Detta är talande för den svenska debatten. Islamismen i samhället är högst reell, men politikerna vågar inte lyfta frågan av rädsla för att bli stämplade med någonting som är farligt för karriären. Därför väljer man istället att engagera sig i det marginella uppsving för Brasiliens sexhandel som VM i fotboll kan tänkas leda till.
Istället för att ta tag i islamismen väljer integrationsminister Erik Ullenhag att med buller och bång kraftsamla mot islamofobi. Ullenhag skriver:
"Regeringen för kontinuerligt samtal med muslimska företrädare och frågor som lyfts fram är bland annat fördomar, diskriminering, hatbrott och säkerhetsfrågor. Och med anledning av hot och attacker mot moskéer har regeringen gett i uppdrag till Nämnden för statligt stöd till trossamfund, SST, att kartlägga främlingsfientliga och andra former av intoleranta handlingar mot trossamfund, såväl medlemmar som samfundens lokaler."
Låt oss analysera vad detta betyder i praktiken. De samtal med muslimska företrädare som Ullenhag refererar till handlar ofta om samtal med företrädare för Islamiska förbundet. Islamiska förbundet är en del av Muslimska brödraskapet och har, vilket belystes då dess ordförande Omar Mustafa valdes in i den socialdemokratiska partistyrelsen, en lång historia av samarbete med homofober och antisemiter. Enligt förbundets presstalesman Mohammed Kharraki deltar terrorismforskaren Magnus Ranstorp i "ett globalt krig mot islam".
Mustafas företrädare på ordförandeposten, Abdirizak Waberi, stödjer bland annat månggifte och säger sig vilja leva i en stat styrd av sharialagar. Imamer vid Stockholms moské – som drivs av förbundet – har blivit påkomna med att smuggla vapen och att hävda att en kvinna inte får neka sin man sex ens om han misshandlat henne. Moskéns bokhandel har dessutom sålt kassetter med antisemitiskt och islamistiskt material.
Att Ullenhag har gett just "Nämnden för statligt stöd till trossamfund" i uppdrag att kartlägga "främlingsfientliga och andra former av intoleranta handlingar mot trossamfund" är också talande. Bland mottagarna av de pengar som nämnden betalar ut återfinns just Stockholms moské, det vill säga en moské som drivs av samma förening som Mohammed Kharraki talar för. Som man frågar får man som bekant svar.
I dagarna pågår en konferens i Norrköping där tusentalet muslimska män – bland dessa en professor på Gävle högskola – samlas. Kvinnor är inte välkomna och deltagarna vägrar även att ta kvinnor i hand. Att det uppstår spänningar när dylika religiösa yttringar får fotfäste i Sverige har ingenting med islamofobi att göra, det handlar om en krock mellan svenska värderingar och någonting för svenskar väldigt främmande.
Det är givetvis så att många muslimer i Sverige drabbas av till exempel diskriminering, och detta är ingenting som skall sopas under mattan. Men när det bland svenska muslimer finns radikala strömningar av det slag jag redogjort för ovan, när det muslimska civilsamhället förmår att anordna demonstrationer mot Muhammedteckningar men, såvitt jag vet, inte en enda mot islamistisk terror, då finns det ett problem.
Ett visst mått av skepsis mot de strömningar som återfinns bland muslimer är inte islamofobi, det är ett sundhetstecken. Att Ullenhag istället väljer att "föra samtal" om islamofobi med samma grupper som är en del av problemet framstår som direkt världsfrånvänt. Att politiker skriver debattartiklar om de svenskar som köper sex utomlands, men inte om dem som åker till Syrien och Somalia för att kriga för terrorister, är symptomatiskt för ett samhälle som valt att stoppa huvudet i sanden.
Relaterat: Ullenhag fiskar i grumliga vatten
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, Ab1, Ab2, Av1, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, LT1, LT2, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, Re1, Re2, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, SMP1, SvD1, SvD2, SvD3