2015-02-16

Polisen och politiken

En poliskår är i grund och botten alltid i underläge. Antalet poliser kommer – även i en polisstat – alltid vara försvinnande litet jämfört med befolkningen i sin helhet. I det ögonblick en tillräckligt stor massa bestämmer sig för att polisen saknar legitimitet, upphör också polisväsendet att fungera.

Av just denna anledning måste en poliskår omgärdas av ett visst mått av magi. Att polisens uniformer för tankarna till militären är ingen slump. För att illusionen skall upprätthållas måste en poliskår injaga ett visst mått av fruktan i allmänheten, poliser måste utstråla auktoritet och makt. Det låter måhända krasst, det är kanske inte vackert, men det är inte desto mindre sant. Poliskåren är inte vilken myndighet som helst, den är den myndighet som upprätthåller gränsen mellan civilisation och anarki, mellan demokrati och den starkes rätt.

En poliskår skall givetvis bete sig anständigt. Men en poliskårs uppgift är inte att vara allmänhetens kompisar en stökig fredagskväll, ej heller att vara timid, undflyende eller artig mot de krafter som utmanar dess auktoritet.

Det pågår en våg av av våg av råa och organiserade åldringsrån i Stockholm. Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg har i dagarna skakats av bråk och våld, något som bland annat yttrat sig i trakasserier av den personal som försöker hjälpa, bota och rädda liv. Det är inte första gången detta händer, tvärtom har våld och uppgörelser blivit till något av en följetong på detta sjukhus.

Det slutar inte där. Ambulanspersonal utsätts skrämmande ofta för våld och hot, och att inte åka in i vissa områden utan poliseskort har blivit till rutin. Parallellt med detta lever konstnärer under dödshot och antisemitismen frodas. Judiska lärare trakasseras av sina elever och allt fler judar har börjat tala om att lämna Sverige.

Någonting har gått sönder i Sverige, men det är inte åtta år av borgerlig ekonomisk politik som är orsaken. Alla vet varför det har blivit så här, även om många under de senate åren inte vågat peka ut elefanten i rummet ens för familjemedlemmar och nära vänner. Vad mer är, våldet mot ambulanspersonalen har lyst med sin frånvaro i nyhetsrapporteringen, trots att denna både groteska och samhällsfarliga form av våld borde ha resulterat i krigsrubriker.

Bilden av det naiva svenska etablissemanget må vara en uttjatad klyscha, men dessvärre stämmer den skrämmande väl. Man har inte förmått lyfta ambulanspersonalens utsatta situation, samhället har till synes inte ingripit när föräldrar förbjudit en elev att vara närvarande på en judisk lärares lektioner, våldet på sjukhusen har fått fortgå och i TV har opinionsbildare i samband med ett terrordåd föreslagit att vi borde göra avkall på yttrandefriheten för att blidka islamismen.

Våra politiker tycks inte förstå hur destruktivt det samhällsklimat vi fått är för den svenska modellen och de värderingar vi håller för heliga. När personer som både getts uppehållstillstånd och offentlig försörjning gör sjukhus till brottsplatser, attackerar ambulanser och kräver blasfemilagar, bryter det sociala kontraktet samman.

När politiker ställer grupper som pensionärer och anhöriginvandrare utan asylskäl mot varandra, och när det inte sällan är pensionärerna som drar det kortaste strået, undermineras skattebetalarnas vilja att göra rätt för sig. Att samma pensionärer allt oftare blir offer för brott som polisen varken förmår lösa eller ens försöka utreda, bidrar givetvis inte till att minska den klyfta som uppstått.

Istället för att ge polisen de verktyg de behöver väljer politikerna i detta läge att bakbinda polisen med etikarbete, handlingsplaner och värdegrundsdokument. Vad värre är, ett förfluget skällsord riktat mot en ligist i stundens hetta kan resultera i alla de där krigsrubrikerna som våldet mot ambulanspersonal inte har resulterat i. Respekten för poliskåren undergrävs och dess förmåga att utföra sitt jobb avtar.

I spåren av detta, i spåren av all skenhelighet, all missriktad välvilja, all feghet, all valhänthet, all ofokuserad ambition att vara alla till lags, den borttappade insikten att det är de svenska medborgarnas intressen som svenska politiker i första hand är valda att representera, har vi också fått det råa, hätska och allt mer polariserade samhälle vi har fått. Ett samhälle där brinnande bilar och skottlossning på öppen gata blivit så vanligt att vi inte längre reagerar. Det är ett politiskt misslyckande av gigantiska proportioner.
DN1, DN2, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, NSk5, NSk6, NSk7, NSk8, NSk9, SMP1, SMP2, SMP3, LT1, LT2, LT3, LT4, LT5, LT6, LT7, SvD1, Ex1, Ex2, Ab1