2015-05-31

Om socialdemokrater och sverigedemokrater

"Mina damer och herrar. Vi har alla väntat till den partikongress där vår partiordförande har titeln statsminister. Vi har väntat färdigt!" Med dessa ord introducerades Stefan Löfven av någon som mest lät som en speedad sportkommentator då han i helgen skulle tala på den socialdemokratiska partikongressen.

Vad man inom Socialdemokraterna gläds åt är emellertid inte att den egna sidan gick framåt i valet, för det gjorde den nämligen inte. Vad man inom Socialdemokraterna gläds åt är att Sverigedemokraterna i valet 2014 mer än fördubblade sin andel av rösterna. Det var Sverigedemokraternas valframgångar och allianspartiernas sätt att förhålla sig till dessa framgångar som gjorde Stefan Löfven till statsminister, ingenting annat. Vad Socialdemokraterna har "väntat färdigt" på är att Sverigedemokraterna skulle göra ett succéval.

Den socialdemokratiska retoriken mot Sverigedemokraterna är förvisso både högljudd och bombastisk, men vad den hallelujakryddade retoriken från den socialdemokratiska partikongressen visar är att detta är ett spel för gallerierna. Socialdemokraterna vet att det var rösterna på Sverigedemokraterna som gav dem makten, och detta är en utveckling de idag inte visar några som helst tecken på att beklaga.

I takt med att kritiken av DÖ vuxit sig starkare har detta yttrat sig i att Socialdemokraterna också blivit mer och mer skamlösa i sitt hyckleri, någonting som Aftonbladets Anders Lindberg visade prov på då han för några veckor sedan medverkade i SVT Debatt. Lindbergs retorik i programmet var ett väldigt avslöjande exempel på den kampanj socialdemokratiska opinionsbildare idag bedriver för att legitimera en socialistisk politik utan parlamentariskt stöd.

Med klassiska smutskastnings- och härskarmetoder försökte Lindberg misstänkliggöra varje form av kritik mot den ur demokratisk synvinkel högst tveksamma Decemberöverenskommelsen. Detta fick till slut PM Nilsson att påpeka det uppenbara, nämligen att debattörer som Anders Lindberg inte har någonting emot det uppkomna läget (21:23). Detta framkallade i sin tur ett svavelosande och ganska underhållande vredesutbrott från Lindbergs sida.

Problemet för demagoger som Lindberg är emellertid att festen nu är över. Så länge det var på Fredrik Reinfeldt skift som den extrema invandringspolitiken fördes, var det också Alliansen som förlorade väljare på detta. Idag är läget annorlunda. Den extrema invandringspolitiken ligger fast, men Fredrik Reinfeldt har avlösts av Stefan Löfven.

Det är av bland annat denna anledning som Moderaterna och Socialdemokraterna nu inte bara blivit jämnstora i opinonen, utan som därtill även Sverigedemokraterna är på god väg att bli jämnstora med dessa bägge partier. Sverigedemokraterna fortsätter att växa, men idag är det gissningsvis Socialdemokraterna och inte Moderaterna som i första hand står för de nya väljarna.

När Lindberg kommer till insikt om detta lär det hånfulla flinet på hans läppar förmodligen bytas ut mot en tilltagande panik i hans ögon. Om Lindberg 2018 blir en av dem som först börjar föreslå att Socialdemokraterna borde inleda ett samarbeta med Sverigedemokraterna, skulle åtminstone inte jag bli särskilt förvånad.

Läs även:
Den sjätte mannen
DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ab1, SR1

2015-05-30

Socialdemokraterna och Moderaterna är på väg att bli akterseglade

I Sentios väljarundersökning för maj månad hamnar Moderaterna och Socialdemokraterna på en delad förstaplats med 24,3 % av väljarna vardera. Den stora skrällen är emellertid inte detta, den stora skrällen är att Sverigedemokraterna får stöd av hela 19,4 %.

Vad detta innebär är att Sverigedemokraterna, ett parti som kom in i riksdagen för mindre än fem år sedan, nu har ett väljarstöd som motsvarar 79,8 % av Socialdemokraternas. Vad detta innebär att Sverigedemokraterna, ett parti som kom in i riksdagen för mindre än fem år sedan, nu har ett väljarstöd som motsvarar 39,9 % av Moderaternas och Socialdemokraternas sammanlagda väljarstöd.

Dessa opinionsframgångar har knappast Sverigedemokraterna vunnit på egna meriter. Tvärtom, sedan valet har partiet inte bara skakats av de vanliga skandalerna. Därtill har rapporteringen om partiet präglats av en uppslitande maktkamp och av partiledarens sjukskrivning och spelproblematik. Istället är det de övriga partierna som, trots allt detta, lyckats med konststycket att driva sina väljare i famnen på Sverigedemokraterna.

Tidigare i veckan visade en annan opinionsundersökning att 58 % av svenskarna idag tycker att invandringen är för stor. Denna opinionsundersökning visade därtill att samtliga partier utom Miljöpartiet och Sverigedemokraterna går i otakt med sina väljare i frågan. Detta i ett läge då asyltrycket på Sverige är mer än dubbelt så stort som på något annat EU- eller EFTA-land, något som bland annat leder till att kommunpolitiker tvingas försämra nivån på den skolundervisning som redan utmärker sig för sin dåliga kvalitet.

En av Fredrik Reinfeldts riktigt stora politiska segrar var hur han lyckades cementera blockpolitiken. Denna seger öppnade för en ny era i svensk politik, en era där socialdemokratiskt regeringsinnehav inte längre var det normala. Efter att Sverigedemokraterna 2010 kom in i riksdagen valde emellertid Reinfeldt att föra en politik som bidrog till att göra samma blockpolitik omöjlig.

När han inte bara övergav den egna migrationspolitiken och istället anammade Miljöpartiets, utan därtill valde att förhålla sig fullständigt oresonlig gentemot alla som inte gillade denna nya politik, bäddade han också för Sverigedemokraternas framgångar i valet 2014.

Reinfeldt avgick och efterträddes som statsminister av Stefan Löfven, men efter att riksdagen hade röstat om höstbudgeten stod det klart att Stefan Löfvens svaga minoritetsregering saknade parlamentariskt stöd. Ett extra val tillkännagavs för att en tid senare blåsas av. DÖ hade gjort sin entré på den politiska scenen.

Med DÖ skulle inte bara Sverigedemokraterna isoleras. Med DÖ skulle också den blockpolitik som, eftersom blocken nu var tre och inte två till antalet, hade blivit omöjlig räddas. Fem månader senare börjar ett facit utkristallisera sig, och facit är att DÖ har blivit till ett spektakulärt fiasko vad dessa båda dessa punkter beträffar.

Genom DÖ har allianspartierna lyckats reta gallfeber på sina egna väljare, en vrede som knappast har blivit mindre av alla deras försök att misstänkliggöra eller mobba sina kritiker till tystnad. Alliansens försök att med DÖ hålla en blockpolitik som exkluderar Sverigedemokraterna vid liv har utvecklats till en politisk charad som väljarna inte bara genomskådar, utan som därtill gör de egna väljarna förbannade.

Detta har gett Sverigedemokraterna legitimitet, en legitimitet som därtill blivit större av att varken Alliansen eller regeringen förmått bryta med den utopistiska och ansvarslösa invandringspolitiken. Resultatet har blivit att Sverigedemokraterna, Moderaterna och Socialdemokraterna redan idag har blivit förhållandevis jämnstora.

Detta borde få alla varningsklockor att börja ringa hos såväl moderater som socialdemokrater. Om de inte snart börjar förstå att politik är på allvar kan Sverigedemokraterna 2018 mycket väl vara Sveriges både största parti och "block".

Läs även:
Den sjätte mannen
DN1, DN2, DN3, Dag1, Dag2, Dag3, SMP1, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, SR1, SR2

2015-05-29

10 000 nya jobb eller 100 000 flyende väljare?

Socialdemokraternas pågående kongress ger en väldigt intressant inblick i den socialdemokratiska världsbilden. Det parti som håller kongress tycks tro att Vietnamkriget fortfarande pågår, att ärat Palmes namn fortfarande flyger över jorden, att rekordåren inte är över och att väljarstödet uppgår till 45 procent, snarare än 25,9.

