2014-06-30

Nazismen och mediedramaturgin

Det blev en jättenyhet när Svenskarnas Parti i lördags höll tal i Almedalen. Detta ledde bland annat till TV-sänd debatt om huruvida inskränkningar i grundlagsskyddade rättigheter borde göras.

Inför EU-valet skrev Cecilia Malmström och Birgitta Ohlsson en debattartikel med titeln "Hög tid att inse att nazismen återigen mobiliserar i Europa". I denna användes just Svenskarnas Parti som exempel på situationens påstådda allvar.

Skrapar man lite på ytan är det emellertid en helt annan bild som tonar fram. Enligt SvD var det "ett 20-tal sympatisatörer till partiet" som lyssnade då ledaren för Svenskarnas Parti höll tal. I EU-valet fick partiet färre än tusen röster (olika siffror är i omlopp, själv får jag det till 890), vilket som jämförelse var ungefär tio gånger fler än vad "Satanistiskt initiativ" fick. I riksdagsvalet 2010 var väljarstödet lika blygsamt.

Varför blir då tusentalet idioters åsikter till en toppnyhet? En kvalificerad gissning är att det beror på att det passar den rådande mediedramaturgin som hand i handske. Det passar Johan Croneman då han jämför vår samtid med tiden före första världskriget. Det passar den svenska vänster som har svårt att ta avstånd från det politiska våld som AFA och Revolutionära Fronten står för. Det passar de ledarskribenter som har svårt att stå upp för demokratins principer när demokratin inte entydigt levererar de resultat samma ledarskribenter önskar.

Svenskarnas Parti blir då en bogeyman att skrämmas med; en fond för den egna godheten; en ondska som rättfärdigar den egna kompromisslösa hållningen, den egna radikaliseringen, de egna demokratiska felstegen och övertrampen.

Det är inte en särskilt långsökt gissning att detta bidrar till att den redan högst påtagliga polariseringen tilltar ännu mer. Svenskarnas Parti får mer uppmärksamhet än de hade kunnat drömma om, samtidigt som allt fler känner sig manade att sälla sig till de krafter som vill bemöta detta hot från den motsatta ytterlighetsflanken. Det är win-win för extremisterna, men en stor förlust för oss övriga.

Lästips: Kalle Anka intar Almedalen
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Dag1, Dag2, Dag3, Sk1, Sk2, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, LT1, LT2, Av1, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ex6, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, SR1, SR2, SR3

2014-06-28

Franz Ferdinand, Croneman och Krim

Den 28:e juni 1914 mördades Österrike-Ungerns tronföljare ärkehertig Franz Ferdinand i Sarajevo, vilket utlöste vad som kom att bli det mest meningslösa kriget någonsin. Ett krig som ingen ville ha och ett krig i vilket inga viktiga principer stod på spel. Ett krig i vilket antalet unga män i gymnasieåldern som offrades av Europas regeringar räknades i miljoner.

Det går att göra svensk inrikespolitik av detta också. Att situationen 2014 skulle påminna om situationerna 1914 och 1939 är någonting som har påståtts ganska ofta på sistone. Idag, på dagen exakt 100 år efter skotten i Sarajevo, försöker sig även DN:s 68-relik Johan Croneman på detta knep.

Croneman skriver om ett besök i Verdun på 80-talet och om en dokumentär han sett på TV, varpå han avslutar med en personlig reflektion. "Barbariet stod redan utanför porten och bankade på. Snart var katastrofen över oss. Några paralleller till i dag, någon..?"

Det finns såklart paralleller. De mångkulturella österrikiska och turkiska imperiernas upplösning efter kriget bär till exempel vissa likheter med Sovjetunionens sammanbrott 1991. Men vad Croneman åsyftar är knappast parallellerna mellan hur ett revanschistiskt Tyskland 20 år efter det första världskrigets slut annekterade Österrike och ett revanschistiskt Rysslands Anschluß av Krim 2014.

Croneman åsyftar knappast heller det faktum att det finns obehagliga paralleller mellan hur Moskva idag anklagar Ukraina för att ha beskjutit Novosjachtinsk och hur Moskva 1939 anklagade Finland för att ha beskjutit Mainila.

Vad Croneman åsyftar är resultatet av förra månades EU-val. Vad Croneman åsyftar är föreställningen om att rasismen frodas och växer i Sverige. Denna föreställning är förvisso felaktig, men den äger en dramaturgi som får AFA-aktivister och 68:or att känna sig viktiga, goda och rättfärdigade.

Den som drömmer sig tillbaka till Palmeåren bör emellertid vara på det klara med att invandringen då blott var en tiondel av dagens. Den som tror att framväxten av nya partier tyder på en förändring av opinionen bör påminnas om att det snarare är partierna som har förändrats.

Detta innebär emellertid inte att vår egen samtid saknar historiska paralleller. Precis som Folkpartiet anpassade sig till 1970-talets vänsterradikalisering genom att motionera om löntagarfonder, anpassar sig Moderaterna till dagens vänsterradikalisering genom att anamma Feministiskt initiativs språkbruk och problembeskrivningar.

Och för övrigt, Croneman, har historien faktiskt upprepat sig i Sarajevo. Det skedde för 20 år sedan, vilket du själv som du kanske minns har gjort ditt bästa för att försöka relativisera och släta över.

Lästips: Nils Forsberg om skotten i Sarajevo
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, Sk1, NSk1, LT1, SMP1, Av1, Av2, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4

2014-06-27

Konsensuskulturens oheliga allians

Den svenska konsensuskulturen är förmodligen mer komplex än sitt rykte. Bakom den konsensus som utkristalliserat sig kring att EU:s största asylmottagande är den enda rumsrena ståndpunkten döljer sig flera allt annat än samstämmiga synsätt.
  1. Det koloniala synsättet (S/KD)
    I det koloniala synsättet är invandraren någon som behöver hjälp, bidrag och rättigheter. Syftet är välvilligt, man ser inte sällan invandraren som den numera praktiskt taget utdöde proletariatarbetarens samtida efterföljare, men till skillnad från i fallet med arbetaren ställer man inga krav.

    Man vill hjälpa "den lille stackaren" och i viljan att göra detta betonar man gärna hans rättigheter, men befriar honom samtidigt från skyldigheter. Medkänslan är det inget fel på, men i ivern att hjälpa förblindas man av det faktum att man inte ser honom som en jämlike utan snarare som ett barn i behov av hjälp och tröst.
  2. Kulturrelativismen (V/F!)
    I den kulturrelativistiska synen på invandraren betonar man vikten av hänsyn gentemot "den andre", även då kulturyttringar som återfinns hos denne står i direkt motsägelse till de egna moraliska uppfattningarna. Även om någonting är oacceptabelt i den svenska kulturen, argumenterar man, kan det vara acceptabelt i en annan. Därför kan vi heller inte döma "den andre" enligt vår egen måttstock.

