2015-03-31

Sörgårdsidyllen

På en privat tomt i Sorgenfri i Malmö har tiggare byggt en kåkstad. Det hela har urartat i en Kafkaliknande situation för markägaren.

Å ena sidan hotas man av kommunen med vite om man inte rensar upp tomten. Å andra sidan vägrar polisen göra någonting då man anser ockupanterna ha en form av "besittningsrätt". Kronofogden är på pappret villig att hjälpa till, men förmår i praktiken inte göra något då reglerna enligt deras tolkning kräver att var och en av de mellan 100 och 200 ockupanterna först måste identifieras enskilt.

Ett liknande läger revs igår i Landskrona, efter att man på Kronofogden där uppenbarligen varit mer pragmatiskt i sin tolkning av lagen än kollegorna i Malmö. Tiggarna valde i samband med detta att istället bryta sig in i en stuga, i vilken de nu också flyttat in.

Flera personer har efter detta kontaktat polisen. På polisen säger man sig emellertid vara hindrad att ingripa så länge inte ägaren – som befinner sig utomlands och inte har kunnat nås – först gör en anmälan. I väntan på detta underlåter polisen såväl att utreda inbrottet som att avbryta husockupationen, vilket naturligtvis sänder signaler som kan leda till att denna husockupation snabbt följs av fler.

Vad som kommer att hända när man till slut får tag på fastighetsägaren framgår inte, men erfarenheterna från Malmö väcker onekligen frågor. Kommer stugägaren bli lika rättslös som markägaren i Sorgenfri om ockupationen drar ut på tiden? Kommer polisen även då tala om att tiggarna äger "besittningsrätt"? Kommer Kronofogden även i detta fall först kräva att alla ockupanter måste identifieras enskilt för att ingripa? I så fall är äganderätten i Sverige väldigt illa ute.

I den svenska debatten ironiseras det ofta över de som drömmer sig tillbaka till en sörgårdsidyll som i själva verket aldrig har existerat. Faktum är emellertid att hela Sverige på många sätt mentalt lever kvar i en sådan sörgårdsidyll, inte minst vad vårt rättsväsende beträffar. Svenska lagar, regler och myndigheter är utformade för en tid då problem som kåkstäder och marockanska gatubarn var närmast otänkbara företeelser. Därför förmår det officiella Sverige inte hantera den globaliserade värld vi plötsligt blivit en del av.

Istället för att inse att den "öppenhet" politikerna ständigt lovordar också innebär att vi måste öka incitamenten till att arbeta och göra det betydligt mindre attraktivt att leva på bidrag, gör regeringen nu precis tvärtom. När den privata äganderätten börjar utmanas på sätt som vi inte upplevt i Sverige på väldigt länge, ger politikerna inte ordningsmakten de verktyg den behöver för att upprätthålla lag och ordning. Istället väljer politikerna att, förblindade av kulturrelativistiskt tankegods, belöna brottslighet.

Även i en nattväktarstat är en fungerande polis och ett grundläggande försvar självklara uppgifter för staten. Den svenska staten förmår emellertid inte längre att ens leva upp till detta minimum av statlig kärnverksamhet. Istället för att skydda de medborgare som utsätts för brott, väljer staten att skydda de icke-medborgare som begår samma brott. Istället för att ge medborgarna ens ett grundläggande skydd mot Vladimir Putins fascistiska imperialism, vill man lägga pengarna på att göra det mer förmånligt att vara långtidssjukskriven.

Den svenska statens vårdslösa behandling av det sociala kontraktet kommer att få konsekvenser för Sverige. Konsekvenser som har alla möjligheter att på allvar börja få oss att sakna den "sörgårdsidyll" som då har gått förlorad.
DN1, SvD1, SvD2, SDS1, Ab1, Ab2, Ab3, Re1, Re2, SR1, SR2, SR3, SR4

2015-03-30

Snällism utan plan

Sydsvenskan har i en serie reportage berättat om den unge marockanen som tidigare i år under uppmärksammade former blev kvarhållen av ordningsvakter på Malmö centralstation.

Reportagen tar oss inte bara med in i en verklighet väldigt fjärran från den de flesta av oss verkar i, de illustrerar också på ett ganska skrämmande sätt det svenska samhällets valhänthet. Samhällets vagt formulerade plan är att ta hand om människor som den unge marockanen. Han själv – och av reportaget att döma även ett flertal andra unga marockaner i Sverige – har emellertid inga som helst planer på att bli omhändertagna, varför de gång på gång också rymmer från myndigheterna.

Istället driver de runt i kriminella miljöer där de även själva alldeles uppenbarligen ägnar sig åt kriminalitet. Ett återkommande tema i texten är deras dröm om en framtid i ett underland som heter "Kanada", men som lika väl hade kunnat heta "Oz", "Eden" eller "Nangijala". Deras bild av Kanada är formad av rykten, och har väldigt lite med verkligheten att göra.

Den marockanske "nioåringen" (som nu iställer säger sig vara elva) talar om att tjäna ihop 8 000 kronor till en operation som hans sjuklige pappa behöver. När han får frågan om han kommer resa tillbaka till Marocko om han lyckas med detta, svarar han emellertid nej. Han säger sig vilja börja läsa och planera för sin framtid. Verkligheten är emellertid att han gjort allt för att hålla sig borta från skolmiljön, och nu istället hanterar stöldgods och använder eller säljer droger.

Enligt den sedvanliga svenska mediedramaturgin är det självklart att han skall få stanna i Sverige och att det vore inhumant att utvisa honom. Detta är en väldigt underlig form av logik som bottnar i en tro på att generositet mäts i hur många invandrare vi låter stanna i Sverige, och inte i till exempel de möjligheter man faktiskt ger människor att leva ett bra liv.

Det är av reportagen tämligen uppenbart att det enda sättet att få huvudpersonen att gå i skolan är genom att låsa in honom under direkt fängelseliknande former. Detta är såklart inte de svenska politikerna och myndigheterna beredda att göra, varför han istället med stor sannolikhet kommer fångas i en ond cirkel av allt tilltagande kriminalitet och självdestruktivitet. Om han inte får ens en grundläggande utbildning är hans chanser till ett bra och värdigt liv i Sverige minimala.

Skulle han däremot utvisas till Marocko där han har släkt, skulle hans chanser åtminstone förbättras. Det skulle finnas ett visst mått av social kontroll, han skulle ha en familj att vända sig till och även om han fortsättningsvis skulle försaka sin skolgång skulle det ändå till skillnad från i Sverige finnas jobb han kunde ta.

Det är inte humant att låta personer som den marockanske pojken leva som hemlösa i Stockholms undre värld. Ej heller är det humant att konsekvent avstå från att använda de tvångsmedel som faktiskt skulle behövas för att ge honom den skolgång och fostran de svenska politikerna inbillar sig att han på något sätt ändå skall få.

De slår sig för bröstet när de resonerar att han av "synnerligen ömmande omständigheter" borde få stanna i Sverige, men sanningen är att detta bara är ett utslag av lättja och skenhelighet. De förmår inte ta tag i det underliggande problemet, de är inte beredda att göra vad som krävs från att rädda pojken från en hopplös framtid. Istället delar de ut uppehållstillstånd och berömmer sig för att ha gjort en insats. Efter att de ryggdunkat varandra tillräckligt många gånger börjar de till och med själva tro på att så också är fallet.
SDS1, SDS2, SDS3, SDS4, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, Re1, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, NSk5, NSk6, NSk7, LT1, LT2, LT3,

2015-03-29

Lever Timbro i klientelistisk symbios med staten?

