2014-05-28

Vad innebär 73 miljarder?

I en mycket läsvärd – och med den svenska konsensuskulturens mått mätt såklart mycket kontroversiell – ledare av Per Gudmundson kan man idag läsa om bland annat invandringens kostnader.

I artikeln används Jan Ekbergs uppskattning av detta belopp, det vill säga en kostnad på mellan 54 och 73 miljarder kronor årligen. Belopp i den här storleken är väldigt ointuitiva att greppa, men ett bra sätt att göra dem begripliga är att slå ut dem per sysselsatt svensk. Det är nämligen de sysselsatta svenskarna som får betala notan, i form av skatt.

Enligt SCB uppgår antalet sysselsatta svenskar till 4 698 000 personer. Slår man ut 54 miljarder jämt över dessa uppgår den individuella kostnaden till 958 kronor per månad. Motsvarande siffra för 73 miljarder landar på 1 295 kr. För en familj med två arbetande vuxna blir således den månatliga kostnaden 1 916 respektive 2 590 kronor.

Därtill kommer att Jan Ekbergs siffror är relativt konservativa. Jan Tullberg, som försökt utveckla och förfina Ekbergs metoder, landar istället på 125 miljarder kronor. Med Tullbergs siffra blir den månatliga kostnaden per sysselsatt svensk istället 2 217 kronor, och i exemplet med familjen 4 434 kronor.

Dessaa belopp kan med fördel jämföras med jobbskatteavdraget, vilket går att räkna ut här.

Lästips: Torbjörn Elensky


DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, Sk1, NSk1, Dag1, SMP1, SMP2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Re1, Re2, Re3, Re4

F!: Vi kan bota homosexuella


Prästen Bertil Murray, som anser sig kunna bota en oönskad sexuell läggning, har orsakat snatter i ankdammen idag.

Murray är säkerligen helt fel ute, men det förhindrar inte att det mycket väl kan finnas ett äkta människoengagemang bakom vad han gör. Vad som är betydligt mer intressant än vad Murray hävdar är emellertid den dubbelmoral som genomsyrar rapporteringen.

För någon vecka sedan – det vill säga före EU-valet – lät SVT nämligen Mian Lodalen och Södertörnsdoktoranden Matilda Tudor (båda engagerade i Feministiskt initiativ) sitta i morgonsoffan och berätta om sin bok om hur man "blir" lesbisk.

Detta genererade inga upprörda rubriker om kvacksalveri eller ovetenskapliga metoder. Tvärtom fick Lodalen och Tudor gott om tid på sig att i gemytligt samkväm med programledarna ostört argumentera för sin sak, utan att några kritiska motfrågor ställdes.

Det är såklart lättare att fördöma den som vill "bota" homosexuella än den som vill omvända heterosexuella. Men om heterosexuella kan omvändas till att bli homosexuella, betyder detta även att homosexuella kan omvändas till att bli heterosexuella. Lodalen och Tudor tillhör sannolikt dem som upprörts mest av avslöjandet om Bertil Murray idag, men den grundläggande tesen i deras bok är att han har rätt.

Lästips: Torbjörn Elensky, Gudmundson


SVT, SvD1, SvD2, SvD3, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Ex,

2014-05-26

Som man sår får man skörda - en valanalys

Jag brukar följa svenska val med väldigt mycket engagemang. Igår var det annorlunda.

Att följa valvakan – till min egen förvåning tittade jag faktiskt på den – kändes ungefär som att sitta i publiken på en freak show, jag har lite svårt att betrakta det på något annat sätt. Jag äcklades, jag fascinerades, jag garvade och jag var några gånger tvungen att titta bort, eller i alla fall stänga av ljudet.

Normalt hade jag gått i taket över den skeva könsfördelningen på valvakans gäster, över att merparten av SVT:s gäster var vänsterprofiler, över att Alexandra Pascalidou, America Vera-Zavala och Dominika Peczynski fick agera expertkommentatorer. Men gårdagens val var så bisarrt, så skruvat och så ovärdigt att jag mest fascinerades över SVT:s totala misslyckande med att leva upp till någonting som ens påminde om objektivitet. Det hela var en sorglig historia, såklart, men jag kunde inte förmå mig att känna någon egentlig sorg.

Det var ett sant nöje att betrakta Moderaternas haveri inför öppen ridå. Det var ett sant nöje att åse Kent Persson, likt en fisk fångad på torra land, sprattla förtvivlat inför intervjuarens frågor. Inte för att jag på något sätt fann något nöje i vänsterdominansen, tvärtom, men för att Moderaterna till slut fick betala priset för att under den senaste mandatperioden gång på gång ha spottat sina kärnväljare i ansiktet.

Det är såklart skrämmande att Miljöpartiet blev näst största parti, och ännu mer skrämmande att ett gäng bindgalna vänstersekterister som vill skicka män på omskolning fick över fem procent. Men detta är såklart också en följd av den polarisering som råder, den polarisering som fått den svenska vänstern att tro att 30-tal råder ännu en gång.

Det är också ett tecken på den svenska journalistikens totala haveri: Att två partier – varav det ena är extremt och det andra en renodlad extremistiskt sekt – inte granskas över huvud taget, utan istället utses till godhetspostlar, lurar såklart många politiskt oinsatta och naiva. Det är skrämmande, såklart, men det borde också ge de etablerade partierna en fingervisning om att det börjar bli dags att avsluta det politiskt-mediala samförstånd som konsensuskulturen i grund och botten är.

Det är på många sätt tråkigt att Piratpartiet gjorde ett så dåligt valresultat som de gjorde, deras röst i integritetsfrågan hade behövts. När det kom till övriga frågor lät Piratpartiet emellertid närmast som Miljöpartiet, och hur gärna jag än ville att Piratpartiets röst skulle höras i integritetsfrågorna gjorde detta att jag inte kunde förmå mig att rösta på dem.