En av dagens mer intressanta nyheter från den socialdemokratiska kongressen är att Löfven har påstått att 10 00 nya jobb kan skapas, bara de redan ökända reglerna för offentliga upphandlingar utökas med ett krav på att anställa långtidsarbetslösa. Att ett sådant villkor skulle skapa uppenbara undanträngningseffekter tycks inte föresväva Löfven. Ej heller tycks det föresväva honom att ett sådant villkor i praktiken skulle utesluta många mindre leverantörer, eller att många av de långstidsarbetslösa är långstidsarbetslösa helt enkelt för att dagens sönderreglerade arbetsmarknad i praktiken gjort dem omöjliga att anställa.

Genom att vifta sitt trollspö hoppas Löfven skapa 10 000 nya jobb, en syn som bottnar i en grundläggande brist på förståelse för att det land Tage Erlander en gång ledde inte längre finns kvar. De 10 000 jobben är emellertid bara en bråkdel av de nya jobb som måste skapas för att nå det totalt orealistiska målet om EU:s lägsta arbetslöshet 2020. Ett mål som Ylva Johansson i praktiken förvisso dödförklarade i måndags, men som likt en zombie trots detta ändå går igen på den socialdemokratiska kongressen.

Det parti Stefan Löfven leder saknar svar på dagens "utmaningar". Det parti Stefan Löfven leder har sedan länge spelat ut sin roll och lever idag endast på gamla meriter. Det parti Stefan Löfven leder är ett döende parti. Stefan Löfven må tala om 10 000 nya jobb, men de applåder från de redan frälsta han river ned förmår inte dölja att den socialdemokratiska kongressen är ett haveri inför öppen ridå. Stefan Löfven hoppas på 10 000 nya jobb, men 100 000 nya flyende väljare är ett betydligt mer sannolikt utfall av det tal han höll idag.

Läs även:
Anybody's Place, Den sjätte mannen, Motpol
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

2015-05-28

Om "De osynliga" och drömmen om en fungerade svensk mångkultur

I den senaste artikeln i DN:s reportageserie "De osynliga" berättas om mongoler som till en lön om mellan 7 000 och 8 000 kronor i månaden jobbar sju dagar i veckan med att städa. Reportaget är väldigt intressant och ett bra exempel på den sorts fördjupande journalistik som i tidningskrisens spår blivit allt mer sällsynt. Artikelförfattarna underlåter dock att påpeka två väldigt anmärkningsvärda omständigheter.

Den första omständigheten artikelförfattarna underlåter att kommentera är att mongolerna enligt städföretagets ägare är asylsökande, någonting som DN:s egen källa delvis också bekräftar. Om så är fallet är detta högst anmärkningsvärt. Mongoliet är nämligen ett fredligt land som både håller demokratiska val och är klassificerat som fritt av ansedda Freedom House.

Om de mongoliska städarna faktiskt är asylsökande innebär detta inte bara att de med allra största sannolikhet missbrukar asylsystemet. Det innebär också att de tar resurser från de asylsökande som faktiskt är flyktingar. Detta leder i sin tur att de stora problemen med trångboddhet på asylboenden och långa väntetider på besked om uppehållstillstånd förvärras.

Den andra omständigheten artikelförfattarna underlåter att kommentera är att mongolernas status som offer är allt annat än självklar. De månadslöner på mellan 7 000 och 8 000 kronor som DN antyder är slavlöner är närmare tio gånger högre än minimilönen i Mongoliet. För många mongoler är en sådan lön med allra största sannolikhet en drömlön.

Levnadskostnaderna är givetvis högre i Sverige än i Mongoliet, men mellanskillnaden torde trots detta vara högst betydande. Vad mer är, om de mongoliska städarna verkligen är asylsökande innebär detta också att Migrationsverket antingen står för både kost och logi eller bidrar till att betala deras boende inom ramen för Lagen om eget boende (EBO). För mongolerna i fråga framstår säkerligen detta som ett ganska attraktivt alternativ till livet i Mongoliet.

Vad alla intellektuellt hederliga förespråkare av en stor invandring till Sverige här måste fråga sig är om en arbetsmarknad som den DN beskriver i praktiken inte är vad som faktiskt krävs för en lyckad integration. Det var löner som dessa som lockade fattiga européer och kineser att resa till USA, och därmed bidrog till den relativt väl fungerande "mångkultur" som idag så ofta utmålas som ett föredöme.

Till skillnad från de många arbetslösa, bidragsberoende och passiviserade invandrarna i de svenska miljonprogramsförorterna, har de mongoliska städarna fått in en fot både på den svenska arbetsmarknaden och i det svenska samhället. De tjänar bättre än vad de någonsin gjort tidigare och affärdsidkare får sina lokaler städade till en väldigt förmånlig kostnad. På många sätt är det hela en win-win-situation.

Jag vill med detta varken påstå att utvecklingen är bra eller önskvärd. Vad jag vill ha sagt med detta är att vi projicerar våra egna föreställningar om vad som är ett drägligt arbetsliv på andra som inte delar våra referensramar. Vad jag vill ha sagt med detta är att vi inte förmår diskutera vare sig mångkultur eller invandring på ett realistiskt sätt.

Vad jag vill ha sagt med detta är att debatten om mångkultur idag är en debatt grundad i en föreställning om att man både kan äta kakan och ha den kvar. Vad jag vill ha sagt med detta är att för att klara ett asyltryck som är mer än dubbelt så stort som på något annat EU- eller EFTA-land, så måste vi tänka nytt när det kommer till integrationspolitiken. Väldigt nytt.

Läs även Bengt Nilssons inlägg om ett annat av reportagen från artikelserien "De osynliga".
DN1, DN2, DN3, Dag1, Dag2, Dag3, SMP1, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, Ab6

2015-05-27

Om bohusmoderaterna och tiggeriförbudet

Styrelsen för Moderaterna i Bohuslän röstade nyligen ja till ett förslag om nationellt tiggeriförbud, ett förslag som nu förbundsstämman har att ta ställning till på lördag. Om även förbundsstämman röstar ja kommer bohusmoderaterna ta med sig förslaget till höstens partistämma.

Jag har ännu inte själv sett några högljudda eller indignerade kommentarer till detta, men om några sådana ännu inte har hörts är det med allra största sannolikhet bara en tidsfråga innan de kommer. Anledningen till att det förhåller sig på det här sättet är att varje förslag i linje med bohusmoderaternas enligt gängse samhällsdebattsdramaturgi förutsätts bottna i egoism och hjärtlöshet.

Det är riktigt att någonting som grovt förenklat kan kallas för "egoism" ligger bakom en stor del av de starka reaktionerna på tiggarnas närvaro i Sverige. Tiggarnas närvaro framkallar inte bara obehag hos många, deras närvaro gör därtill det offentliga rummet till en högst påtagligt mindre tilltalande plats att vistas på.

Tiggarnas närvaro innebär också att cynismen breder ut sig bland svenskarna. Att det idag sitter en tiggare utanför varje större affär innebär att vår förmåga till empati både utmanas och utarmas. Det är betydligt lättare att känna empati gentemot utsatta människor när sådana är en relativt sällsynt syn, än när varje promenad genom en svensk stadskärna innebär att man ser dem i mängder.

Även om man helt bortser från dessa effekter, även om man bortser från markockupationer och kåkstäder, även om man bortser från husockupationer, skogsskövling och nedskräpning, så innebär emellertid inte detta att bohusmoderaternas förslag kan avfärdas som ett utslag av egoism. Tvärtom. Direktören för den rumänska hjälporganisationen Liv och ljus, Florin Ivanovici, sade nyligen följande:
"Vår mycket starka rekommendation är att inte ge pengar till tiggare. Det förvandlar tiggeriet till ett yrke, barnen hemma i Rumänien överges och missar ofta skolan när föräldrarna är borta. Att ge uppmuntrar till ett liv utan framtid; att flytta från land till land löser inte deras grundläggande problem."
Vad Ivanovici säger är att den som ger tiggare pengar förvärrar situationen. Vad Ivanovici indirekt säger är att varje härbärge och camping som görs tillgänglig, att varje myndighet som ser mellan fingrarna när kåkstäder uppförs, inte bara bidrar till att cementera tiggarnas belägenhet utan också till att barn inte får gå i skolan.

Vad bohusmoderaterna föreslår skulle med andra ord bidra till att stävja allt detta. Det enda bra argumentet som återstår blir därmed den principiella invändning man kan ha till den begränsning av människors frihet ett tiggeriförbud skulle innebära. Rent principiellt är detta en invändning jag delar.