I DN återfinns idag en väldigt intressant artikel om friskolor som fakturerar skattebetalarna stora belopp för undermåliga gymnasieutbildningar. I artikeln kan man till exempel läsa om gymnasieutbildningar med inriktningar som äventyrssport och hunddagis(!). Dessa är paketerade som specialiserade varianter av naturbruksprogrammet, ett program som då det är starkt förknippat med traktorer och andra dyra skogsmaskiner ger friskolorna en väldigt hög ersättning per elev.

För en månad sedan kritiserade Expressens Anna Dahlberg i en ledartext med titeln "Naiva borgare har bäddat för kriminella" missförhållanden av det här slaget. För detta fick Dahlberg hård kritik från borgerligt håll, inte minst av Timbros VD Karin Svanborg-Sjövall. I en krönika i Dagens Samhälle valde Svanborg-Sjövall att inte bara klumpa ihop Dahlberg med Jonas Sjöstedt, utan liknade också Dahlbergs ledartext vid "det längsta förstamajplakat Sven Wolter [sic!] någonsin skrivit".

Det är väldigt intressant att så många liberaler i denna debatt ställde sig på Svanborg-Sjövalls sida. Systemet äger förvisso en hel del nyliberala drag, men likheten med nyliberalism är både ytlig och bedräglig. Dels eftersom den finansieras med skattemedel som drivits in medelst tvång, dels då den fråntar individen ett stort antal incitamenten till att göra kloka val.

Vad vi istället har fått är en situation där alla inte bara tvingas vara med och betala för ett fåtals dåliga val, utan där alla dessutom tvingas vara med och gynna de företagare som erbjuder oseriösa utbildningar till en allt annat än marknadsenlig kostnad. De gymnasister som väljer dessa utbildningar drabbas inte av kostnaderna för detta, det är det skattebetalarna som gör.

Systemet har med andra ord väldigt lite med marknadsliberalism att göra. En libertariansk syn på ovan nämnda hunddagisutbildningar vore istället att det är upp till var som så önskar att bekosta dessa utbildningar med egna pengar. Detta är emellertid en helt annan situation än den vi faktiskt har idag.

Att Timbros VD försvarar denna ordning tyder snarare på att hennes organisation börjat leva i en klientelistisk symbios med den stora staten och de skyhöga skatter denna med hjälp av sitt våldsmonopol utkräver av medborgarna. Jag hade förväntat mig mer än så av samma Timbro som för bara några år sedan gav ut Ayn Rands Och världen skälvde.
DN1, DN2, DN3, SvD1, SR1

2015-03-28

Klockan klämtar, men klämtar den för Alliansen eller DÖ?

Allt sedan sex partier i mellandagarna kallade till en presskonferens för att meddela att nyvalet var inställt, har allianspartierna gjort allt för att utmåla DÖ som det minst dåliga alternativet. Detta har inte tystat kritikerna, men när det kommit till den kritiska massan i opinionen har strategin i mångt och mycket ändå gått hem.

Flera tecken tyder nu emellertid på att det är slut på denna decembersvekets smekmånad. Efter regeringens besked om att de redan skyhöga skatterna nu åter skall höjas, har såväl Göterborgs-Posten som Svenska Dagbladets Sanna Rayman riktat väldigt skarp kritik mot allianspartiernas agerande. Raymans artikel är särskilt intressant då den är skriven av någon som snart skall byta jobb, och som av en händelse därför också tycks ta ut svängarna ordentligt.

DÖ tycks vara på väg att bli både ohållbar och oförsvarbar för allianspartierna. Kritiken blir allt hårdare, det löjets skimmer som vilar över deras tandlösa kritik av regeringens politik blir alltmer bländande och deras vänner tycks överge dem en efter en. Allianspolitikernas svar på detta har blivit att allt oftare och allt mer aggressivt föraktfullt avfärda DÖ:s kritiker som sverigedemokrater, någonting som mest andas desperation.

Moderaten och riksdagsledamoten Fredrik Schulte har idag (på Fredrik Antonssons blogg av alla ställen) skrivit en text till DÖ:s försvar. Schulte förtjänar respekt för att ha bemött kritiken på ett seriöst och öppet sätt, någonting som såvitt jag vet ingen borgerlig DÖ-förespråkare har gjort före honom. Detta väl sagt har Schulte enligt mig ändå fel. Hans partipolitiska analys är korrekt, men den glömmer att väga in den verklighet som det är politikernas ansvar och skyldighet att förhålla sig till.

"[M]igrationsfrågorna har kraften att bokstavligt talat slita Alliansen och även Alliansens partier mitt i tu" skriver Schulte. I detta har han helt rätt, men det beror på att allianspartiernas nuvarande sätt att förhålla sig till migrationsfrågorna är att bära skygglappar. Detta kunde man kanske göra i en annan och mer okomplicerad tid, men idag kan man inte längre kosta på sig den lyxen.

Skygglapparna kostade inte bara allianspartierna regeringsmakten, Sverige befinner sig dessutom med Sanna Raymans ord "på gränsen till kollaps vad gäller asylmottagning och integration". Den politiker som inte vill förhålla sig till detta har ingenting i politiken att göra. Det politiska parti som vägrar förhålla sig till denna verklighet saknar existensberättigande.

Mellan valen 2010 och 2014 bedrev Alliansen en politik som jag i ett inlägg nyligen valde att kalla "socialnyliberal", eftersom den kombinerade socialliberalismens öppna penningkranar med nyliberalismens öppna gränser. Resultatet blev en giftig cocktail av utanförskap, arbetslöshet, kriminalitet, segregation och skenande statsutgifter. Efter valet valde den nya regeringen att fortsätta på denna linje, någonting som nu resulterar i de skattehöjningar som just har aviserats.

Det där kommer inte att hålla särskilt länge till, för verkligheten håller på att springa ikapp de svenska politikerna. "Eventuella ompositioneringar i migrationsfrågorna måste få ta tid att smälta" skriver Schulte. De svenska politikerna har emellertid inte betalt för att ägna några år till att i sakta mak komma fram till slutsatsen att de måste förhålla sig till verkligheten. Speciellt inte nu när tiden i snabb takt är på väg att ta slut.

Läs även:
Pophöger
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Dag1, Dag2, Ex1, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, Ab6, SR1, SR2

2015-03-27

Löfven fullföljer Reinfeldts politik, öppnar svenskarnas hjärtan

Regeringen meddelade idag att den ämnar höja ett flertal skatter. Magdalena Andersson förklarar detta bland annat med att oljepriset är lågt, varför det enligt henne också är naturligt att höja bränsleskatterna.

Denna sorts logik har som bekant emellertid aldrig tillämpats då oljepriset varit högt, varför finansministerns argument är ännu ett exempel på den sorts djupt ohederliga form av retorik som Magdalena Andersson under sin korta tid som minister närmast gjort till sitt signum. Det låga oljepriset förklarar dessutom inte varför man också vill höja skatten på biobränslen, vilket inte heller Anderssons andra argument – nämligen att man måste komma överens med Miljöpartiet – gör.

Föga förvånande kommer nu, precis som igår, högljudda protester från de fyra "borgerliga oppositionspartier" som dyrt och heligt har lovat regeringen att inte göra något för att stoppa dennas socialistiska politik. Protester som då de är menade som politisk teater, inte som ett seriöst försök att utnyttja de goda chanser att stoppa regeringens politik som faktiskt står till buds, bara förstärker det löjets skimmer som allt sedan mellandagarna förra året vilar över dessa partier.

