Bakom en skylt med den för socialistisk politik sällsynt illa valda parollen "gör din plikt - kräv din rätt", höll Stefan Löfven idag tal i Almedalen. Rent dramaturgisk var det ett förhållandevis bra tal. Innehållsmässigt var det emellertid lika tomt på substans som parollen på skylten var missvisande.
Löfven introducerade den nya floskeln "utvecklingsmoral", men utan att specificera denna närmare än som någonting bra i största allmänhet. Lisbet Palme inte bara satt i publiken, utan fick därtill ett hedersomnämnande, någonting som väl illustrerar hur svensk socialdemokrati idag i första hand inte är en ideologi utan en dröm om en förfluten storhetstid.
Löfven visade med talet om en "aktiv närings- och innovationspolitik" ännu en gång att man inom Socialdemokraterna tror att det är statlig styrning, inte marknadskrafter, som möjliggör innovation och exportframgångar. Att Löfven förstår vikten av ett starkt näringsliv är förvisso bra, men det faktum att han tror att näringslivet stärks med något som mest påminner om sovjetiska femårsplaner gör det fullt naturligt att näringslivets missnöje med regeringen är kompakt.
Löfven gick i sitt tal till attack mot "populismen och kortsiktigheten", till synes helt omedveten om ironin i detta. Några timmar innan Löfven gick till attack mot populismen hade han upprepat det totalt orealistiska – men i allra högsta grad populistiska – löftet att Sverige med regeringens politik kommer bli landet med EU:s lägsta arbetslöshet.
Den icke-populistiske Löfven lovade därtill att med regeringens politik kommer den skola som i årtionden förfallit att bli mycket bättre. Den icke-populistiske Löfven lovade att med regeringens politik kommer integrationsproblemen att lösas med hjälp av gammal skåpmat som utbildningsinsatser. Detta trots att andra politiker har lovat samma sak i årtionden, utan att detta har blivit verklighet. Detta trots att det är den av Socialdemokraterna sönderreglerade arbetsmarknaden som är orsaken till att de svenska integrationsresultaten utmärker sig som västvärldens sämsta.
När Löfven mot slutet av sitt tal talade om den islamistiska terrorismens ondska var hans ord föredömligt raka, men stod dessvärre i bjärt kontrast till vad Socialdemokraterna och regeringen faktiskt gör. När Löfven avslutade sitt tal med att, efter en tonartshöjning, betona att bland annat pensionsutbetalningarna är beroende av att fler arbetar, försökte han inte bara sälja in den egna bidragslinjen som en arbetslinje. Hans resonemang motsades därtill av det faktum att det enda konkreta i jobbväg han har att komma med är statliga infrastruktursatsningar. De jobb som skapas i och med dessa kommer försämra, inte förbättra, statens finanser.
Löfvens tal var en bra illustration av att Socialdemokraternas politik fullständigt saknar lösningar på de "utmaningar" Sverige står inför. När konsekvenserna av integrationsmisslyckandet i takt med den rekordstora invandringen förvärras är Löfvens lösning att lova magisk integrationspolitik. När allt fler jobb försvinner på grund av globalisering av automatisering är Löfvens lösning att lova magisk näringslivspolitik.
När statsfinanserna försämras och arbetslöshen är hög är Löfvens lösning offentligt subventionerade jobb. Att Löfven inte nämnde bostadspolitiken med ett ord är en påminnelse om att Löfvens lösning på det faktum att bostadsmarknaden går mot sin oundvikliga krasch är att hålla fast vid ränteavdrag och hyresreglering med näbbar och klor.
Stefan Löfven må vara en hygglig prick som ikväll höll ett dramaturgiskt hyfsat tal. Hans populism och hans kortsiktighet lär emellertid kosta Sverige dyrt.
Läs även:
Den sjätte mannen,
Motpol,
Anybody's Place
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
Ex4,
Ex5,
Ab1,
Ab2,
Ab3