Lagar handlar emellertid om mer än akademiska principer, de handlar även om att se till vad som faktiskt fungerar och vad som är realistiskt. Det är därför som allt annat än "drogliberala" politiker i bland annat Nederländerna, Portugal, Washington och Colorado har avkriminaliserat användningen av droger eller vissa droger. Dessa politiker är knappast för att allmänheten använder samma droger, men de har kommit till insikt om att skademinimeringspolitiken fungerar och att en narkotikapolitik som den svenska inte gör det.

Att låta människor från Balkan tigga i Sverige hjälper dem måhända kortsiktigt, men på lång sikt finns det mycket som talar för att detta istället är direkt destruktivt. De bröst- och falsettoner som används mot förslag som bohusmoderaternas säger därför ganska mycket om de debattörer som använder sig av dessa bröst- och falsettoner.

När det kommer till kritan visar sig vad de värnar om inte vara tiggarna. Vad de värnar om är Kampen. Vad de värnar om är den egna världsbilden, det egna egot och det egna messiaskomplexet. Vad de med näbbar och klor värnar om är det problemformuleringsprivilegium de med hjälp av ett helt batteri av härskar- och smutskastningsmetoder har lyckats tillskansa sig.
SvD, DN, Dag1

2015-05-26

Om postmodern procenträkning

Enligt en nyligen genomförd opinionsundersökning anser idag 58 procent av svenskarna att invandringen till Sverige är för stor. Av resterande 42 procent är det endast åtta procentenheter som anser att invandringen är för liten. De svenskar som idag tycker att invandringen är för stor tycks med andra ord inte bara vara i majoritet, de är dessutom till antalet mer än sju gånger så många som antalet svenskar som tycker att invandringen är för liten.

Det intressanta med detta är emellertid inte i första hand majoritetsförhållandena som sådana. Det intressanta med detta är hur den svenska samhällsdebatten tycks härröra från ett parallellt universum där de bägge positionernas respektive styrkeförhållanden i opinionen är de diametralt motsatta.

De 58 procenten utmålas i den svenska samhällsdebatten som en liten grupp marginaliserade extremister. De 34 procenten som inte tagit ställning utmålas som den lätt restriktiva och inte sällan smått smygrasistiska mittfåran. De åtta procenten utmålas som den knappa minoritet som har framtiden för sig, som ett progressivt gräsrotsuppror som står för den i grund och botten enda moraliskt försvarbara hållningen.

Detta i ett läge då asyltrycket på Sverige är mer än dubbelt så stort som på något annat EU- eller EFTA-land. Detta i ett läge då den svenska förmågan till integration av utlandsfödda utmärker sig som sämst i hela västvärlden. Detta i ett läge då 55 bostadsområden i Sverige har blivit till, med Brottsförebyggande rådets utredares ord, "enklaver i Sverige där svensk lag inte längre gäller". Detta i ett läge då asylinvandringens kostnader blivit så höga att kommunpolitiker tvingas försämra skolundervisningen för att bekosta dem.

Mest iögonfallande är kanske hur åsikten att Sverige tar emot för få flyktingar endast har större stöd än åsikten att Sverige tar emot för många i ett enda parti, nämligen Miljöpartiet. Detta innebär att ledningen för samtliga övriga partier skulle ha väljarnas stöd för en eventuell omläggning av invandringspolitiken.

Givet deras språkbruk, givet hur de i förekommande fall låtsas som att förslag om tidsbegränsade uppehållstillstånd istället för permanenta ej har något med volymer att göra och givet hur snabba de är med att pudla när ett ord som "volymer" har använts, tycks insikten om detta emellertid inte ha sjunkit in. Istället tycks man inom politikerkåren drabbad av vanföreställningen att indignationsnivån på kultursidorna och att frekvensen av grovt tendentiösa påhopp i den postmoderna vänsterns dagliga Twitterdrev är goda indikationer på vad mannen på gatan tycker.

Bakom det ständiga idisslandet av floskler som "värdegrund" och "alla människors lika värde", bakom det grandiosa talet om Sverige som en "humanitär stormakt", ryms idag ett skriande demokratiunderskott. Vi har fått en politikerklass som tycks tro att de är valda att representera journalistkåren och "kulturarbetarna", snarare än folket. En politikerklass som, istället för att stå med båda fötterna på jorden, låtit sig svepas med i en akademisk och medial våg av postmoderna pajaskonster. En politikerkår som hellre för en politik de själva vet saknar verklighetsförankring än tar risken att drabbas av en kultursideunderstödd Twitterstorm.

Läs även:
Tino Sanandaji, Motpol
DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ex3, Ab

2015-05-25

Populismen och den postmoderna dystopin

När Mona Sahlin fick arbetet som "nationell samordnare mot våldsbejakande extremism" tycks hon ha betraktat detta som en naturlig fortsättning på det egna engagemanget för Expo. Sahlin verkar ha tagit jobbet i tron att arbetsuppgifterna gick ut på att bekämpa de nazistiska krafter som, i den svenska vänsterns gerillaromantiska föreställningsvärld, sprider sig likt en epidemi genom landet.

Sahlin verkar förvisso ha varit på det klara med att viss våldsbejakande extremism även hade vänsterextrema och islamistiska förtecken, men genom sina uttalanden gjorde hon gång på gång klart att detta enligt henne var av underordnad betydelse. Idag, efter snart ett år som trainee i verkligheten, tycks Sahlin så sakteliga börja förstå hur problembilden faktiskt ser ut. När det däremot kommer till lösningar har inte mycket hänt sedan hon tillträdde tjänsten.

"Vi behöver vara lite mer seriösa i den här debatten", sade Mona Sahlin i gårdagens Agenda. Några sekunder senare påstod hon att den hårda kritiken mot det rödgrönrosa styret i Stockholm (för dettas sätt att förhålla sig till islamistiska terrorister) bottnade i populism.

Mona Sahlins ord säger en hel del om hur Sverige idag genomsyras av både nyspråk och dubbeltänk. Mona Sahlins ord avslöjar hur Sverige, de bombastiska anspråken på att vara en "humanitär stormakt" till trots, i själva verket har blivit en postmodern dystopi. Ett land där den moraliska kompassen snurrar okontrollerat. Ett land där förövare är offer och där offer är förövare. Ett land där krig är fred och där postmodern kunskapsfientlighet är styrka.

Populism är att, likt Mona Sahlin själv en gång i tiden gjorde, gå till val på revolutionsromantiska vallöften som krav på att "USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser". Populism är att, likt Mona Sahlins efterträdare Stefan Löfven häromåret gjorde, gå till val på ett totalt orealistiskt löfte om att Sverige år 2020 skall ha EU:s lägsta arbetslöshet.

Vad som också är populism är att, vilket Mona Sahlins partivän Ylva Johansson så sent som idag gjorde, backa från löftet om EU:s lägsta arbetslöshet genom att skylla på invandringen. Detta trots att Migrationsverket har skrivit ned sina prognoser sedan Socialdemokraterna gick till val på detta löfte.

Invandringen var en välkänd variabel då Socialdemokraterna gång på gång lovade att arbetslösheten skulle gå ned om de bara fick driva en politik som, enligt all vedertagen visdom, ökar arbetslösheten istället för att sänka den. När insikten om detta nu så sakteliga börjar slå rot i det socialdemokratiska partiet väljer man därför att skylla det egna misslyckandet på invandrarna.

Vad som däremot inte är populism är att kritisera – eller för den delen bli fly förbannad över – att ett gäng lallande rödgrönrosa politiker beslutat att mördare, slavhandlare, våldtäktsmän och folkfördrivare skall ges en gräddfil till bostäder, bidrag och jobb. Vad Mona Sahlin kallar för populism är istället vad varje vettigt funtad människa kallar för grundläggande anständighet.

Läs även:
Motpol, Den hälsosamme ekonomisten, Den sjätte mannen, Anybody's Place
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, Ex1, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, SR1, SR2, SR3, SR4, SR5

2015-05-24

Om kåkstäder och Stefan Löfvens eftermäle

Ett vanvårdat får hittades tidigare i veckan stående i sin egen avföring i en av Malmös tiggarkåkstäder. I lägret fann polisen även vad som verkar vara spår av att flera djur har slaktats på platsen.