    Inte sällan försöker man avdramatisera dessa konflikter med vid ytlig anblick logiska argument. Ett talande exempel på detta är hur socialantropologen Sara Johnsdotter liknade könsstympning vid intimpiercing.
  3. Naivismen (FP/MP)
    Den naivistiska synen på invandraren bottnar i en oförmåga att ta in att skillnaderna mellan olika världsdelars kulturer ofta handlar om så mycket mer än olika maträtter och kläder. Hedersvåld, klankultur och religiös extremism viftas helt enkelt bort eller, i bästa fall, förklaras med klassklyftor i det svenska samhället.
Till dessa synsätt har det på senare år fogats ett fjärde, nämligen det nyliberala. Nyliberaler är inte dumma, även om de ofta har en lite väl stor tilltro till människors förmåga att handla rationellt är de slipade. Nyliberaler förstår till skillnad från kulturrelativister och naivister mycket väl att den svenska modellen är oförenlig med EU-ländernas största asylmottagande, men till skillnad från de sistnämnda ser nyliberalerna inte detta som ett problem. Tvärtom ser nyliberaler gärna att den svenska modellen skrotas.

Som av en händelse har därför även nyliberaler lagt sig till med en väldigt hög svansföring i migrationsfrågan på senare tid. Därmed är det är väldigt brokig koalition av socialistiska, socialliberala och nyliberala krafter som tillsammans, trots vitt skilda agendor, sätter tonen för invandringsdebatten. En nyliberal som vill avskaffa den svenska modellen rycker här mer än gärna ut till en bidragsivrande socialists försvar och vice versa, och med det vanliga bruket av invektiv så tystar de tillsammans effektivt de kritiska rösterna.

Inom Moderaterna och Socialdemokraterna finns det med allra största sannolikhet många som är djupt kritiska till detta. De är emellertid oförmögna att göra något åt saken, för den boll som delvis tack vare dem själva har sats i rullning kommer att krossa dem om de försöker stoppa den.

Hur det hela kommer att sluta är oklart, men en kvalificerad gissning är att det antingen kommer handla om en kraftigt nedbantad välfärd eller om usla statsfinanser och höjda skatter. Oavsett vilket kommer det vara väldigt många som får anledning att bittert ångra att de anslöt sig till konsensuskulturens oheliga allians.

Lästips: Erik Hörstadius, Tino Sanandaji
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SvD, Ab1, Av1, IDG1, IDG2 Ex1, Ex2, NSk1

2014-06-26

En dag i dårhuset #2

Varför, o varför, måste allting vara så obeskrivligt tramsigt i Sverige?

Vi har blivit till EU:s största asylland, Migrationsverket tycks i dagarna ha att hantera 500 asylansökningar per dag (vilket på årsbasis motsvarar 180 000), men fastän detta står i direkt konflikt med den svenska modellen blir detta inte till mer än några TT-notiser i nyhetsflödet.

Vad får vi då läsa istället? Vad diskuteras egentligen i det offentliga rummet under ett valår? Well, Feministiskt initiativ vill diskutera guld. Detta eftersom utvinningen av guld är ett problem, de resurser som används till guldutvinning skulle ju istället kunnat gå till välfärd.

Om, det vill säga, det privata kapital som idag går till att investera i guldutvinning på något sätt istället först skulle övergå till den offentliga sektorn. Om, det vill säga, vi hade arbetskraftsbrist i Sverige så att gruvarbetarna istället kunde jobba inom andra branscher så som Feministiskt initiativ föreslår. Om, det vill säga, ekonomin bara hade fungerat på det sätt som två postmodernistiska röster från den akademiska vänsterns intellektuella midvinter tror att den fungerar.

Statsminister Fredrik Reinfeldt å sin sida vill inte tala om marknadshyror. Reinfeldt vet såklart att Sverige behöver marknadshyror, idag mer än någonsin dessutom, med tanke på den rekordstora invandringen. I Sverige går det emellertid inte att säga det som varje ekonom vet för, som Klas Eklund en gång konstaterade, hyresregleringen är svensk politiks Särimner: "Den slaktas av ekonomerna varenda dag, men återupplivas av politikerna nästa morgon."

DN, å sin sida, låter till slut brandmännen i Boden få komma till tals efter att de karaktärsmördats av samma tidning. DN beklagar felen, men anser fortfarande publiceringen vara relevant i egenskap av "exempel på främlingsfientlig jargong". Att någon någon gång kanske sade något dumt, tycks för DN vara en så god indikator på rasismen i Sverige som någon.

Eli Göndör gör ett tappert försökt att hyfsa debatten, genom att sätta den av intersektionalisterna till religiös doktrin upphöjda identitetspolitiken i ett historiskt sammanhang. Föga förvånande får han snabbt mothugg av Seher Yilmaz som, förvisso artigt, svarar med en text om "vita cis-män". Vad Yilmaz däremot inte nämner är att andelen transsexuella i befolkningen som mest mäts i promille, vilket rimligtvis också gör det faktum att transsexuella styrelseledamöter är sällsynta rätt naturligt. En kvalificerad gissning är att det snarare finns en överrepresentation i sammanhanget.

Yilmaz text är emellertid intressant som en samtidsmarkör av tre anledningar. För det första för att hennes resonemang om just vita män ansluter sig till vår samtida tradition att utmåla just denna grupp som särskilt naturvidrig i ett nordeuropeiskt land, samtidigt som vita kvinnor till synes helt undslipper vithetens stigma.

För det andra därför att hon på precis samma sätt som hon talar om vita män talar om cismän, inte cispersoner. Det är de män som har fräckheten att inte vara transsexuella det tycks vara något fel på, inte de icke-transsexuella kvinnorna.

För det tredje är hennes text intressant som samtidsmarkör eftersom hon skriver följande:
"CIS är en benämning på personer vars biologiska, juridiska och politiska könsidentitet stämmer överens, vilket brukar uppfattas som normen i samhället"
Att formuleringen antyder att normen är felaktig är ganska iögonfallande, då de som avviker från samma norm som tidigare nämnts mäts i promille. Man kan givetvis hävda att normtänkandet borde skrotas, men antyder man att den som ser 99,9 % som en norm har fel, tar man också på sig en ganska tung bevisbörda.

Det är emellertid inte denna aspekt jag främst reagerar på i Yilmaz förklaring. Yilmaz använder versaler då hon skriver "cis" och förklarar sedan för Göndör vad ordet betyder. Problemet är bara att "cis" inte är någon slags förkortning eller nyskapat ord, det är ett latinskt prefix som betyder ungefär "på den här sidan om" och är motsatsen till det mer kända prefixet "trans".