Vad som gör mig glad idag är de många intelligenta röster som har hörts. Dels för att så överraskande många uttryckt sin motvilja inför Schymans extremiströrelse, dels för att reaktionerna på SD:s resultat inte bara varit de förutsägbara litaniorna om "stöveltramp" och "fadd smak i munnen".

Hans Li Engnell, som engagerat sig för Piratpartiet, markerar tydligt mot den extremism som Feministiskt initiativ står för, men undviker att ge SD samma stämpel, trots att han så lätt skulle kunnat inkassera billiga bonuspoäng på att göra detta. I kommentarerna gör han därtill en tydlig markering mot dem som kallar SD för "nazister". Hatten av!

Alice Teodorescu, som nog har väldigt lite övers till SD, skriver att M får skylla sig själva, och att SD för många tidigare moderata kärnväljare är ett fullständigt logiskt val när Moderaterna blivit ett så urvattnat parti som det har blivit. Att det faktiskt fortfarande finns debattörer i detta land kapabla till den sortens komplexa tänkande gör mig glad.

Valet igår var en freak show. Men det var en freak show som på många sätt var en naturlig följd av en smal åsiktskorridor, av en intolerant konsensuskultur, av en uppiskad polarisering och av det faktum att landets två största partier inte längre står för någonting. Som man sår får man skörda.

Lästips: Tino Sanandaji, Trollan
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15, DN16, DN17, DN18, SR, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, Sk6, NSk1, Sk1, NSk1, NSk2, LT1, LT2, LT3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6

2014-05-21

Vem är extremist?

Ord som "extremist" är flitigt förekommande dessa dagar. Såväl Feministiskt initiativ som Sverigedemokraterna sägs vara just "extremister", och samma stämpel får ett parti som brittiska UK Independence Party ofta i svensk media. Ordet "extremist" tycks ligga helt rätt i tidsandan i ett hätskt polariserat Sverige 2014.

Jonas Sjöstedt har vid några tillfällen påpekat att "Sverige är extremt". Extremt när det kommer till vinster i välfärden, det vill säga, och i detta är Sjöstedt inte helt fel ute. Det är till exempel svårt att klassificera friskolereformen som något annat än just extrem i en internationell jämförelse. Inte automatiskt i meningen "dålig" eller "bra" – vilket är värderingsfrågor – men för att den svenska friskolereformen onekligen sticker ut, den avviker från i stort sätt alla andra länders skolsystem.

Vad Sjöstedt vill ha sagt då han kallar den "extrem" är såklart att han finner den dålig. Men Sverige är extremt på många områden:

  1. De svenska skatterna är extremt höga.
  2. Den svenska sexköpslagen är extrem.
  3. Den svenska offentliga sektorn är extremt stor.
  4. De svenska socialdemokraternas långa regeringsinnehav är extremt.
  5. Den svenska rätten till personliga assistenter är extrem.
  6. Den svenska konsensuskulturen är extrem.
  7. Invandringen till Sverige är extremt stor.
  8. Den svenska friskolereformen är extrem.
  9. Reglerna för arbetskraftsinvandring till Sverige är extrema.
  10. Den svenska järnvägsavregleringen är extrem.

Vad som är intressant med listan ovan är att det endast är punkterna 8 - 10 som Sjöstedt har problem med. Att Sverige är extremt även när det kommer till punkterna 1 - 7 är ingenting som Sjöstedt, hans parti eller den svenska vänstern brukar påpeka.

Faktum är att de snarare verkar blinda för att Sverige är extremt på dessa punkter. När det kommer till dessa punkter är det snarare den som vill förändra Sverige i mer genomsnittlig riktning som brukar bli utmålad som extrem av den svenska vänstern. I den svenska vänsterns världsbild finns inte punkterna 1 - 7 ovan, istället finns sju andra punkter:

  1. Att sänka de svenska skatterna är nyliberalism.
  2. Endast en sexist kan vara emot den svenska sexköpslagen.
  3. Endast hjärtlösa nyliberaler kan ifrågasätter den svenska offentliga sektorns storlek.
  4. Den borgerliga regeringen demonterar välfärden.
  5. Den som ifrågasätter LASS vill att funktionshindrade skall låsas in på institution.
  6. Att försvara ett riksdagspartis rätt till bedriva valkampanj kan anses reaktionärt och "problematiskt", men talet om en smal "åsiktskorridor" är en myt som sprids av rasister och sexister.
  7. Invandringen till Sverige är normalstor och bör inte ifrågasättas eller problematiseras.

Detta godtycke är inte bara inkonsekvent och intellektuellt ohederligt, stora delar av detta godtycke har dessutom ironiskt nog blivit till allmängods i den åsiktskorridor man hävdar inte existerar. Värt att notera är också vilka det är som gynnas och vilka det är som missgynnas då Sverige är extremt.

Det finns starka ekonomiska intressen som tjänar stora pengar då Sverige är extremt åt det marknadsmässiga hållet, intressen som främst återfinns i den ekonomiska överklassen. När Sverige däremot är extremt med att spendera skattemedel är det arbetar- och medelklassen som betalar.

Att bidragstagare inte behöver vara med och betala är de flesta på det klara med, dessa har helt enkelt ingen inkomst som kan beskattas. Vad färre svenskar däremot förmodligen är på det klara med är att den ekonomiska överklassen inte heller är med och betalar i någon särskilt stor utsträckning. För denna grupp är reglerna så fulla av kryphål att de i mångt och mycket kan bestämma sin egen skatt.

Lite tillspetsat kan man således säga att när Sverige är extremt gynnar detta ofta de rikaste och de "fattigaste" på arbetar- och medelklassens bekostnad. Huruvida detta är bra eller dåligt är såklart en bedömningsfråga, men det faktum att Sverige är extremt är det inte.