Det här är den verklighet som de svenska politikerna vägrar att göra något åt med floskelmotiveringar som att "man kan inte lagstifta bort fattigdom". Det här är den verklighet som agendajournalister och opinionsbildare till varje pris vill ursäkta. Det här är den verklighet som man inte kan kritisera utan att rasismanklagelserna haglar. Det här är den verklighet som nyhetsuppläsare på fullt allvar i en parodi på en fars om en svart komedi brukar beskriva i termer av eufemismer som "EU-migranter".

"Ska man få bryta mot svensk lag bara för att man är fattig?", frågar sig Jennifer Wegerup i Aftonbladet. "Bör våra politiker tillåta att folk ockuperar mark eller bosätter sig i parker? Ska vi blunda för de barn som får leva i läger och inte gå i skolan? Kan djur få vanvårdas och slaktas olagligt bara för att ­förövarna är ­fattiga?"

Ja, det får man, svarar de förment goda och antirasistiska svenska debattörer som utan att de själva förstår det likt 1800-talets kolonisatörer i Afrika ser "EU-migranter" som undermänniskor oförmögna att ta ansvar för sina egna handlingar. Ja, det får man, svarar navelskådande jurister och akademiker som slår knut på sig själva i sina navelskådande försök att med logik legitimera den egna naiviteten, den egna utopismen och den egna koloniala människosynen.

Sverige är idag ett land med kåkstäder där djur vanvårdas och slaktas. Sverige är idag ett land med tiggare på varenda större torg, utanför varenda livsmedelsaffär. Sverige är idag ett land med 55 "no go-zoner", områden där den svenska staten har kapitulerat från sitt ansvar. Sverige är idag ett land där ledande politiker vill belöna mördare, våldtäktsmän och slavhandlare med jobb, bidrag och förtur i bostadskön. Sverige är idag ett land där de eufemismkryddade och tillrättalagda nyheterna allt mer förefaller komma från ett parallellt universum.

I spåren av denna politiska och mediala vårdslöshet breder en känsla av ett samhälle i fritt fall ut sig i snabb takt. Det är en känsla som undergräver medborgarnas vilja att följa lagen, det är en känsla som undergräver institutionernas legitimitet och det är en känsla som undergräver legitimiteten för hela det politiska systemet.

Det är ett högt spel som Stefan Löfven spelar när han förklarar att samhället bör fortsätta ignorera flagranta lagbrott med motiveringen att "man inte kan lagstifta bort fattigdom". Den regering Stefan Löfven leder drömmer om att återupprätta ett svunnet Sverige. Ett betydligt mer sannolikt utfall är att han kommer gå till historien som statsministern som gjorde Sverige till ett otryggt land präglat av gängkriminalitet, slum och grindsamhällen. Ett land som präglas av både höga skatter och dålig välfärd.
DN1, DN2, NSk1, SMP1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ab1, SVT1

2015-05-23

Klansamhället och tillitssamhället

När upplopp som de som igår drabbade Tensta inträffar är det i Sverige närmast en ryggmärgsreflex att ta klassanalysen till hjälp för att förklara det inträffade. Det är en berättigad ilska mot ett hårt och kallt samhälle som är orsaken, barnfattigdomen är utbredd, det finns för få fritidsgårdar, et cetera.

I den mån man går längre än så gör man detta genom att påstå att de kriminella gäng som ligger bakom upploppen skulle vara offer för rasism, att erfarenheter från hemländerna gör invandrare så rädda för brandkåren att de finner det nödvändigt att anlägga bränder och därefter kasta sten på de brandbilar som kommer för att släcka dem.

Innerst inne förstår alla såklart att dessa förklaringar inte håller, men de är praktiska halmstrån att greppa efter när den värld man lever i vägrar anpassa sig till den ideologi man bekänner sig till. Ju större diskrepansen mellan den ideologiska modellen och verkligheten blir, desto fler bortförklaringar, desto större skygglappar och desto aggressivare spärreld mot budbäraren krävs för att upprätthålla illusionen om den egna världsbildens giltighet.

En betydligt rimligare förklaringsmodell återfinns i det klanvälde som är en högst konkret realitet i merparten av asylinvandarnas hemländer. Ett klanvälde som är en väldigt viktig delförklaring till att dessa länder aldrig förmått lyfta sig ur fattigdom, krig och social oro. Ett klanvälde som återfinns på så nära håll som i södra Italien, en del av Italien som som av en händelse är fattig, där institutionerna inte fungerar och där den organiserade brottslighetens makt över samhället är väldigt stor.

De västerländska nationalstaterna må vara sociala konstruktioner, men de är sociala konstruktioner som i de allra flesta fall fungerar påfallande väl. De är stater som har lyckats kasta av sig klansamhällets ok och därefter blivit till en grogrund för upplysningsidealen. Ideal som har lett till innovation, demokrati, stabilitet och välstånd.

De västerländska nationalstaterna är i och med detta en anomali, jämfört med både andra delar av världen och hur det har sett ut historiskt. Hur lång tid det tog innan delar av världen lyckades uppnå detta tillstånd säger en del om hur svåruppnåeligt detta tillstånd är. Att de västerländska nationalstaterna har varit just nationalstater har förmodligen underlättat processen. Att lämna klansamhället bakom sig har förmodligen varit lättare i kulturellt och etniskt homogena stater där nationen som sådan har kunnat överta klanens funktion.

"Klan­sam­häl­let är till­ba­ka", skrev Peter Santesson härom veckan i Skånska Dagbladet. Det är en formulering som borde väcka oro. När klanen går före samhället undergräver detta både rättssamhället och samhällets institutioner. Detta leder i sin tur inte bara till upplopp som det i Tensta, det gör även företeelser som upplopp och organiserad brottslighet svårare att både förebygga och utreda.

Klansamhället är också djupt sammanvävt med det patriarkat som, även om svenska feminister väljer att blunda för det, idag är en högst påtaglig realitet för kvinnor och flickor i förorterna. Det är när lojaliteten mot släkten och klanen är central som kvinnans sexualvanor blir en angelägenhet för både familjen och släkten.

Klansamhället är dessutom ett direkt hot mot det demokratiska systemet. När klansamhället möter demokratin blir klanmedlemmarnas röster ofta en angelägenhet för klanen, snarare än för den enskilde väljaren. Ett uppmärksammat exempel på detta är brittiska Bradford, men måhända mindre känt är att exakt samma företeelse är en realitet i till exempel Södertälje.

Det västerländska samhället är ett svåruppnåeligt tillstånd. De nordiska tillitssamhället är ett både extremt svåruppnåeligt och ömtåligt tillstånd. Avsaknaden av ett klansamhälle har varit centralt för att dessa bägge samhällstyper har kunnat uppstå. När klansamhället nu gör comeback spelar svenska politiker rysk roulette med det tillitssamhälle som de allra flesta svenskar och svenska politiker ställer sig helhjärtat bakom. Det är ett utslag av häpnadsväckande vårdslöshet.
DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, Ab1, Ab2, Ex1, Ex2

2015-05-22

Postmodernismen har blivit en farlig och ytterst destruktiv sekt

Jihadister bör "inte stigmatiseras", sade i onsdags riksdagsledamoten Azadeh Rojhan Gustafsson (S) i en debatt arrangerad av Aftonbladet.

När den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad tidigare i veckan beslöt att ge jihadistiska våldtäktsmän, mördare och slavhandlare en gräddfil gick det trots allt på något plan att förstå hur de tänkte. De var inte bara naiva, deras syn på islamistisk terror präglades dessutom av en undermedveten kolonial och rasistisk människosyn. Någonstans bottnade emellertid deras ställningstagande i en vilja att vända en negativ utveckling.

När en socialdemokratisk riksdagsledamot däremot understryker betydelsen av att "inte stigmatisera" de jihadistiska terroristerna är emellertid alla gränser sedan länge passerade. Frågan som ofrånkomligen infinner sig är vilka andra brottslingar som enligt Rojhan Gustafsson bör slippa stigmatisering. De näthatare och påstådda näthatare som hängs ut av Researchgruppen? Våldtäktsmän? Mördare? Anders Behring Breivik? Peter Mangs? Nazistiska koncentrationslägervakter?