Före denna term adopterades av den postmodernistiska vänstern användes den vanligen i geografiska sammanhang, till exempel då områdena på de bägge sidorna av vattendragen Kei, Jordanfloden och Leitha delades in i Ciskei/Transkei, Cisjordanien/Transjordanien respektive Cisleithanien/Transleithanien.

Detta vet naturligtvis en äkta intellektuell som Göndör. En kvalificerad gissning är inte bara att han känt till ordet sedan före Yilmaz föddes, utan att Yilmaz egen vokabulär dessutom endast inbegripit ordet under ett par, tre år.


DN1, DN2, Sk1, Sk2, Sk3, NSk1, NSk2, LT1, LT2, Ab, SMP1, SMP2, SvD1

2014-06-25

Väljarna förtjänar ett uppriktigt svar

I den mycket läsvärda artikeln "Det här vill makthavarna inte prata om" skriver Peter Santesson i Dagens Samhälle om det faktum att "Sverige kombinerar en ovanligt stor asylinvandring med en ovanligt dålig förmåga att jobbintegrera de nyanlända".

Santessons konstaterade är något av ett understatement. Den ovanligt stora asylinvandringen han talar om är EU-ländernas största, och den ovanligt dåliga förmågan till jobbintegration manifesterar sig bland annat i OECD-ländernas största sysselsättningsgap mellan infödda och invandrade.

För att förklara detta refererar Santesson till nationalekonomen Andreas Bergh, som forskat i saken:
"I korthet tycks det vara när man samtidigt kombinerar tre ingredienser som jobbgapet mellan inrikes och utrikes födda uppstår: en omfattande asylinvandring, en arbetsmarknad som huvudsakligen täcks av kollektivavtal samt jämförelsevis höga ersättningsnivåer i socialbidragen (eller motsvarande skyddsnät)."
Annorlunda uttryckt, det finns en inneboende konflikt mellan den svenska modellen och en stor asylinvandring. En konflikt som blir större ju större andelen utlandsfödda blir av befolkningen, eftersom detta leder till en allt högre och därmed också allt dyrare arbetslöshet. Santesson summerar:
"Det här är ett av de mest angelägna och besvärliga samhällsproblemen i Sverige. Bland beslutsfattare inser man sedan länge vad problemet handlar om. Men ändå finns den där motviljan mot att tala klartext offentligt. Dilemmat är så svårt och obehagligt. Skulle folk förstå? Ja, det är jag övertygad om."
Det finns, enkelt uttryckt, två sätt att lösa denna konflikt. Den ena är att skrota den svenska modellen med höga lägstalöner och ett starkt socialt skyddsnät. Den andra är att kraftigt minska asylinvandringen.

Detta är ingen marginalfråga, det är en ödesfråga för Sverige men, som Santesson säger, det är en sådan som makthavarna gör allt för att slippa tala om. Istället invaggas folket i illusionen att vi både kan äta kakan och ha den kvar, att vi inte står inför något avgörande vägval.

Partiledarna borde ställas mot väggen av ettriga intervjuare i SVT:s valdebatter och avkrävas besked, men sannolikheten för att det skall ske är minimal. Detta är direkt skamligt, för de svenska väljarna förtjänar ett uppriktigt svar.

Lästips: Ilan Sadé, Merit Wager, Mattias Allring, Anybody


DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, SvD1, SvD2, Ab1, Ab2, Dag1, Dag2, Dag3, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, LT1, NSk1, Sk1, Sk2

2014-06-24

Om alkoholförsäljning och migrationspolitik

Säga vad man vill om den svenska mediedramaturgin, men förutsägbar är den. I DN återfinns idag en artikel med rubriken "Efter tio års väntan – nu börjar livet". Rubriker av det här slaget handlar så gott som alltid om människor som får uppehållstillstånd i Sverige på ytterst tveksamma grunder, och Ulrika Bys artikel är inget undantag.

"Nu är deras exil i de papperslösas ingenmansland över" kan man läsa i ingressen, men anledningen till detta är inte att familjen har asylskäl. Den enda skäl till familjens flytt från Algeriet till Sverige som framförs i artikeln är att pappan "drev en butik där han bland annat sålde alkohol", vilket "gjorde deras liv svårt".

Nej, istället är det familjens yngste son som är anledningen till att hela familjen får stanna. Han är nämligen snart åtta år och född i Sverige, vilket har fått som konsekvens att Migrationsverket kommit fram till att det föreligger "synnerligen ömmande omständigheter" att bevilja honom uppehållstillstånd. Detta betyder i sin tur att resterande sex familjemedlemmar också får stanna.

Att utvisa ett snart åttaårigt barn som bott hela sitt liv i Sverige framstår såklart som hjärtlöst, men problemet är att detta bara är ena sidan av myntet. Familjen kom till Sverige för tio år sedan, men saknade asylskäl. Det är inte någon långsökt gissning att föräldrarna var helt på det klara med detta. Det hindrade dem emellertid inte bara från att överklaga de återkommande negativa beskeden under sju års tid, de valde dessutom att sätta ett femte barn till världen under tiden.

När det slutgiltiga avslaget till slut kom för tre år sedan valde familjen enligt artikeln att "gå under jorden och leva som papperslösa", vilket i klartext betyder att de valde att ignorera avslaget och istället fortsatta att vistas i Sverige illegalt. Deras yngste son var då inte snart åtta år, han var bara fyra eller fem år gammal. Efter att ha levt i Sverige fick därefter familjen – efter en uppgörelse mellan regeringen och Miljöpartiet – uppehållstillstånd, tack vare en pojke som över huvud taget inte var född då familjens ursprungliga asylansökan lämnades in.

Det är inte värdigt en rättsstat att uppehållstillstånd delas ut på dessa grunder. Det är så klart lovvärt att se till barnperspektivet, men med risk för att upprepa mig, sonen i fråga var inte ens född då familjen sökte asyl i Sverige. Att familjen valde att såväl överklaga under sju års tid som att sätta ett barn till världen under tiden, och att därefter vistas tre år i Sverige illegalt, var föräldrarnas eget val. Ansvaret för att situationen blivit som den blivit vilar tungt på deras axlar.

Därmed inte sagt att de svenska myndigheterna inte begått fel. Att en familj utan asylskäl kan hålla liv i sin asylprocess under sju års tid är ingenting som borde kunna ske i en rättsstat. Att familjens val att därefter fortsätta vistas illegalt i Sverige nu belönas med uppehållstillstånd är inte bara uppenbart fel, det sänder dessutom ut helt fel signaler. Vad Sverige signalerar med besked som detta är att systemet belönar den som bryter mot lagen och bestraffar den som följer den.