Det riktigt ironiska i sammanhanget är att vad regeringen nu gör ligger helt i linje med vad Fredrik Reinfeldt förespråkade i valrörelsen. I denna uppmanade en oengagerad nymoderat statsminister det svenska folket att "öppna sina hjärtan", och det kan knappast ha undgått någon att vad han menade med "hjärtan" var plånböcker. Det är precis detta regeringen nu också gör. Att "oppositionen" protesterar mot detta bevisar bara hur genomfalsk dess socialnyliberala politik har blivit.

Igår meddelade Sanna Rayman, i mitt tycke Sveriges bästa ledarskribent, att hon lämnar sitt jobb för att istället bli debattredaktör på Dagens Samhälle. Detta var en väldigt tråkig nyhet för oss som uppskattat Raymans lysande texter, men att Rayman förklarade sitt avhopp bland annat med att hon "har allt svårare att känna någon preferens för endera laget i politiken" är väldigt talande. Den svenska politiken har blivit ett skämt.

Lästips:
Göteborgs-Postens ledarredaktion om DÖ
Intervju med Sanna Rayman i Magasinet Neo
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN3, SMP1, Av1, Av2, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, SR1, SR2, SR3

2015-03-26

Rotvälska och rotlöshet

Rot-avdraget har blivit "för dyrt", kommenterade Magdalena Andersson i förrgår regeringens beslut att sänka nämnda avdrag.

Att någonting som inte kostar staten ett öre skulle vara "för dyrt" är emellertid ett väldigt märkligt påstående, inte minst från en civilekonom som Andersson. Rot-avdraget innebär nämligen inte en ökning av statens utgifter, utan en reduktion av statens inkomster. Vad balansräkningen beträffar blir såklart resultatet detsamma, men vad som är provocerande med Anderssons påstående är den tankefigur som ligger bakom hennes val av ord.

En reduktion av statens inkomster kan nämligen bara betraktas som "dyr" så länge 100 % av löntagarnas inkomster från början tillhör staten, och det är precis detta som Andersson också antyder. I förlängningen innebär detta synsätt är den obeskattade delen av lönen är att betrakta som en gåva från staten till de medborgare som har arbetat ihop dessa pengar. Magdalena Anderssons ordval avslöjar således på ett ganska kusligt sätt den kleptokratiska syn man inom Socialdemokraterna håller sig med, när det kommer till medborgarnas pengar och tillgångar.

"[J]ag förstår att många väljare är upprörda och känner sig lurade" kommenterade igår Annie Lööf regeringens besked att sänka rot-avdraget, ett budskap som också Moderaterna ställde sig bakom. Denna retorik blir emellertid direkt parodisk då såväl Annie Lööf som Moderaterna i december dyrt och heligt lovade att inte bidra till att stoppa en sänkning av rot-avdraget, trots att deras utsikter till att göra detta annars hade varit mycket goda.

Föga förvånande möts därför också allianspartiernas högljudda men oärliga protester nu närmast av hån. "Varför ska man ta oppositionen på allvar?", frågar sig idag PM Nilsson i en ledare i Dagens Industri. Många borgerliga väljare har säkerligen allt sedan regeringens besked frågat sig just detta. Det vilar nu ett löjets skimmer över den så kallade "oppositionspolitiken", och detta lär knappast avta i styrka framöver.

Ironiskt nog ligger regeringens besked om rot-avdraget helt i linje med Fredrik Reinfeldts famösa vädjan till svenskarna att öppna sina hjärtan. Detta är precis vad regeringens föreslagna skattehöjning också kommer att innebära att de framöver tvingas göra. Hade det funnits någon röd tråd i den socialnyliberala allianspolitiken hade Moderaterna också medgett detta, istället för att som nu låtsas att de bedriver oppositionspolitik.

Läs även:
Den sjätte mannen
Motpol
Anybody's Place
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6

2015-03-25

Fler borde lyssna på Radio bubbla!

Många, inte minst jag själv, beklagar sig ofta över medieklimatet i Sverige. Det går i princip inte längre att öppna en tidning eller höra ett radioprogram utan att undgå rena galenskaper som identitetspolitik, intersektionalitet och vänstervriden agendajournalistik. Vad man lätt glömmer är emellertid att det faktiskt finns en hel del alternativ till detta.

Tre gånger i veckan går det att lyssna på Radio bubbla, någonting jag själv under de senaste veckorna närmast slaviskt börjat göra. På pappret framstår upplägget som rätt poänglöst: Martin Eriksson och Boris Benulic – ibland förstärkta med Sofia Arkestål eller någon gästdeltagare – diskuterar de nyheter som för närvarande toppar bubb.la:s flöde.

I praktiken blir det hela emellertid inte bara strålande högerradio, utan därtill en fristad för alla som vägrar ryckas med när 70-talet nu går i repris i Sverige. På Radio bubbla anses det till skillnad från resten av Sverige inte normalt att kläcka ur sig den ena postmoderna galenskapen efter den andra. På Radio bubbla slipper man höra vuxna människor på allvar hävda att sekteristiskt trams och förmynderi är viktiga ledstjärnor i politiken.

Istället får lyssnaren höra aktuella händelser diskuteras ur ett frihetligt och allt annat än folkhemskt perspektiv, någonting man inte riktigt förstår hur ovan man är vid att göra förrän man faktiskt lyssnar. Att detta inte bara kombineras med gedigen bildning och kunskap, utan därtill med ett stort mått humor, gör upplevelsen fulländad. Det finns trots allt få andra radiostationer som, närmast i förbigående, skulle slå ett slag för rätten av att få "puffa ihop med sin katt".

Att lyssna på Radio bubblas tisdags- och torsdagssändningar är ett utmärkt sätt att börja arbetsdagen för den som så har möjlighet. Allra bäst är emellertid den något senare och längre lördagssändningen, som med fördel kan kombineras med en lång och rejäl frukost. Sveriges Radio har ingen chans i konkurrensen.

Idag skrev Sofia Arkestål i ett inlägg på sin blogg att Radio bubbla endast har runt 500 lyssnare per sändning, någonting som med tanke på dagens vänstervridna och pubertala medieklimat är direkt obegripligt. Radio bubbla förtjänar betydligt fler lyssnare än så. Ge därför denna fantastiska radiostation en chans 07.30 imorgon. Om du har humor och till skillnad från de sossefierade allianspartierna är borgerlig på riktigt, kan du inte annat än älska det.

2015-03-24

Socialnyberalism

För fem år sedan införde den dåvarande regeringen ett så kallat "försörjningskrav" i samband med anhöriginvandring. Syftet med detta var att anhöriginvandringen inte skulle leda till ökat utanförskap.

Försörjningskravet kom emellertid med ett antal "undantag", vilka var så omfattande att de snarare utgjorde regel. I augusti 2013 hade till exempel försörjningskravet bara tillämpats i 53 av totalt 15 000 fall under året. Detta innebar att de så kallade undantagsreglerna hade tillämpats i över 99,6 % av samtliga fall av anhöriginvandring.

Moderaterna motionerade därför nyligen om att skärpa reglerna, någonting som idag behandlades i socialförsäkringsutskottet. Moderaterna fick emellertid inte de övriga allianspartiernas stöd för detta, varför ingen skärpning heller kommer att ske. Detta är ett belysande exempel på varför Alliansen efter höstens val kunde förlora regeringsmakten, trots att vänsterblocket knappt gick framåt alls.

Inom det borgerliga blocket har starka krafter på senare år kommit att stå för en direkt nyliberal invandringspolitik. Denna nyliberala grundsyn på frågan har inte delats av de mer socialliberala krafterna, men de senare har istället med emfas försvarat den socialdemokratiska linjen med generösa bidrag, LAS och reglerad bostadsmarknad.