Rojhan Gustafssons resonemang om att "inte stigmatisera" är ett utslag av en masshysterins neuros. Viljan att vara inkluderande och antirasistisk har slagit över i en form av dubbeltänk som gör att man inte längre förmår att reservationslöst ta avstånd ens från den mest bottenlösa form av ondska. Den sekteristiska nyvänster Rojhan Gustafsson representerar klarar inte längre att entydigt ta avstånd ens från bestialiska halshuggningar, folkmord, massfördrivningar, slavhandel och våldtäkter i industriell skala.

Att dessa personer därtill har mage att se sig själva som moraliska föredömen är inte bara perverst. Det hela illustrerar också med kuslig precision vilken sjuk, farlig och destruktiv sekt postmodernismen har blivit. När det kommer till kritan är den postmoderna nyvänsterns sätt att förhålla sig till verkligheten nämligen identiskt med förintelseförnekarens.

En ideologi som lyckas med konststycket att göra IS-terrorister till offer saknar varje form av moralisk kompass. En ideologi som betonar vikten av att "inte stigmatisera" medlemmarna av den kanske mest bestialiska organisation som just nu är aktiv är livsfarlig. Det är ideologier som denna som för totalitära envåldshärskare till makten.
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Ab1, SVT1, Ab1, Ab2

2015-05-21

Om DN och de låga förväntningarnas rasism

Dagens Nyheters ledarredaktion valde idag att rycka ut till de rödgrönrosa terroristkramarna i Stockholms stadshus försvar.

Att DN väljer denna väg är typiskt. Dels finns på DN:s ledarredaktion en lång tradition av att försvara, relativisera och dekonstruera extremt grova brott mot de mänskliga rättigheterna så länge dessa brott inte kommer från höger. Dels är den här sortens å ena sidan, å den andra sidan-resonemang typiska för svenska socialliberaler, åtminstone så länge det inte är till exempel EU som diskuteras.

En socialliberal av DN-snitt ser sig som kosmopolitisk och världsvan. Detta är emellertid en självbild som stämmer dåligt överens med verkligheten. En socialliberal av DN-snitt är den som, utan att vederbörande själv ens förstår det, ständigt blir lurad att betala ockerpriser på utlandssemestern. En socialliberal av DN-snitt är ett tacksamt offer för ficktjuvar och bedragare. En socialliberal av DN-snitt är kort sagt naiv, godtrogen och provinsiell.

"Få saker kan få ­högern att rasa så unisont som gullande med kriminella", inleder DN:s ledarredaktion sin text. Det är en formulering som säger ganska mycket om avsändaren. Avsändaren markerar med denna formulering inte bara en förkärlek för för vänsterideologi. Avsändaren markerar med denna formulering också den elitära socialliberalens förakt för den höger man ser som lite oborstad, omogen och vulgär.

Bakom alla resonemang, bakom alla å ena sidan och bakom alla å den andra sidan gömmer sig emellertid en väldigt svag argumentation. Å ena sidan varnar man för naivitet, å den andra påpekar man grötmyndigt att terroristerna inte skall kramas för sin egen skull utan för samhällets. Å ena sidan skall man stundom vara repressiv, å den andra skall man stundom vara preventiv.

DN:s artikel kan med andra ord sammanfattas i att problematiken är komplex och att patentlösningar saknas. Detta är såklart sant. Vad som emellertid också är sant är att precis samma argument kan användas för alla andra former av grov brottslighet eller misstänkt grov brottslighet. Har man goda skäl att tro att någon är en seriemördare, serievåldtäktsman, psykopatisk våldsbrottsling eller militant nazist, men inte kan leda detta i bevis, kan exakt samma argumentation om bidrag och förtur till bostäder och offentliga jobb åberopas.

Det finns emellertid knappt någon som förespråkar en sådan linje. En delförklaring till detta är att det postmoderna tankegodset är så utbrett i Sverige att man inte längre förmår acceptera att en muslim med bakgrund i den muslimska världen bär ansvaret för sina egna illdåd. Där man i Hagamannen, Peter Mangs och Anders Behring Breivik ser monster och bottenlös ondska ser man i en IS-terrorist ett offer för förtryck och rasism. Någon vars illdåd egentligen är samhällets fel.

En annan delförklaring är att de låga förväntningarnas rasism är så utbredd i Sverige att man inte riktigt förmår att se en radikaliserad islamist med invandrarbakgrund som en fullvärdig människa. I invandraren i allmänhet och den radikaliserade islamisten i synnerhet ser man istället någonting som mest påminner om ett husdjur. En varelse som inte kan ta hand om sig själv. En varelse man måste ta hand om. En varelse vars rättigheter likt djurs är inskrivna i lagen, men som inte kan ses som mentalt tillräknelig nog att ta ansvar för sina egna handlingar.

Den svenska värdegrundsdemokratin ser sig själv som skapelsens krona, som den mest högstående och moraliska civilisation den mänskliga arten någonsin lyckats åstadkomma. I själva verket är emellertid den svenska värdegrundsdemokratin fanatisk, sekteristisk och djupt intolerant.

Den svenska värdegrundsdemokratin är också både rasistisk och fullt villig att se mellan fingrarna när det kommer från till slavhandel, halshuggningar, folkfördrivningar och våldtäkter. Den svenska värdegrundsdemokratin är allt igenom rutten och kommer förpassas till historiens sophög i en betydlig närmare framtid än dess fanatiska förespråkare någonsin kan föreställa sig.

När detta sker hoppas jag att alla vi som vägrade ansluta oss till denna fanatiska masshysterirörelse aldrig försitter en chans att påminna alla som gjorde det om hur de en gång i tiden inte förmådde ta avstånd från ondskan ens i dess renaste form. De kommer förtjäna att höra det, om och om igen.

Läs även:
Motpol, Politivism
DN1, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ex2 Ab1, Ab2, SVT1

2015-05-20

Om EU och den socialliberala hallelujakören


Det fanns en tid då svenska socialliberaler utmärkte sig som artiga och lite försynta människor. De var i regel akademiker, åkte inte sällan Saab och tenderade att vara överrepresenterade när det kom till den sortens smärre olyckor i hemmet där verktygslådor är inblandade. De brukade vara resonerande, drog sig från att höja rösten och var i regel snabba med att påpeka att mynt alltid har två sidor. På senare år har emellertid den svenska socialliberalismen blivit som förbytt. På senare år har den svenska socialliberalismen blivit direkt rabiat.

Detta har bland annat yttrat sig i att den svenska socialliberalismen gjort stora delar av den postmoderna vänsterns tankegods till sitt eget. Detta har i sin tur yttrat sig i att den socialliberala förkärleken för att, den egna förment liberala hållningen till trots, påtvinga andra de egna värderingarna har tagit sig allt mer aggressiva former. Vad som utgör ground zero för den svenska socialliberalismen intellektuella haveri är emellertid EU.

Häromåret skröt till exempel Folkpartiets Cecilia ­Wikström med hur hon hade bidragit till att utestänga den EU-skeptiska partigruppen EFDD:s ledamöter från EU-parlamentets tunga utskottsplatser. Detta motiverade hon då med att EFDD:s folkvalda representanter hade vägrat att sjunga med i den närmast religiösa hyllningskören i samband med parlamentets öppnande. Ännu mer förbluffande är hur folkpartisten Carl B Hamilton genom hela eurokrisen har fortsatt att hylla det katastrofala europrojektet.

"Camerons EU-populism kommer att skada Sverige", är titeln på en några dagar gammal ledartext i Dagens Nyheter. I denna text framför Peter Wolodarski inte bara åsikten att kritik av EU enligt honom närmast är att betrakta som identiskt med jingoism och främlingsfientlighet. Han antyder också likt Carl B Hamilton att Sverige borde införa euron och att David Cameron borde köra över den brittiska EU-skeptiska folkopinionen. Om inte för Storbritanniens skull så som en uppoffring gentemot resten av Europa.

Inom den svenska socialliberalismen tycks man idag oförmögen att förstå att många oroas av underskottet på demokrati i den anonyma Brysselbyråkratin. Inom den svenska socialliberalismen tycks man idag oförmögen att förstå att många inte vill ha mer av centralisering i EU. Inom den svenska socialliberalismen tycks man idag oförmögen att förstå att många oroas av en union så villig att expandera att man lät Rumänien och Bulgarien bli medlemmar, trots att dessa länder alldeles uppenbarligen inte var mogna för detta.