Sverige ger fler positiva asylbesked än något annat EU-land. Detta är i sig högst anmärkningsvärt, inte minst då vi parallellt med detta har OECD-ländernas största sysselsättningsgap mellan infödda och invandrare. Att utöver detta dela ut uppehållstillstånd på så tveksamma grunder som Ulrika Bys artikel ger ett exempel på är direkt surrealistiskt.

Det är inte kritikerna av den här politiken som är extremister. Vad som är extremistiskt i sammanhanget är hur en ytterlighetsposition blivit den enda rumsrena.


För övrigt: Ulrika By har i en intervju med Timbro Medieinstitut argumenterat för att journalistiken inte bör sträva efter "konsekvensneutralitet" – med vilket hon menar "objektivitet" – med följande motivering:
"Jag tycker rakt av att journalistiken ska sträva efter att inte spä på främlingsfientlighet och det är uppenbart att vi ofta faktiskt går runt katten kring het gröt när vi kommer till så kallad förortsproblematik."
Hennes artikel om den algeriska familjen som efter tio år i Sverige utan asylskäl nu fått uppehållstillstånd tyder på att detta är en inställning som hon inte funnit anledning att omvärdera
Ab1, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, Ex1, Ex2, Ex3, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Re1, Sk1, SMP1, SMP2, SR1, SR2, SvD1, SvD2

2014-06-23

Veronica Palm och de vita männen


Det finns något ganska obehagligt över hur "vita män" har blivit ett ett vanligt skällsord. Inte bara obehagligt för att man därmed tillskriver människor egenskaper kollektivt utifrån deras hudfärg och kön, utan även för att själva användandet antyder att vita män skulle utgöra någon sorts anomali i den svenska gatubilden.

Ordbruket bottnar så klart i den akademiska vänsterns fäbless för att, samtidigt som de närmast vältrar sig i förakt för samma land, apa efter allting amerikanskt. Därtill har naturligtvis den av kultursidorna hyllade vuxenmobbaren Kawa Zolfagary gjort sitt till.

Och det är klart, män är överrepresenterade bland mänsklighetens avskrap. De är överrepresenterade bland nobelpristagare också, och de sedvanliga förklaringarna om att detta beror på könsdiskriminering klingar ganska ihåligt då man beaktar att många studier visar på att mäns och kvinnors intelligens inte är fördelade på samma sätt. Det finns, enkelt uttryckt, fler män än kvinnor i såväl den undre som den övre delen av skalan.

Därtill kommer såklart att verkligheten inte alltid är riktigt så svartvit som den utmålas. Det finns en anledning till att bad boys är populära, och den har väldigt lite att göra med patriarkala strukturer. Tvärtom kan vi här tala om en struktur där kvinnor socialt och evolutionärt uppmuntrar män till att bli just bad boys.

Det finns också stereotyper som ofta åberopas i sammanhanget, men även dessa är i själva verket ibland allt annat än svartvita. Bilden av de stökiga pojkarna som gör livet surt för klassens tjejer är en av dessa, men den kompliceras av det faktum att flickor som mobbar är allt annat än sällsynta. Enligt den finske forskaren Kaj Björkqvist är flickor och pojkar i skolåldern lika aggressiva, men deras mobbning tar sig olika uttryck. Likväl är den stereotypa bilden av en mobbare just en pojke.

Det är emellertid inte könsaspekten som är elefanten i rummet, det är det faktum att det är vita män som pekas ut. Om man nu finner det relevant att blanda in människors hudfärg i sammanhanget bör man också ha fakta klara för sig. Och fakta talar till de vita männens fördel.

Enligt statistik från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) är utrikes födda registrerade för "dödligt våld och försök till mord och dråp" i 3,75 gånger högre utsträckning än vad personer födda i Sverige med svenska föräldrar är (sid 41). För "våldtäkt/försök till våldtäkt" är motsvarande siffra 5,5 och för "rån" 3,9. Samma studie (sid 64) visade även att nästan var fjärde (24,1 %) person född i Nordafrika hade varit skäligen misstänkt för brott mellan 1997-2001 (se även Per Gudmundsons kommentar).

Om man nu vill tillskriva människor dåliga egenskaper efter deras hudfärg är det således knappast de vita männen som bör pekas ut. Hur lågt Veronica Palms uttalande egentligen är blir väldigt tydligt då man ändrar några få nyckelord i texten. Hade Palm istället skrivit "Kan åter konstatera att bruna unga män utan hjälm men med träningsoverall är mest fräcka och otrevliga på cykelbanan (också)" hade hon åkt ut med huvudet före.

Veronica Palm åkte emellertid inte ut med huvudet före. Hennes generaliserande kring människors hudfärg och kön föranledde förvisso en hel del kritik, men denna valde hon att avfärda som "sexistisk" och "rasistisk".


Läsvärt: Motpol – "Sökes: Ett Sverige för vuxna"



Amanda Björkman i DN. Värt att notera i sammanhanget är att utrikesfödda står för 43 % av långtidsarbetslösheten.

2014-06-22

Vi förtjänar bättre, Virtanen!

"Enbart rasister bör rösta på Sverigedemokraterna" skriver Fredrik Virtanen – numera uppenbarligen uppdaterad till ledarskribent – i en krönika i Aftonbladet. Han förtydligar sitt resonemang:
"Alla som röstar på Sverige­demokraterna är inte rasister.
Men alla som röstar på Sverigedemokraterna röstar på ett rasistiskt parti.
Det är bara för lågt, för billigt. Det är ovärdigt en människa år 2014, oavsett hur marginaliserad, missnöjd, bitter, arg eller långt från makten man än känner sig."
Notera Virtanens försök till resonerande ton. Han förstår att en del känner sig långt från makten. Han förstår att alla som röstar på SD inte är rasister. Detta är inte unikt för denna krönika, Virtanen har skrivit flera andra texter med liknande förstående budskap på sistone. Problemet är bara att när han slänger in formuleringar som "marginaliserad", "bitter" och "ovärdigt en människa" i ekvationen så låter det inte det minsta förstående alls. Det låter bara föraktfullt.

Sverige är befolkningsmässigt ett litet land. Storbritanniens, Frankrikes, Italiens och Tysklands respektive befolkningar är mellan sex och åtta gånger större än vår. Ändå ger vi fler människor asyl än alla dessa länder, vårt asylmottagande är det största i hela EU och räknat i asylsökande per capita hamnar vi på andraplatsen bland alla världens i-länder.

Detta är på intet sätt oproblematiskt. Det kostar inte bara mycket pengar, vi har dessutom OECD-ländernas största sysselsättningsgap mellan infödda och invandrare. Sverigedemokraterna är det enda svenska partiet inte ser detta som en icke-fråga.