När dessa krafter har behövt kompromissa har resultatet blivit att de nyliberala fått som de velat när det kommit till invandringen, medan de socialliberala krafterna har fått sin vilja fram när det kommit till mottagandet av samma invandrare. Resultatet har blivit någonting som kan kallas för "socialnyliberalism", det vill säga en synnerligen misslyckad kombination av två ytterligheter. En kombination som närmast garanterar utanförskap, arbetslöshet, segregation och bidragsberoende.

Det var denna häxbrygd som ledde till att Alliansen lyckades med konststycket att förlora valet, trots att socialdemokratin var historiskt försvagad. Den svenska borgerligheten kommer att få väldigt svårt att återvinna väljarnas förtroende så länge den inte förmår hantera denna ödesfråga.

I ett läge där situationen blivit så akut att Migrationsverket planerar att närmast fördubbla antalet platser på de redan överfulla asylboendena, hade allianspartierna idag ett gyllene tillfälle att inte bara åsamka regeringen ett svidande nederlag utan också att visa väljarna att de nu var mogna att ta ansvar.

Dessvärre tog allianspartierna inte denna chans, tvärtom visade dagens händelser i socialförsäkringsutskottet att denna för både Alliansen och Sverige så destruktiva låsning alltjämt består. "Om man bara blundar för problemen finns de inte", tycks ha blivit den socialnyliberala Alliansens motto.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Sk1, Sk2, Sk3, NSk1, NSk2, LT1, LT2, LT3, LT4, LT5, LT6, LT7, SMP1, SMP2, SMP3, SMP4, Re1, Re2, Re3, Re4, Re5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ex6, Ex7, Ex8, Ex9, Ex10, Ab1, Ab2, Ab3, SR1, SR2, SR3, SR4, SR5, SR6, SR7

2015-03-23

Rationalisering med koloniala förtecken

Justitieminister Morgan Johansson attackerades idag med en brandsläckare, då han besökte ett asylboende i skånska Broby.

Attacken som sådant säger ingenting om vare sig invandrare eller Sveriges asylpolitik, av den enkla anledningen att den var en enskild händelse. Ur en enskild händelse kan inga mönster eller trender extrapoleras, varför alla de försök att ändå göra detta vi säkerligen kommer få se prov på under kvällen kommer vara intellektuellt ohederliga. Billiga poänger på dagens händelser i Broby är just billiga poänger, ingenting annat.

Det intressanta med Broby är inte händelsen som sådan, utan hur den nu beskrivs. "Jag utgår ifrån att det var en förvirrad person", kommenterade Johanssons pressekreterare under eftermiddagen gärningsmannens bevekelsegrunder. Händelsen som sådan var "ingenting allvarligt", utvecklade han därefter resonemanget, en syn som tycks delas av Säkerhetspolisens pressekreterare Fredrik Milder. Den senare beskriver, närmast som i en parodi på sovjetisk krishantering, det inträffade som "en incident".

Det inträffade handlade emellertid inte om någon "incident", det handlade om en situation där livvaktsskyddet visade sig vara otillräckligt och som om gärningsmannen så hade velat mycket väl kunnat sluta med dödlig utgång. Varför Johanssons pressekreterare säger sig "utgå" från att det rörde sig om en förvirrad person är också väldigt intressant. Detta är inga ord som pressekreterare i normalfallet slentrianmässigt brukar kommentera attacker mot politiker med.

Istället är det uttalanden som "ett hot mot demokratin" som brukar yttras i samband med händelser som denna. Att man nu istället såväl försöker tona ned det inträffade som relativisera bort gärningsmannens personliga ansvar är därför ganska iögonfallande.

Dessa märkliga uttalanden beror med allra största sannolikhet på att gärningsmannen var en asylsökande. Samma politiker och debattörer som närmast papegojliknande tenderar att tala om "alla människors lika värde" har nämligen, när det kommer till kritan, en tendens att i ord och handling signalera någonting helt annat.

Vad man i praktiken istället påfallande ofta gör är att anlägga ett kolonialt perspektiv på invandrare. Enligt detta synsätt kan invandrare inte anses vara ansvariga för sina egna handlingar på samma sätt som till exempel etniska svenskar. Syftet är såklart välmenande, men resultatet är den direkta motsatsen till att stå upp för "alla människors lika värde". Tvärtom rör det sig om rasism av klassiskt snitt.

Läs även:
Motpol
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, LT1, LT2, LT3, LT4, LT5, LT6, LT7, LT8, Dag1, Dag2, Dag3, SMP1, SMP2, SvD1

2015-03-22

Valet 2015, en tillbakablick

Det var en sliten politikerkår som gick ut i valrörelsen 2015. Inom borgerligheten hade trots detta en nytändning börjat göra sig gällande efter höstens kaos, och i och med både Moderaternas och Kristdemokraternas partiledarbyten hade något av det självförtroende som 2014 gått förlorat återvunnits.

Valet blev en rysare in i det sista. Vänsterblocket ledde länge i opinionsundersökningarna men i valrörelsens slutskede gick Alliansen upp i ledningen, något som ofta förklarats med Kristdemokraternas och Moderaternas respektive utspel om att invandringspolitiken hade blivit ohållbar. Redan i samband med att Sören Holmberg strax efter åtta på kvällen traditionsenligt presenterade VALU stod det klart att Alliansen blivit största block och därmed vunnit, om än med ganska knapp marginal. Stefan Löfven meddelade vid tiotiden sin avgång som både statsminister och partiledare.

Den parlamentariska osäkerheten bestod emellertid, eftersom båda blocken alltjämt saknade egen majoritet. När alliansregeringens vårbudget föll var skadeglädjen från vänsterhållet påtaglig, och det skämtades mer än en gång om att regeringen Kristersson nu var rökt. Sakta men säkert höll dock någonting på att förändras.

Den nya invandringspolitiken (med tillfälliga uppehållstillstånd, krav på strikta asylskäl, ett reellt försörjningskrav i samband med anhöriginvandring och ålderstester av påstådda ensamkommande flyktingbarn) var Moderaternas och Kristdemokraternas skapelse. Folkpartiet och Centern var initialt mycket skeptiska och en tid såg det till och med ut som att regeringen skulle spricka.

Lösningen blev att Folkpartiet fick fria händer att utforma skolpolitiken och att Centerpartiet fick fria händer att utforma landsbygds- och jordbrukspolitiken. Denna kompromiss visade sig med tiden vara väldigt lyckad. Centerpartiets omfattande avregleringar ledde till ett uppsving för det svenska jordbruket, nya arbetstillfällen tillkom och matimporten minskade kraftigt. Den nya folkpartistiska ledningens skolreformer gav också resultat, inte minst den tack vare den stora satsningen på disciplin och ordning i skolmiljön.

Under tiden började den nya invandringspolitiken ge resultat, varför Sverigedemokraterna från och med hösten 2015 valde att lägga ned sina röster i samband med att budgetpropositionerna skulle klubbas. Även de från vänsterhåll starkt kritiserade arbetsmarknadspolitiska reformerna visade sig ge avsedd effekt. Under mandatperioden skulle arbetslösheten komma att sjunka högst påtagligt, då tiotusentals tidigare arbetslösa invandrare för första gången fick ett riktigt jobb.

I valrörelsen 2018 var ett av alliansregeringens huvudlöften en kraftig översyn av bostadspolitiken. Flera statsvetare, inte minst Ulf Bjereld, spekulerade i att detta riskerade att stöta bort mittenväljarna och att Sveriges statsminister efter valet därför skulle heta Anders Ygeman. Regeringen hade dock vunnit väljarnas förtroende tack vare de framgångsrika reformerna och den stora satsningen på försvaret, varför regeringens vågade bostadspolitiska satsning också gick hem.

