När folk i sin frustration över det svenska debattklimatets låga takhöjd avslutar meningar med att "men så får man väl inte säga i det här landet" börjar man håna detta uttalande i sig. Det är en praktisk fokusförflyttning, det där som kommer före ordet "men" blir något man inte längre behöver bekymra sig om.
När det börjar kritiseras hur allehanda människor blir kränkta över allt mellan himmel och jord, uppfinner man en Facebookgrupp med namnet "Vita kränkta män". Man vrider därmed – utan att diskutera de faktiska förhållandena – ordet ur händerna på sina politiska motståndare och gör ordet "kränkt" till sitt eget verktyg.
Gemensamt för tekniker av detta slag är att man vill undvika att debattera sakfrågan. Sakfrågan är nämligen betydligt svårare att debattera, i synnerhet om ens motståndare har argumenten på sin sida och man själv inte har det.
(... och ja, jag har även sett exempel på att man på samma vis hånar den som kritiserar att man vägrar diskutera sakfrågorna. Det tycks finnas en halmdocka bakom varje halmdocka.)
På Aftonbladet kultur återfinns just en tecknad bild. Den föreställer en man, avbildad för att framstå som så patetisk det bara går; i bästa frenologiska tradition inkluderar man till och med en låg panna.
Mannen i fråga klagar på hur media tonar ned det vänsterextremistiska våldet, underförstått samtidigt som så stor vikt läggs på att uppmärksamma det högerextrema. Inga argument för att invändningen är fel i sak framställs. Man bara tillskriver honom ett inkonsekvent citat och utmålar honom som en ful och patetisk man. Med låg panna. Troligtvis utan flickvän.
Det räcker.
Bland sidans kommentarer påpekar en del just detta. Svaren på dessa kommentarer är variationer på temat "höhöhö, du är precis som den fule patetiske mannen på bilden, höhöhö".
På detta sätt tar man härskartekniken till nya höjder. Man går till personangrepp på sina ideologiska motståndare, man angriper deras utseende, huvudform och klädsel, därtill på ett sätt som hade genererat ramaskri om metoden riktats mot kvinnor. Och varje tänkbar invändning tas till intäkt för att man har rätt.
Man undviker dock att – höhöhö – diskutera sakfrågan. Det är det viktigaste, för det är en debatt man aldrig kan vinna i det här fallet. Med intellektuell ohederlighet, däremot, kan man komma långt.
Läs mer om serietecknaren här. Liv Strömquist har dessutom gjort sig ett namn på snarlika serier.
Ab