"Det är oansvarigt att rösta på SD" är ett ofta upprepat påstående. Det var måhända sant 2010, men idag håller det inte längre. En röst på något av Alliansens partier är i praktiken en röst för samma blågröna integrationssamarbete som har lett till att vi idag är EU:s största asylland. En röst på Socialdemokraterna är en röst för en regering i vilken inte bara ett allt mer verklighetsfrånvänt Miljöparti får stort inflytande, utan i vilken även Vänsterpartiet och kanske också det postmodernistiska och vänsterextremistiska Feministiskt initiativ ingår.

Om det är ovärdigt att vara emot den förda invandringspolitiken, Fredrik Virtanen, är så gott som alla europeiska länders befolkningar ovärdiga. Om det är förbittrade bonnläppar som är emot är så gott som alla européer förbittrade bonnläpper, inklusive de som bor i London, Paris och Köpenhamn. Visst är det så, Fredrik Virtanen, att SD har en tveksam historia och visst är det så att partiet har många riktiga stolpskott i sina led. Men vad, Fredrik Virtanen, är egentligen alternativet för den som inte vill rösta för att vi fortsätter på den inslagna vägen?

Vad som är ovärdigt, Fredrik Virtanen, är en samhällsdebatt så enkelspårig att alla alternativ till att vara EU:s största asylland utmålas som rasism. Vad som är ovärdigt på gränsen till surrealistiskt, Fredrik Virtanen, är hur Migrationsverkets generaldirektör kallar det för "anmärkningsvärt" och "absurt" när kommunerna är kritiska till att behöva hantera EU:s största asylmottagande. Vad som är ovärdigt, Fredrik Virtanen, är en ankdamm så insnöad att rosévinspimplande rödgrönrosa väljare i Tantolunden på fullt allvar tror att anledningen till att väljare ute i de kommuner där de asylsökande hamnar röstar på SD för att de "inte har kontakt med invandrare".

Anledningen till att folk röstar på SD, Fredrik, är inte att de imponeras av SD:s bakgrund. Anledningen till att folk röstar på SD är att övriga partier – inklusive de annars ansvarskännande Moderaterna och Socialdemokraterna – ser en ytterlighetsposition som den enda rumsrena. Och på sätt och vis har du rätt, Fredrik, det är ovärdigt att människor röstar på SD 2014, men inte på det sätt du menar. Det är ovärdigt för det visar på hur enkelspårigt, enögt och okritiskt övriga partier – och tidningar som din egen – väljer att förhålla sig till situationen. Vi förtjänar bättre än så, Virtanen!
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Ab1, Ab2, Ab3, Dag1, Dag2, Dag3, Ex1, LT1, LT2, NSk1, NSk2, Re1, Sk1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

2014-06-21

Vad står egentligen F! för?

Feministiskt initiativ är varma anhängare av den postmodernistiska ideologi som förkastar vetenskapen, och istället vill "känna" sig fram till de rätta svaren. Som ett postmodernistiskt experiment har jag själv testat att känna mig fram till vad som döljer sig bakom beteckningen "F!", och kommit fram till följande.


Dag1, SR1, SR2 DN1, DN2, DN3, DN4, DN5

Om könsstympning och asyl

Så här i midsommartider har vi fått läsa om två nyheter som det är varje svensks förbannade skyldighet att ta till sig och reflektera kring.

Den första är att Sverige nu ger fler positiva asylbesked än något annat EU-land. Inte per capita, utan i absoluta tal. Parallellt med detta visar UNHCR:s siffror att vi efter Malta har fler asylsökande per capita än något annat land i världen.

Den andra är att man, efter att Norrköping av regeringen utsågs till pilotkommun i en studie, sedan mars har upptäckt 60 fall av könsstympning av flickor i staden, varav 30 i en och samma klass! Många av flickorna i denna till synes enkönade klass är dessutom födda i Sverige

Låt oss analysera situationen i Sverige i ljuset av dessa två händelser. Den som utpekar Europas – och kanske också världens – största asylmottagande i kombination med OECD-ländernas sämsta integration som problematisk, utmålas som rasist. Samtidigt påstår Erik Ullenhag påstår att det är en myt att vi har en "massinvandring", och väljer istället att "kraftsamla" mot "islamofobi".

Parallellt med detta låter Aftonbladet karaktärsmörda Per Brinkemo, en eldsjäl som brinner för att integrera somalier i Sverige. Brinkemo anklagas i en debattartikel inte bara för att sprida "kulturrasistisk kunskap" och att stå för ett "kulturrasistiskt tänkande", artikelns budskap är att hela Brinkemos tes om en kulturkrock är fel. Istället för vad författarna kallar Brinkemos "hur-man-bemöter-de-främmande-ociviliserade-somalierna-manual" vill de ha samtal om den "rasmaktordning" som råder i Sverige och enligt dem är roten till somaliernas problem att integreras.

Detta samtidigt som man – efter att ha undersökt en stad – har funnit en hel klass av flickor med somalisk bakgrund som deras föräldrar har låtit könsstympa.

Att en av Aftonbladets ledarskribenter säger sig vara "impad" av artikeln är symptomatiskt, sinnet för proportioner tycks nämligen försvunnit helt från den svenska samhällsdebatten. Vi ger fler människor asyl än något annat EU-land, vi har det näst högsta asylmottagandet av alla länder i världen och studier visar att vi är ett av världens mest toleranta länder, men istället för att uppmärksamma detta fylls tidningarna av krigsrubriker om eskalerande rasism.

Sveriges problem är i grund och botten förvånande nog inte bara kulturrelativismen, ett förmodligen ännu större problem är en blind tilltro till att skillnader mellan kulturer mest är en fråga om olika maträtter och kläder. Men etniska svenskar könsstympar inte en hel klass med flickor och de åker inte utomlands för att strida för religiösa extremister. Präster i Svenska kyrkan smugglar inte heller vapen, moderata riksdagsledamöter vill normalt inte leva i en stat styrd av religiösa lagar och högskoleprofessorer vägrar normalt inte att ta kvinnor i hand.

Ullenhag tycks emellertid blind för allt detta. Istället väljer han att "kraftsamla" mot den islamofobi som Sveriges Unga Muslimers ordförande ser hos Nalin Pekgul, Carina Hägg och Hanna Gadban och som Islamiska förbundets presstalesman, finner i terrorismforskaren Magnus Ranstorp.

Inte ens Feministiskt initiativ reagerar på att en hel klass med flickor blir könsstympade. Istället representeras de av en EU-parlamentariker som gifte bort sin egen dotter som sextonåring.

Detta är inte bara naivt, det är ohederligt, inkompetent, farligt och fullständigt oansvarigt. Det är inte oss kritiker och vår människosyn det är fel på i sammanhanget, det är Ullenhag, Feministiskt initiativ, Miljöpartiet och alla andra som delar deras inställning som behöver förklara sig. Det är deras naivitet, flathet och missriktade tolerans som tillät vad som skedde i Norrköping att ske.