Valet 2018 blev en storseger för Alliansen. Regeringspartierna gick starkt framåt, samtidigt som Sverigedemokraterna backade, varför det efter en dramatiskt valnatt stod klart att regeringen nu hade en knapp riksdagsmajoritet bakom sig. Liksom sin företrädare meddelade Anders Ygeman därför redan under valnatten sin avgång som partiledare. Den socialdemokratiska ökenvandringen skulle komma att fortsätta även under hans efterträdare.

Relaterat:
Motpol, Anybody's Place, HAX


DN1, DN1, SvD1, SvD2, SR1, SDS1

2015-03-21

Wallström vilse i åsiktskorridoren

I januari hävdade Alice Bah Kuhnke att "kunskapen om islam" behövde bli bättre i samhället och att hon skulle träffa företrädare för muslimska samfund i syfte att ta fram en "nationell strategi mot islamofobi". Om vilken uttolkning av islam kunskapen behövde bli bättre var ingenting som demokratiministern då bemödade sig att gå in närmare på.

Det är emellertid ingen långsökt gissning att vad Bah Kuhnke avsåg med "islam" var en religion som tar avstånd från sharia, slöjtvång, könsdiskriminering och månggifte, men som är för pluralism, religionsfrihet, yttrandefrihet och sekularism. Detta är nämligen den uttolkning av islam som svenska politiker över huvudet på alla Sveriges och världens muslimer har bestämt sig för är den rätta. Därför var det gissningsvis också denna form av islam, snarare än till exempel wahhabism, som demokratiministern ville öka kunskapen om.

Denna rätta form av islam tycker sig svenska politiker sig se i krafter som Sveriges Unga Muslimer, Sveriges Muslimska Förbund, Islamiska Förbundet och MMRK, trots att samtliga dessa organisationer har uppenbara problem med islamism. Dessa organisationer har utsetts till företrädare till någonting som kallas för "det muslimska civilsamhället" av samma politiker, varpå de har legitimerats med bidrag, en medial gräddfil och en status som politikernas bollplank.

När dessa organisationers kopplingar till grov islamism har framkommit har man gång på gång avfärdat detta som enstaka övertramp av enstaka medlemmar, helt enkelt för att en nykter analys av situationen inte har passat politikernas världsbild. Att en av de företrädare för muslimska samfund som Alice Bah Kuhnke träffade, en månad efter sitt uttalande i januari, var både islamist och terrorapologet visar hur djupt förnekelsen går. Själva har dessa organisationer satt i system att avfärda all kritik mot dem som "islamofobi", någonting som politikerna därefter inte bara köpt med hull och hår utan också själva tagit efter.

Det är i ljuset av detta den amatörmässiga hanteringen av Saudiaffären också får sin förklaring. Politikerna har klamrat sig fast vid en idealiserad bild av den islam som praktiseras av muslimer i religionsfrihetens Sverige som den goda och rätta uttolkningen. Den islam som praktiseras i Saudiarabien är för politikerna däremot någonting som påtvingats ett frihetstörstande folk av ett enväldigt, förtryckande och icke-folkvalt kungahus.

Problemet med denna analys är att den är felaktig. I Saudiarabien är kungahuset paradoxalt nog istället den liberala kraften i samhället. De reaktionära krafterna i landet återfinns istället hos folket och de religiösa företrädarna. Av PEW Research Centers rapport om synen på politik och samhälle bland muslimer att döma, ligger det snarare nära till hands att misstänka att svenska muslimers syn på sin religion ligger betydligt närmare den saudiska linjen än vad svenska politiker vill tro.

Margot Wallström själv har vid åtskilliga tillfällen förklarat att hennes kritik riktade sig mot Saudiarabien och inte religionen. Eftersom det saudiska rättssystemet bygger på islam är emellertid detta inte en relevant distinktion, någonting som forskaren Thord Janson (med betydligt bättre kunskaper om islam än Wallström) nyligen argumenterade väldigt vältaligt för i en debattartikel. Det tycks med andra ord vara politikerna, snarare än folket, som är i behov av de fördjupade islamkunskaper som Alice Bah Buhnke har efterlyst.

Wallströms kritik av Saudiarabien skilde sig därför inte principiellt från den sorts kritik som, när den i åsiktskorridorens Sverige riktas mot hur islam utövas här, utan vidare avfärdas som "islamofobi". Wallström har således lyckats irra sig långt utanför den åsiktskorridor hon själv varit med om att bygga upp. Detta har inte bara skett på grund av kunskapsbrist, utan också för att hon och hennes kollegor har hållit fast vid en idealiserad bild av islam hellre än att ta till sig den betydligt mer komplicerade verkligheten.

I en väldigt läsvärd artikel i Dagens Samhälle reflekterar socialantropologen Aje Carlbom kring denna hemmablindhet. Samtidigt som Wallström – i tron att orsakerna är politiska, snarare än religiösa – vill stoppa kvinnoförtrycket i Saudiarabien, förnekar de svenska politikerna enligt Carlgren samma förtryck av muslimska kvinnor i Sverige eftersom de inte vill framstå som islamofober.

Som ett exempel på fenomenet kognitiv dissonans är detta en rätt intressant fallstudie. Som politik är det hela däremot mest ynkligt.
DN1, DN2, DN3, Sk1, NSk1, LT1, LT2, LT3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2

2015-03-20

Mord och massakrer som bakgrundsbrus

I Göteborg sköts två personer ihjäl på en restaurang i onsdags. Ett illdåd av det här slaget – en halv Stureplansmassaker – skulle för inte så många år sedan sänt chockvågor genom samhället, men så är inte längre fallet. När ett dåd av det här slaget inträffar i en stadsdel som Biskopsgården skakar vi numera bara på huvudet, varpå vi snart börjar tala om någonting annat.

Dådet var förvisso huvudnyhet i media under dagarna som följde, men de många och långa reportagen kändes närmast pliktskyldiga och folk berördes inte av dem. Det var som att dådet hade inträffat i ett annat land, en händelse som inte riktigt berörde oss själva, och på många plan var detta också fallet.

Dådet inträffade de facto i ett parallellsamhälle som de flesta av oss inte har någon egentlig relation till. Ett samhälle som rent geografiskt återfinns inom Sveriges gränser, inte sällan bara någon kilometer bort, men som i det allmänna medvetandet inte sällan lika väl kunnat ha befunnit sig på en annan kontinent.

Den utbredda likgiltigheten inför onsdagens dåd visar på två saker. Dels att Sverige glider isär, dels att vi blivit så luttrade och avtrubbade att vi knappt längre reagerar på dåd som detta. Två döda och ett tiotal skadade i Biskopsgården blir trots tidningarnas pliktskyldiga krigsrubriker till bakgrundsbrus. Vi har blivit så vana vid skottlossningar i förorten att ett dåd som onsdagen inte längre förmår fånga vårt intresse.

En sådan utveckling borde göra politiker i allmänhet och vänsterpolitiker i synnerhet djupt oroade. En sådan utveckling bidrar till att undergräva det sociala kontraktet i vilket samhälle som helst, men kanske särskilt mycket i ett högskattesamhälle som det svenska. Utvecklingen undergräver förtroendet för myndigheter, politiker och ordningsmakten. Den undergräver sammanhållningen, den undergräver solidariteten, den undergräver viljan att betala skatt och den undergräver viljan att följa lagen.