Därtill kan Sverigedemokraternas inställning till invandring från ett internationellt perspektiv egentligen inte sägas vara särskilt extrem. Man kan såklart välja att kalla Sverigedemokraterna för "extremister" ändå, men då bör man också kalla till exempel Finlands statsminister Jyrki Katainen för detta.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SVT, Sk1, Sk2 NSk1, NSk2, LT1, LT2, Ab1, Ab2, Ab3, Ab3, Dag1, Ex1, Ex2, Re1, Re2, Re3, Re4, Re5, Re6, Re7

2014-05-16

Ban Ki-moon - med svenska mått mätt

I en intervju med SvD – som måhända inte är skriven enbart i objektivt nyhetssyfte – säger FN:s generalsekreterare bland annat följande:

"Migration är inget hot, inget negativt. Man ska inte tro att migranter tar inhemska jobb eller skapar sociala problem. I många länder gör migranterna farliga och svåra jobb som lokalbefolkningen inte vill göra. Vi måste börja se de positiva följderna av migration."

Artikeln är just nu en av de tio mest delade på SvD, och det är inte särskilt svårt att förstå varför: den används såklart som ett politiskt vapen i den svenska valrörelsen. Att det är självaste FN-chefen som står bakom citatet ovan borde ju betyda någonting, eller hur?

Well, före man slår någon i huvudet med generalsekreterarens ord bör man ha klart för sig vem det egentligen är som yttrar dem. Ban Ki-moon är inte bara FN:s generalsekreterare, Ban Ki-moon är en sydkorean som har varit minister i Sydkoreas regering. Av Sydkoreas befolkning är över 99 % av etniska koreaner, vilket också gör landet till ett av världens mest etniskt homogena.

Bland de icke-koreaner som finns i landet utgörs merparten av migranter från Kina, det vill säga människor från en kultur som står den koreanska nära. Av invandrarna från Kina uppskattas dessutom 30 % utgöras av etniska koreaner. Övriga stora grupper av utlänningar är amerikanska soldater och engelsklärare.

Som minister i Korea var Ban Ki-moon en del av en regering som förde en betydligt mer restriktiv invandringspolitik än vad Sverigedemokraterna förespråkar. Att använda Ban Ki-moon som ett vapen mot Sverigedemokraterna kan således inte kallas något annat än absurt.


Den som är nyfiken på vad sydkoreanska ministrar står för i praktiken kan jämföra Sydkoreas stapel (den fjärde underifrån) med den svenska (näst längst upp).
Källa: UNHCR

Ab1, DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Sk1, Sk2, NSk1, NSk2, LT1, LT2, LT3, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Re1, Re2, Re3, Re4, Re5, Re6, SMP1

2014-05-15

Aftonbladets demokratiförakt

Aftonbladets Irene Wennemo har idag skrivit en ledare som nog får sägas vara ett lågvattenmärke till och med för Aftonbladet.

Wennemos artikel inleds precis som alla Aftonpravdans politiska artiklar numera inleds, nämligen med att konstatera att det har hänt något i Sverige. Därefter följer en märklig passus om politiskt våld, vilken snabbt övergår i en utläggning om att Sverigedemokraterna behandlas som övriga partier av Riksdagens opolitiska tjänstemän och public service. Detta var enligt Wennemo inte fallet när det då Moskvatrogna Vänsterpartiet tog plats i Riksdagen.

Huruvida public service behandlar Sverigedemokraterna som alla andra riksdagspartier råder det nog delade åsikter om, och exakt vad Wennemo vill ha sagt med jämförelsen med det vänsterparti som bland annat ställde sig bakom Stalin då Sovjet attackerade Finland är oklart. Det är vad Wennemo skriver efter detta som är det riktigt obehagliga.

Wennemo går till attack mot vad som hon själv och andra våldsrelativister benämner för "kålsuparteoremet". Detta så kallade teorem är ett kodord, en benämning som personer som Wennemo är väldigt konsekventa med att använda sig av när de vill ursäkta vänsterextremistiskt våld.

Eftersom vänsterextremistiskt våld är finare än högerextremistiskt våld, resonerar man, är det fel att jämställa vänsterextremistiskt våld mot högerextremistiskt dito. Så fel, tycks Wennemo tycka, att hon verkar direkt äcklad av jämförelsen. Så fel att hon passar på att utdela en känga till Anna Dahlberg för att den senare har fräckheten att ta avstånd från allt politiskt våld.

"Det som är minst lika problematiskt är debatten som nu brutit ut om de antirastiska manifestationerna", fortsätter Wennemo. Vad Wennemo finner problematiskt, kan man utläsa, är att vänsteraktivister som förhindrar ett riksdagsparti att driva valkampanj kritiseras för detta.

Vad Wennemo finner problematiskt är att vänsteraktivister får kritik när de förstör valaffischer, att brevbärare som censurerar svenskars post inte möts av unisona applåder för sitt tilltag. Vad Wennemo finner problematiskt är de "liberala debattörer har satt sig på höga hästar och uttalat sin dom över dessa".

"Debattörerna anser sig självklart vara antirasister men tycker att just deras sätt att uttrycka sig på i debatten är det enda rätta" fortsätter Wennemo. Det är svårt att tolka detta på annat sätt än att Wennemo finner alla som står upp för demokratin arroganta, och att hon samtidigt öppet stödjer dem som aktivt söker förhindra andra att utöva sina demokratiska rättigheter.

Efter denna uppvisning i avståndstagande till demokratin avslutar Wennemo på sant Aftonbladetmanér med ett uppvisning i nyspråk. De svagas röster måste få höras, inte bara proffstyckarnas menar Wennemo. Det är bara det att med "de svagas röster" menar Wennemo de talkörer som förhindrar folkvalda att bedriva valkampanj.

Att Aftonbladet är Sveriges största dagstidning, och att så många svenskar faktiskt tar tidningens ledar- och kultursidor på fullt allvar, är djupt obehagligt.


DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, NSk1, NSk2, NSk3, LT1, LT2, LT3, Re1, Re2, Re3, Re4, Re5, Dag1, Dag2, Dag3, Ex1, Ex2, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4

2014-05-14

Husby, Pascalidou och makten

Jag hade egentligen tänkt skriva om Vänsterpartiet idag. Det vänsterparti som kallar våldsvänstern för sina "kamrater". Det vänsterparti som inte tillåter andra partier att hålla valmöten. Det vänsterparti som liknar demokratiska valkampanjer vid nazister i Stalingrad.

Jag hade tänkt skriva om det vänsterparti som vill satsa 25 miljoner skattekronor på att motverka högerextremism, samtidigt som man förhindrar sina politiska motståndare att driva valkampanj i samma stad. Det vänsterparti vilkas kommunala företrädare kallar en förstört valmöte för att "vända ryggen åt SD och deras rasism".

Jag hade tänkt skriva om allt detta, men sen kom Uppdrag Granskning och en "analys" av Alexandra Pascalidou.

Det var "mord" när polisen sköt Lenine Relvas-Martins till döds, skriver Pascalidou, och sätter därmed inte bara tonen resten av sin text utan upprepar dessutom Megafonens ståndpunkt. Efter att hon för säkerhets skull använt ordet "mord" en gång till kommer Pascalidou till sin egentliga tes, nämligen att "upplopp [...] är en konsekvens av sociala orättvisor." För att stärka denna tes åberopar hon IMF – vilka hon påpekar "inte [...] är rödvinsvänster" – och deras "larm om den ekonomiska ojämlikheten som vår tids största utmaning".

Pascalidou har givetvis rätt i att Husby inte kan analyseras utan att se till den sociala biten, det finns nog ingen seriös debattör som inte tar upp den aspekten i sammanhanget. Men för att citera Ivar Arpi, "det finns massor av före detta bruksorter i Sverige med lika dystra siffror, men där lyser upploppen med sin frånvaro". Att förklara vad som hände i Husby enbart med sociala klyftor håller helt enkelt inte.

Vad Pascalidou inte förklarar är hur samhället skall lösa de "sociala orättvisor" som enligt henne är upploppens enda orsak. Skall socialbidragsnivåerna höjas till medelklassnivå? Skall Husbys invånare på skattebetalarnas bekostnad erbjudas nyrenoverade lägenheter i innerstaden? Eller skall Husbyborna, alldeles oavsett yrkes- och språkkunskaper, erbjudas statligt subventionerade jobb med genomsnittslön?

Pascalidou åberopar IMF, men vad hon underlåter att nämna är att IMF:s rapport främst riktar sig till USA, Kina och Indien. Däremot, påpekar rapporten, har klyftorna i Europa under samma tid inte ökat nämnvärt.

Kanske är det så enkelt som att det finns betydligt enklare och mer intuitiva förklaringar. Förklaringar som bottnar i att när människor – ofta med låg utbildningsgrad – kommer till Sverige från andra världsdelar, från andra kulturer och från svagare statsbildningar med mer av klanmentalitet, så är det ofrånkomligt med problem av den sort som vi ser i Husby.

Det är såklart en obekväm förklaring, men när någonting ser ut som en anka, simmar som en anka och kvackar som en anka så krävs det rejäla ideologiska skygglappar för att kategoriskt avfärda möjligheten att det också kan röra sig om en anka.

"Ställ makten till svars", avslutar Pascalidou. Jag håller med, men mitt perspektiv är helt annorlunda än Pascalidous. Så länge vi inte har några lösningar på integrationen, så länge vi inte har en susning om vi skall hantera förorter som Husby, är det fruktansvärt ansvarslöst att fortsätta som vanligt. Det håller inte att bemöta väljarnas oro med floskler eller att hävda att det är internationella konventioner som binder oss till att stå för nio procent av i-ländernas totala asylmottagande.

Lästips: Ann-Charlotte Marteus




DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, Sk1, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, NSk5, LT1, LT2, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, SVT, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ex6, Ex7, Ab1, Ab2, Ab3, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5

2014-05-13

De svarslösas vuvuzelor

Fackbas och riksdagskandidat (V) försvarar Ung vänsters
inblandning med att SD är "nazister"

Ett svenskt riksdagsparti förhindrades idag av ett gäng skränande antidemokrater från att hålla valmöte i Göteborg. Detta demokratiska haveri har inte genererat några politiska analyser i dagstidningarna, det enda avtrycket som detta lämnat i DN och SvD är en TT-notis. I denna kallas demokratisabotörerna för "motdemonstranter", ett ord som vi vanligtvis förknippar med personer som försöker störa nazistiska demonstrationer snarare än personer som försöker förstöra riksdagspartiers valmöten.

Ett annat sverigedemokratiskt möte – som är mer ihågkommet för att en förvirrad och brottsbelastad kvinna tryckte upp en tårta i ansiktet på Jimmie Åkesson – valde man istället att försöka omöjliggöra genom att blåsa i vuvuzelor. Hur det lät kan man höra 10 sekunder in i klippet nedan.

"Det finns ett skäl till att vänstern skyr en saklig diskussion om migrationsfrågorna", skrev Expressens Anna Dahlberg i en ledare i början av året, "den står helt svarslös". Vad som hände i Göteborg idag visar att vänstern inte bara står svarslös inför frågorna, delar av den gör dessutom allt för att förhinra att de överhuvudtaget ställs.

Relaterat: Er människosyn stinker
Läs också: Fredrik Antonsson, Anybody




SvD1, SvD2 DN1, DN2, DN3, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, NSk1, Re2, Re3, Re4, Re5, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, Ab6, Ab7, SVT

2014-05-12

Det sämsta av två världar

"Det finns en rad missförstånd som gör att motståndare till arbetskraftsinvandring – och till invandring i allmänhet – kan fiska i grumliga vatten" skriver Svenskt näringslivs VD Carola Lemne i en debattartikel idag, och antyder därefter att Socialdemokraterna och LO gör just detta när de vill avskaffa vad OECD kallar världens mest liberala lagstiftning för arbetskraftsinvandring.