Inom den svenska socialliberalismen tycks man idag oförmögen att förstå att många skräms av en union så fartblind att den införde euron som gemensam valuta i länder så diametralt olika som Grekland och Portugal å den ena sidan och Tyskland och Nederländerna å den andra, trots att alla varningsklockor ringde redan från början.

Svenska socialliberaler väljer idag inte bara att utan vidare avfärda dessa fundamentala problem med EU. Vad värre är, de tycks också fullständigt oförmögna att acceptera att andra människor faktiskt ser något problematiskt i hur EU-projektet har utvecklats. Istället väljer socialliberaler som Wolodarski i ett utslag av gränslös arrogans att avfärda kritik av EU som ett utslag av rasism.

Jag har full förståelse och acceptans för att det finns de som både gillar och försvarar EU. Den fundamentalistiska syn på EU som till exempel Wolodarski och Wikström kombinerar med en total brist på förståelse för andra perspektiv på saken än det egna ger mig däremot kalla kårar.

Stöd Henrik "HAX" Alexanderssons bokprojekt:
Demokratifabriken – en bok som granskar EU:s maktapparat från insidan

2015-05-19

Om den totala avsaknaden av "värdegrund" i Stockholms stadshus

Sverige är landet som upphöjt den postmoderna vänsterns tankegods till informell grundlag. Sverige är landet där varje liten by förväntas dansa efter nytorgsintelligentians pipa. Sverige är landet där rättsväsendet ignorerar markockupationer och vardagsbrott men utan pardon förföljer den medborgare som liknar ett böneutrop vid en plågad åsnas läten.

Sverige är landet där dissidenterna röks ut från den ena fristaden efter den andra. Sverige är landet där ingen frizon skall finnas för de medborgare som vantrivs i ett samhälle genomsyrat av socialism och kollektivism. Sverige är landet där varje oönskad värdering, kulturyttring och livsstil skall bekämpas. Sverige är landet där varje avvikande åsikt om föräldraledighet, förskola och könsroller inte bara skall bekämpas, utan också fördömas och förlöjligas.

Sverige är emellertid också landet där man – trots att Sverige på samma gång är ett land där man gång på gång påstår sig vara oförmögen att förstå vad uttrycket "etnisk svensk" innebär – undantar de invånare som inte är etniska svenskar från de krav vi ställer på de invånare som är det.

Samtidigt som de etniskt svenska männen ständigt hånas för sin hudfärg och sitt kön, för sin genomruttna kvinnosyn och för sin allmänt taskiga attityd, är man i Sverige mer än villiga att blunda för det högst påtagliga patriarkat som invandrade icke-vita män ofta visar prov på. Samtidigt som man neurotiskt står beredda att gå till storms mot varje uttalande om invandrare, hur oskyldigt eller sanningsenligt det än må vara, är man ständigt lika beredda att relativisera bort vilket ruttet beteende som helst då det är en invandrare som gjort sig skyldig till detta.

Att Anna Kinberg Batra säger sig inte se några problem med att kräk till manschauvinister tvingar sina fruar och döttrar att bära burka är ett utslag av denna dubbelmoral. Att den socialistiska majoriteten i Stockholms stadshus idag röstade igenom att jihadistiska förtryckare, mördare, slavhandlare, våldtäktsmän och folkfördrivare skall belönas med förtur till både bostäder och jobb är ett annat.

I ovan nämnda socialistiska majoritet ingår Feministiskt initiativ, något som rent konkret innebär att detta parti fått tillsätta en "arvoderad politiker" med ansvar för mänskliga rättigheter. På pappret ser det därför ut som att Stockholm stärker sitt arbete på området. I verkligheten förhåller det sig emellertid precis tvärtom.

Så länge överordnade vita män inte kan kopplas till förtrycket ger Feministiskt initiativ och resten av den socialistiska koalitionen blanka fan i mänskliga rättigheter. Samtidigt som de kan ägna oändligt med tid åt att problematisera reklam där lättklädda kvinnor figurerar låter de män ostört få förtrycka sina döttrar och fruar om dessa män bara är muslimer. Samtidigt som de hyllar SCUM-manifestets hatbudskap arbetar de aktivt för att terroristkräk skall belönas på skattebetalarnas och de bostadssökandes bekostnad.

Samtidigt som man inom den postmoderna vänstern gapar och skriker om extremism och kvinnohat utser man islamister till ministrar, riksdagsmän och partistyrelseledamöter. Samtidigt som man inom den postmoderna vänstern gapar och skriker om rasism samarbetar man inte bara öppet med antisemitiska organisationer och utser antisemiter till tunga kommunalråd, man utser dessutom som en slutgiltig förolämpning uppenbart antisemitiska politiker till att leda det egna arbetet mot antisemitism.

Det är dessa moraliskt bankrutta människor som dagligen sätter sig till doms över andra. Det är dessa moraliskt bankrutta människor som har mage att hävda att de står för den enda och sanna värdegrunden. Det är dessa moraliskt bankrutta människor som förfasar sig över det hat, den extremism och den dåliga människosyn de tycker sig se i andra.

Sverige är inte en "humanitär stormakt". Sverige är idag en humanitär bananrepublik helt utan moralisk kompass. Sverige är idag ett land där de dubbla måttstockarna är institutionaliserade. Sverige är idag ett land där särlagstiftningen i praktiken redan är en realitet. Sverige är idag ett land villigt att se mellan fingrarna när det kommer till allt från bestialisk terror till hur patriarkala strukturer krossar kvinnliga livsöden, bara förövarna har rätt hudfärg, namn och religion.

Värdegrund? Så fan heller.

Läs även:
Nuri Kino, Motpol, Maria Ludvigsson, Den sjätte mannen
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SVT1, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ex6, Ex7, Ex8, Ex9, Ex10, Ex11, Ex12, Ex13, Ex14, Ex15, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, Ab6

2015-05-18

Ett parti utan svar

"[D]et är oroande att många väljer ett parti som inte har svar", kommenterade idag Carin Jämtin opinionsläget i allmänhet och stödet för Sverigedemokraterna i synnerhet. Det är en formulering som vore skrattretande om det inte vore för att de faktiska omständigheterna snabbt får varje eventuell tendens till skratt att fastna i halsen.

Det parti Jämtin representerar har inga svar på någonting över huvud taget. Det parti Jämtin representerar famlar sig genom den politiska verkligheten likt ett synskadat fyllo. Det parti Jämtin representerar har inga svar på hur Sveriges status som landet med västvärldens sämsta förmåga till integration skall kunna avhjälpas. Det parti Jämtin representerar har inga svar på hur Sveriges 55 no go-zoner till utanförskapsområden åter skall kunna bli en del av Sverige.

Det parti Jämtin representerar vill belöna "svenskar" som halshugger, våldtar och fördriver människor i Mellanöstern med bostäder, jobb och bidrag. Det parti Jämtin representerar hoppas få fler svenskar i arbete genom att både börja straffbeskatta arbete ännu hårdare idag och genom att samtidigt göra det mer lönsamt att leva på bidrag. Det parti Jämtin representerar har i ett utslag av vulgärpopulism lovat att den svenska arbetslösheten inom några år skall ha blivit EU:s lägsta, trots att närmast allt detta parti gör istället bidrar till att höja den redan höga arbetslösheten.

Det parti Jämtin representerar är en vilsen maktkoloss som idag saknar såväl visioner som företrädare med ett minimum av kompetens. Det parti Jämtin representerar blundar för praktiskt taget alla angelägna samhällsfrågor, men finner däremot den perifera symbolfrågan om sammansättningen i börsbolagens styrelser så akut att man häromdagen hotade med att tvångsupplösa företag som inte utser de styrelser som skall förvalta privat egendom på det sätt som staten vill.

Det parti Jämtin representerar har fortsatt den förra regeringens huvudlösa politik att låta ett litet men utopistiskt och populistiskt Södermalmsparti diktera invandringspolitiken. Det parti Jämtin representerar är ett parti som står och rullar tummarna samtidigt som bostadsmarknaden går mot en krasch som riskerar att få 90-talskrisen att blekna i jämförelse. Det parti Jämtin representerar har hunnit med att såväl välja in en islamist i sin partistyrelse som att låta en annan islamist bli bostadsminister.