En känsla av ett samhälle i fritt fall har börjat breda ut sig i Sverige, en känsla som spätts på av de paroller om "raserad välfärd" och "hårda kalla Sverige" som varit en del av vänsterns krypskytte mot den borgerliga regeringens ekonomiska politik. Att Sverige skulle vara ett samhälle i fritt fall är såklart en överdrift, men det är inte heller ett helt grundlöst påstående. Tvärtom, att tiggare uppför kåkstäder utan att myndigheter ingriper och att illdåd som restaurangmordet i Biskopsgården har blivit så vanliga att vi knappt reflekterar över dem längre, illustrerar med kuslig tydlighet att så inte är fallet.

Det här är ett misslyckande som vilar tungt på alla svenska politikers axlar, men det hindrade igår inte socialdemokrater från att under extremt smaklösa former försöka ta billiga inrikespolitiska poäng på det inträffade. I gårdagens Aktuellt försökte inrikesminister Anders Ygeman förklara dådet med jobbskatteavdraget(!), en anklagelse som någon timme senare upprepades i Debatt av hans partivän riksdagsmannen Mattias Jonsson.

Det här är talande på flera sätt. Dels för att politikerna försöker kompensera bristen på egentliga skiljelinjer i den söndertriangulerade politiken med desto mer bombastiska påhopp. Dels för att även politikerna och journalisterna uppenbarligen är drabbade av samma avtrubbning som väljarna, annars hade den cyniska vulgäropportunism dessa uttalanden var exempel på knappast yttrats, och definitivt inte fått passera obemärkt. Dels för att dessa uttalanden, liksom många andra uttalanden igår, var exempel på hur man envist klamrar sig fast vid klassanalysen som det huvudsakliga verktyget för att försöka förklara vad som pågår i förorten.

En snabb titt på den så kallade Inglehart–Welzel-kartan gör det tämligen uppenbart att denna förklaringsmodell som bäst är helt otillräcklig. Sveriges position längst upp i övre högra hörnet punkterar inte bara myten om landet lagom. Den kontrasterar också bjärt mot de positioner i vilka man återfinner de länder i vilka de personer som idag befolkar den svenska förorten har sina rötter i. De senare positionerna utmärker sig genom att befinna sig närmast diametralt motsatt Sveriges, varför invandring från dessa länder till Sverige praktiskt taget skulle kunna utgöra definitionen av begreppet "kulturkrock".

Detta stämmer såklart väl överens med de erfarenheter som så gott som alla svenskar faktiskt också har. Så länge man trots detta envist håller fast vid den trygga och välbekanta klassanalysen som enda förklaringsmodell, lär därför inte heller situationen i förorten förbättras.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, Sk1, NSk1, SMP1, Re1, Re2, SDS1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ab1, Ab2, Ab3

2015-03-19

Om granskningen av Researchgruppen (What would Putin do?)

Vladimir Putins propagandaapparat är ett effektivt verktyg. Den arbetar inte genom att sprida enskilda lögner som kan falsifieras, utan genom att översvämma medielandskapet med en aldrig sinande ström av olika halvsanningar och lögner. Dessa står inte sällan i direkt motsättning till varandra, men detta är inte någon nackdel från Putins synvinkel. Tvärtom.

På detta sätt får alla möjligheten att finna sin favoritteori, vilket gör att desinformationen når fler människor. Dessutom hamnar många fler lögner i omlopp vilket dels gör det betydligt svårare att falsifiera alla lögner, dels mycket bemöta alla dessa lögners förespråkare och nå ut med motbevis. Som alltid är det mycket lättare att sprida lögner än att sprida de motbevis som vederlägger dem.

I Sverige tror vi oss ofta vara immuna mot detta och att det bara är oinformerade ryssar som berörs av Putins propagandakrig. Dessvärre är detta långtifrån sant. I svenska tidningar har man sedan Putin inledde sitt krig mot Ukraina kunnat läsa om irrationell "rysskräck", den brutala kidnappningen av esten Eston Kohver har beskrivits som ett "gripande" och de ryska propagandauppgifterna om MH17:s mördade passagerare och besättning har vid ett flertal tillfällen letat sig in i den svenska nyhetsrapporteringen.

Det finns en uppenbar – och väldigt kuslig – likhet mellan detta postmoderna propagandakrig och hur den svenska nyvänsterns idag bedriver sin aggressiva opionionsbildning. Behrang Kianzads och Johan Ehrenbergs artiklar och reportage i Ordfront magasin respektive ETC om invandringen till Sverige är uppenbara exempel på detta. Ett annat – och dagsaktuellt – exempel är Ola Sandstigs granskande reportage om Researchgruppen.

När Sandstigs reportage häromveckan skulle publiceras i Fokus, lyckades ett Twitterdrev stoppa publiceringen genom att utmåla honom som högerextremismanstruken. Att det inte förhöll sig på det sättet var enkelt att kontrollera, men en tendentiös och ohederlig anklagelse var då ändå fullt tillräcklig för att Researchgruppen skulle få sin vilja fram.

Idag publicerades istället reportaget i Dagens Samhälle, något som tidningen och dess chefredaktör Mats Edman skall ha all heder för (även om det egentligen borde varit ett självklart beslut att ta för varje chefredaktör med självaktning). Att ett långt och kritiskt reportage om Researchgruppen nu till slut har publicerats har emellertid väckt väldigt ont blod hos den vänster som gärna åsiktsregistrerar allmänheten, men själva uppenbarligen anser sig stå över allt behov av granskning.

Vänsterpartiets Ali Esbati har till exempel ryckt ut till Researchgruppens försvar genom att sprida ett inlägg som avfärdar den vänsterextrema organisationens raljanta och ytterst obehagliga uttalanden som ett "skämt". Researchgruppens Martin Fredriksson har å sin sida meddelat att han ämnar anmäla Dagens Samhälle till Pressombudsmannen.

Anmälan kommer såklart inte utmynna i någon påföljd, men att man meddelat sin avsikt att anmäla, och att därtill Dagens Media har rapporterat om saken, bidrar enligt gällande medielogik till att misstänkliggöra Sandstigs reportage. När hans reportage kommer upp i debatten lär Fredrikssons anmälan åberopas som argument för påståendet att granskningen skulle ge en felaktig bild av Researchgruppen.

Alla de påhopp på Sandstig och Dagens Samhälle som nu görs har exakt samma syfte som de propagandalögner som ständigt pumpas ut av Kreml, nämligen att desinformera, förvirra och misstänkliggöra. Att påhoppen är osakliga spelar i sammanhanget inte så stor roll, för så länge de syns, hörs och sprids kommer många att tro på dem. En del kommer säkerligen få höra talas om Sandstigs artikel för första gången i samband med att dessa lögner sprids, och därmed kommer många också att vara misstänksamma till den utan att ens ha läst den.

Det är en fruktansvärt ful metod, men dessvärre fungerar den. Om etablerade medier hade förmått att ta avstånd från den hade den blivit mindre effektiv, men i polariseringens och clickbaitjournalistikens tidevarv är tyvärr så inte fallet. Att Fokus tvärtom stoppade publiceringen har bara bidragit till att förstärka de vänsterextrema krafterna i och runt Researchgruppens position i den kamp om "sanningen" som pågår.
DN1, DN2, DN3, Re1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ab1

2015-03-18

Om tiggare och likhet inför lagen

I gårdagens Aktuellt (24:40) debatterade Miljöpartiets Magda Rasmusson och Kristdemokraternas Erik Slottner hur man bäst hanterar det faktum att tiggare idag uppför olagliga kåkstäder i Sverige.

Debatten föregicks av ett reportage i vilket det bland annat, liksom i förbigående, påstods att Kristdemokraterna föreslagit att "den fria rörligheten inom EU inte skall gälla tiggare". Detta var en till lögn gränsande halvsanning, då detta syftade på en debattartikel i vilken två kristdemokrater hade skrivit "den fria rörligheten gäller inte tiggeri utan arbete och studier". Aktuellts högst tvivelaktiga påstående satte emellertid tonen för den debatt som skulle följa.