På sätt och vis är det naturligtvis rätt åt Socialdemokraterna, LO och Vänsterpartiet när de får samma skit kastad på sig som de själva är så snabba med att kasta på andra. På sätt och vis belyser kritiken det hyckleri och och det dubbeltänk som dessa tre vänsterrörelser gör sig skyldig till när de, precis som de sverigedemokrater de ständigt bespottar, vill minska invandringen till Sverige. Som grädde på moset hävdar de dessutom att de inte gör detta av något egenintresse, utan av omsorg om arbetskraftsinvandrarna. Right.

Trots detta har jag svårt att finna något nöje i att läsa vad Carola Lemne skriver, för hennes linje bådar inte särskilt gott för Sverige. I artikeln kan man till exempel läsa att vi behöver arbetskraftsinvandring för att "kompensera för att varannan kommun i Sverige står inför en negativ befolkningstillväxt".

Avfolkningsbygdernas problem är emellertid inte att det saknas arbetskraft, avfolkningsbygdernas problem är att det saknas arbetstillfällen. Lemne är såklart smart nog att inse arbetskraftsinvandring till dessa kommuner inte löser någonting, utan om något snarare förvärrar problemen. Eftersom hon strax därefter väljer att spela ut rasistkortet tycks detta inte vara något som bekymrar henne.

Att missbruket av systemet är stort är välkänt, och till och med regeringen har medgett detta. Detta bekymrar emellertid inte Lemne, som avfärdar problematiken med att "missförstånd och myter frodas".

"För att få fler högkvalificerade att söka sig till Sverige behövs ett skattesystem där utbildning och framgångsrikt entreprenörskap lönar sig. Marginalskatterna måste sänkas. Sparande och investeringar ska uppmuntras", uppmanar Lemne i slutet av artikeln.

I detta är jag helt överens med Lemne. Problemet är bara att detta är reformer som regeringen tydligt aviserat att man inte tänker genomdriva, och som för en vänsterregering överhuvudtaget inte finns på kartan. Resultatet blir att Sverige står med världens mest liberala lagstiftning för arbetskraftsinvandring, men utan de reformer som krävs för att en sådan arbetskraftsinvandring skall fungera. Det är inte en halv seger, det är det sämsta av två världar.
SvD1, SvD2, SvD3, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Dag1, Dag2, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Sk1, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, LT1, Re1, Re2, SMP1, SMP2, SVT

2014-05-10

Strutspolitik

I dagens SvD återfinns ett reportage av Duraid al-Khamisi, bror till Rami al-Khamisi som i egenskap av grundare av "Megafonen" gjorde sig ett namn under Husbyupploppen.

al-Khamisis reportage handlar om just Husby. Han ställer inga motfrågor, han ifrågasätter aldrig de intervjuades verklighetsuppfattningar och han beskriver Husby som ett "bortglömt område". Husbyupploppens orsak förklarar al-Khamisi vara en ren produkt av polisiärt övervåld den "ödesdigra natten i Husby""polisen sköt en 69-årig man till döds i sin lägenhet" och "en kvinna miste sin make och livskamrat".

I reportaget intervjuas en artonårig Husbybo. Han har handen i gips efter att ha slagit sönder en fönsterruta i skolan och drömmer om att bli musiker och uppträda i Las Vegas och New York. Eller att bli fotbollsspelare.

Han är orolig över vad som kommer att hända om han inte snart hittar ett jobb. Han har sökt jobb i tre år, får vi veta, samtidigt som texten också låter påskina att han gått i skolan under samma tid. "Kolla bara på Kista, dit kommer folk från hela Stockholm för att jobba, men vi får inga jobb", säger han. Hans pappa kör taxi, men pengarna räcker inte till för att försörja sjubarnsfamiljen.

Att Husby utgör en enorm utmaning för det svenska samhället blir ganska uppenbart då man läser artikeln. Av intervjuerna att döma är självinsikten i Husby skrämmande låg. Husbyborna borde "få" jobb, får vi läsa, på samma sätt som folk "får" jobb i Kista. Helst glamourösa och välbetalda jobb som inte kräver någon utbildning.

"Folk måste förstå att vi är snälla", sägs det, ett påstående som problematiseras av sönderslagna fönster och villkoras med uttalanden i stil med att polisen skall inte komma till vår stadsdel och tro att de är nåt. Lärarna i skolan är rasister, får vi veta, rasister som talar om för Husbyeleverna hur värdelösa de är.

I år förväntas det enbart från Syrien komma upp till 69 000 personer till Sverige, och det är till platser som Husby de kommer att hamna när kommunerna skall ordna boenden till dem. Sveriges politiker har ingen aning om hur de skall hantera detta. De vet att det kommer bli dyrt och de vet att de redan stora problemen kommer bli ännu värre. Men inte en enda politiker från något annat parti än Sverigedemokraterna kommer att medge detta öppet.

Istället kommer de häva ur sig floskler, halvsanningar och rena lögner som att invandringen berikar Sverige, att Sverige alltid har varit ett mångkulturellt land, att invandringen är lönsam och att invandringen inte belastar välfärdssystemen.

Journalistkåren, vilkas uppdrag det är att granska denna sorts tomma retorik, kommer inte ställa en enda kritisk motfråga och parallellt med detta kommer såklart politikerkåren som journalistkåren se till att bo så långt från mångkulturen i Husby de bara kan. Som väljare är det svårt att se detta som något annat än en direkt förolämpning.




SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Sk1, NSk1, NSk2, NSk3, Dag1, Re1, Re2 SMP1, SMP2

DN:s vurm för Sovjet - då och nu

En julhelg för många år sedan lät Dagens Nyheters dåvarande chefredaktör Olof Lagercrantz publicera en serie artiklar på ledarplats som i hårda ordalag kritiserade Solzjenitsyns verk "GULAG-arkipelagen". Lagercrantz anklagade kritiken av Sovjetunionens koncentrationsläger för att vara alltför svartvit, för att framställa Sovjetunionen som "ett ont system som står mot 'det goda'".

Var fanns hos Solzjenitsyn, frågade sig Lagercrantz, det Sovjet som "håller drömmen om ett mänskligare och friare liv även under ett socialistiskt styre levande?" Lagercrantz uppmande istället till besinning och nyansering: "Solzjenitsyn får inte bli den enda rösten från Sovjet, ej heller får han bli slutstation i diskussionen om socialismen".*

Detta var 1974. Tidstypiskt, skulle vi idag säga med ett leende på läpparna och göra paralleller till Staffan Westerbergs ökända barnprogram. Tidstypiskt, för detta var tiden då Mona Sahlin och Anna Lindh demonstrerade för Nordvietnams kommunistdiktatur och för dess blodiga och hänsynslösa anfallskrig mot syd.

Tidstypiskt, för detta var tiden då Birgitta Dahl kommenterade uppgifterna om bestialiska övergrepp i Kambodja med att "alla vet vi ju att mycket, ja kanske det mesta, av det som nu sägs och skrivs om Kambodja är lögn och spekulation" och att "det var helt nödvändigt att evakuera Phnom Penh. Det var nödvändigt att snabbt få igång livsmedelsproduktionen och det skulle komma att kräva stora offer av befolkningen. Men det är ju inte det som nu är vårt problem. Problemet är att vi faktiskt inte har kunskaper, direkta vittnesbörd, för att kunna avvisa alla lögner som sprids av Kambodjas fiender"

Vi ler, vi skrattar, vi förundras och vi skakar på axlarna. Men är vi verkligen vaccinerade mot denna sorts kollektiva galenskap? Frågan är om inte en framtida bedömare kommer att se på vår egen tid med ungefär samma ögon.

Jag kan ge oräkneliga exempel på artikelserier och kampanjer i dagstidningarna, och då tänker jag inte främst på urspårade tabloider som Aftonbladet utan på Svenska Dagbladet och samma Dagens Nyheter som Lagercrantz en gång använde som plattform för att försvara Sovjetsystemet.

Det är såklart det eviga ältandet i DN om polisens "rasregister". Det är det återkommande och unkna försvaret av politiskt våld. Det är de upptrissade rapporterna om det nazistiska hotet och de allt mer sekteristiska radikalfeministiska analyserna av allt mellan himmel och jord.

I dagens utgåva av DN är det Annika Ström Melin som får sägas agera Olof Lagercrantz. Under rubriken "Högerpopulister förenas i hat mot EU" passar Ström Melin på att klumpa ihop Nigel Farage med ett tyskt nazistparti. En i många fall fullt legitim och sund skepticism mot EU avfärdas därtill som "hat", med alla konnotationer detta ord har fått i samtidsdebatten.

Mest talande är kanske hur de avvikande rösterna bemöts. Debattinlägg som Uppdrag gransknings reportage om det vänsterextrema politiska våldet eller Jonas Thentes artikel om näthat är sällsynta. De förekommer, men de utgör enstaka avvikande röster i en i övrigt väldigt likriktad debatt. Trots detta går kulturvänstern i taket varje gång en sådan röst hörs. Att dominera "debatten" totalt är uppenbarligen inte gott nog för dem, rapporteringen skall helst likriktas fullständigt till den grad att inga avvikande röster alls längre hörs.

Så nej, vi är inte vaccinerade mot galenskapen, vi är istället i full fart med att upprepa alla 70-talets misstag. Historiens dom kommer bli hård.

* Johan Lundberg, Ljusets fiender, 117-118.


DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SvD, Ex

2014-05-09

Er människosyn stinker

Artisten Cleo, som lät Revolutionära fronten få framföra sitt "Free Joel"-budskap inom ramen för Umeås kulturhuvudstadsår, kommenterar det inträffade med följande ord:
"Jag personligen står starkt bakom budskapet som framfördes på scen. Jag ser just nu ett samhälle där rasism och fascism normaliseras av både politiker och media."
Cleo är inte ensam. Företrädare för DN, Sveriges Radio, Södertörns högskola, tidsskriften ETC, det svenska musiklivet, Vänsterpartiet och Aftonbladet är alla inne på samma linje. De legitimerar våldet, de försvarar våldet, de såväl relativiserar som normaliserar våldet, de ursäktar våldet och de skönmålar våldet.

Gemensamt för alla dessa är att de har satt sig på väldigt höga hästar och ser sig som moraliska föredömen. Men de är inga moraliska föredömen, de är våldsromantiker och antidemokrater, de är sekterister vilkas världsbild med stormsteg fjärmar sig från verkligheten. De är väldigt snabba med att konfrontera andra, att försöka ställa andra mot väggen för sina åsikters skull, men de saknar den rätten.

Vi som tar avstånd från allt politiskt våld är helt enkelt bättre människor än vad de är. De berömmer sig för sin människosyn, men vår människosyn är vida överlägsen deras. De människor som legitimerar och försvarar politiskt våld är inte goda, de är fundamentalister och det är de som behöver förklara sig, inte vi. Det faktum att denna fundamentalism är så utbredd i det svenska etablissemanget är djupt obehagligt.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, Sk1, Sk2, NSk, LT1, LT2, LT3

2014-05-08

Ännu ett public service-haveri

Ivar Arpi var under en tid vikarierande ledarskribent i SvD, och hans lysande texter utgjorde ett ljus i den svenska konsensuskulturens midvintermörker. Sanna Rayman och Per Gudmundson skriver båda utmärkta texter, men likväl blev SvD:s ledarsida fattigare när Arpis vikariat gick ut.

