikers och vår journalistkårs yrkeskompetens. Det är inte utan att man undrar på vilka fler områden de kan ha lika fel som de hade här.



Fotnot: "Uppdrag granskning borde läst på" skriver journalisten Malin Krutmeijer i Aftonbladet. Krutmeijers slutsats är att det är Uppdrag granskning som är ute och cyklar, eftersom hon kan påvisa att den "relativa fattigdomen" i Sverige faktiskt ökar. Krutmeijer har såklart helt rätt i sak - den relativa fattigdomen i Sverige ökar eftersom invandringen helat tiden ökar.

111 000 personer invandrade till Sverige år 2012 vilket är den största invandringen i västvärlden. Alldeles oavsett vad man i sak tycker om detta är det fullständigt självklart för varje tänkande människa att dessa människor inte direkt kliver in i en medelklasstillvaro, utan i regel får inleda sin vistelse i Sverige i arbetslöshet, med allt vad det innebär. Det innebär inte att den sociala politiken i Sverige har blivit sämre, det är bara en fullständigt naturlig följd av den förda invandringspolitiken.



Fotnot 2: "Åhå, mamman kan inte vara fattig, för HON RÖKER!! Fuck you, Janne Testosteron Josefsson. FUCK YOU VERY MUCH" kommenterar Ali Esbati programmet. Även om man bortser från det faktum att referensen till könshormoner knappast skulle accepteras om det var östrogen eller progesteron Ali Esbati refererade till, är kommentaren minst sagt vulgär.

Ja, Janne påpekar i programmet det orimliga att en förälder som inte anser sig kunna avvara 200 kronor per halvår till barnets skolresor ändå anser sig ha råd att röka. Som förälder har man ett ansvar för de barn man valt att sätta till världen, ett ansvar som väger avsevärt tyngre än rätten till att röka. Att Esbati inte kan erkänna detta säger rätt mycker om dennes vulgära samhällsåskådning.
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13, SvD14, SvD15, SvD16, SvD17, GP1, GP2, GP3, GP4, Ab1, Ab2, DN1, DN2