I debatten framförde Kristdemokraternas Erik Slottner vad som borde vara ett tämligen okontroversiellt huvudargument, nämligen att lagen skall följas och att likhet inför samma lag måste gälla. Programledaren Nike Nylander tycktes emellertid betrakta detta som någonting väldigt kontroversiellt, vilket ledde till att Slottner gång på gång fick försvara sig mot de följdfrågor som Nylander (snarare än Slottners motdebattör) ställde.

Lågvattenmärket i sammanhanget var då Nylander frågade kristdemokraten Slottner om "det kristna budskapet om att älska och ta hand om sin nästa och så, gäller inte det EU-migranter?" Frågan rymde inte bara stor förståelse för den kulturrelativistiska ståndpunkten att likhet inför lagen inte skall gälla, den kompletterades dessutom inte med någon motsvarande fråga till hans miljöpartistiska motdebattör angående till exempel nedskräpning och miljöbrott.

Slottners motdebattör, Grön Ungdoms Magda Rasmusson, kom tvärtom föga överraskande mycket lindrigt undan. Hon fick förvisso en fråga om vad man skulle göra istället för att avhysa, men överlag var frågorna Rasmusson fick väldigt tama. Som mest okritiskt blev det då Nike Nylander närmast smekte Rasmusson medhårs med frågan "du tycker att man bara skall avhysa om man kan erbjuda ett alternativt boende?" Följdfrågan om hur detta skulle finansieras lyste därefter med sin frånvaro.

Detta är inte bara ett exempel på hur SVT inte förmår förhålla sig objektiva och därtill stryker ett regeringsparti medhårs, det är också högst symptomatiskt för den svenska debatten om tiggarna. På fullt allvar försvarar ledande politiker och debattörer gång på gång en ordning där tiggarna inte anses ha några skyldigheter, samtidigt som de ges betydligt fler "rättigheter" än vad de faktiskt har rätt till.

Rädslan för att framstå som rasistisk är såklart en starkt bidragande orsak till detta. Rädslan är därtill befogad, eftersom rasistkortet har spelats ut i mången debatt i frågan. När folk stör sig på att människor från Rumänien kommer till Sverige och tigger (ibland under väldigt påträngande former), skräpar ned och uppför olagliga kåkstäder, är det emellertid en väldigt långsökt hypotes att utgå från att detta i första hand beror på rasism. En betydligt mer sannolik hypotes är att folk i första hand stör sig för att tiggarna skräpar ned, tigger och uppför olagliga kåkstäder.

Vad som däremot är rasistiskt är synen på tiggarna som varelser med rättigheter men inga skyldigheter. Detta är ingen syn som vi normalt tillämpar på människor, tvärtom är denna syn i de flesta andra sammanhang någonting som är förbehållet djur. Att gällande politiska linje (till vilken även Aktuellt uppenbarligen har anslutit sig) därtill är att lagar, förordningar och grundläggande hyfs ses som något reaktionärt och kränkande, illustrerar med all önskvärd tydlighet hur urspårad debatten är.
DN1, DN2, NSk1, NSk2, LT1, LT2, LT3, Dag1, Dag2, Dag3, Re1, Re2, Re3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ab1, Ab2, Ab3, SR1

2015-03-17

Om skatter, slöseri och det sociala kontraktet

Det rödgrönrosa styret i Stockholm jobbar för närvarande med en kommunal kokbok med "klimatsmarta" rätter, någonting som häromveckan på ett ganska underhållande sätt sågades av både Maria Ludvigsson och Viktor Barth-Kron.

Kokboken kommer inte att släppas som pappersbok, varför inga träd kommer att fällas i onödan, men ett projekt i halvmiljonklassen kommer trots detta leda till miljöbelastning i form av energiförbrukning och utsläpp i samband med tjänsteresor och liknande. Kokboken kommer att göras tillgänglig för allmänheten på nätet, men eftersom likvärdig information redan finns tillgänglig online är det högst tveksamt om materialet kommer få någon effekt alls vad stockholmarnas matvanor beträffar.

Av denna anledning är det inte bara möjligt, utan också högst sannolikt, att projektet i sin helhet kommer att utgöra en miljöbelastning. Denna kommer förvisso utslaget per stockholmare varken vara särskilt stor eller dyr, men faktum kvarstår: En del av den av den rödgrönrosa nya majoritetens nyligen genomförda skattehöjning kommer att användas till att helt i onödan förorena miljön.

Om detta vore en isolerad företeelse hade man kunnat se mellan fingrarna med detta. Så är emellertid inte fallet, det finns tvärtom oräkneliga exempel på slöseri med skattepengar i Sverige, och tillsammans sätter dessa naturligtvis sina högst påtagliga spår i svenskarnas plånböcker. Exemplet med kokboken utmärker sig dock inte bara genom att svenskars intjänade pengar konfiskeras av kommunen för att därefter slösas bort, utan också för att det sannolika utfallet – det vill säga onödig miljöförstöring – är den direkta motsatsen till vad som avsågs.

Totalt höjdes skatten i 85 av landets 290 kommuner vid årsskiftet. Fler skattehöjningar väntar med allra högsta sannolikhet i vårbudgeten eftersom regeringens bidragsreformer är dyra och statens budgetunderskott förhållandevis stort. I detta läge har den offentliga sektorn inte bara valt att använda skattepengar till att förorena miljön helt i onödan, utan även till att stödja Putinvänliga krafter i Ukraina och att finansiera Daeshs våldtäkter, folkfördrivningar, massmord och korsfästning av barn.

Att detta får pågå år efter år är en praktskandal. Att det inte slutar där, utan att detta tvärtom bara är ett av många exempel på hur de svenska politikerna just nu driver en politik som definitivt inte ligger i väljarnas intresse, lär få förödande följder för det svenska sociala kontraktet. Det Sverige som kommer att gå till val 2018 kan mycket väl visa sig vara ett Sverige där skattettrycket ökar parallellt med att välfärden rullas tillbaka i snabb takt, där kåkstäder blivit någonting normaliserat, där bostadsmarknaden har totalkollapsat, där statsskulden exploderar och där acceptansen för den svenska modellen sjunker som en sten.

Kommande generationers dom över Stefan Löfven och hans rödgröna regering kan mycket väl visa sig bli mycket hård.

Läs även:
Den sjätte mannen
Anybody's Place
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, Sk1, NSk1, Dag1, Re1, Re2, Sydsv1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, Ex1, Ab1, Ab2, Ab3

2015-03-16

Bostadspolitik à la Venezuela

I Venezuela ämnar regeringen installera 20 000 fingeravtrycksläsare i landets mataffärer. Detta för att förhindra allmänheten att kringgå den ransonering som har följt på att landets experiment med planekonomi och prisstopp lett till brist på i stort sett allt, inklusive toalettpapper och potatis.

Att köer uppstår när marknaden genom statlig intervention sätts ur spel är välbelagt. Den svenska bostadsmarknaden är inget undantag från denna regel, trots alla socialdemokratiska lögner om motsatsen. För att få en bostad är man ofta tvungen att vänta i många år, nöja sig med andra- och tredjehandskontrakt eller låna upp de fantasibelopp som idag krävs för att köpa en bostad.

Den svenska bostadsmarknaden påminner därför redan i mångt och mycket om den venezolanska marknaden för dagligvaror. Fingeravtrycksläsarna har dock än så länge saknat motsvarighet på den svenska bostadsmarknaden, men av en nyligen publicerad delrapport från Boverket att döma kan detta inom kort bli verklighet.