När jag igår följde den flod av Twitterkommentarer som Janne Josefssons reportage om den svenska våldsvänstern genererade – förutom att skrämmande många av dessa ursäktade våldet passade en för skattepengar avlönad SR-medarbetare på att kalla Josefsson för nazist – dök plötsligt ett inlägg av Arpi upp. Arpi var just nu "obekväm" på SVT1, sade inlägget. Jag satte snabbt på TV:n och tittade.

Tyvärr hann jag bara med att se slutet, men när jag idag passade på att se hela avsnittet av "De obekväma" på SVT Play var det med växande ilska jag följde programmet.

När berättarrösten berättade om Arpi och bakgrunden till hans texter var det en väldigt svartvit bild som målades upp. Denna bild kompletterades med klipp där såväl Kitimbwa Sabuni som Fatima Doubakil uttalade sig, utan att det med ett ord förklaras att dessa tillsammans driver en uppsjö föreningar med ytterst få medlemmar som – förutom att fuska med bidragstödjer terrorism och bjuder in antisemiter och homofober.

Utöver dessa två klipp användes även två klipp med Åsa Linderborg respektive Ali Esbati. Båda klippen utgjordes av slagkraftiga one-liners, men de innehöll inte något som bemötte Arpis argument i sak. Att Esbati stödjer terrorgrupper som PFLP eller att Linderborg försvarar massmördaren Lenin och låter publicera antisemitiska konspirationsteorier nämndes inte heller med ett ord.

Arpi gavs ej möjlighet att bemöta något av detta inom ramen för programmet. Det är möjligt att alla deltagare – oavsett ideologisk hemvist – i serien "De obekväma" fått denna behandling. Det är dock stor skillnad mellan kritik mot en deltagare som Sebastian Stakset – som dömts för grov brottslighet och som hyllar politiskt våld – och att låta vänsterextremister och islamister få utgöra motbilder till Arpi, utan att deras bakgrund eller ideologi omnämns.

Jag får räkningar – ganska höga räkningar, dessutom – från Radiotjänst en gång i kvartalet. De känns mer och mer motbjudande att betala för varje gång.
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2

Kontextberoende myter

"Det är en myt att tiggarna styrs av kriminella ligor" är något vi ofta fått höra, det har rentav blivit ett av de axiom som sätter tonen för "debatten" om tiggarfrågan. Den som så bara antytt någonting i den stilen – som till exempel Lennart Holmlund gjorde – har fått finna sig i att omedelbart bli peststämplad.

Döm därför om min förvåning då DN idag väljer att publicera en artikel i vilket det påstås att organiserade ligor ligger bakom delar av tiggeriet. Betyder detta att Holmlund hade rätt? Eller är det snarare så att "fascisternas språkbruk" nu spritt sig ända in på DN-redaktionen? Har Niklas Orrenius börjat tugga fradga och sagt upp sig i vredesmod? Är det polisens rasregistrering som ligger bakom de nya uppgifterna?

Ingetdera, visar det sig. Artikeln lär inte generera några upprörda reaktioner av den enkla anledningen att den intar det vanliga intersektionella offerperspektivet: Det är synd om tiggarna, de är inte ansvariga för sina egna handlingar och vi måste ta hand om dem.

Utifrån detta perspektiv är det således helt okej att påstå att tiggeriet organiseras av ligor. Den som använder samma påstående för att inte ge dem pengar – eller för att, hemska tanke, ställa samma krav på dem som på andra – är däremot ett rasistiskt svin. Tillämpad postmodernism, således. Frågor på det?

För övrigt hoppas jag att alla har noterat att Janne Josefsson – efter att han igår belyste det ytterst obehagliga faktum att stora delar av Sveriges etablissemang sympatiserar med grovt politiskt våld – har blivit beskylld för att vara nazist av en av statsradions objektiva medarbetare. Snyggt jobbat, publice service, ni jobbar hårt med trovärdighetsfrågan märker jag.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD, SVT

2014-05-07

Sekterismen och det goda våldet

Den stora skillnaden mellan nazistiskt våld och vänsterextremistiskt våld ligger inte i de bakomliggande motiven eller våldets farlighet. Den stora skillnaden ligger i hur samhället förhåller sig till dessa två sorters våld.

De flesta människor känner inget större behov av att regelbundet ta avstånd från nazistiskt våld. Det skulle vara lite som att ta avstånd från digerdöden eller kärnvapenkrig, det är i varje normalt sammanhang underförstått att man är emot. Av någon anledning gäller emellertid inte detsamma sak för vänsterextremistisk våld.

Magnus Wennerhag, filosofie doktor i sociologi, avlönas av staten för att undervisa unga människor på Södertörns särskola högskola. Samma Magnus Wennerhag förklarade i kvällens Uppdrag granskning att de våldsamma vänsteraktivisterna verkade för att stärka demokratin, och anser att rättsstatens försök att stoppa dessa grupper "underminerar demokratiska rättigheter".

I den av Johan Ehrenberg ägda vänstertidsskriften ETC skrev Richard Olsson för en tid sedan en ledare med titeln "Vi måste våga prata om våld som försvar". Samma tidsskrift har också tagit in en debattartikel som påstår att rättegången mot Joel Bjurströmer Almgren – som åtalades och fälldes för dråp efter att han i Kärrtorp högg en nazist i ryggen med kniv – skulle vara "politiskt motiverad". I en annan vänsterpublikation, Nyheter24, beskriver nio företrädare för Ung Vänster AFA och Revolutionära Fronten som sina "kamrater".

Sebastian Stakset – själv dömd för bland annat grovt vapenbrott – gav i Uppdrag granskning inte bara uttryck för en väldigt skev verklighetsuppfattning och politiska konspirationsteorier, han säger sig också se de våldsamma vänsterextremisterna som sina vänner. Tidigare i år bjöds han in att uppträda på Grammisgalan.