För övrigt:
I en artikel i Expressen där vänsterväljare i Tantolunden intervjuas efter EU-valet kan man läsa om baristan Sofia som menar att "fördomar byggs upp hos folk på landet som inte har kontakt med invandrare". En annan tolkning är förstås att det finns många ställen på landet där invandringens baksidor är avsevärt mer synliga än i Tanto och på Södermalm, och att det för en och annan kanske snarare är Sofia som framstår som okunnig, ignorant och fördomsfull.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SMP, Ex1, Ex2, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Re1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD5, SvD6, NT, Ab1, Ab2, Ab3

2014-06-20

Världens näst längste man är en dvärg

Sverige blev 2013 det land i hela EU som gav flest positiva asylbeslut. Inte justerat för befolkningsmängd, utan i absoluta tal. Nummer två och tre i "rankningen" var Tyskland och Frankrike som, sina flera gånger större befolkningar till trots, hamnade på på likartade siffror.

Sett till asylsökande per capita under 2013 var det endast ett land i världen som hamnade högre än Sverige, nämligen Malta. Malta har emellertid en väldigt liten befolkning och ligger till skillnad från det perifera Sverige mitt i Medelhavet, varför jämförelsen blir ganska missvisande.

Man kan tycka att detta är bra och man kan tycka det är dåligt, det är i grund och botten om värderingsfråga. Vad man emellertid inte kan göra är att kalla den som ifrågasätter lämpligheten i detta svenska rekord för "rasist".

Det går inte att kalla allt annat än en ytterlighetsposition för "extremism". Det går inte att kalla alla andra än vinnaren i en tävling på elitnivå för "usla", det går inte att kalla världens näst längsta människa för en "dvärg". Att den som idag ifrågasätter att Sverige – ett litet land långt från oroshärdar och migrantvägar – utmärker sig på detta exceptionella vis kallas för "rasist" är skamligt!

Att det är ett ovedersägligt faktum att den svenska åsiktskorridoren är smal, att det är väldigt lågt i tak i Sverige och att det är någonting väldigt fel på den svenska samhällsdebatten illustreras väldigt väl av det faktum att en nyhet av detta slag blir en undangömd TT-notis.

Att det är den som ifrågasätter huruvida det är hållbart att Sverige utmärker sig på detta extraordinära sätt – därtill samtidigt som vi också är sämst av alla OECD-länder på integration – som utmålas som extremisten i sammanhanget är direkt perverst. En sådan inställning kan endast bli normaliserad i ett samhällsklimat som är direkt fanatiskt.

Lästips: Merit Wager


DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Dag1, Dag2, Dag3, Sk1, NSk1, NSk2, LT1, SMP1, Ab2, Ab3, Ex1, Ex2, Re1, BT, SvD1, SvD2, SvD3,

2014-06-18

Dekonstruktion av en debattartikel

Efter att Solveig Horne från Fremskrittspartiet i egenskap av Norges "jämställdhetsminister" (strikt talat barn- och familjeminister) nyligen blev inbjuden att tala på den feministiska kongressen Nordiskt Forum, publicerade Aftonbladet i veckan en väldigt indignerad debattartikel. I denna beskrevs Fremskrittspartiet som "ett parti som är känt för sin rasistiska, homofoba, transfoba och antifeministiska politik".

Det finns ett oräkneligt antal invändningar man kan göra mot kritiken som sådan, men mer intressant i det här fallet är egentligen listan över undertecknare. Gemensamt för så gott som samtliga är att de befinner sig väldigt långt ut på vänsterkanten och bekänner sig till postmodernistiska trosläror som identitetspolitik och intersektionalitet. Bland dessa namn återfinns:

Deidre Palacios
Försvarar bland annat vandalisering av valaffischer.

Sara Abdollahi
En av deltagarna i det Twitterdrev som drabbade Sanna Rayman efter att en twittrare tyckte sig höra ordet "afronegern", då Rutger Palmstierna viskade till Rayman under ett Timbroseminarium som Rayman modererade.

Abdollahi anklagade då Rayman för att "vifta bort rasism", för att "gilla kolonial ton" och för att förneka vad "alla andra" hörde. Abdollahi tillade att "kolonialism är normaliserat i Sverige", att Rayman borde skämmas och passade även på att kalla Palmstierna för "Kolonialstierna".


"...nånting om att skära ned" – eller någonting annat?

Edda Manga
Har samarbetat med Pia Laskar, som dömdes till tre års fängelse för delaktighet i RAF:s planer på att kidnappa Anna-Greta Leijon. Manga har även deltagit i aktiviteter arrangerade av stalinistiska och Nordkoreavänliga Kommunistiska Partiet, mer känt som KPML(r).

I en artikel i Feministiskt perspektiv – i vilket ordet "diskurs" för övrigt förekommer elva gånger – argumenterar Manga för att termen "hedersvåld" är rasistisk. Hon har även försvarat polygami och de imamer i Sverige som förespråkar detta. Därtill har Manga enligt Johan Lundbergs bok "Ljuset fiender" hunnit med att såväl försvara talibanrörelsen som FARC och PFLP.

Victoria Kawesa
Har påstått att "Afrosvenskar särbehandlas och diskrimineras just på grund av tankemönster som är kopplade till rasbiologiska idéer om svarta människor som väsensskilda och underlägsna vita svenskar".

Athena Farrokhzad
Har beskrivit den danske poeten Yahya Hassan med orden "en ung poesidebutant med palestinsk bakgrund som anklagar den muslimska diasporan för hyckleri, misogyni och allmänt barbari, vilken skänk från ovan för Danskt Folkeparti".

Maria Ramnehill
Har liknat kritik av det konstruerade pronomenet "hen" vid hets mot folkgrupp.

Ulrika Westerlund
Anser att informationsplikten för HIV-positiva skall försvinna och att "diskussionen om hiv, smittskyddslagen och tillämpningen av brottsbalken i fall där hiv-smitta överförts, är på en rent infantil nivå i Sverige".

Devrim Mavi

Lawen Mohtadi
Har trots att svenskarna betalar världens näst högsta skatter kallat den svenska politiken för "nyliberal".

Nasim Aghili
Besvarade frågan "Vad kommer vara annorlunda 2035?" med följande ord:

"Mycket. Kapitalismen har utplånat sig själv. Dom hegemoniska system som är rådande idag ser annorlunda ut. Asien har blivit starkare. Folk börjar emigrera från väst till öst. Kollektivismen blir trendig. I Sverige kommer vi bygga kollektivanpassade bostäder igen. Och sy våra egna kläder. Tvåsamheten är inte den enda lagliga samlevnadsformen och alla barn kommer att gå i normkritiska förskolor och skolor. (Jag skulle var dum om jag inte fick drömma lite.)"