Det parti Jämtin representerar har i brist på egna visioner låtit identitetspolitikens bindgalna fanatiker få utforma en allt större del av partiets politik. Det parti Jämtin representerar uppvisar en så total brist på förmåga att prioritera att det samtidigt som det låter jihadresorna, förortskrigen och markockupationerna få fortsätta ostört gör en stor sak av att slå ned på gårdsförsäljning av vin och att hota med att börja reglera svenskarnas matvanor.

Socialdemokraterna är inte bara ett parti utan svar. Socialdemokraterna är idag ett skämt till parti, en populistisk, makthungrig och klåfingrig maktmaskin som å ena sidan är mer än villig att trampa på medborgarnas frihet men å den andra inte förmår ta tag i ett enda av de akuta problem Sverige står inför.

Det parti som enligt Jämtin "inte har svar" på dessa frågor har faktiskt svar på några av dem. Man behöver inte gilla dessa svar, men likväl är dessa svars existens ett faktum. Socialdemokraterna, däremot, utgör idag själva sinnebilden för ett parti utan svar. Det är inte sten Carin Jämtin kastar i det glashus där hon sitter, det är handgranater.

Läs även:
Anybody, Fröjdh, Antonsson, Ingångsvärden
DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, Re1, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ex6, Ex7, Ex8, Ex9, Ab1, Ab2, SR1, NSk1, NSk2, NSk3, LT1, LT2, SMP1, SMP2

2015-05-17

Om staten som curlingförälder

Tidigare i veckan fick en artikel i Sundsvalls Tidning stor spridning. Artikeln beskrev om hur ett boende i Timrå för så kallade ensamkommande flyktingbarn hade vandaliserats (av de boende) med bland annat avföring. Det finns mycket man kan säga om detta, men det mest talande med artikeln var dess sista stycke. I detta konstaterar boendets föreståndare att "[d]e här ungdomarna har lärt sig att om de protesterar får de som de vill".

När staten går in och agerar curlingföräldrar åt ungdomar på det här sättet är såklart avsikterna de allra bästa. Man vill hjälpa, man vill vara snäll, man vill vara inkluderande och man vill definitivt inte göra något som i det hysteriska svenska samhällsklimatet kan tolkas som rasistiskt. Resultatet av detta har i praktiken blivit en närmast gränslös kravlöshet och flathet. Detta förbättrar inte de redan usla framtidsutsikterna för de boende på hemmet i Timrå. Tvärtom, detta lär högst betydligt öka sannolikheten för att de boende fastnar i utanförskap och kriminalitet.

Det här är typiskt för den aningslöshet, naivitet och oförmåga att sätta gränser som genomsyrar det svenska samhället idag. Det yttrar sig inte bara i att staten agerar curlingförälder åt ensamkommande. Det yttrar sig också i att ett stort antal bibliotek har fått tillkalla väktare eller begränsa sina öppettider för att förortsungdomar inte skall förvandla dem till slagsmålsarenor.

Det yttrar sig i att varje förslag till begränsning av ett asylmottagande som växt sig mer än dubbelt så stort som i något annat EU- eller EFTA-land direkt utmålas som rasistiskt. Det yttrar sig i att svenska politiker och myndigheter gång på gång inte bara valt att stödja islamister med skattepengar, utan dessutom nominerat samma islamister till riksdagskandidater. Det yttrar sig i att det idag finns 55 bostadsområden i Sverige vilka, med Brottsförebyggande rådets utredares ord, blivit till "enklaver i Sverige där svensk lag inte längre gäller".

Vi förtjänar bättre än så. Vi förtjänar bättre än politiker som skyller sitt eget monumentala misslyckande på medborgarnas rasism. Vi förtjänar bättre än att bli kallade rasister av politiker som inte förmår möta problemen i ett land där känslan av ett samhälle i fritt fall breder ut sig med annat än floskler. Vi förtjänar bättre än en situation där den extrema invandringspolitiken enligt politikerna själva leder till neddragningar inom skolan. Vi förtjänar bättre än politiker som beskriver segregation, utanförskap, kriminalitet och klanvälde som "en unik och fantastisk situation".

Vi förtjänar politiker som tar tag i "utmaningarna" istället för att stoppa huvudet i sanden och hoppas att problemen försvinner. Vi förtjänar bättre än att sex mähän till partiledare låter sig passiviseras till katatoni av det åttonde partiets existens och det sjunde partiets krav på allt åt alla. Vi förtjänar bättre politiker än de som oavsett partifärg låtit det fullständigt verklighetsfrånvända Miljöpartiet diktera migrationspolitiken. Vi som bor i detta land förtjänar bättre än blasfemilagstiftning, kultursidor av navelskådande dekonstruktioner av medborgarskapet och en politikerkår som gjort Sverige till en postmodern experimentverkstad.

Annie Lööf hade helt rätt då hon för en tid sedan avslutade en debattartikel med orden "nu räcker det". Vad hon då inte förstod var emellertid att hon själv är en del av problemet.

Lästips:
Peter Santesson om klansamhället
Forskning och framsteg om gängkriminalitet
Motpol om normalisering av extremism
DN1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, NSk5, NSk6, NSk7, NSk8, NSk9, NSk10, LT1, LT2

2015-05-16

Om liberalismen och föreställningen om den rationella människan

"Lägstalönerna i Sverige måste kunna bli lägre än vad de är i dag för att många av de invandrare som nu flyr till vårt land ska få en verklig chans att komma i arbete", skrev moderaten Pär Holmbäck igår i Svensk Tidskrift. Ett sådant påstående är som bekant politiskt sprängstoff i Sverige, men från en nationalekonomisk synvinkel är det hela tämligen okomplicerat. Att det förhåller sig på det sättet är mer eller mindre någonting man lär sig i grundkursen.

Vid första anblick verkar Holmbäck ha en nykter syn på situationen. Han erkänner utan omsvep att Alliansens taktik gentemot Sverigedemokraterna har varit ett fiasko. Man har blundat för problemen, man har drivit sina väljare i armarna i händerna på Sverigedemokraterna och att allianspartierna nu riskerar att aldrig mer kunna göra anspråk på regeringsmakten så länge de inte omvärderar sin inställning. Efter att ha konstaterat allt detta slår dock Holmbäck fast att Alliansen inte bör lägga om sin invandringspolitik.

I princip är de förslag Holmbäck lägger fram utmärkta, alldeles oavsett huruvida invandringspolitiken framöver förändras eller ej. Hans närmast fundamentalistiska försvar för status quo i ett läge där asyltrycket på Sverige är mer än dubbelt så stort som på något annat land i EU eller EFTA gör emellertid att jag inte kan uppbåda någon som helst entusiasm för hans linje. Denna syn på saken må ligga i den svenska politiska debattens mittfåra, men faktum kvarstår: Med praktiskt taget varje annan måttstock är denna inställning direkt extrem.

Att den svenska vänstern ställer sig bakom denna syn är en sak. Den svenska vänstern tror även att hyresregleringar minskar bostadsköerna och att höjd skatt på arbete i kombination med högre och mer kravlösa bidrag ger lägre arbetslöshet. Kort sagt, den svenska vänstern har inte förmått revidera sin verklighetsuppfattning sedan rekordåren. Istället har man valt att leva i en postmodern drömvärld där varje oönskat forskningsresultat och expertutlåtande utan vidare viftas bort.

Att den svenska högern intar samma utopistiska inställning till invandringen gör mig därför desto mer besviken. Om det förslag om lägre lägstalöner som Holmbäck lägger fram skulle genomföras skulle förvisso situationen förbättras, men det skulle knappast röra sig om någon mirakelmedicin. Därtill har hans parti signalerat väldigt tydligt att några sådana reformer inte är aktuella. Vad värre är, om samma parti skulle omvärdera denna inställning skulle detta med allra största sannolikhet både leda till ramaskri och en tilltagande väljarflykt. Efter alla långa årtionden av socialdemokratisk hegemoni är detta inte någonting som utan vidare låter sig sägas i Sverige.

Inom Alliansen har man efter den ansvarslösa invandringspolitik Fredrik Reinfeldt tillsammans med Miljöpartiet drev igenom försatt sig själva i en rävsax. På många sätt är detta symptomatiskt för hur den svenska liberalismen blivit fartblind. Liberalismen hyllar förnuftet och rationaliteten, men vad samma liberalism ofta tenderar att glömma är att det centrala subjektet – nämligen människan – inte är en rationell varelse. Man behöver inte reflektera särskilt många minuter kring fenomen som sport, bilkörning, ohälsosamt leverne och de tids- och resurskrävande ritualer som omger vår sexualdrift för att inse detta.