Boverket föreslår nämligen någonting man kallar för "aktiv bostadsförmedling", vilket i klartext betyder en plikt för alla hyresvärdar att rapportera in samtliga lediga hyresrätter till en kommunal bostadskö. I denna bostadskö skall därefter nyanlända invandrare tillåtas gå före.

Jag har skrivit om saken tidigare men jag tycker ärendet förtjänar ett till inlägg, inte minst med tanke på hur tyst det varit kring denna bostadspolitiska bomb i samhällsdebatten. Om förslaget förverkligas kommer resultaten bli drastiska och samhällsdebatten kommer med allra största sannolikhet bli avsevärt mycket hätskare än vad den redan är. Att detta inte lett till åtskilliga reportage och ledartexter är väldigt märkligt. Antingen är journalisterna så dåliga på sitt jobb att de inte uppmärksammat vad som är på gång, eller så försöker man medvetet mörka saken.

Resultatet av den "aktiva bostadsförmedlingen" kommer nämligen bli att bostadsbristen förvärras drastiskt, att de redan alarmerande uppblåsta priserna på bostadsrätter kommer att rusa ytterligare, att unga får bo kvar ännu längre hos sina föräldrar och att småbarnsfamiljer kommer att få tränga ihop sig i alldeles för små lägenheter. Därtill är en fullt möjlig utveckling att hyrorna kommer påverkas uppåt till följd av till exempel ökat slitage.

Om Boverkets förslag förverkligas kommer detta, kort sagt, få negativa konsekvenser för allmänheten, och inga resonemang om strukturell rasism eller att man inte skall ställa grupper mot varandra kommer ändra på den saken. Att Sverige kombinerar en närmast planekonomisk bostadsmarknad med både en i en internationell jämförelse extrem invandringspolitik och västvärldens sämsta integrationsförmåga ser med andra ord ut att vara på väg att få högst kännbara negativa konsekvenser för allmänheten.

Om så blir fallet lär det intellektuella bedrägeriet med allra största sannolikhet inte bara fortsätta, utan därtill tillta i styrka. Det kommer att heta att bostadsbristen inte är de statliga regleringarnas fel utan marknadens. Det kommer att heta att de negativa konsekvenserna beror på alliansregeringens ekonomiska politik. Det kommer heta att högre bidrag, fler statliga regleringar och ett ännu större mått av kravlöshet snart kommer råda bot på de integrationsproblem som politikerna inte lyckats lösa på årtionden.

En intressant konsekvens av Boverkets förslag är emellertid att allmänheten inte längre kommer kunna gömma sig bakom floskler. När invandringen inte längre förblir en angelägenhet för de miljonprogramsområden som etniska svenskar för länge sedan lämnat, utan tvärtom blir en angelägenhet även för de attraktiva stadsdelarna, kommer många för första gången uppleva vad det i praktiken innebär att gilla olika.

Det är ingen särskilt djärv gissning att detta kommer innebära en rejäl överraskning för många slacktivister som trodde att ta ställning var någonting man gjorde genom att gilla en sida på Facebook
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, NSk1, Dag1, SMP1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Sydsv1, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ab1, Ab2

2015-03-15

Pseudovetenskap i ideologins tjänst

I DN återfinns idag en artikel som behandlar vad man kallar för "snedrekryteringen" till högskolan. Regeringen ser allvarligt på saken och skall därför tillsätta en "expertgrupp" för att ändra på detta.

"Könsstereotypa mönster i utbildningsvalen består", konstaterar högskoleminister Helene Hellmark Knutsson, och tillägger att förändringarna "går för långsamt". Folkpartiets Maria Arnholm är inne på samma linje. "Det behöver göras mer när det gäller de könsstereotypa valen och det bör ingå i alla högskolors jämställdhetsuppdrag", konstaterar den tidigare jämställdhetsministern.

Så där fortsätter det. Alla röster i artikeln ansluter sig till Arnholms och Hellmark Knutssons linje och inte heller artikelförfattaren försöker framföra något annat perspektiv på saken. Varför det man kallar för "snedrekryteringen" skulle vara någonting dåligt förklaras emellertid inte i artikeln, tvärtom, att så är fallet betraktas som någonting så självklart att man finner det överflödigt att behandla frågan.

Att det förhåller sig på det sättet beror på att hela artikeln vilar på det outtalade antagandet att kön är "sociala konstruktioner". Enligt detta antagande – som av radikalfeminismen har upphöjs till dogm – finns det inga könsspecifika skillnader i mäns och kvinnors intressen. Att könsfördelningen vid sociologi- och ingenjörsutbildningar trots detta är ojämn, beror enligt detta outtalade antagande på att sociala "strukturer" (vilka individerna inte förmår skilja från den egna viljan) tvingar dem att reproducera könsstereotypa men artificiella mönster.

Detta antagande bortser på ett förbluffande sätt på att människan under merparten av sin utveckling varit ett tämligen ordinärt djur som levt under hårda förhållanden där könet, precis som hos andra djur, har avgjort individens roll i kampen för att säkra familjens och flockens överlevnad. Antagande att kön endast skulle vara sociala konstruktioner vilar med andra ord i sin tur på antagandet att vi plötsligt rent biologiskt skulle ha frigjort oss från den djuriska natur som präglat den absoluta merparten av vår arts evolution, trots alla tecken på motsatsen.

I artikeln förekommer ordet "forskning" sex gånger. Den "forskning" som åsyftas handlar emellertid inte sällan om ideologi, snarare än forskning i någon konventionell betydelse av ordet. Hur frikopplad från verkligheten denna "forskning" kan vara ger Södertörns högskolas seminarium "U137 – ubåtskris, manlighet och kärnvapenrädsla" en ganska illustrerande fingervisning om.

Givetvis avgörs ingens intressen enbart av vederbörandes kön, det finns tvärtom stora skillnader mellan individer även inom könen. Givetvis spelar även kulturen in. När artikeln talar om vad forskningen "visar" är detta emellertid en mycket bedräglig beskrivning, eftersom det finns annan forskning som visar helt andra saker. Enligt Cambridgeprofessorn Simon Baron-Cohens forskning uppvisar till exempel redan nyfödda (en dag gamla) barn tydliga könsskillnader. Skillnader som av en händelse ligger helt i linje med skillnaderna mellan mäns och kvinnors högskoleval.

Enligt Harvardprofessorn Steven Pinker är det av denna anledning "inhumant" att ställa upp den sorts mål som regeringens "expertgrupp" nu har ställt upp, då resultatet per definition kommer bli att en del människor förhindras att studera vad de vill studera. Han får stöd av California State Universitys Richard Lippa, som frågade över 200 000 människor i 53 olika länder vad de ville arbeta med.

Vad han fann var att precis samma könsskillnader förekom i Saudiarabien och Pakistan som i Sverige och Norge. Kulturen tycktes således inte vara en signifikant faktor i sammanhanget. Om något visade forskningen att kvinnor i fattiga länder var mer intresserade av att gå till exempel datortekniska utbildningar, eftersom möjligheterna till ett gott liv i dessa länder var mer begränsade. De som däremot levde i rika länder kunde i högre utsträckning kosta på sig lyxen att göra sitt val utifrån personliga intressen.

Den "expertgrupp" regeringen skall tillsätta kommer med andra ord inte arbeta förutsättningslöst med frågan. Dess uppdrag kommer vara högst politiserat, den vetenskapliga grunden kommer kommer att vara minst sagt skakig och dess uttalade syfte kommer att vara att motarbeta människors fria val.
Dag1, Ex1, Ab1