Nabila Abdul Fattah
Hyllar Revolutionära Fronten och har samarbetat med KPML(r):s ungdomsförbund "Revolutionär kommunistisk ungdom".

Maria-Elsa Salvo
Har skrivit att SD inte bör tillåtas besöka högskolor eftersom "Sverigedemokraterna representerar [...] en högerpolitik som är direkt arbetar- och kvinnofientlig" och deras "människosyn kan definieras som inkompatibel med mänskliga rättigheter".

Foujan Rouzbeh

Tobias Hübinette
Är dömd för flera brott och har varit medlem i AFA. Har även påstått att "Sverige är i själva verket bland de mest diskriminerande av alla västerländska länder".

Javiera Cifuentes
Har påstått att "SD anser [...] att facket inte behövs. De vill öka arbetsgivarnas makt."

Det är med andra ord en skara människor med väldigt underliga åsikter som sätter sig till doms över en norsk minister. Frågan är snarare vilka det är som egentligen "normaliserar" extrema åsikter.
DN1, DN2, Ex, Ab1, LT1, NSk1, Re1, Re2, Re3, Sk1, Sk2, SR1, SR2, SvD1

2014-06-17

FN, rasismen och rapporten

Liksom förra året har vi i dagarna kunnat läsa att "FN varnas för ökad svensk rasism". De som "varnar" FN är Svenska FN-förbundet.

Låt oss börja med att utreda vad detta förbund egentligen är. Svenska FN-förbundet är en "United Nations Association", det vill säga en medlem av "World Federation of United Nations Associations" (WFUNA). WFUNA är en från FN fristående NGO som verkar för att "stärka och förbättra FN". Svenska FN-förbundet är således inte en svensk lokalavdelning av FN, vilket rapporteringen ibland kan ge sken av.

Den bild som Svenska FN-förbundet målar ut i sin rapport är nattsvart. "Rasistiska organisationer ökar mer än någonsin i Sverige, och hatbrotten ligger på alarmerande hög nivå. Ökad rasistpropaganda påverkar det politiska klimatet inför höstens val", kan man läsa i SvD:s ingress.

Kring denna bild råder det på intet sätt någon enighet. Till och med Marie Demker från det annars ofta så bombastiska SOM-institutet säger ifrån. "Det finns ingenting i våra undersökningar som tyder på att rasism och främlingsfientlighet ökar i Sverige" säger Demker, och tillägger att "trendlinjen är obönhörligt nedåtgående".

Varför skriver då Svenska FN-förbundet gång på gång den här sortens rapporter? Svaret på denna fråga kan skönjas då man tittar närmare på rapporten, och läser listan över vilka som har hjälpt Svenska FN-förbundet att ta fram den.

Listan på samarbetspartners är lång, och innefattar av oklara anledningar bland annat Scouterna, IOGT-NTO och Unga örnar. Andra namn är betydligt mer intressanta i sammanhanget. Att listan till exempel inkluderar Rädda Barnen kan tyckas naturligt, men då bör man också komma ihåg att Rädda Barnen till exempel har fått skarp kritik för sin postmodernistiska beskrivning av "barnfattigdomen" i Sverige. Utöver detta har ordföranden för Rädda Barnens ungdomsförbund, Jorge Londoño, utmärkt sig genom en tämligen extrem hållning i rasismfrågan, vilket fick DN att skriva en mycket kritisk ledare med titeln "Rädda Barnen från extremism".

Även RFSU finns med på listan över samarbetspartners. Värt att notera i sammanhanget är att RFSU kallade det för "en stor seger för rättssäkerheten" då en HIV-smittad man som hade haft oskyddat samlag med flera ovetande kvinnor friades av hovrätten. Utöver detta har RFSU föreslagit att sexualundervisningen skall bli en del av alla skolämnen och fått kritik för att relativisera hedersvåld.

Mest iögonfallande är emellertid att även Centrum mot Rasism (CMR) återfinns bland Svenska FN-förbundets samarbetspartners. CMR är en paraplyorganisation med bland andra Afrosvenskarnas Riksförbund som medlemmar. Afrosvenskarnas Riksförbund har, åtminstone tidvis, haft en ledande roll i CMR. Detta har lett till utspel där glassar beskyllts för att vara rasistiska, parallellt med att organisationen och dess medlemmar har gjort sig skyldiga till bidragsfusk.

Då man granskar Afrosvenskarnas Riksförbund framträder en ännu mer dubiös bild. I Johan Lundbergs bok "Ljusets fiender" framkommer att föreningarna Afrosvenskarnas riksförbund, "Muslimska mänskliga rättighetskommittén" och "Charta 2008" leds av ungefär samma personer och att de bjuder in bland annat dömda terrorister, kända antisemiter och militanta aktivister som talare.

Det är med andra ord organisationer med minst sagt rätt underliga – i vissa fall direkt extrema – agendor som har varit med och bidragit till Svenska FN-förbundets rapport. Det är därför heller inte särskilt konstigt att rapporten kommer fram till vad den kommer fram till, trots att till exempel SOM-intitutets forskning visar på någonting helt annat.

Därtill kommer såklart att det idag finns ganska många personer vilkas försörjning och karriärer är beroende av föreningar som Svenska FN-förbundet och Rädda Barnen. Därför ligger det såklart också i dessa organisationers intresse att utmåla sig själva som så behövda som möjligt.
Ab1, Dag1, Dag2, Dag3, DN1, DN2, DN3, DN4, Ex1, Bar, NSk1, NSk2, NSk3, Re1, Re2, SR1, SR2, SR3

2014-06-16

Polariseringens tidevarv

Expressens Anna Dahlberg har på senare tid skrivit ett antal väldigt bra ledare och lördagens text var ännu ett exempel på detta. Denna gång skrev Dahlberg om polariseringen av debattklimatet:
"Allt färre prenumererar på tidningar och allt färre sitter bänkade framför Rapport på kvällen. Vi konstruerar alltmer vår egen verklighetsbild genom att välja, gilla och blocka. Public service fungerar dessutom ibland självt som ett eko av den polariserade debatten genom att lyfta fram Twitterstormar som stora nyheter."
Jag känner, tyvärr, igen mig själv väldigt väl i detta. Jag brukade nästan alltid se nyheterna i TV, och en gång i tiden var Aftonbladet den nättidning jag vanligen vände mig till för att få en snabb överblick av nyhetsläget. Så är emellertid inte längre fallet.