Expressen valde att samarbeta med AFA för att hänga ut privatpersoner – och AFA belönades för detta med ett fint journalistiskt pris. Även integrationsminister Erik Ullenhag valde att samarbeta med den våldsamme rättshaveristen Tobias Hübinette från samma organisation.

Exempeln på hur etablissamanget gullar med våldsamma vänsterextremister är inte bara många, detta gullande är också ett exempel på något som aldrig skulle komma på fråga om det gällde nazister, alldeles oavsett om det handlade om våldsamma sådana eller ej.

I anslutning till programmet dyker det i DN föga förvånande upp en "kulturartikel" av Malin Ullgren som säger att visst är vänsterextremistiskt våld dumt, men så farligt är det faktiskt inte. På Twitter spottar under programmets gång den av media hyllade vuxenmobbaren Kawa Zolfagary ur sig ett stort antal Twitterinlägg, i vilka han försöker bagatellisera det grova och sekteristiska våld vi just fått se en lång rad skrämmande exempel på.

De som deltar i denna massiva uppvisning i hyckleri ser sig som Goda människor, men detta är ett exempel på en väldigt obehaglig skenhelighet. De kan sätta sig på höga hästar, de kan skrika om självförsvar och de kan få hur mycket uppbackning som helst av media, det spelar ingen roll.

Ni är inte Goda. Ni är hycklare, ni är antidemokrater, ni glorifierar våld, ni är fundamentalister och sekterister. Ni har avsagt er all rätt att sätta er till doms över andra och ni förtjänar inte ens uns respekt. Er skenhelighet gör mig spyfärdig.

Varmt rekommenderad läsning: Ivar Arpi
DN1, DN2, DN3, Ex

2014-05-06

Patetiskt och äckligt

Efter att ha tagit del av rapporteringen om regeringens guldkantade sjukfrånvaro slås jag av två saker. Det första är att det är äckligt med politiker som inte lever som de lär:


Det andra jag har att säga om detta är att det därtill är genuint smaklöst och patetiskt när oppositionen försöker göra blockpolitik av det inträffade. Att vara hemma sjuk med full lön och utan karensdag har varit praxis sedan 90-talet, det vill säga sedan långt innan regeringen Reinfeldt kom till makten.

I ett bombastiskt tal för halvannat år sedan uttryckte statsministern oro – och en hel del förakt – för alla som gav uttryck för politikerförakt. Själv skulle jag dock vilja påstå att vår politikerkår skördar exakt vad den har sått.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SvD1, SvD2

2014-05-04

Att förtjäna väljarnas uppmärksamhet

Det är partiledardebatt ikväll. Den som bemödar sig med att följa denna kommer få höra partiledarna kläcka ur sig följande:

  • Rösta på oss så skall vi styra upp skolan!
  • Rösta på oss så skall vi fixa integrationen!
  • Rösta på oss så skall vi rädda miljön!
  • Rösta på oss så skall vi fixa bostadsbristen!
  • Rösta på oss så skall vi få bukt med arbetslösheten!
  • Rösta på oss för ett vassare EU!

Vilka som till slut vinner valet vet vi så klart inte ännu. Vad vi däremot vet är att i slutet av den mandatperiod som inleds i september så kommer följande med allra största sannolikhet vara sant:

  • Den svenska skolan kommer fortfarande hamna på jumboplats i internationella undersökningar. Förslag om att ge lärare rätten att ta ifrån stökiga elever deras mobiltelefoner kommer generera indignerade ramaskrin.
  • Integrationen kommer vara ett lika olöst kapitel som idag. Partiledarna kommer likt papegojor upprepa att invandringen är lönsam och berikar Sverige.
  • Koldioxidhalten i atmosfären kommer vara högre än idag.
  • Bostadsbristen kommer vara ett ännu större problem än idag. Hyresregleringarna och de stelbenta reglerna för nybyggnation kommer inte att ha luckrats upp.
  • Den svenska arbetslösheten kommer vara hög eftersom regeringen inte förmått genomföra några av de reformer som krävs för att skapa en förändring. Mängder med statistik kommer dock ha publicerats som genom väl valda urvalskriterier bevisar att den såväl har stigit som sjunkit kraftigt.
  • EU:s byråkrati kommer vara såväl mer omfattande som dyrare än idag. Sverige kommer vara en av de absolut största nettobetalarna.

Så nej, jag kommer inte att titta på partiledardebatten. Deltagarna förtjänar helt enkelt inte min uppmärksamhet.

Lästips: Motpol, Östersunds-Posten
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, Ab1, Ab2, Ab3, Ex1, Ex2, Ex3, LT1, NSk1, Re1, Sk1, SVT

2014-05-02

Gilla olika, my a**!

När jag läser Nöjesguidens uppmärksammade artikel om inneställenas dörrvakter slås jag av två saker.

För det första slås jag av hur mycket vakternas föraktfulla utläggningar om "grabbgänget från Sundsvall" och "tjejerna från Huddinge" påminner om hur det politiska etablissemanget, ledarsidorna och de politiska analytikerna låter då de avfärdar alla som tycker fel, alla som röstar fel och alla som inte är tillräckligt genuscertifierade.

För det andra slås jag av det faktum att inneklubbar, liksom all annan vinstdrivande verksamhet, verkar enligt marknadens regler. Vill dörrvakterna inte släppa in några "rasifierade" förortsbor beror detta på att klubbarnas trendmedvetna klientel inte heller vill ha några "rasifierade" förortsbor där.

Detta är onekligen rätt intressant, med tanke på hur ofta samma trendiga nattklubbsklientel brukar sätta sig på höga hästar och basunera ut hur mycket de "gillar olika", och hur mycket de föraktar alla som inte gör det.


SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, Ab1, Ab2, DN1, DN2, Ex1, Sk1, Sk2, NSk1, NSk2, LT1, LT2, Re1, SMP1