Liberalen tenderar ofta att avfärda nationalstaten som irrationell. Detta är naturligtvis på många sätt sant, men vad man då missar är att nationalstaten till skillnad från till exempel de flesta klansamhällen och afrikanska stater visat sig fungera. Nationalstaten har möjliggjort stabila institutioner, demokrati, välstånd, välfärd och i förlängningen också individualismen och liberalismen. I klansamhällen och etniskt splittrande länder fungerar däremot sällan ens grundläggande institutioner som polisen och försvaret tillfredsställande.

Dessa problem gör sig gällande redan i de sydeuropeiska länderna och blir etter värre i de dysfunktionella stater som dagens asylinvandrare i regel kommer från. Detta kulturella bagage är ingenting som försvinner när de korsar den svenska gränsen. Tvärtom har ofta detta bagage visat sig undergräva de svenska institutionerna oavsett om dessa invandrare kommer i arbete eller ej.

Detta innebär såklart ett dilemma för den som förespråkar en invandring som dagens. Ett dilemma är emellertid någonting som bemöts med avväganden, kompromisser och ett öppet sinne. Den svenska linjen har då det kommer till att bemöta dilemman som detta emellertid blivit att förneka att det över huvud taget föreligger något dilemma. Ett sådant förfarande är ungefär lika konstruktivt som att låta bli att betala räkningarna och hoppas på att detta inte leder till några problem framöver.
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, Ex1, Ab1, Ab2, SR1, SR2, SR3, SR4, SR5

2015-05-15

Med en ångvälts eftertänksamhet och en skolgårdsmobbares finess

Sveriges socialistiska regering, hänryckt som den är av den postmoderna nyvänsterns tankegods, anser det vara både statens rätt och uppdrag att reglera sammansättningen i de privata och börsnoterade företagens styrelser. Regeringen arbetar därför just nu med ett lagförslag vars syfte är att genom att ytterligare begränsa äganderätten åstadkomma just detta.

På en direkt fråga om hur en sådan lag skulle upprätthållas svarade justitieminister Morgan Johansson i en intervju som i morse sändes i Sveriges Radio att "man kan hota med en upplösning av bolagen". Efter massiv kritik valde Johansson att backa bara några timmar senare, men då i ordalag som antydde att han aldrig hade sagt vad han faktiskt hade sagt.

Den troliga anledningen till att Johansson i Sveriges Radio sade vad han faktiskt sade är att han då inte förstod hur extremt radikalt det han faktiskt sade var. Att han därefter så fort valde att backa från sitt uttalande berodde såklart delvis på den massiva kritiken, men gissningsvis också på att justitieministerns medarbetare fann sig tvungna att tala om för honom vilket osannolikt dåligt omdöme han hade visat prov på.

Att Johansson över huvud taget kom på tanken att föreslå tvångsupplösning av företag som straff i de fall då sammansättningen av dessa företags styrelser inte faller staten i smaken säger väldigt mycket om Socialdemokraternas syn på företagande och äganderätten. Vad Johanssons uttalande avslöjade var att i den socialdemokratiska världsbilden är äganderätt och fritt företagande allt annat än självklarheter. Vad Johanssons uttalande visar är tvärtom att för en socialdemokrat är dessa företeelser någonting som tillåts på nåder.

Vad Johansson (och för den delen även alla de "borgerliga" politiker som, likt när Folkpartiet på 70-talet motionerade om löntagarfonder, inte förmår stå emot en sekteristisk och vänsterradikal våg i de mediala och akademiska ankdammarna) visar prov på med uttalanden som detta är att de inte förstått vad ett företag är. För dem tycks privata företag i första hand vara statens verktyg. För dem tycks privata företag vara organisationer som, likt offentliga myndigheter, är skyldiga att bedriva regeringens politik.

Vad kvoteringsvurmarna inte förstått är att äganderätten och det fria företagandet är grundförutsättningar för att det välstånd som möjliggör bland annat den socialdemokratiska klientelistiska politiken över huvud taget skall kunna skapas. Vad Johanssons utspel med all önskvärd tydlighet ännu en gång avslöjar är hur man inom den svenska socialdemokratin inte förmår skilja mellan mitt och ditt, på hur man med en ångvälts eftertänksamhet och en skolgårdsmobbares finess tar "rätten" att påtvinga andra den egna livsstilen och de egna värderingarna för självklar.

Läs även:
Motpol, Anybody, Ekonomisten, HAX, Toklandet, Ekvalist
SvD1, SvD2, Ex1, SR1, SR2

2015-05-14

SVT: Oberoende, opartiska och sakliga?

Enligt SVT själva får licensbetalaren för sina pengar "program som är oberoende, opartiska och sakliga".

Det där är inte vilket påstående som helst, det är ett väldigt högtidligt påstående som förpliktigar. Av just denna anledning är det iögonfallande hur lätt SVT i praktiken tar på detta. I en era som likt 70-talet präglas av en i allra högsta grad radikaliserad, högljudd och vänstervriden samhällsdebatt förmår inte SVT att stå emot. Tvärtom är man en av de krafter som aktivt bidrar till den både onyanserade och vänstervridna samhällsdebatten.

I gårdagens Aktuellt (cirka nio minuter in i programmet) debatterade två politiker EU:s invandringspolitik i allmänhet och hur ansvaret för hur de asylsökande skall fördelas mellan EU:s medlemsländer i synnerhet. Om SVT verkligen tagit sina utfästelser om oberoende, opartiskhet och saklighet på allvar hade dessa bägge debattörer fått ungefär lika många kritiska frågor vardera. Så var emellertid inte fallet.

Av de bägge debattörerna fick den som förespråkar en mer restriktiv invandringspolitik cirka nio följdfrågor, varav merparten var påfallande kritiska. Den andre debattören (en politiker som som av en händelse även förespråkar fri invandring) fick emellertid bara två följdfrågor, varav ingen var särskilt kritisk. Utöver detta valde Aktuellt dessutom att visa ett reportage som tydligt tog ställning mot den förre debattörens tes, utan att detta kompletterades med någon motbild över huvud taget.

Vad som gör detta ännu mer iögonfallande är att asyltrycket på Sverige idag är mer än dubbelt så stort som på något annat land i EU eller EFTA. Om SVT verkligen hade strävat efter att vara "oberoende, opartiska och sakliga" hade Aktuellt för länge sedan gjort fördjupande reportage i vilka denna omständighet hade påtalats, problematiserats och debatterats. Detta har Aktuellt emellertid såvitt jag vet aldrig gjort, man har som mest nämnt det hela i förbigående.

Istället signalerade Aktuellt i gårdagens sändning ogenerat att det enligt dem var debattören som stod för en mer restriktiv invandringspolitik som också stod för den extrema linjen. Den politiker som förespråkade att Sveriges invandringspolitik skall bli ännu mer extrem än idag behandlades däremot med silkesvantar.

Utöver detta var det ovan nämnda reportaget om Australiens invandringspolitik och det sätt detta reportage användes på direkt missvisande. Inte nog med att reportaget bara tog upp en sida av saken och dessutom uttryckligen användes för att vederlägga en av de bägge medverkandes argumentation. Därtill sades att den australiensiska invandringspolitiken inte har minskat vare sig antalet människosmugglare eller antalet migranter som illegalt försöker ta sig in i landet.

Under 2014 och 2015 har emellertid inga migranter drunknat då de försökt ta sig till Australien, ett bevis på att den restriktiva politiken vad drunkningsolyckor beträffar faktiskt fungerar. Denna politik fick sin nuvarande utformning efter valet i september 2013, vilket som av ett händelse var ungefär ett halvår efter att det reportage som Aktuellt visade igår ursprungligen sändes.

Att gårdagens inslag fick den utformning det fick rörde sig knappast om ett olycksfall i arbetet. Att gårdagens inslag fick den utformning det fick beror däremot med allra största sannolikhet på att över hälften av SVT:s medarbetarna röstar på det utopistiska Miljöpartiet. De vinklar måhända inte nyhetsrapporteringen medvetet, men att de vinklar nyhetsrapporteringen råder det inga som helst tvivel om.

Tillägg: Denna text är delvis baserad på länkar och uppgifter från Per Gudmundsons twitterflöde.
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1