Att läsa tidningarna online är förvisso ofta dåligt för mitt blodtryck, men till skillnad från TV-nyheterna kan jag åtminstone välja bort det jag inte vill se. Av denna anledning ser jag aldrig längre på Rapport eller Aktuellt. När jag läser tidningarna online kommer aldrig Aftonbladet längre på fråga, och när det kommer till flera ämnen bryr jag mig i regel heller inte om att ens läsa artiklarna – jag utgår från att vad som står är hårdvinklat och på gränsen till lögn.

Vad värre är har jag också brutit kontakten med flera personer – allitfrån bekanta till nära vänner – som hamnat på andra sidan av den spricka som går igenom det svenska samhället idag. En del kanske tycker min reaktion låter farlig, och jag är den förste att hålla med. Jag vill få olika perspektiv på vad som händer i Sverige och världen, jag vill diskutera med människor som tycker annorlunda än jag. Jag vill inte leva i en bubbla och bara söka mig till information som bekräftar vad redan tycker. Detta brukade inte vara något problem för mig, men det har blivit det.

Jag har fått nog av halvsanningar och direkta lögner i public service. Jag har fått nog av tidningar som försvarar antidemokratiska metoder på ledarplats och som upplåter sina debattsidor till extremt grova och ogrundande rasismanklagelser. Jag har fått nog av nyspråksord som "hen" och "rasifierad". Jag har fått nog av hur personer med terror- och islamismkopplingar ges en medial gräddfil och av hur våldsamma vänsterextremister anlitas av regeringen för att kartlägga rasism.

Jag har fått nog av hur fascismbegreppet missbrukas. Jag har fått nog av absurda påståenden som att det inte finns några etniska svenskar. Jag har fått nog av hur extremt grova anklagelser i syfte att misstänkliggöra politiska motståndare blivit vardagsmat, av hur veritabla häxjakter belönas med prestigefulla priser och av hur ett regeringsparti i ett grannland utan vidare beskrivs som "ett parti som är känt för sin rasistiska, homofoba, transfoba och antifeministiska politik".

Så ja, polariseringen har definitivt satt sina klor även i mig. Jag tänker inte för ett ögonblick be om ursäkt för att jag reagerar med avsky, men ibland blir jag orolig för att jag överreagerar och att mitt sinne för proportioner och anständighet blir förvridet. Det är nämligen precis det som är den stora risken med ett debattklimat så polariserat som det som råder i Sverige idag.

Lästips: Merit Wager
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN3, SVT, Ab1, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Ex1, LT1, NSk1, Re1, Re2, Sk1, Sk2, SMP1, SvD1, SvD2

2014-06-15

Islamism eller islamofobi?

SÄPO beräknar att 80 svenskar har rest till Syrien för att strida för islamistmiliser. Islamistmiliser som ISIS, som i dagarna har genomfört bestialiska massavrättningar av irakiska regeringssoldater. Samtidigt som detta sker skriver S-kvinnors ordförande Carina Ohlsson i en debattartikel att "Sverige måste kriminalisera sexköp utomlands".

Detta är talande för den svenska debatten. Islamismen i samhället är högst reell, men politikerna vågar inte lyfta frågan av rädsla för att bli stämplade med någonting som är farligt för karriären. Därför väljer man istället att engagera sig i det marginella uppsving för Brasiliens sexhandel som VM i fotboll kan tänkas leda till.

Istället för att ta tag i islamismen väljer integrationsminister Erik Ullenhag att med buller och bång kraftsamla mot islamofobi. Ullenhag skriver:
"Regeringen för kontinuerligt samtal med muslimska företrädare och frågor som lyfts fram är bland annat fördomar, diskriminering, hatbrott och säkerhetsfrågor. Och med anledning av hot och attacker mot moskéer har regeringen gett i uppdrag till Nämnden för statligt stöd till trossamfund, SST, att kartlägga främlingsfientliga och andra former av intoleranta handlingar mot trossamfund, såväl medlemmar som samfundens lokaler."
Låt oss analysera vad detta betyder i praktiken. De samtal med muslimska företrädare som Ullenhag refererar till handlar ofta om samtal med företrädare för Islamiska förbundet. Islamiska förbundet är en del av Muslimska brödraskapet och har, vilket belystes då dess ordförande Omar Mustafa valdes in i den socialdemokratiska partistyrelsen, en lång historia av samarbete med homofober och antisemiter. Enligt förbundets presstalesman Mohammed Kharraki deltar terrorismforskaren Magnus Ranstorp i "ett globalt krig mot islam".

Mustafas företrädare på ordförandeposten, Abdirizak Waberi, stödjer bland annat månggifte och säger sig vilja leva i en stat styrd av sharialagar. Imamer vid Stockholms moské – som drivs av förbundet – har blivit påkomna med att smuggla vapen och att hävda att en kvinna inte får neka sin man sex ens om han misshandlat henne. Moskéns bokhandel har dessutom sålt kassetter med antisemitiskt och islamistiskt material.

Att Ullenhag har gett just "Nämnden för statligt stöd till trossamfund" i uppdrag att kartlägga "främlingsfientliga och andra former av intoleranta handlingar mot trossamfund" är också talande. Bland mottagarna av de pengar som nämnden betalar ut återfinns just Stockholms moské, det vill säga en moské som drivs av samma förening som Mohammed Kharraki talar för. Som man frågar får man som bekant svar.

I dagarna pågår en konferens i Norrköping där tusentalet muslimska män – bland dessa en professor på Gävle högskola – samlas. Kvinnor är inte välkomna och deltagarna vägrar även att ta kvinnor i hand. Att det uppstår spänningar när dylika religiösa yttringar får fotfäste i Sverige har ingenting med islamofobi att göra, det handlar om en krock mellan svenska värderingar och någonting för svenskar väldigt främmande.

Det är givetvis så att många muslimer i Sverige drabbas av till exempel diskriminering, och detta är ingenting som skall sopas under mattan. Men när det bland svenska muslimer finns radikala strömningar av det slag jag redogjort för ovan, när det muslimska civilsamhället förmår att anordna demonstrationer mot Muhammedteckningar men, såvitt jag vet, inte en enda mot islamistisk terror, då finns det ett problem.

Ett visst mått av skepsis mot de strömningar som återfinns bland muslimer är inte islamofobi, det är ett sundhetstecken. Att Ullenhag istället väljer att "föra samtal" om islamofobi med samma grupper som är en del av problemet framstår som direkt världsfrånvänt. Att politiker skriver debattartiklar om de svenskar som köper sex utomlands, men inte om dem som åker till Syrien och Somalia för att kriga för terrorister, är symptomatiskt för ett samhälle som valt att stoppa huvudet i sanden.

Relaterat: Ullenhag fiskar i grumliga vatten
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, Ab1, Ab2, Av1, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, LT1, LT2, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, Re1, Re2, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, SMP1, SvD1, SvD2, SvD3